Re: Sirinas ursprung
När Marina laddat om stoppar hon polisbrickan i fickan och tar fram en fickpistol istället medan hon upprepar sin uppmaning.
"Ja' upprepar - släng vapnet o' kom fram me' händerna uppe! Ni har tre sekunder på att ge Er! Ett!"
Detta betyder sannolikt att Marina förlorar initiativet, och farsan har alltid belärt henne att just det är raka vägen till förödelse. Så får vara - hon är tillräckligt van vid skottdueller till at avsky det, och hon vill helst ge misstänkta en chans att ge sig om det går. Det är så fruktansvärt struligt att få fram erkännande av avlidna gärningsskapelser, och sedan allt pappersarbete efteråt... I övrigt är det här Hindenburg, Pyris stolta huvudstad, och inte en laglös vildmark och det går helt enkelt inte att bara puffra iväg i en storstad utan att åtminstone försöka begränsa dödsvåldet. Nåja, visst finns det dagar, nej ensamma kvällar där hon undrar om inte de som styr och ställer föredrar lite granna kontrollerad anarki och dråp i gatorna så deras egna existensberättiganden inte hotas - otjysta typer som den där Linus Drake, till exempel! - men inte fysen vill hon bidra till otryggheten genom att bli ännu en skjutgalen härjare i såkallad kejsarlig tjänst.
Med dessa tankar längst bak i sinnet deponerar hon den tunga pistolen i byxlinningen och vrider av sig manteln - derringern är fortfarande klar och har sin uppmärksamhet riktad mot tecken på att skytten flyr, attackerar eller något annat dumt.
"Ni har ingen chans att undkomma - konstapelgården ä' bara å andra sidan gatan o' de' kommer kryla me' blågrisar här inom kort. Två!"
Hon talar helt medvetet till skyttens sannolika (och inte orättvisa) förmodning att de övriga konstaplarna vill vara minre tillbakahållende än hon med skarprättarskotten. Kanske skytten vill ge sig utan vidare kamp än? Kanske hon slipper döda honom? Kanske hon även slipper två dussin konstaplar som trasslar till allt? Men då måste det här sluta illa kvickt, och helst utan mer skottväxling...
Om inte skytten märkbart agerat eller reagerat än när hon fått av sig jackan uprepar hon sin uppfordran en sista gången.
"Sista varningen - släng vapnet o' kom fram me' händerna uppe, annars smäller de'! Tre!"
Ett, tu, tre, räkner hon inom sig. Och då slänger hon ut manteln i köket i brösthöjd - inte ihopfälld utan helt uppvikad så den förhoppnadsvist får skytten (om han fortfarande är där, alltså, och väljer att skjuta med den där gamlatidskanonen eller va fysen den än är) at rikta sin uppmärksamhet mot den. Halva sekunden senare kliver även hon själv in genom dörren, fortfarande i knähöjd, och riktar sin tjänstepistol in i lokalen, mot det ställe där hon anar skytten befinner sig.