Målmedvetet letar Viktor igenom de sladdar som hänger från väggarna och ligger nere på golvet. Han finner dock ingenting som han kan tänka sig passar i sin egen kropp.

Martmardigan söker även han och när han böjer sig ner så har han verkligen funnit något som är fantastiskt. I en hög tillsammans med en liten burk på marken ser han något som han har sett förr. Forntidspennor! 4 st i olika färger i plastics och en i metall. På sidorna är plasticspennorna utsmyckade med en kort rad på det gamla språket. Varken Martmardigan eller Viktor kan dock tyda vad de små bokstäverna betyder.

Sökandet tar en liten stund, men snart anser de båda att det inte finns något mer att finna här. De kommer ut i rummet med trappan och fortsätter bort till det uppsprängda hålet. Allt utan att hitta något. Viktor tar ledningen och traskar ner för trappan och Martmardigan kräks när han känner stanken från det söndertrampade liket i trappan. Han kämpar sig dock vidare efter Viktors blinkande gestalt. När han kommer till nästa lik, i "vägarbetarbaracken" kräks han återigen. Viktor trampar dock oförtrutet vidare och tar sig in i den lilla hallen in till "vägarbetarmatsalen".

På vägen tittar Viktor in i det lilla rummet vars dörr finns i hallen. Inne i rummet ser han en ca 1 meter hög plasticstunna och ovanpå denna ligger en oval plasticsring med ca 1 decimeter bred kant. När han lyfter undan ringen finner han en plasticspåse, som han besviket konstaterar bara är fyllt med ett mörkt damm.

Väl ute i matsalen söker Viktor efter luckor, men hittar inte något annat än det han tidigare gjort. Martmardigan blir dock i eld och lågor när han får se alla fornsaker som finns inne i det som Viktor betecknar som "kök". Slevar och grytor av alla de slag finns här nere i de olika skåpen. Viktor förevisar också ett stort, metalliskt skåp och när Martmardigan får äran att öppna det tomma skåpet märker han att det är väldigt kallt! Det är rått och fuktigt nere i bunkern men skåpet är verkligen kallt! Ingen frost, men mycket kallare än runt omkring.

Marties illamående försvinner blixtsnabbt. en...en..vad var det nu de kallades för? han vet att han någon gång hört talas om en sån här imponernade manick. Han ser förundrat på den med en skräckblandad förtjusning. Aldrig trodde han att han skulle få stå så här nära det förflutna!! det känns nästan som om han är där! Tillbaka till forntiden.

Han är också mycket nöjd över sina pennor men detta!! Martie är helt trollbunden. Vilken magi!! vilken storslagenhet!!

När Viktor vandrar över golvet bort mot köket lyckas Martmardigan höra ett ihåligt, metalliskt ljud under robotens fötter. Viktor märker dock ingenting utan undersöker tak och väggar. När Martmardigan påpekar det hela ser de båda att det faktiskt är stor lucka i golvet (2x3m delat i två plattor). En liten rännil av vatten har letat sig fram till kanten.

DU HAR RÄTT MARTMARDIGAN,  VISST ÄR DET EN LUCKA. Viktor försöker genast leta upp någon typ av handtag eller grop i luckan som han kan dra i. Han lägger sig på alla fyra och letar frenetiskt.

VISST JA, JAG HITTADE TIDIGARE DE HÄR BURKARNA I KALLSKÅPET.  VET INTE RIKTIGT VAD DET ÄR MEN DU KANSKE VET.? Viktor avbryter sitt sökande och plockar fram burkarna ur sin vänstra reservdelsfack, som han sträcker över till Martmardigan.

Martmardigan tar burken och glömmer helt bort luckan. Viktor lägger märke till att två stora fotspår har stått på luckan. Det har ärgat och korroderat kring dessa fotspår.

I ena långändan hittar Viktor någon typ av lyftring. Han lyfter upp luckan och tittar ner i ett litet rum (2x3m) på botten reflekteras lyktskenet av vatten.

Martie tar en av burkarna av viktor. han vänder och vrider på den ett tag. Suckar så till...studerar den en tid till och suckap så uppgivet.

"Näe du Viktor jag vet inte vad det är faktiskt....men du hittar du något sätt astt öppna upp luckan på?

Martie vill hemskt gärna prata om något annat nu när han inte kommer på vad för slags burkar det är. Han har en mängd gissningar men gissa duger inte...

Viktor går in i rummet med stålramarna, där han genast börja lossa en ram från väggen. Han släpar in ramen i rummet med luckan och sticker sedan ner ramen på högkant i hålet.

PERFEKT TILL STEGE. JAG GÅR NER OCH KOLLA VAD DÄR FINNS FÖR NÅGOT INTRESSANT. VÄNTA DU HÄR SÅ LÄNGE.

Viktor klättra ner och ber sedan Martmardigan skicka ner lyktan. Han börja med att kontrollera vattnet noga med hjälp av sin analysenhet. Sedan undersöker han rummet mycket noga.

Martmardigan vill inte alls stanna själv där uppe så istället för att ge Viktor lyktan klättrar han själv ner. När han ställer sig på golvet huttrar han till fymökarns så kallt vattnet var! Han passar även på att dra sin Derringer. Man vet ju aldrig....

Tillsammans med Viktor börjar han så nogrant gå igenom rummet i jakt efter något spännande fynd. Vad han försöker dölja dock är sin irritation över att inte lyckas identifiera den burk han fick av Viktor. Vad i möken kan det vara!?! Svin äte mig om han inte sett en sådan mackapär någonstanns tidigare....

Jao man kan ju inte veta allt men detta retar honom så till den milda grad att han inte kan låta bli att gång på gång muttra saker i stil med vad kan det vara? men jag vet ju...bla bla bla. Mest för sig själv knappt medveten om att han pratar högt. Så så noggrant som han kanske skulle vilja göra och som han försöker ge sken av att göra undersöker han nog inte rummet.

De tar sig ner i vattnet, som går dem båda till knäna. Medan Viktor har varit och hämtat sängen har Martmardigan hittat en finurlig stålstege i ena väggen. När de traskar omkring nere i vattnet känner de att något krasat. Martmardigan känner efter vad han har stigit på och skriker för full hals när han ser att det han har plockat upp efter att ha trampat på det är en dödskalle av ett skelett!!!

Han får dåndimpen och ramlar baklänges och blir blöt på hela byxorna. När han hulkande sitter och blir inbunden och konstig, märker han att i väggen finns en halvmeterstor öppning.

Han känner i hålet och får ut en grön låda, i mycket fint skick. På sidorna står det saker med vita tryckta bokstäver på forntidsspråk. Det verkar ha funnits fler saker där, den här ligger dock längst in och verkar ha blivit bortglömd.

Viktor tittar å sin sida på väggarna och ser att det finns fack runt hela den här gropen, allt är dock tömt. Det finns hållare och klykor som verkar ha innehållit massor saker. Allt är dock borta...

Han sliter dock upp benranglet som ligger nere i vattnet. Det är klätt i någon typ av tyg, som har ruttnat upp tillsammans med köttet på kroppen. Däremot hittar han ett spänne, med några bokstäver på och en bild med en ring och en pinne på.  Dessutom finner han efter lite grävande patroner på botten av pölen och dessutom något som måste vara en forntida pickadoll!

När Martmardigan får se alla grejorna snubblar han över det som skallen låg i, han lyfter upp och plockar ut de sista benflisorna ur en rejäl stålskål!

De samlar ihop vad de har hittat och tar sig upp på fast mark igen.

OOC: Förutom det här hittar de också 2 st saker som kräver 1T100 för att få se vad det är, alltså varsitt slag på fyndtabellen, tjohej! Om någon vill slå ytterligare Iaktta-slag så är det också ok...

Martie är riktigt uppspelt över sina fynd nere i rummet tänka sig en riktig karta ifrån forntiden!! och i rätt gott skick ändå! En stad månne? tänker han.

"Vad har du hitatt Viktor?" Martie sliter sig ifrån sitt egna fynd en liten stund för att fråga sin vän detta.
This message was last edited by the GM at 10:42, Tue 23 Mar 2004.

Till och med Viktor är uppspelt, eller är det bara hans logikenheter som krockar. Viktor hinner knappt plocka upp de saker de hittat ur hålet innan han dyker ner för att leta igen. Han gör en sista noggran genomsökning innan han kommer upp ur hålet.

SÅDÄR JA, NU SKA VI UNDERSÖKA VAD VI HITTAT. Viktor börja genast undersöka allt dom hittat för att förhoppningsvis förstå sig på funktionen.

Viktor öppnar den stora, gröna lådan. I lådan ligger ett långt rör, delat på mitten. Han lyckas dock fästa ihop den, så att den totalt är nästan 2 meter lång. På undersidan sitter någon typ av pinne, nästan som på ett gevär, men större. Han tror inte att det är en DigDeep 2300, eftersom de måste vara kopplat på ett tryckluftsaggregat, men i det här fallet verkar det vara rent mekaniskt. Han lyckas dock inte se genom hela röret, i en änden så är det ihoppluggat. Det locket verkar dock inte vara något man skall plocka bort.

Martmardigan lägger speciellt märke till pistolen som låg i vattnet. Den verkar trots detta vara i ett fantastiskt skick. Pistolens patroner, som uppgår till 5 st verkar inte ha något patronstål runt sig. Han tycker att pipan har en något större diameter än vad andra fornpistoler han har sett har.

Viktors sista fynd består av ett plastkort som han anser har gett tillåtelse att gå ner här i bunkern.

När Martmardigan förevisar den plasticsinbakade kartan yttrar sig Viktor direkt.

"DEN VÄGEN SER INTE UT SÅ LÄNGRE, DEN ÄR OMBYGGD, DEN VAR FÖR FARLIG."

"Jaha så det var den...intressant intressant men du? titta eh jo...på det här kan det här vara rännan eller jao tarven eller vad i möken det hette?"

Martie spekulerar mest. han pekar dock på en plats på kartan och visar det för Viktor. Han väntar inte på svar direkt utan övergår så till att ge sig i kast med de andra fynden främst pistolen och röret.

I vanlig manèr försvinner han mer eller mindre in i sig själv medans han mumlar, funderar, kliar sig och muttrar. Vänder, vrider, pillar och bankar.
This message was last edited by the player at 08:09, Wed 24 Mar 2004.

OOC: Nå, Ni är säkra på att Ni inte har mycket mer att hitta här. Utom möjligen några fler grytor och bestick och annat köksmaterial. Berätta vad Ni vill göra, så ser vi om vi kan få ihop Er med de andra...

Viktor ser en möjlighet att få med sig väldigt mycket köksredskap nu när Martmardigan är med. Samt ett forntidsbord och några stolar vore ju snyggt i Viktor hus. Han packar försiktigt ner det långa röret i den gröna låda som det låg i. Något säger Viktor att färgen på lådan var något man brukade använda för Militär utrustning under forntiden, som vapen och dylikt.  Det är nog bäst att inte röra sakerna förren de vet lite mer om vad det är. Han börja släpa med sig den gröna lådan till köket och ber Martmardigan följa med med alla sakerna de hittat. I köket vänder Viktor ett bord upp och ner så att bordskivan blir som botten på en korg och benen som handtag. Han lägger sedan den gröna lådan på bordet samt två stolar. Sedan fyller Viktor på med så mycket slevar och grytor och andra köksredskap han kan hitta tills bordsskivan är överfull med prylar.

OK! MARTMARDIGAN, DET HÄR VAR VERKLIGEN LYCKOSAMT. JAG TROR ATT MYCKET AV DET VI HITTAT BRINGA ETT STORT VÄRDE. ÄR DET NÅGOT MER DU VILL KOLLA?  ANNARS SÅ FÖRSÖKER VI LYFTA BORDET OCH GÅ HÄRIFRÅN NU.  OM DU LYFTER I BORDSBENEN PÅ ENA SIDAN BORDET SÅ LYFTER JAG I ANDRA SIDAN. DET BORDE FUNGERA BRA TYCKER JAG.   DÅ KÖR VI... ÅHEJ!

OOC:  jag vet ju inte vad för utrustning som finns i köket, så jag skriver inte om vad jag lägger på för något på bordet utan det får du avgöra SL Vad det finns för något och om det får plats. Om stolarna tar för mycket plats så tar Viktor inte med dom. Slevar och kastruller är viktigare :)

Med gemensamma krafter och genom att gå tillbaka och plocka upp saker som trillat av i trapporna står de två till slut i slussen med ett bord och två stolar samt en ordentlig mängd husgeråd.

Efter att ha stängt den inre dörren märker de att den yttre återigen är låst, på det där oöppningsbara sättet.

"Mök, vad nu då?!" Suckar Martie....Sitter de fast igen tänker han? och hur ska de lösa det nu då??? fast hans bekymmer övergår till glädje när han återigen kastar blicken på sin nya fina fornpickadoll. Ett skapligt kadunder. och så avundssjuk marina ska bli tänker han och flinar...

INGA PROBLEM MARTMARDIGAN, FÖRRA GÅNGEN KOM VI JU ALDRIG IN I SLUSSEN.  DÅ VAR JU DEN INRE DÖRREN STÄNGD OCH DEN YTTRE ÖPPEN. MEN NU ÄR DET LÄTTARE. BARA ATT GÅ IN I SLUSSEN OCH STÄNGA DEN INRE DÖRREN.  SEDAN LÅSA DEN MED SPAKARNA. DÅ KAN MAN LÅSA UPP DEN YTTRE DÖRREN. KLART DET FUNGERAR HUR SKA MAN ANNARS KOMMA UT UR ARBETSBARRACKEN...

Viktor stänger den inre dörren och börja dra i spakarna tills den är låst. Han går sedan till spakarna vid den yttre dörren och låser upp så han kan öppna den.

KOM MARTMARDIGAN.  NU GÅR VI UT.

Martie tycker om viktor allt mer och mer. Tänk om han själv vore en automat? så mycket lättare allt skulle vara då!? Martie är allt för väl medveten om att hans huvud har en förmåga att röra i kring det mesta.....Och så är ju Viktor faktiskt riktigt kunskaplig sina stunder. En talang Martie tycker mycket om. Kanske för att han kan förstå den själv?

"Jao kom viktor så går vi...men...de andra....har du någon eh aning om vart de tog vägen? eller.......jao..."

Martmardigan har all anledning att tycka om Viktor. Han har ju så enkelt för att ta beslut och han agerar så logiskt i varje situation. Logiskt för att vara automat i alla fall, tänker Martmardigan. Mycket riktigt så var det ju problem att öppna den inre dörren när den yttre var låst. Det är dock så att den yttre dörren har gått i baklås.

Återigen förutsätter automaten saker som inte riktigt stämmer överens med verkligheten, men snart så sätter han med rask takt igång med att svetsa upp ett hål i dörren framför dem. Det går olidligt långsamt men undan för undan blir det faktiskt ett hål i dörren framför dem. Viktor gör hålet allt större och större och efter någon timme så får han ut en arm så han kan vrida om låset från utsidan och slutligen öppna dörren.

Utanför börjar regnet avta men de båda blir ändå lite blöta. Viktor binder fast skottkärran med en repstump och låter den släpa efter sig till deras lilla "hus". När de kommer till lägret med robotkadavret måste Martmardigan verkligen pusta ut. Han har gjort en större ansträngning än han någonsin har varit tvungen att utföra förr. Men å andra sidan har de ju verkligen hittat fantastiska skatter.

Viktor behöver minsann inte vila utan tittar hur det ser ut runtomkring.

"ALLIHOP HAR GÅTT ÅT DET DÄR HÅLLET, DET HAR REGNAT HÅRT OCH BLIVIT LERIGT, MEN PRAKTISKT NOG REAGERAR DET SYRLIGA VATTNET MED DE UPPTRAMPADE PARTIKLARNA OCH GER ETT SVAGT KLICKANDE I MINA MÄTARE VILKET GÖR ATT DET ÄR LÄTT ATT FÖLJA DERAS SPÅR. HOPPAS DET HAR REGNAT HELA TIDEN"

I solen som tittar fram känner Martmardigan att hans fuktiga kläder är varmare än normalt. Viktor lägger också märke till att det ryker från Martmardigans hatt.

HA HA HA,  DET RYKER FRÅN DIN HATT MARTMARDIGAN.  DET ÄR BARA LITE SURT REGN. MEN DU BEHÖVER INTE VARA OROLIG, MINA SENSORER SÄGER ATT DET ÄR OK.

JA, SKA VI SÖKA UPP DOM ANDRA TYCKER DU,  ELLER VÄNTA TILLS DOM KOMMER TILLBAKA. SOM SAGT JAG TROR JAG KAN FÖLJA DERAS SPÅR. OCH VAPEN HAR VI JU. MEN JAG VILL INTE LÄMNA MYCKET PRYLAR HÄR SÅ DET ÄR BÄST VI TAR MED OSS SKOTTKÄRRAN. KANSKE KAN VI PACKA NER TERRORROBOTEN OCKSÅ I SKOTTKÄRRAN.

Viktor börja stuva om lite i skottkärran. DAGS ATT PRIOITERA Han plockar bort bordet och stolarna som han ställer i huset och försöker få med dom viktigaste delaran från robotkadavret typ, vapen och skyddsplåtar.

SÅDÄR JA, BORDET TOG MYCKET PLATS.  NU FÅR DET NOG PLATS MED DET VIKTIGASTE AV ALLT, ASFALT...

Det flammar upp några små eldar ur Martmardigans hatt, men de släcks snart. Efter att de båda har rensat bort mycket av vad husgeråd som hittades i bunkern är skottkärran välfylld och ganska vinglig att köra. Viktor tar dock ett fast tag och trycker på, medan Martmardigan springer runt och plockar upp de saker som hoppar ur. Praktiskt nog så har de flesta grytorna och slevarna krokar på handtagen vilket gör att det fungerar utmärkt att hänga dem på hydraulslangar och utskutande delar på Viktors kropp. Dessutom så anser Viktor att det skramlar hemtrevligt när de går.

Martmardigan tittar dock långt efter det som måste lämnas i huset, innan han börjar gå. Efter några hundra meter vänder han tillbaka och plockar på sig så mycket han kan på sig själv, därefter tar han sig fram till Viktor och vandringen fortsätter.

Dagen går över allt från kullar och sten till gegga och klet. De passerar också ett stort fält med prunkande gräs, men Viktor ser till att de håller sig en bit ifrån. Det äter såna som Martmardigan informerar han.

Efter några timmar hittar de ett halvmeters hål och en massa fotspår runt omkring som leder vidare. Efter hålet så är spåren tydligare och när de båda vandrar upp för en kulle hörs ett brölande någon kilometer framför dem.

"Hör du?!! Hörde du det där?!" Martie skiter nära nog ner sig första gången brölandet slår imot dom så överaskad blir han efter att ha drömt sig bort allt efter sedan de passerade det där gräset som om han ska tro viktor faktiskt är köttätande. Hans första reaktin är att det kanske är Pocko? men näe...det kan det inte vara....

"Skynda dig Viktor....jao...de andra...kanske är...jo du vet nära och vem vet de kanske behöver vår....eh.....hjälp?"

Inte är det någon Pocko som brölar. Faktum är att det inte låter ens som ett djur, det här är ett mycket kraftigare ljud än så. Martmardigan springer ändå i förväg, Viktor har ju redan ett bra, konstant, arbetstempo och fortsätter i samma stil. När Martmardigan kommer upp för kullen ser han först ett högt torn, och längre upp på kullen ser han ner över ett brett vattendrag som rinner från vänster till höger. Nedanför tornet finns en bro, som leder över floden. Vid denna ser Martmardigan några personer.

De är uppdelade i två grupper, varav den ena är framme vid bron, och den andra är en bit ifrån.

En av dem som står en bit från bron kan inte ens på det här avståndet missuppfattas. Det är Pocko som med sin enorma kroppshydda och sina fyra armar, ackompanjerat med den grå plasticsmasken står i strandkanten och spejar ner mot vattnet.

"HEJ POCKO!!!!"Vrålar Martie för full hals glad åt att se att de inte hunnit så där jättelångt före han själv och Viktor. Han skiner upp i ett av sina breda fåniga leenden och springer ner för kullen till Pocko och de andra i gruppen som håller sig i bakgrunden.

"Varför står ni här då...va?..ska vi inte gå över bron tillsammans med de andra?"

Så ögnar han snabbt igenom vilka som finns här och vilka som är på väg fram imot bron. Inte för att han bryr sig nämnvärt om vilket dock. Han är bara glad åt att ha funnit dem även om han visar det på sitt eget sätt. Det vill säga le så där brett och fånigt som bara han kan och häva ur sig dumheter.