I ett orange, fyrkantigt hus, långt, långt borta...

Martmardigan, Pocko och Viktor pustar ut utanför den orangemålade byggnaden. Eftersom det inte finns några stolar sätter sig allihop på den svarta asfalten. Pocko känner att han är väldigt hungrig, så han börjar tugga lite på den nyinköpta färdkosten. Marmardigan går mest omkring runt huset och oroar sig för vad som skall hända härnäst.

Plötsligt ser de någon komma springande över stenarna. Det är en liten flicka med en väska i handen. När hon kommer närmare ser de att det är Aleta, men av Rodel syns det inte ett spår.

Aleta kommer fram till huset och i hennes ena ögonvrå kan de se en glasklart blänkande liten oljedroppe, som dröjer sig kvar. Hur hennes talsyntes kan man höra något som kan tolkas som en snyftning...
This message was last edited by the GM at 09:53, Tue 16 Dec 2003.

" vad är det Aleta? var är rodel? det är väl inget som hänt?"

Martmardigan är orolig. stirrar fånigt på Aleta men försöker att så gott det går se allvarlig ut vilket misslyckas koposiöst. Han stoppar sin pipa under tiden, tänder den och tar ett par snabba bloss för att lugna ner sina svaga och överansträngda nerver. Han har alltid drömt om att ge sig ut på äventyr men att det skulle vara så här ansträngande för kropp och själ? nej det trodde han inte.

"Det var fruktansvärt, de där svartklädda männen, de... de sköt Rodel... bakifrån... hans röda livsolja fanns överallt..."

Aleta sätter sig sedan tyst mot väggen och stirrar ut i fjärran.

"Han dog i alla fall omedelbart..."

Pocko tittar storögt på Aleta.
"Vad menar du? Kommer inte Rodel tillbaks!? Jävlar..." Pockos röst sviker honom och han rasar ner på marken.
"Huhu...Stackars Rodel...huhu..." Pocko snyftar. Plötsligt tittar han upp med ett ansikte förvridet av vrede.
"Jag vill döda svartklädda män!" Säger Pocko bestämt.

Aleta sätter sig ner med de andra och berättar vad hon varit med om.

Viktor redogör sedan för deras shoppingtur.

OOC: Trådarna öppnas.

Inne i Viktors hus finns det inga stolar eller bord. Där finns faktiskt inget alls, förutom en liten ihopsnickrad träkorg som är fylld med konstiga svarta klumpar. Ser ut precis som det svarta marken utanför Viktors hus. Viktor ställer sig mitt i rummet och börja skrika.

JAHA MINA VÄNNER.  VÄLKOMMNA TILL MITT HUS.  DET VAR JU INTE BRA DET HÄR MED RODEL. VI HADE BEHÖVT HANS SKICKLIGHET MED PILBÅGEN.

OM VI SKA REDOGÖRA LITE FÖR AL-1-A FRÅN VÅRAN SHOPPINGTUR.

Viktor plockar fram en liten nerskriven lista som han visar Aleta.

billig fältproviant för 4 veckor 4*1kr=4kr
6st 4l vattenskinn o.5*6kr=3kr fyllda med vatten.
2st 4mans tält a 5*2kr=10kr
2st oljelyktor 2,5*2=5kr
lampolja för 16h 4*0.5kr=2kr
2hg fintobak 2*2kr=4kr
ett helrör tokjos a 1kr
15st snusnäsdukar (klarar 15 sår)
2x10meter Rep
handyxa 5kr
2-hjulig kärra 42kr
10st hagelpatroner
2st smällburkar 15kr

Total kostnad 91 krediter.

HOPPAS VI HAR HANDLAT ALLT DET VIKTIGA NU. ELLER BEHÖVER VI NÅGOT MER AL-1-A?

OCH DU AL-1-A. BERÄTTA GÄRNA LITE MER OM VAD NI HAR RÅKAT UT FÖR?

Martmardigan suger i sig ett par rejäla bloss med följden att han nästan hostar upp sina lungor då han faktiskt sväljer röken istället för att andas ut den såsom sig bör. likblek och med ögon större än Pockos kruttunna vräker han ur sig

"Är han död alltså? Har de skjutit Rodel? lever han alltså inte....längre?!"

Martmardigan börjar verkligen att ångra det han gett sig in på. Det här var ju inte alls så kul och inte heller så mökarns lättgreppat. allt som hänt är ju mest en enda röra i hans huvud.

"Jag har redan berättat allt, Viktor, jag... vill inte prata mer om det..."

Aleta är tankfull, nickar bara lätt när Viktor visar fram lappen och säger:

"Olja. Inte den bästa men den duger för mina leder. Bra tänkt. Hade ni råd med allt det här?"

"Alltså, jag är orolig, vi förbereder oss för utflykt till Muskö, men vet ju inte vart vi ska, vill ni traska runt därinne utan färdplan är det ert problem, då följer inte jag med... Muskö är stort, och vi vet inte ens vart vi ska börja..."

"Hur gick det egentligen med utfrågningen av Alarim som Marina skulle genomföra?"

"Nä du Aleta! Vi ska inte till Muskö! Jag tycker att vi beger oss tillbaka till stan! Vi måste hämnas!" Nästan skriker Pocko upprört. Han knyter sina nävar i vrede. "Vi måste hämnas stackars Rodel!" Pocko vänder sig sedan till Viktor.
"Vem har prylarna? Jag måste ha patronerna och smällburkarna."

Pocko kastar sig på vagnen och börjar slita upp sina patroner och smällburkar. Viktor och Aleta sitter på asfalten och sippar på varsin mugg hydraulolja medan de betraktar omvärlden. Under tiden sitter Martmardigan på huk med pipa och hatt och betraktar de båda automaternas samtal. Alla blir sorgsna när de tänker på stackars Rodel, utom möjligen Pocko som mest ser arg ut. Och jätteglad! Han hittar sina älskade grejor.

Under samtalet hör både Aleta och Martmardigan ett knäckande ljud bortifrån landsvägen till. De kan dock inte se något.

VAD MENAR DU POCKO?  HAR DU REDAN GLÖMT ATT VI DELADE UPP UTRUSTNINGEN MELLAN DIG, HERR BULA OCH JAG V62C. DÄRIMOT TYCKER JAG ATT VI NU SKA FÖRDELA OM UTRUSTNINGEN FÖR SÄKERHETSENS SKULL. DET ÄR JU INTE BRA OM VI LÄGGER ALLT I VAGNEN OCH VI SEDAN BLIR AV MED DEN.  ELLER HUR?

Viktor börja plocka fram all utrustning dom har köpt och lägger i små högar framför varje Imm, mutant, robot.


Pockos hög: fältproviant för 4 veckor, 1st 4l vattenskinn fylld med vatten,
ett helrör tokjos, 10meter Rep, 10st hagelpatroner, 2st smällburkar.

Viktors hög: 1st 4l vattenskinn fylld med vatten, 10meter Rep, handyxa,
oljelykta, lampolja 16h,

Aletas hög: 1st 4l vattenskinn fylld med vatten, oljelykta,

Martmardigans hög: 1st 4l vattenskinn fylld med vatten, 2hg fintobak, 15st snusnäsdukar,


När Viktor är klar med fördelningen, ligger där ändå en del saker kvar.

RESTEN FÅR LIGGA I KÄRRAN. Viktor skriker så högt att det slår lock för Martmardigans öron.


Kärrans hög: 2st 4mans tält, 2st 4l vattenskinn fylld med vatten,

Pocko stoppar glatt på sig patronerna, smällburkarna och tokjosen. Resten kastar han upp på vagnen igen.
"Va va de som lät? Är det nån som kommer? Det kanske är Marina å Rex?" Pocko spanar åt det håll som ljudet kom från. "Eller är det någon annan? Kanke män i svart?" Pocko rynkar sina ögonbryn och spänner hanen på hagelgeväret.

HMM, VAD KAN DET VARA FÖR LJUD? JAG KÄNNER INTE TILL ATT DET SKA VARA NÅGOT KNÄCKANDE LJUD I DENNA OMGIVNINGEN. KANSKE ÄR DET HUNDEN REX SOM ÄR PÅVÄG HIT. MEN HAN ÄR DUKTIG PÅ ATT SMYGA, DET KANSKE ÄR DEN DÄR ANDRA KAXIGA MINTHUNDEN SOM KOMMER MED SINA KOMPISAR. JAJA, I VILKET FALL, JAG TROR BARA DET ÄR EN POLIS SOM KOMMER.

Åter igen ekar Viktors skrikande mellan träden.

Allihop spejar ut mot landsvägen. Aleta tar några små skutt för att komma högre. Hon hoppas att det skall vara Marina eller Rex som kommer. Plötsligt tänker hon att det kanske är Rodel, och att alla tankar har kommit bara för att hon inte har fått defragmentera sig på bra länge.

Hon känner dock lite besvikelse när hon inte får se Rex kommande morrande uppför uppfarten. I stället ser hon en liten vit svans som sticker upp bakom en meterhög sten i riktningen hon tittar.

De andra börjar bli mer eller mindre griniga eftersom de börjar bli sömniga. Allihop gick ju upp mitt i natten för att komma till Polisgazetten, och nu har massvis hänt sedan dess.

TITTA EN KANIN... Viktor pekar på den lilla vita svansen.

SKA VI FÅNGA DEN?  JAG TROR JAG HAR ETT RECEPT PÅ KANIN I DILLSTUVNING OM NI ÄR INTRESSERADE.

Viktor reser sig upp och börja locka på kaninen.

KOM LILLA KANINEN,  KOM HÄR...

Även den lilla svansen försvinner ner bakom stenen när Viktor börjar vråla.

Efter en liten stund när alla har stått och stirrat bort mot stenen hoppar den fläckige hunden med den randiga tröjan upp på stenen. Han sätter sig lite lojt och börjar bita på en pinne som han drar fram och tillbaka över tänderna. Hela tiden har han ögonen riktade mot sällskapet och det orange huset.

"Titta! Det är den där lilla vovven igen!" Säger Pocko och pekar mot hunden. Han höjer sitt gevär och siktar mot honom. "Ska jag knäppa honom?" Frågar Pocko och fnittrar.

"Ja, Pocko, skjut honom! Fort!"

Aleta rusar plötsligt upp i vredesmod, plockar upp sitt gevär och ställer sig att sikta på hunden.

När hundmannen ser Pocko och Aleta resa sina bössor, 40 meter bort hoppar han ner från stenen och försöker kuta iväg.

OOC: -25% för Pocko att träffa. 2T6 i skada om han lyckas med slug, 1T6 med hagel. Aleta vanlig chans. Viktor, om han vill göra något, vanlig chans...

Viktor förstår inte riktigt Pockos och Aletas kraftiga agressivitet men misstänker att det har något med den döde Rodel att göra. Viktor vill inte vara sämre. Han siktar också på hunden, men i era ögon ser det bara ut som han tittar på den.

OOC: Initiativ?

martmardigan gör något som han aldrig trott att han skulle behöva. han laddar sin derringer och lyfter den med darrande hand som om han var bered på att pistolen när som helst skulle bita honom. Han är livrädd, våldsamheter är inte alls bra för nerverna och att beskylla martmardigan för att lida av dödslängtan är mycket fel även om han annars skulle kunnas beskyllas för en hel del. Men har de aleta och pocko nu tänkt skjuta något med rodels död att göra ja då kan det vara bäst att kunna svara med samma mynt. han tvivlar på att de skulle lyssna på hans resonemang men kan ändå inte låta bli.

"GE...(Martmardigan blir nästan rädd för sig själv när han tar ton.) Jao...ge er alltså annars kan detta bara,eh..jao...vad säger man? sluta med tråkigheter!"

OOC: Vill man peppra får man slå initiativ. Martie tar dock hela första SR på att dra...

total init: 22 (smi 13, slag m d0 3, vapnets init 6.)

Hur eller hur andra rundan avaktar vår käre och nu måttligt nervöse eller rättare sagt vettskrämde martie ändå. han är nog just nu minst lika rädd för situationen som för sig själv. Vad är det han håller på att göra?!

"Vad är det för mening egentligen?"

Aleta skjuter rakt upp i luften och släpper likgiltigt geväret på marken. Uppgiven sätter hon sig ner vid Viktor's skjul och kurar ihop sig.

"Är det något får det vara viktigt...", mumlar hon och tystnar ner i viloläge.

OOC: Fick 29 i initiativ med geväret.

Pocko stannar upp, först blir han riktigt glad när Aleta skjuter, men sedan när han märker att hon går och sätter sig tittar han förvånat och besviket på henne.
"Ska vi inte skjuta!?" Frågar Pocko. "Spränga då?" Frågar han lite försiktigt. "Kom igen Aleta vi spränger lite så lovar jag dig att det kommer kännas bättre sen!" Pocko tittar barnsligt glatt på Aleta.

Den lille vovven springer iväg i full fart, innan någon kommer sig för att skjuta. Aletas skott i luften får dock hunden att hoppa till där borta på sin väg mot staden.

OOC:
Vovve Snabb som tusan, springer iväg
Aleta  I29 Skjutit i luften
Martie I23 (tänk på räckvidden)
Viktor  ?
Pocko   ?

Martmardigan avvaktar. han vill se hur de andra gör och hur det hela ser ut innan han bestämmer sig för något. han siktar dock imot hunden så gott han kan och försöker hålla honom kvar i sikte då han kutar iväg. Ska han skjuta? ja, det vet han inte ens själv. Ska han våga? Vem vet? inte martie.

Viktor tar upp sin slägga, och slår den i marken för att sätta punkt på den uteblivna striden.

JA, DET VAR JU TUR ATT VI INTE DÖDADE NÅGON I ONÖDAN. KOM SÅ GÅR VI IN I MITT HUS, OCH ANALYSERA IGENOM DAGENS HÄNDELSER.

När Viktor är påväg mot sitt hus vänder han sig plötsligt om mot Aleta och tittar henne djupt i metallögonen. Han börja skrika med en aggresiv ton..

SNÄLLA ALETA, DITT AGERANDE EFTER RODELS DÖD ÄR INTE ÖNSKVÄRT FÖR OSS MEKANIKENHETER. DU BORDE GENAST RADERA DE KONSTIGA DESTRUKTIVA MINNEN DU BESITTER. DU VILL VÄL INTE KRYMPA IHOP OCH SITTA ENSAM I 500 ÅR SOM JAG GJORDE. TÄNK PÅ DET...

Viktor går in i sitt hus...
This message was last edited by the player at 01:09, Sat 06 Dec 2003.

Viktor har givetvis rätt, Aleta är en skam för automat-släktet, men vad gör man när man har för mycket känslor?

Aleta tar sig upp och plockar åt sig geväret. Medan hon rengör det börjar allting kännas lite bättre. Hon vill inte riktigt släppa minnet av Rodel men så sakteliga börjar hon inse att existerandets kugghjul måste rulla vidare.

När hon är klar med geväret följer hon efter Viktor in i skjulet.

"Du har nog rätt, Viktor, Rodel är bortom min hjälp men Sirina behöver mig fortfarande, var hon nu är..."

Martmardigan pustar ut. Skönt att det inte blev något skjutande. han plockar undan sin pistol och stoppar istället en pipa. sätter sig vid dörren på viktors hus och sjunker ihop. drar ett par djupa bloss på sin pipa för att lungna sina ansträngnda  nerver och drar upp benen mot bröstkorgen. Han har alltid drömt om att vara del av något sådanthär men hade ingen aning om att det var så, så känslomässigt påfrestande och en sådan kamp för ens innre vällevnad. "Låt automaterna sköta analyserandet jag har så mycket i huvudet att reda upp ändå" tänker han och drar ett imponernade bloss på sin pipa.

"vart försvann hon den där enervernade kvinnan vad var det hon hette nu igen? Malena? näe...marlena? näe...var det marina? nja, kanske eller?äh....och de andra?" tänker han så men överger det snart. han måste få ordning på sina nerver nu punkt slut. Och vad finns det för bättre medecin till det än ett gott stop pipa och att sjunka in i sig själv?

Viktor sätter sig tyst på huk inne i sitt hus och borstar till jorden och sanden som finns därinne för att skapa en jämn yta. Tankfullt går han bort till sina högar med svarta stenbitar, plockar upp några i famnen emedan saftblandaren börjar blinka och sätter sig sedan på huk igen. De enda ljuden som hörs är Viktors hydraulsystem som pyser lite lätt när han plockar och knäppandet från lampan när den snurrar runt uppe i kupan på Viktor. Aleta tittar intresserat på när Viktor arbetar.

Han börjar med att rita ett kryss och sedan drar han några streck därifrån. Han fortsätter med att lägga ut ett par stenar, ritar ytterligare några streck. Aleta flyttar sig en smula eftersom hon märker att hon är i vägen för hans planerande. Efter några minuter börjar Viktors idoga arbete ge resultat. Med lite pinnar till hjälp har han skapat ett virrvarr med stenar och streck som få förstår vad det betyder. Viktor verkar vara på väg att säga något, men han blir fundersam och flyttar en av stenarna. Aleta böjer sig instinktivt fram för att höra vad Viktor säger.

"DET HÄR ÄR EN KARTA ÖVER MUSKÖZONEN!"

Aleta flyger nästan baklänges av hans skrik. Han har verkligen ingen kontroll över sin röstmodul.

"HÄR ÄR VÄGEN NORRUT MOT NORDHOLMIA OCH HÄR ÄR VÄGEN SÖDERUT, MOT PIRIT. JAG HAR RITAT IN VATTENDRAGET SÖDER OM HINDENBURG OCH SJÄLVA STADEN ÄR DET HÄR KRYSSET. SOM NI SER SÅ ÄR ZONEN VÄLDIGT STOR, SÅ DET BLIR VÄLDIGT SVÅRT ATT HITTA SIRINA DÄR. SJÄLV HAR JAG VANDRAT EN DEL I UTKANTERNA, MEN I MITTEN, DÄR DE STORA ASFALTSFYNDIGHETERNA ANTAGLIGEN FINNS, HAR JAG INTE VARIT. DET ÄR EN GANSKA LÄTTVANDRAD MILJÖ. TORRT OCH FINT, SÅ INGEN ROST. DÄREMOT KAN DET VARA PROBLEM IBLAND MED SAND I LEDERNA, MEN OM VI BARA HAR MED OSS LITE EXTRA SMÖRJOLJA, SÅ LÖSER DET SIG SÄKERT. DET TAR NOG INTE ENS EN VECKA ATT VANDRA GENOM HELA ZONEN OM MAN VANDRAR HELA DAGARNA. VISST BLIR MAN LITE REPIG, DET FINNS JU MÅNGA FINA SAKER ATT HÄMTA, SÅ DET KLARAR SIG NOG. DET JOBBIGASTE ÄR VATTNET OM VI KOMMER FRAM TILL SÅDANT.

EFTERSOM ZONEN ÄR SÅ STOR HAR VI NOG INGEN STÖRRE CHANS ATT HITTA SIRINA OM VI INTE HAR MER INFORMATION ATT GÅ PÅ. ÄR DET VERKLIGEN INGEN SOM VET MER VAR HON HAR TAGIT VÄGEN?"

OOC: Ska försöka få upp kartan SFSM. Asfaltsbitarna fastnar på vägen när jag försöker ladda upp dem.

Viktor har till slut kartan klar (OOC: Game Info/Game Map)

Pocko tråkas ut av att inte få smälla något. Han tittar besviket på Martmardigan och sätter sig utanför huset, där han slumrar in.

Martmardigan orkar knappt höra på Pockos gnyenden där han sitter och gör grimaser och ynkar sig. Han suger intensivt på pipan för att döva sinnena. Han hör ändå enstaka ljud från Pocko när han sover. Förutom de vanliga prutt och rapljuden ler han ibland och till slut skrattar han nästan och slutar med ordet pang, då han vaknar upp med ett leende i ansiktet.

Martmardigan och Pocko, som båda lojt sitter och slöar utanför huset ser plötsligt en ny figur som kommer springande mellan stenar och de dåliga ursäkterna för träd. De reser sig och ropar till automaterna att något är på gång. Figuren därborta stannar till och vädrar i luften, och på marken, ungefär där vovven stod. Efter ett par sekunder springer han vidare mot Viktors orangefärgade hus och kommer snabbt fram.

Alla ser att figuren faktiskt är Rex, men han är klädd i en jacka han tidigare inte har haft på sig. Han är rejält anfådd när han kommer fram. Under sin nya jacka är han dock klädd i sin vanliga stickade kofta, men den är solkig av blod, precis som hans päls är, vid närmare kontroll.

"Hej, Grrr!."

Pocko flinar.
"Hej! Ojdå, Rex! Har du trillat och slagit dig? Du har inte sett nån liten vovve i närheten?" Pocko pillar sig i naveln  med ett pekfinger. Plötsligt får han ut något från navelns mystiska avgrund. En stor illaluktande klump sitter fast på Pockos pekfinger. Han tittar förvånat och storögt på den. "Va fan!" Pocko för den närmare sitt ansikte för att studera den. Plötsligt skriker Pocko till och kastar iväg klumpen. "Jävvlar i min  lilla låda! Skiiit! Den morrade åt mig! Den...den rörde på sig och morrade åt mig!" Skriker han. Långt ner i Pockos undermedvetna hör han sin mammas röst. Du måste tvätta dig, Pocko! I alla fall NÅGON gång per år!

"eh...hej rex fint att du, jao fint att du dök upp. vad är det eh, som har hänt? du är ju alldeles blodig?"

Martmardigan stirrar förfärat på allt blod men antar att mycket av det kankse inte är rex blod utan någon annans vilket han tycker är skönt då han inte alls orkar med ännu en död eller döende den här dagen.

"Här Rex ta ett par bloss och lungna ner dig, det hjälper jag lovar ocgh eh jao berätta sedan vad som hänt dig".

med ett fånigt och onödigt vänskapligt flin stäcker Martmardigan givmilt fram pipan åt sin vän-

"Grrr, jo nu ska ni få, grrr, höra! Men först lite, grrr, mat!"

Rex hugger tag i en del av maten och börjar frossa.

"Marina och jag var på väg hit när vi, grr, plötsligt hörde ett skott och några visslor, morr. Marina sa något om att hon måste hjälpa sina kollegor, grr, så vi fick gå på skurkjakt. Precis som Du, grr, trodde, Martmardigan, det är skurkblod, morr, morr."

Alla ser dock att det i Rex huvud sitter något glittrande föremål inne i ett sår.

"Marina kommer snart, hon får berätta mer"

Rex fortsätter äta.

Den skadade Rex säger inte mer, även om han inte är speciellt tystlåten heller, medan han äter. "Grrr, smask!"

Alla tittar på honom när han kränger i sig mer än vad hans dagsportion egentligen är uträknad för, men hans morrande när Martmardigan försöker ta bort en del av maten avskräcker honom.

Efter ytterligare en halvtimme, timme kommer det en figur över fältet. Regnkappan fladdrar i vinden när hon med fasta steg vandrar mot det orange huset.

Det är Marina, som har återvänt från Hindenburgs hjärta.
This message was last edited by the GM at 11:59, Tue 16 Dec 2003.

Marina går fram till huset, oroligt spanande efter förföljare - jovisst, det här måste vara Viktor's hus. När hon kommer fram till dörren har hon redan lyft handen för att knacka, men hon hinenr inte förrän den öppnas av någon av hennes kamrater därinne. Snabbt kliver hon in, tittar runt i lokalen för att se vem som finns där - och hon verkar lättad, speciellt när hon ser Aleta.

"Fy fysen, vilken da'," suckar hon och ser sig om i huset efter någonstans att sitta. När det blir klart för henne att automater som Viktor inte använder möbler i någon större utsträckning sätter hon sig på golvet istället.

"Sätt er o' lyssna på noga, mina vänner, vi måste lämna Hindenburg så snabbt de' går men först måste vi få koll på va' vi vet - vi har dragit på oss mäktiga fiender o' vi måste försöka lura ut vem dom ä' innan dom överraskar oss igen."

Marina verkar helt slutkörd.

"Som ni no' redan vet ä' Rodel död. Rex o' ja' kom hans mördare på spåren o' vi lyckades följa en utav dom til hans hem på Klingklanggatan, där vi tog permanent slut på han. När ja' undersökte våningen efteråt tog ja' reda på en del saker, men de' ä' no' bäst om vi ta'r de' en sak i taget."

"Den här manicken," säger hon och håller upp en liten mystisk metallsak med små hullingar så alla ser den, "den hitta' vi precist intill Rodel's döda kropp. Vet nån av er va' de' ä' för en pryl? Aleta, du va' kanske me' Rodel när de' hände, du kanske vet?"
This message was last edited by the GM at 12:02, Tue 16 Dec 2003.

"Nog för att jag sett mycket konstiga tekniska ting i mina dagar så vet jag mycket lite om dem och hur de fungerar. Min styvfar Ejdå hade en del märkliga manicker. Inget kommer i närheten av denna tingest. Vid Rodel säger du? Inte såg jag något sådant användas... Tyvärr."

Aleta ryser ofrivilligt till vid minnet. Förmökade känslochip att orsaka besvär, kanske skulle hon slita ut det som Viktor förordade? Kanske inte, vem vet vad skador det skulle orsaka?

Plötsligt skrattar hon rakt ut, ett pärlande flickskratt fullt av ungdomligt oförstånd som övergår till ett nervöst tokflin, som från en labil dåre. Hon slutar abrupt när hon märker de andras underliga blickar.

"Ööööh, hoppsan! Hmmm, behöver nog stänga av lite", säger Aleta och ler mot de andra, för att lugna ner dem, men när det inte hjälper ger hon upp och riktar uppmärksamheten mot Marina i stället.

"Ok, vi har en underlig pryl, men varför måste vi fly?"

Viktor blickar på den konstiga tingest som Aleta har i sin hand. Hans processor börja packa upp gamla akriverade filer för om möjlighet kunna hitta någon information. Plötsligt rycker han till och börja skrika.

ÅÅH,  DEN DÄR TINGESTEN KÄNNER JAG IGEN. DET ÄR MYCKET RIKTIGT ETT FORNFYND SOM NI KANSKE MISSTÄNKTE. EN SÅ KALLAD TÄNDNINGSFÖRDELARE TILL EN BERGBORR HUSQVARNA 12XB. MÅNGA GÅNGER HAR JAG ANVÄNT EN HUSQVARNA FÖR MINA ÄNDAMÅL.

Viktor tystnar och böjer sig för att titta lite närmare på den konstiga saken.

HMM, VID EN NÄRMARE ANALYS, KANSKE ÄR DET NÅGOT ANNAT... MEN DET ÄR LIKT EN FÖRDELARE. JAG KAN NOG KOMMA PÅ VAD DET ÄR NÄR VI KOMMER TILL ZONEN.

Som ett ivrigt barn går Viktor fram mot dörren och öppnar den. PÅ TAL OM ZONEN SKA VI GÅ DÅ?  JAG KAN BERÄTTA MER OM HUSQVARNA 12XB,S ANVÄNDNINGSOMRÅDE NÄR VI GÅR. VILL NI DET?

Pocko stirrar ner i Rex huvud. Sedan på metallsaken som Marina håller. Blicken vandrar fram och tillbaks en stund.
"Konstigt" Mumlar Pocko och kliar sig i huvudet. "Rex! Det ser ut som att du har en sån där ... grej" Pocko pekar på metallsaken i Marinas hand. "...i ditt huvud?" Pocko ser osäker ut och studerar Rex huvud lite närmare. "Men det kanske inte är nått. Den kanske ska sitta där? Den kanske alltid har suttit där?" Säger han högt för sig själv. "Den kanske går att spränga bort?" Undrar han glatt.

"Ja' tänkte väl de'" säger Marina med en mer än skeptisk blick mot Viktor, Aleta och Pocko när hon har tittat på metallsaken i Rex' huvud, "de' ä' en projektil från den här gamlatidspistolen."

Hon tar nu fram en tygpåse och tar fram innehållet, en pryl i taget börjande med en silverglänsande men blodkladdig forntidspistol, håller dem upp så alla kan se dom och lägger dem sedan på golvet framför sig.

"De' va' den som Rex sköts me' o' den eller en liknande blev också använd mot Rodel o' Aleta, ja' hitta' projektilen i gränden där Rodel dog. Ja' tror pistolen ä' tom på kulor för skurken - en välkänd figur i unre världen vid namn Krocke Brosk - höll på o' byta till den här," hon tar fram en blodig Skarprättarpistol, och en massa lika blodiga men oanvända patroner, "när ja' sköt skallen av han. Leka inte me' den, Pocko, man vet aldrig me' gamlatidsvapen."

En blodig tygbit och ett blodigt papper.

"Ja' har inte haft tid at studera dom här nogare - kanske nån av er kan se var tyget hör åt o' va' som står på lappen?"

Medan hon pratar tar hon fram några några blodiga pengar, det sista hon lägger fram från tygpåsen.

"Här va' de' pengar, fast nå'n skulle no' undra hur dom blitt så där om man försökte använda dom. Men kanske dom kan tvättas? De' ä' hur som helst blodpengar."

Hon drar på axlarna, dom blodiga krediterna har inget större värde som bevis. Det har dock möjligen de nästa prylarna hon plockar fram: Först en gammal, polisiär vapenlicens, utfärdad till en Cyrian Skyffel.

"Ja' har ingen aning vem den här Cyrian Skyffel figuren ä' men de' går 'o ta' reda på i polisens arkiv..." Marina suckar trött när hon kommer att tänka på Slobban och det ständiga trubbel att få den fete kvinna att samarbeta. "Fast inte utan besvär o' i synnerhet inte som läget ä' för oss nu. Va' ja' menar? Ja' menar den här andra lilla tygbiten som ja' hitta'."

Marina visar med en mycket bekymrad min fram ett tygstycke som verkar vara avslitet eller avklippt från ett mörkt område. Bokstäverna ..IPO går att avläsa.

"Jodå, vi har verkligen skaffat oss vänner på halsen - ovan i halva Konstapelkåren, Nimrodbrigaden, Vita Liljens Redskap o' ett skock blandade mutanter har vi också fått ett gäng gamla PSIPO-agenter på halsen. Nydligt, måste jag säga - et under att vi fortfarande lever. Men hur kommer de' sej att PSIPO har ta'tt risken exponera sej i de' här? Dom ä' ju nerladga o' bedriver numera deras virke i de' dolda?"

Hon suckar igen medan hon tittar runt på de andra och bemärker deras lätt förvirrade miner.

"Nuväl, ja' tror de' hänger ihop på de' här sättet: Smilet berätta' ju att han o' Sirina försökte pressa Linus Drake, den berömda Exploratoren, på pengar me' bilder dom hade på en gamlatidsapparat, bilder på hur han nöjde sej på de' osmakligaste me' Sirina. Säkert blev Drake förbannad, o' ja' skulle tänka mej en man me' ett förflutet som han skulle ha gott me' kontakter båda hit o' dit. Så va' gör Drake? Han hyr några skumma mutanttyper - oxen, hunden o' dom där, troligen gamla äventyrarkamrater -  att fånga Smilet o' få padan at berätta var Sirina finns så Drake kan få tag i den där gamlatidsapparaten o' dom inkriminerande bilderna, förstås. När Drake sen får reda på att Sirina finns på Thermopolium hyr Drake in den där Lucidor Lergods och hans Nimrodgäng - Drake vill ju inte att polisen ska' fatta att de' ä' han som står bakom - o' skickar dom till Thermopolium där dom råkar på er o' får stryk. Sirina fattar nu att Smilet har blitt fast, att Drake inte kommer att betala o' att hon ä' i livsfara sålänge hon stannar kvar i Hindenburg så hon flyr, förmodligen til Musközonen. Men nu blir Drake alltmer förbannad o' han drar in en eller fler  andra gamla känningar från PSIPOn, o' då han inte vet var han ska' hitta Sirina spelar han på möjligheten att vi fortfarande har henne i förvar eller at vi åtminstone vet var hon finns - va' de' därför som dom ville ta' fast Rodel? Kanske de' o' mer till..."

"Förstår ni, va' ja' inte fattar ä' hur Drake har fått PSIPO at hjälpa. Ja' menar, mutantgänget ä' troligen, som ja' sa' tidigare, gamla äventyrskamrater - dom verkar erfarna, tålmodiga o' försiktiga nog att inte bara ge sej an oss utan vidare, o' den strategiska profilen passar bra på gamla zonfarare. Nimroddarna har Drake å andra sidan otvivelsamt kunnat motivera me' ölmust, krediter o' de' faktum att ni inte ä' människor. Men PSIPO-veteraner? Dom skulle strunta blankt i gamla vänskaper, sprit o' krediter om inte de' fanns PSI-mutanter att ge sej på - de' vore alldeles för riskabelt att exponera sej för nåt simpelt flickbarn o' dom skulle inte heller ta några risker för Drakes blåa ögons skull. O' då kvarstår två frågor kring PSIPOs inblandande: Vem ä' PSI-mutanten dom jagar? O' hur djupt insyltad i PSIPO ä' Linus Drake?"

Marina ser runt i lokalen på de andra - hon hoppas verkligen de begriper situationens allvar, men hon vet att de kan ha svårt att fatta alla sammanhang i detta mycket komplicerade fall. Pocko ä' ju inget geni precist, och vem vet hur en robot tänker? Nej, det är nog bäst att återvända till det omedelbart förestående: Resan till Musközonen.

"O' nu vi pratar om insyltad: Vi vet redan för mycket om de' här för att Drake kan låta oss leva - när han en gång hittat Sirina o' dom där bilderna kommer han skicka sina hejdukar at tysta oss o' Smilet. Enda sättet att få slut på den här historien ä' att offentligt avslöja Drake fast de' kräver bevis. De' kräver dom där bilderna o' kanske även Sirinas vittnesmål. Men vi har fortfarande ingen vishet att Sirina faktiskt flydd till Musközonen, vi vet inte ens om hon har nånstans att vända sej där. O' en Förbjuden Zon ä' ingenstans ja' skulle vilja besöka på endast en gissning..."

Hon lyfter ett pekfinger med ett finurligt, optimistisk flin.

"Men vi har ett sista spår som vi behöver följa upp på: Knorragubben borta på Thermopolium - Aleta, de' va' väl du som prata' me' han, också? - han sa' att vi skulle fråga en man, Rufuel Rubank, som angivli't hade ta't sig en skyddsling som han funnit i zonen, o' beskrivningen passar på Sirina. Vi skulle kunna hitta den här Rufuel på Guldkrökaren redan i kväll, uppe vid Hydratorget, o' ja' hoppas han kan berätta lite mer om Sirina o' om hur vi kan hitta henne."

Nu när hon avladdad vad hon visste och sina teorier märker Marina plötsligt hur trött och utsvälten hon är - på två dagar har hon sovit minre än tre timmar och knappt ätit.

"Men ja måste äta o' vila ett slag innan vi drar loss igen. Kanske ni kan berätta hur de' gått för er medan ja' tar en fika? Martmadigan, langa hit den där maten, ä' du snäll..."

OOC: Förlåt den långa posten men jag tänkte vi behöver en samlad uppsummering.

Likt långarmingarna nere på Apgränd börjar Aleta intressera sig över Rex nerböjda huvud. För en utomstående ser det ut som om Rex blir lusaplockad. Den silverglänsande metallbiten sitter djupt fast i Rex sår.

Aleta börjar ömt vika undan Rex päls runt såret och torkar upp blodet i såret.

Bwwwt, pyssch.

Blixtsnabbt arbetar hydrauliken i Viktors arm, så den sträcks ut, greppar tag i den lilla metallsaken och sliter bort den från Rex hjässa.

"SÅ GJORDE VI ALLTID NÄR VI HJÄLPTE VÄGARBETARNA VAXA DERAS BRÖSTKORGAR. RYCK DIREKT, SÅ KÄNNS DET INTE SÅ MYCKET"

Viktor tittar intresserat på tingesten och är i alla fall övertygad om att det är till en Huskvarna.

OOC: Viktor gör första hjälpen på Rex...

Till att börja med så lyssnar Pocko på vad Marina har att säga. Men efter en liten stund tappar han koncentrationen och tittar upp i taket med öppen mun. Han står så en stund och snart börjar (som vanligt) saliv rinna ut från mungipan och ner över hakan. När saliven droppar från hakan ner på Pockos feta smutsiga mage börjar han fnittra. "Det kittlas" Viskar han och torkar snabbt bort saliven med en hand. Han tittar sig snabbt omkring på dom andra. "Vem kittlade mig? Vem kittlade Pocko?!" Skriker han upphetsat med lekfull blick och ett brett leende.

Viktor tar till sist en trasa och knyter runt Rex huvud.

SÅDÄR JA, NU SKA DET NOG LÄKA. DU SER UT ATT HA BRA LÄKEKÖTT FÖR ATT VARA HUN.... På grund av Rex likheter med både katt och hund, så har Viktors processorer stora beslutsproblem att fastställa vad Rex är för en Mutant eller Djur. URSÄKTA REX,  JAG MENAR.......... MUTANT.

Viktor har memorerat Marinas berättelse till minsta detalj. Tyvärr är inte Viktors processorer lika välutvecklade som hans minnesbanker. Detta gör att han har stora problem att sätta all denna viktiga information på rätt plats i bankerna. Efter att Viktor är klar med Rex skada så ställer han sig upp och börja skrika.

MINA VÄNNER, TACK VARE MARINA OCH REX, HAR VI NU FÅTT MYCKET VIKTIG INFORMATION. NU ÄR DET BARA ATT BEGE SIG TILL ZONEN OCH BÖRJA LETA. MEN JAG TYCKER OCKSÅ ATT MARINA OCH ALETA BÖR SÖKA UPP DEN DÄR RUFUEL FÖRST.  JAG HAR VARIT I ZONENS UTKANT MÅNGA GÅNGER, OCH DET SÄGER JAG ER. DET ÄR INTE LÄTT ATT HITTA NÅGOT DÄR, TROTS ATT MAN ÄR ERFAREN OCH KUUUUUU....NSKAPSMÄÄÄÄÄSSIG. Viktors röstmodul börja bli överansträngd av allt Viktors pratande. Därför blir han tvungen att göra en omstart på röstmodulen vilket tar ett 10-tal sekunder och ger ifrån sig gräsliga toner. Sedan börja han genast skrika igen. MARTMARDIGAN SOM LÄTT SMÄLTER IN I HINDENBURG, BÖR OCKSÅ GÅ MED, SÅ ATT INTE KVINNORNA GÅR HELT SJÄLVA I DEN NU FARLIGA STADEN. VI ANDRA KAN VÄNTA HÄR TILLS DE KOMMER TILLBAKA.

OM VI INTE FÅR TAG I DEN DÄR RUFUEL, SÅ FÅR VI VÄL SÖKA IGENOM MUSKÖZONEN FRÅN NORR TILL SÖDER, VÄSTER TILL ÖSTER. DET KLARAR VI AV PÅ EN CA,80 ÅR OM VI HÅLLER HÖGT TEMPO. Ni vet att Viktor inte brukar skämta, därför är förmodligen detta han säger säkert allvarligt och realistiskt från Viktors sida.

Viktor öppnar dörren och pekar på den två-hjuliga kärran som står utanför, tydligt så Marina och Rex kan se den.

MARINA STÄLLDE EN FRÅGA OM VAR VI HAR GJORT.  JA, VI HAR HANDLAT EN KÄRRA, MAT OCH DEN UTRUSTNING VI BEHÖVER FÖR EN ZONRESA. JAG HAR EN LISTA PÅ ALLT VI KÖPT OM NI VILL SE. Viktor stänger dörren, han går sedan och ställer sig i ett av rummets hörn.
This message was last edited by the player at 20:10, Wed 17 Dec 2003.

När Viktor har haft sin utläggning har Marina hunnit äta sig mätt. Trött är hon dock fortfarande, och det är fullt naturligt eftersom det börjar skymma ute. Dörren är stängd, och visst skyddar huset mot regn. Kyla är däremot något som det inte skyddar mot, otätt som det är.

Marina är speciellt trött, men det finns det även andra som är. Det börjar förmodligen bli dags för några att ta sig ner till staden igen för att få tag i Rufuel. Dessutom har Rex och Marina ätit dubbla portioner så det har redan gått åt 4 dagars mat.

Förhoppningsvis finns Sirina nära gränsen till Zonen, annars blir det väldigt långt att gå över de farliga markerna. Detta är dock inga problem för automaterna såklart

Marina tar bort händerna från öronen när Viktor skrikit färdigt. Jag hoppas verkligen vi snart kommer på någon som kan fixa det där himla skrikandet innan jag blir vansinning," tänker hon och suckar tungt, hennes huvudvärk har börjat igen.

"Ja' orkar inte mer om ja' inte får sova ett tag," säger hon framför sig, "men vi måste få tag i den där Rufuel Rubank redan i kväll innan Drakes hejdukar hinnar tysta honom för gott - om dom inte redan gjort det."

Hon vänder sig mot Aleta, den ende av de här snälla men hopplösa amatörerna hon litar bara en aning på att ta sig an ett så riskabelt uppdrag.

"Aleta, du o' Martmadigan får gå dit utan mej... ja' ä' helt slut..."

Rex är helt slut efter all uppståndelse, han lägger ut sin filt och trampar runt på den tills han är nöjd. Sedan lägger han sig ned för att sova.

Aleta gör en snabb intern diagnos över sina system och kommer fram till att hon egentligen borde stänga av ett tag. Så här länge har hon aldrig gått förr utan seriös vila, något som hennes vänner nu får erfara. Aleta's samlade minnen, händelser och känslor tar mer och mer över hennes systemfunktioner vilket yttrar sig i humörsvängningar, återupplevda minnen, paranoia bl a.

Aleta tycker ändå att Martmardigan kan behöva hjälp, så hon ställer självklart upp.

"Rufuel, Rufuel Rubaaaank, Rufuel på Guldkrökaaaaar'n", sjunger Aleta tyst i ett kör tills någon ber henne låta bli, medan hon med en blick mot Martmardigan rör sig mot dörren.

"Kom skall vi gååå till Guldkröööökaaaar'n, Hipp Hurraaaa!"

Marina rullar ihop sig utmed en vägg i det lilla huset med sin regnrock som filt. Efter att ha fått några saker från vagnen till huvudkudde somnar hon. Även Rex somnar in, men han sover oroligt och det rycker i benen på honom. Ibland kommer det små morranden ur hans mun.

"Jao, ska jag också tillbaka i sta'n? Jaja, för att vi skall kunna komma till zonen då... Det är ju farligt att bara åka, utan att veta vart."

Aleta och Martmardigan traskar återigen tillbaka mot staden. Aleta börjar ta små hoppsasteg på sin väg, men drar ganska snart upp tempot när hon blir nervös för vad som hänt tidigare och för att de kanske är förföljda och... Aletas paranoida känslor tar över hennes logiska tänkande. Hon fortsätter öka tills hon hör Martmardigan flämta vid hennes sida. Efter ett tag kommer de ner till Hydratorget igen och en överförfriskad yngling pekar ut Guldkrökaren.

Det är kväll och baren är full på Guldkrökaren, precis lika full som dess kunder är fulla. Efter ett snabbt samtal med krögaren pekas en man ut som sitter vid ett pokerbord. Martmardigan har svårt att se mannen på grund av röken som ligger tung i hela lokalen.

Mannen som sitter med ryggen mot väggen har smyckat sina öron med örhängen bestående av allsköns skruvar och muttrar. I munnen har han ytterligare ett smycke, ett kugghjul som sitter med en ståltråd vilken gör att läppen hänger ner och blottar en gulnande tandrad.

Han möter de två med en kritisk blick och han blandar en kortlek, för att göra sig klar för ytterligare en omgång med sin medspelare, en liten rävherre.

Pocko mumlar någon om att han är trött, sluter sina ögon och börjar snarka. Hans stora feta raklånga kropp står och vinglar för ett ögonblick innan den faller pladdask framåt. BOFF! (Sällskapets medlemmar blir tvungna att stiga åt sidan.) Pocko vrider på sig och jämrar sig en aning. Ena handen söker sig upp till munnen och han börjar ivrigt suga på tummen. Sedan blir det tyst från Pocko en stund innan tummen faller ur och det eviga snarkandet börjar igen.

Aleta glider upp tätt bakom rävherren och lägger ömt armarna runt hans axlar och hals. Med blicken riktad mot Rufuel mellan rävens öron säger hon tyst och stilla:

"Det är ni som är herr Rubank?!?!"

Utan att vänta på svar släpper hon räven, vrider en stol bakåfram som hon sedan grenslar. Med korslagda armar som hon vilar mot bordet studerar hon Rufuel över kanten på sina solglas.

"Till saken! Ni känner Sirina! Var e hon?"

Martmardigan tycker inte alls om att vara tillbaka i Hindenburg nu när den blivit så.....farlig. Nej han gillar det inte alls och håller sig i bakgrunden märkbart kallsvettig och inte så lite nervös. Hans pipa har nog aldrig gått så varm som nu, denna dag.

Han är dock glad att det är Aleta och Marina han har med sig de brukar ju knappast vara av den uppviglande sorten. Vidare funderar han på om han skulle fråga Aleta om han fick se över hennes röstmokyl eller vad de nu kallas nu igen ? Ja det var det nog ja. Kanske han kan göra något åt den. En till Automat med röstläge som Viktor skulle få allvarliga konsekvenser för hans psyke.

Rufuel tittar förbluffad på Aleta. Det hör antagligen inte till vanligheterna att flickor gör på det sättet, åtminstone inte omkring honom.

Räven, med den synnerligen mjuka pälsen, lutar sig dock tillbaka och smeker sig själv över morrhåren med en belåten min.

"Sirina, vad skulle jag ha med henne att skaffa?"

"Hon blev för gammal, så jag lät henne gå. Flickor skall vara fasta i skinnet och inte en dag över 16, hehe."

Den sege, läderartade gamle mannen ger ifrån sig ett gutturalt ljud, vilket troligen är ett skratt, så att muttrar och skruvar klingar emot varandra. Aleta har också svårt att ta ögonen från kugghjulet som guppar upp och ner från hans underläpp medan han talar.

"Du själv kan ju inte heller vara äldre än så? Du kanske vill se vad farbrorn kan ge dig för presenter? Hehe."

Aleta tycker att hon egentligen borde tycka att han är en otäck gammal gubbe, men han är ju zonfarare, så han är säkert egentligen väldigt trevlig.

"Men jaså, hon är inte på jobb längre? Nähä, flytt iväg ja. Jaha, Knorkagubben, sade det."

"Tja, några gånger under sista tiden sade den otacksamma slynan att hon hellre skulle åka hem, än att umgås med de klienter som jag bjöd in till henne"

"Det skulle i så fall vara att om hon skulle ta sig tillbaka hem, så är hon väl i krokarna av Drägghålet kan jag tänka mig. Det var i alla fall där som jag träffade henne."

"Det är jättelångt att gå härifrån, men hon är seg, visst är hon det..."

"I varje fall, vi landade vid Krykkes dike. Ja inte vet jag om det har något namn, men Krykke var med och gick ner sig där, blev av med halva underkroppen. Otäckt, men begravningen blev vacker. Vi tryckte ner honom i jorden på ett ställe där det lyste på natten, ja nästan på dagen till och med. Runes arm blev helt förstörd, men som sagt det var ju för en god sak, det var ju för Krykke"

"Jag kan nog rita en bild av det om Du har några slantar att betala Mikke, för jag är skyldig honom en del"

"Du hade väl förresten ordnat skorven till Gobbarna, eller hur Mikke? De skulle väl ut till masten vid varpan i morgon eller? Du ska väl med, eller?"

Masten vid Varpan är ett känt tecken för Musközonen och även om Aleta ignorerat den så blir Martmardigan eld och lågor över detta när han han hör Rubank prata om den. Martmardigan konstaterar dock, att om Sirina finns i närheten av Varpan, så måste de passera genom hela zonen om de skall gå, eftersom Varpan ligger ute vid havsvattnet!
This message was last updated by the GM at 17:35, Fri 19 Dec 2003.

"Mmmm... jo... visst är det så..."

Aleta tittar till på räven som fortfarande sitter bekvämt tillbakalutad i stolen och drar sig i morrhåren. Långt ner i databankerna känner hon igen rävnyllet. Han var promotor för slagskämpen Ture, en gång i tiden, så Aleta har mött honom vid en match.

"Mja, Aleta, nog trodde jag att Du skulle känna igen mig lite tidigare, mmmm...."

"Är det så att Du vill följa med till Varpan, så kanske jag kan lösa det, för gammal vänskaps skull... och lite kulor förstås..."

"Presenter? Jag bara älskar presenter, särskilt gratis sådana...", säger Aleta med ett glatt leende.

"Åh, Mikke, ursäkta att jag inte kände igen dig först, jag har lite annat i tankarna just nu... Hur mår Ture förresten?"

En mycket intressant historia den där Rufuel berättar, tänker Aleta, men kanske skulle det gå att charma gubbarna tillräckligt för att ge henne kartan gratis i stället.

"Mina herrar, allt är gott å väl, utom för en sak, jag har inga kulor, men kanske skulle vi kunna lösa det på något annat sätt..."

Det där sista säger Aleta med sensuell och beslöjad röst. Hon vet inte vart hennes knep kommer att leda, eller ens om hon kommer att gilla det, men vad gör man inte för pengar, eller kartor?

OOC: Kanske har Marty pengar att betala gubbarna med men det är inget som Aleta tänker på just nu. Hon verkar rent av ha glömt bort hans närvaro.

Rufuel slickar sig runt munnen när Aleta ger sitt erbjudande. Hmm, ja det blir ju inga pengar som Mikke kan ta, tänker Rufuel.

"Kom ska du få se min ihoprullade karta, flicka lilla!"

"Mmm, Rubank. Se nu till att rita ut var Ni landade, så drar jag av 5 krediter på skulden. Jaja, 10 krediter då. De kommer säkert att hoppa på båten ändå, Så då får jag tillbaka en del av pengarna. Han den rädde ska säkert också med..."

Det är dock inga pengar i att utnyttja flickor, såvida man inte hyr ut deras tjänster, så Mikke är inte så intresserad av vad Aleta har att erbjuda.

Rubank börjar rita på ett papper. Mikke uppmanar honom att rita lite exaktare. Under tiden Rubank ritar lutar sig Mikke fram mot Aleta.

"Nå Aleta, ska jag försöka fixa upp Er båda två på kryssaren mot Zonen i morgon?"

OOC: Karta kommer. Game Info/Game Map
This message was last edited by the GM at 11:47, Sat 20 Dec 2003.

Trots att Aleta har varken lukt- eller smaksinne är hon tacksam för Mikke's ingripande, även om Rufuel antagligen blev besviken.

"Det vore mycket roligt, Mikke, en båtutflykt till Zonen tackar man inte nej till... Eller vad säger du Marty? Nu är vi ju lite fler än två, men ändå, de andra kan säkert betala för oss alla..."

Aleta är inte helt säker på att detta kommer att tas emot väl av de andra, men att slippa traska hela vägen bör i alla fall glädja någon.

Just då börjar det pipa inifrån Aleta's bröst. Ett ettrigt och utdraget 'PIIIIP' hörs med några sekunders mellanrum. Förskräckt knäpper hon rocken om sig vilket dämpar ljudet något. Hon vet vad signalen betyder. Överhettning på grund av otillräcklig deaktivering. Aleta's system kommer automatiskt att stängas ner inom ett par, tre timmar för att förhindra skador.

"Ni kanske bör skynda er på med kartan lite, Rufuel! Och var kan vi hitta den här kryssaren i morgon, Mikke?"

Någon närmare förklaring ger inte Aleta, när de andras frågande blickar synar henne, utan hon sitter lugnt kvar medans en tunn strimma ånga stiger upp bredvid hennes hals.

Rufuel avslutar ritandet och förevisar en fantastiskt detaljerad karta.

Mikke å sin sida fortsätter på sin ölmust och tar över blandandet av kortleken.

"Nå Aleta, var på plats nere vid fyren i gryningen, så snackar jag med kaptenen och så hämtar jag Er där"

"Ska ske, Mikke! Kom igen nu *PIIIIP* Marty, tillbaks till de andra med den här roliga kartan. Vad förvånade de *PIIIIP* kommer att bli..."

Aleta känner att hon måste tillbaka snabbt, hon vill inte bli liggande i rännstenen eller någon gränd och därmed tvinga Marty att bära henne. Pipandet börjar gå även henne på hörselmodulen. Så hon snappar åt sig kartan och skyndar i väg.

Viktor som inte har så mycket att göra för tillfället får en lysande robotidé. Han går fram till sin trälåda med asfaltsbitar i, och börja leta efter något. Viktor skramlar och väsnas så mycket att förmodligen ingen kan sova i huset. Ni som vaknar ser att Viktor plockar fram en konstig orange metallpryl som han bär på i ett handtag. Det ser ut som ett gammalt fornfynd och är nästan lika stor som Viktors huvud. Två konstiga slangar hänger och dinglar från metallprylen. Viktor kopplar in slangarna i sin kropp, och plockar fram några verktyg från sina förvaringsfack. Han sätter sig ner och börja skruva på prylen. Efter några minuter när Viktor har skruvat färdigt börja det plötsligt brumma. BRRRRRRRRRRRRR-POFF... dånar det i ca 5 sekunder när det lika plötsligt börja spruta svart klibbig vätska från den konstiga prylen, samtidigt som allt blir tyst. En liten skvätt av vätskan träffar Pocko rätt i magen. Ni som inte har vaknat ännu, har garanterat gjort det nu.. OJDÅ,  DET DÄR VAR INTE BRA. Skriker Viktor som genast börja skruva igen.
This message was last edited by the player at 20:29, Sun 21 Dec 2003.

Rufuel och Mikke ser förvånat på varandra när Aleta pyser ut allt mer ånga. Även Martmardigan tittar skeptiskt på den kolugna automaten.

Aleta tar kartan och de båda vännerna sätter högsta fart tillbaka mot Viktors boställe. Förutom Aletas pipande felkoder händer inget mer på vägen. När Aleta i det kompakta mörkret skymtar huset hör de plötsligt ett slamrande och dånande från huset och ökar takten ytterligare. När de kommer fram ser de alla i sällskapet klarvakna. Speciellt vaken är Viktor som uppenbarligen tagit fasta på att alla tystnade och därmed har han tagit tillfället i akt och börjat reparera en av sina trasiga saker. Eftersom de andra inte talar eller arbetar med något annat tar han för givet att det ok att han jobbar i stället. Dessutom slipper han ju själv att bli störd.

Några i gruppen är synnerligen trötta, och oförståeligt nog verkar till och med några lite irriterade över oväsendet.

Aleta och Martmardigan berättar vad de har talat om nere i staden med Rufuel och Mikke, och alla enas om att kartan som de fått nog var lite bättre och exaktare än den som Viktor hade ritat upp i jorden. Den karta som till Viktors besvikelse ändå är förstörd av sovplatser.

Aleta och Martmardigan väntar för att se om de får någon respons av de andra.

"De' va' ju bättre än ja' torde hoppas på," bemärker Marina trött när hon sett kartan och hört vad Aleta och Martmadigan avtalat med räven Micke, "o' vi kan väl betala den där Micke me' blodpengarna, han lär inte ha' problem me' det eller hur?"

"Men vi behöver vila nu om vi ska kunna ta oss dit imorron bitt," säger hon och tittar på Viktor med en ansträngd min, "kan nån av er få tyst på Viktor?"
This message was last edited by the player at 08:02, Tue 23 Dec 2003.

Viktor tystnar snabbt när Pocko rycker tag i den oljesprutande tingesten. Han lägger den under huvudet och hans feta kinder fungerar som ett utmärkt örngott och gör därmed den järnhårda lådan till en fin kudde. Ett högljutt snarkande hörs när Pocko efter några millisekunder somnar om.

Aleta hinner knappt komma fram till huset innan hon plötsligt stänger av sig och med ett högfrekvent brummande börjar köra systemtester på sig själv. Viktor som inte längre har något snickarobjekt tar det också lugnt och sorterar bort lite onödiga intryck som han har fått från sina vänner de senaste dagarna.

Martmardigan är mycket intresserad av Viktors komprimeringskärl, men när Pockos fläskiga ansikte sköljer ut över den låter han den vara, i stället avslutar han sina rökplaner och rullar ihop sig för att sova. Rex fortsätter sova, men sover oroligt eftersom Aletas och Viktors formatteringar genererar ljud som bara han kan höra.

Även Marina slappnar av efter en stund och somnar om.

Ett litet Pling från Aleta får de båda automaterna att vakna upp. "KUCKELI-KU, KLOCKAN ÄR NOLL-FEM-TRETTIO OCH 23 SEKUNDER... OCH 421 TUSENDELAR" vrålar Viktor ut, i ett försök att använda vägarbetarnas höjdarskämt som de använde när någon skulle väckas. Visserligen brukar ingen skratta lika mycket som vägarbetarna gjorde, kanske är det något som Viktor missar.

Detta får alla att vakna och samtliga börjar göra sig i ordning och äter en frukost. I gryningen beger sig alla ner mot Hindenburg igen. Den här gången tar de sig dock in från sydporten där de söker sig ner mot fyren.

OOC: Glöm nu inte att skriva upp vilka saker Ni har med Er, och var Ni har dem. Köp också mer mat om Ni behöver, men förmodligen går det snabbt att åka båt."
This message was last edited by the GM at 11:38, Sun 28 Dec 2003.

Rex vaknar upp av allt oväsen. Han fattar att det är dax att åka i väg så därför kollar han att han har med sin mat och rep i sin ryggsäck. När kollen är gjord så sätter han på sig ryggan, morrar lite, och sätter sig för att vänta på dom andra.
Han drar sina klor ett par gånger genom pälsen samtidigt som han gäspar.
Den märkliga djur mutanten (som fortfarande ingen har lyckats identifiera rasen på :)) tittar trött på resten av gruppen, där dom snubblar fram och försöker organisera sig.

Medan de övriga i sällskapet börjar samla ihop sig för avgång rengör Marina den extra skarprättarpistolen och tillhörande ammunition hon tog från killen i Klingklanggatan, laddar pistolen och stoppar den i byxlinningen – i Zonen verkar det nog kunna bli behov av att ha en reservpuffra klar för hand. Sedan lindar hon in resten av bevismaterialen (inklusive den metallprojektilen som Viktor tog ut ur Rex’ skalle) i handdukarna och gömmer bunten på någon lämplig plats i Viktors hus.

När allt detta är klart är hon beredd att ge sig iväg mot Hindenburg, där hon lägger vägen förbi sin lägenhet (om de andra inte vill följa med går hon ensam dit och träffas med dem på någon avtald plats) och hämtar sina ridstövlar, handskor och lädervest. Hon tömmer även fatburen på burkar och tar med sig en patentflaska med vatten.

OOC: Hur många skarprättarpatroner och hur många krediter tog vi från lägenheten i Klingklanggatan?

" så ja så ja skynda på gott folk. Zonen väntar!" Martmardigan är ivrigare än någon sett honom och faktiskt riktigt effektiv nu när det snart bär iväg till zonen och det sista han säger säger han närmast med något drömskt och förväntansfullt i rösten. Ungefär som ett barn i hjuletid.

Det är mycket tidigt på morgonen när hela sällskapet återigen samlas nere vid fyren. Gryningen kommer, med en blek sol som höjer sig över vattnet i öster. Efter några minuter kommer Marina och återansluter sig till gruppen. Fortfarande har det inte kommit någon räv och hälsat dem.

En sista genomgång av vad alla har med sig görs, och frukosten klaras också av här nere vid kajen. Redan när resten av gänget sätter sig ner börjar Rex misstänksamt springa runt dem med nosen nerborrad i stenläggningen på piren. Dofterna som slår emot honom gör att han nästan blir vimmelkantig. Det är mycket folk som har passerat förbi deras sittplats och många varor som har transporterats där. Gamla hjulspår blandas med ruttnande gamla trossar, en och annan självdöd måskråka med småkryp, fiskfjäll och några trasiga gamla fiskegarn. När han kommer fram till en fiskebåt, 150 meter från fyren och gänget ser han en stor, färsk fisk som precis ramlat ur en låda. Snabbt som ögat snor han tag i den och hoppar upp på en hög sten och börjar girigt smaska i sig av läckerheten. "Fin, Grrr, Färsssk Fisssk, Morr" säger han för sig själv.

Martmardigan tittar längtansfullt åt öster och solen och drömmer sig bort i stora äventyr i Zonen. Han får nästan en tår i ögat när han tänker på vad han kommer att få uppleva de närmaste dagarna. Allt studerande är äntligen på väg att ge frukt. Han fyller sina lungor med långbottnarök och blåser ut allt i en ring. EN RING? Det är första gången han någonsin har lyckats blåsa en ring! Martmardigan skiner upp igen, samtidigt som morgonens första solstrålar träffar hans ansikte. Lyckan i hans bröst är total, och det bekommer honom inte att han inte en enda gång under morgonen lyckas blåsa fler ringar...

Det spritter i hydrauliken på Aleta. Det bubblar av känslor i hela hennes lilla metallkropp (eller är det kvarvarande ånga från gårdagen som ännu inte har pyst ut?) Hon har svårt att kontrollera sin glädje utan börjar hoppa med hoppsasteg i en vid ring runt allihop samtidigt som hon börjar sjunga.

"Nu ska vi åka till zonen,
kanske träffa på klonen,
ja, nu ska vi ut och slåss,
om vi träffar på en ekoxe förståss!"

Det snabba rimmet klingar som ett pärlande vatten tycker Martmardigan och han får en tår i sitt öga. Även om han naturligtvis inte vill träffa på någon ekoxe...

När Pocko hör sången, som Aleta upprepar i det oändliga, blir han också uppsluppen och reser sig från den gamla trossen där han har satt sig. Han följer först Aleta med blicken, sedan börjar han skutta och sjunga med. Resten av sällskapet förfasar sig över allt fläsket som kommer i rörelse, för är det något som Pocko INTE har, så är det taktkänsla... ...NÄR vi träffar på en ekoxe fösståååååsssss!!!!"

"Å så slår vi ihjäl han!!!" vrålar Pocko glatt och hytter med nävarna åt en tänkt ekoxe.

Viktor står och håller upp sin skottkärra som han har skruvat ner från sitt hus. Med kärran i sin ena hand bearbetar han hjulet med verktygen i sin andra. Han är inte alls nöjd eftersom hjulet verkar vara lite skevt. Det har en lutning av 5 grader och skulle ge en avvikelse på hela 18,7 meter vid en vandring på plant underlag över 1000 meter. Skruvdragare och borr gör dock att han får ner felmarginalen till 4,2 meter. "SÅDÄR, NU ÄR DEN SÅ BRA DET GÅR ATT FÅ DEN. NU GÄLLER DET BARA ATT FÖLJA VÄGAR MED HÖJD OCH SIDOAVVIKELSER PÅ MAX 5 CM PER METER ENLIGT VÄGVERKETS PROTOKOLL 539.6.2, SÅ KOMMER VI ATT KUNNA HÅLLA GOD FART MED EN LÄTTKORRIGERAD KURS"

Marinas lilla utfärd till sin lägenhet gör att hon nu känner sig redo att möta zonen med något sånär tillförsikt. När hon ändå var hemma tittade hon ut genom sitt fönster, för att se vad som försiggår tvärs över gatan. Platsen där det igår var kalabalik och hon råkade pannskotta en skurk. Så här i gryningen ser hon dock inte någon aktivitet alls på platsen. När hon kommer ner från sin lägenhet tittar hon åt båda hållen men ser inte en levande varelse, så hon kilar snabbt över till den andra dörren. Till Marinas förvåning är inte platsen avspärrad. Hon hoppar upp och tittar in i fönstren, men allt står i ordning och när hon känner på dörren är den låst. Inga tecken på att något har försiggått där syns längre. Solen börjar dock spela på de högsta husen i staden, så hon fortsätter snabbast möjligt till hamnen. Under löpningen tycker hon sig snabbt se en mycket liten hund i röd tröja, men hon är inte säker. Efter att ha kontrollerat några gånger verkar det dock som om hon har lyckats skaka av sig honom. OOC: 14 krediter och 7 kulor blev bytet från skurkens kropp. Skarprättarpistolen har samma värden som hennes andra, med skillnaden att PÅL är 92. Har någon silverpickan?

När solen helt har gått upp och skingrat de sista dimslöjorna hör alla att ruljansen nere i hamnen börjar komma igång ordentligt. Två segelbåtar har under de första timmarna kommit och lagt till halvannan kilometer i nordväst. Pillemasarna på varvet är i full gång att bulta plåt i närheten. Ytterligare lite senare hörs ett rytmiskt dunkande och det karakteristiska pysandet av utsläppt ånga. Ett vitt moln stiger upp mot skyn några hundra meter bort. Några minuter efter detta kommer äntligen personen som de har väntat på. En väldigt liten räv kommer traskande med ett glatt flin som blottar hans vita tänder. Han är klädd i vinröd kostym och röd rock. På huvudet bär han ett plommonstop med ett rött svettband. I hans hand svänger en liten vandringskäpp med en rund kula i änden. Svansen sticker stolt upp bakom honom och svajar i takt med stegen han tar.
This message was last edited by the GM at 22:53, Thu 25 Dec 2003.

Marina är känner både oro och lättnad på en och samma gång över att skurkens lägenhet visade sig blivit rensad på bevis - hon är säker på sin sak nu, det måste ha varit en före detta PSIPO agent, och nu när hon står på kajen med de andra är hon ganska nöjd med att deras färd leder dem bort från Hindenburg och eventuella hämngiriga kumpaner som den där skurken skulle ha kvar här i staden. Det samma kan sägas om de där typerna som skuggat dem ett tag nu, den lilla hunden, oxen och vilka andra hejdukar Linus Drake månne ha hyrt att hindra deras undersökningar. Snart skall de återvända från Musközonen med bevis på Drake otillbörligheter, och då... Ja, vad då? Det finns ju betydlig risk att de kommer ådra sig än värre problem. Äsch, sanningen kommer i första hand - och problemet Linus Drake skall vi lösa i sinom tid.

Hon ler därför ganska nöjd när hon ser den självförnöjda räven komma svansande. Nu ska det bli äventyr!

Mikke spatserar glatt fram till sällskapet och får in käppen under armen samtidigt som han ger gruppen en observativ blick. Han ger dem sedan ett brett leende så att de annars så smala ögonen trycks ihop och endast liknar två streck. Han bugar sedan lätt för dem samtidigt som han artigt lyfter sin hatt.
"Goddag mitt herrskap!"
Han ställer sedan upp och rättar till hatten.
"Jag ser att ni alla är här, det var sannerligen en mycket trevlig syn må jag säga. En härlig morgon, och vad kan då passa bättre än en resa till zonen?"
Han ger dem sedan ett stelt leende och skrattar tomt och kort.
"Ja just det... *harkel*Vad gäller priset, heh.. Så kan jag först meddela att det kommer vara ytterligare besättning på skorven, främst handlar det om tre gänltemän, jag har erbjudigt dem en förstaklassig färd så om ni skulle kunna hålla er undan eller i alla fall försöka uppträda med stil i deras närhet så skulle jag vara ytterst tacksam."
Mikke vänder sedan raskt på klacken och går för att möta ångbåten. Efter några meter stannar han dock upp och slänger huvudet bakåt.
"...Och om ni skulle kunna hålla inne de där sångerna..."

"Tuff-Tuff-Tuff-Tuff, PSSSSCHH"

Mikke traskar upp för lejdaren till den båt som tydligen är den som skall föra sällskapet in i Zonen. Marina och Aleta ser att det står "SKARVEN" i fören på båten. A-et är dock överkryssat och ersatt av ett 'O' av någon lustigkurre. När Mikke kommer upp på däck lyfter han på hatten för de tidigare passagerarna som redan finns där. De tre distingerade herrarna tittar på byket efterhand som gänget kommer upp på däck.

Mikke hälsar också på den utterman som precis kommer ut från förarhytten och byter några ord med honom innan han öppnar munnen.

"Mitt namn är skeppare Yngve Schöö och det är jag som skall ta Er på färden mot varpan. Med ett litet strandhugg innan varpan också..."

Han ger Mikke och gänget en blick

"Nere under däck så har vi några hytter iordningställda för färdande mot Varpan. Ni övriga får hitta vad plats Ni kan på däck!"

"Så, då har vi bara frågan om skyfflare. Vilka är det som skall skyffla kol på resan?

Utterkaptenen tittar först på hela gänget och väntar på svar, antingen från någon i gänget eller från Mikke.

"Seså, svara nu, vi vill ju komma i land innan natten är fallen, eller hur?"

Mikke ler brett och låter Yngve tala till punkt innan han vänd mot det nyanlända gänget klappar ihop händerna och tar till orda.
"Jaha! Skyffla kol ja, någon som är frivillig till detta viktiga arbete, eller ska Du min fyrarmige vän hugga in direkt? Du verkar vara van att ta i ordentligt. Eller kanske den orange automaten är intresserad? Kanske båda?"
Mikke tittar glatt på Pocko och Viktor som verkar vara de starkare i gruppen.
This message was last edited by the GM at 13:42, Sun 28 Dec 2003.

Marina studerar båten, utterkaptenen, de fina herrskaperna och räven Mikke med intresse och väntar med lättnad på att Pocko och Viktor skall ta sig an kolskyfflarjobbet - den där Mikke verkar inte vara mer förtjust än hon själv i de båda skyfflaraspiranternas musikaliska utgjudanden, och i fyrbödarrummet kan de ju få vråla sina missljud av sig så mycket de vill utan att störa resten av båtens passagerare, hon själv inklusive.

Aleta både niger och bockar mot de tre belevade männen på däck. Undras vilka de är egentligen och varför de inte ska tvingas skyffla kol? Men kol passar bättre för Pocko och Viktor förstås...

"Tack än en gång Mikke för att du fixat denna fina skorv. Däcket duger utmärkt, så långt kan det ju inte vara till varpan, eller hur, kapten?"

Om den orange roboten hade kunnat le, skulle han gjort det nu. Är det något som en vägarbetsrobot kan göra, så är det skyffla! Han går direkt ner för stegen och in i värmerummet. Pocko följer motvilligt med och med gemensamma krafter fyller de pannan.

Under tiden gör sig gänget hemmastadda på däck. De sätter sig utmed relingen och betraktar de tre gentlemännen utan att någon känner igen dem.
 Marina och Aleta som uppenbarligen är lite snokigare än de andra reser sig upp och spatserar runt. Under tiden försöker de höra vad männen talar om.

"...nä, enligt hans 'Brysselpolka' hänvisar han till Polatten och DET är han ensam om!"

"Inte alls! I 'Nederbotten' gör han antydningar att...

Mannen avbryter sig och vänder sig mot Marina och Aleta.

"God Morgon, skönjungfrur. Det skall bli oss ett nöje att resa med Er å denna forna plats"

Utterkaptenen lägger ut från kajen och styr kosan österut. Ångmaskinen under däck får arbeta för högtryck för att driva båten framåt. Martmardigan och Viktor lägger märke till att den går lite ojämnt i cylinderpumpen. Vinden blåser i ansiktet på Rex som har ställt sig längst fram som en galjonsfigur i fören.

"Nöjet blir väl vårt," kluckar Marina precist lagom kokett, "med tre så eleganta herrars uppvaktning."

Hon hoppas innerligen att Aleta kan följa med på bluffen - att de båda 'skönjungfrur' är uppvaktningssökande våp - för det blir otvivelsamt lättare att tilfredsställa sin nyfikenhet kring syftet med dessa tre uppenbarligen bättre ställda männens resa til Zonens utkant om de fina herrarna inte vet att de håller på att stöta på en polis och en bodybombare med halva huvudstadens värsta skurkar i hälarna. Risken finns ju även att trion är ohälsosamt medvetna om det redan, men ändå...

"Och vem lär vi ha nöjet av att råkas med, då?"

Marina ler med stora, oskuldiga ögon mot de tre männen och väntar på att de skall introducera sig.

Mannen som avbröt sig tar åter till orda.

"Mitt namn är Agaton Sponken, säger den smale mannen med vita polisonger och hälsar ytterst belevat.
"Det här är Sixten Bamyl, säger han och riktar handen mot en rundlagd man med plommonstop och pliriga ögon bakom en monokel.
"...och det här är"

-"Tyke von Tratt, till Er tjänst!", bryter plötsligt den tredje, kroknäsade åldringen in. Därefter böjer han sig fram och kysser Marina på handen, samtidigt som han tittar på henne och flaxar flörtande med sina buskiga, vita ögonbryn.
"Vi tillhör klubben 'Vishetens vänner' och är på väg till vår årliga utflykt till Varpan. Vi var mer än brydda över Rävens krånglerier men hjärtat blev mycket lättare nu när Ni är med, fröken... jaha, Rand, Marina Rand. Angenämt...", säger herr von Tratt.

Dunk-Dunk-Dunk-Dunk-Dunk Motorn börjar få upp bra fart och skovelhjulen snurrar energiskt på vid båtens sidor. Det saknas många av bladen på vänstra skovelhjulet vilket gör att båten får en mycket ryckig gång. Uttern sticker ut nosen: "Ta det lugnt, det är bara att hålla till höger, så plaskar han framåt som han ska."

Färden går fort framåt och landskapet "susar" förbi på båda sidorna när båten plöjer fram mellan öarna.
This message was last edited by the GM at 17:46, Tue 30 Dec 2003.

De tre äldre männen ter sig nog så lustiga ut för Aleta som bemödar sig nogsamt för att inte fnissa högt och hånflina dem rakt i ansiktet. Aleta blir lite brydd över Marina's plötsliga helomvändning, men tänker att hon kanske inte fått tillräcklig avstängning under natten. Lyckligtvis känner sig Aleta som sitt vanliga jag igen.

"Och jag är Aleta, automat! Trevligt att träffas."

Därefter insisterar hon på att trycka de tre männens händer, en efter en, ganska hårdhänt.

"Sådärja! Varpan säger ni? Vad kan finnas därute som är så intressant? Det ligger ju praktiskt taget i Zonen!?!?

Aleta har en gnagande känsla av att hon borde känna till detta, eller i alla fall Viktor.

Viktor skyfflar kol som aldrig förr. ROLIGT ATT KUNNA ARBETA IGEN,  ELLER HUR POCKO? Viktor visar Pocko på ett effektivt sätt hur man snabbt och enkelt skyfflar in kol i pannan. GÖR SOM JAG HERR BULA, SÅ SKA VI NOG FÅ UPP FART PÅ DEN HÄR SKORVEN.

Viktor blir lite fundersam på varför inte Aleta hjälper till att skyffla kol. Hon är ju robot precis som jag tänker viktor, Hennes uppgift är att tjäna människan inte stå och prata. Måste vara något felprogrammerat i hennes drivrutiner.

Viktor har ibland svårt att förstå att andra robotar kan vara programmerade med andra arbetsuppgifter än vägverksyrken. Därför kan han ibland agera väldigt frågande och irriterande mot robotar som inte gör som han. Typ, Aleta. Viktors utseende och beteendepersonlighet är ju inte i närheten av Aletas välutvecklade mänskliga utseende och agerande, och har ingen som helst förståelse för de könsrelaterade drifterna som ibland förekommer i Aletas samtal.  Nu när Aleta har följt Marinas exempel och börja konversera med herrarna, så tycker Viktor detta är helt fel och onödigt för en robot.

ALETA KOM HIT OCH HJÄLP TILL ATT SKYFFLA KOL. STÅ INTE DÄR Å STÖR HERRARNA MED DITT TJAT. LÄMNA DET TILL MARINA.

"Å kära nån vilken söt och rejäl liten automat!" säger herr Bamyl och slår sig för knäna.

"Den ser nästan ut som en riktig människa!" säger herr Sponken.

"Den trasiga ögpryttlen borde man verkligen undersöka ordentligt" utbrister herr Bamyl. "Tyvärr har jag inte några av mina gamla verktyg med mig. Annars skulle jag gärna gräva lite"

"Jag har inga finsmidespryttlar, men väl mejsel och stämjärn. Nog borde det vara möjligt att bända ut den då?" Sponken gör med detta ytterligare ett inlägg och Aleta gör nog rätt i att känna lite oro för vad de gamla gubbarna kan ta sig till med hennes kropp!

Trycket på pannan börjar bli för dåligt efter ett litet tag. Kaptenen kommenderar in Mikke att styra medan han själv springer ner till kolskyfflarna. Någon minut senare kommer Pocko och Viktor upp till däck igen, tätt följda av Uttern.

"Bindgalna typer! Här kommer jag ner i pannrummet så har dina 'vänner' fyllt hela pannan med kol, så det inte ens finns plats för elden att brinna! Nå, jag fick dem att tömma pannan och om någon minut torde vi åter kunna ha samma fart igen. När det är dags att skyffla igen får Du styra, Mikke, så övervakar jag när skyfflarna skyfflar!"

Landskapet utmed vattendraget är grönt och frodigt, men efter några timmars färd svänger båten åt vänster och efterhand blir landskapet allt mer grått på vänstersidan, medan en blick åt höger i stället visar att landskapet bryts upp allt mer och det formas öar med alltmer vatten utefter sidorna. Efter ytterligare någon timme ser man överhuvudtaget inte något mer land förbi öarna som passeras. Under gång bjuds det på en enklare måltid, och åter hörs gubbarna knorra.

"Det här är verkligen inte så bra mat som vi hade beställt av Er herr Sluug. Såsen är riktigt simmig till jordapärona och knasan är bara svagt varm! Tur för dig att Du har ordnat underhållning med hjälp av automaten, annars hade vi gått åt dig än hårdare!

Se där, tack vare det fina vädret kan vi redan skåda masten på Varpan!" Herr von Tratt har både ett och annat att diskutera med Mikke om.

"HÖRRNI!!! Ska man laga en automat är det bäst man vet vad man gör jao...eh så utan att vara ohövlig skulle jag vilja påstå att ni inte är kapabla till något sådant!!"

Martmardigan går i försvar. Inte vill han se några sjömän plocka sönder en automat. I alla fall inte en automat som han räknar som en av sina vänner. Han talar högt, något irriterat och så där tydligt som han bara gör när det handlar om vissa saker. Han är inte arg bara väldigt bestämd för att poängtera att deras förslag inte ens är att tänka på.

Mikke suckar högt när gänget börjar beblanda sig med hans hedersgäster, trotts hans varning.
 Är skall precis till att ingripa när kaptenen kommer fram till honom och ber Mikke att ta över rodret vilket han gör utan kommentar.

Han observerar i tysthet hur männen från Vishetens vänner samtalar med Aleta och skrattar förnöjt när de kommer på tal om att plocka isär henne.
 Hans roande flin avbryts dock när Martmardigan tar till orda med en brysk stämma. Mikke biter sig hårt i underläppen och tar ett snabbt skutt ner och ler brett och fåningt mot männen samtidigt som han nyper Martmardigan i ryggen sliter undan honom.
 Han hoppar sedan upp och sliter ned hans huvud samtidigt som han väser honom i örat.
"Jag vill inte höra något sådant igen! Hur många gånger skall jag behöva säga det, LÅT DE VARA IFRED! Jag bryr mig mycket mer om dem så ifall jag ens får in ett klagamål kommer det bli erat, och framförallt ditt huvud som kommer att få sig en simtur!"

Mikke lugnar sedan ner sig och ler brett samtidigt som han klappat Martmardigan hårt på kinden för att sedan återgå till att le mot männen.
 Det är då han kommer på sig och med en stel och försträkt min hoppar han snabbt upp till rodret för att sätta pråmen i kurs, eller snarare sagt vad Mikke tror är rätt kurs.

"Jag pratar med vem jag vill, Viktor, och hör sen!"

När samtalet med herrarna övergår till prat om isärtagning, känner sig Aleta lite orolig och börjar fingra på sitt gevär. Låt dem bara försöka, tänker hon, så ska vi se vem som får sig en simtur.

Lyckligtvis stiger Marty in och avstyr situationen.

"Nu tycker jag att vi lugnar ner oss några grader och sätter känslotermometern på +-0. Låt oss njuta av vädret och landskapet. Snart kommer vi nära Zonen och då blir det inte mycket som kan räknas till muntert."

"jaha....men VAD har JAG gjort?!" Martmardigan är allvarligt oförstående över Mikkes bryska sätt. Han har ju inte gjort något fel. Med en klump i halsen och med tårfyllda ögon går han därifrån för att sätta sig i ett eget hörn och tända sin pipa.

Rex tar plats på däck. Han har aldrig åkt skuta förut och han tycker det känns lite märkligt, men spännande.
Han stirrar ut över landskapet samtidigt som han sniffar i vinden. Han morrar förnöjt och lutar sig mot relingen. Detta var lite olikt dom tjärnar och bäckar han  är van vid hemma.

Marina suckar: Den här båtfärden, som just såg ut att bjuda på både ett tretal lovande nya bekantskap och den kortaste rutten til bortra ändan av Musközonen, verkar nu ändå bli ganska lång och gränsande intill outhärdlig på grund av de konflikter som dessa förfysade amatörer ställer till! Och de här tre gubbarna är hon inte för trygg vid, heller, men dem kan hon ju i det minsta försöka .

"Ja' får be om tillgivelse å mina medpassagerares vägnar, dom har tydli't inte fattat hur man beter sej i bättre sällskap," suckar hon och fejkar sin mors överklassmimik med rullande ögon och allt, "att avbryta ett samtal så där... tsk, tsk! De' går helt enkelt inte att få bra personal nu om dagar!"

Marina ger Martmadigan en kort men bestämd blick och försöker sedan fortsätta där Aleta blev avbruten.

"Herr von Tratt, Ni skulle just säga om Varpan..?"

Besviket konstaterar Martmardigan att vad som skulle bli en trevlig resa mot den ryktbara och spännande Zonen har blivit en resa som inte odlar annat än osämja. Han drar några extra halsbloss och tittar dit fören pekar. Inte ens vinden som slår emot hans ansikte och saltstänken som sköljer upp rubbar hans sorgsna humör.

Och upptäckarna... Det är väl inte deras fel att de inte kan lika mycket om automater som han själv lärt sig de senaste dagarna, men han hade kunnat förklara ett och annat för dem. Det var ju elakt av räven att ta i så mycket.

Trots Marinas försök att släta över uttalandena som kommit i luften verkar inte herrarna vara intresserade att diskutera... "Jo, det finns en mast på Varpan" svarar von Tratt kort, innan han vänder sig om och börjar lågmält tala med de andra herrarna.

"Herr Sluug, den här resan var inte alls som Ni berättade. Vi skulle resa ensamma var det sagt, och här är nu en hel skock med folk. Den ene bråkigare än den andre. Vi går ner till våra hytter. Kalla på oss när vi närmar oss Varpan.

Resan förflyter men stämningen är ganska tryckt på däck. Pocko och Viktor har också kommit upp eftersom de skött skyfflandet (för) bra. Det går ytterligare några timmar och i skymningen säger kaptenen att de börjar närma sig platsen som avbildas på Er karta. Han vrider om rodret för att slippa undan de rev som är utritade på kartan men plötsligt hörs ett ljudligt KRASSCH!!! när skutan slår emot en stor sten. Båten glider av grundet, men tappar det mesta av farten hon hade. Ännu fler träbitar fläks bort från skovelhjulet på vänstra sidan men Yngve lyckas hålla båten flytande och som tur är manöverbart. Sällskapet tillsammans med Mikke blir framkommenderade till fören för grundletande och märkligt nog så är det fullt med grynnor, rev och stenar på platsen. Yngve beslutar svänga allt mer ut i rännan och när han i stället håller kursen vid land på andra sidan kommer båten till slut in i en bred vik.

De tre äldre herrarna kommer upp på däck i kalabaliken och försöker få en bild över vad som hänt. Mikke får frågor om allt, och känner allt mer att det är en press från gubbarna som verkligen inte är rolig.

När natten tar över hörs slutligen ett kasande från botten av båten, och skovlarna slutar köra. Uppenbarligen har kapten nu kört så nära stranden han kunnat och det är nu dags för alla att hoppa i land. All packning stuvas ihop igen och det är knappt lårhögt (knähögt för Pocko) när gänget vadar in till land och de gör allt för att inte blöta ner sina persedlar och grejor.

"Jag väntar här om några dagar när gubbarna tittat färdigt. Om Ni vill att jag skall komma tidigare så tänd en rejäl eld och stoppa på rejält med surfnöske så blir det en ordentlig rök av allt. Nå, lycka till. Ja, då drar vi härifrån också då, Micke. Var inte orolig, det blir inte mer kolskyffel idag. De andra skyfflade i så pass så det räcker ända till varpan. Yngve drar upp riktlinjerna och lägger back i maskin.

När gänget ser sig omkring är allt helt enkelt väldigt mörkt. Utrustningen verkar ha klarat sig väl men alla är trötta efter mer än ett halvdygn på resa. Båten börjar pumpa sig utåt och när de har dragit sig loss från grundet rycker båten till och man kan åter höra gnället från gubbarna. Plötsligt hör ett plask från båten. Men inte mycket annat märks.

"zonen......" säger Martmardigan med en något avlägsen för att inte säga drömsk stämma. Hans dåliga humör är som bortblåst. Tänk så mycket skatter han kan finna här! Tänk så mycket det finns att lära sig här! I sitt eget lilla sinne är han den förste kunskapare att sätta sin fot här!! Han börjar redan på stranden att gladeligen utforka allt som ser spännande ut, dvs det mesta.

Aleta är något mindre entusiastisk över att befinna sig i Zonen, saker som dödar går det ju tolv på dussinet här. Hon har då ingen lust att dyka upp som ett rostigt fynd i någon krämares handelsbod.

"Så, då är vi nu här alltså! Jag föreslår att vi sätter upp läger här på stranden i kväll innan någon slår ihjäl sig i mörkret..."

Aleta sveper med sin IR-blick över landskapet för att försöka upptäcka någon närliggande fara. OOC: Slog 88 på Iaktagelseförmåga.

Aleta spejar av området runt stranden medan de andra tänder upp en liten brasa för att få ljus under arbetet med att ordna lägret. Hon ser att området runt stranden är kal och endast bebos av bråte och en och annan förskrämd gräsrot. 10 meter norr om stranden finns en liten grop vars botten är täckt av vatten. När hon vänder blicken ut mot båten igen ser hon att den har backat ut en bra bit och vänder därefter ut på djupare vatten igen. I svallvågorna ser hon dock en liten figur som vadar genom vattnet. Han tar sig upp 100 meter från sällskapet och sätter sig för att vila därborta. Intresserat försöker hon se om hon känner igen honom och det verkar minsann vara räven, Mikke Slug.

Mikke som överskattat sin storlek kryper fort upp på stranden med lungorna fyllda med vatten. Han ger ifrån sig några hotstningar innan han sätter sig på stranden och börjar krama ur sina kläder samtidigt som han försöker få en överblick av området.
 Han ser sig om en stund samtidigt som han rotar med fickan innanför sin rock och plockar fram en skinande fickplunta och tar en rejäl klunk. Hans blick fastnar sedan på "gänget" och Mikke ställer sig ansträngende upp och lyfter upp sig nätta utrustning och börjar långsamt röra sig mot gruppen.
 När han kommer fram slår han sig ner bredvid dem och fortsätter med att försöka torka sina kläder.
"Ja, jag vill ju gärna inte låta er slippa undan utan betalning... "
Han ger de andra en sneglande blick innan han i en snabb rörelse vänder sig om och flinar brett.
"Vi gör så här! Jag slår följa med er, eller rättare sagt, Ni beskyddar och förser mig med proviant samt att jag får...Hmm... 10% av allt Ni finner!"
 Mikke skrockar lite smått för sig själv återligen tar en stor mun tinner.

"Mikke Sluug... Du är allt bra slug. Vad får dig att tro att vi vill ge 10% till dig? Och förresten... mycket kan hända här i Zonen, bättre rävar än du har hamnat djupt i ett kolkmalshål och aldrig synts till igen..."

Med detta dåligt förtäckta hot stirrar hon argt på räven i några sekunder innan hon åter tar till orda:

"Bah... Om de andra vill ha med dig så må det vara hänt, men vår proviant och vårt beskydd har just blivit mycket dyrt!"

Aleta hjälper till att göra i ordning lägret för natten. Nog skulle hon kunna varva ner där hon står och går, men Aleta trivs bäst i en riktig säng eller under en filt när nattkylan sätter in.

Marinas humör blev slutligt förstörd av de tre gubbarnas avvisande reaktion på Martmadigans och Viktors dumheter, och hon tilbringade resten av båtresan för sig själv, tungt funderande på hur hon kunde få för sig att åka till en Förbjuden Zon med slika dåraktiga amatörer! Det är en sak - och inte just en enkel sådan fast det gått vägen hittills - att lämpa till konsekvenerna av deras värsta klantigheter när hon var på hemmaplan, så att säga, i Hindenburg. Men ute i Zonen bland silverne profeten vete vilka styggelser och faror..??

Just innan Marinas ensamma funderingar slog över i desperation anlände båten dock äntligen till sin destination, och hon insåg då med ett slag: Det finns ingen återvändo. Nu är hon tvungen att ta konsekvensen av sin egen - kanske övertjänstivriga - inblanding i den här skumma affären och göra det mesta av tillfället. Med en undertryckad svärdom klev hon iland, forberedd på det mesta..

Men än en gång slår verkligheten henne med undran: När hon hör plasket från båten är hon näst intill övertygad om att de där tre gubbarna ändå i alla fall faktiskt var dem på spåren - antigen fler av Drakes inhyrda hejdukar, fler PSIPO agenter med forntidspuffror eller kejsaren vet vilken interessfraktion som fått för sig att ha ihjäl hennes kumpaner - eller henne själv! - och som fann detta ögonblicket och den här öde platsen för mest lämplig att få dem att försvinna spårlöst utan att någon skulle undra avsevärt. Det skulle ju inte just bli första gången någon inte lyckades återvända från Musközonen, precist...

Hennes min avspeglar därför mer än just en aning skepsis som hon står där och tittar på den våta räven över siktkornen på de båda Skarprättarpistolerna.

"Betalning? Jaså du vill ha betalning? Jamän de' kan vi ju ordna me' en gång."

Hon stoppar undan den ene pistolen, plockar fram några blodiga krediter och slänger dom på marken framför Mikke.

"Sådär, du. Här får du betalning - tio spänn. Då ä' vi no' kvitt, tänker ja'. O' hur du sen tänker klara dej här i zonen ä' fysemej inte vårt problem så långt som de' ä' ditt. Eller hur, Mikkelille?"

Marinas röst är mer än en aning irriterad, men hon verkar slappna av lite grann medan hon pekar pistolen bort.

"Ja' håller me' Aleta - vi har inte inviterad dej me' på de' här. Nu har du i alla fall lite pengar o' köpa mat för. O' vem vet, du kanske även får beskydd om du visar dej nyttig - o' slutar me' sånt struntprat om betalning, procenter o' va' vet ja'."

Schackrandet verkar vara slut för Marinas del, då hon vänder sig mot de andra och frågar:

"Så långt, så gott - vartåt nu, då?"

Mikke ser aningen snopen ut när gruppen ratar hans, enligt honom, generösa erbjudande. Vem vill inte ha med sig en stilig räv i zonen?
 Han skiner sedan upp och ger Aleta ett stelt leende och väser vädjande fram mellan tänderna.
"Eh... Hehe... 10% Är inte så mycket, tänk vad mycket värdefullt som finns här ute... Och ni kanske vill ha lite schysta priser på era varor när ni kommer tillbaka, ja, vem fixar det om inte herr Sluug? Jag har stora kontakter borta i Hindenburg och ni kommer inte ångra er genom att ha mig vid er sida..."
Han ger sedan Marina en skeptisk blick och talar med aningen högre stämma.
"Och jag antar att ni även vill komma härifrån när ni är klara? ... Jag har hört en hel del hemskheter om Zonen, och man skall visst inte tillbringa allt för mycket tid här...  Och enligt mina kalkyler så borde det ta minst sex dagar att komma tillbaka till Hindenburg... Och det är lång tid här ute... Stället kryllar av Ekoxar och Domherrar!"
Han stoppar sedan in handen innanför rocken och plockar fram sin pistol från den gamla tiden och viftar överlägset med den innan han med ett leende fortsätter.
"Men jag vet också att den bästa medecinen mot Zonbestarna är just krut från den gamla tiden.... Och vad jag kan se så har ni inte mycket sådant, så ni tjänar nog på att ha med mig ändå... heh..."

Viktor som har haft fullt upp att kolla av omgivningen, tar nu till orda och vänder sig mot sällskapet när han hör Mickes skryt.

JAHA MINA VÄNNER, DU MICKE...  DU VET EN DEL OM OMGIVNINGEN, MEN ÄNDÅ INTE... DET ÄR MYCKET RIKTIGT DET DU SÄGER OM EKOXAR OCH ANNAT. MEN LIKVÄL, VÅGAR DU BADA I DESSA STRÅLNINGSSJUKA VATTEN?

FRÖKEN MARINA, HÅLL DIG BORTA FRÅN HONOM, OM DU VILL SLIPPA... VAD ÄR DET NU NI BRUKAR KALLA DET,  ZONRÖTA VAR DET JA. HAN LYSER SOM EN... ELD. PRECIS SOM MYCKET ANNAT JUST HÄR.

SKA VI VERKLIGEN SLÅ LÄGER HÄR? DET ÄR INGA HÖGA VÄRDEN, MEN NI MÄNNISKOR OCH MUTANTER BÖR NOG UNDVIKA DESSA PLATSER. VI KAN JU GÅ VIDARE SÅ SKA JAG FÖRSÖKA LETA UPP EN FRISKARE PLATS. MEN VI RISKERAR JU STÖTA PÅ NÅGOT OTREVLIGT, OCH DET ÄR INTE SÄKERT ATT STRÅLNINGEN MINSKAR. JAG HAR JU TIDIGARE BARA RÖRT MIG I ZONENS UTKANT, MEN JAG VET ATT STRÅLNINGEN BRUKAR ÖKA JU LÄNGRE IN I ZONEN MAN KOMMER.

Viktor vänder sig om och börja söka av omgivningen igen. Efter bara några sekunders sökande så vänder han sig åter igen mot sällskapet och börja skrika.

OM NI VILL SÅ KAN JAG KOPPLA MIN STRÅLNINGSAVKÄNNARE TILL MIN RÖSTMODUL. DÅ KAN NI FÅ EN BILD PÅ HUR OMGIVNINGEN SER UT.  JAG KAN DEMONSTRERA.

Viktor börja söka av strandkanten och några buskar samtidigt som han skriker.

LÅGT LÅGT LÅGT MEDEL MEDEL MEDEL LÅGT HÖGT HÖGT HÖGT LÅGT.

Han blir tyst och går tillbaka till sällskapet. NÅ! VAD TYCKER NI?

Aleta tittar skeptiskt på Viktor efter hans lilla uppträdande.

"Åhnä, så farligt kan det inte vara, Viktor. Vi är ju bara i utkanten av Musközonen enligt kartan..."

Hon tittar ut över det läger som nu faktiskt blivit uppbyggt.

"Själv skulle jag faktiskt vilja stänga av lite, även om jag kan hålla igång många timmar än. Men se på mörkret omkring oss, även med ljus skulle det vara farligt att bege sig på nattvandring."

Aleta är glad att hon nu slipper de där tre herrarna på båten i alla fall. Ta isär, henne? Undrar vad de sagt om hon tagit isär någon av dem och kikat inuti?

"Nåväl, Micke, nog känner jag till dina så kallade kontakter, men de kan inte hjälpa varken dig eller oss nu. Om du gör din del av arbetet och tar del av farorna härute, så kan jag tänka mig att ge dig en del av kakan, om det nu blir någon kaka... Kan alla skriva under på detta? Så att vi kan få något uträttat?"

Mikkes diskussioner med flickorna överröstas med lätthet av Viktors onödigt höga brölande. Mikke blir lite lätt chockad av Viktors skrikande, inte borde väl en enkel affärsuppgörelse göra att någon behöver höja rösten och skälla ut en, särskilt inte ensamma på en halvö i Zonen! När Viktor sedan fortsätter skrika om allt han har att säga så övergår chocken till en mer kronisk häpenhet. Med högerhanden hjälper han sin tappade haka upp till sin vanliga plats när han hör Viktor plaska omkring i vattenbrynet och vråla ut sina instruktioner. Ingen annan än Aleta ser honom dock.

Bakom Viktor ser plötsligt Aleta att vattenytan får liv. En 2 meter stor, platt varelse med käken på tvären, breder ut sig i vattenyten och hugger i Viktors fot precis när han börjar vandringen tillbaka mot gänget. Viktor är alltför upptagen med att lämna information, så han märker inte ens hugget. Eftersom varelsen inte heller har några riktiga tänder så blir det heller inte något märke på Viktors fot. En förfärligt slemmig avlagring befolkar dock Viktors högerfot, tillsammans med ovanligt äckligt och illaluktande sjögräs. Rex känner att han har ett alldeles för känsligt luktsinne för att behöva möta sådana fruktansvärda ting.

Innan Aleta har hunnit fiska upp sin bössa ur packningen har varelsen sjunkit tillbaka i vattnet och syns inte längre.

När Viktor började skrika hörde Marina ett ljud från vad som borde vara inåt landet. Det var ett kusligt, högt skri från några hundra meter bort. När Viktor sluta skrika hör även resten av sällskapet ljudet. Aleta vänder sig åt hållet som skriket kom ifrån men ser inget märkligt. Övriga känner en viss grad av desperation eftersom de i stort sett inte ser någonting. Rex och Marina kan dock ana snabba men rytmiska vibrationer i marken. Antingen det, eller också är det ytterligare ett lågt liggande ljud. Martmardigan tänder upp en pipa för att slippa de små snuskflyn som har vaknat upp efter Viktors lilla färd.

Mikke ser förvånat, eller snarare sagt skräckslaget, på när den stora.. saken flyger upp och biter tag i Viktor. Som tur var släpper den snart och försvinner ner i avgrunden. Mikke vänder sig om och skrattar nervöst men blir snart avbryten av skriet som får de strån som inte redan rest sig att resa sig och han blir som förstelnad. Han vänder sedan huvudet mot Aleta och talar med en darrig röst och ett stelt leende.
"Heh... B-bra start i alla fall... Hehe......"

han vänder sig sedan om och spanar eftre pråmen.... För säkerhets skull alltså...

Marina verkar inte alls nöjd med situationen.

"Vi kan stanna här o' riskera bli uppätna - eller vi kan börja leta efter henne o' riskera bli uppätna nån annanstans. De' va' ju ett val, de'..."

Hon drar på axlarna.

"De' verkar som de' kvittar hur som helst," säger hon, "men om vi ändå inte kan se ett himla dugg då kanske de' ä' bäst om vi rastar här tills solen går upp. Men ja' ska' inte låtsas va' nån zon-expert - va' tycker ni?"

Viktor smetar av slemmet på en grästuva och går sedan fram till sällskapet.
Han försöker tala tyst men lyckas inte, så det blir ändå ett vrål som ekar över vattnet.

DE KAN VI GÖRA FRÖKEN MARINA, DET ÄR ÄNDÅ INTE JAG SOM FÅR ZONRÖTA AV DETTA SLEMMIGA VATTEN.

JAG HAR MÅNGA GÅNGER RÖRT MIG I ZONEN NÄR JAG LETAT EFTER DET SVARTA GULDET... ALLTSÅ ASFALT. FAKTUM ÄR, ATT JAG FAKTISKT KLARAT MIG VÄL UNDAN ALLA FAROR. GENOM ATT HELT ENKELT BARA STÅ STILL, VARA HELT ORÖRLIG OCH LJUDLÖS. MEN Å ANDRA SIDAN SÅ ÄR JAG VÄL INTE SÅ INTRESSANT FÖR ETT MONSTER SOM KANSKE FINNS I DE HÄR SKOGARNA. JAG KAN SÄGA ER REDAN NU, DET BÄSTA SÄTTET ATT KOMMA UNDAN ALLA FAROR ÄR ATT VARA OINTRESSANT. INTE ORGANISK, INTE HÖGLJUDD..

JAJA, NOG OM DET, OM INGEN BRYR SIG OM ZONRÖTAN,  SÅ TYCKER JAG PRECIS SOM MARINA. VI VILA NU FÖRST, INNAN VI BÖRJA RÖRA PÅ OSS.

SKA VI SÄGA ATT VI STIGER UPP KLOCKAN 07:30? JAG KAN TA FÖRSTA VAKTEN.

Viktor går fram till kärran och tar fram ett tält som han börja sätta upp på en lämplig plats.

Fortsättning i Zonvandring


This message was last edited by the GM at 00:30, Fri 09 Jan 2004.