Allihop är hastigt och lustigt samlade mitt i natten, i en gränd där ingen tidigare varit.

De berättar för varandra om vad som har hänt.

OOC: Öppnar trådarna.
This message was last edited by the GM at 13:58, Fri 17 Oct 2003.

När Martmadigan och Rex väl har slutat spåra upp vad som finns av interessanta fynd i gränden hostar kvinnan i regnmanteln tyst för att få de andras uppmärksamhet.

"Ja, vi struntar väl klart i att mötas vid Kejsarstayn imorron förmiddag, då."

Hon verkar ganska direkt på sak, något som stöds av den funklande polisbrickan i hennes vänstra hand, den högre är fortfarande i fickan även om den slutat peka mot er.

"Mitt namn är Marina Rand - överkonstapel Marina Rand, mordroteln. Och ja' kan väl lika gärna börja me' o' avslöja att ni är huvudmisstänkta i dråpen på två stycken IMM på Thermopolium."

Hon väntar inte på att en där fyrhändiga fetmånsen skall dra ut sina hagelbössor utan skyndar att tillägga:

"Innan ni nu får för er att puffra sönder mej o' bara sticka ut i Muskö-zonen eller va' fysen vetja är de' nog bäst ja' tillägger att ja' nog ä' den enda snuten i hela sta'n som inte har bråttom o' slänga er bakom galler utan att ställa frågor. Varför inte de', då? Därför att det här fallet luktar komplott lång väg o' ja' tänker komma till botten i de'."

Marina stoppar ner brickan i fickan och fortsätter.

"Tidigare på da'n hade ja' ett par i synnerlighet olustiga samtal me' den där Stig o' hans polare o' dom berätta' för mej att dom bara va' torpeder inhyrda för Thermopolium-jobbet av en nammgiven skum typ som ja' har mina misstankar omkring. Inte fysen va' han nå'n skumraskare, icke, men nog snarare en agent för - ja - vi kan väl säga mer 'välövervägda krafter' med gemensama intressen i eller snarare emot mutanter. Nåväl, ja' ämnar att komma åt dom självsamma krafter o' ställa dom ansvarige inför Kejsarens hårda men rättvisa rättegång. Men för de'ändamålet behöver ja' lite granna hjälp - o' de' ä' där ni kommer in i bilden."

Hon tittar runt på var och en av de misstänkta och märker genast ett visst motstånd - ett motstånd hon måste övervinna, och snabbt om inte ledtråden på den där Lucidor skall bli för kallt.

"Men varför skulle ni väl lita på nå'n konstapel? Tjo, till o' börja me' kunde ja' nog bara låtit konstaplarna hämta er på Bunkern igår kväll, vi har redan tillräckligt me' bevis för att skicka er alla på enkeltresa i Boxen. Näst va' mitt mål med att komma på Polisgazetten i kväll att tillsäkra att era i synnerlighet indiskreta framfart inte gick o' identifiera utav den där murvelns skriblerier i morrondagens tidning. Varför? Ganska enkelt därför att om så ble' fallet skulle ni ha' halva konstapelkåren i hälarna illa kvickt o' då skulle ni helt enkelt förlöra er användbarhet."

Marina skakar på huvudet när hon märker reaktionerna på hennes cynism.

"Nej, ja' är inte här för att ja' tycker synd om er. O' ja' vill inte heller försöka dölja för er att ja' opererar utanför min jurisdiktion me' de' här."

Hon ler när hon kommer att tänka vad poliskommissarien skulle säga om han visste vad hon höll på med just nu.

"Min chef o' alla hans chefer skulle no' föredra att de' här fick bli ett enkelt fall om nÃ¥'ra glattskallar som to' dö' pÃ¥ nÃ¥'ra andra glattskallar - o' punkt slut. O' om de' här gÃ¥r snett Ã¥t skogen ä' ni inte bättre ställda hoss konstapelkÃ¥ren bara för att ni samarbetade me' mej. Ã… andra sidan kanske ni slipper Boxen eller vad som ä' värre  om de' här gÃ¥r Ã¥t rätt hÃ¥ll o' vi gemensamt fÃ¥r tag i vem som är bakom de' här."

Hon ser faktisk ganska uppriktig ut där i grändens sparsama belysning.

"Ja' känner på mej att de' finns mer kött på de' här benet o' ja' vill åt de'. O' eftersom ni fortfarabde ä' kvar i sta'n o' håller på me' o' ställer frågor gissar ja' att så vill ni me'."

En liten paus, och då:

"Eller hur?"

Viktor tycker inte om dessa konstiga frågor från både Polisgazetten och Poliskonstaplar. Allt för mycket politik för en V62c enhets processorer. Han ser sig givetvis inte som huvudmisstänkt, utan enbart som hjälpreda till de stackars vilseledda vännerna.

Viktor skruvar bort några plåtar från sitt akterparti, där det hänger några söndersmälta plastickablar, som orsakades från den elaka eldkärringen. Smidigt o enkelt byter han ut de trasiga kablarna och sätter sedan snabbt tillbaka plåtarna.

NÅ MINA VÄNNER.. SKA NI FÖLJA KONSTAPEL MARINAS RÅD?

Pocko kliar sig i huvudet.
"Jo, alla vill sätta dit mutanter." Säger Pocko buttert. "Ingen i poliskÃ¥ren är väl känd för att försöka reda ut fallen pÃ¥ nÃ¥got rättvist sätt. De e den enkla lösningen som gäller. Är mutanter inblandade sÃ¥ e de mutanten som e skyldig." Säger han sakrastiskt och ler mot Marina. "Men jag säger som sÃ¥ mÃ¥nga gÃ¥nger förr. En spann krut löser det mesta!" Säger han med eftertryck och spärrar ögonen i Marina. "Nä fy fasen, vet du vad jag tycker om polisgrisarna! Vet du det!" Pocko ser arg ut. "SÃ¥ här tycker jag om grisarna!" Säger han igen och tar i. Ett lätt pysande hörs frÃ¥n Pockos bak. Pysandet stegrar en aning i ljudnivÃ¥ för att sedan helt plötsligt dö ut. Pocko ser besvärad ut. "Äh, va faan!" Säger han med blossande röda kinder. Han tar i ännu en gÃ¥ng. En monstruös smäll hörs denna gÃ¥ngen frÃ¥n baken. Pocko skiner upp.  "SÃ¥där ja! SÃ¥där tycker jag om grisarna!" Han ser Ã¥terigen pÃ¥ Marina med belÃ¥ten min. Ganska snart sprider sig en oangenäm doft kring Pocko och sällskapet.

Marina ser besvärad ut, men om det är på grund av Pockos utdunstningar eller hans simpla synvinkel är inte uppenbart.

"Ditt syn på den övriga konstapelkåren kan ja' no' inte göra mycket åt, o' om rätvisan skull skippas efter bokstaven skulle ni nog åka in i alla fall även om ni bara råkade hamna i mitten av en er ovidkomande uppgörelse."

Hon håller än mer besvärad sig för näsan när Pockos tarmluft börjar spridas i gränden.

"Va' tycker ni andra? Är ni me' på att ta' reda på vem o' vad som ligger bakom den här röran?"

Aleta ryggar undan från Pocko's gaser, rädd att de på något sätt ska rosta eller skada hennes plåt och kretsar.

"Vad jag förstår, Marina, så vill ni ta åt er hela äran för ett eventuellt gripande. Och det har jag inget emot, bara de som vill oss illa hamnar i finkan. Vi har inget ont gjort, ni måste tro oss, vi vill klara ut den här soppan lika mycket som ni."

Aleta låter med ens hård och bestämd på rösten.

Marina ler bittert.

"Vem som får ta äran av att avklara de' här är svårt att säga, de' beror liksom på va' vi kommer att hitta, o' de' ä' stor risk att skaffa sej högt uppsatta ovänner. De' ä' därför som ni," hon tittar kort på Pocko, "behöver modifiera stilen lite granna i diskret riktning."

Det bittra leendet förändras gradvist till et mer road flin medan hon pratar.

"Men ja, visst fysen skulle de' va' bra för mej om de' här går åt rätt håll utan att ledningen får för sej att ja' gått utanför mina officiella befogenheter."

Hon tittar den kvinnliga automaten rätt i de elektroniska ögonen.

"O' ni skulle inte heller må sämre av att ha' en vän som är velansedd i poliskåren, eller hur? Quid pro quo, som dom sa i Gamla Tiden - nå't för nå't. O' de' här, alltså samarbete, ä' no' enda sättet att få er 'ut ur soppan', som du säger. Ni ä' no' nära intill dom enda ja' kan lita hundra på inte har vänliga relationer till mutanthatarna."

Leendet byts ut mot ett mer professionellt uttryck och Marina börjar skjuta av de mest påträngande av alla frågor hon ställt sig inom det senaste dygnet.

"Men nu har ja' ju liksom berättat vad ja' vet - nåja, ja' kanske har sparat bästa bitne till sist, men de' får vi ta' sen. Först: Va' har ni då kommit på för saker? Hur kom ni i kontakt md Smilet? Vem var den unge kvinnan som försvann från Thermopolium? Och varför var ni på Polisgazetten?"

"eh...jag vet inte mycket om allt det där jag.jao......jag kom in senare. Vad hände egentligen på det där...thermos...thermopolium egentligen?"

Som vanligt vet man inte riktigt om Martmardigan pratar med sig själv eller med nÃ¥gon annan. Han tycks dock lite smÃ¥nervös över denne Marinas närvaro. PÃ¥ de sista dagarna har han träffat mer folk och integrerat mer med omvärlden  än han gjort i hela sitt liv.

Rex tittar på Marina, och trummar med klorna mot sina lår. Han litar inte riktigt på bylingen, och är därför tyst. Förutom det sedvanliga morrandet.
Han luktar lite i vinden, "Hmm Hon luktar i allafall gott" tänker mutanten.

"Måhända kan vi lita på er, byling, så jag ska berätta vad vi vet. Smilet anlitade oss för att bevaka Sirina, som vi inte vet särskilt mycket om, hon sysslade med spåkort och försvann under tumultet. Sigge Struma på polisgazetten berättade att Smilet överfallits i den här gränden av lucidor's gäng, vilket Stig's plånbok här bevisar. Vi har bara en ytterligare ledtråd, ett kvitto från Grykkes Lås och Ost... Sedär nu vet ni allt vi vet."

Rodel stirrar på den söta flickan.

"Förresten så börjar jag tycka att poliserna börjar bli väl närgångna"

"De pepprade mig från långt håll alldeles nyss, så titta, nu har jag ett hål här!"

Rodel pekar på ett blodigt hål i skallen, innan han själv snurrar runt det med lite tyg från sin tröja.

"Nå, jag tycker i alla fall att vi fortsätter direkt till Grykkes. Jag tror inte att det är så bra att gå hem till dig igen Martmardigan. Det har nog tillkommit lite hål i ditt hus, och jag tror nog att det kan vara så att det står grisar på vakt också! Vad gör vi åt dem, Marina, dina 'kompisar' är tydligen utkommenderade att plocka oss. Är det du som har skickat ut dem?"

Marina får en bekymrad min när Rodel berättar att konstaplarna skjutit på dem.

"Nej, de' ä' inte jag som skickat dom på er," svarar hon, "men ni kan väl knappast undras så odiskret som ni farar fram. Och Kåren har blivande order att omedelbart ta itu me' beväpnade bråkstakar, vetja."

Hon noterar ett par rader i sin notbok medan hon fortsätter.

"Men de' ä' tyvärr inge' ja' kan göra åt de'. Va' va' de' som hände precist?"

Den bekymrade minen bara förvärras efterhand som Rodel berättar. Till slut klappar hon ihop notboken med en stilla huvudskakning.

"Njah, de' ä' ju i alla fall bra att ni inte inlåtade er på nå'n skottduell, de' skulle ha' försvårat allt. Får ja' se plånboken o' de' där kvittot?"

Med ena handen framsträckt för att ta emot bevismaterialen fortsätter hon tala medan hon granskar dem.

"Vad angår ett besök på Gykke's då har ni uppenbarligen glömt att de' ä mitt i natten, dom har no' stängt så här sent. Den ena av mina ledtrådar ä' no' likadant, vi får hellre vänta till imorron bitti me' o' besöka den där Lucidors doktorkompis - han som sannolikt fått lappa ihop Lucidor efter er lilla batalj på Thermopolium."

Marinas bekymrade min börjar avta.

"Men den andra ledtråden ja' har ä' Smilets farbror, en gammal gubbe vid namn Bidofilus. Om Smilet klarade sej från de' här överfallet kanske han ä' där nu. Då kanske vi kan ta reda på lite nogare varför den där Lucidor o' hans kumpaner ville åt flickan - Sirina, va' det så hon hette? Farbrorn bor ute på ön Karthällan, där också Casino Royale finns så de' går bra att komma dit även mitt i natten."

Hennes blick blir hård och bestämd.

"Men först måste ni fixas till lite granna - ni får ju aldrig tillträde på färjan om ni inte ser fredligare ut. O' ni kan va' evigt förvissade om att de' finns beväpnade vakter på ön, me' Casino o' allt, som vet hur man handskas bråkstakar."

Marina går en sväng runt om den bråkiga församlingen och börjar kommentera deras utseende.

"Hörru på, Plåtmackan, du behövar fixa dom där brännmärken du har upp o' ner halva ryggen o' tvätta bort skiten. Du där me' bågen, du också, du ä' ju alldeles insmord, o' få satt ett ordentligt plåster på de' där hålet i huv'et innan de' inficeras, o' den där bågen o' pilarna kan du no' också ha' lite mer osynligt, grabben. Fyrhänt, du har skit på skorna, du me'. O' stuva undan dom där kanonerna sen, allihopa - ni kanske skulle korta av pipor o' kolvar så dom passar bättre under kavajerna?"

OOC: Ganska bra ide med att framhäva tala med blått - jag ska va en snäll pojke och göra det, jag med.

"Korta ner mitt gevär? Aldrig! Jag tar mig hellre ett bad i syra!"

Aleta korsar armarna och sätter näsan i vädret.

"Jag kan klara mig bra utan det också, om jag bara hade ett säkert ställe att förvara det på. Innan dess följer det med mig, snutar eller inte snutar!"

Aleta är nära att räcka ut tungan åt Marina, som hon sett en människounge göra, men kommer i sista stund på att hon inte har någon riktig tunga att göra det med. Hon nöjer sig i stället med ett 'blää!' åt Marina's håll.

"Hål i mitt hus?! men hur kan det komma sig?" Martmardigan ser uppriktigt sagt bortkom mmen ut. Hål i hus, nä det har han aldrig hört talas om att det kan bli bara sådär. Sist han var hemma var hans hus helt (Nåja, i varje fall så helt som det alltid varit.).

"Vad menar du Rodel? Vad har du gjort med mitt hus?"

Allt annat verkar ha hamnat i andra hand för den unge herr Jaegher nu. Mest troligast är allt detta helt enkelt för mycket på en och samma gång. Hans liv verkar helt ha ställts upp och ner sedan ni ramlade in i hans liv.

"BRÄNNMÄRKEN?  DET ÄR BARA LITE FÄRG SOM HAR FLAGNAT. JAG KAN MÃ…LA ÖVER MÄRKERNA OM NÃ…GON HAR EN FÄRGBURK MED ORANGE FÄRG, NUMMER.123-8765.?  FÖR MIN ÄR TYVÄRR SLUT.  ÄR DET NÃ…GON SOM HAR EN TRASA?"

Viktors skrik ekar i gränden. Han vänder sig mot Martmardigan.

"JAG VAR TYVÄRR TVUNGEN ATT GÖRA ETT LITET HÅL I DITT HUS MARTMARDIGAN. MEN JAG LOVAR, DET ÄR INTE STORT. JAG GJORDE DET SÅ LITET JAG KUNDE FÖR TILLFÄLLET. INTE STÖRRE ÄN POCKOS MIDJA."

Som räddrubbitar trycker sig allihop utmed Hindenburgs väggar. Natten är mörk, och vid minsta ljud rycker alla till (utom robotarna förstås som inte förstår de andra varelsernas irrationella handlande). Marina står för den fasta handen och leder gruppen mot områdena kring Fålegatan och efter en stund hittar de Grykkes bod.

Boden är av enkelt slag. Men något som man definitivt kan se är att låset till dörren är väldigt pråligt. En distinkt doft av ost sipprar igenom dörrlåset, men det är naturligtvis ingen annan än Rex som lägger märke till denna.

En flämtande ljuslåga syns från övervåningen. Dagen börjar gry och de första solstrålarna börjar spela över hustaken. När Marina läser på skylten på dörren visar det sig dock att det är timmar kvar tills butiken skall slå upp dörrarna.

Ett ordentligt krasande hördes när Viktor gjorde en "manuell blästring", dvs lade sig på rygg och bad Pocko dra honom i benen. Pocko plaskade lite extra i en vattenpöl och Rodel plockade bort sitt bandage och tvättade det i samma pöl. Marina är inte speciellt nöjd med resultatet av att få dem i bättre ordning, men nu finns det ju ändå inga affärer öppna...

Sällskapet känner dock att ett beslut behöver tas. Åka till Karthällan eller välja Grykke först?

OOC: 30 spänn för att låna en dator en halvtimme! Man kanske skulle flytta till Spanien och starta internetkafé! Jag har fått korn på en granne som kanske behöver lite hjälp med sin dator. - Nähä du, jag har fortfarande lite problem med vissa hemsidor. Bäst att jag kommer tillbaks i morgon...

Marina skakr på huvudet av dessa amatörernas hopplösa försök att snygga upp sig lite grann, men när hon ser Rodel återanvända sitt bandage efter en blixttvätt i en skitpöl förändras hennes min från avsky till undran - och sedan till ett förstående flin.

"Jaså de' va' du som lämna' allt blodet vid fönstret," ler hon mot honom, "nu fattar ja' - vi trodde nästan te' de' fattades ett lik. Jajamän..."

Marina nickar mot ljuset i fönstret.

"Vi kan lika bra börja här, då. Ni kommer inte bli ombordsläppta på färjan i alla fall, vi får vänta me' de' tils imorron när vi haft en chans att skaffa er nya kläder o' kanske ett bad. Men den här Grykke verkar va' hemma o' uppe, så ja' tycker vi knackar på, då."

När sällskapet börjar hanka upp sig för att ta itu med Grykke's dörr ställer dock Marina sig i vägen.

"Nej, inte på de' där viset - vi försöker på mitt sätt, okej? Jag ställer Grykke ett par frågor, ni håller er i bakgrunden o' ingriper genast om nå't går snett, då kanske vi slipper ha' ihjäl nå'n. Okej, då?"

" Jao.......visst."

Martmardigan ler så där fånigt och brett som han kan. Visst låter det bra det hon säger den här Marina eller? Ja han är glad åt att hon tycks dela hans åsikter om att våld är otrevligt och bör undvikas om man vill behålla sin goda hälsa.

"Grr, Varför skall du komma,grr, och bestäma, stumpan,grr" Rex är irriterad på att Marina skall komma och leka boss. Och visar henne sin rovdjurs garnityr, samtidigt som han morrar.
Dessutom så har han inte smält att Marina kallade honom Vovve tidigare.

"För all del," svarar Marina sarkastisk, lite irriterad av att hundrackaren inte fattat situationens allvar än, "vi kan säga så också om ni hellre vill de'. Då sticker ja' nu då, o' ni klarar resten me' konstapelgrisarna. Nej, förresten - så som ni beter er kommer nog snart Kejsargardet att sättas in, dom ä' också mycke' skojigare o' leka me' me' alla kulsprutor o' lasergevär o' energirustningar dom har. Är de' så du vill ha' de'?"

Hennes sarkastiska leende förvandlas till en hård, faktuell röst.

"Lyssna på nu, folkens: Ni ä' just för tiden nå'ra av dom mest efterspanade typerna i hela heta Hindenburg, okej? Min griskollega söker er som han bökar svampar o' dom där fysiga mutanthatarna - o' de' rör sej inte bara om fåniga bulvantyper som den där Stig o' hans kumpaner, så mycke' kan ja' no' lova - som ä' ute efter Smilet o' den där Sirina kommer no' inte heller sitta still medan ni kommer dom på spåren. O' om inte ni har nå'n som skyddar er o' kan ge er en ursäkt för att släpa runt på dom där himla kanonerna ni ä' så måna om, mej till exempel, då kommer ni att va' antigen råttföda eller box-kandidater inom kort, fattar ni det?"

Hon återvänder till sitt vanliga vänliga sinnesläge med en hostning.

"Då, så fick vi de' avklarad. Har ni fler invändnigar eller ska' vi gå o' knacka på nu, då?"

"Haj ni flej invändingaj ellej ska vi gå o kacka på nu...då. Blajblajblaj." Säger Pocko med låg röst. Han börjar fnittra och håller ena handen för munnen för att försöka dölja det. Han tycker att Marina är rolig och förstår inte allvaret i det hon säger. Han tittar på de andra för att se om dom också tycker att det är kul. Efter att ha mottagit allvarliga blickar från de flesta i gruppen sätter han sitt fnitter i halsen och slutar tvärt. Hans nyss så löjligt glada min förbyts mot en allvarlig min med darrande läpp. Han sväljer ett par gånger, sedan börjar han vissla tyst och tittar upp mot den stjärnklara himlen.

Ett brett leende lyser upp Aleta's ansikte vid Pocko's härmning av Marina men försvinner lika snabbt igen när hon tar till orda:

"Visst förstår vi allvaret, Marina, i alla fall jag, och dina förslag låter nog så goda i mina mikrofonenheter men är det här bossandet verkligen nödvändigt? Glöm inte att ni behöver oss lika väl som vi behöver er..."

Aleta är inte helt säker på det där sista, Marina verkar vara nog så självsäker.

"Jag är ganska säker på att vi skulle kunna klara upp det här missförståndet med bylingen, men just nu skulle det bara sinka oss. Jag skulle hellre ligga lågt ute i Zonen, trots min tidigare rädsla för densamma, tills allt bara blåst över."

Efter detta stirrar Aleta tankfullt en stund på de andra och skakar sakta på huvudet.

"Nåja, knacka på då så att vi får det här överstökat någon gång."

Marina svarar Aleta's vänliga leende med ett tilsvarande.

"Nej visst fysen borde de' inte va' nödvendi't o' bossas runt sådär - o' inte ä' de' nödvendi't me' de' där knorrande, heller."

Hon nickar mot Rex och drar sedan på axlarna då hon inser det nyttolösa i att försöka resonera på det här sättet.

"Hur som helst: Förlåt om ja' verkar bossig. Ja' ä' van vid att jobba ensam. Ja' förstår att ni kan ha' svårt att lita på nå'n i de' här läget men ni måste inse att att ni inte har så farligt mycke' o' välja på. Zonen, BPM'arna, Boxen," hon reknar upp alternativen på fingrarna, eller mej, så ä' det no' tyvärr. O' nu går ja' o' knackar på dörren, då."

Som sagt, så gjort...
This message was last edited by the player at 19:54, Sun 26 Oct 2003.

Rex lägger sina rovdjurslabbar i kors över bröstet och tar ett steg åt sidan, så Marina kan komma fram till dörren. Han ler lite åt Pocko, sedan vänder han sig mot dörren och tittar hur det går för Marina.
han funder ett tag, medans han morrar för sig själv
" Grrrr, jag är ingen,grrr, vovve,grr"
Han sniffar sedan i luften för att känna om det finns någon doftmarkering som han känner igen.





Ooc: Today: Rexroth Grovbette rolled 57 using 1d100. luktsinne.
This message was last edited by the player at 13:35, Sat 25 Oct 2003.

Marina bankar på dörren, men ingen öppnar.

Efter en liten stund hörs dock ett knirkande när rutan på ovanvåningen öppnas.

En mustaschprydd man med en blå och vitrandig nattmössa tittar ut genom fönstret. I handen håller han en liten oljelampa, men den låter han stå på fönsterbrädan.

"Harreminje. Tiden är ju inte ens 6 slagen. Vad i hela Hindenburg vill Ni så har tidigt?"

"Är Ni på skurkstreck så kan Ni lika gärna lägga ner direkt. Jag har en direkttuta till konstapelstationen."

Han tittar frågande ner på det brokiga sällskapet. Hans vänstra hand syns inte från positionen nedanför.

Marina håller upp polisbrickan så typen i fönstret ser den.

"De' blir no' inte nö'vendi't o' tuta polisen. Vi är redan här. Va' god öppna."

Vad konstigt hon pratar den här kvinnan tycker Martmardigan och sÃ¥ fel hon har om kejsargardet. energirutningar??? laservapen???? nä vet hon inte bättre! Skatter frÃ¥n fordom har säkert armen men sÃ¥dana tingestar som  han knappt hört talas om, energirustningar har han aldrig hört talas om, men knappast skulle de användas hur som helst. Ting ifrÃ¥n de gamles tid är ting att studera och lära av! Han funderar en stund pÃ¥ om han ska ställa den där kvinnan ett par frÃ¥gor men skiter i det dÃ¥ han konstaterar att hon hitilss inte gjort annat än styrkt hans teori om att kvinnor gÃ¥r inte att förstÃ¥ sig pÃ¥.

istället stoppar han sin pipa som han brukar när han är orolig eller fundersam. Får fyr på den och drar sig bakom de andra för att inte hamna för långt fram och bli tilltalad bara för att han råkar stå nära.

Pocko tittar upp mot gubben och skrattar lite åt hans mössa.

Detta är komplicerade situationer för en V62c vägverksrobot. Viktor vet inte riktigt hur han ska agera, så han väljer helt enkelt att följa någon annans agerande. Han titta sig omkring för att se vad dom andra håller på med. Han ser Martmardigan pyssla med något konstigt rökrör och Pocko som står och skrattar helt oväntat. Viktor beslutar att följa pockos agerande och börja genast skratta högt och tydligt. För att spetsa till det hela kör han igång sin saftbladare samtidigt.

HA HA HA HA HA HA HO HO HO

Marina, fortfarande med polisbrickan höjd och ryggen vänd mot de andra, sluter ögonen och suckar när Viktor börjar sitt blinkljus-ackompagnerade skrattshow.

"Vill nå'n va' snäll stänga av den där skrattdosen," morrar hon genom slutna tänder, "innan han väcker hela stan?"

Då ingen reagerar (eller då varken hon eller någon annan hör något för allt metalliskt skrattande) vänder hon sig om och konfronterar den stojande roboten direkt.

"Så där höga ljudnivån o' roterande lampor ä' faktisk förbjudna mellan klockan tio på kvällen o' åtta på morronen utan särskilt tillstånd enligt Hindenburgska stadsförordning trehundratjugofem-streck-fyra omhandlande offentlighetens umgång med ljud- o' ljusstarka forntida fynd."

Det kanske inte är helt sant, i alla fall inte det där med ljuset, och inte heller är Marina helt säker på förordningsnumret - men vad vet en pre-katastrofal automat som den där om nutida lagar? Vad som helst för att få den att sluta, en bluff är ett billigt pris.

"Så vill du va' snäll stänga av skrattmaskinen o' släcka de' där förbaskade ljuset inna ja' tvingas annullera din teknologilicens? Ja, förru har väl en teknologilicens? Du vet, ett så'nt dokument alla automater måste ha på sej ständi't för o' kunna uppvisa att dom har tillstånd till umgänge med IMM? Utan en teknologilicens får dom ju inte vistas inom stadsgränsen, de' ä' ju liksom me' vapen o' fynd från Förbjudna Zoner, visst måste man väl ha licens..."

Ja, så var i alla fall direktiven när Marina gick gatupatrull för år tillbaka. Och en sådan regel har dom väl inte ändrat på...? Eller?

"Äsch, vi får ta de' sen, släcka skrattkanonen o' taklampan nu bara."

Viktor märker snart ett ogillande från Marina över hans agerande, så han slutar genast skratta och blinka.

FÖRLÅT MIG KONSTAPEL MARINA. JAG SKA RAPPORTERA MITT BETEENDE TILL NÄRMASTE VÄGVERKSCENTRAL.

LICENS.. VISST HAR JAG DET.  VÄNTA LITE..

Viktor vänder sig om med ryggen mot Marina. På Viktors skärm börja nu rulla en konstig forntext.

SER DU MARINA. JAG HAR FULLSTÄNDIGA RÄTTIGHETER ATT ARBETA PÅ SAMTLIGA EUROPAVÄGAR SAMT NÄRLIGGANDE LANDSVÄGAR. UTFÄRDAT AV AVDELNING 12 PÅ VÄGVERKET.

Viktor vänder sig om igen och ser nöjd ut,(om nu en Automat kan detta) för att han lyckats sätta Marina på plats.

Marina är inte imponerad av de mystiska skrifttyperna som drar fram på Viktor's bröst - hon vet vad dom är, även om hon inte kan läsa dem.

"Jamändåså," knorrar Marina och låter det vara vid et, den där maksinen är ju uppenbarligen i synnerhet defekt - och ägaren skulle aldrig få tillstånd att ha den i Hindenburg om det inte var så att den var intelligent och därför föll under undantagsdirektiv sextonhundrafemtiosex-punkt-fyra om robotars civilrättigheter.

Istället vänder hon sig åter mot det öppna fönstret på ovanvåningen och frågar den stundom alltmer förvånade gubben i mössan:

"Blir de' av nå'n gång, då?"

Ingen finns i fönstret när Marina tittar upp igen.

I stället så står dörren på vid gavel och mannen från ovanvåningen står framför sällskapet med sin lilla oljelampa i handen. Han är klädd från topp till tå i en vit och blårandiga kläder.

"Nå, kom in så får vi språkas!" "Men jag tror inte att Ni alla är konstaplar, det måste jag säga..."

Han granskar var och en som kommer in genom hans dörr och när Pocko kommer tar han sig ett halvsteg bakåt...

Grykkes butik är en ganska stor och mycket välordnad butik. Till höger finns hyllor med varierande typer av hänglås och dörrlås. Vid sidan av dessa hänger nycklar av alla typer.

Till vänster i butiken breder andra hyllor och bord ut sig. På dessa finns en stor mängd olika typer av ostar. Man kan på de små lapparna utläsa olika namn som "Gutelöpe", "Egna osten med små hål", "Egna osten med stora hål och grönt på", "Lagringsost" och "Grykkes Gouomättost"

På ett litet tvåstolsbord bland ostarna ligger en oordnad hög med spelkort.

Grykke traskar med sin små mockasiner runt och tänder upp ett par lyktor i butiken så det ser riktigt hemtrevligt ut.

"Skulle man då kunna få se på brickan igen?"

"Hmm, nå fru... Rand..." "Vad har Ni för frågor till mig? För jag antar att det egentligen inte har speciellt mycket med ordningsmakten att göra, utan att Ni är i egen sak och agerar?"

Han nickar menande mot gruppen av mutanter och robotar...

Pocko ler åt gubbens utstyrsel. När han tränger sig in i hans lokal skiner han upp ytterligare. Han slår ut med sina armar mot det lilla tvåstolsbordet.
"Ha, ha, haaa! Kolla här då!" Han tittar upphetsat på sina kamrater. "Ska vi spela lite kort? Kejsare jaha ja... det va länge sen! Hihi!" Pocko går fram mot bordet och börjar pilla med korten, skrattar lite för sig själv och skakar lätt på huvudet. Han mumlar glatt för sig själv när gamla minnen väcks till liv igen. Han suckar och kliar sig i huvudet. Han slår sig ner på en av stolarna och tittar upp på sällskapet.
"Nåå, någon som vågar utmana Pocko i Kejsare?"
This message was last edited by the player at 19:21, Wed 29 Oct 2003.

"JA! Vi kan talas vid medan jag spelar en omgång med min store vän här!"

Grykke skiner upp när Kejsare kommer på tal och sätter sig vid bordet. Han verkar dock lägga märke till den vapenarsenal som respektive person har tagit med sig hit. Han ler dock åter och tittar intresserat när Pocko kuperar och pressar ihop korten för att blanda dem. Han undrar lite varför inte Pocko flärpar korten, men när Pocko provar det så flyger alltid några av korten iväg.

"Snabba små rackare det där. Korten är nog lite för små för Era stora händer", utbrister Grykke.

En lång omgång kortspel börjar och Grykke ler mest hela tiden, även om han känner att han kanske inte fick så bra kort som han ville haft. Dessutom blev de märkligt klibbiga...

OOC: Dags att slå, Pocko, vanligt slag mot spel.
This message was last edited by the GM at 07:01, Thu 30 Oct 2003.

Aleta har aldrig varit särskilt intresserad av spel, men Kejsare verkar vara mycket taktiskt lägger hon märke till när hon kikar över axeln på Pocko och Grykke när de spelar, något som tilltalar hennes logikkretsar.

"Vad är det där för en lustig figur, Hr Grykke?", frågar Aleta försynt och avbryter spelet genom att peka med hela behandskade handen på ett kort i hanses näve.

OOC: Aleta försöker distrahera Grykke för att förbättra Pocko's spelande.

Pocko ser mycket fokuserad ut. Han bläddrar runt sina kort på handen som om han försöker se om dom kan bli bättre. Det blir dom inte. Snart inser Pocko att han är besegrad.
"Ha, haa!" Skrattar Pocko.
När korten läggs på bordet och Pockos förlust blir ett faktum ler han. Det märks tydligt att Pocko tycket att det är mycket kul, även om han förlorade.
"Oj, oj, gubbe! Där hade du tur!" Säger han skämtsamt till Grykke och blinkar tjyvaktigt åt honom.
"En omgång till?"

"Föribulten, vilka lankor"

"Nähä du, min fyrarmade vän. Se här, jag hade om möjligt ännu sämre kort!"

"En omgång till!"

"Min tur att blanda"

"Det där kortet var förresten 'Rubens', flicka lilla"

Grykke var inte så irriterad över att Aleta pekade på korten, däremot att han fick så extremt dåliga kort.

OOC: Nya slag
This message was last edited by the GM at 16:15, Thu 30 Oct 2003.

Rodel traskar runt i butiken. Han greppar tag i Guteosten och tar sig ett rejält bett han mumsar ordentligt och envisas med att tugga med öppen mun.

"Smaka på den här, Rex. Så smakar det långt härifrån!"

Pocko skiner upp när gubben slänger fram sina usla kort.
"Ha, ha, haa! Ja de va minsann inga bra kort du samlat! Ha, ha!" Han kastar över sina kort till gubben så att han kan blanda. Pocko ser stolt på sina vänner för att se om dom är imponerade.

Martmardigan börjar kika runt på låsen vilket verkar vara det intressantaste i rummet. När han finner något som verkar mer avancerat eller intressant än de andra tar han upp det för att titta lite närmare på det en stund

"Jao, jao....du verkar tilverka finfina lås här du eh, Grykke? Jao...på min ära ett sådant här skulle jag nog behöva....vad kostar de, ja låsen alltså?"

[Grykke:]"Hmm, nå fru... Rand..." "Vad har Ni för frågor till mig? För jag antar att det egentligen inte har speciellt mycket med ordningsmakten att göra, utan att Ni är i egen sak och agerar?"

”Mina följeslagare ä’ involverade i va’ ja’ behöver prata me’ Er om, Herr Grykke” svarar Marina undvikande och ser sig om i lokalen medan Grykke och Pocko börjar spela kort.

”O’ de’ här ä’ endast en oformell förfrÃ¥gan, ingen officiell intervju – ingen rapport kommer sÃ¥lunda att upptas pÃ¥ de’ här samtalet, sÃ¥ Ni behöver inte va’ orolig,” tillägger hon även om Grykke inte precist verkar nervös över polisens närvaro. Hon kastar en halvt irriterad blick pÃ¥ Rodels mumsande, ett i synnerlighet oprofessionellt agerande i hennes ögon.”Inte för osten heller, mina följeslagare kommer självklart att betala för va’ dom äter.”

”Va’ ja’ behöver veta ä’ allt Ni kommer ihÃ¥g om den här,” säger hon och lägger kvittot framför Grykke.

marmardigan som kollat lås går fram till rodel.
_du jag kanske...eh ja kunde få smaka en bit....har aldrig ätit..vad hette det ost?

Martmardigan ler fånigt. det ser ganska gott ut...då borde det ju vara gott?

"NEJ! GE INTE REX OST, HERR RODEL. JAG HAR HÖRT ATT HUNDAR BLIR DÅLIGA I MAGEN AV OST. DET VILL VI INTE"

Viktor nickar åt Rex för att få en bekräftelse på att han hade rätt. Han går sedan fram till Martmardigan och Rodel.

"MINA VÄNNER. JAG TYCKER NI SKA FRÃ…GA HERR GRYCKE OM NI KAN FÃ… EN BIT OST.  MAN SKA INTE STJÄLA.

OM NI OCKSÃ… VILL SPELA KORT, SÃ… KAN JAG ETT KUL KORTSPEL.  DET KALLAS GISSA VÄGMÄRKE.  VILL NI PROVA DETTA?"

Pocko tittar intresserat på sina kort. De är inte mycket bättre än tidigare, men förhoppningsvis så har väl Grykke lika dåliga som tidigare. Han har nästan hela familjen von Trapp klar och det är ju en fin början och borde ju göra klar för ytterligare en...

Flirrp, flärrp, florrp.

Grykke lägger snabbt fram 3 fullständiga familjer och till och med familjen Skarprättare är komplett inklusive Hydrans bane. En nära nog perfekt serie.

"Hö, hö, hö. Så går det till när man hyvlar en ulk!" utropar han.

Leendet som han visar upp strålar av förnöjelse när han säger till Pocko att han förmodligen har spelat Kejsare lika länge som Pocko levat, så förlusten är inget Pocko skall vara förbittrad över. Han försäkrar dessutom att det inte är ofta man kan lägga ut en sådan fin hand.

"Jodå, herr Hatt-man. Eh, jaha, Martmardigan. Det beror helt på vilket sorts lås Du vill ha. Jag kan tillverka alla möjliga. Priserna ligger från 5 krediter och uppåt. De dyraste låsen kostar en bra bit över 100 krediter. Dessutom kan jag tillverka specialspecialare, och de tar jag specialbetalt för, hehe..."

"Nå, det är ingen fara, fru Rand. Låt pojkvaskern äta. Men de 12 krediterna som osten kostar ska jag allt ha!"

Han tittar på Rodel och sedan tar han upp sitt kvitto och börjar kontrollera det.

"Det, grrrrr, var då själva, grrrrrr, möken, GRRRR! Jag är GRRRRR, ingen, GRRRRR, HUND!"

Rex biter ett rejält bett tvärs över osten. Dess mjuka fyllning skvätter åt sidorna när tänderna skär igenom den.

"Den, Grrrr, smakar inte, Morr, speciellt, Grrrr, illa den där, Morr, osten. Men, Grrrr, det var, Morr, inget, Grrrr, tuggmotstånd, och det, Grrrr, behöver jag, Morr, ha nu, Grrrr, GRRRRR!!!

Rex har nu blivit kallad hund en gång för mycket och börjar gnaga på Viktors ena arm. Det enda som händer är att tänderna åstadkommer några ostkladdiga repor i lacken, så uppenbarligen biter han inte med full kraft utan mest för att visa var skåpet skall stå. Efter några gnagningar slutar han och spottar. Plåten har varit oputsad alltför länge och smaken är inte speciellt intressant.

Martmardigan böjer sig ner och plockar upp en stor ostbit som ramlat ner på golvet och smaskar i sig den med god aptit. Väldigt välsmakande. Smakar lite som en gammaldags dieselolja luktar.

"Ja det var ju inte mer än någon dag sedan som någon köpte det här låset. Det är ett hänglås av den här typen. Han plockar fram ett lås från en hylla. Ett fint lås om jag får säga det själv...

Kunden, en blond yngling med overall, skulle tydligen ha den till en lagerlokal nere i hamnen, så jag skickade min schas till honom. Han mötte honom strax norr om hamnkontoret och överlämnade låset mot kontant betalning.

"Jasåja," muttrar Marina, "då ä' vi verkligen på rätt spår. Förstår Ni, Herr Grykke, de' rör sej om en i synnerlighet elak sak, o' även om ja' inte brukar avslöja detaljer om specifika fall til utomstående vill ja' göra ett undetag i de' här fallet - Ni verkar va' en man me' inte bara ett gott sinne för finmekanik," hon undvikar medvetet att nämna den illaluktande osten, "o' även ett tolerant sinne som ja' själv."

Hon drar fram en stol och sätter sig vid bordet.

"Ser Ni, vi har att göra me' några i synnerlighet elaka mutanthatare som har begått ett i synnerlighet elakt brott - inte bara har dom begått otaliga våldsbrott, dom har även kidnappat en ung flicka för vem vet vilka onda avsikter. "

Hon lutar sig fram mot Grykke, liksom för att signalera förtroende.

"Polisledningen ser de' här som ett enkelt våldsbrott - kanske för att dom skadade ä' mutanter o' inte några fina herrar i hatt o' kavaj - men ja' håller inte me' om den synpunkten. Mina följeslagare o' ja' har ta't på oss att stoppa dessa onde typer innan dom hinner skada den stackars flickan. Det här kvittot ä' allt vi har att gå på - ja' hoppas verkligen vi kan få prata me' Er schas så snabbt som möjli't o' ta reda på vart låset skulle hänga? En ung flickas liv hänger på de'..."

Marina ser uppriktigt bekymrad ut, kanske för att hon underligt nog är det på riktigt, och samtidigt ganska nöjd med vad Grykke kunde berätta - det här var ett nittionioprocentigt genombrott! Nu fattas bara den sista hundradelen:

"En sak till, Herr Grykke - om Ni kunde tillverka en nyckel som passar till Ert lås, alltså det låset dom där skumma typerna köpte, då skulle vi va' väldigt tacksamma...?"

Rex reser raggen. Morrar,fräser, spottar och grymtar.
"Grrrrr, för hundrade,grrr, gången,grrrr, jag ä ingen hund,grrrr"
Rex viftar hysteriskt med klorna och råkar välta en hylla med krukor, så dessa far i backen. Han klöser till åt viktors håll samtidigt som han morrar högljutt.
Ostbitar sprutar ut mellan rovdjurs tänderna och viktor blir full av halvtuggad ost.

"Nå, jag tror inte att Pérolof vet mer än jag berättat för Er här och nu, faktiskt. Han bara gick ner till hamnen och mötte mannen utanför hamnkontoret. Därefter kom han direkt hit."

"Om Ni vill får Ni gärna vänta här utanför, fru Rand. Pérolof kommer om pass 4 timmar. Men då hade Ni kunnat gå fram och tillbaka till hamnen, flera gånger om."

"Att jag skulle tillverka en nyckel till det lås jag precis sålt? Nähä söta fröken. Så går det inte till. Min arbetsheder förbjuder detta."

"Tänker Ni ta Er ner till hamnen så tar jag tacksammast emot pengarna för osten. Bry Er inte om att städa, det sköter jag, innan jag öppnar butiken, om en timme eller så."

"Ni ä' självklart medveten om att ja' kan återvända om några dagar me' ett domstolsbeslut, inte sant Herr Gykke?" Marina ler fortfarande vänligt, faktisk börjar hon tycka ganska gott om den vänliga och principfasta lås- och ostsmeden och hon ledsnas vid att skulle pressa honom så hårt. Men Sirinas öde är viktigare än Grykkes yrkesheder.

"O' om flickan skadats i mellomtiden finns det risk, så klart, att Ni kommer att ställas till ansvar för o' undlåta medverka till att rättvisan skipas, almän ovillighet gentemot ordningsmakten, medverkan till brott, oansvarig umgång och handel med licensbelagd teknologi, medverkan till försämring av samhällshygienen, dålig andedräkt och för att åka vattencykel utan föreskriven lanternföring - Ni kan säkert föreställa Er hur vida polisens befogenheter kan sträckas om exempel behöver statueras..."

Marina suckar och reser sig från bordet.

"Tur för Er att ja' inte jobbar på de' viset, Herr Grykke, i alla fall inte gentemot ärliga medborgare som Ni. Nu måste vi no' iväg om vi ska' hinna rädda den stackars flickan. Vi kommer behöva Ert o' Perolofs vittnesmål sen, så va' snäll att inte lämna Hindenburg. Tack för Er hjälp, god natt o' sov gott - om Ni kan, me' tanke på att Ni kanske redan i natt får en ung flickas liv på Ert samvete. Adjö."

Hon går bort mot dörren men stannar där och vänder sig mot de ostkäkande.

"Om ni vill hänga me' ä' de' no' bäst ni betalar för nattvarden nu..."

"Men jag har inga pengar, ju!" "Det har jag sagt tidigare, ju!"

Rodel tittar på Aleta och de andra och undrar vem som skall betala så att de kommer härifrån någon gång...

Rex morrar, lyfter på axlarna lite nonchalant. Sedan går han ut genom dörren.
Väl ute ställer han sig o luktar i vädret (som han alltid gör).

Aleta plockar upp den gemensamma påsen med pengar och tar ut de sista 10 krediterna därifrån. Den lilla flickan vänder upp och ner och visar för Grykke att pengarna är slut.

Grykke ler bara när han väntar på de sista 2 krediterna med utsträckt hand.

Aleta tar då upp sina sista egna slantar och lämnar dem till Grykke.

"Nu får du se till att fixa pengar själv, Rodel. Alla pengarna vi hade i den gemensamma kassan är slut, och Du har gjort mig bankrutt också!"

Grykke tackar för pengarna och går efter städsakerna.

"Eh, här är en ganska stor bit ost till!"

Om det är någon som vill ha den sista något sånär välbehållna ostbiten ger han bort den. Annars tar han den själv.

Efter hälsningsfraserna följer gruppen Rex och stänger dörren efter sig. Aleta tar täten för gruppen på vägen ner mot hamnen.

Vägen till hamnen går först genom de något finare handelsområdena, men efter ett tag kommer samlingen ner till de enkla husen och krogar med patrask liggande i sina egna spyor utanför. Färden fortsätter och kommer ner till de saltstänkta hamnområdet. Aleta och Marina enas om en väg och kommer fram till hamnkontoret.

Lagerlokalerna är många och sträcker sig åt båda sidorna. Marina bestämmer att de skall dela upp sig, så att det går snabbt att söka efter det fina låset. Sedan skall alla träffas vid hamnkontoret efter 15 minuter.

15 minuter samlas allihop vid hamnkontoret igen. Marina tittar över hela gruppen och alla ser lika nollställda ut.

"Vi får väl utöka vårt sökande eftersom ingen verkade hitta något. Var det inte någon som såg något annat misstänkt?"

Martmardigan skruvar lite på sig och tittar ner i den lilla hålan han gör med foten.

"Nja, ingenting direkt misstänkt, men jag hittade själva låset. Det satt på en dubbelport på ett lagerhus. Nummer 34 var det..."

"Jag sa inget för vi sa ju att vi skulle ta det när vi träffades igen"

Martmardigan fortsätter titta ner och tänker att man kanske skulle sagt något när man hittade låset, men då får hon ju säga det...

Martmardigan visar vägen till porten men han går för långsamt tycker Rex, så han springer i förväg och står redan vid porten när de andra kommer fram. Han informerar dock att det inte luktar något speciellt här.

Låset är välbyggt och porten stabil.
This message was last edited by the GM at 18:16, Sat 01 Nov 2003.

Marina säkrar sig att ingen olycksalig hamnvakt är på väg och att inte någon annan ovidkommande tittar innan hon drar fram ett bunt dyrkar.

"Jasådäro'sådäro'senfysenockså! Den va' ju nästan där..." muttrar hon medan hon vrider, drar, och vrider lite mer inna hon ger upp med en bitter svärdom. Med någon möda får hon ut dyrken ur låset igen.

"Nä, de' går inte. Han gör bra lås, den där Grykke. Va' gör vi nu, då?" Hon tittar på Aleta, den ende i den här flocken amatörer som verkar det minsta vettig. "Ja' bryr mej inte så himla mycke' om o' slå ner dörren, vetja, de' blir ett fruktansvärt spektakel. Kanske de' finns nå'n bakdörr?"

Rodel plockar upp bågen och sätter en pil på strängen.

"Jag står på vakt om Ni skall slå in dörren!"

Rodel ser nervig ut, men han vill visa sig tuffare än tuffast.

Viktors saftblandare börja plötsligt blinka och gÃ¥r fram till hänglÃ¥set.  Ni märker att han stÃ¥r och tittar väldigt länge och nära pÃ¥ lÃ¥set. Plötsligt börjar det ryka och glöda frÃ¥n lÃ¥set. Efter nÃ¥gra minuter sÃ¥ har lÃ¥set helt deformerats. När han är klar sÃ¥ gÃ¥r han fram till fröken Marina samtidigt som han slÃ¥r av sin saftblandare.

" NU ÄR LÅSET BORTA. MEN TA DET FÖRSIKTIGT SÅ NI INTE BRÄNNER ER. DET LILLA SOM FINNS KVAR AV LÅSET, HAR EN TEMPERATUR NU PÅ 532 GRADER CELSIUS.

Skriker han ut så det ekar länge mellan lagerlokalerna.

*hnngh*

Marina suckar hårt och ansträngd efter Viktors rop, det här fallet blir definitivt en prövning för båda intellekt och tolerans. Åt helsike me' diskretionen, nu ä' framåt enda vägen tillbaka..., tänker hon och plockar fram sin grovkalibriga tjänstepistol ur axelhölstret med en axeldragning.

"Jamän vi går väl in, då...," säger hon och tittar på Viktor. "Vill du va' snäll o' öppna dörren? Du lär knappast få blåsor på fingrarna av den heta metallen, vetja..."

OOC: Fortsättning i Lagerhus 34