Bakom hörnet tumlar Rex rakt in i kvinnan, som uppenbarligen ställt sig där för att se vad gruppen tänkte göra. Hon luktar som änglafältet på sommaren, långt annorlunda de skarpa lukterna i staden.

Hon böjer sig ner och tittar på Rex genom sina stora runda glasögon och utbrister med ett snett leende:

"Du hann inte ens läsa lappen, eller hur?"

Rex som inte känner något hot från kvinnan reser sig upp på två ben och gräver i fickan efter slanten som kvinnan gav honom tidigare.

Runt krediten finns ett papper med bokstäver på, det har samma lukt som kvinnan, men eftersom läsning inte är något som Rex någonsin fått träna på ute i skogen så förstår han inte vad de betyder.
This message was last updated by the GM at 18:42, Mon 06 Oct 2003.

"Du har vänt lappen på huv.. äsch, det kvittar."

Kvinnan verkar mest road och endast lite grann irriterad av hundrackarens spontana förföljande och analfabetism. Men sina tankar håller hon för sig själv.

"Hörru på nu, vovve: Ta me'rej lappen tebaks te dina polare, åkej? De' måste väl för fysen va nån uta'rom som kan läsa? O' sluta sen halsa runt i hasarna på mej, ärru snäll."

"Hörre,grrrr, du kexet,grrrr, vem kallar du vovve!!"
Rex tonläge är märkbart irriterat.

"Grr, hemma tilltalar man,grrr, folk om man vill något,grrr, och inte kletar ner massa,grr, kladd på ett papper"
Han tittar kvinnan djupt i ögonen, samtidigt som han fortsätter att morra(prata)

"Förresten, vem,grrr, är du som smyger omkring,grr, överallt?, grrr, har känt ditt doftspår ,grrr,på flera ställen"

Rex känner en stor nyfikenhet på brillormen, samtidigt som han känner sig förolämpad av att bli kallad Vovve.

"jag ,grrr, diggar inte när,grrr,folk smyger omkring i skuggorna,grrr"

"Inte skulle ja' va' så noga me' var ja' smyger i kring om ja' va' du," svarar kvinna i manteln, "me' tanke på att du o' dina polare har halva konstapelkåren i hasarna. O' kanske BPM-slänget me', inte att förglömma."

Hennes leende verkar inte förminskas av Rex's knorrande, lätt fientliga attitud. Snarare tvärtom.

"Men visst kan ja' va' hövli' o' präsentera mej, om du nu frågar. Mitt namn ä' Marina Rand."

Hon håller fram en polisbricka med vänsterhanden, en fin silverne örn i en stålkedja. 'Hindenburgspolisen - Mordroteln', står det på den.

"Överkonstapel Marina Rand, serru. O' du, vovve, du ä' inte hemma nu. Du ä' i Hindenburg, o' här ä' de' ja' som bestämmer."

Marinas mantelficka och Marinas högerhand i den har lyft sig upp så den verkar peka direkt på Rex' mage. Polisbrickan åker retur i vänsterfickan. Det våanliga leendet ersätts av en kylig min.

"Ja' vet va' du tänker - om ja' nu hoppar på den här dumsmarte snopan o' biter av huv'et på'na då kanske inte konstaplarna hinner ifatt oss innan vi är långt ute i Musközonen. O' de' ä' nog rätt, de'. Men tänk på: Varför har inte Bunkern redan stormats av tvåhundra konstaplar om vi nu vet var ni finns? O' varför är ni alla inte varken inburade eller sönderskjutna av skarprättarkulor just nu? Två ganska bra frågor, eller hur? Men svaren fårru vänta me'."

Leendet återvänder till Marinas ansikte.

"Lyssna noga nu, så ska' ja' va' redi't snäll o' upprepa: Stick - o' - visa - lappen - te - dina - polare. Penningen fårru behålla. Åkej?"

Smygande konstaplar, poliskåren, frågvisa murvlar och Bpm:are, just en snygg soppa du klivit in i, tänker Rex för sig själv.

"Grr, ja va fan säg det med en gång,grrr, då"
Rex förbannar sig själv för att han inte tittade på myntet,innan han rusade i väg. Det har hänt mer än en gång att hans impulsiva djurbeteende har satt honom i trångmål.
Och kvinnan var alltså en konstapel, det betyder = O-bra att bita huvudet av henne. Fast tanken hade slagit honom.
"Grrr, kalla mig inte,grrr, vovve, sa jag ,grrr, jag är inte mer hund,grrr, än du!!"

"Men,grr, okej. Jag skall återvända med lappen till,grr,dom andra. Grrr, hoppas att det inte är något ,grrr, lurt i görningen, grrr"

"Din, grrr, doft kommer jag att,grrr, att känna igen,grr, bara så du vet"

Rex vänder på klacken, och försvinner runt hörnet.

Han rusar så fort benen bär honom. han måste till dom andra för att varna dom. Hindenburg var med all sanning händelsernas stad.

Jag litar på det, vovve..., tänker Marina med ett inåtvänt flin och skyndar åt andra hållet.