Marina börjar sin undersökning med att hämta ut patrullrapporten från den förgångne natten.

...tillkallades av oroliga grannar till Thermopolium aka brottsplatsen...enstaka skott hördes på avstånd...när vi anlände hade skjutandet slutat...gjorde intrång på brottsplatsen...hittade 1 st avliden mansperson (inlämnad på bårhus, identifikation utestår) dödad av hagelskott på nära håll (10 st hagelhylsor bevis A1-10) och 2 st misstänkta (tilbakahållna, identifikation pågår) som satt bakbundna...tecken på avlossnaden av fler typen skjutvapen (5 st papphylsor bevis B1-5, 1 st revolver bevis B6)...hittade dessutom åtskilliga slagvapen (2 st järnrör bevis C1-2, kedja bevis C3, 2 st yxor bevis C4-5)....tecken på ett antal försök på minre eldanstiftan, inbrott, vandalism och olaga karnivalsaktiviteter (2 st karnivalsmasker bevis D1-2, varav 1 på avlidne)....avspärrade brottsplatsen och förföljde ytterligare misstänkta personer till Sloköregränden där dom försvann spårlöst....

Marina noterar huvudlinjerna i sin notbok, även då att rapporten är utfärdigad och signerad av konstapel Pelle Grunt. Nästa steg är att ta en pratstund med de båda arrestanterna. En i taget, förstås. Först han som bokats under namnet Stig.

"Hej, Stig - får jag kalla dej Stig?" Hennes röst är vänlig, omän professionell. "Bra. Jag heter Marina Rand, jag är polisdetektiv, och det är jag som ska ta reda på vad som helt precist hände på Thermopolium i natt. Och du, Stig," hon ler mot den bandagerade unge mannen, "du kanske kan hjälpa till lite grann..."

Marina lägger den stängda aktmappan på bordet framför den blonde mannen i stolen, öppnar mappan och börjar läsa upp anklagelserna, långsamt och utdraget så han får gott om tid på sig att tänka igenom sina möjligheter:

"Får se nu... ojdå, det här var ju inte så bra, det: Olaga intrång, vandalism, minre eldsanstiftan, olaga vapeninnehav, våld, grov våld, våld med dödlig utgång, och..." Hon tittar upp studerar hans anlete, "...mord."

Hon stirrar den unge mannen rakt i ögonen, vad inte är lätt för alla bandager.

"Och nu sitter du alltså här med halva truten bortskjuten och med utsikt til en enkeltbiljett till Boxen. Nähä, det va sannoligen inte så bra, det."

Hon sätter sig i stolen framför den blonde ynglingen.

"Du kanske har lust att berätta för mej vad som hände..?"

OOC: Detta är väl morgonen efter de händelser som äger rum just nu på threaden 'Hindenburgs mörka gator', då selskapet gömmer sig hos Martmadigan och undersöker sina fynd? Eller hur?
This message was last updated by the GM at 09:19, Thu 24 Feb 2005.

Stig sitter framför Marina och ser på henne med ett överlägset leende på läpparna, trots att han är svårt skadad. Marina förstår att han har varit i klammeri med rättvisan förr.

"Jag har ingenting att säga!" "Och förresten så har jag inte gjort något heller!" sluddrar han.

Marina tittar återigen på Stig och låter sin assistent, konstapel Lurk, ta ett grepp om Stigs båda händer så att han inte skall kunna göra något.

"Jag VET att Du har något att säga och jag VET att Du har gjort något!" säger hon lugnt, bara några centimeter från hans ansikte.

Knack, knack hörs det från dörren. Marina sätter sig åter på sin stol och Lurk går till dörren där en annan konstapel räcker till honom en ny mapp.

"Från våldsroteln", informerar Lurk när han lämnar mappen till Marina.

Marina bläddrar igenom det digra materialet som innefattar flera fall betecknat som misshandel i olika grader.

Efter lång tid och efter framläggande av dessa ytterligare bevis kryper det dock fram från Stig att han och Stakka värvats av en man vid för att banka en kvinna på Thermopolium. Till hjälp hade de dessutom tre anhängare från Nimrodbrigaden. Men där fanns redan ett gäng kallblodiga mördare som försökte döda oss. Bland annat en grym mutant med 4 armar och kadunderbössor som tydligen dräpte någon av killarna, så det är HAN Ni skall ha tag i.

OOC: Vissa bevismaterial har Aleta plockat med sig via ett PM till mig. Förutom de två skurkarna (Stig och Stakka) så har Ni hittat 2 lik. Ett ihjälskjutet på vindsvåningen och en med bruten nacke som uppenbarligen har fallit ner från taket på Thermopolium Han hade ett slagträ med en spik som vapen. Han hade information om BPM (Bevara Pyri Mänskligt) som är en ny gruppering av IMM som vill rensa ut alla mutanter. Nimrodbrigaden är den egentliga grupperingen för utrensning av mutanter.
This message was last edited by the GM at 23:01, Sun 21 Sept 2003.

"Bura in den här tönten ordentligt," konkluderar Marina då intervjun är slut, och tar samma seans med den andre killen, Stakka. Även han får njuta av en interneringscell tills spaningen är slut och de båda bulterslagarna kan ställas inför Kejserliga Rätten.

Detta har dock inte Marina tid att vänta på. Minuter efter att de två busarna har satts i förvar sticker hon till brottsplatsen for att inspicera. Visst har konstapelkårens rapporteringsformat bättrats på senaste (den där obligatoriska skrivkursen för konstaplar hjälpte bra till) men det finns ingen surrogat för att ta saker och ting i egen besiktning. Och sedan kan ju även konsarna ha missat någon liten men viktig detalj, förstås.

Thermopolium är sig inte lik: Framdörren är avspärrad med ett rött-vit rep och fönstren på övervåningen och vinden är blockerade med brädor. På trottoaren har en silhouett ritats med tjocka kitstrek. Ett antal personer (nyfikna grannar och förbipasserande) står och tittar, pratar om vad som hände på natten, och Marina tar tid på sig att lyssna till vad dom säger.

När hon har bekräftats i de stora linjer i konstapelrapporten går hon fram til dörren, lyfter på repet och kliver in.

Inne på Thermopolium ser det till att börja med ganska vanligt ut: Bord, stolar, en trappa upp. Marina går en kort runda på botten våningen, sen går hon mot trappan och ovanpå där det mesta av bataljen ägde rum enligt rapporten. Vänta! Vad är det där? Hon knälar vid trappans fot och samlar upp ett mynt. Det är buckligt och ser ut ha blivit slagit, nej skjutit på! Mystiskt...får kolla up på det sen. Hon stoppar myntet i fickan och kliver upp trappan, där hon är nära att skära sig på det ituslagna trappräcket.

Visst hade hon väntat någon sorts tecken på kamp men det här är ju inte klokt! Skotthål och brännmärken överallt, på väggarna, på golvet, i taket! Blodstänk sprutade var och där som en abstrakt galnings konstverk! Kringkastade och sönderskjutna möbel! Hon börjar räkna skotthålen men slutar vid ett dussintal. Fyset! Det måste ha varit rena rama kriget här uppe! Inget under att grannarna kallade konstaplarna!

Ojdå - vad har vi här? En oljefläck? Hon doppar fingret i fläcken och luktar till den. ...hmmm.... Ingen vanlig fiskolja, det här, det är ju alldeles grönt...? Det luktar automat lång väg, det här...

Näst intill dörren finns ännu en kritstreckssilhouett med bokstaven B mitt en stor blodfläck. ...hmmm... B, det var han som blev ihjälskjuten - på kort håll, verkar det.

Och vilken jättestor blodfläck här framför fönstret, nån måste ha blött ordentligt, det är ju flera liter! Men vem då? Visst inte den där som trimla utav fönstret, offer A - visst hade han skurit av sig fingrarna och brutit nacken (hon studerar bloddropparna på det ituslagna fönstret och fönsterramen - men då skulle väl blodet ha varit där nere istället.... hmmm... gärningsmännen var ju BPM'are - då har vi sannolikt att göra med en mutant, kanske en regenererare? Troligt.

Marina stäler sig mitt i rummet och försöker se förloppet framför sig: En mutant (kanske han med de fyra armarna och kanske även en till, en regenererare?), en robot och en flicka som nÃ¥gon inte gillar har tagit ett rum här. Mitt i natten tar sig ett antal mutanthatare in, hyrda av en okänd person till att bulta ihop flickan, sannolikt även hon en mutant. Offer A kommer genom fönstret men fÃ¥r skurna av fingrarna pÃ¥ fönsterglaset och triller ner i gatan. Offer B och hans tvÃ¥ kumpaner, Stig och Stakka troligen tar sej in genom dörren. Dom överraskas av att flickan inte är ensam. Bang, bang, hon pekar runt i rummet, det blir batalj, gott om missar, nÃ¥n försöker bränna hÃ¥l i väggen och sedan dörren – för att fly den vägen, kanske? Vad dÃ¥? NÃ¥n gömmer sej bakom det här bordet, bang!, hÃ¥l i bordet, kastar bordet, krasj!, bordet gÃ¥r sönder. Mer batalj och prygel - en av försvararna träffas borta vid fönstret, faller om, bang! bang! Kadunderskytten sprider hagel Ã¥t alla hÃ¥ll, bang! bang!, mer hagel, angriparna försöker fly, bang! Stig träffas i truten och faller nerför trappan, en eller fler av dom lyckas undkomma genom framdörren där han observeras av grannarna, mer prygel, Stig och Stakka tas till fÃ¥nga, konstaplarna anländer och försvararna sticker ut bakvägen. Aj fysen, jag är glad att inte jag var här när det här gick för sej – det är ju helt enkelt ett mirakel att vi bara har tvÃ¥ avlidna!

Marina noterar allt i sin notbok, och undrar: Men vem är flickan? Innehavaren kanske kan svara på det. Varför måste hon terroriseras? För att hon är mutant, kanske - men det finns ju många mutanter i Hindenburg, varför just hon? Det vet nog bara den mystiske uppdragsgivaren. Men vem är han? En BMP-agitator, nog - eller är det bara ett täcke för något djupare? Varför flydde försvararna? Nog för att dom hade skjutvapen på sej, det är ju förbjudet inom stan. Eller kanske dom med har djupare motiv?

Många frågor, inga svar. Marina går ut i gatan igen. Fysen! Om inte innehavaren har några svar på hand är det bara att börja knacka dörrar...

OOC: Går det att hitta innehavaren av Thermopolium? Och jag behöver självklart veta alla och exakt vilka bevismaterial (som inte Aleta fick med sig) går att hitta på brottsplatsen. Om det går at avleda något vettigt från grannarnas och dom övriga nyfikna åskådernas samtal ute på gatan vill jag gärna veta det också. En annan möjlighet är ju såklart att försöka ta reda på vart dom misstänkta tog vägen när dom flydde upp i Sloköregränden men det får vi ta sen om det blir nödvendigt.

Vid besöket på Thermopolium ser Marina som synes blodspår överallt.

Hon får dock tala med ett par intressanta objekt på Thermopolium.

Konstapel Krydolf har letat upp och fått tag i ägarinnan, Änkan Tenerius.

"Ja inte trodde jag att paddan Smilet hade polisen efter sig. Det brukar vara andra som brukar fråga efter honom, men då nekar jag alltid. Jag har några gånger hyrt ut vinden till honom. Det står ändå uppe till de gånger min syster kommer och hälsar på, och den här gången bad han om tillgång dit upp med en ung, svarthårig däka. Hon verkade vara något av en nattfjäril, men jag brukar inte bry mig om varför han vill låna våningen, och jag tror inte att det var för nattliga äventyr den här gången heller, eftersom han svettades, vilket han brukar göra när han är i trubbel. Men de andra vet jag inte vad det var för några. Jag brukar inte vara här på kvällarna, jag har blivit lite trött på stojet, så jag låg hemma och sov när allt bröt ut. När det smällde rusade jag dock hit, och jag kom hit samtidigt med konstaplarna... Vi måste dock se till att öppna Thermopolium ikväll, det är många som vill komma hit idag."

När Marina spatserar omkring på nedervåningen öppnas plötsligt en dörr under trappan. Ut plirar en gammal skinntorr gubbe i trånga, konstiga kläder. När Marina vänder sig mot honom sträcker han genast upp sig och tittar på henne med beundrande ögon.

"Ja, jag kan berätta både ett och annat om vad som har hänt. Både igår kväll, och förr i tiden när jag var den modigaste zonfararen i trakten. Men nu sätter Rötan åt mig allt mer..." Han stannar upp när Marina spänner ögonen i honom. "Nåväl iallafall, i går ja... Då var det en förtjusande söt liten däka som tog hand om en gammal stut som mig. Men Du är förstås ännu sötare! Hon frågade om paddan Smilet, men inte visste jag så mycket. Sen var det fyrarmingen som försökte dricka min medusin, men det lät jag honom inte göra. Den behöver jag ju själv!" Gubben blir lite sur när han tänker tillbaka på mutanten. "Pocko! hette han förresten, det hörde jag att sötingen sa te'n. Hon frågade också om vilka som bodde här, och då sade jag Kungen och söta fru Tenerius där borta" " När sen kraschelibanget började vågade jag inte öppna dörren, men jag såg att någon släpade sig ut från dörren för egen maskin
genom en springa i trappan. Sen tog jag mig en ordentlig klunk till" "Jöstaness vilka bombarebössor han hade den där mutanten, och han lät dem ligga helt synliga också när han åt, ojojoj."

Efter att ha frågat efter "Kungen" får Sirina veta att han har varit på en liten resa de senaste dagarna. Mannen är en muterat Beagle som brukar jobba som ordningsvakt när det är många besökare på Thermopolium.

Mer än en gång under vandringen förvånas Marina av inkompetensen hos vissa inslag av den egna poliskåren. Blodsdroppar är markerade med pilar och ringar och text har skrivits med krita som förklaring. "Blodspår", "Här är mera blodspår", "Här låg en av döingarna!" är några av kommentarerna som är uppskrivna.

På övervåningen hittar Marina oljedoppade trasor, med rostfläckar på.
Hon hittar också två kort från en tarotkortlek som har ramlat ner från skrivbordet vid fönstret. På bordet står ett nerbrunnet ljus.
Sängen är använd. Någon har legat i den.
Några långa svarta hårstrån ligger på kudden.
I en hög med möbler har någon uppenbarligen legat. En mindre brand (nu släckt) har utbrutit bland dessa på grund av olja från en brinnande oljelykta.
Diverse besynnerliga trasiga plåtbitar och skruvar ligger en bit från trappan.

Efter att ha tackat änkan Tenerius för besväret och lovat att göra sitt till att Thermopolium visst ska få öppna i kväll (om bara vinden kan få bli orörd ifall mer bevis måste samlas) och ha gett gubben i trappan en femma för mer 'medusin' noterar Marina allt i sin notbok. De funna identifikations materialen (skruvorna, plåtbitarna, hårstrån, oljeblodstrasorna och tarotkorten) tar hon med sig och ska just gå och hålla sitt löfte till änkan när hon ser griskonstapeln prata med en i synnerlikhet nervöst utseende man - en lång och bänglig typ i sällskap med en hundlufsare. Marina kan inte sätta ett precist finger på vad som är fel med den uppsynen men hennes spanarinstinkt får henne att stanna kvar inomhus tills den suspekta duon har lämnat platsen.

När dom har gjort det skyndar hon att fråga konstapeln:

"Ursäkta, konstapel Grunt - den där långa typen med hundrackaren, vad ville han?" När grisen berättar nickar hon, "jag tänkte väl det. Jag eftersätter - ni stannar här och inkretsar avspärrningen till översta våningen. Uppfattat?" Marina kan vara autoritativ när hon vill det, fast det vill hon egentligen inte så ofta. Sunt förnuft är bättre, som att göra en vänligt sinnad person av änkan och gubben genom att inte lämna en hel polispluton på deras trappa. Livet går vidare eller hur?

Men vilken sund förnuft är det då i att eftersätta dessa objekter ensam? Äsch, en benrad och en lufsare, inte kan väl dom vara så farliga, snarare utskickade för att ta en titt mot en lovning på så mycket sprit dom tål. Dom liknar i alla fall inga kallblodiga bössamördare. Men vad kan dom veta om det här? Är det ett villospår eller en helt otrolig tur?

Marina är inte alls säker men det är banneme bättre än alternativen: Att antigen knacka samtliga dörrar i Hundängen eller rota runt i Sloköregränden mellan fyllor och skräp. Och den där Smilet går nog att hitta om allt annat misslyckas.

Nu gäller det att skugga dom där båda typerna och hoppas att dom leder henne på spåret av Herr Fyrhänt (hon skuttar vid tanken på en fyrahändig mutant med stora hagelbössor och bevisen hon just sett på vad en sån figur kan åstadkomma av destruktion på relativt kort tid - men det är ju en del av jobbet) och hans vänner...

Journalisten Rekron Klots notbok är inte den enda som håller på att skribblas sönder - Marina, från sin tjuvlyssningspunkt runt hörnet, klottrar ned allt hon kan och gör en liten notis: Intervjua Rekron Klot om Smilets identitet. Allt medan hon håller på och tjuvlyssnar...

Det enda som slår Marina's förtjusning efter de två suspekta personers indiskreta samtal med Rekron är när de leder honom (och den skuggande Marina) til deras tillhållsställe. Så upptagna är de av deras samtal och försök på att dra ut information av murveln och samtidigt slippa Rekron's sällskap at de inte alls bemärker den lille grå mantelklädde figuren som följer i deras spår.

Undersöka tillhåll i Sloköregränd no. 9, inklusive ägarförhållande, noterar Marina i notboken och smyger sedan efter trion när den beger sig nedför gatan, ledd av hundrackaren. Det blir snart klart för henne vart de är på väg.

"Bunkern, så klart!" viskar hon för sig själv, "vart annars skulle ett sånt gäng bege sig strax efter att ha startat ett minre krig?" Hon skakar på huvudet medan hon iakttagar hundrackaren, den långa bängeln och murveln närma sig framdörren till den beryktade äventyrarhålan. Vad gör jag nu, då? Ropar konstapelkåren och låter dom ta sej an saken? Nähä, icke! Dom klatnskallarna skulle nog bara storma in och göra bultermos av alla i lokalen - utan at tillsäkra att dom misstänkta blir gripna. Kalla ett par kollegor, då? Nej, då riskerar jag att chefen hänger med och tar all äran... Hon gör en sista notis, klappar ihop notboken och lägger den i fickan med pennan, slår upp mantelkragen och följer efter trion in på Bunkern.

Initierar diskret civilspaning på Bunkern, förmodligt sekundärt tillhåll för misstänkta.

Får se nu vem den där bängeln med gula hatten och hans hundrackapolare pratar med: En automat med inbyggd borr. En fyrarmig mutant. En mörkhårig flicka. Marina ler diskret, tyst triumferande åt sin succé. Tjo, nog verkar det vara dom. Nu fattas bara lite mer fast bevis... och helst av allt något att fälla även BPM'arna på... går det kanske att vinna deras förtroende? Dom är ju säkert inte i bästa sinne att prata med polisen och inte heller ska den där råttmurveln få hösta denna potatisen, inte...

Men vänta - vad är det dom håller på med? Ser tjugofingret inte att den där typen vid bordet dragit en kniv? Nä visst gör han inte det, han är ju nersupen som ett svin! Och hans spykamrat under bordet med.

Marinas sinne splittras mellan möjligheter och konsekvenser. Om det där knivstickeriet blir av kommer kanske gruppen att splittras och hon får börja helt om - och en sån tur som hon haft idag kommer nog inte attt återupprepas. Men å andra sidan behöver hon något att eventuellt bura in Fyrhänt och hans kumpaner på om så skulle bli nödvendigt.

Snabbt och kallt som stål fattar hon sitt beslut. Sedan slinkar hon diskret in i mängden av gäster på Bunkern, så nära som möjligt intill bäst möjliga gömställe ifall Fyrhänt skulle börja dundra iväg med sina handkanoner.

Handen i fickan sluter sig kring derringerns fäste, en gest som lugnar hennes nerver lite grann, även om hon hoppas undvika använda den.

Får se nu vem den där bängeln med gula hatten och hans hundrackapolare pratar med: En robot med inbyggd borr och otvivelsamt något slag eldkastare. En fyrarmig mutant, säkert han med jättepuffrorna. En mörkhårig flickautomat, kanske hon som den där Smilet hade med sig, kanske inte, nej hon ser ut att vara en automat även hon. Undrar om den där ynglingen som just spytt ner golvet är med dom eller bara på fel ställe på fel tidpunkt? Äsch det kvittar, jag har funnit dom jag sökte!

Marina ler diskret, tyst triumferande åt sin succé. Tjo, nog verkar det vara dom. Nu fattas bara lite mer fast bevis... och helst av allt något att fälla även BPM'arna på... går det kanske att vinna deras förtroende? Dom är ju säkert inte i bästa sinne att prata med polisen och inte heller ska den där råttmurveln få hösta denna potatisen, inte...

Men vänta - vem är det som sitter där? Fysen också! Det är ju Pille - bäst att inte låta honom se mej, om han ger iväg mej i otid är allt förlorat. Hmm... Å andra sidan skulle kanske Pille kunna berätta mer, han kanske även känner till dom misstänkta eller dom där typerna den fyrhändiga pratar med? Och lite sällskap vore inte dåligt för min täckmantel heller, det är fysemej inte för gott om ensamma småflickoer som jag på Bunkern och jag kommer antigen att bli upptäckt eller antastad av nåt fyllo inom kort. Hur som helst, Pille får duga - så länge han ser en femma vid slutet av tunneln är han ju lojal så det räcker.

Hon köper två stycken ölmust i baren och släpar dem med sig til Pilles bord. Diskret ställer hon sig bakom Pilles rygg och tjuvlyssnar. Av bitter ekonomisk erfarenhet vet Marina att det alltid löner sig att ha lite 'juridisk övervikt' i ett samtal med Pille, han blir lättare att förhandla med på det sättet - om han just ertappats i att göra nåt dumt, vill säga.

När samtalet med den unge mannen slutats ställer hon glasen på bordet och sätter sig med ett vänligt leende.

"Tjäna, Pille. Läget?"

OOC: Vad pratade Pille och pågen om?

Pille och hans kompis satt av någon anledning och diskuterade takkonstruktionen på ett hus som uppenbarligen låg ute på en av öarna (boplatsen för de bättre bemedlade i Hindenburg).

Pille Pinnfinger var precis på väg att resa sig för att gå, när Marina slår sig ner hos honom.

"Seså, du hinner nog med en must till..." yttrar hon.

Pille tittar sig omkring lite nervöst när Marina tar upp tråden om takkonstruktioner på husen ute på öarna.

Efter att ha fört en dialog med Pille under ett antal minuters tid och när hon har erbjudit honom några krediter får hon fram att Lucidor förmodligen är Lucidor Lergods. En synnerligen kallt beräknande och otäck figur. Var han uppehåller sig vet dock inte Pille. Han vet dock att Doktor Dängroth håller hus i det gamla slakteriet Nasses slakt uppe i Kopparberget. Dängroth är populär att använda om man vill ha en läkare som inte ställer några frågor. Om Smilet vet han lite mer. Han säger att Smilet den senaste tiden har arbetat som bookmaker men att han haft lite problem. Han vet också att Smilet har en gammal Onkel som bor på Strandkanten 3 ute på ön Karthällan. Bidofilus heter han om inte Pille missminner sig.

Precis när Pille sagt detta anar Marina oråd. Rex sniffar i luften, och har definitivt fått upp ett spår av någonting. Det känns som det är Marina själv som är offer för undersökning.

Marina skriver ett litet besked på en utriven sida av notboken och viker ihop den till en liten lapp som hon sedan viker in i en enkreditssedel.

"Nähäru, Pille, inte tror jag takläggaryrket är nåt för dej, du som har en sån höjdskräck," säger Marina och sätter ner sitt mustglas, "det är många som byter från den jobben till statsanställda stenhuggare nu för tiden, vetja. Nu måste jag sticka, vi hörs. Och tack."

Med ett leende som ackompagnemang till den diskreta varningen reser hon sig från bordet och lämnar lokalen. På vägen ut ger hon hundrackaren den ihopvikade kreditlappen.

"Här får du, stackare - spendera inte den hela på tinner, hörru?"

Sedan (om inte hundrackaren försöker stoppa henne, vill säga) lämnar hon Bunkern. När hon väl har kommit ut skyndar hon bort runt närmaste hörnet, där hon gömmer sig och väntar ett par minuter för att se om hundrackaren och hans polare följer efter.

OOC: På lappen står: Vi måste pratas vid innan smilet styvnar. Vid Kejsarstatyn klockan tio imorgon förmiddag. Visst ger du vidare den informationen till Rex, eller? Förhoppnadasvist har de sovit av sig ruset innan dess...

Iövrigt: Går det färjor ut till öarna (Karthällan) så här dags? Vad är klockan egentligen?

OOC: Det går alldeles utmärkt att ta sig med färja, eller taxibåt, över till Karthällan och de andra öarna. Till Karthällan kan man komma även väldigt sent eftersom Hindenburgs största Casino också ligger på ön.

Det är nu sen eftermiddag och definitivt inte en alls tid ännu att vara totalt aspackade som de andra i gruppen är.

Ja, jag tänkte väl det. Nu får vi först se hur de reagerar på papperslappen.. :o)

OOC: Rex stöter ihop med dig efter att ha svängt runt hörnet. Mötet i tråden Bakom hörnet

Efter det lilla mötet med Rex skyndar Marina sig till polishögkvarteret för att kolla upp i arkiven:

1) Vad vet vi om Smilet och hans bokmakeriverksamhet?

2) Vad vet vi om onkel Bidofilus, Strandkanten 3?

2) Vad vet vi om den där Lucidor Lergods? Han lär ha et wrap sheet så långt som gamla E4:an...

3) Vad vet vi om Doktor Dängroth? Han låter inte helt oskum, han heller...

4) Vad vet vi om organisationen BPM? Vad är kejsarens officiella inställning? Och hur förhåller man sig i vardagen? Finns det ett förhållsorder for konstapelkåren gentemot denna organisationen?

Allt som kan ha pressionsvärde har intresse, likaledes utestående anklagelser, rykten och sånt.

Marina vill helst åka till Karthålan redan i kväll, men arkivsökningen har prioritet. Om det betyder att Karthålan får vänta till imorron bitti får det vara så.

En hembesök hoss Doktor Dängroth på Nasses Slakt kommer i alla fall inte på tal innan Marina samlat ihop mer bevis.

Marina anländer till Polishögkvarteret kring 17-tiden på kvällen. Hon beger sig genast ner till arkivariekatakomb 5 för att göra efterforskningarna.

Klockan är över fem och hon möter dagpersonalen i trappan på väg upp. Marina anar oråd och när hon kommer ner till luckan för arkivarieintendenten utbrister hon "Åh nej!" Hon lyckas kväva det mesta av utropet, men ändå inte tillräckligt mycket för att se att Slobban som jobbar vänder sig och tittar ut genom luckan. Slobban som egentligen heter Magnhilda Brosk är ett under av samarbetsovilja. Hon håller på varenda regel som hon kan komma på för att allting skall gå rätt till, och vad värre är; Till skillnad från de andra på arkivariet så är hon helt omöjlig att muta. För det mesta räcker det med en liten blinkning eller när det gäller damerna lite skvaller från ytan. När det gäller Slobban är det dock kalla handen direkt. 'Det här blir en lång kväll', tänker Marina.

Efter att ha fyllt i formulär efter formulär och fått skriva om dem flera gånger blir Marina till slut enastående uttröttad på Slobban. Hennes förmåga att visa maktfullkomlighet bara för att jäklas är vida känd, och idag är det värre än vanligt.

Tre timmar senare har Marina inte lyckats få fram något matnyttigt.

Om Smilet fanns inget om någon bokmakeriverksamhet. En liten notis om en padda kallad smilet som fiskats upp vid ett tillslag mot en kolapsrökarkvart är det enda som hittas.

Efter en syrlig kommentar om Slobbans dubbelhakor är det fullständigt gonatt. Slobban blir högröd i synen och slänger ner luckan. "Vad ska du göra nu då din förmökade pinnbening???!" hörs Slobban yla bakom den stängda luckan.

Efter återkomsten till markytan tar Marina sig en liten lov inom våldsdetaljen för att höra sig för lite om BPM. Den söta Angoraflickan konstapel Signe Strykjärn, en väninna till Marina är på väg hem. Marina berättar lite om Slobbans bravader och båda skrattar gott åt historien. De bestämmer sig för att stanna till på Krilles Krubb för att få sig en bit mat efter den hårda dagen.

Fröken Strykjärn berättar vad hon vet om BPM och Nimrodbrigaden. Förutom det som alla vet, dvs att Nimrodbrigaden är en samling skoningslösa mutanthatare, så berättar hon att de ofta går till sin favoritbar Grytet, som ligger på Kopparberget, där Nimrodgängen också drar omkring bland gränderna.

Hon berättar att nyare indikationer tyder på att Nimrodbrigaden har gått upp i en nybildad organisation kallad BPM tillsammans med Vita Liljans Redskap, som är överklassens svar på Nimrodbrigaden. Om detta är sant finns stora risker att konflikterna och stridigheterna mellan mutanter och människor i Hindenburg kommer att förvärras.

Kejsaren har ingen officiell inställning om någon av organisationerna, men klart är att eftersom många poliser och speciellt chefer är IMM så är ju många som tycker att mutanterna är ett problem som är större än några bråkstakar inom Nimrodbrigaden. Samma sak med Vita Liljans Redskap som ju är överklass och därmed IMM. Det gör ju att poliskåren precis som allt annat är ganska korrumperad och det är lättare att fria än fälla en Nimrodansluten eller Vita Liljananhängare. Förmodligen har de sina tentakler långt upp i de flesta organisationer.

Efter maten så är klockan cirka nio. Marina vet att båtarna fortfarande går ut till Casino Nancy, men att det tar närmare en timme att komma ut till ön härifrån.

Marina är alldeles slut efter dagens kringspringande, spanande och inte minst besöket hoss Slobban. Så hon skippar sin ide om att besöka Smilets onkel i kväll och stannar hemma istället för att försöka tänka igenom alla pusselbitarna.

Vem är denna Smilet? Och varför har han ådragat sig BPMs intresse? Och vem är denne Lucidor? Namnet låter mer Vita Lilje-aktigt än dom där båda blondinerna - kanske Vita Liljen använder Nimrodbrigaden som torpeder för en djupareliggande komplott? Och vilken roll spelar det där olycksaliga gänget i det här? De verkar alldeles för amatöraktiga för att vara annat än stackars intetanande äventyrare som hamnat mitt i en röra större än de anar. Men kanske de kan användas för att komma intill sakens kärna utan att riskera karriären? Vem vet, kanske de där BPM har kontakter inom själva polisledningen?

Det blir sent innan Marina äntligen somnar...

Det är beckmörkt i nattkammaren när Marina vaknar.

"Sju sjutton! Murveln!", halvt ropar hon ut i det mörka rummet.

"Han kommer ju ha hela misären på framsidan av Polisgazetten i morron bitti! Med beskrivningar och namn och allt! Och då tvingas ju polisledningen göra nåt - som till exempel att bura in dom där äventyrarana!"

Femton sekunder senare har Marina slängt nattkjolen och börjat ta på sig sina kläder.

"Och jag kommer att bli kallad til Chefen!"

Hon fyller fickorna med sin deckar utrustning.

"Och jag kommer at bli tagit av fallet!"

Pistolen? Tjek!

"Och då blir det konstapelmos av allt!"

Derringern? Tjek!

"Va' ligger jag då här o' snorrar för då? Det går ju helt enkelt inte!"

Endast minuter senare är hon ute i gatan och skyndar mot Polisgazetten - om den där Klekron figuren är värt sin blaska kommer han att antigen vara där nu (och håller på att skriva färdigt) eller också har han redan lämnat in artikeln för tryckning. För fysen också!

Marina klafsar hastigt fram över de fortfarande blöta gatorna och hon är rejält blöt och kladdig över fötter och ben innan hon slutligen kommer fram till tegelbyggnaden med texten "POLISGAZETTEN" över dörrarna.

Hon lägger märke till flera spår i geggan utanför så det är fler som under kvällen har tagit sig hit och bestigit den lilla ståltrappan. Hon fortsätter själv uppför densamma och dunkar på dörren för att få den öppnad. Efter några minuter så är öppnas den äntligen och efter det kalla mörkret utanför blir hon skrämd av den enorma robot som står framför henne. Roboten är helt i metall och i hans skalle sitter djupt ett par kalla ögon. Tanken på ett vandrande människoskelett av enorm storlek går igenom Marinas huvud. Han luktar starkt av tinner och oljegrogg ur munenheten och han ser väldigt välsmord ut i truten. Olja rinner fortfarande från käkpartiet.

"VA E DE OM?" skriker roboten argt.

Hon blir väldigt överraskad så hade det inte varit lejdare på trappan så hade hon fallit av densamma. Efter att ha framfört ärendet att vilja tala med Klekon så hörs åter den bistra stämman.

"Han är för möken inte här! Det är ju mitt i natten!"

När hon sansat sig så skymtar hon långt inne i lokalen tre välbekanta varelser. Det är den lilla nöjesdroiden, hunden och den underlige mannen med hatt. De följer efter en enorm björn.

"Jasådeja," muttrar Marina, fortfarande lite chockad av roboten högljudda mottagande, alltmedan hon drar ut på tiden så de tre figurerna hinner försvinna ur synehåll och (inte minst) hörselräckvidd innan hon fortsätter.

"I så fall behöver jag träffa nå'n ansvarig för tryckandet av morrondagens tidning."

Hon visar upp polisbrickan.

"Diskret, om du vill va' så snäll. Och o-me-del-bart."

"Tja, om Du menar vem som sätter så är det jag, AD51!"

Roboten sträcker på sig och Marina ser att det grinande, kraniumformade huvudet inte riktigt passar till resten av kroppen på automaten.

"Vad kan polisen ha att göra med tidningen kan man ju undra?"

Roboten stänger dörren efter Marina och låter henne komma in.

Marina stiger in på Polisgazetten och svarar roboten medan hon noterar hans namn i notboken.

"Jag ska göra de' kort. Klekon håller på med en artikel om gårskvällens skjutepisod på Thermopolium. I sin research har han intervjuat några suspekta element som även vi behöver ta in för intervju. Om Klekons artikel trycks för morrondagen kommer detta att störa utredningen. Vi vill inte de', då saken verkar ha' vittgående konsekvenser, kanske även samband me' en komplott."

"Å andra sidan," fortsätter hon, "om Polisgazetten skulle va' tilmöteskommande me' att uppskjuta offentliggörelsen av artikeln kan ja' lova en exklusivartikel när utredningen ä' slut."

Hon ler mot robotens skalle.

"Nå't för nå't - så enkelt ä' det. Alternativet ä' ett domstolsbeslut men ja' vill hellre använda min tid på att bura in skurkar än hindra pressens rörelsesfrihet."

"Ah hum, nä, nä dé kan jag ente göra. Tidningen ska ut, därmed basta."

Det klonkar om robotens käke när den går upp och ner. Efter en stunds tjafsande med roboten kommer en annan man (IMM) fram och undrar vad som står på. Efter att ha Marina har förklarat för honom så spänner han ögonen i Marina.

"Nej, tidningen kommer ut. Inte ens om självaste polischeffen kommer hit stoppar vi utgivningen!"

Förmodligen är det inte sant att de inte låter polischeffen stoppa utgivningen, men han verkar stursk tillräckligt för att åtminstone neka en av underhuggarna.

"De' va' inte just de' ja' sa'," säger Marina och vänder blicken mot den sturske IMM, "jovisst självfallet måste tidningen ut. Ja' bara undra' om ni kunde hålla just den här artikeln nån dag eller så o' kanske få lite mer exakt vetskap o' kanske till o' me' undgå att hjälpa skurkarna undkomma."

Marina drar på axlarna och lägger notboken i fickan igen.

"Men om ni inte vill ha nå'n exklusivintervju me' den polis som förestår utredningen o' hellre vill anförlita polischefens informationskontor när dom färdigcensurerat den här historien, då så..."

Hon vänder sig mot dörren.

Redaktören, som blir förvånad över att polismakten så snabbt ger upp, går direkt längre in i lokalen och böjer sig ner över en maskin som försvinner ner i golvet och han verkar tala med någon. Roboten öppnar dörren så att Marina kan gå ut igen när redaktören ropar igen.

"Men har Klekon verkligen skrivit något som är så intressant för ordningsmakten?"

"Kom med här, damen, så får vi språkas vid.

Mannen tänder upp en välanvänd rökkorv och börjar dra med Marina samma väg som hon tidigare såg de andra försvinna.

När hon tittar till höger och ner i maskinen som de passerar ser hon att det sitter fast en automat nere i densamma! Redaktören fortsätter dock oförtrutet vidare och det öppnar sig ett större rum framför Marina. I rummet finns en stor mängd tidningar och mitt i allt står de tre i gänget och språkar med en mycket underlig varelse. De tre har ryggen vänd mot Marina.

Marina, fortfarande med ansikte mot utgången, flinar triumferande när redaktören ropar henne tilbaka - heh, visst finns de' ingen blasksmörjare som kan säga nej till en exklusivintervju! När hon vänder sig mot rummet igen är dock flinet ersatt av hennes vanliga leende.

"Jag visste väl vi skulle kunna nå en förståelse.."

Men detta leende styvnar en aning på hennes läppar och hon svär inåt när redaktören leder henne in i samma lokal som de misstänkta men det är inget att göra åt det - och iövrigt har hon ju redan inställt sig på att samarbeta mer direkt med dem. Men hon kan inte låta bli att vara en aning irriterad av att samarbetet inte börjar vid Kejsarstatyn i morgon som hon ju redan uttänkt det.. Hon drar på axlarna - äsch, det får kvitta, den här tidningsgrejen måste fixas först. Och denna redaktör typen verkar vara tillmöteskommande, tack och lov att han inte kan kolla så här mitt i natten hur mycket stöd hon faktiskt har (eller rättare inte har) i polisledningen för det här alldeles okoordinerade och ogodkänta initiativet!

"Mnjääh, interesaant ä' väl inte helt den rätta frasen," kommenterar hon redaktörens förfrågan i ett försök att spegla mannens uppenbara förvåning över att Klekon lyckats komma på något användbart jorunalistisk material, "inte faktuellt för våran utredning i alla all. Men en illa tajmad offentliggörning skulle ha oönskad inflytande på fallets utveckling - och sannoligen också på dom som vet nå't om fallet, kanske även Polisgazetten."

Hon låter denna lilla domedagsvisionen hänga fritt i luften när de stiger in i lokalen med de många staplade tidningar, redaktören kan ju få skapa sin egen bild av hur snett det skulle kunna gå om han inte hjälper polisen..

När Marina ser den underliga trion kan hon inte låta bli att le, bara lite. Men även omhon tycker de ser löjliga ut greppar hon ändå derringern i fickan, den där hundrackarens snyftande knorrningar skrämde henne lite grann redan vid Bunkern och hon är fortfarande inte trygg vid honom.

Den märkliga varelsen reagerar på mannens utrop:

"Sigge! Langa hit en Gazett! Ja måste läsa om Klekon skrivit något om polisiära ärenden, det är något som jag missat i så fall!"

Varelsen som är en humanoid med sex armar och 4 tentakelögon i stället för huvud greppar tag i en tidning och går upp mot trappan. Gruppen som följer efter varelsen verkar inte ha sett Marina ännu, men när redaktören böjer sig fram för att ta emot tidningen stelnar de till, när de ser Marina.

Marina är inte glad för att se att morrondagens tidningar redan har tryckts. Å andra sidan kanske inte den där Klekon hunnit få med sin artikel? Vi får se...

Medan redaktörën titar igenom tidningen för att hitta något av Klekon belönar hon trions överraskade blickar med en nick och ett leende och försöker inte avslöra för tidningskillarna att hon känner dem redan.

"Hej."

Det lilla sällskapet passerar Marina, var och en med en tyst hälsning. Med blottade tänder väser dock Rex till och morrar mot henne.

Redaktörn bläddrar och bläddrar.

"Är det det här Du menar?"

Han visar upp en artikel på första sidan med överskriften "De borrande robotarna i attack mot Pyri!"

I artikeln som följer berättas främst om de robotar som murveln med egna ögon har mött som är precis som de gamla robotsägnerna säger. Själva nekar de dock till att det är så, men murveln fick med egna ögon se hur den kraftfulla borren kunde ta sig igenom ett bord på nolltid. Tänk då vad den kan göra med ens egen skalle!

Överhuvudtaget så står det skrivet mest om hur hemska robotorna är, och det står också skrivet om de andra i sällskapet, som murveln har talat med. I förbifarten nämns också att de har varit på Thermopolium och tumultet där, men inte så mycket av det verkar vara intressant för själva artikeln. Däremot kan man läsa en annan artikel om detta i Bjaarne Yxas polisiära artikel. Informationen om detta verkar dock vara av mestadels den information som polisen har släppt, med lite journalistiska vinklingar såklart.

Efter att snabbt tittat på tidningen följer hon efter de andra tre, som raskt traskar efter den märklige varelsen.

OOC: Öppnat trådarna.

Kvitto för köp av en styck "kanonlås med svårnyckel". Grykkes Lås & Ost, på Fålegatan 7. Underskrift av en Grykke Grå.

Nej, förresten - så som ni beter er kommer nog snart Kejsargardet att sättas in, dom ä' också mycke' skojigare o' leka me' me' alla kulsprutor o' lasergevär o' energirustningar dom har. Är de' så du vill ha' de'?"

Lite angående världen nuförtiden. Några stora mängder med högteknologiska vapen och utrustningar finns inte bland Hindenburgs "vanliga" klientel. Antalet människor som överhuvudtaget har hört talas om energirustningar är få. Däremot så finns det massor med rykten om desamma, något som de flesta berättar som goda historier, utan att för den skull tro ett dyft på att det verkligen skulle existera sådana saker som flygande svävare eller neutronbomber.
Vissa specialpoliser kan ha fått tag i specialvapen. T ex säkerhetstjänsten & kejsarens vakter, däremot är PSIPO nerlagt.

Överhuvudtaget verkar det vara främst underjordiska organisationer som har tillgång till sådana saker. I övrigt är det mest zonfarare och kunskapare som lyckas ha tag i någon utrustning i hyfsat skick av dessa saker. De sistnämnda har dock bara något enstaka för eget användande, resten kan ju säljas. En försäljning kan ge många sköna krediter.

Tack för informationen, som du märker är min kunskap om MUA kampanjvärlden något begränsad. Förhoppnadsvist får jag möjlighet att lära mer efter Julafton (jovisst, MUA regelboken är högst på min julklappsönskelista :o)

Marina's uttalande var ämnad som övertalningsargument, och då kvittar det ju om Kejsargardet har eller inte har lasergevär eller inte, i alla fall så länge de andra låter sig lite grann skrämmas av alternativen till att samarbeta.

Målen heligar ju medlen så länge det rör sig om Marinas karriär :o)

P.S. Känner du iövrigt några bra internetsites som rör sig om MUA världen så som du ser den?

Jag tolkade att det var mest övertalningsargument, men tänkte ändå informera lite eftersom M:UA skiljer sig en smula från gamla mutant och MT2.

Bästa sidan är tillverkarnas egen sida. http://www.mutant.nu

Där finns en del info samt ett jättebra forum. Ibland flyter det dock lite väl mycket information om utgivna äventyr etc på några av forumen (tycker jag som SL alltså).

Vissa kör lite mer med MT2-stuket och andra kör lite högtravande IMM-kampanjer, så hur jag ser på världen blir mer något man får känna efter :)

Rösten var sträv och hård men det lät ändå som om hans lungor inte var så stora, rösten var lite tunn. Däremot lät han extremt kaxig och stöddig.

Av dialekten att döma verkade han vara söderifrån, kanske till och med från Pirit.
This message was last edited by the GM at 16:58, Thu 06 Nov 2003.

Det har hänt mycket (kanske FÖR mycket efter att Du var inne senast :)

När Marina tittar ut ser hon absolut inte några kanonjärer eller krigare med full stridsutrustning som försöker ta sig fram mot huset. Hon ser bara vanliga fredliga stadsmedborgare som börjar komma ut på gatorna och göra sina göromål.

Om hon fortsätter titta ser hon efter någon minut en liten hund på ca 100 meters avstånd som ser ut att speja mot puben.

"RAND!" Polischefens röst fick de matterade glasrutorna, det enda som skiljde hans prydligt ordnade värld med hedersdiplomer och kejsarens porträtt på väggen från det kaotiska villervallet strax utanför dörren, skakade klirrande. "IN HIT!"

Marina hängde den slitne och dammige manteln över ryggen på sin skrivbordsstol, fiskade up en nästan rentvättad fickservett från skrivlådans röriga djup och torkade försiktigt av sina glasögon innan hon med onda aningar steg in på polischefens kontor. Med en kort rörelse satte hon den ständigt vilsefarne remsan av det långa bruna håret på plats bakom örat.

"Ja, chefen?"

"Kom in och stäng dörren." Polichefens röst sänktes temporärt till et lägre men dock fortfarande agiterad läge.

Marina stängde dörren och ställde sig avvaktande framför chefens prylprydda skrivbord medan han tände på en rökpinne och började (som vanligt när något irriterade honom - vilket vil säga ganska ofta) gå fram och tillbaka på den smala, nästan genomtrampade stigen emellan skrivbordet och det stora, igengittrade fönstret med de skitiga persiennerna.

"VAD I KEJSAR THORULFS NAMN AR DET DÄR?"

Polischefens röst hade återigen höjts till vanlig nivå för utskällanden. Han pekade på skrivbordet där ett det låg et uppskuret kuvert och några ihopvikta papper som tydligtvis hade skrivits på.

"Ett brev," svarade Marinas sanningsenligt. Polischefen stannade och stirrade ilsket på henne med mord i blicken.

"ETT BREV, JA - DET STÄMMER! Och inte bara vilket brev som helst - eller hur, överkonstapeln?”

Ljudnivån föll som en sten, men syran i hans röst skulle ändå kunnat fräta bort huden på en pansár.

”Nej,” svarade Marina som bÃ¥de omedelbart hade känt igen kuvertet och även förutsett reaktionen. Hon föredrog när polischefen ropade, vilket han omedelbart gjorde.

”HAR DU DRABBATS AV NÃ…GON OBSKUR MENTAL DEFEKT, RAND - ELLER HAR DU HELT ENKELT FÖRLORAT VETTET? HAR DU HELT OCH ALLDELES GLÖMT BORT ATT DET FAKTISKT FINNS PROCEDYRER, REGLER OCH BESTÄMMELSER FÖR VEM SOM RAPPORTERAR VAD TIL VEM - OCH HUR OCH NÄR? KOM-MAN-DO-VÄGEN, RAND, FÖR MÖKEN!!!"

Återigen sjönk polischefens röstläge till ett än mer obehagligt viskande - dock endast för att gradvist ökas till det vanliga dundret.

"Varför fick inte jag en rapport? Varför tillät du dej skriva direkt till en sÃ¥ prominent person som Herr Drake – DEN BLIVANDE KEJSARLIGE EXPLORATÖREN, FÖR MÖKEN! - UTAN MITT TILLSTÃ…ND? VAD ÄR MENINGEN?!?”

Polischefen väntade inte på Marinas svar utan plockade upp brevet och vevade det bytvist vilt i luften och anklagande mot henne.

”Nimrodbrigaden – ja, det är det ju precist inget sensationellt i – och dom där blondskallarna har redan ställts för rätta och dömts, dom kommer inte i cirkulation pÃ¥ ett bra tag. Men PSIPO, Rand? PSIPO??!? Den organisationen har lagts ner sedan länge – DET FINNS INGET PSIPO LÄNGRE – ÄR DET UPPFATTAT?”

Marina’s lÃ¥ga svar dränktes av polischefens fortsatta vredesluftningar, en kaskad av muttrade svordomar medan han fortsatte sitt fram- och tillbakatrampande pÃ¥ den redan tunnslitna mattan, efter vilket polischefen Ã¥terigen stannade och lutade sig mot henne över bordet.

”Jag har haft ett litet sammanträde med Herr Drake här till morgon. Kan du gissa vad han ville? Jo, Herr Drake önskade se din formella rapport. Nu bara undrar jag – vad kommer stÃ¥ i den rapporten? Samma konklusioner som i brevet, hoppas jag - eller..?”

Marina märkte hur vredgan började koka inom henne.

”Javisst, chefen.”

Polischefen såg närmast nöjd ut.

”Bra - pÃ¥ mitt bord innan lunch. Uppfattat?”

”Ja, chefen.”

Hon vände på klacken för att gå innan hon fick för sig att säga något karriärstympande, men polischefens nu ovanligt lugna röst stoppade henne just som hon lade handen på dörrhandtaget.

”Och Rand – sen vill jag ha en fullt supplementär underrättelsessrapport, hämligtstämplad utan kopia, komplett med alla fakta, beviser, hörsägen – hela dungan! - innan veckans slut. Jag vill veta varenda liten grisig detalj och alla snuskiga ledtrÃ¥der, hur insubstantiella dom än mÃ¥ vara, pÃ¥ den där Drake och hans ljusskugga affärer - allt! Och ta sen tjänstledigt ett bra tag nÃ¥nstans där den förmökade förrädarspiran och hans smÃ¥kriminella flÃ¥busar inte kommer Ã¥t varken dej eller dina kronvittnen - uppfattat?”

Det kalla föraktet och hatet i henne förändrades som vid ett trollslag till värme och triumf – och Marina log, dock utan att vända sig mot chefen och rÃ¥ka visa det. Med slutna ögon och en lättnadstÃ¥r i ögonvrÃ¥n svarade hon med en kort nick:

”Det ä' uppfattat, chefen – helt o' alldeles.”

”Bra.”