"eh...jag vet inte mycket om allt det där jag.jao......jag kom in senare. Vad hände egentligen på det där...thermos...thermopolium egentligen?"

Som vanligt vet man inte riktigt om Martmardigan pratar med sig själv eller med nÃ¥gon annan. Han tycks dock lite smÃ¥nervös över denne Marinas närvaro. PÃ¥ de sista dagarna har han träffat mer folk och integrerat mer med omvärlden  än han gjort i hela sitt liv.

Rex tittar på Marina, och trummar med klorna mot sina lår. Han litar inte riktigt på bylingen, och är därför tyst. Förutom det sedvanliga morrandet.
Han luktar lite i vinden, "Hmm Hon luktar i allafall gott" tänker mutanten.

"Måhända kan vi lita på er, byling, så jag ska berätta vad vi vet. Smilet anlitade oss för att bevaka Sirina, som vi inte vet särskilt mycket om, hon sysslade med spåkort och försvann under tumultet. Sigge Struma på polisgazetten berättade att Smilet överfallits i den här gränden av lucidor's gäng, vilket Stig's plånbok här bevisar. Vi har bara en ytterligare ledtråd, ett kvitto från Grykkes Lås och Ost... Sedär nu vet ni allt vi vet."

Rodel stirrar på den söta flickan.

"Förresten så börjar jag tycka att poliserna börjar bli väl närgångna"

"De pepprade mig från långt håll alldeles nyss, så titta, nu har jag ett hål här!"

Rodel pekar på ett blodigt hål i skallen, innan han själv snurrar runt det med lite tyg från sin tröja.

"Nå, jag tycker i alla fall att vi fortsätter direkt till Grykkes. Jag tror inte att det är så bra att gå hem till dig igen Martmardigan. Det har nog tillkommit lite hål i ditt hus, och jag tror nog att det kan vara så att det står grisar på vakt också! Vad gör vi åt dem, Marina, dina 'kompisar' är tydligen utkommenderade att plocka oss. Är det du som har skickat ut dem?"

Marina får en bekymrad min när Rodel berättar att konstaplarna skjutit på dem.

"Nej, de' ä' inte jag som skickat dom på er," svarar hon, "men ni kan väl knappast undras så odiskret som ni farar fram. Och Kåren har blivande order att omedelbart ta itu me' beväpnade bråkstakar, vetja."

Hon noterar ett par rader i sin notbok medan hon fortsätter.

"Men de' ä' tyvärr inge' ja' kan göra åt de'. Va' va' de' som hände precist?"

Den bekymrade minen bara förvärras efterhand som Rodel berättar. Till slut klappar hon ihop notboken med en stilla huvudskakning.

"Njah, de' ä' ju i alla fall bra att ni inte inlåtade er på nå'n skottduell, de' skulle ha' försvårat allt. Får ja' se plånboken o' de' där kvittot?"

Med ena handen framsträckt för att ta emot bevismaterialen fortsätter hon tala medan hon granskar dem.

"Vad angår ett besök på Gykke's då har ni uppenbarligen glömt att de' ä mitt i natten, dom har no' stängt så här sent. Den ena av mina ledtrådar ä' no' likadant, vi får hellre vänta till imorron bitti me' o' besöka den där Lucidors doktorkompis - han som sannolikt fått lappa ihop Lucidor efter er lilla batalj på Thermopolium."

Marinas bekymrade min börjar avta.

"Men den andra ledtråden ja' har ä' Smilets farbror, en gammal gubbe vid namn Bidofilus. Om Smilet klarade sej från de' här överfallet kanske han ä' där nu. Då kanske vi kan ta reda på lite nogare varför den där Lucidor o' hans kumpaner ville åt flickan - Sirina, va' det så hon hette? Farbrorn bor ute på ön Karthällan, där också Casino Royale finns så de' går bra att komma dit även mitt i natten."

Hennes blick blir hård och bestämd.

"Men först måste ni fixas till lite granna - ni får ju aldrig tillträde på färjan om ni inte ser fredligare ut. O' ni kan va' evigt förvissade om att de' finns beväpnade vakter på ön, me' Casino o' allt, som vet hur man handskas bråkstakar."

Marina går en sväng runt om den bråkiga församlingen och börjar kommentera deras utseende.

"Hörru på, Plåtmackan, du behövar fixa dom där brännmärken du har upp o' ner halva ryggen o' tvätta bort skiten. Du där me' bågen, du också, du ä' ju alldeles insmord, o' få satt ett ordentligt plåster på de' där hålet i huv'et innan de' inficeras, o' den där bågen o' pilarna kan du no' också ha' lite mer osynligt, grabben. Fyrhänt, du har skit på skorna, du me'. O' stuva undan dom där kanonerna sen, allihopa - ni kanske skulle korta av pipor o' kolvar så dom passar bättre under kavajerna?"

OOC: Ganska bra ide med att framhäva tala med blått - jag ska va en snäll pojke och göra det, jag med.

"Korta ner mitt gevär? Aldrig! Jag tar mig hellre ett bad i syra!"

Aleta korsar armarna och sätter näsan i vädret.

"Jag kan klara mig bra utan det också, om jag bara hade ett säkert ställe att förvara det på. Innan dess följer det med mig, snutar eller inte snutar!"

Aleta är nära att räcka ut tungan åt Marina, som hon sett en människounge göra, men kommer i sista stund på att hon inte har någon riktig tunga att göra det med. Hon nöjer sig i stället med ett 'blää!' åt Marina's håll.

"Hål i mitt hus?! men hur kan det komma sig?" Martmardigan ser uppriktigt sagt bortkom mmen ut. Hål i hus, nä det har han aldrig hört talas om att det kan bli bara sådär. Sist han var hemma var hans hus helt (Nåja, i varje fall så helt som det alltid varit.).

"Vad menar du Rodel? Vad har du gjort med mitt hus?"

Allt annat verkar ha hamnat i andra hand för den unge herr Jaegher nu. Mest troligast är allt detta helt enkelt för mycket på en och samma gång. Hans liv verkar helt ha ställts upp och ner sedan ni ramlade in i hans liv.

"BRÄNNMÄRKEN?  DET ÄR BARA LITE FÄRG SOM HAR FLAGNAT. JAG KAN MÃ…LA ÖVER MÄRKERNA OM NÃ…GON HAR EN FÄRGBURK MED ORANGE FÄRG, NUMMER.123-8765.?  FÖR MIN ÄR TYVÄRR SLUT.  ÄR DET NÃ…GON SOM HAR EN TRASA?"

Viktors skrik ekar i gränden. Han vänder sig mot Martmardigan.

"JAG VAR TYVÄRR TVUNGEN ATT GÖRA ETT LITET HÅL I DITT HUS MARTMARDIGAN. MEN JAG LOVAR, DET ÄR INTE STORT. JAG GJORDE DET SÅ LITET JAG KUNDE FÖR TILLFÄLLET. INTE STÖRRE ÄN POCKOS MIDJA."

Som räddrubbitar trycker sig allihop utmed Hindenburgs väggar. Natten är mörk, och vid minsta ljud rycker alla till (utom robotarna förstås som inte förstår de andra varelsernas irrationella handlande). Marina står för den fasta handen och leder gruppen mot områdena kring Fålegatan och efter en stund hittar de Grykkes bod.

Boden är av enkelt slag. Men något som man definitivt kan se är att låset till dörren är väldigt pråligt. En distinkt doft av ost sipprar igenom dörrlåset, men det är naturligtvis ingen annan än Rex som lägger märke till denna.

En flämtande ljuslåga syns från övervåningen. Dagen börjar gry och de första solstrålarna börjar spela över hustaken. När Marina läser på skylten på dörren visar det sig dock att det är timmar kvar tills butiken skall slå upp dörrarna.

Ett ordentligt krasande hördes när Viktor gjorde en "manuell blästring", dvs lade sig på rygg och bad Pocko dra honom i benen. Pocko plaskade lite extra i en vattenpöl och Rodel plockade bort sitt bandage och tvättade det i samma pöl. Marina är inte speciellt nöjd med resultatet av att få dem i bättre ordning, men nu finns det ju ändå inga affärer öppna...

Sällskapet känner dock att ett beslut behöver tas. Åka till Karthällan eller välja Grykke först?

OOC: 30 spänn för att låna en dator en halvtimme! Man kanske skulle flytta till Spanien och starta internetkafé! Jag har fått korn på en granne som kanske behöver lite hjälp med sin dator. - Nähä du, jag har fortfarande lite problem med vissa hemsidor. Bäst att jag kommer tillbaks i morgon...

Marina skakr på huvudet av dessa amatörernas hopplösa försök att snygga upp sig lite grann, men när hon ser Rodel återanvända sitt bandage efter en blixttvätt i en skitpöl förändras hennes min från avsky till undran - och sedan till ett förstående flin.

"Jaså de' va' du som lämna' allt blodet vid fönstret," ler hon mot honom, "nu fattar ja' - vi trodde nästan te' de' fattades ett lik. Jajamän..."

Marina nickar mot ljuset i fönstret.

"Vi kan lika bra börja här, då. Ni kommer inte bli ombordsläppta på färjan i alla fall, vi får vänta me' de' tils imorron när vi haft en chans att skaffa er nya kläder o' kanske ett bad. Men den här Grykke verkar va' hemma o' uppe, så ja' tycker vi knackar på, då."

När sällskapet börjar hanka upp sig för att ta itu med Grykke's dörr ställer dock Marina sig i vägen.

"Nej, inte på de' där viset - vi försöker på mitt sätt, okej? Jag ställer Grykke ett par frågor, ni håller er i bakgrunden o' ingriper genast om nå't går snett, då kanske vi slipper ha' ihjäl nå'n. Okej, då?"

" Jao.......visst."

Martmardigan ler så där fånigt och brett som han kan. Visst låter det bra det hon säger den här Marina eller? Ja han är glad åt att hon tycks dela hans åsikter om att våld är otrevligt och bör undvikas om man vill behålla sin goda hälsa.

"Grr, Varför skall du komma,grr, och bestäma, stumpan,grr" Rex är irriterad på att Marina skall komma och leka boss. Och visar henne sin rovdjurs garnityr, samtidigt som han morrar.
Dessutom så har han inte smält att Marina kallade honom Vovve tidigare.

"För all del," svarar Marina sarkastisk, lite irriterad av att hundrackaren inte fattat situationens allvar än, "vi kan säga så också om ni hellre vill de'. Då sticker ja' nu då, o' ni klarar resten me' konstapelgrisarna. Nej, förresten - så som ni beter er kommer nog snart Kejsargardet att sättas in, dom ä' också mycke' skojigare o' leka me' me' alla kulsprutor o' lasergevär o' energirustningar dom har. Är de' så du vill ha' de'?"

Hennes sarkastiska leende förvandlas till en hård, faktuell röst.

"Lyssna på nu, folkens: Ni ä' just för tiden nå'ra av dom mest efterspanade typerna i hela heta Hindenburg, okej? Min griskollega söker er som han bökar svampar o' dom där fysiga mutanthatarna - o' de' rör sej inte bara om fåniga bulvantyper som den där Stig o' hans kumpaner, så mycke' kan ja' no' lova - som ä' ute efter Smilet o' den där Sirina kommer no' inte heller sitta still medan ni kommer dom på spåren. O' om inte ni har nå'n som skyddar er o' kan ge er en ursäkt för att släpa runt på dom där himla kanonerna ni ä' så måna om, mej till exempel, då kommer ni att va' antigen råttföda eller box-kandidater inom kort, fattar ni det?"

Hon återvänder till sitt vanliga vänliga sinnesläge med en hostning.

"Då, så fick vi de' avklarad. Har ni fler invändnigar eller ska' vi gå o' knacka på nu, då?"

"Haj ni flej invändingaj ellej ska vi gå o kacka på nu...då. Blajblajblaj." Säger Pocko med låg röst. Han börjar fnittra och håller ena handen för munnen för att försöka dölja det. Han tycker att Marina är rolig och förstår inte allvaret i det hon säger. Han tittar på de andra för att se om dom också tycker att det är kul. Efter att ha mottagit allvarliga blickar från de flesta i gruppen sätter han sitt fnitter i halsen och slutar tvärt. Hans nyss så löjligt glada min förbyts mot en allvarlig min med darrande läpp. Han sväljer ett par gånger, sedan börjar han vissla tyst och tittar upp mot den stjärnklara himlen.

Ett brett leende lyser upp Aleta's ansikte vid Pocko's härmning av Marina men försvinner lika snabbt igen när hon tar till orda:

"Visst förstår vi allvaret, Marina, i alla fall jag, och dina förslag låter nog så goda i mina mikrofonenheter men är det här bossandet verkligen nödvändigt? Glöm inte att ni behöver oss lika väl som vi behöver er..."

Aleta är inte helt säker på det där sista, Marina verkar vara nog så självsäker.

"Jag är ganska säker på att vi skulle kunna klara upp det här missförståndet med bylingen, men just nu skulle det bara sinka oss. Jag skulle hellre ligga lågt ute i Zonen, trots min tidigare rädsla för densamma, tills allt bara blåst över."

Efter detta stirrar Aleta tankfullt en stund på de andra och skakar sakta på huvudet.

"Nåja, knacka på då så att vi får det här överstökat någon gång."

Marina svarar Aleta's vänliga leende med ett tilsvarande.

"Nej visst fysen borde de' inte va' nödvendi't o' bossas runt sådär - o' inte ä' de' nödvendi't me' de' där knorrande, heller."

Hon nickar mot Rex och drar sedan på axlarna då hon inser det nyttolösa i att försöka resonera på det här sättet.

"Hur som helst: Förlåt om ja' verkar bossig. Ja' ä' van vid att jobba ensam. Ja' förstår att ni kan ha' svårt att lita på nå'n i de' här läget men ni måste inse att att ni inte har så farligt mycke' o' välja på. Zonen, BPM'arna, Boxen," hon reknar upp alternativen på fingrarna, eller mej, så ä' det no' tyvärr. O' nu går ja' o' knackar på dörren, då."

Som sagt, så gjort...
This message was last edited by the player at 19:54, Sun 26 Oct 2003.

Rex lägger sina rovdjurslabbar i kors över bröstet och tar ett steg åt sidan, så Marina kan komma fram till dörren. Han ler lite åt Pocko, sedan vänder han sig mot dörren och tittar hur det går för Marina.
han funder ett tag, medans han morrar för sig själv
" Grrrr, jag är ingen,grrr, vovve,grr"
Han sniffar sedan i luften för att känna om det finns någon doftmarkering som han känner igen.





Ooc: Today: Rexroth Grovbette rolled 57 using 1d100. luktsinne.
This message was last edited by the player at 13:35, Sat 25 Oct 2003.

Marina bankar på dörren, men ingen öppnar.

Efter en liten stund hörs dock ett knirkande när rutan på ovanvåningen öppnas.

En mustaschprydd man med en blå och vitrandig nattmössa tittar ut genom fönstret. I handen håller han en liten oljelampa, men den låter han stå på fönsterbrädan.

"Harreminje. Tiden är ju inte ens 6 slagen. Vad i hela Hindenburg vill Ni så har tidigt?"

"Är Ni på skurkstreck så kan Ni lika gärna lägga ner direkt. Jag har en direkttuta till konstapelstationen."

Han tittar frågande ner på det brokiga sällskapet. Hans vänstra hand syns inte från positionen nedanför.

Marina håller upp polisbrickan så typen i fönstret ser den.

"De' blir no' inte nö'vendi't o' tuta polisen. Vi är redan här. Va' god öppna."

Vad konstigt hon pratar den här kvinnan tycker Martmardigan och sÃ¥ fel hon har om kejsargardet. energirutningar??? laservapen???? nä vet hon inte bättre! Skatter frÃ¥n fordom har säkert armen men sÃ¥dana tingestar som  han knappt hört talas om, energirustningar har han aldrig hört talas om, men knappast skulle de användas hur som helst. Ting ifrÃ¥n de gamles tid är ting att studera och lära av! Han funderar en stund pÃ¥ om han ska ställa den där kvinnan ett par frÃ¥gor men skiter i det dÃ¥ han konstaterar att hon hitilss inte gjort annat än styrkt hans teori om att kvinnor gÃ¥r inte att förstÃ¥ sig pÃ¥.

istället stoppar han sin pipa som han brukar när han är orolig eller fundersam. Får fyr på den och drar sig bakom de andra för att inte hamna för långt fram och bli tilltalad bara för att han råkar stå nära.

Pocko tittar upp mot gubben och skrattar lite åt hans mössa.

Detta är komplicerade situationer för en V62c vägverksrobot. Viktor vet inte riktigt hur han ska agera, så han väljer helt enkelt att följa någon annans agerande. Han titta sig omkring för att se vad dom andra håller på med. Han ser Martmardigan pyssla med något konstigt rökrör och Pocko som står och skrattar helt oväntat. Viktor beslutar att följa pockos agerande och börja genast skratta högt och tydligt. För att spetsa till det hela kör han igång sin saftbladare samtidigt.

HA HA HA HA HA HA HO HO HO

Marina, fortfarande med polisbrickan höjd och ryggen vänd mot de andra, sluter ögonen och suckar när Viktor börjar sitt blinkljus-ackompagnerade skrattshow.

"Vill nå'n va' snäll stänga av den där skrattdosen," morrar hon genom slutna tänder, "innan han väcker hela stan?"

Då ingen reagerar (eller då varken hon eller någon annan hör något för allt metalliskt skrattande) vänder hon sig om och konfronterar den stojande roboten direkt.

"Så där höga ljudnivån o' roterande lampor ä' faktisk förbjudna mellan klockan tio på kvällen o' åtta på morronen utan särskilt tillstånd enligt Hindenburgska stadsförordning trehundratjugofem-streck-fyra omhandlande offentlighetens umgång med ljud- o' ljusstarka forntida fynd."

Det kanske inte är helt sant, i alla fall inte det där med ljuset, och inte heller är Marina helt säker på förordningsnumret - men vad vet en pre-katastrofal automat som den där om nutida lagar? Vad som helst för att få den att sluta, en bluff är ett billigt pris.

"Så vill du va' snäll stänga av skrattmaskinen o' släcka de' där förbaskade ljuset inna ja' tvingas annullera din teknologilicens? Ja, förru har väl en teknologilicens? Du vet, ett så'nt dokument alla automater måste ha på sej ständi't för o' kunna uppvisa att dom har tillstånd till umgänge med IMM? Utan en teknologilicens får dom ju inte vistas inom stadsgränsen, de' ä' ju liksom me' vapen o' fynd från Förbjudna Zoner, visst måste man väl ha licens..."

Ja, så var i alla fall direktiven när Marina gick gatupatrull för år tillbaka. Och en sådan regel har dom väl inte ändrat på...? Eller?

"Äsch, vi får ta de' sen, släcka skrattkanonen o' taklampan nu bara."

Viktor märker snart ett ogillande från Marina över hans agerande, så han slutar genast skratta och blinka.

FÖRLÅT MIG KONSTAPEL MARINA. JAG SKA RAPPORTERA MITT BETEENDE TILL NÄRMASTE VÄGVERKSCENTRAL.

LICENS.. VISST HAR JAG DET.  VÄNTA LITE..

Viktor vänder sig om med ryggen mot Marina. På Viktors skärm börja nu rulla en konstig forntext.

SER DU MARINA. JAG HAR FULLSTÄNDIGA RÄTTIGHETER ATT ARBETA PÅ SAMTLIGA EUROPAVÄGAR SAMT NÄRLIGGANDE LANDSVÄGAR. UTFÄRDAT AV AVDELNING 12 PÅ VÄGVERKET.

Viktor vänder sig om igen och ser nöjd ut,(om nu en Automat kan detta) för att han lyckats sätta Marina på plats.

Marina är inte imponerad av de mystiska skrifttyperna som drar fram på Viktor's bröst - hon vet vad dom är, även om hon inte kan läsa dem.

"Jamändåså," knorrar Marina och låter det vara vid et, den där maksinen är ju uppenbarligen i synnerhet defekt - och ägaren skulle aldrig få tillstånd att ha den i Hindenburg om det inte var så att den var intelligent och därför föll under undantagsdirektiv sextonhundrafemtiosex-punkt-fyra om robotars civilrättigheter.

Istället vänder hon sig åter mot det öppna fönstret på ovanvåningen och frågar den stundom alltmer förvånade gubben i mössan:

"Blir de' av nå'n gång, då?"