Viktor tar upp sin slägga, och slår den i marken för att sätta punkt på den uteblivna striden.

JA, DET VAR JU TUR ATT VI INTE DÖDADE NÅGON I ONÖDAN. KOM SÅ GÅR VI IN I MITT HUS, OCH ANALYSERA IGENOM DAGENS HÄNDELSER.

När Viktor är påväg mot sitt hus vänder han sig plötsligt om mot Aleta och tittar henne djupt i metallögonen. Han börja skrika med en aggresiv ton..

SNÄLLA ALETA, DITT AGERANDE EFTER RODELS DÖD ÄR INTE ÖNSKVÄRT FÖR OSS MEKANIKENHETER. DU BORDE GENAST RADERA DE KONSTIGA DESTRUKTIVA MINNEN DU BESITTER. DU VILL VÄL INTE KRYMPA IHOP OCH SITTA ENSAM I 500 ÅR SOM JAG GJORDE. TÄNK PÅ DET...

Viktor går in i sitt hus...
This message was last edited by the player at 01:09, Sat 06 Dec 2003.

Viktor har givetvis rätt, Aleta är en skam för automat-släktet, men vad gör man när man har för mycket känslor?

Aleta tar sig upp och plockar åt sig geväret. Medan hon rengör det börjar allting kännas lite bättre. Hon vill inte riktigt släppa minnet av Rodel men så sakteliga börjar hon inse att existerandets kugghjul måste rulla vidare.

När hon är klar med geväret följer hon efter Viktor in i skjulet.

"Du har nog rätt, Viktor, Rodel är bortom min hjälp men Sirina behöver mig fortfarande, var hon nu är..."

Martmardigan pustar ut. Skönt att det inte blev något skjutande. han plockar undan sin pistol och stoppar istället en pipa. sätter sig vid dörren på viktors hus och sjunker ihop. drar ett par djupa bloss på sin pipa för att lungna sina ansträngnda  nerver och drar upp benen mot bröstkorgen. Han har alltid drömt om att vara del av något sådanthär men hade ingen aning om att det var så, så känslomässigt påfrestande och en sådan kamp för ens innre vällevnad. "Låt automaterna sköta analyserandet jag har så mycket i huvudet att reda upp ändå" tänker han och drar ett imponernade bloss på sin pipa.

"vart försvann hon den där enervernade kvinnan vad var det hon hette nu igen? Malena? näe...marlena? näe...var det marina? nja, kanske eller?äh....och de andra?" tänker han så men överger det snart. han måste få ordning på sina nerver nu punkt slut. Och vad finns det för bättre medecin till det än ett gott stop pipa och att sjunka in i sig själv?

Viktor sätter sig tyst på huk inne i sitt hus och borstar till jorden och sanden som finns därinne för att skapa en jämn yta. Tankfullt går han bort till sina högar med svarta stenbitar, plockar upp några i famnen emedan saftblandaren börjar blinka och sätter sig sedan på huk igen. De enda ljuden som hörs är Viktors hydraulsystem som pyser lite lätt när han plockar och knäppandet från lampan när den snurrar runt uppe i kupan på Viktor. Aleta tittar intresserat på när Viktor arbetar.

Han börjar med att rita ett kryss och sedan drar han några streck därifrån. Han fortsätter med att lägga ut ett par stenar, ritar ytterligare några streck. Aleta flyttar sig en smula eftersom hon märker att hon är i vägen för hans planerande. Efter några minuter börjar Viktors idoga arbete ge resultat. Med lite pinnar till hjälp har han skapat ett virrvarr med stenar och streck som få förstår vad det betyder. Viktor verkar vara på väg att säga något, men han blir fundersam och flyttar en av stenarna. Aleta böjer sig instinktivt fram för att höra vad Viktor säger.

"DET HÄR ÄR EN KARTA ÖVER MUSKÖZONEN!"

Aleta flyger nästan baklänges av hans skrik. Han har verkligen ingen kontroll över sin röstmodul.

"HÄR ÄR VÄGEN NORRUT MOT NORDHOLMIA OCH HÄR ÄR VÄGEN SÖDERUT, MOT PIRIT. JAG HAR RITAT IN VATTENDRAGET SÖDER OM HINDENBURG OCH SJÄLVA STADEN ÄR DET HÄR KRYSSET. SOM NI SER SÅ ÄR ZONEN VÄLDIGT STOR, SÅ DET BLIR VÄLDIGT SVÅRT ATT HITTA SIRINA DÄR. SJÄLV HAR JAG VANDRAT EN DEL I UTKANTERNA, MEN I MITTEN, DÄR DE STORA ASFALTSFYNDIGHETERNA ANTAGLIGEN FINNS, HAR JAG INTE VARIT. DET ÄR EN GANSKA LÄTTVANDRAD MILJÖ. TORRT OCH FINT, SÅ INGEN ROST. DÄREMOT KAN DET VARA PROBLEM IBLAND MED SAND I LEDERNA, MEN OM VI BARA HAR MED OSS LITE EXTRA SMÖRJOLJA, SÅ LÖSER DET SIG SÄKERT. DET TAR NOG INTE ENS EN VECKA ATT VANDRA GENOM HELA ZONEN OM MAN VANDRAR HELA DAGARNA. VISST BLIR MAN LITE REPIG, DET FINNS JU MÅNGA FINA SAKER ATT HÄMTA, SÅ DET KLARAR SIG NOG. DET JOBBIGASTE ÄR VATTNET OM VI KOMMER FRAM TILL SÅDANT.

EFTERSOM ZONEN ÄR SÅ STOR HAR VI NOG INGEN STÖRRE CHANS ATT HITTA SIRINA OM VI INTE HAR MER INFORMATION ATT GÅ PÅ. ÄR DET VERKLIGEN INGEN SOM VET MER VAR HON HAR TAGIT VÄGEN?"

OOC: Ska försöka få upp kartan SFSM. Asfaltsbitarna fastnar på vägen när jag försöker ladda upp dem.

Viktor har till slut kartan klar (OOC: Game Info/Game Map)

Pocko tråkas ut av att inte få smälla något. Han tittar besviket på Martmardigan och sätter sig utanför huset, där han slumrar in.

Martmardigan orkar knappt höra på Pockos gnyenden där han sitter och gör grimaser och ynkar sig. Han suger intensivt på pipan för att döva sinnena. Han hör ändå enstaka ljud från Pocko när han sover. Förutom de vanliga prutt och rapljuden ler han ibland och till slut skrattar han nästan och slutar med ordet pang, då han vaknar upp med ett leende i ansiktet.

Martmardigan och Pocko, som båda lojt sitter och slöar utanför huset ser plötsligt en ny figur som kommer springande mellan stenar och de dåliga ursäkterna för träd. De reser sig och ropar till automaterna att något är på gång. Figuren därborta stannar till och vädrar i luften, och på marken, ungefär där vovven stod. Efter ett par sekunder springer han vidare mot Viktors orangefärgade hus och kommer snabbt fram.

Alla ser att figuren faktiskt är Rex, men han är klädd i en jacka han tidigare inte har haft på sig. Han är rejält anfådd när han kommer fram. Under sin nya jacka är han dock klädd i sin vanliga stickade kofta, men den är solkig av blod, precis som hans päls är, vid närmare kontroll.

"Hej, Grrr!."

Pocko flinar.
"Hej! Ojdå, Rex! Har du trillat och slagit dig? Du har inte sett nån liten vovve i närheten?" Pocko pillar sig i naveln  med ett pekfinger. Plötsligt får han ut något från navelns mystiska avgrund. En stor illaluktande klump sitter fast på Pockos pekfinger. Han tittar förvånat och storögt på den. "Va fan!" Pocko för den närmare sitt ansikte för att studera den. Plötsligt skriker Pocko till och kastar iväg klumpen. "Jävvlar i min  lilla låda! Skiiit! Den morrade åt mig! Den...den rörde på sig och morrade åt mig!" Skriker han. Långt ner i Pockos undermedvetna hör han sin mammas röst. Du måste tvätta dig, Pocko! I alla fall NÅGON gång per år!

"eh...hej rex fint att du, jao fint att du dök upp. vad är det eh, som har hänt? du är ju alldeles blodig?"

Martmardigan stirrar förfärat på allt blod men antar att mycket av det kankse inte är rex blod utan någon annans vilket han tycker är skönt då han inte alls orkar med ännu en död eller döende den här dagen.

"Här Rex ta ett par bloss och lungna ner dig, det hjälper jag lovar ocgh eh jao berätta sedan vad som hänt dig".

med ett fånigt och onödigt vänskapligt flin stäcker Martmardigan givmilt fram pipan åt sin vän-

"Grrr, jo nu ska ni få, grrr, höra! Men först lite, grrr, mat!"

Rex hugger tag i en del av maten och börjar frossa.

"Marina och jag var på väg hit när vi, grr, plötsligt hörde ett skott och några visslor, morr. Marina sa något om att hon måste hjälpa sina kollegor, grr, så vi fick gå på skurkjakt. Precis som Du, grr, trodde, Martmardigan, det är skurkblod, morr, morr."

Alla ser dock att det i Rex huvud sitter något glittrande föremål inne i ett sår.

"Marina kommer snart, hon får berätta mer"

Rex fortsätter äta.

Den skadade Rex säger inte mer, även om han inte är speciellt tystlåten heller, medan han äter. "Grrr, smask!"

Alla tittar på honom när han kränger i sig mer än vad hans dagsportion egentligen är uträknad för, men hans morrande när Martmardigan försöker ta bort en del av maten avskräcker honom.

Efter ytterligare en halvtimme, timme kommer det en figur över fältet. Regnkappan fladdrar i vinden när hon med fasta steg vandrar mot det orange huset.

Det är Marina, som har återvänt från Hindenburgs hjärta.
This message was last edited by the GM at 11:59, Tue 16 Dec 2003.

Marina går fram till huset, oroligt spanande efter förföljare - jovisst, det här måste vara Viktor's hus. När hon kommer fram till dörren har hon redan lyft handen för att knacka, men hon hinenr inte förrän den öppnas av någon av hennes kamrater därinne. Snabbt kliver hon in, tittar runt i lokalen för att se vem som finns där - och hon verkar lättad, speciellt när hon ser Aleta.

"Fy fysen, vilken da'," suckar hon och ser sig om i huset efter någonstans att sitta. När det blir klart för henne att automater som Viktor inte använder möbler i någon större utsträckning sätter hon sig på golvet istället.

"Sätt er o' lyssna på noga, mina vänner, vi måste lämna Hindenburg så snabbt de' går men först måste vi få koll på va' vi vet - vi har dragit på oss mäktiga fiender o' vi måste försöka lura ut vem dom ä' innan dom överraskar oss igen."

Marina verkar helt slutkörd.

"Som ni no' redan vet ä' Rodel död. Rex o' ja' kom hans mördare på spåren o' vi lyckades följa en utav dom til hans hem på Klingklanggatan, där vi tog permanent slut på han. När ja' undersökte våningen efteråt tog ja' reda på en del saker, men de' ä' no' bäst om vi ta'r de' en sak i taget."

"Den här manicken," säger hon och håller upp en liten mystisk metallsak med små hullingar så alla ser den, "den hitta' vi precist intill Rodel's döda kropp. Vet nån av er va' de' ä' för en pryl? Aleta, du va' kanske me' Rodel när de' hände, du kanske vet?"
This message was last edited by the GM at 12:02, Tue 16 Dec 2003.

"Nog för att jag sett mycket konstiga tekniska ting i mina dagar så vet jag mycket lite om dem och hur de fungerar. Min styvfar Ejdå hade en del märkliga manicker. Inget kommer i närheten av denna tingest. Vid Rodel säger du? Inte såg jag något sådant användas... Tyvärr."

Aleta ryser ofrivilligt till vid minnet. Förmökade känslochip att orsaka besvär, kanske skulle hon slita ut det som Viktor förordade? Kanske inte, vem vet vad skador det skulle orsaka?

Plötsligt skrattar hon rakt ut, ett pärlande flickskratt fullt av ungdomligt oförstånd som övergår till ett nervöst tokflin, som från en labil dåre. Hon slutar abrupt när hon märker de andras underliga blickar.

"Ööööh, hoppsan! Hmmm, behöver nog stänga av lite", säger Aleta och ler mot de andra, för att lugna ner dem, men när det inte hjälper ger hon upp och riktar uppmärksamheten mot Marina i stället.

"Ok, vi har en underlig pryl, men varför måste vi fly?"

Viktor blickar på den konstiga tingest som Aleta har i sin hand. Hans processor börja packa upp gamla akriverade filer för om möjlighet kunna hitta någon information. Plötsligt rycker han till och börja skrika.

ÅÅH,  DEN DÄR TINGESTEN KÄNNER JAG IGEN. DET ÄR MYCKET RIKTIGT ETT FORNFYND SOM NI KANSKE MISSTÄNKTE. EN SÅ KALLAD TÄNDNINGSFÖRDELARE TILL EN BERGBORR HUSQVARNA 12XB. MÅNGA GÅNGER HAR JAG ANVÄNT EN HUSQVARNA FÖR MINA ÄNDAMÅL.

Viktor tystnar och böjer sig för att titta lite närmare på den konstiga saken.

HMM, VID EN NÄRMARE ANALYS, KANSKE ÄR DET NÅGOT ANNAT... MEN DET ÄR LIKT EN FÖRDELARE. JAG KAN NOG KOMMA PÅ VAD DET ÄR NÄR VI KOMMER TILL ZONEN.

Som ett ivrigt barn går Viktor fram mot dörren och öppnar den. PÅ TAL OM ZONEN SKA VI GÅ DÅ?  JAG KAN BERÄTTA MER OM HUSQVARNA 12XB,S ANVÄNDNINGSOMRÅDE NÄR VI GÅR. VILL NI DET?

Pocko stirrar ner i Rex huvud. Sedan på metallsaken som Marina håller. Blicken vandrar fram och tillbaks en stund.
"Konstigt" Mumlar Pocko och kliar sig i huvudet. "Rex! Det ser ut som att du har en sån där ... grej" Pocko pekar på metallsaken i Marinas hand. "...i ditt huvud?" Pocko ser osäker ut och studerar Rex huvud lite närmare. "Men det kanske inte är nått. Den kanske ska sitta där? Den kanske alltid har suttit där?" Säger han högt för sig själv. "Den kanske går att spränga bort?" Undrar han glatt.

"Ja' tänkte väl de'" säger Marina med en mer än skeptisk blick mot Viktor, Aleta och Pocko när hon har tittat på metallsaken i Rex' huvud, "de' ä' en projektil från den här gamlatidspistolen."

Hon tar nu fram en tygpåse och tar fram innehållet, en pryl i taget börjande med en silverglänsande men blodkladdig forntidspistol, håller dem upp så alla kan se dom och lägger dem sedan på golvet framför sig.

"De' va' den som Rex sköts me' o' den eller en liknande blev också använd mot Rodel o' Aleta, ja' hitta' projektilen i gränden där Rodel dog. Ja' tror pistolen ä' tom på kulor för skurken - en välkänd figur i unre världen vid namn Krocke Brosk - höll på o' byta till den här," hon tar fram en blodig Skarprättarpistol, och en massa lika blodiga men oanvända patroner, "när ja' sköt skallen av han. Leka inte me' den, Pocko, man vet aldrig me' gamlatidsvapen."

En blodig tygbit och ett blodigt papper.

"Ja' har inte haft tid at studera dom här nogare - kanske nån av er kan se var tyget hör åt o' va' som står på lappen?"

Medan hon pratar tar hon fram några några blodiga pengar, det sista hon lägger fram från tygpåsen.

"Här va' de' pengar, fast nå'n skulle no' undra hur dom blitt så där om man försökte använda dom. Men kanske dom kan tvättas? De' ä' hur som helst blodpengar."

Hon drar på axlarna, dom blodiga krediterna har inget större värde som bevis. Det har dock möjligen de nästa prylarna hon plockar fram: Först en gammal, polisiär vapenlicens, utfärdad till en Cyrian Skyffel.

"Ja' har ingen aning vem den här Cyrian Skyffel figuren ä' men de' går 'o ta' reda på i polisens arkiv..." Marina suckar trött när hon kommer att tänka på Slobban och det ständiga trubbel att få den fete kvinna att samarbeta. "Fast inte utan besvär o' i synnerhet inte som läget ä' för oss nu. Va' ja' menar? Ja' menar den här andra lilla tygbiten som ja' hitta'."

Marina visar med en mycket bekymrad min fram ett tygstycke som verkar vara avslitet eller avklippt från ett mörkt område. Bokstäverna ..IPO går att avläsa.

"Jodå, vi har verkligen skaffat oss vänner på halsen - ovan i halva Konstapelkåren, Nimrodbrigaden, Vita Liljens Redskap o' ett skock blandade mutanter har vi också fått ett gäng gamla PSIPO-agenter på halsen. Nydligt, måste jag säga - et under att vi fortfarande lever. Men hur kommer de' sej att PSIPO har ta'tt risken exponera sej i de' här? Dom ä' ju nerladga o' bedriver numera deras virke i de' dolda?"

Hon suckar igen medan hon tittar runt på de andra och bemärker deras lätt förvirrade miner.

"Nuväl, ja' tror de' hänger ihop på de' här sättet: Smilet berätta' ju att han o' Sirina försökte pressa Linus Drake, den berömda Exploratoren, på pengar me' bilder dom hade på en gamlatidsapparat, bilder på hur han nöjde sej på de' osmakligaste me' Sirina. Säkert blev Drake förbannad, o' ja' skulle tänka mej en man me' ett förflutet som han skulle ha gott me' kontakter båda hit o' dit. Så va' gör Drake? Han hyr några skumma mutanttyper - oxen, hunden o' dom där, troligen gamla äventyrarkamrater -  att fånga Smilet o' få padan at berätta var Sirina finns så Drake kan få tag i den där gamlatidsapparaten o' dom inkriminerande bilderna, förstås. När Drake sen får reda på att Sirina finns på Thermopolium hyr Drake in den där Lucidor Lergods och hans Nimrodgäng - Drake vill ju inte att polisen ska' fatta att de' ä' han som står bakom - o' skickar dom till Thermopolium där dom råkar på er o' får stryk. Sirina fattar nu att Smilet har blitt fast, att Drake inte kommer att betala o' att hon ä' i livsfara sålänge hon stannar kvar i Hindenburg så hon flyr, förmodligen til Musközonen. Men nu blir Drake alltmer förbannad o' han drar in en eller fler  andra gamla känningar från PSIPOn, o' då han inte vet var han ska' hitta Sirina spelar han på möjligheten att vi fortfarande har henne i förvar eller at vi åtminstone vet var hon finns - va' de' därför som dom ville ta' fast Rodel? Kanske de' o' mer till..."

"Förstår ni, va' ja' inte fattar ä' hur Drake har fått PSIPO at hjälpa. Ja' menar, mutantgänget ä' troligen, som ja' sa' tidigare, gamla äventyrskamrater - dom verkar erfarna, tålmodiga o' försiktiga nog att inte bara ge sej an oss utan vidare, o' den strategiska profilen passar bra på gamla zonfarare. Nimroddarna har Drake å andra sidan otvivelsamt kunnat motivera me' ölmust, krediter o' de' faktum att ni inte ä' människor. Men PSIPO-veteraner? Dom skulle strunta blankt i gamla vänskaper, sprit o' krediter om inte de' fanns PSI-mutanter att ge sej på - de' vore alldeles för riskabelt att exponera sej för nåt simpelt flickbarn o' dom skulle inte heller ta några risker för Drakes blåa ögons skull. O' då kvarstår två frågor kring PSIPOs inblandande: Vem ä' PSI-mutanten dom jagar? O' hur djupt insyltad i PSIPO ä' Linus Drake?"

Marina ser runt i lokalen på de andra - hon hoppas verkligen de begriper situationens allvar, men hon vet att de kan ha svårt att fatta alla sammanhang i detta mycket komplicerade fall. Pocko ä' ju inget geni precist, och vem vet hur en robot tänker? Nej, det är nog bäst att återvända till det omedelbart förestående: Resan till Musközonen.

"O' nu vi pratar om insyltad: Vi vet redan för mycket om de' här för att Drake kan låta oss leva - när han en gång hittat Sirina o' dom där bilderna kommer han skicka sina hejdukar at tysta oss o' Smilet. Enda sättet att få slut på den här historien ä' att offentligt avslöja Drake fast de' kräver bevis. De' kräver dom där bilderna o' kanske även Sirinas vittnesmål. Men vi har fortfarande ingen vishet att Sirina faktiskt flydd till Musközonen, vi vet inte ens om hon har nånstans att vända sej där. O' en Förbjuden Zon ä' ingenstans ja' skulle vilja besöka på endast en gissning..."

Hon lyfter ett pekfinger med ett finurligt, optimistisk flin.

"Men vi har ett sista spår som vi behöver följa upp på: Knorragubben borta på Thermopolium - Aleta, de' va' väl du som prata' me' han, också? - han sa' att vi skulle fråga en man, Rufuel Rubank, som angivli't hade ta't sig en skyddsling som han funnit i zonen, o' beskrivningen passar på Sirina. Vi skulle kunna hitta den här Rufuel på Guldkrökaren redan i kväll, uppe vid Hydratorget, o' ja' hoppas han kan berätta lite mer om Sirina o' om hur vi kan hitta henne."

Nu när hon avladdad vad hon visste och sina teorier märker Marina plötsligt hur trött och utsvälten hon är - på två dagar har hon sovit minre än tre timmar och knappt ätit.

"Men ja måste äta o' vila ett slag innan vi drar loss igen. Kanske ni kan berätta hur de' gått för er medan ja' tar en fika? Martmadigan, langa hit den där maten, ä' du snäll..."

OOC: Förlåt den långa posten men jag tänkte vi behöver en samlad uppsummering.

Likt långarmingarna nere på Apgränd börjar Aleta intressera sig över Rex nerböjda huvud. För en utomstående ser det ut som om Rex blir lusaplockad. Den silverglänsande metallbiten sitter djupt fast i Rex sår.

Aleta börjar ömt vika undan Rex päls runt såret och torkar upp blodet i såret.

Bwwwt, pyssch.

Blixtsnabbt arbetar hydrauliken i Viktors arm, så den sträcks ut, greppar tag i den lilla metallsaken och sliter bort den från Rex hjässa.

"SÅ GJORDE VI ALLTID NÄR VI HJÄLPTE VÄGARBETARNA VAXA DERAS BRÖSTKORGAR. RYCK DIREKT, SÅ KÄNNS DET INTE SÅ MYCKET"

Viktor tittar intresserat på tingesten och är i alla fall övertygad om att det är till en Huskvarna.

OOC: Viktor gör första hjälpen på Rex...

Till att börja med så lyssnar Pocko på vad Marina har att säga. Men efter en liten stund tappar han koncentrationen och tittar upp i taket med öppen mun. Han står så en stund och snart börjar (som vanligt) saliv rinna ut från mungipan och ner över hakan. När saliven droppar från hakan ner på Pockos feta smutsiga mage börjar han fnittra. "Det kittlas" Viskar han och torkar snabbt bort saliven med en hand. Han tittar sig snabbt omkring på dom andra. "Vem kittlade mig? Vem kittlade Pocko?!" Skriker han upphetsat med lekfull blick och ett brett leende.

Viktor tar till sist en trasa och knyter runt Rex huvud.

SÅDÄR JA, NU SKA DET NOG LÄKA. DU SER UT ATT HA BRA LÄKEKÖTT FÖR ATT VARA HUN.... På grund av Rex likheter med både katt och hund, så har Viktors processorer stora beslutsproblem att fastställa vad Rex är för en Mutant eller Djur. URSÄKTA REX,  JAG MENAR.......... MUTANT.

Viktor har memorerat Marinas berättelse till minsta detalj. Tyvärr är inte Viktors processorer lika välutvecklade som hans minnesbanker. Detta gör att han har stora problem att sätta all denna viktiga information på rätt plats i bankerna. Efter att Viktor är klar med Rex skada så ställer han sig upp och börja skrika.

MINA VÄNNER, TACK VARE MARINA OCH REX, HAR VI NU FÅTT MYCKET VIKTIG INFORMATION. NU ÄR DET BARA ATT BEGE SIG TILL ZONEN OCH BÖRJA LETA. MEN JAG TYCKER OCKSÅ ATT MARINA OCH ALETA BÖR SÖKA UPP DEN DÄR RUFUEL FÖRST.  JAG HAR VARIT I ZONENS UTKANT MÅNGA GÅNGER, OCH DET SÄGER JAG ER. DET ÄR INTE LÄTT ATT HITTA NÅGOT DÄR, TROTS ATT MAN ÄR ERFAREN OCH KUUUUUU....NSKAPSMÄÄÄÄÄSSIG. Viktors röstmodul börja bli överansträngd av allt Viktors pratande. Därför blir han tvungen att göra en omstart på röstmodulen vilket tar ett 10-tal sekunder och ger ifrån sig gräsliga toner. Sedan börja han genast skrika igen. MARTMARDIGAN SOM LÄTT SMÄLTER IN I HINDENBURG, BÖR OCKSÅ GÅ MED, SÅ ATT INTE KVINNORNA GÅR HELT SJÄLVA I DEN NU FARLIGA STADEN. VI ANDRA KAN VÄNTA HÄR TILLS DE KOMMER TILLBAKA.

OM VI INTE FÅR TAG I DEN DÄR RUFUEL, SÅ FÅR VI VÄL SÖKA IGENOM MUSKÖZONEN FRÅN NORR TILL SÖDER, VÄSTER TILL ÖSTER. DET KLARAR VI AV PÅ EN CA,80 ÅR OM VI HÅLLER HÖGT TEMPO. Ni vet att Viktor inte brukar skämta, därför är förmodligen detta han säger säkert allvarligt och realistiskt från Viktors sida.

Viktor öppnar dörren och pekar på den två-hjuliga kärran som står utanför, tydligt så Marina och Rex kan se den.

MARINA STÄLLDE EN FRÅGA OM VAR VI HAR GJORT.  JA, VI HAR HANDLAT EN KÄRRA, MAT OCH DEN UTRUSTNING VI BEHÖVER FÖR EN ZONRESA. JAG HAR EN LISTA PÅ ALLT VI KÖPT OM NI VILL SE. Viktor stänger dörren, han går sedan och ställer sig i ett av rummets hörn.
This message was last edited by the player at 20:10, Wed 17 Dec 2003.

När Viktor har haft sin utläggning har Marina hunnit äta sig mätt. Trött är hon dock fortfarande, och det är fullt naturligt eftersom det börjar skymma ute. Dörren är stängd, och visst skyddar huset mot regn. Kyla är däremot något som det inte skyddar mot, otätt som det är.

Marina är speciellt trött, men det finns det även andra som är. Det börjar förmodligen bli dags för några att ta sig ner till staden igen för att få tag i Rufuel. Dessutom har Rex och Marina ätit dubbla portioner så det har redan gått åt 4 dagars mat.

Förhoppningsvis finns Sirina nära gränsen till Zonen, annars blir det väldigt långt att gå över de farliga markerna. Detta är dock inga problem för automaterna såklart

Marina tar bort händerna från öronen när Viktor skrikit färdigt. Jag hoppas verkligen vi snart kommer på någon som kan fixa det där himla skrikandet innan jag blir vansinning," tänker hon och suckar tungt, hennes huvudvärk har börjat igen.

"Ja' orkar inte mer om ja' inte får sova ett tag," säger hon framför sig, "men vi måste få tag i den där Rufuel Rubank redan i kväll innan Drakes hejdukar hinnar tysta honom för gott - om dom inte redan gjort det."

Hon vänder sig mot Aleta, den ende av de här snälla men hopplösa amatörerna hon litar bara en aning på att ta sig an ett så riskabelt uppdrag.

"Aleta, du o' Martmadigan får gå dit utan mej... ja' ä' helt slut..."

Rex är helt slut efter all uppståndelse, han lägger ut sin filt och trampar runt på den tills han är nöjd. Sedan lägger han sig ned för att sova.

Aleta gör en snabb intern diagnos över sina system och kommer fram till att hon egentligen borde stänga av ett tag. Så här länge har hon aldrig gått förr utan seriös vila, något som hennes vänner nu får erfara. Aleta's samlade minnen, händelser och känslor tar mer och mer över hennes systemfunktioner vilket yttrar sig i humörsvängningar, återupplevda minnen, paranoia bl a.

Aleta tycker ändå att Martmardigan kan behöva hjälp, så hon ställer självklart upp.

"Rufuel, Rufuel Rubaaaank, Rufuel på Guldkrökaaaaar'n", sjunger Aleta tyst i ett kör tills någon ber henne låta bli, medan hon med en blick mot Martmardigan rör sig mot dörren.

"Kom skall vi gååå till Guldkröööökaaaar'n, Hipp Hurraaaa!"

Marina rullar ihop sig utmed en vägg i det lilla huset med sin regnrock som filt. Efter att ha fått några saker från vagnen till huvudkudde somnar hon. Även Rex somnar in, men han sover oroligt och det rycker i benen på honom. Ibland kommer det små morranden ur hans mun.

"Jao, ska jag också tillbaka i sta'n? Jaja, för att vi skall kunna komma till zonen då... Det är ju farligt att bara åka, utan att veta vart."

Aleta och Martmardigan traskar återigen tillbaka mot staden. Aleta börjar ta små hoppsasteg på sin väg, men drar ganska snart upp tempot när hon blir nervös för vad som hänt tidigare och för att de kanske är förföljda och... Aletas paranoida känslor tar över hennes logiska tänkande. Hon fortsätter öka tills hon hör Martmardigan flämta vid hennes sida. Efter ett tag kommer de ner till Hydratorget igen och en överförfriskad yngling pekar ut Guldkrökaren.

Det är kväll och baren är full på Guldkrökaren, precis lika full som dess kunder är fulla. Efter ett snabbt samtal med krögaren pekas en man ut som sitter vid ett pokerbord. Martmardigan har svårt att se mannen på grund av röken som ligger tung i hela lokalen.

Mannen som sitter med ryggen mot väggen har smyckat sina öron med örhängen bestående av allsköns skruvar och muttrar. I munnen har han ytterligare ett smycke, ett kugghjul som sitter med en ståltråd vilken gör att läppen hänger ner och blottar en gulnande tandrad.

Han möter de två med en kritisk blick och han blandar en kortlek, för att göra sig klar för ytterligare en omgång med sin medspelare, en liten rävherre.

Pocko mumlar någon om att han är trött, sluter sina ögon och börjar snarka. Hans stora feta raklånga kropp står och vinglar för ett ögonblick innan den faller pladdask framåt. BOFF! (Sällskapets medlemmar blir tvungna att stiga åt sidan.) Pocko vrider på sig och jämrar sig en aning. Ena handen söker sig upp till munnen och han börjar ivrigt suga på tummen. Sedan blir det tyst från Pocko en stund innan tummen faller ur och det eviga snarkandet börjar igen.

Aleta glider upp tätt bakom rävherren och lägger ömt armarna runt hans axlar och hals. Med blicken riktad mot Rufuel mellan rävens öron säger hon tyst och stilla:

"Det är ni som är herr Rubank?!?!"

Utan att vänta på svar släpper hon räven, vrider en stol bakåfram som hon sedan grenslar. Med korslagda armar som hon vilar mot bordet studerar hon Rufuel över kanten på sina solglas.

"Till saken! Ni känner Sirina! Var e hon?"