Marina knäpper sin regnrock och går ut på gatan. Hon ser Aleta och Rodel försvinna till vänster, men för att komma till Thermopolium tar hon i stället till höger. Hon raskar på stegen i kylan. Efter någon sekund kommer Rex ifatt henne och börjar traska vid hennes sida, med nosen i vädret.

De vandrar sedan norrut, och Rex ryser när de passerar 37:an. Han morrar och fnyser när han ser att det ändå inte är några konstaplar utanför vid den här tiden på förmiddagen. Både Rex och Marina känner att de börjar bli ordentligt trötta. De få timmarnas sömn kvällen innan börjar ta ut sin rätt.

Efter tio minuters vandring kommer de fram till gränden som leder till Thermopolium. De ser inget direkt misstänkt vid huset, men tänker att det ändå är bäst att vara på sin vakt.
This message was last edited by the GM at 09:50, Tue 16 Dec 2003.

Rex synar stället ordentligt, sedan börjar han sniffa efter bekanta eller oroliga dofter.
ooc 19:30, Today: Rexroth Grovbette rolled 80 using 1d100. luktsinne.
Men han känner inget som skulle kunna vara något extraordinärt. Han tittar frågande på Marina.
"Grrr,ok bossen,grrr, vad gör vi?;grr"
Han känner att magen kurrar och att ögonlocken är väldigt tunga, men han tvingar sig att ignorera dessa tecken på hunger och trötthet.
This message was last edited by the player at 18:35, Thu 13 Nov 2003.

"Vi kollar bakvägen," svarar Marina, "du vet, den som ni gjorde när ni lämnade brottsplatsen. På så sätt kanske vi slipper bråk... hoppas ja'." Sen leder hon dem runt baksidan av huset.

Visserligen hade inte Rex och de andra gått ut bakom någon bakdörr, utan från den enda väg de hade sett, nämligen huvudentrén. Men det borde ändå finnas en bakdörr, så de tar en lov dit.

Det finns en halvdörr av trä. Snarare är det en stor lucka på baksidans yttervägg, och den går hela vägen ner till marken. Ett dörrhandtag finns dock och när Marina trycker ner det och öppnar dörren ser de in i ett mörkt rum. I stället för att ha en trappa som går uppåt, finns det en trappstege som går neråt en dryg meter. Det är beckmörkt därinne, men när ögonen vant sig lite, ser de drivor av svarta klumpar som sträcker sig mot taket. Rex känner på den torra lukten att det luktar bränt. Säkerligen är det helt enkelt kol. De ser dock en dörröppning några meter fram.

"ÅÅÅÅÅHÅÅÅ, KOMMER BARRRBERNA???!!! GE HIT, FORT!!!"

De två rycker till när det från vänster plötsligt skramlar till, och en svart skepnad ställer sig precis vid öppningen. Varelsen är svart och krum men de ser två vita ögon som plötsligt materialiserar sig i dess huvud. Lukten från andedräkten får Rex att rygga tillbaka.

"Frys!!"

Marina förskräcks av den mystiske figurens plöttsliga uppdykande - hon drar snabbt sin tjänstepistol och siktar på skepnaden.

"Gå fram i ljuset så vi ser dej tydligt! Gör de' NU!"

OOC: Redigerad för språkbruk - förlåt om nån stördes. Vi tar inte sånt så tungt i Danmark men "when in Rome"... Misstaget skall inte upprepas.
This message was last edited by the player at 20:03, Sun 16 Nov 2003.

"Iiiih"

Rösten som nästan spräcker Marinas och Rex trumhinnor låter allt annat än att vara från en avgrundsvarelse djupt ner i ondskans ormgropar. Rösten är inte alls lika mörk och sprucken som den tidigare verkade.

"Iiiiih"

"Usch, sicket språk, unga dam, jag har väl aldrig hört maken!"

Uppför trappstegen kommer en dam, klädd i något som tidigare var en vacker, grön festklänning, men nu, efter lång tid i kolkällaren, har den blivit fullständigt nersvärtad. Resten av tantens kropp är också svärtad av kolet. När hon öppnar munnen syns ett tandgarnityr som inte har fått smaka tandborste på många, många år. I stort sett alla tänder är borta och andedräkten är som Rex redan påtalat fruktansvärd.

"Får en dam inte vara i fred i sitt eget hus?"

Rösten talar med ett välordnat, aristokratiskt språkbruk och passar väldigt illa med hur hon ser ut. När hon kommer ut i solljuset sträcker hon på sig, och även om hon är gammal så ger hon intryck av att vara mer civiliserad än någon som bor i kolkällare.

Rex ryggar tillbaka av den vedervärdiga doften från tanten.
Men ställer sig snart i försvars ställnig. Han förbereder sig på om tanten gör några hastiga rörelser och följer henne noga med blicken. Rex morrar lite lågmält och visar upp tänderna

"Vilka är Ni, och var är min barrberfrukost? Jag vill ha BARRBER!"

Tanten tittar uppfordrande på båda två. Hon darrar lite på läppen, och de känner nästan hur hungrig hon är.
This message was last edited by the GM at 14:44, Sun 16 Nov 2003.

"Oj - förlåt, ja' trodde ni va' en inkräktare. Ja, inte ni, förstås, utan om de' inte varit ni....""

Marina stoppar undan skjutjärnet och ser förlägen ut när hon tar fram polisbrickan och sin notbok.

"Hur som helst, mitt namn ä' Överkonstapel Rand, Hindenburgspolisen. De' här ä' min assistent Rex."

Hon nickar åt Rex' håll.

"Förlåt att vi stör. Vi söker Herr -" hon tittar efter i notboken, "- Herr Oxeljärpe."

Hon slår ihop notboken och ler vänligt mot den fult luktande kvinnan.

"Är Herr Oxeljärpe anträffbar?"

OOC: Än en gång, förlåt språkblundret ovan, det var ju inte ens karaktärsenligt.
This message was last edited by the player at 08:33, Tue 18 Nov 2003.

"Hehehe, det var länge sedan jag hörde honom kallas det. Nä, Knorkagubben, det är vad han brukar kallas. Han är säkert hemma under trappan. Men Ni kan inte gå genom här. Det här är bara en kolkällare. Men jag får bo här i alla fall. Så jag får passa på att tacka goa frun för att jag får bo här. Ja inte Ni, goa frun, utan goa frun häruppe.

Knorkagubben är inte av någon god familj, så därför vet jag inte så mycket om honom. Däremot vet jag att när han fortfarande var ute och vandrade så var det en man som hette Kalarim Dröppel. Men det enda han hade gemensamt med Knorkagubben var att förnamnen lät nästan likadant. Inte för att de någon gång träffades, Kalarim var ju vice överassistent på byråkratväsendet.

Han gifte sig ju rikt, ja Kalarim alltså, men det gick illa eftersom hennes familj, Räkel, inte hade något övers för en spoling vars föräldrar inte ens var med i Resgemenskapen. Resgemenskapen var en förening för dem som ville åka runt i Pyri tillsammans med likatänkande. En gång kom de nästan ner till Pirit när Räkels mellanson, unge herr Spov Räkel plötsligt fick för sig att träffa dottern till Epa och Aron Knyte. Det bar ju sig inte bättre än att unge herr Spov gick ner sig i ett kärr, och när Epa skulle hjälpa Finnsa, ja dottern, leta upp den lille sluringen kom hon plötsligt fram till ett stort fält. Det var ju ett stort fält med enorma fruktpumpor...

OOC: Någon som har sett grandpa Simpson? ;) Det var främst att det var OOC, Marina :)
This message was last edited by the GM at 21:11, Sun 16 Nov 2003.

"Jasådeja," Marina låtsas vara interesserad av tandlösa tantens irrprat och skall just hitta på något vänligt sätt att dra sig ut bakdörren igen då hon får en ide - eller kanske två, men hon passar på att ta dem en i taget.

"Ni verkar vara väldigt bra insatt i alla fina familjer, de' ä' verkligen väldigt imponerande va' ni vet. Kanske ja' ska' passa på o' fråga om ni känner till familjen Lergods...?"
This message was lightly edited by the player at 15:53, Mon 17 Nov 2003.

"Nä se Lergods, det vet jag ingen som heter, vad jag vet. Det måste vara en särdeles obetydlig släkt, för namnet låter ju inte mutantiskt direkt."

"Däremot finns familjen Krukskärva fortfarande på Stygngatan om jag inte missminner mig. En nästkusin till mig var hemma hos dem och det var ett fantastiskt hem med fina mattor och glas. Maten var tydligen hemsk, men de hade ju använt kött från en fåle som var bra gammal. Så sades det mig i alla fall. Det tog ett bra tag innan fadäsen glömdes bort, men vissa, som jag, glömmer aldrig. Det påminner mig om...
This message was last updated by the GM at 21:59, Sun 16 Nov 2003.

"Mnjah, ja' tänkte väl de'," svarar Marina och går direkt till förmodning nummer två:

"Hur då me' den unge damen Sirina som bodde här ett slag? Känner Ni henne? Hör hon hemma någon betydlig stans?"

Långsökt, jag vet, tänker hon, men värt att fråga nu chancen bjuder sig.

"Nä"

Det korta och koncisa svaret kom sig av att bakom ryggen på Rex och Marina uppenbarade sig en flicka med några rejäla barrber-stjälkar som hon genast gav till den smutsiga trashanken. Rosita satte genast igång att äta, fullständigt ignorerande konstapeln och hennes assistent.

"Jamändåså," Maria besluter att avbryta den här intervjun med en gång, "tack för hjälpen och smaklig måltid."

Hon ryser vid tanken på att ganga på de syrliga barrber-stälkarna.

"Kom, Rex, vi skall inte besvära damen mer."

Marina och Rex traskar därmed runt huset igen, för att komma till framsidan. Dörrarna är stängda, men efter att ha bultat på dörren öppnar damen Marina träffat förut.

"Å, konstapeln. Eh, vad kan jag hjälpa till med? Vindsrummet är lämnat, precis som Ni bad om."

Hon verkar lite orolig att något skall vara på tok. Åtminstone verkar hon ha respekt för ordningsmakten...

Rex travar runt i Marinas fotspår lite stolt över att han blivit "tillfälligt befodrad" till polis assistent. Han låter Marina sköta snacket då han själv aldrig haft speciellt bra reaktion på människor.
Men han har ögon och öron öppna ifall någon planerar en obehaglig överaskning åt duon.

"Gomorron, fru Tenerius," hälsar Marina hövligt, "ja' får ursäkta att vi stör så här tidi't. Ja' hade bara en enda liten rutinsak ja' skulle vilja fråga Er logerande i trappan. Är Herr Oxeljärpe anträffbar?"

"Eh, ja visst. Han ligger säkert och sover rus... sover ut, där inne.

Gumman öppnar dörren och släpper in de båda.

Rex känner att nog har de haft öppet här som igår. Det luktar fortfarande av inpyrt rökverk och uthälld tokjos från gårdagskvällen.

Hon går fram och knackar på den lilla luckan under trappan.

Först händer ingenting, sedan ingenting. Men efter 3 knackningar öppnas plötsligt den lilla dörren, och en skäggig gammal gubbe tittar plirande ut. Han är uppenbarligen störd av ljuset. Han lägger ett getöga om fru Tenerius.

"Va e de kärringakärring? Varför stör Du Knorkagubbens skönhetssömn??? I går gjorde det alldeles spissiellt ont i knakarna å då blir jag slirig och då vill jag sova!!!

Marina knälar bredvid luckan och ler vänligt mot Knorragubben, alltmedan hon försöker ignorera den vidriga stanken av svett, urin, tokjos, paradontos och annat gott.

"Gomorron, Herr Oxeljärpe. Ja' undrar om vi får uppta en stund av Er tid? Vi behöver Era kunskaper i ett lite speciellt ärende..."

KLONK!!!

"Aj så in i möken. Det här gjorde ondare än när jag fick mitt finger uppätet av en ekoxe!"

Gubben reser sig upp och slår huvudet i dörrkarmen. Varken Rex eller Marina har någonsin hört talas om en ekoxe som någonsin bara blir av med ett finger när han varit i batalj med en ekoxe.

Gubben reser sig upp och han har en helkroppspyjamas på sig, en väldigt solkig helkroppspyjamas.

Men glad är han, flickbesök är inte något en gammal zonfarare får så ofta, och nu har han fått två besök på en vecka!!!

Han sänker rösten och myser när han ser på den unga flickan.

"Ja men söta fröken, naturligtvis, vad kan jag hjälpa till med?"

Marina besluter att lägga korten på bordet med en gång, det tjänar ändå inget till att försöka dölja för mycket nu.

"De' ä' så at en ung dam som haft logi här under en kort tid, Sirina heter hon, har ådragit sej oönskad uppmärksamhet från en högt uppsatt person inom Kejsarliga Underrättelsestjänsten. I samband härmed har ett antal oskyldiga personer dragits in i problematiken, och enda sättet att lösa situationen är att hitta denna Sirina och hjälpa henne i säkerhet från sina maktfulla förföljare. Ge dom va dom vill ha så dom lämnar henne i fred, så att säga."

Marina har hemma hört tillräckligt med historier om tidigare tiders zonfarare för att veta att de flesta utav dem har haft sina tveksamma nöjen med maktfulla män i Hindenburg, inte minst Fon Rijn och hans jämlikar. Hon hoppas förstås att denna Alarim Oxeljärpe alias Knorkagubben haft tillräckligt med slika upplevelser för att kunna sätta sig i deras ställe och sympatisera med staxkars Sirina.

"Vi har skäl att tro att denna Sirina inte bara ursprungligen kommer från Musközonen utan att hon även sökt sej dit senast. Vi behöver veta mer om denna Musközonen, kanske även lite om var hon kan tänkas gömma sej. Ni, Herr Oxeljärpe, lär ju vara en av dom sista nulevande zonfararna som besökt Musközonen och Ert vetande om förhållanden där skulle vara till stor hjälp. Har Ni några förslag hur vi kan gå tillväga?"

Knorkagubben tittar mycket intresserat på Marina när hon berättar. Han förvånas först över att det är en kvinnlig kommissarie, men efter hur klipsk Marina är så antar han att de flesta polischefer också borde vara kvinnor. De manliga konstaplar han har stött på skulle efter mötet med Marina definitivt inte platsa som kommissarier eller chefer eller fördenskull konstaplar. När hon tystnar sitter han eftertänksamt och tittar vidare på Marina. Rackarns granne tös det däringa...

"Nä det här är konstigt. Den här veckan har jag fått träffa 2 söta flickor. Det konstiga är att båda har talat om den här 'Sirina'."

"Jag är mycket ledsen, men jag har faktiskt inte en aning om den här flickan. Det är alltid tråkigt när oskyldiga kommer i kläm och överheten kan vara hård ibland. Jag vet själv hur jag en gång tänkte...

Knorkagubben bekymrar sig verkligen över att han inte kan svara, men han är ändå glad att hon kommer innan lunch och frågar eftersom han inte är så drucken då. Smickret biter alldeles fantastiskt bra på den gamle gubben.

"Mja, mjo, visst har man varit både hit och dit i den gamla musközonen. Vissa av platserna är värre än de andra."

"Men ska jag ge något tips, så är det att inte äta och dricka något från zonen. Inte för att det finns så mycket alls som växer där. Men det som växer, det är farligt. Jag höll mig ifrån det i början, och då gick det bra. Men en gång så fick jag slut på maten och då blev det inte så roligt. Jag åt både det ena och inte smakade det illa. Men efter det där var det inte bra. Rötan kom och tog mig, och efter det var livet aldrig sig likt. Jag började halta och dricka. Vad värre var var att jag inte längre hade koll på vilka platser som jag skulle gå. Jag gick ner mig i en råtenpöl och se så mitt ben ser ut nu!

Han drar upp sin pyjamas och förevisar ett ben som är svårt tärt. Oläkta sår och torr sprucken hud täcker det gulaktiga benet.

"Å håll Er undan för rännan också. Den är också frätande, så passa Er."

"Men nu över till det som Ni kommit hit för, flickan. Du sa att hon hade kommit från Musközonen?"

"Jaha, för flera år sedan ja..."

"Och sedan har hon jobbat som... ja just det ja..."

"Nå, jag kanske ändå kan hjälpa Er en smula. En gång innan min skalle blev mjuk pratade jag med en man, Rufuel Rubank. Han sade att han hade tagit sig en skyddsling som han funnit i zonen. Han berättade att hon var ett riktigt vilddjur, hehe. Han fick göra saker med henne som han aldrig gjort med någon förut, hehehe.

Han fnissar lite och slickar sig runt munnen när han tänker tillbaka på mötet med Rufuel. Då vaknar han plötsligt upp och tittar generat på Marina. Han kommer till insikt om att hon inte förmodligen inte har samma upplevelser från livet som han, och därmed inte förstår det stora i snuskbrudar.

"Nå, prata med honom. Han är alltid på Guldkrökaren på kvällen och han vet säkert var hon kommer från. Ja just det, Guldkrökaren finns precis uppe vid Hydratorget, inga problem att hitta."

Rex känner sig mer och mer illa tillmods med allt prat om zonerna. Han har ju själv varit ute på mången vildmarks hajk. Men avskyr inget annat så mycket som dom förbjudna zonerna. Dess luft sprider sjukdom, vattnen luktar illa, djuren oätbara och märkliga naturfenomen.
Han ryser i hela kroppen och ruskar besvärat på sig.
Men om det är till zonen som hans vänner måste fara, då är det till zonen som det bär i väg för Rex.

Marina skriver frenetisk ner allt medan Knorragubben pratar, och när hans berättelse är slut klappar hon ihop notboken med en liten smäll och en sista uppklarande fråga till den gamle zonfararen.

"Den första 'söta flickan' som frågade om Sirina - råkade hon va' svarthårig me' svarta solglasögon? Klädd i svart läder o' kappa o' ett Skarprättargevär under armen? Ja' tänkte väl de'. Herr Oxeljärpe, Ni har varit en fantastisk hjälp, o' ja' ä' ledsen för att ja' inte just nu kan återgälla Er vänlighet - men ja' ska' inte glömma detta. Återigen tack."

"Vilken tragedi," säger hon till Rex när de lämnar Thermopolium ha gett Knorragubben och änkan Tenerius handen till avsked, vilka fruktansvärda offer folk som han har gett - o' allt dom får igen är otack o' elände! O' sen finns det såna glanspolerade exploratorer som Linus Drake o' hans likar som bara skummar grädden och glömmer sina gamla kamrater. Exploratorer, ha! Dom skulle kallas exploatörer istället! Tänk bara på va' en enkelt Regen-ampull skulle göra för Knorragubben? O' ja ä' villig o' slå vad på att Linus no' skulle kunna skaffa va' som behövs om han bara brydde sej om annat än hans egen sviniga karriär. *ptoj!*"

Hon spottar, blotta tanken ger henne en dålig smak i mun och hon börjar reta upp sig ordentligt medan de sätter kursen mot Viktors hus i utkanten av byn.

"Men istället," fortsätter hon, "istället läts Oxeljärpe o' alla detta samhälles sanna hjältar ruttna bort här i skymundan, glömd och utkastad som en gammal sko medan typer som Linus förlustar sej med att utnyttja småflickor som kommit in från Zonen för att bygga sej en tillvaro, tillitsfulla och godtroende, alldeles ovetande att det finns äckliga mansgrisar som Linus - och den där paddjäkeln Smilet, också - som bara vill lukrera på deras naivitet. O' villiga o' förstöra, kidnappa, även döda ä' dom också för att hindra att nån ska ta reda på vilka slemmiga svin dom i verkligheten ä' för några. Fy fysen, alltså!"

Efterhand som Marina får luft för sin avsky och vrede (och inte minst hennes  frustration över att det tidigare idolet visat sig från en mer mänsklig och minre attråvärdig sida) börjar hennes temperament långsamt svalna. Undervägs delar hon sina tankar om nästa stegen med Rex.

"Men ja' ska' göra nå't åt de' där sen. Nu gäller det träffa dom andra hoss Viktor, käka o' vila lite, o' sen ta reda på den där Rufuel Rubank figuren i kväll när han enligt Oxeljärpe ä' o' hitta på Guldkrögar'n. Håller inte du me' om de', Rex?"

Marina och Rex vandrar nordost för att komma ut från staden. Marina håller sin monolog och Rex traskar vid sidan och sniffar i luften, precis som vanligt. Efter en liten stund hörs plötsligt en polisvissla över hustaken. Den är några hundra meter till vänster om de båda.

PANG-ang-ang!!

Ett gevärsskott ekar från någon hundrameting bakom dem. Polisvisslan tystnar för några sekunder, men sedan piper den ännu ilsknare än tidigare. Marina och Rex stannar upp, och det verkar som om visslan närmar sig platsen där skottet föll. Marina och Rex är dock som sagt på väg därifrån.

"Jamän va nu då?"

Marina vänder sig mot den riktningen där skottet och visslan lät.

"De' där har no' inget me' oss o' göra," säger hon till Rex, "men som polis ä' ja' skyldig o' hjälpa en kollega i nöd. Du får hänga me' om du vill men håll dej i bakgrunden om du inte blir direkt angripen, okej?"

Hon väntar inte på Rex' svar utan rusar långs husmuren mot visllaljudet, pistolen i ena handen och polisbrickan i den andra.

OOC: Bara så att jag är helt säker - hördes skottet och visslan komma från vänster eller bakom oss?

Marina springer bakåt mot platsen där skottet hördes. Hon hör ytterligare en polisvissla och ytterligare en. Den första visslan har stannat på en plats framför henne och de andra två konstaplarna närmar sig också. Eftersom hon inte vet exakt var visslan kommer från kryssar hon mellan vägarna, ibland kommer hon in i gränder och får vända. Medan hon springer tittar hon åt sidorna, och ser plötsligt på sin vänstra sida, ca 300 meter bort en springande flicka med en väska i handen. Hon tänker att det måste vara Aleta, men innan hon hinner tänka mer, svänger Aleta in på en annan väg. När Marina ser den förste polisen, har redan den andre kommit dit och den tredje kommer på plats innan hon hinner börja tala med de andra.

Rex stannar till, 50 meter bort när Marina går över till den förste griskonstapeln på plats. Han står i en gränd, men böjer sig över något som ligger på marken. När Marina kommer närmare ser hon en pilbåge som ligger på marken, och hon saktar in när hon ser att griskonstapeln reser sig upp och kladdar med något mellan sina klövhänder. Mellan tummen och pekfingret har han en klibbig röd och grönbrun massa som han låter bilda trådar när han särar på fingrarna.

Helt död, inget snack! säger grisen till den andre, som är konstapel Brun, en blodhundskonstapel som Marina tidigare en gång har träffat.

Marina tittar ner på liket som ligger med ett fullständigt splittrat bakhuvud. När hon betraktar ansiktet bekräftas hennes misstanke. Det är Rodel!
This message was last edited by the GM at 13:56, Fri 21 Nov 2003.

Rex vädrar i vinden. Han känner lukten av sina kamrater, men oxå en distinkt lukt av blod och krut. Han tittar fram ut ur gränden för att se vad som pågår.
Men drar sig lite tillbaka när han ser alla konstaplar. Rex har fått erfara att dom inte är speciellt vänliga mot utbölingar som han.
Han ser att det ligger någon på backen men kan inte urskilja vem, då det är massa folk i vägen. Lika bra att följa Marinas råd att hålla sig i bakgrunden , tänker Rex. Han står kvar i gränden lite undan skymd av skuggorna, i väntan på att Marina skall återvända.

"Va' ä' de' som pågår här?"

Marina håller upp brickan medan hon ställer den reglementerade frågan jämför konstapeltjänsteföreskriften.

"Eh, oj, kommissarien!"

"Ja, ja' jagade några misstänkta när det plötsligt avlossades ett bössakadong. Eftersom det uppenbarligen inte var de misstänkta som avlossade skottet lämnade jag dem och sprang åt det här hållet i stället"

"Å nu är jag här"

"Å jag visslade, så som man skall göra"

"Nå, kommissarien, vad ska vi göra?"

"Avspärra området."

Marina försöker bevara kontroll över sin stämma, den här grabben satt hon ju och pratade med för bara någon timme sen - och nu är han ihjälskjuten!

"Sen rapporterar du episoden till Mordroteln. Ja' skulle kunne göra de' för dej men du verkar behöva rutinen. O' fikat på Mordrotelns tjänstestuga ä' inte dåli't, heller, deras hallonmuffins ä verkligen o' rekommendera. I mellomtiden ska' ja' ta' mej an liket."

Hon böjer sig bredvid liket av Rodel, kollar hans puls och försöker identifiera vilken sortens vapen han skjutits med, det är ju en väsentlig skillnad på hvilka skador förorsakas av ett bössaskott, en hagelpatron respektive et finkalibrigt gamlatidigt eldvapen. Det hjälper att fokusera på fakta istället för att bli alldeles emotionell - dessutom vet hon ju om att Rodel har någon sorts hela-mutation, och hon skulle inte bli förvånad om han reser sig och går vidare. Mnjoh, kanske lite grann förvånad, då.... Hon hoppas att så är fallet.

"Konstapeln?"

Hon tittar upp på sin griskollega.

"Vem va' dom misstänkta du jagade när du hörde skottet?"

Griskonstapeln har plockat upp ett långt snöre från sin ficka och börjar sätta upp en avspärrning med hjälp av sina kollegor.

"Ja, jo, det var säkert di där efterlystingarna från Thermopolium och skjutingarna från Hundängen. 4-armarsjätten och den brandgula mekan. De sprang fullt lastade en bit från Hydratorget. Men sen sköts det, så jag fick lämna dem"

Marina kontrollerar Rodel bakhuvud och ser direkt att det är en stor kula, en slug skjuten från ett hagelgevär. Döden var ögonblicklig.

Hon ser Rodels spår därifrån han kom, och hon ser också parallella, springande spår som fortsätter framåt. De är gjorda av mindre fötter, men de går betydligt djupare, så personen torde vara mycket tung. De försvinner dock när de tar till höger förbi husknuten där de blandas upp av alla andra fotspår.

Marina går tillbaka till platsen för mordet och följer vägen tillbaka. Uppenbarligen har han sprungit och när hon vandrar tillbaka vid hans spår ser hon spår efter ytterligare minst 2 personer. Det har varit ett tumult här.

"Här var en konstie grunkamoj!"

Trynberg har vid avspärrandet hittat en liten mystisk metallsak med små hullingar som studsat i väggen och landat på marken.

Marina vandrar tillbaka men hittar ingen patron. Troligen har förövaren inte tömt loppet ännu.

Hon lyckas följa spåren av skurkarna till den dörr inne i gränden, som är olåst. När hon tittar in med draget vapen ser hon lerspår in i en vattenfylld (2cm) korridor och efter någon meter försvinner spåren.

Innan Marina följer spåren in i gränden tar Marina en titt på den 'konstiga grunkamojen' som konstapeln hittat.

"AKTA!", varnar hon konstapeln, "peta inte i såna grejer, dom kan ju va farliga!"

Hon tar metalsaken, studerar den ett ögonblick, och stoppar den sedan i fickan.

"Ja' ska' ta' me' den till en tekniker så vi kan ta reda på va' den ä' för en pryl. Men först ska ja' följa upp på de' här spåret."

När hon står vid gränden vinkar hon Rex närmare - det här blir en svår spåringsuppgift och hans fina nos skall bli ett bra hjälpmedel.

"Hit, Rex!" kallar hon och klappar händerna i en uppfordrande gest, "Kom hit, grabben, kom-kom-kom! Ja, såå ä' fint! Dukti' pojke, duuuukti'!"

Hon verkar fortfarande inte ha fattat att han inte är en hund, och hennes sätt att tilltala den muterade järven avspeglar i hög grad en stark IMM bakgrund... eller det kanske är för att lura konstaplarna som hon plötsligt agerar så där?

OOC: Förlåt Rex, jag kunde inte låta bli... :o)

Rex har inte riktigt lika bra hörsel som luktsinne. Han hör inte vad Marina säger, men när hon sätter sig ner på huk och visar med händerna att han skall komma dit så sätter han fart på alla fyra.

När han kommer närmare hör han dock hennes nedlåtande tonfall och börjar morra. Efter förklaring så sätter han dock igång att söka. Marina tar upp sitt vapen och följer efter medan de andra konstaplarna sätter upp avspärrningar och undersöker kroppen.

Plask, plask, plask

Rex och Marina rusar framåt, och in i den vattenfyllda korridoren. Det luktar flytmögel överallt i den gamla murkna korridoren. De kommer snart fram till en dörr och även den är öppen.

Dörren leder ut på en bakgård belagd med sten, detta är dock inget som är något problem för Rex, som fortfarande har en bra koll på vartåt de försvann. Efter att ha tagit sig över bakgården och genom ett övergivet gammalt hus kommer de ut på en annan gata där Rex tappar spåret. Efter att ha arbetat lite får han åter upp spåret, men det går betydligt långsammare nu när spåren blandar sig med andras som precis har gått förbi. Marina imponeras av hundens/kattens/järvens fantastiska luktsinne och följer med honom. Hon tänker för sig själv att det är ju praktiskt att inte ens behöva koppel på honom.

Efter att ha passerat ett antal korsningar och kvarter tappar Rex dock spåret. Han börjar dock springa i cirklar för att se om han inte kan få upp det igen. Marina ber honom sluta efter 10 minuter av kaotiskt springande, snörvlande och snuffsande när han plötsligt säger:

"Grrrr, jag har, grrr, hittat det igen. De har spridit på sig. Men den ena har jag, grrr, koll på, han har gått in här!"

Marina tittar till vänster och ser där bakom ett hörn 100 meter bort polisstationen. Rakt fram ser hon hur Klingklanggatan sträcker sig och 5:an är bara 50 meter framåt, på andra sidan gatan. Den här dörren leder in till ett annat boningshus, Klingklanggatan 2.

"Bra jobbat, Rex," Marinas stämma är inte alls nedlåtande mer utan full av undran och beundran över Rex' ytterst användliga talang.

"Vi ska strax gå in," säger hon och tar en nogrann titt på huset, "ett ögonblick bara..."


OOC: Är det något jag borde veta i förväg om addressen Klingklanggatan 2? Bor det någon bekant person/kändis här? Hur många våningar har huset? Går det att titta (diskret) in genom fönstren i bottenvåningen? Står det något/några namnskylt på dörren? Verkar dörren leda direkt in i boningen eller in i en trapphall? Finns det någon ingång/port till ett evt. gårdsplan? Berätta, berätta...

Marina håller pickadollen riktad uppåt när hon ställer sig utanför dörren. Inga dörrskyltar. Det finns två våningar, och fönsterrutor på båda planen. Dörren verkar gå in i huset, antagligen till en liten hall. När hon tittar in i fönsterna på nedervåningen ser hon plötsligt en skugga av någonting som fladdrar till och springer in i ett annat rum. Både Marina och Rex hör något som slås omkull inne i huset, troligen en stol eller ett bord. Skuggan verkade tillhöra ryggtavlan av en högrest, mörkklädd man.

Knappt 10 meter till vänster står en större träport, stängd. Troligen använd för att köra in vagnar på bakgården.

Marina känner ett visst obehag eftersom Klingklanggatan skall vara ett ganska bra ställe att bo på, nära till Polishögkvarteret och allt. Det var därför hon valde att skaffa sin lägenhet här, på nr 5. Hon har aldrig sett några skummerier här förr.

Rex rusar in i hallen, vilt morrande och sniffande. han försöker att få upp doften efter den skugga som försvann. Han är också beredd med klorna i fall någon ligger på lur där inne.

Jamän så fysen da också..!

Marina svär inåt - både åt att de uppenbart har blivit upptäckta av den personen de jagar öch åt Rex' tankelösa inrusande. Snabbt som det går springer hon in i hallen efter den ilskna järven med en varnande maning.

"Lugn nu, pojke - de' bor poliser i de' här kvarteret o' dom tar nog illa upp om nå'n okänd mutant kommer inrusande i kvällsmaten med klorna framme - men visst ska vi ta' han! Apport!"

Hon ruser fram mot dörren som verkar leda in i den lägenheten där den mystiska skuggan rörde sig, med skarprättarpistolen pekande mot dörren och polisbrickan höjd, nästan som en sköld.

"Rex! Ta dörren, ja' täcker dej! Sparka in den om du måste!"

Nu gäller det att agera snabbt innan den där skurken undkommer!

OOC:Jag tyckte väl det där Klingklanggatan lät bekant på nåt sätt.... :o)

Rex rusar in i husets hall. På högersidan i hallen går en trappa upp till övervåningen. Till höger står en dörr öppen till ett större rum. Till vänster en annan dörr som är öppen in i ett kök. Det kök där skuggan rörde sig.

Rakt fram fortsätter hallen och Rex skymtar en dörr i andra änden av denna samt en åt vardera vänster och höger efter trappan.

Direkt när Rex tar sig in i hallen ser han ett bord som är vänt på sidan och bakom detta har mannen tagit betäckning. Knappt har Rex reagerat på detta, luften är fylld av mannens lukter förrän den pistol som är riktad mot honom avfyras. Ett lätt BZZZZT hörs från pistolen och Rex kollapsar fullständigt på marken, helt oförmögen att göra någonting. 2 går in

Innan Marina sagt färdigt meningen om att hon skall täcka honom har Rex redan fallit ihop och Marina drar tillbaka sitt huvud.

OOC:Strida Marina? Slå Initativ. 1T10+initativet på din pistol.

Marina slungar iväg ett skott mot den som sköt Rex och drar sig sen snabbt tillbaka utom synhåll, bakom väggen, där hon knälar lågt ner i fruktan för att skytten därinne - ifall hon skulle missa - skall få för sig att genomskjuta väggen i huvud- eller brösthöjd. Och det där lät faktiskt inte som ett vanligt skjutjärn!

"JA' Ä' POLIS! SLÄNG VAPNET PÅ GOLVET O' STIG FRAM ME' HÄNDERNA ÖVER HUV'ET!"

Medan hon ropar laddar hon pistolen igen och lyssnar efter skyttens reaktion.

Marina har varit i eldstrid förr. Få kan mäta sig med hennes skicklighet på Skarprättaren så när hon vänder in och ser skurkens huvudsvål sticka upp bakom bordet siktar hon, och träffar. Mannen som är på väg upp för att skjuta får träffen i kinden så han kastar sig snabbt ner igen.

Marina kan höra gnyenden från den träffade mannnen medan hon laddar om, eller är det från Rex?

Han ligger bara i spasmer och rycker.

OOC: Slå gärna för träffen också. Du märker att Du har övertaget och är något snabbare än mannen bakom bordet. Därför kan Du agera först, om det är något Du vill göra. Om han har hållit siktet mot dig, så kan han dock skjuta dig när Du kastar dig in.

Rex ligger och skakar som en överhettad ångtrycksmaskin. Saliv stänker ur munnen på honom samtidigt som hans tunga far ut och in och rycker obehagligt i mutantens alla extremiteter.
Där han bruna rovdjursögon engång i tiden fanns, syns nu bara hans ögon vitor.
Han morrar,fräser och gnyr om vartannat.
Av allt Rex har erfarit i sitt liv, så är nog detta det mest obehagliga.

"Arrrgh,grrrr,aaaaa,ååå,grrrr,scccchhhh,fräs"

Rex anstränger sig till det yttersta för att komma på fötter, men misslyckas pga att hans muskler vägrar att lyda honom.

När Marina laddat om stoppar hon polisbrickan i fickan och tar fram en fickpistol istället medan hon upprepar sin uppmaning.

"Ja' upprepar - släng vapnet o' kom fram me' händerna uppe! Ni har tre sekunder på att ge Er! Ett!"

Detta betyder sannolikt att Marina förlorar initiativet, och farsan har alltid belärt henne att just det är raka vägen till förödelse. Så får vara - hon är tillräckligt van vid skottdueller till at avsky det, och hon vill helst ge misstänkta en chans att ge sig om det går. Det är så fruktansvärt struligt att få fram erkännande av avlidna gärningsskapelser, och sedan allt pappersarbete efteråt... I övrigt är det här Hindenburg, Pyris stolta huvudstad, och inte en laglös vildmark och det går helt enkelt inte att bara puffra iväg i en storstad utan att åtminstone försöka begränsa dödsvåldet. Nåja, visst finns det dagar, nej ensamma kvällar där hon undrar om inte de som styr och ställer föredrar lite granna kontrollerad anarki och dråp i gatorna så deras egna existensberättiganden inte hotas - otjysta typer som den där Linus Drake, till exempel! - men inte fysen vill hon bidra till otryggheten genom att bli ännu en skjutgalen härjare i såkallad kejsarlig tjänst.

Med dessa tankar längst bak i sinnet deponerar hon den tunga pistolen i byxlinningen och vrider av sig manteln - derringern är fortfarande klar och har sin uppmärksamhet riktad mot tecken på att skytten flyr, attackerar eller något annat dumt.

"Ni har ingen chans att undkomma - konstapelgården ä' bara å andra sidan gatan o' de' kommer kryla me' blågrisar här inom kort. Två!"

Hon talar helt medvetet till skyttens sannolika (och inte orättvisa) förmodning att de övriga konstaplarna vill vara minre tillbakahållende än hon med skarprättarskotten. Kanske skytten vill ge sig utan vidare kamp än? Kanske hon slipper döda honom? Kanske hon även slipper två dussin konstaplar som trasslar till allt? Men då måste det här sluta illa kvickt, och helst utan mer skottväxling...

Om inte skytten märkbart agerat eller reagerat än när hon fått av sig jackan uprepar hon sin uppfordran en sista gången.

"Sista varningen - släng vapnet o' kom fram me' händerna uppe, annars smäller de'! Tre!"

Ett, tu, tre, räkner hon inom sig. Och då slänger hon ut manteln i köket i brösthöjd - inte ihopfälld utan helt uppvikad så den förhoppnadsvist får skytten (om han fortfarande är där, alltså, och väljer att skjuta med den där gamlatidskanonen eller va fysen den än är) at rikta sin uppmärksamhet mot den. Halva sekunden senare kliver även hon själv in genom dörren, fortfarande i knähöjd, och riktar sin tjänstepistol in i lokalen, mot det ställe där hon anar skytten befinner sig.

Marina går ner på knä och ser mannen vara på väg från bordet, mot fönsterdörren i andra änden av hallen. Hon trycker av ett skott, men missar grovt, så det blir till ett varningsskott i stället.

Mannen kastar upp dörren och försöker ta sig ut.

Marina följer och när hon passerar Rex, ser hon att han börjar resa sig igen. Uppenbarligen så är effekten för skottet slut nu.

Mannen fortsätter ut och hoppar ner på innergården nedanför, han håller sin vänstra hand för ansiktet och den andra bär en silverskimrande pistol av något slag. Marina är hack i häl och ställer sig på terassen och ser ner på mannen.

Groggy av den obehagliga upplevelsen, reser sig Rex upp. Han skakar på kroppen och känner efter att alla lämmar sitter fast. Han tittar runt och får syn på att Marina försvinner ut genom en dörr. Det tar ett par sekunder för Rex att koppla vad som hände igentligen, men efter en stund så går det upp ett ljus. Hans ragg reser sig och det sedvanliga rovdjurs-grinet tar plats i hans ansikte. Med mord i blicken rusar han ut efter Marina och hoppas på att den där ljus skjutande skurken skall vara där.
"Grrr, Jag skall,grrr,gurgel,fräss...."
Dom sista orden försvinner i floder av fradga.
Med hårt värkande muskler springer Rex ut på terassen och försöker få upp lukten efter banditen, om han ser honom så rusar han i mot honom utan pardon.

"HALT!"

Marinas rop verkar inte ha någon effekt på mannen, precist som hon tänkte. Jamän skyll dig själv då, grabben..., tänker hon och skjuter med andra pistolen, den här gången efter benen just som Rex hoppat ner från terrassen och därför befinner sig rakt under henne och sålunda inte i skottlinien.

*PANG!*

Rex tar ett mäktigt hopp över terassräcket och landar strax bakom den flyende förövaren. Han känner den söta doften av blod som smetat av sig på växterna på innergården och det sätter fart på hans rovdjursinstinkter.

Marina skriker, men skurken lyssnar inte. Däremot vänder han sig om när han hör dunsen från Rex massiva tassar som landar bakom honom. Han sträcker pistolen mot Rex när plötsligt Marina skjuter. Hon missar, men mannen blir rådvill och vet inte om han skall skjuta Rex eller Marina.

OOC: Slå initiativ och berätta vad Ni vill göra. Slå för ev anfall också.

Rex gör ett utfall mot mannen och försöker borra in sina huggtänder i honom.

[10 blank lines suppressed]

Ooc: 09:46, Today: Rexroth Grovbette rolled 6 using 1d10. init.  + 16 = 22 i initiativ
09:51, Today: Rexroth Grovbette rolled 82 using 1d100. Bett.
This message was last edited by the player at 08:53, Fri 05 Dec 2003.

Efter att ha tvingat skurken att tänka efter, förhoppnadsvist de par bråkdelar av en sekund som det tar för Rex att komma in på livet av honom, duckar Marina in bakom terrassdörren igen och laddar om sin Skarprättare.

Jag kan ändå inte hjälpa till mycket i närstrid, tänkar hon medan hon stoppar i den grova patronen i kammaren - hon känner sig inte helt väl till mods vid att låta Rex klara skurken ensam så där.

När laddandet är klart tittar hon ut genom dörren igen för att se hur det går för järven att ta fast skurken. Helst skulle hon stanna kvar här uppe och ladda även derringern men om Rex får problem måste hon ju självklart agera...

OOC: Jag slog fram en etta (1) i intiativ. Marinas naturliga IB är 16.

Rex kommer ner på marken och gör ett utfall mot den flyende skurken. Precis när Rex skall gnaga till känner han något som slår in i skallen på honom. Det svartnar för ögonen och en obeskrivlig smärta fyller hela hans kropp.

När Marina tittar fram bakom terassdörren ser hon att mannen skjutit Rex i huvudet och hon kan se kulan blänka till i Rex kranie.

Skurken reser sig åter och börjar springa, samtidigt som han börjar plocka med något i fickan på sin rock, förmodligen lägger han ner sin pistol. Han har hela tiden blicken mot balkongen där Marina står.

Marina sittrar till när hon ser Rex falla ihop nere på gårdsplanen, träffad ganska illa, kanske även dödligt.

Det där skulle du inte ha gjort, skurkfan! tänker hon ilsket och slänger iväg ett skott utan att bekymra sig mycket om vare sig andedräkt, siktlinie, eller var hon träffar mannen- nu gäller det nerlägga honom illa kvickt så Rex kan få vård och förhoppnadsvist räddas med livet i behåll!

*PANG!

OOC: Hur är det med regler för grova missar och fummel i MUA?   >:o(

Åter igen så har Rex impulsiva beteende och labila humör ställt till det ordentligt. Allt ljus försvann och ett svart dunkel översköljer Rex sinnen. Ljuden från Hindenburgs Välanvända gator tynar bort och försvinner i en obehaglig tystnad och alla dom skarpa lukterna omvandlas till ett fruktansvärt ingenting.
Den hårige mutantens kropp faller till backen med en duns och ett kärvt rosslande hörs när all luft i lungorna pressas ut av fallet.
Det märkliga muterade djuret ligger i en onaturlig ställning mitt i en vattenpöl i det bistra vädret.

I sin iver skjuter Marina iväg ett skott mot den flyende skurken, hon trycker dock av alltför tidigt, så kulan passerar millimetrar från Rex' raggiga nacke. Han är fortfarande liggande på marken, men hans muskler spänns till det yttersta när han åter försöker få kontroll över sin kropp.

Mannen får upp farten och tar sig mot en terass på andra sidan gården. Ur sin rockficka fiskar han upp en annan pistol, en skarprättare. Han håller fortfarande ögonen mot terassen, vilket gör att han inte springer med maximal fart.

OOC: Om man slår högre än PÅLitligheten på vapnet får man eldavbrott. Om man sedan igen slår högre än PÅL på vapnet går det sönder och måste repareras. MAO skottet går av, som jag skrev.
This message was last edited by the GM at 22:21, Mon 08 Dec 2003.

Marina tar ett halvt steg baklänges, in i delvist skydd av balkongdörren, där hon kan båda hålla ett öga på den flyende skurken medan hon hastigt laddar om Skarprättaren och ducka om skurken skulle få för sig att vara en bättre skytt än hon - en inte helt otänkbar tanke!

Fast Marina bekymrar sig inte med slika övervägningar, nu gäller bara att vara snabbast - och självklart inte missa nästa skott, också!

Skurken kommer fram till en terass, 30 meter bort när Marina har laddat klart. Han börjar klättra uppför när han vänder sig om och får se att Rex har vaknat till liv igen. Mer fradgatuggande än någonsin förr.

När man klättrar kan man inte skjuta, så mycket vet Marina. Med högerhanden och Skarprättarpistolen stöttad mot dörrstolpen och vänsterhanden drar hon ett djupt andetag och pustar långsamt ut som hon lärt av sin farsa, drar ännu ett andetag och släpper ut det långsamt medan hon siktar grundigt på den långsamt uppåtklättrande skurken, en liten bit ovanför honom.

Nu så ska du få smaka, du...

När hon har till hälften tömd sina lungor börjar hon öka trycket på avträckaren, jämnt och stadigt.

<b>*PANG!*</blue>
This message was lightly edited by the player at 09:50, Wed 10 Dec 2003.

Rex blir helt vansinnig av att återigen ha blivit skjuten. Inte så mycket av smärtan som av att han inte har kunnat göra något åt det. Han tar ett par enorma skutt på alla fyra och får upp full fart när han ser att den fege skurken är på väg upp för en terass. Han känner att han lätt kommer att hinna ifatt honom så han öppnar käkarna när plötsligt ett skott brinner av och ekar mellan husen.

Mannen rycker till, och faller plötsligt handlöst bakåt. Som i slowmotion ser Rex och Marina den skjutne mannen landa på marken. Ett dovt duns och ett knäckande ljud hörs när den livlösa kroppen slår ner.

Rex är blixtsnabbt framme vid mannens kropp, och han ser att mannen har fått ett skarprättarskott i nacken och blod pulserar ut från det djupa såret.

Marinas träning med tjänstevapnet har återigen givit utdelning. Meningen var dock att bara stoppa skurken för att kunna tala med honom. Med tanke på var hon träffade är hon tveksam på om det finns något kvar att förhöra. Marina hoppar ner på marken och vandrar bort mot den skjutne. Han rör sig inte det minsta.

Fortfarande rasande och långt ifrån sina sinnesfulla bruk, biter Rex mannen i halsen.
Han morrar och sliter samtidigt som blod och fradga rinner ner längs mungiporna.
Med en snabb armrörelse punkterar han även buken på banditen med sina klor.
Det hela är en makaber, motbjudande och djurisk scen som skulle få vem som helst att bli mörkrädd.
Mitt uppe i den hemska ritualen känner Rex den sköna rosendoften som kännetecknar hans vän Marina och han lugnar ner sig. Han ruskar på det värkande huvudet och slickar sig sedan om munnen.
Rex står bredbent över det sargade mansliket och tittar föraktfullt på kroppen.
Ett monotont morrande hörs från mutantens käftar, men han säger inget.

"Vilken himla röra," morrar Marina när hon når fram till den avlidne och alltjämnt sönderslitna skurken, "o' du, gosse, du har just försvårat dina chanser att slippa åtal om kollegorna får tag på dej."

Hon går ett par steg bakåt för att slippa smutsa ner sina skor med den allt mer växande blodpölen.

"Ja' menar, hela argumentet för självförsvar försvinner liksom när man ser hur den här kroppen ä' åtgången."

Hon laddar om både sina pistoler och stoppar dom undan, en i taget medan hon överväger vad de skall göra nu.

"Inte blir de' fysemej bättre av att ja' råka' knäppa av skallen på han, heller..."

Med en axelryckning fattar hon ett snabbt beslut, de måste härifrån innan det blir för mycket frågor att besvara.

"Vi behöver säkra alla bevismaterial. Rex, du lär inte kunna bli kladdigare än va' du redan ä' - va' snäll leta igenom den här typen för allt va' han har på sej, o' fort innan vi har hela konstapelkåren på nacken. Vi ska' ta' rubbet me' oss o' granska de' sen. Ja' ska' gå kolla lägenheten."

Rex kastar sig över det sargade liket återigen och börjar leta bland sakerna i hans fickor. Med rovdjurets intensitet hittar han saker som han sliter upp ur kläderna och lägger i sina egna. Han stoppar ner allt han hittar i den ryggsäck Rex' alltid bär med sig. Den döde mannens skinnrock är efteråt söndersliten och förstörd. Under mannens rock har han på sig någon typ av uniform. Rex har ingen aning om vad det är för uniform, men sliter i alla fall bort den örn, som sitter broderad över bröstet.
Mannen är också klädd i stövlar som ser ut att vara väldigt bra underhållna. Byxorna är ganska nersölade i blod.

Marina ger sig tillbaka in i huset. Det första hon gör är att plocka på sig de patroner hon avlossat därinne. Sedan börjar hon snoka i huset efter information vad det egentligen är för figur som bor där. Hon kontrollerar köket, det verkar vara ett ordinärt kök för en ensam person. Hon hör en polisvissla utifrån, men efter en blick genom fönstret i köket ser hon ännu inte någon. Mannen som har bott där är uppenbarligen pedantiskt lagd och ordentlig ordning på sina saker. Hon skyndar sig också in i rummet som är bakom köket. Det verkar vara ett allrum där han har en liten bokhylla. Ordningsmänniskan har ställt allt i fina rader. En halvtom glasflaska med brun vätska står i hyllan.

När hon passerar över korridoren för att komma till rummen på andra sidan hör hon polisvisslan betydligt närmare. Hon tittar genom fönstret i ytterdörren och ser en konstapel komma springande mot huset. Han är framme inom 20-30 sekunder.
This message was last edited by the GM at 07:22, Thu 11 Dec 2003.

När Rex lirkat av mannen sina stövlar så följer han efter Marina in i huset. Han sniffar runt lite i huset, för att kolla så det inte finns någon mer idiot som vill skjuta saker på Rex. Han kommer precis på att han har väldigt ont i pannan och känner lite ovan på såret. Han blir förvånad att kula fortfarande sitter kvar i såret.
"Grrr, aj som,grrr,fan"
Såret ömmar väldigt mycket och lite blod kommer siprande ur det när Rex börjar peta.
"Grrr, måste få,grrr, hjälp att få,grrr,bort den här,grrr, satans,grrr,kulan,grrrr
Rex är märkbart irriterad över att ha järnskrot fast skjutet i huvet.
Han luktar runt lite efter något att äta, för mat brukar få honom att glömma att han har ont.
This message was last edited by the GM at 07:21, Thu 11 Dec 2003.

Marina är inte särskild nöjd med inte att ha funnit några avgörande spår och hon är övertygad om att det finns bevismaterial undangömd här någonstans - men hon behöver mer tid.

"Rex, du får inte hittas här men du kan inte heller springa runt i gatorna så där, nersölad i blod. Fort, göm dej nånstans där borta" hon pekar mot rummen på andra sidan korridoren, "så ska ja' försöka ta mej an konstaplarna."

När Rex har kommit utom synhåll plockar hon upp manteln från köksdörren och hinkar lättare dramatiskt ut på trappan mot gatan, där hon vinkar med sin polisbricka mot de tilrusande konstaplarna.

"Halloj, mannar! Tillbaka runt hörnet, han stack den vägen - en rubbitfan tror ja', me' jättelika klor, snabb som fysen o' ganska blodig. Ta fast honom, ja' har vridit foten! Skynda på nu innan han undkommer, ja' klarar mej!"

Nu är det bara att hoppas att konstaplarna är ivriga (eller dumma) nog att gå på bluffen och eftersätter den fiktive rubbitten...

Den ene konstapeln, en rysandes snabb iller springer iväg efter Marinas dirigerande. Den andre konstapeln, en betydligt större och brunlurvig hundherre av okänd ras närmar sig i stället Marina.

Men hunt ä dä mä dig, lella flecka?"

"Får pappa Bruse se va som hänt?"

Han tar några steg mot Marina, och tittar bekymrat på hennes fot.

"Äsch, de' ä' inget," svarar Marina avvikande och drar foten till sig, "vred om foten i trappan, bara. Ja' ska' lägga på lite svalt när ja' kommer hem. Men du Bruse," fortsätter hon och passar på att visa upp brickan åt den här konstapeln också, "spring bort till Högkvarteret o' hämta lite avspärrningsrep åt mej, vi kommer behöva spärra av den här byggnaden för allmänheten medan undersökningen pågår! Porten där borta och den här dörren ska' väl räcka, o' sätt sen upp vakt här på trappan."

Hennes röst går från det lätt plågade till resolut kommanderande, det är ju så det brukar göras i vanliga fall: Spärra av gärningsorten, leta reda på spår, ta fram namn på alla implicerade... just det, precist så kan ju den här konstapeln distraheras!

"Oja Bruse, glöm inte o' lägga vägarna förbi Slobban i arkivariekatakomb fem o' ta' reda på vem som ä' bosittande här, vi behöver säkerligen kontakta ägaren o' eventuella släktingar. I mellomtiden ska' ja' ta' en titt va' som skett inomhus medan din kollega fångar in fula skurken. Uppfattat?"

Hon går in i huset igen, stannar mitt i dörren och vänder sig mot hunden med en otålig min.

"Vadåså konstapel Bruse, ä' du fortfarande här? Sätt i gång nån gång, då! Vi har ett fall o' lösa!"

Konstapel Bruse har varit med länge. Alltför många gånger har människorna tagit sig vidare uppför karriärstegen, när han själv har blivit lämnad kvar på botten. Många gånger har han också märkt att de egentligen har hållt på med skurkigheter vid sidan om, men han har snabbt blivit hotad om han skulle avslöjat det.

Här har han nu en flicksnärta, som tror hon är något speciellt. Visst, hon är kommissarie, inget man kan göra åt det. Men hon ska inte tro att hon kan bossa runt med pappa Bruse hursomhelst. Det verkar som om hon döljer något, frågan är bara vad.

Hmm, så det är inget med hennes fot. Vad är det då som har hänt? Han tar ett par extra steg uppför trappan, för att se vad som egentligen försiggår i huset.

Nu blir Marina lite granna förbannad, har nu den här hundstackaren fått kommandovägen om bakfoten?

"Ä' du döv, konstapeln? Hämta avspärrningsrepet, sa' ja', o' de' ä' såbannemej ja' som ä' kommissarien här, vetja. Apport!"
This message was last edited by the player at 14:49, Thu 11 Dec 2003.

"JAG ÄR VERKLIGEN INTE DÖV, MEN JAG BLIR DET NOG OM DU SKRIKER MIG I ÖRAT!"

Den store hunden skäller tillbaka på Marina. Han snörvlar och sniffar några gånger över Marina och ser ut att smaka på hennes lukt.

"Här ÄR något i görningen, så mycket kan jag säga. Doften av flytmögel är inget man missar. Och lukten av din rosenrabatt är inget som döljer den. Vem den fradgatuggande är, det återstår att ta reda på. Men visst, Du är chefen, Du har ansvaret. Men lita på att jag skall ta hand om detta och undersöka det VÄLDIGT noga! När jag har reda på vad Du har gjort, så kommer jag efter dig. Så är det."

Den store hunden lufsar därifrån. Ibland böjer han sig ner och sniffar på marken och tittar misstänksamt tillbaka. Han ser ut att rita en ring i sanden, runt något han hittar. Han luktar ordentligt i cirkeln, sedan fortsätter han igen. Han fortsätter långsamt mot stationen.

Den där jycken kommer att bli ett problem, tänker Marina medan hon haltar tilbaka genom dörren, stänger den bakom sig (och låser den om det går) och går in rummen på motsatta sidan köket där hon tar på sig manteln igen.

"Rex? Kom fram nu bara men håll dej borta från fönstren - vi har en i synnerhet nosig konstapeljycke därute o' de' blir ännu rörigare om han ser eller luktar dej."

Med en uppmaning till Rex,

"Slicka av dej blodet o' ta på dej andra kläder, Rex - o' om du hittar nåt sätt att dölja din lukt då gör de' också,"

börjar hon sedan systematisk leta igenom rummet efter spår.

1. Bibliotek. Välordnade böcker. En halvtom flaska brun vätska.

2. Kök. Allt i ordning. Visar att det förmodligen bara bor en person här.

3. Soffrum. En stor soffa klädd med skinn fyller rummet, framför den ett enkelt träbord med en snidad fåle.

4. Sovrum. En enkel säng, med en stol. På stolen ligger en bok. Här finns också ett skåp.

5. Ett stort öppet rum med fönster såväl ner mot gården som mot gatan. Rummet har ett antal bekväma fåtöljer som är mycket slitna. Två bord finns också i rummet. En stor kista finns vid sidan om fåtöljerna.

6. Lagerrum. En mängd lådor stuvat på varandra i travar. Antagligen fyllda med skräp som inte får plats någon annanstans.

7. Lagerrum. Gamla möbler trängs med en säng, mattor och gamla forntidssaker.

OOC: Detta är vad Marina ser efter en snabb titt. Något som verkar mer intressant än annat så att hon lägger tid där? Hur lång tid i så fall? Rex hoppar in i köket och hittar lite ätbart, dock inget rått kött.
This message was last edited by the GM at 22:34, Thu 11 Dec 2003.

Rex kommer fram krypande ur sitt gömställe, måtligt road av att bli hunsad.
"Grrrr, Den där hunden,grrrr,har fått upp,grrr, vitringen på,grrr,mej"
Rex förstår att konstapeln har ett luktsinne som kan jämföras med sitt eget.
"Grrr, hundar,grrr har aldrig,grrr, diggat hundar,grrr"
Han tittar frågande på sin vän.
"Grrr, Marina,grrr, det är nog dax,grr,att dra igen,grrr"
Rex slår i från sig tanken om att springa efter hund-konstapeln och göra slut på han snokande.
Han stoppar en bit stulet ulkkött i sin mun och förbannar biten över att den har blivit saltad.
"Grrr, varför,grrr,varför,grrr pajar ni så mört,grrr och fint,grrrr, kött"
Hans huvud värker och hans nos svider. Och till råga på allt så är han på ett väldigt dåligt humör.
"Grrr, nu fru,grrr, fin byxa, grrr, lyssnar du på,grrr, mig,grrrr"
Rex tar ett stort andetag och försöker svälja den saltade köttbiten.
"Grrrr, detta må vara dina,grrr, hemtrakter,grrr, men jag,grrr , vet när det ,grrr, är dax,grrr att dra,grrr"
Rex må vara impulsiv och ganska fel-placerad när det gäller stor sta´n. Men hans självbevarelsedrift skricker åt honom att det är dags att lätta.
"Grrr, Marina, grrr, vi har hamnat ,grrr, mitt i ,grrr,tokjosen,grrr,"
Någonting med det där emblemet som Rex tog från "Banditens" uniform, säger honom att detta är en mycket stor grej.
Rex är inte den mutant som backar för motgångar, tvärt om, med oron i Marinas röst och den senaste dagens händelser börjar få honom att tror att detta kommer att sluta väldigt dåligt.

Marina tittat förstående på Rex, hon är helt medveten om att om Rex blir hittat här får han ta straffet för att döda killen. Och inte kommer hon själv slippa undan oskadd, den saken är säker, särskilt om den döda figuren på gårdsplanen är den hon tror.

"Visst måste du dra fort som fysen," svarar hon, "men du skulle inte hinna långt så som du ser ut. Sluta stoppa i huv'et nu, då, o' gör nå't åt ditt utseende. När du gjort de' sticker du genom gården o' ut bakvägen. Ja' ska' ta' en närmare titt här, o' vi träffas sen hoss Viktor."

Hon kommer då ihåg en viktig sak.

"Ge mej dom prylarna du tog från skurken först, bara, ja' kommer behöva dom för att göra mening av nåt här."

Rex tömmer sin ryggsäck. I den finns en blodig tygbit, ett blodigt papper, en silverglänsande men blodig forntidspistol, en massa blodiga skarprättarpatroner, några blodiga pengar och en blodig skarprättarpistol. Dessutom lägger han på toppen upp ett par välvårdade stövlar. Också blodiga...

"Grr, visst,grrr, det är bara ett,grrr, problem,grrr"
Rex tittar allvarligt på Marina.
"Grrr, vart, grrr, bor victor?,grrr"
Rex kan inte minas att den skrikande roboten har förklarat vägen till sitt hus.
Och vid det här laget är det nog väldigt svårt att spåra dom resterande kamraterna.
Rex letar upp en rock eller liknande och med hjälp av en regntunna på husets baksida tvättar han sin pälsbeklädda kropp. Han stoppar sina gamla kläder i ryggsäcken och kränger på sig rocken. Han snyggar även till sitt sår i pannan lite.
"Grrr, ok,grrr, vad nu?,grrr"

Marina rättar Rex. Visst har han berättat, nere på puben.

ÖSTRA VÄGEN FRÅN HINDENBURG. 2.4 KM I DEN RIKTNINGEN. LITEN STIG SOM KORSAR VÄGEN. FÖLJ STIGEN ÅT NORR EXAKT 507 METER. HUS PÅ DEN VÄNSTRA SIDAN AV STIGEN.

Marina packar ihop alla de blodiga bevisen utom stövlarna i ett par handdukar och stoppar sedan allt i en tygpåse från köket.

”Bra, Rex, du ser myckt bättre ut nu. Stick nu grabben, då ses vi hoss Viktor när ja’ snokat färdigt här – glöm inte att va’ försiktiga, dom där typerna verkar va’ ute efter o’ ta’ död på oss. O’ ta dom där kängorna me’ dej.”

När Rex försvunnit börjar hon sedan stöka igenom lägenheten för allt som kan identifiera invånaren, hans motiv och medbrottslingar.

Rex stoppar ner stövlarna i ryggsäcken och tar på sig en jacka som han hittar i sovrummet. Därefter kollar han att kusten är klar, och börjar springa norrut.

Sirina sätter direkt igång och tittar igenom rummet med böckerna lite noggrannare igen, även om det fortfarande går snabbt. Hon lägger märke till att flera av böckerna handlar om dikter och poem. Biblioteket tillhör definitivt en man från överklassen. När hon plockar ut en bok ramlar det ut ett ihopvikt papper, en gammal, polisiär vapenlicens, utfärdad till en Cyrian Skyffel.

Köket tittar hon bara snabbt över, men när hon passerar genom det ser hon ut genom fönstret att illerkonstapeln återvänder till lägenheten. Snabbt finner hon sig i situationen, går ut på trappan och säger till illern att hålla vakt och säga till henne när Bruse kommer tillbaka. Illern tar tacksamt emot ordern eftersom han är helt utpumpad efter löpningen han gjort.

Soffan verkar vara helt tom, men hon hittar 4 krediter och ett tygstycke som verkar vara avslitet eller avklippt från ett mörkt område.

I sovrummet tittar hon snabbt under sängen och det enda som finns där är en vit plasticsskål med texten 3 l på. Uppenbarligen använd som avträde för nattliga behov.

Under sovkudden ser hon svarta fläckar av sot. Det tyder på att något brukar ligga där, men inte finns där just nu. Boken som ligger på stolen har titeln "Om psykikens ohälsa, och om dem som sprider den". Skåpet innehåller olika kläder, av bra kvalitet och i bra skick.

Plötsligt knackar illern på dörren. "Så, nu är Bruse snart här, kommissarie Rand. Han har med ytterligare några konstaplar... och en annan kommissarie om jag inte ser fel."
This message was last edited by the GM at 18:34, Sun 14 Dec 2003.

"Tack, konstapeln - synd bara att ni inte hann ifatt skurken."

Marina nickar til illern, stoppar vapenlicensen och den avrivna tygbiten i fickan och ställer sig sedan i dörren, inväntande det rabalder som hotar om Bruse hetsat upp stämningen till bara hälften så mycket som hon förväntar. Nåja, nu får vi se vem han tagit med sig och hur rörigt det blir...

"Ja, jo, här är det alltså!"

Bruse kommer tillbaka med två griskonstaplar i släptåg. Med sig har de också en bister, äldre överkommissarie inom våldsenheten, nämligen Wurst.

"Hohoho! Men är det inte Marina? Hunt ä dä mä däj?

Bruse här säger att det har varit ett rejält kalabalonk idag. Själv har jag inte hört ett skvatt, men det har väl att göra med grötörat här, hehe."

Wurst vänder sitt blomkålsöra mot Marina. Hon minns att han berättat om detta en gång när de träffats tidigare. Det var visst något om en fetsmocka med en mindre stock som sargade honom för en 15 år sedan eller något.

"Ja vi får väl se vad vi har här. Bruse här gillar inte att bli omkringbossad av smådäkor, men han vet ju inte vem Du är, hehe! Det är ju inte ofta som Du har vett att hålla klaffen, hehe."

Efter att ha pekat ut vilket område som skall märkas upp lämnar han griskonstaplarna till sitt arbete. Han böjer sig ner bredvid trappan och plockar upp en skarprättarhylsa.

"Din, antar jag?"

Wurst lämnar över hylsan till Marina, lägger händerna på ryggen och spankulerar in i lägenheten. Så fort han får en chans kastar sig Bruse förbi och börjar sniffa och snörvla. Han sniffar i alla de utrymmen som Rex har varit i (hallen, köket, biblioteket och sovrummet)

Marina leder överkommissarien ut på gården, där hon förevisar offret.

Marina redogör ytligt för vad som finns i de olika rummen, men att hon inte har hittat något speciellt

"Jaha, skott i kulan. Å rejält tuggad. Men inte så mycket blod fram hit, så det måste varit här som själva slakten skedde. Det är nog bäst att Du redogör för vad som egentligen hände och varför Du är här alls, och ja allt annat Du vill säga, flicka lilla"

[Wurst] "Hohoho! Men är det inte Marina? Hunt ä dä mä däj?

”Hej Wurst.” Marina rädds lite gran när hon ser att den där Bruse har tagit med sig polisveteranen Wurst – han har en näsa för skumheter och det bliver svårt att lura honom. Om inte han ständigt var så himla sur skulle Marina faktisk kunnat säga att hon tycker om den gamle dövstöringen, repskt för hans fackliga kunnande har hon i alla fall. Fysen också att det skulle bli han! ”Jo, de’ skulle väl ha’ kunnit va’ värre,” varar hon med en bekymrad min.


[Wurst] "Din, antar jag?"

”Mnjah..,” svarar Marina och undrar varför den gamle suringen är på så gott humör. Och varför gav han henne den där hylsan? Kollegial lojalitet? Eller något djupare..? Han kanske känner avlidne? Ja, han gör nog det, Wurst har ju varit i Kåren i evigheter och känner alla och envar..

[Wurst] "Jaha, skott i kulan. Å rejält tuggad. Men inte så mycket blod fram hit, så det måste varit här som själva slakten skedde. Det är nog bäst att Du redogör för vad som egentligen hände och varför Du är här alls, och ja allt annat Du vill säga, flicka lilla"

Marina lägger på en lätt förolämpad min.

”Nu ä’ ju de’ här ett mordfall så rent tekniskt ä’ de’ ju inte Våldsrotelns problem – men ja’ skulle uppskatta dina tankar i alla fall, du har ju var’t me’ om en del. Alltså, så här va’ de’: Ja’ va’ borta på Långgatan när ja’ hörde skottväxling och se’n gick en vissla. Självklart skynda’ ja’  dit o’ hitta’ en kille, även han puffrad i skallen fast me’ en grovkaliber – slugga, tänker ja’, men ja’ hann inte kolla ordentligt för just då fick ja’ syn på två illdådsmän som flydde, o’ när ja’ försökte hinna ikapp o’ ta fast dom dela’ dom på sej i nån bakgränd. Nåväl, ja’ följde efter den ena hit, o’ när ja’ tog mej in i lägenheten va’ de’ batalj på gång i köket – skytten verkade kämpa me’ en hårig mutant, ett djur av nåt slag, kanske en rubbit, tänker ja’. Va’ han gjorde här o’ om han redan va’ här när skytten anlände vet ja’ inte, kanske Bruses nos kan ge oss svar på den frågan.”

Med lite tur finns det alldeles för mycket svartkrutsrök här inne för det, hoppas Marina.

”Hur som helst, den okände skytten träffar mutanten o’ när ja’ ger mej tilkänno vägrar han ge sej utan börjar fly me’ mutanten hack i häl. Ja’ eftersätter o’ får syn på dom båda ute på gården där ja ropar dom an igen o’ avger ett flertal varningsskott alltmedan dom kämpar vidare – dom va’ helt utom sej o’ verka’ alldeles vansinniga. Nåväl, skytten försöker då fly upp terrassen på andra sidan gården, o’ ja’ ropar att han ska’ stoppa men han vägrar o’ vevar hetsigt me’ nån gamlatidskanon – ja’ hade inget val, ja’ va’ tvungen pacifiera honom inna han gjorde mos av mej, ja’ tar inga chanser mot gamlatidskanoner.”

Hon drar på axlarna.

”Som otur va’ fick han kulan rätt i skallen, ja’ skulle hellre ha’ tatt han levandes till förhör. Men så skulle de’ inte bli… Hur som helst, ja’ drog mej i betäckning för att ladda om o’ när ja’ titta’ fram igen va’ mutanten borta. Ja’ sprang ut i gatan o’ tror ja’ fick syn på han springandes runt hörnet. Bruse o’ illern kom till då, o’ ja’ beordrade dom eftersätta – men Bruse vägrade, o’ följaktigen undkom alltså mutanten.”

Marina konkluderar sin historia med en lättare klandrande blick mot hundkonstapeln och besluter sig sedan för att ta intiativet i den här frågesporten.

”Hur som helst, ja’ sa’ åt Bruse att kolla me’ Arkivet vem som bor här – men kanske du redan vet?”

"Snörvel. Inte var han en rubbit. Han var inte en hund eller katt heller. Vete grynet vad det var för figur. Men det luktar starkt, både därute och härute. Och här har han tvättat av sig, det var inte alls länge sedan.

Bruse verkar säker på sin sak.

"Sen har däkan varit runt och tittat i lägenheten, varenda rum har hon varit i, även om det luktar mest här nere."

Bruse blänger på Marina.

"Nånå, bäste herr Bruse. Ta tag i en av de andra konstaplarna och lägg kroppen i en säck. Vi tar med oss liket."

Wurst kommenderar sina underhuggare. När de har gått iväg ut på gården tar Wurst Marina till köket och låter henne sitta ner en stund.

"Jo, mannen därut är Krocke Brosk, killen som bor här. Vi har haft ögonen på honom och han har varit ute för skurkerier förr. Beskyddarverksamhet och Bonky har varit några av sakerna vi har haft honom inne för på våldsroteln. En riktigt dålig ost. Han har umgåtts en del med Skåpe Knyckel, ja Du har säkert läst om honom i Gazetten. Hundängens Hövding, Kroppskrossarn, ja kärt barn har många namn.

Så, till slut så är det ändå en våldsgrej, alltså mitt jobb. Mord är det främst när någon har skjutit ihjäl någon. Och det är det ju egentligen Du som har gjort med honom. Men det kan vi ju låta vara. Du tar och sticker iväg nu, så tar jag hand om Bruse.

Bra skjutet förresten, Marina. Du har säkert löst flera kommande utredningar med det skottet, hehe."

"Menar du allvar?"

Marina fejkar chockad överraskning när Bruses nos visar sej bättre än hon trodde.

"Jamen, då... då va' de' ju inte han som illern sprang efter, ja' menar om den där djurfiguren hann tvätta sej innan den stack då va' den ju fortfarande kvar här medan ja'..."

Hon låtsas rysa vid tanken. När Wurst berättat vad han vet om den döda skurken och framlagd sitt eleganta lösningsförslag tar Marina emot med ett lättad leende.

"Vetdu, Wurst, du har no' rätt - vi ska' låta de' här förbli ett enkelt våldsfall, de' blir no' lättare så, o' ja' har också andra grejer att ta' mej an. Hej - o' tack."

När hon lämnat Klingklanggatan 2 kastar hon en enkelt, längtansfull blick mot andra sidan gatan - vem som bara var hemma nu! Men dom andra väntar hoss Viktor, och ju snabbare vi allihop lämnar stan, ju säkrare med alla hyrmördare som jagar oss.

Med reversen uppslagen och huvudet fullt av snurrande tankar och misstankar skyndar hon mot Viktors hus och stannar endast ett par gånger för att kolla att hon inte blir förföljd.