Martmardigan tycker inte alls om att vara tillbaka i Hindenburg nu när den blivit så.....farlig. Nej han gillar det inte alls och håller sig i bakgrunden märkbart kallsvettig och inte så lite nervös. Hans pipa har nog aldrig gått så varm som nu, denna dag.

Han är dock glad att det är Aleta och Marina han har med sig de brukar ju knappast vara av den uppviglande sorten. Vidare funderar han på om han skulle fråga Aleta om han fick se över hennes röstmokyl eller vad de nu kallas nu igen ? Ja det var det nog ja. Kanske han kan göra något åt den. En till Automat med röstläge som Viktor skulle få allvarliga konsekvenser för hans psyke.

Rufuel tittar förbluffad på Aleta. Det hör antagligen inte till vanligheterna att flickor gör på det sättet, åtminstone inte omkring honom.

Räven, med den synnerligen mjuka pälsen, lutar sig dock tillbaka och smeker sig själv över morrhåren med en belåten min.

"Sirina, vad skulle jag ha med henne att skaffa?"

"Hon blev för gammal, så jag lät henne gå. Flickor skall vara fasta i skinnet och inte en dag över 16, hehe."

Den sege, läderartade gamle mannen ger ifrån sig ett gutturalt ljud, vilket troligen är ett skratt, så att muttrar och skruvar klingar emot varandra. Aleta har också svårt att ta ögonen från kugghjulet som guppar upp och ner från hans underläpp medan han talar.

"Du själv kan ju inte heller vara äldre än så? Du kanske vill se vad farbrorn kan ge dig för presenter? Hehe."

Aleta tycker att hon egentligen borde tycka att han är en otäck gammal gubbe, men han är ju zonfarare, så han är säkert egentligen väldigt trevlig.

"Men jaså, hon är inte på jobb längre? Nähä, flytt iväg ja. Jaha, Knorkagubben, sade det."

"Tja, några gånger under sista tiden sade den otacksamma slynan att hon hellre skulle åka hem, än att umgås med de klienter som jag bjöd in till henne"

"Det skulle i så fall vara att om hon skulle ta sig tillbaka hem, så är hon väl i krokarna av Drägghålet kan jag tänka mig. Det var i alla fall där som jag träffade henne."

"Det är jättelångt att gå härifrån, men hon är seg, visst är hon det..."

"I varje fall, vi landade vid Krykkes dike. Ja inte vet jag om det har något namn, men Krykke var med och gick ner sig där, blev av med halva underkroppen. Otäckt, men begravningen blev vacker. Vi tryckte ner honom i jorden på ett ställe där det lyste på natten, ja nästan på dagen till och med. Runes arm blev helt förstörd, men som sagt det var ju för en god sak, det var ju för Krykke"

"Jag kan nog rita en bild av det om Du har några slantar att betala Mikke, för jag är skyldig honom en del"

"Du hade väl förresten ordnat skorven till Gobbarna, eller hur Mikke? De skulle väl ut till masten vid varpan i morgon eller? Du ska väl med, eller?"

Masten vid Varpan är ett känt tecken för Musközonen och även om Aleta ignorerat den så blir Martmardigan eld och lågor över detta när han han hör Rubank prata om den. Martmardigan konstaterar dock, att om Sirina finns i närheten av Varpan, så måste de passera genom hela zonen om de skall gå, eftersom Varpan ligger ute vid havsvattnet!
This message was last updated by the GM at 17:35, Fri 19 Dec 2003.

"Mmmm... jo... visst är det så..."

Aleta tittar till på räven som fortfarande sitter bekvämt tillbakalutad i stolen och drar sig i morrhåren. Långt ner i databankerna känner hon igen rävnyllet. Han var promotor för slagskämpen Ture, en gång i tiden, så Aleta har mött honom vid en match.

"Mja, Aleta, nog trodde jag att Du skulle känna igen mig lite tidigare, mmmm...."

"Är det så att Du vill följa med till Varpan, så kanske jag kan lösa det, för gammal vänskaps skull... och lite kulor förstås..."

"Presenter? Jag bara älskar presenter, särskilt gratis sådana...", säger Aleta med ett glatt leende.

"Åh, Mikke, ursäkta att jag inte kände igen dig först, jag har lite annat i tankarna just nu... Hur mår Ture förresten?"

En mycket intressant historia den där Rufuel berättar, tänker Aleta, men kanske skulle det gå att charma gubbarna tillräckligt för att ge henne kartan gratis i stället.

"Mina herrar, allt är gott å väl, utom för en sak, jag har inga kulor, men kanske skulle vi kunna lösa det på något annat sätt..."

Det där sista säger Aleta med sensuell och beslöjad röst. Hon vet inte vart hennes knep kommer att leda, eller ens om hon kommer att gilla det, men vad gör man inte för pengar, eller kartor?

OOC: Kanske har Marty pengar att betala gubbarna med men det är inget som Aleta tänker på just nu. Hon verkar rent av ha glömt bort hans närvaro.

Rufuel slickar sig runt munnen när Aleta ger sitt erbjudande. Hmm, ja det blir ju inga pengar som Mikke kan ta, tänker Rufuel.

"Kom ska du få se min ihoprullade karta, flicka lilla!"

"Mmm, Rubank. Se nu till att rita ut var Ni landade, så drar jag av 5 krediter på skulden. Jaja, 10 krediter då. De kommer säkert att hoppa på båten ändå, Så då får jag tillbaka en del av pengarna. Han den rädde ska säkert också med..."

Det är dock inga pengar i att utnyttja flickor, såvida man inte hyr ut deras tjänster, så Mikke är inte så intresserad av vad Aleta har att erbjuda.

Rubank börjar rita på ett papper. Mikke uppmanar honom att rita lite exaktare. Under tiden Rubank ritar lutar sig Mikke fram mot Aleta.

"Nå Aleta, ska jag försöka fixa upp Er båda två på kryssaren mot Zonen i morgon?"

OOC: Karta kommer. Game Info/Game Map
This message was last edited by the GM at 11:47, Sat 20 Dec 2003.

Trots att Aleta har varken lukt- eller smaksinne är hon tacksam för Mikke's ingripande, även om Rufuel antagligen blev besviken.

"Det vore mycket roligt, Mikke, en båtutflykt till Zonen tackar man inte nej till... Eller vad säger du Marty? Nu är vi ju lite fler än två, men ändå, de andra kan säkert betala för oss alla..."

Aleta är inte helt säker på att detta kommer att tas emot väl av de andra, men att slippa traska hela vägen bör i alla fall glädja någon.

Just då börjar det pipa inifrån Aleta's bröst. Ett ettrigt och utdraget 'PIIIIP' hörs med några sekunders mellanrum. Förskräckt knäpper hon rocken om sig vilket dämpar ljudet något. Hon vet vad signalen betyder. Överhettning på grund av otillräcklig deaktivering. Aleta's system kommer automatiskt att stängas ner inom ett par, tre timmar för att förhindra skador.

"Ni kanske bör skynda er på med kartan lite, Rufuel! Och var kan vi hitta den här kryssaren i morgon, Mikke?"

Någon närmare förklaring ger inte Aleta, när de andras frågande blickar synar henne, utan hon sitter lugnt kvar medans en tunn strimma ånga stiger upp bredvid hennes hals.

Rufuel avslutar ritandet och förevisar en fantastiskt detaljerad karta.

Mikke å sin sida fortsätter på sin ölmust och tar över blandandet av kortleken.

"Nå Aleta, var på plats nere vid fyren i gryningen, så snackar jag med kaptenen och så hämtar jag Er där"

"Ska ske, Mikke! Kom igen nu *PIIIIP* Marty, tillbaks till de andra med den här roliga kartan. Vad förvånade de *PIIIIP* kommer att bli..."

Aleta känner att hon måste tillbaka snabbt, hon vill inte bli liggande i rännstenen eller någon gränd och därmed tvinga Marty att bära henne. Pipandet börjar gå även henne på hörselmodulen. Så hon snappar åt sig kartan och skyndar i väg.

Viktor som inte har så mycket att göra för tillfället får en lysande robotidé. Han går fram till sin trälåda med asfaltsbitar i, och börja leta efter något. Viktor skramlar och väsnas så mycket att förmodligen ingen kan sova i huset. Ni som vaknar ser att Viktor plockar fram en konstig orange metallpryl som han bär på i ett handtag. Det ser ut som ett gammalt fornfynd och är nästan lika stor som Viktors huvud. Två konstiga slangar hänger och dinglar från metallprylen. Viktor kopplar in slangarna i sin kropp, och plockar fram några verktyg från sina förvaringsfack. Han sätter sig ner och börja skruva på prylen. Efter några minuter när Viktor har skruvat färdigt börja det plötsligt brumma. BRRRRRRRRRRRRR-POFF... dånar det i ca 5 sekunder när det lika plötsligt börja spruta svart klibbig vätska från den konstiga prylen, samtidigt som allt blir tyst. En liten skvätt av vätskan träffar Pocko rätt i magen. Ni som inte har vaknat ännu, har garanterat gjort det nu.. OJDÅ,  DET DÄR VAR INTE BRA. Skriker Viktor som genast börja skruva igen.
This message was last edited by the player at 20:29, Sun 21 Dec 2003.

Rufuel och Mikke ser förvånat på varandra när Aleta pyser ut allt mer ånga. Även Martmardigan tittar skeptiskt på den kolugna automaten.

Aleta tar kartan och de båda vännerna sätter högsta fart tillbaka mot Viktors boställe. Förutom Aletas pipande felkoder händer inget mer på vägen. När Aleta i det kompakta mörkret skymtar huset hör de plötsligt ett slamrande och dånande från huset och ökar takten ytterligare. När de kommer fram ser de alla i sällskapet klarvakna. Speciellt vaken är Viktor som uppenbarligen tagit fasta på att alla tystnade och därmed har han tagit tillfället i akt och börjat reparera en av sina trasiga saker. Eftersom de andra inte talar eller arbetar med något annat tar han för givet att det ok att han jobbar i stället. Dessutom slipper han ju själv att bli störd.

Några i gruppen är synnerligen trötta, och oförståeligt nog verkar till och med några lite irriterade över oväsendet.

Aleta och Martmardigan berättar vad de har talat om nere i staden med Rufuel och Mikke, och alla enas om att kartan som de fått nog var lite bättre och exaktare än den som Viktor hade ritat upp i jorden. Den karta som till Viktors besvikelse ändå är förstörd av sovplatser.

Aleta och Martmardigan väntar för att se om de får någon respons av de andra.

"De' va' ju bättre än ja' torde hoppas på," bemärker Marina trött när hon sett kartan och hört vad Aleta och Martmadigan avtalat med räven Micke, "o' vi kan väl betala den där Micke me' blodpengarna, han lär inte ha' problem me' det eller hur?"

"Men vi behöver vila nu om vi ska kunna ta oss dit imorron bitt," säger hon och tittar på Viktor med en ansträngd min, "kan nån av er få tyst på Viktor?"
This message was last edited by the player at 08:02, Tue 23 Dec 2003.

Viktor tystnar snabbt när Pocko rycker tag i den oljesprutande tingesten. Han lägger den under huvudet och hans feta kinder fungerar som ett utmärkt örngott och gör därmed den järnhårda lådan till en fin kudde. Ett högljutt snarkande hörs när Pocko efter några millisekunder somnar om.

Aleta hinner knappt komma fram till huset innan hon plötsligt stänger av sig och med ett högfrekvent brummande börjar köra systemtester på sig själv. Viktor som inte längre har något snickarobjekt tar det också lugnt och sorterar bort lite onödiga intryck som han har fått från sina vänner de senaste dagarna.

Martmardigan är mycket intresserad av Viktors komprimeringskärl, men när Pockos fläskiga ansikte sköljer ut över den låter han den vara, i stället avslutar han sina rökplaner och rullar ihop sig för att sova. Rex fortsätter sova, men sover oroligt eftersom Aletas och Viktors formatteringar genererar ljud som bara han kan höra.

Även Marina slappnar av efter en stund och somnar om.

Ett litet Pling från Aleta får de båda automaterna att vakna upp. "KUCKELI-KU, KLOCKAN ÄR NOLL-FEM-TRETTIO OCH 23 SEKUNDER... OCH 421 TUSENDELAR" vrålar Viktor ut, i ett försök att använda vägarbetarnas höjdarskämt som de använde när någon skulle väckas. Visserligen brukar ingen skratta lika mycket som vägarbetarna gjorde, kanske är det något som Viktor missar.

Detta får alla att vakna och samtliga börjar göra sig i ordning och äter en frukost. I gryningen beger sig alla ner mot Hindenburg igen. Den här gången tar de sig dock in från sydporten där de söker sig ner mot fyren.

OOC: Glöm nu inte att skriva upp vilka saker Ni har med Er, och var Ni har dem. Köp också mer mat om Ni behöver, men förmodligen går det snabbt att åka båt."
This message was last edited by the GM at 11:38, Sun 28 Dec 2003.

Rex vaknar upp av allt oväsen. Han fattar att det är dax att åka i väg så därför kollar han att han har med sin mat och rep i sin ryggsäck. När kollen är gjord så sätter han på sig ryggan, morrar lite, och sätter sig för att vänta på dom andra.
Han drar sina klor ett par gånger genom pälsen samtidigt som han gäspar.
Den märkliga djur mutanten (som fortfarande ingen har lyckats identifiera rasen på :)) tittar trött på resten av gruppen, där dom snubblar fram och försöker organisera sig.

Medan de övriga i sällskapet börjar samla ihop sig för avgång rengör Marina den extra skarprättarpistolen och tillhörande ammunition hon tog från killen i Klingklanggatan, laddar pistolen och stoppar den i byxlinningen – i Zonen verkar det nog kunna bli behov av att ha en reservpuffra klar för hand. Sedan lindar hon in resten av bevismaterialen (inklusive den metallprojektilen som Viktor tog ut ur Rex’ skalle) i handdukarna och gömmer bunten på någon lämplig plats i Viktors hus.

När allt detta är klart är hon beredd att ge sig iväg mot Hindenburg, där hon lägger vägen förbi sin lägenhet (om de andra inte vill följa med går hon ensam dit och träffas med dem på någon avtald plats) och hämtar sina ridstövlar, handskor och lädervest. Hon tömmer även fatburen på burkar och tar med sig en patentflaska med vatten.

OOC: Hur många skarprättarpatroner och hur många krediter tog vi från lägenheten i Klingklanggatan?

" så ja så ja skynda på gott folk. Zonen väntar!" Martmardigan är ivrigare än någon sett honom och faktiskt riktigt effektiv nu när det snart bär iväg till zonen och det sista han säger säger han närmast med något drömskt och förväntansfullt i rösten. Ungefär som ett barn i hjuletid.

Det är mycket tidigt på morgonen när hela sällskapet återigen samlas nere vid fyren. Gryningen kommer, med en blek sol som höjer sig över vattnet i öster. Efter några minuter kommer Marina och återansluter sig till gruppen. Fortfarande har det inte kommit någon räv och hälsat dem.

En sista genomgång av vad alla har med sig görs, och frukosten klaras också av här nere vid kajen. Redan när resten av gänget sätter sig ner börjar Rex misstänksamt springa runt dem med nosen nerborrad i stenläggningen på piren. Dofterna som slår emot honom gör att han nästan blir vimmelkantig. Det är mycket folk som har passerat förbi deras sittplats och många varor som har transporterats där. Gamla hjulspår blandas med ruttnande gamla trossar, en och annan självdöd måskråka med småkryp, fiskfjäll och några trasiga gamla fiskegarn. När han kommer fram till en fiskebåt, 150 meter från fyren och gänget ser han en stor, färsk fisk som precis ramlat ur en låda. Snabbt som ögat snor han tag i den och hoppar upp på en hög sten och börjar girigt smaska i sig av läckerheten. "Fin, Grrr, Färsssk Fisssk, Morr" säger han för sig själv.

Martmardigan tittar längtansfullt åt öster och solen och drömmer sig bort i stora äventyr i Zonen. Han får nästan en tår i ögat när han tänker på vad han kommer att få uppleva de närmaste dagarna. Allt studerande är äntligen på väg att ge frukt. Han fyller sina lungor med långbottnarök och blåser ut allt i en ring. EN RING? Det är första gången han någonsin har lyckats blåsa en ring! Martmardigan skiner upp igen, samtidigt som morgonens första solstrålar träffar hans ansikte. Lyckan i hans bröst är total, och det bekommer honom inte att han inte en enda gång under morgonen lyckas blåsa fler ringar...

Det spritter i hydrauliken på Aleta. Det bubblar av känslor i hela hennes lilla metallkropp (eller är det kvarvarande ånga från gårdagen som ännu inte har pyst ut?) Hon har svårt att kontrollera sin glädje utan börjar hoppa med hoppsasteg i en vid ring runt allihop samtidigt som hon börjar sjunga.

"Nu ska vi åka till zonen,
kanske träffa på klonen,
ja, nu ska vi ut och slåss,
om vi träffar på en ekoxe förståss!"

Det snabba rimmet klingar som ett pärlande vatten tycker Martmardigan och han får en tår i sitt öga. Även om han naturligtvis inte vill träffa på någon ekoxe...

När Pocko hör sången, som Aleta upprepar i det oändliga, blir han också uppsluppen och reser sig från den gamla trossen där han har satt sig. Han följer först Aleta med blicken, sedan börjar han skutta och sjunga med. Resten av sällskapet förfasar sig över allt fläsket som kommer i rörelse, för är det något som Pocko INTE har, så är det taktkänsla... ...NÄR vi träffar på en ekoxe fösståååååsssss!!!!"

"Å så slår vi ihjäl han!!!" vrålar Pocko glatt och hytter med nävarna åt en tänkt ekoxe.

Viktor står och håller upp sin skottkärra som han har skruvat ner från sitt hus. Med kärran i sin ena hand bearbetar han hjulet med verktygen i sin andra. Han är inte alls nöjd eftersom hjulet verkar vara lite skevt. Det har en lutning av 5 grader och skulle ge en avvikelse på hela 18,7 meter vid en vandring på plant underlag över 1000 meter. Skruvdragare och borr gör dock att han får ner felmarginalen till 4,2 meter. "SÅDÄR, NU ÄR DEN SÅ BRA DET GÅR ATT FÅ DEN. NU GÄLLER DET BARA ATT FÖLJA VÄGAR MED HÖJD OCH SIDOAVVIKELSER PÅ MAX 5 CM PER METER ENLIGT VÄGVERKETS PROTOKOLL 539.6.2, SÅ KOMMER VI ATT KUNNA HÅLLA GOD FART MED EN LÄTTKORRIGERAD KURS"

Marinas lilla utfärd till sin lägenhet gör att hon nu känner sig redo att möta zonen med något sånär tillförsikt. När hon ändå var hemma tittade hon ut genom sitt fönster, för att se vad som försiggår tvärs över gatan. Platsen där det igår var kalabalik och hon råkade pannskotta en skurk. Så här i gryningen ser hon dock inte någon aktivitet alls på platsen. När hon kommer ner från sin lägenhet tittar hon åt båda hållen men ser inte en levande varelse, så hon kilar snabbt över till den andra dörren. Till Marinas förvåning är inte platsen avspärrad. Hon hoppar upp och tittar in i fönstren, men allt står i ordning och när hon känner på dörren är den låst. Inga tecken på att något har försiggått där syns längre. Solen börjar dock spela på de högsta husen i staden, så hon fortsätter snabbast möjligt till hamnen. Under löpningen tycker hon sig snabbt se en mycket liten hund i röd tröja, men hon är inte säker. Efter att ha kontrollerat några gånger verkar det dock som om hon har lyckats skaka av sig honom. OOC: 14 krediter och 7 kulor blev bytet från skurkens kropp. Skarprättarpistolen har samma värden som hennes andra, med skillnaden att PÅL är 92. Har någon silverpickan?

När solen helt har gått upp och skingrat de sista dimslöjorna hör alla att ruljansen nere i hamnen börjar komma igång ordentligt. Två segelbåtar har under de första timmarna kommit och lagt till halvannan kilometer i nordväst. Pillemasarna på varvet är i full gång att bulta plåt i närheten. Ytterligare lite senare hörs ett rytmiskt dunkande och det karakteristiska pysandet av utsläppt ånga. Ett vitt moln stiger upp mot skyn några hundra meter bort. Några minuter efter detta kommer äntligen personen som de har väntat på. En väldigt liten räv kommer traskande med ett glatt flin som blottar hans vita tänder. Han är klädd i vinröd kostym och röd rock. På huvudet bär han ett plommonstop med ett rött svettband. I hans hand svänger en liten vandringskäpp med en rund kula i änden. Svansen sticker stolt upp bakom honom och svajar i takt med stegen han tar.
This message was last edited by the GM at 22:53, Thu 25 Dec 2003.

Marina är känner både oro och lättnad på en och samma gång över att skurkens lägenhet visade sig blivit rensad på bevis - hon är säker på sin sak nu, det måste ha varit en före detta PSIPO agent, och nu när hon står på kajen med de andra är hon ganska nöjd med att deras färd leder dem bort från Hindenburg och eventuella hämngiriga kumpaner som den där skurken skulle ha kvar här i staden. Det samma kan sägas om de där typerna som skuggat dem ett tag nu, den lilla hunden, oxen och vilka andra hejdukar Linus Drake månne ha hyrt att hindra deras undersökningar. Snart skall de återvända från Musközonen med bevis på Drake otillbörligheter, och då... Ja, vad då? Det finns ju betydlig risk att de kommer ådra sig än värre problem. Äsch, sanningen kommer i första hand - och problemet Linus Drake skall vi lösa i sinom tid.

Hon ler därför ganska nöjd när hon ser den självförnöjda räven komma svansande. Nu ska det bli äventyr!

Mikke spatserar glatt fram till sällskapet och får in käppen under armen samtidigt som han ger gruppen en observativ blick. Han ger dem sedan ett brett leende så att de annars så smala ögonen trycks ihop och endast liknar två streck. Han bugar sedan lätt för dem samtidigt som han artigt lyfter sin hatt.
"Goddag mitt herrskap!"
Han ställer sedan upp och rättar till hatten.
"Jag ser att ni alla är här, det var sannerligen en mycket trevlig syn må jag säga. En härlig morgon, och vad kan då passa bättre än en resa till zonen?"
Han ger dem sedan ett stelt leende och skrattar tomt och kort.
"Ja just det... *harkel*Vad gäller priset, heh.. Så kan jag först meddela att det kommer vara ytterligare besättning på skorven, främst handlar det om tre gänltemän, jag har erbjudigt dem en förstaklassig färd så om ni skulle kunna hålla er undan eller i alla fall försöka uppträda med stil i deras närhet så skulle jag vara ytterst tacksam."
Mikke vänder sedan raskt på klacken och går för att möta ångbåten. Efter några meter stannar han dock upp och slänger huvudet bakåt.
"...Och om ni skulle kunna hålla inne de där sångerna..."

"Tuff-Tuff-Tuff-Tuff, PSSSSCHH"

Mikke traskar upp för lejdaren till den båt som tydligen är den som skall föra sällskapet in i Zonen. Marina och Aleta ser att det står "SKARVEN" i fören på båten. A-et är dock överkryssat och ersatt av ett 'O' av någon lustigkurre. När Mikke kommer upp på däck lyfter han på hatten för de tidigare passagerarna som redan finns där. De tre distingerade herrarna tittar på byket efterhand som gänget kommer upp på däck.

Mikke hälsar också på den utterman som precis kommer ut från förarhytten och byter några ord med honom innan han öppnar munnen.

"Mitt namn är skeppare Yngve Schöö och det är jag som skall ta Er på färden mot varpan. Med ett litet strandhugg innan varpan också..."

Han ger Mikke och gänget en blick

"Nere under däck så har vi några hytter iordningställda för färdande mot Varpan. Ni övriga får hitta vad plats Ni kan på däck!"

"Så, då har vi bara frågan om skyfflare. Vilka är det som skall skyffla kol på resan?

Utterkaptenen tittar först på hela gänget och väntar på svar, antingen från någon i gänget eller från Mikke.

"Seså, svara nu, vi vill ju komma i land innan natten är fallen, eller hur?"

Mikke ler brett och låter Yngve tala till punkt innan han vänd mot det nyanlända gänget klappar ihop händerna och tar till orda.
"Jaha! Skyffla kol ja, någon som är frivillig till detta viktiga arbete, eller ska Du min fyrarmige vän hugga in direkt? Du verkar vara van att ta i ordentligt. Eller kanske den orange automaten är intresserad? Kanske båda?"
Mikke tittar glatt på Pocko och Viktor som verkar vara de starkare i gruppen.
This message was last edited by the GM at 13:42, Sun 28 Dec 2003.

Marina studerar båten, utterkaptenen, de fina herrskaperna och räven Mikke med intresse och väntar med lättnad på att Pocko och Viktor skall ta sig an kolskyfflarjobbet - den där Mikke verkar inte vara mer förtjust än hon själv i de båda skyfflaraspiranternas musikaliska utgjudanden, och i fyrbödarrummet kan de ju få vråla sina missljud av sig så mycket de vill utan att störa resten av båtens passagerare, hon själv inklusive.

Aleta både niger och bockar mot de tre belevade männen på däck. Undras vilka de är egentligen och varför de inte ska tvingas skyffla kol? Men kol passar bättre för Pocko och Viktor förstås...

"Tack än en gång Mikke för att du fixat denna fina skorv. Däcket duger utmärkt, så långt kan det ju inte vara till varpan, eller hur, kapten?"

Om den orange roboten hade kunnat le, skulle han gjort det nu. Är det något som en vägarbetsrobot kan göra, så är det skyffla! Han går direkt ner för stegen och in i värmerummet. Pocko följer motvilligt med och med gemensamma krafter fyller de pannan.

Under tiden gör sig gänget hemmastadda på däck. De sätter sig utmed relingen och betraktar de tre gentlemännen utan att någon känner igen dem.
 Marina och Aleta som uppenbarligen är lite snokigare än de andra reser sig upp och spatserar runt. Under tiden försöker de höra vad männen talar om.

"...nä, enligt hans 'Brysselpolka' hänvisar han till Polatten och DET är han ensam om!"

"Inte alls! I 'Nederbotten' gör han antydningar att...

Mannen avbryter sig och vänder sig mot Marina och Aleta.

"God Morgon, skönjungfrur. Det skall bli oss ett nöje att resa med Er å denna forna plats"

Utterkaptenen lägger ut från kajen och styr kosan österut. Ångmaskinen under däck får arbeta för högtryck för att driva båten framåt. Martmardigan och Viktor lägger märke till att den går lite ojämnt i cylinderpumpen. Vinden blåser i ansiktet på Rex som har ställt sig längst fram som en galjonsfigur i fören.

"Nöjet blir väl vårt," kluckar Marina precist lagom kokett, "med tre så eleganta herrars uppvaktning."

Hon hoppas innerligen att Aleta kan följa med på bluffen - att de båda 'skönjungfrur' är uppvaktningssökande våp - för det blir otvivelsamt lättare att tilfredsställa sin nyfikenhet kring syftet med dessa tre uppenbarligen bättre ställda männens resa til Zonens utkant om de fina herrarna inte vet att de håller på att stöta på en polis och en bodybombare med halva huvudstadens värsta skurkar i hälarna. Risken finns ju även att trion är ohälsosamt medvetna om det redan, men ändå...

"Och vem lär vi ha nöjet av att råkas med, då?"

Marina ler med stora, oskuldiga ögon mot de tre männen och väntar på att de skall introducera sig.