När Pocko kommer står Viktor redan redo och drar igen ytterporten och låser dörren med handtaget på insidan. Lyktan Pocko tog med sig lyser upp det lilla rummet när Viktor går an den inre dörren i stället. Den dörr som tidigare varit omöjlig att öppna, glider nu upp med bara ett knirkande.

En vindpust kommer in i rummet från den öppnade dörren, och när dörren öppnas märker sällskapet på grund av akustiken att rummet bakom är större än det som de varit i. Ljuset från lyktan som Martmardigan har tagit över, spelar på väggarna när han tittar in som första person. Det är vackert, det är perfektion. Martmardigan får en tår i ögat när han tittar in och det första (och enda) han ser är en ståltrappa som går neråt. Han tar några få steg och hör det kalla ljudet från hans skor mot ståltrappan studsa mot väggarna. Det låter som musik i hans öron. Han kommer ner på ett stengolv där han märker att rummet öppnar sig åt vänster, men det finns en ståldörr som går rakt fram, den är på intet sätt lika kraftig som tryckdörrarna och handtaget är bara en vanlig nittigradare som de kallas. Aleta ställer sig i dörröppningen och ser ut i mörkret. Även Viktor och Pocko tittar in och ser samma sak som Martmardigan.
This message was last edited by the GM at 20:53, Wed 31 Mar 2004.

"jag jao..jag tycker vi tar åt vänster och eh..jao, att vi håller ihop här. Sådannahär bunkrar kan vara ja mökarns farliga, jao, jao det har jag i alla fall hört."

Martmardigan tycks vara sitt gamla goda jag igen efter incidenten med mutanten. Allt detta som är på gång nu överväger hans ångest över att nästan ha haft ihjäl en oskyldig stackare. Jao, men det var dumt av Aleta att skrika monster så hur skulle han veta? jao, det är ju egentligen inte hans fel.

Martmardigan fortsätter till vänster och ser sig intresserat omkring. Resten av gruppen följer efter. På golvet till vänster stannar han till. Han ser ett smalt metallrör, och en till. Och de sitter på en platta. Ett bord, ett bord, ett forntidsbord. Med stolar! I ganska dåligt skick, men om man hade sålt det i Hindenburg hade det allt kunnat ge en flock krediter om man bara fick rätt köpare och hade gjort lite lagningar här och var.

Han fortsätter med lyktan och snart lyses ytterligare en vägg upp, och i den sitter en dörr. Ståldörr, men inte så kraftig som tryckdörren. Det verkar vara en del åverkan vid låsfunktionen pga repor och uppbänd plåt. Vid sidan av dörren, på väggen, ser han dock ett fantastiskt fynd. Knappar, massor, han räknar 12 knappar. Och i en fin fyrkant också, fantastiskt. Äkta plastics är det också.

De andra har följt efter honom, men ger inte alls upp några lika lyckliga tjut som han gör.

Martmardigan blir minst sagt överförtjust. det här var grejor i hans smak! Martmardigan börjar undersöka knappmanicken vid sidan av dörren. han fingrar på den men försiktigt för att inte råka ta sönder något. han tittar. suckar och pillar. Kliar sig på hakan fundersamt och mumlar något ohörbart för sig själv då och nu. Efter att ha undersökt manicken i en halv evighet, eller ja. det känbns nog så för de andra i alla fall.

"Jag tror bestämt att detta är någon typ av forntida låsmekanism men jag kan svin äte mig inte lista ut hur den ska användas. Ge mig bara lite tid så ska jag allt lista ut det!"

"i och för sig skulle det också kunna vara en en forntida kommunikations anordning av något slag, kanske en form av teliofån. Men det tror jag inte!"

Martmardigan har redan återgått till att undersöka tingesten vidare medans han pratar. Han pratar snabbt och exalterat med ett stort leende på läpparna och ögonen fullt fokuserade på manicken vid dörren.

"Viktor du kanske kan hjälpa till med det här? ja, inget illa ment Pocko men jag tror detta ligger över din förmåga och NEJ vi ska inte spränga något här. Det får du isåfall göra över min döda kropp."

Viktor tittar länge och noggrant på alla fornfynd så som bord, stolar och knappvägg. Han stannar upp vid knappväggen.

KANSKE DU HAR RÄTT MARTMARDIGAN MEN DEN DÄR FYRKANTEN SER NÄSTAN UT SOM EN LITEN VARIANT AV MIN RYGGSKÄRM. KANSKE NÅGON FORM AV INFORMATIONSSKÄRM.  OM VI STÅR HÄR OCH VÄNTAR SÅ KANSKE DEN VISAR NÅGOT. PRECIS SOM MIN RYGGSKÄRM BRUKAR GÖRA IBLAND.

Viktor står stilla och glor på plattan. Han försöker desperat söka igenom sin databank över forntidsteknologi. Tyvärr försvann det en del viktig information från Viktors databank när zonfararen Klas Kammar blev tvungen att demontera en del defekta kretsar från Viktors huvud.

Både Viktor och Martmardigan går bet på att förstå vad knappsatsen egentligen är för något. När de följer några kablar ser de ändå att de är förstörda på grund av den åverkan som har gjorts på dörren för att bryta upp den.

Viktor tar en närmare titt på dörrens låskolv och gångjärn.

DET KANSKE GÅR ATT SMÄLTA SÖNDER.  HJÄLPER INTE DET HÄR SÅ ÄR DET DIN TUR POCKO. DU VET NOG VAD JAG TÄNKER PÅ,  ELLER HAR DU NÅGOT BÄTTRE FÖRSLAG AL-1-A?

Plötsligt börja Viktors ögon lysa och det börja ryka och fräsa på väggen en bit från dörren. Men tyvärr ser det inte ut som att han träffar gångjärnet.  Han slutar ganska snabbt för att slippa rökfylla hela rummet.

"Eh jao...det är ingen som har en kofot? Kanske kunde Pocko som är så stark kunna bryta upp eh, dörren kanske? i varje fall så pass mkt att vi kan slinka igenom....eller? Aleta vad tycker du?"

Martmardigan vill absolut inte att det ska sprängas här nere och skulle nu Pocko helt få bestämma så är det sprängas som gäller tänker han. Men ok, som sista utväg. kanske....Han vill ju hemskt gärna in. Under tiden som han väntar på svar ifrån de andra sätter han sig på en av stolarna. tänk så bra man sitter!! och så enkel och helt enkelt genial design. De gamla visste vad de gjorde de!!Han funderar en stund på att tända sin pipa men håller sig. Annars brukar han tänka som bäst med ett stop pipa till hjälp så kanske ändå?

Aleta tänker så det susar i rören: kanske skulle järnröret från packningen kunna användas här? Men jag orkar inte gå och hämta det nu.

"Skulle hemskt gärna vilja se Pocko spränga någon gång, han är ju nära att 'explodera' av förväntan!"

Aleta flinar och fnissar åt sin egen vitsighet i flera minuter.

Pocko ska precis till att sätta sig på en av de forntida stolarna, men han kommer av sig när han hör de andra pratar om sprängning, så han tappar balansen och trillar med en dov duns ner på golvet. Hans fläskiga kropp rullar ett varv på det smutsiga golvet. Sedan, snabbt som blixten (åja, så snabbt som bara Pocko kan), far han upp på fötter igen med mycket stånk och stön.
"Uh, aah, huuu, håhå!" Väl uppe ser han med tindrande ögon på de andra och sedan på dörren.
"Hahaha! Jaa, nu jävlar ska det dundra! Hahaha!" Pockos feta ansikte skiner som en sol. Han börjar genast fundera ut hur han ska placera krutet för att få upp dörren. Han måste nog vara lite försiktig denna gången. Hans vänner klarar kanske inte en smäll? Nåja, Viktor och Aleta är ju bara automater, dom är gjorda av plåt, men Martmardigan är nog ganska ömtålig.
"Ähum, ja, det ska nog gå det här. Martmardigan, du kanske ska kila iväg en bit...det kommer att smälla ordentligt...jag menar, bara så du inte skadar dig?" Pocko tänker på de båda officerarna som han lyckades spränga i luften. Han ler. Det VAR en ganska rolig syn ändå!
"Hehe. Jaha ok!" Pocko går fram till dörren och lastar av sig sina gevär och sin kruttunna. Han klappar alla sina händer mot varandra som för att borsta av osynligt damm, sedan börjar han studera dörren.
"Dumdidimdum, didumdidum...hmm, jaaa det här ska nog gå bra." Han fingrar på en av tändmekanismerna i sin hand.

"Hi hi, *fniss*, här kommer han!", Aleta flyttar sig snabbt undan från Pocko's anstormning.

Sprängningen från en sådan tunna borde bli kännbar ändå, Aleta har ingen tanke på att vara i närheten när den går i luften. Bulor och repor på sitt fina chassi har hon ändå, ingen idé att riskera flera. Därför tar hon sig snabbt ut och väntar i ståltrappan på att Pocko ska bli färdig.

Viktor tänker följa Aleta,  men gör ett sista försök att försöka få upp dörren på egen hand. Han tar tag i dörrens kanter och börja rycka o slita för att se om den är lös på något sätt. Han tar fram sin slägga som han montera bort slägghuvudet på. Enkelt o smidigt sätter han på ett annat verktyg på skaftet och ni ser nu att det är någon form av hacka. Med några rejäla slag och bändningförsök ger han sig på dörren en sista gång innan Pocko får råda...
This message was last edited by the player at 10:42, Sun 01 Feb 2004.

Martmardigan drar sig undan. Ska nu Pocko spränga är det nog bäst att hålla sig undan! Dessutom är han livrädd. Han har aldrig närvarat vid en sprängning och i ärlighetens namn så ligger inte just det särskillt högt upp på hans lista över saker att göra. Ja ska sanningen fram så finns det inte med över huvud taget men men.

"Jag tycker inte om det här, jag tycker inte om det här. nej, jag gillar det inte.INTE alls"

Martmardigan gör detta till sitt personliga mantra medans han flyr och tar betäckning. Får så en ide och springer tillbaka efter det forntida bordet. drar med det under sin klagan bort bort till änden av "korridorern och den första dörren där han vänder det på sidan med bordskivan mot sprängningsplatsen så att säga och gömmer sig där bakom. Han avbryter sitt mantra för att påpeka att Aleta också säkerrt får plats om hon vill och kanske viktor också. Pocko är nog för stor.tyvärr. Med de orden återgår han till sin klagomantra och drar ner hatten över öronen och kryper ihop bakom bordet.

Viktor går loss och försöker få upp dörren genom att slå in den med sin slägga. Han byter dock huvud på skaftet och försöker ett par tre hugg med sin spetsiga korp i stället, utan ytterligare lycka. Då har han ändå slagit både på dörren och på väggen bredvid... ... och på väggen på andra sidan...

Slagen mot dörren har dånat så Martmardigan har haft fullt sjå med att hålla för öronen.

Sedan går Pocko till handling. Han puttar undan Viktor och alla tar för gott att springa och gömma sig. Martmardigan får med sig bordet och sätter sig bakom detta tillsammans med Aleta. Även Viktor kommer och ställer sig i hörnan.

Pocko kliar sig under hakan med en av händerna medan de andra arbetar för att fixa en stubin och in med en smällgrej. Så häller han på lagom mycket krut (tror han) och tänder på. Martmardigan och Aleta hukar sig bakom bordet, men medan stubinen brinner känner de att det kanske ändå inte är tillräckligt att sitta bara 6-7 meter från platsen där krutet finns. Pocko blåser på stubinen så att den skall brinna lite fortare och när det bara är några sekunder kvar, springer han bort till de andra. Till skillnad från de andra ställer han sig vid väggen och klappar händer med alla händerna medan han är vänd mot dörren.

Pfffff. POFF.

Smällgrejen poffade bara till men ingenting syns på dörren mer än att den är krutsmutsig.

"För lite krut!" anser Pocko och ställer i ordning igen, genom att byta smällgrunkan och genom att hälla på mer krut den här gången. Viktor springer fram och slår en sista gång med släggan innan han retirerar. Martmardigan känner att det är alldeles för nära om det smäller, så han springer tillbaka till trappan och upp i slussen igen. Dörren låter han vara öppen och Aleta och Viktor kutar också in. Pocko häller på mer krut och tar lite stenbitar och plåt för att fokusera sprängningen bättre den här gången. När han har tuttat på springer han också upp till de andra i slussen. Hela tiden fnissar och flinar han. "Hihihihihi, hehehehehehe, SsSsSsSsSsSs! han är tvungen att hålla händerna för munnen för att dölja sin munterhet. Han tittar ner på dörren och ser hur det glöder i stubinen. Han håller sig för öronen och skrattar när han plötsligt kommer till insikt. "VAR ÄR KRUTTUNNAN!?" Han reser sig upp och springer ur slussen ut på trappan när smällen kommer.

KA-BOOM!

Det dånar till och tryckvågen slänger Pocko tillbaka in i slussen så han slår in i Martmardigans bord.

"Hahahaha! Vikken sketabra smäll. Bästa smällen någonsin!" Pocko skrattar hysteriskt när han tittar på de andra med sitt blodiga ansikte. "Det var klart värt allt krutet!"

Ett rökmoln söker sig uppåt mot de samlade i slussrummet och snart börjar Martmardigan och Pocko att hosta. För att komma undan den stickande lukten, tar de sig ner efter Aleta i rummet. De lägger märke till att den andra dörren strax nedanför trappan bara hänger på sitt ena gångjärn och visar att det finns ett annat rum innanför. Längre fram mot dörren där sprängningen tog vid syns nu ett stort hål. Dörren har slagits in i väggen bakom. Och uppenbarligen är det en trappa nedanför. En mängd med döda stinkflyn ligger vid fötterna och pyr och en enastående äcklig lukt av förruttnelse möter sällskapet när de kommer fram i dammolnet.

Martmardigan tar en av trasorna de inhandlade och använder den som luftfilter. det vill säga han knyter den så den täcker mun och näsa. Dels för att skydda sig imot stanken som slår imot dem men också för att skydda sig mot krutröken. Han letar rätt på en stor, eller ja större trasa och ger den till Pocko.

"eh jao,,ta den hära vetja, kan vara bra att ha."

Med de orden hugger han första bästa tända lykta även om det betyder att han tar den ifrån någon och språnger in till den nya trappan. han stannar till för en stund. Mumlar något för sig själv. ställer ner lyktan och laddar om sin derringer vilken han tar i sin högerhand. lyktan tar han i den andra. Det tycks som om Martmardigan antingen kommit över missödet med den ranglige mutanten eller så har han bara glömt det i all iver.

"Kom då..skynda, skynda!" Martmardigans tidigare rädsla är som bårtblåst och tillbaka är den barnsliga ivern.

Efter att ha känt i sina fickor minns Martmardigan att tygbitarna ju ligger kvar på vagnen ute hos Marina och Rex. I stället får han hålla upp sin skjorta för näsan. Han är den som först tar sig fram till dörren, och med Pockos hjälp sliter han bort vad som är kvar av den. Bakom det gapande hålet finns en spiraltrappa som ringlar sig neråt Han sparkar bort några stenar från sprängningen och tar sig neråt.

Stanken är oerhörd, och längre ner ser han något som får honom att nästan tappa lampan av äckel. Han känner kvällens skorpbitar vara på väg upp genom halsen igen. Det han ser är fruktansvärt. En humanoid varelse av något slag ligger längst ner i trappan. Han är svårt förruttnad och ordentligt uppäten av stinkflylarver som kan skönjas röra sig under hans hud. Det är ingen tvekan om varifrån alla döda stinkflyn på marken vid dörren och uppe vid sprängningen kommer ifrån.

Precis efter liket finns en ståldörr med ett handtag.

Martmardigan stålsätter sig. Trots att han aldrig sett en död humanoid tidigare och denna syn borde vara nog såkrävande även för den mest härdade kliver han över liket. Han tar ett stort steg och är mycket försiktig med vart han sätter ner fötterna.

"Var beredda höörni. det är ingen vacker syn här nere!!! det är en döing här." Varnar han dom andra samtidigt.

Väl över liket känner han på dörren.

När Viktor är påväg ner i rummet full av förväntan, kommer han att tänka på en gammal sång som en av vägverksarbetarna brukade sjunga ibland. Han har memorerat delar av texten men han vet tyvärr inte vad det betyder. Plötsligt hör ni Viktor börja sjung-skrika en liten truddilutt.

WE'D GO DOWN TO THE BUNKER, AND INTO THE BUNKER WE'D DIVE, OH DOWN TO THE BUNKER WE'D RIDE...

Viktor kommer till slut ner i rummet och får syn på liket. JAHA, ETT RUTTET LIK SER JAG.  UNDRAR HUR LÄNGE DET HAR LEGAT DÄR. EFTERSOM LIKET FORTFARANDE FÖRMULTNAR SÅ HAR DET NOG INTE LEGAT DÄR SÅ LÄNGE.

Viktor kollar igenom både rummet och liket, han hoppas kunna hitta någon viktig information. Efter det går han fram till dörren som han studera noggrant i väntan på att Pocko och Aleta ska komma ner i rummet innan han försöker öppna den.

OOC: melodin till texten är "Bruce Springsteen - The River". Men det vet ni nog redan :)
This message was last edited by the player at 09:22, Tue 03 Feb 2004.

Pocko hostar och skrattar. Han är lycklig fast hans ansikte blöder och kroppen värker. Han samlar upp sina grejer igen och kan inte låta bli att studera den uppsprängda dörren. Han ler och mumlar något om "Vilken jävla smäll alltså...hehe...ojoj" påväg ner för trappan. Han håller för näsan och grimaserar illa när han ser liket. Med försiktiga steg tar han sig förbi. När han ser ytterligare en dörr framför sig skiner han upp och ser frågande på de andra.

OOC: Skulle vara trevligt att se reaktionen på de andra (som är kvar däruppe) när de hör den dova explosionen nere från bunkern. "Åh, nej! Pocko!!!" :-)
This message was last edited by the player at 09:35, Tue 03 Feb 2004.

Eftersom ståltrappan bara tillåter en person åt gången att komma ner blir Martmardigan tvungen att öppna dörren när de andra trycker på bakifrån. Överraskande nog är det bara att trycka ner handtaget, den är öppen. Försiktigt öppnar han dörren och tittar ut i ett nytt rum. Ett surrande ljud av miljoner stinkflyn gör att han och de andra är förberedda på de svärmar av de otäcka djuren som flyger i rummet. Ljuskäglan når ytterligare ett av den forna tidens underbara skapelser. Han tar sig några steg rakt ut i rummet och märker att det öppnar sig åt vänster också. I rummet står stålramar ut från väggarna, ca 1x2 meter. En ram i höjd ca 50 cm ovanför marken och en annan 1 meter ovanför denna. I ramarna sitter ett järnnät, med smäckra fjädrar som låter järnnätet svikta när Martmardigan går fram och trycker ner det. Ramarna stabiliseras av stolpar som går från golv till tak.

Rummet som är ganska stort, 5x4 meter, har totalt 8 järnnätsramar monterade i väggarna. Aleta ger dock till ett skrik eftersom hon ser mer än dem som är låsta till oljelampan. Vid ena väggen ser hon ytterligare 2 lik och vid dessa finns några kofötter och lite andra saker som tydligen är deras utrustning. Efter tiden som har gått sedan de dog så har förmultningen av deras kroppar gjort att allt, såväl kroppar som utrustning ser ut att ha blivit en enda stinkande massa. På den väggen finns ytterligare en dörr.

Aleta vänder bort blicken i avsky inför alla liken. Nog har hon sett död förr, men inte i sådana här stadium av svärta och förruttnelse. Kött är verkligen äckligt. Undrar hur de andra egentligen står ut?

Inte ens Viktor's sång förmår lyfta stämningen. Aleta känner igen texten, men visst är det NÅGOT fel i den? Nåja, hon tar sig förbi vid sidan om, så långt från kropparna som möjligt.

"Undras vad de dog av? Vad tror ni? Och vad har det här rummet använts till? Konstigt...",säger Aleta och kliar sig i huvudet.

Viktor tar först en liten titt på en stålram, sedan går han fram till dörren.

URSÄKTA MIG MARTMARDIGAN, MEN DET ÄR NOG BÄTTRE JAG GÅR FÖRST. JAG HAR KÄNSLIGA ANALYSINSTRUMENT SOM SNABBT UPPTÄCKER TOXIDER OCH ANDRA FARLIGA SAKER SOM JAG INTE TROR DU KAN UPPTÄCKA LIKA FORT.

Viktor vänder sig plötsligt om och pekar på en stålram, samtidigt som han börja skrika igen.

DE DÄR STÅLRAMARNA ÄR BARACKSÄNGAR. DETTA RUMMET MÅSTE VARA EN FORM AV ARBETSBARACK, FÖRMODLIGEN ANVÄNDS DEN TILL E4,AN HÄR BREDVID. TYVÄRR MÅSTE JAG MEDDELA ER ATT DE TVÅ DÖDA PERSONERNA I DETTA RUM ÄR VÄGARBETARE. DÄRFÖR TYCKER JAG ATT VI NU TAR EN TYST MINUT.

Viktor vänder sig om mot dörren och står helt orörlig i en minut innan han öppnar den.

Viktor tar ett par steg och undgår att halka i likens utsöndrade kroppsvätskor. Efter att ha stått still sätter han ett pekfinger ner i ett av liken.

"OHÄLSOSAMT!"

Därefter drar han upp dörren. Att liken ligger i vägen för dörren bekymrar honom inte så mycket, han får helt enkelt ta i lite extra för att få upp den på vid gavel.

Han kommer in i ett mycket litet rum, 2x2m som rakt fram har en dörr som öppnas framåt och till höger så finns en dörr som man drar upp i det här rummet.

Aleta lägger märke till ett litet hål med en rund sotring runt i dörren som Viktor öppnat.

Viktor går fram till dörren rakt fram. Långsamt o försiktigt öppnar han och kikar in, precis som om han var berädd på att något ska hända.

Viktor öppnar försiktigt dörren och Martmardigans fackla förmår inte lysa upp något i det rum som öppnas framför honom. Viktor hör dock snabbt en röst och ett ihåligt 'puff' några meter bakom dörren. Innan han hinner reagera formligen exploderar väggen bredvid dörren en blixtkaskad och ett klart ljus förblindar honom och Martmardigan. Aleta och Pocko som fortfarande befinner sig i sovutrymmet hör och ser bara vad som händer framför dem.

Snabbt drar Viktor tillbaka dörren och han startar om sina synenheter för att få bild igen. Martmardigan tappade lampan i tumultet och gnuggar sig i ögonen några sekunder innan han åter får tag i lampan som klarade fallet.

"DET VAR NÅGON DÄRINNE. UPPENBARLIGEN MED NÅGON TYP AV VAPEN!", konstaterar Viktor.

Viktor slår igen dörren och håller för den med hela sin tyngd.

JAG HÖRDE ATT HAN PRATADE FORNSPRÅK SÅ JAG ANTAR ATT DET ÄR NÅGON TYP AV ROBOT DÄR INNE. ELLER AUTOMAT SOM NI BRUKAR SÄGA. AV HANS HANDLINGAR ATT DÖMMA SÅ VILLE HAN INTE HA OSS HÄR. DU SÅG DEN OCKSÅ MARTMARDIGAN, KAN DU SÄGA VILKEN TYP DET VAR OCH HUR MAN FÅR DEN ATT LÄGGA NER VAPEN. ELLER VAD SKA VI GÖRA?

OOC: Ursäkta att Viktor gjort så mycket idag, men jag tyckte ändå det inte var så mycket viktigt i det förra rummet så jag hoppas ni inte har något imot det...

"Vi kanske skulle försöka prata med han eller? Jao......det skulle vi kunna göra. Aleta är ju den bäste av oss på det tror jag eller har jag fel?jao....ja det är min ide. Det verkar ju inte som om han använder dödligt våld imot oss ialla fall tror jag. Jao,jao. ja vad tycker ni?"

Martmardigan plockar upp lyktan från golvet och tänder den igen om så skulle behövas. Vidare känner han sig väldigt röksugen men detta är väl knappast tillfälle för att tända pipan? nej det får vara. Eftersom han själv inte riktigt uppfattade vad som hände utan Viktor ger han ett tämligen förvirrat svar till sin gode vän automaten. Han håller också Derringern redo om så skulle behövas. Visst är han skraj och visst vill han helst av allt se att han inte behöver använda den. Han minns allt för väl vad som hände sist han brukade den. Nej våld är inte hans kopp av te och bara tanken på det får honom att små rycka i nervositet.

Aleta kan inte förstå hur alla kan uppfatta henne som någon sorts expert i dessa sammanhang. Och nu ska hon prata förstånd med en vildsint och farlig automat? Vem vet hur länge den irrat runt här nere? Kanske har dess system tagit skada av ensamhet och slitage? Aleta tar en stor risk men säger givetvis: "Ni vill jag ska prata med den? Javisst! Så gärna så!", helt utan antydan till sarkasm.

Hon tar sig fram till dörren som Viktor håller i och tillsammans öppnar de den en glipa. På hackigt fornspråk (det hon kommer ihåg) säger hon: "Mhhmmhh, öh, skjut inte, vi kommer i fred, öh, hmm, oh store automat!"

Med teatralisk och underdånig ton hoppas hon få något slags gensvar inifrån rummet. Ett gensvar som förhoppningsvis inte innebär alla deras död.

Aleta öppnar dörren några centimeter och börjar tala. Gänget förstår allt som hon säger även om hon försöker lägga lite dialektalt 'forniska' i talet. Uppenbarligen fungerar det ändå på något sätt. Hon blir inte omedelbart beskjuten. I stället ser hon genom dammet en kuslig figur på andra sidan rummet bakom några bord. Det är mycket riktigt en robot med metalliskt utseende. Dess huvud består av en stor hjälm och i ena handen har den en märklig pistol och i andra en metallstav.

När den får syn på Aleta börjar den plötsligt springa med den gnistrande metallpålen i högsta hugg samtidigt som den säger något metalliskt på fornspråk. Aleta drar snabbt igen dörren och en dunk hörs i ståldörren och en elektrisk blixt vandrar över dörren och in i handtaget  vilket gör att såväl Viktor som Aleta känner en stöt.

Pocko står längst bak och studerar sina vänners tafatta försök att kommunicera med automaten. Pocko inser snabbt att automaten i nästa rum inte pratar deras språk, den pratar Pockos språk. Han ser till att ladda sina bössor och tar sedan rejäla kliv fram mot dörren.
"Flytta på er! Pocko ska prata med plåtburken! Nu ska vi se här..."
Han tränger sig förbi de andra och puttar undan Viktor och Aleta. Med ena benet tar han spjärn mot dörren och, med sin fulla kraft, puttar han upp den.
BLAM! BLAM! Pocko drar av två skott.
"Käka bly din plåtklädda drivvedsmask!"

Viktor anstränger sig för att komma på sina fornspråkskunskaper. Han har  precis planerat säga något till roboten, men blir hastigt avbruten när han ser Pocko dundra förbi och avlossar två skott. Trots detta börja han prata med roboten som inget hade hänt.

FÖRBJUDET SÄGER DU!  DU VET TYDLIGEN INTE VEM JAG ÄR. JAG ÄR VÄGVERKSENHET V62C. JAG OCH MINA VÄNNER ÄR HÄR FÖR ATT INSPEKTERA VÄGBYGGET.. Å VAD FÅR VI SE!!! TRE DÖDA VÄGARBETARE OCH EN GALEN ROBOT. LÄGG GENAST NER DINA VAPEN OCH RAPPORTERA TILL MIG OM DIN STATUS OCH UPPDRAG. OM INTE SÅ MÅSTE VI TYVÄRR DEAKTIVERA DIG. MAN KAN TRO DU HAR FÅTT KRÄFTAN SOM DU BETER DIG...

Viktor börjar hålla sin monolog om vägbyggen och kräftor när Pocko har kollat sina bössor och rusar framåt med en bössa i varje nävpar, riktade snett framåt. När dörren flyger upp på vid gavel står en otäck robot väldigt beredd bara någon meter framför honom.

FRÄÄSS!

Pocko känner en rejäl, varm smärta i pannan av något som han inte vet vad det är, vilket gör honom än mer förb... ilsken...

Han riktar sina bössor tillbaka mot droidens huvud och trycker in avtryckarna.

"KA-BOOM" "Ka-Ploink"

Dånet från bössorna får det åter att pipa i öronen. Vad är det för fäbless han har för höga smällar egentligen???

Den ena bössan som innehåller en jättekula slår in i skallen på roboten och gör ett ordentligt hål. Roboten ser dock inte ut att affekteras allt för mycket, även om det blixtrar till i skallen, utan en röst kommer ut från stålskelettet, åter något på fornspråk.


OOC:
I första led står nu Pocko, därefter Viktor och Aleta, allra sist en Martmardigan med hakan nere vid knäna.
Slå Initiativ och sätt dem tillsammans med Era handlingar i en privat linje till mig. Rollspela också ev träffar/missar. Jag räknar att ingen har några minus, även om ljuset från lyktan verkligen inte lyser upp allt... Men den lyser upp Er ;)...

Aleta hinner knappt tänka över vad hon ska hitta på nu att säga till den tydligen förvirrade automaten då Pocko tränger sig förbi och börjar skjuta. Hon önskar hon kunde simulera en suck som en riktig människa, men nu måste hon hjälpa Pocko.

Aleta tränger sig förbi dörren och upp jämnsides med Pocko på hans högra sida. Eftersom hon inte har geväret färdigt måttar hon en spark med högerfoten mot automaten. "Ta den här, fula robot!", piper hon samtidigt. Hon inser försent att roboten och hon är båda byggda av metall. Ett rejält *KAABLONK* hörs när Aleta's fot smäller in i dess huvud, men hon gör inte mer än en liten buckla i plåtskrället.
This message was last edited by the player at 16:49, Fri 06 Feb 2004.

" Mökens också!!! EN TERRORROBOT!!!!!!!!!! En kve..kva..kelv...KEVLARKLÄDD attan också!!! Pockos bössor är nog det enda vi har att förlita oss till nu. i alla fall....ghaaaa!!!! svin och röpest.

Martie blir som hysterisk bakom de andra och börjar nästan dansa runt av rädsla när det går upp ett liljeholmens för honom vad det kan vara för något. Varför gav han sig inte in på en karriär som ölmusthavare istället för det här?!?

"Hua, hua... Jihaaa!" Skriker Pocko när han helt orädd (eller helt blåst!?) stegar fram mot automaten. Precis när han kommer fram drar han upp sina gevärspipor för att skjuta automaten i skallen, men Pocko snubblar till och båda gevären fastnar i automatens ben.
"Va faan!" Skriker han rakt i "ansiktet" på automaten.
"KA-BOOM!") OOC: (Tack för det Kenny! KA-BOOM var bättre! ;-)
Pocko verkar bli lika förvånad som de andra i rummet när ett av gevären går av och spränger bort stålflisor och några mindre detaljer från automatens vänstra ben.

DU FÖLJER INTE VÄGVERKETS PARAGRAF 13 DEL 45-6. DETTA SKA DU GENAST STRAFFAS FÖR. Skriker Viktor ut mot roboten samtidigt som han stöter upp sin hacka mot roboten. Tyvärr har han inte så bra kontroll på sin handling så stöten missar precis Pockos huvud.
This message was last edited by the player at 13:15, Sat 07 Feb 2004.

Modig som få skuttar Aleta in i rummet med Terrorroboten. Trots att hon gör en solid käftspark rubbas inte den stora roboten det minsta. Dess massiva skydd absorberar kraften från den lilla automatens 37:or.

I stället så höjer automaten sin märkliga pistol och riktar den rakt mot den framrusande orange vettvillingen. Inget händer dock Viktor ens när den blixtrande staven också precis passerar förbi honom.

Pocko har lite problem att hantera faktumet att lilla Aleta studsar som en boll framför honom, men smälla ska det, även om siktet inte är det bästa och den stora kulan slumpar sig minsann in i robotens ben.

Viktor och roboten står framför varandra och svingar sina vapen mot varandra. Viktor försöker träffa terrorroboten men missar, precis som terrorroboten gjort tidigare.

Martmardigan skriker ut sin vånda, men kan ändå inte hålla sig ifrån att titta på den magnifika tingesten som står inne i rummet. Detta är ju tur för församlingen eftersom han är den som håller i lyktan.

OOC: Ny runda. Ni är nu alla utom Martmardigan, som står i hallen, inne i ett ganska stort rum med inte mindre än 4 stora bord. Pga att ljuset bara kommer från dörröppningen ser Ni dock inte hela rummet. Ni får inga minus för att strida här, så länge Ni håller Er precis vid dörröppningen där ljuset finns.
This message was last edited by the GM at 00:20, Sun 08 Feb 2004.

Aleta kryper ihop och slinker undan från den värsta striden. Hoppar upp på ett av borden i närheten och plockar fram sitt kära gevär. Hon petar in en av sina fem .45s i loppet och är färdig för skrotning. Av automaten alltså, inte sig själv. Detta sista säger hon högt och fnissar.

DETTA SLAG JAG GÖR NU ÄR SISTA VARNINGEN... LÄGG NER DINA VAPEN GENAST... Viktor tar i ner från golvet och svingar sin hacka med all sin hydraulikkraft han kan frambringa. Det för en gångs skull välriktade hugget borrar sig djupt in i robotens bröstkorg. Blixtar slår ut från hålet i bröstkorgen och olja bara vräker ut över alla och ner på golvet. Viktor rycker ut hackan och inväntar det slutliga svaret från roboten. NÅÅÅ...?

Pocko tar ett steg tillbaka för att dra upp en patron (slug) och ladda ett av gevären. Det andra geväret riktar han mot automaten och drar av den sista kulan.
KA-BOOM!
Hagelkulorna smattrar mot väggen bakom automaten och slår bort flisor som sprider sig i lokalen.
"Jihaaaa!" Skriker Pocko.

Aleta hoppar vigt upp på sitt bord en bra bit in i rummet och känner sig riktigt uppspelt av situationen. Kulan ligger i loppet och hon är klar att ge den stygge roboten på nöten.

Pockos onödiga skjutande fortsätter, men han lyckas i alla fall stoppa i ett extra stort piller i sin kanon.

Viktor ger ett mäktigt hugg som går rakt genom kevlaren på terrorroboten som uppenbarligen inte lyssnar på vad Viktor har att säga.

Den sista smällen verkade veta var den tog, för terrorroboten som fortfarande siktar mot Viktor med sin konstiga pistol trycker återigen in avtryckaren. Ett litet vinande hörs, sedan ett knäpp och en liten rökpuff åker upp från fornpickadollen. Viktor blir helt begeistrad i puffen och ser inte den elektriska klubban som kommer i robotens andra hand. Den ger en lätt smäll i benet på Viktor, men det sprakar till något så fruktansvärt när den träffar, och en ljusbåge slår mot Viktors vitala kretsar, vilket gör att den arme vägarbetsroboten blir fullständigt överbelastad. Alla leder på Viktor låser sig och han blir stående i ställningen där han laddar med sin hacka för nästa slag.

OOC: Ny runda

Pocko attackerar plåtmonstret. Han rundar den stillastående (döende? ;) ) Viktor och skriker.
"Arrrgh! Ditt plåtsvin! Nu ska du få! Ät denna!" Pocko riktar återigen sin bössa mot automaten.
KA-BOOM!
Den öronbedövande knallen ekar i bukern. Kulan slår in i automatens högra ben.
KLONK!
Några skruvar och smådetaljer flyger från den förvånade ;-) automatens ben. Pocko skriker förtjust.
"Haaaah Hahaaa!!"

Sporrad av Pocko's stridsiver och uppfylld av vrånghet inför terrorskrället riktar Aleta Skarprättarn mot denne och trycker av. Med nästan magisk precision träffar kulan plåtskallen som rycker till och sprider gnistor omkring sig.
"Ha ha haaaaw ha ha haaaaw!", skrattar Aleta och gör en liten glädjedans uppe på bordet.

Aleta verkar ha träffat mitt in i skallcentret på den stora roboten för en skakning går genom dess kropp och plötsligt börjar den springa ut i hallen, och in i nästa rum, där Martmardigan står.

Martmardigan som har varit helt förstummad av allt som händer börjar fumla upp sin lilla pistol, om det skulle vara så att den vackra atomaten skulle få för sig att komma nära honom. Det är dock svårt när man bara har en hand ledig, den andra håller han ju lyktan i. Till slut får han dock upp den, men beslutar sig i stället för att springa när han ser roboten faktiskt komma i full karriär mot honom. Han tappar lyktan i dörröppningen men knappt har han vänt förrän han känner ett kraftigt slag i ryggen, och hans kropp spänns av en elektrisk stöt.
Pocko, som pepprar in ett nytt skott i robotens ben när den springer förbi honom känner sig nöjd med träffen, som verkligen verkar tränga djupt, djupt in i robotens benelektronik eftersom knät stelnar till. Motoriken i robotens bål fungerar dock fortfarande fint och häver halkningen som roboten får när han trampar i de ruttna liken utanför dörren. Stanken som rivs upp är dock enastående äcklig.
Viktor står helt enkelt, och kan inte göra annat. En liten blå ljusbåge vandrar från topp till tå på den orange roboten.
OOC: Pusslade in en liten bild på hur det ser ut. Den svarte är Terrorroboten. Den gula är lyktan och de röda splättarna är RPna. Terrorroboten och Martmardigan är alltså i rummet med vägverksarbetarsängarna...
This message was last edited by the GM at 11:55, Wed 11 Feb 2004.

"Ghaaa..AAJJ!!!"

Martmardigan är nära att falla av slaget. Men det gör han inte!! Utan istället snurrar han runt med något galet i blick. Lyktan må han ha tappat men inte sin derringer som han utan att tänka sig för trycker av mot den dubbelt förbannade automaten. Hans skott tar automaten i höger ben och gör ännu mera skrot av benet än tidigare.

Förblindad av raseri stannar han upp och börjar ladda om sin pistol. Terrorroboten ska få vad den tål!! Martmardigan är ARG. MYCKET FÖRMÖKAT ARG. ja så arg som han aldrig varit faktiskt. Så pass ilsk att han faktiskt glömmer bort att vara rädd för att så väl få mer stryk som att vara rädd för alla vapen som är dragna och smäller omkring honom. Någon kanske skulle kolla till Viktor? Ja sedan. inte nu. först ska automatkräket sänkas!!

"Hallå där, terrorautomat! Kan du inte stå still fem sekunder?", ropar Aleta efter automaten, men när den inte stannar hoppar hon snabbt ner och rusar efter den, samtidigt som hon laddar om sitt gevär.

"Flytta på dig, Viktor! Ingen tid för 'standby' nu.", säger Aleta när hon passerar Viktor och Pocko, och ger Viktor en liten knuff i förbifarten, helt omedveten om hans predikament.

Pocko tittar förvånat efter den mesiga automaten. Han tror inte sina ögon. Flyr den "tuffa" plåtmanicken?
"Hahaha! Nu blev du rädd va? Ditt lilla plåtskrälle! Hahaha!" Skriker Pocko och tar några rejäla kliv efter automaten. Han passar på att ladda sina bössor...

Pocko springer efter terrorroboten under det att han laddar in en slug i varje bössa. När han hinner ifatt den är det bara för att Martmardigan precis pepprar knät på den onde plåtburken. Martmardigan har en grym blick som Pocko inte skulle kunna tänka sig att den tråkige mesen någonsin skulle kunna ha.

Plötsligt kommer robotens elstav snurrandes genom luften, och Pocko har inte en möjlighet att ducka undan eftersom hans fläskiga kropp inte är så lätt att få stopp på. Som tur är stoppar dock fläsket elstöten så han känner bara en lätt kittling av ljusbågen.

Aleta följer Pocko i spåren och när hon springer förbi Viktor ger hon honom en knuff. Viktor som fortfarande är helt låst i lederna står och vaggar på sina titanfötter. Klonk, klonk, klonk

Viktor står ensam i mörkret och kan bara se ljuset från det andra rummet.

OOC: Ny runda. Viktor står fortfarande orörlig. Alla andra är i sängrummet.
This message was last edited by the GM at 11:56, Wed 11 Feb 2004.

( OOT: den tråkige mesen......nä nu jäklar!!!)

Maretmardigan rusar efter den undflyende automaten. stannar upp och tar sikte men pistolen i ett säkert tvåhandsgrepp och skjuter igen (efter att han laddat om den som sagt). PANG!!. Skottet tar någonstanns i väggen framför terrorroboten.

" MÖKARNS DYNGA IFRÅN EN KUTBOCK!!!" Nära nog vrålar den annars så stillsamme Martmardigan och börjar ivrigt att ladda om sin pistol igen.

En hel massa svordomar, både uppdiktade och gamla goda hörs han muttra medans han pillar in ännu en patron i sin lilla pickadoll.

Så fort bössorna är laddade riktar Pocko piporna mot automaten igen. Fast besluten att nedgöra det elaka plåtmonstret avlossar han åter igen en kula som träffar automaten i magen.
KA-BOOM!
KLOINK!
Kulan studsar mot automatens plåtar och lyckas endast åstadkomma ett litet märke som ingen i sällskapet lägger märke till.
Pocko skriker.
"Haha! Där fick du igen din blyfulla konservburk! Jihaaa!"

Aleta kan inte mer än känna stolthet inför denna plåtniklas, som tycks tåla hur mycket som helst. Denna tåliga skara automater skapade av urbergens smälta malmer, en skara hon själv och Viktor tillhör. Om hon kunde skulle hon gråta en oljedroppe när hon ännu en gång höjer geväret till axeln. Den välkända skrällen när en skarprättare avfyras ackompanjeras därefter av ett metalliskt *klank*, denna gång i robotens vänstra arm.

Den mäktiga roboten knuffar undan Martmardigan medan han laddar om sin lilla pistol och sliter dörren till trappan. Både Aleta och Pocko avlossar sina skott och träffar roboten bakifrån, men till synes utan att ge någon skada på den. I stället gör den sinnrika mekanismen i dörren att den automatiskt går igen, efter att roboten rusat dit. Det går att höra att roboten har tagit sig fram till trappan. Trappan är dock en smula för trång för roboten så det tar lite tid att ta sig uppåt.

OOC: Bara någon plockar upp lampan, Pocko är närmast, så kan Ni ta Er in i trappan och få +25% på att träffa roboten. Den SR som går medan Ni hämtar lampan kräver roboten ändå för att komma en bit på vägen till andra våningen. Om Martmardigan eller Pocko vill hoppa in och skjuta direkt, utan ljuskälla så funkar det också, -25% på skottet.

En elektrisk tanke far genom Aletas positroncortex. Om roboten lyckas ta sig upp och ut genom slussen, skulle inte det innebära att de blir innestängda? För evigt fångade i dessa mörka salar med enbart ruttnande lik som sällskap... Aleta skakar de deprimerande tankarna ur huvudet och springer förbi Pocko och Martmardigan samtidigt som hon laddar om.

"Pocko och Marty, den är på väg ut, vi måste stoppa den, annars blir vi fast här. Någon av er får ta lampan, jag laddar ju om.", ropar hon snabbt till de andra, knappt utan att stanna.

Trots sin litenhet är Aleta ganska stark och hon sliter också upp dörren. Väl ute i trapphuset stirrar hon uppför trappan och får syn på den kämpande automaten.

"Hit men inte längre!", väser hon.

Martmardigan hör och lyder. Han har ungefär gissat på samma sak som Aleta. Så fort hans pistol är laddad rusar han efter lampan och tebax så fort han kan. Han har fortfarande mord i blicken och tycks ovanligt fokuserad. Med lampan i ena handen och sin lilla pistol i andra är han redo att jaga automat precis som de Nordholmska robotjägarna han hört så mycket om och faktiskt läst om någon gång i polisgazetten.

Han ägnar även en tanke åt Viktor men det får vänta. Bara denna terrorrobot. denna avlägsna kusin till hans vänner Viktor och Aleta är nedgjord har han all tid i världen åt att fixa vad som behöver fixas på Honom. Eller kallar man en robot för honom? eller? nej. nu finns ingen tid för grubblerier.

"Jag ser inget för möken!" Skriker Pocko. "Mamma! Ärhum...jag menar va faan!"
Pocko fumlar med händerna i fickorna och får upp två nya patroner. Han stegar framåt samtidigt som han trycker in patronerna i en av bössorna.
"MARTMARDIGAN! LYSE!" Skriker han samtidigt som han kisar upp för trappan för att få korn på automaten.

Aleta laddar upp, öppnar dörren och tar sig fram till trappan genom att klafsa i liket. Efter henne kommer Pocko med 2 friska sluggar i bössorna (totalt 3). Rasslandet och klonkandet från roboten som försöker ta sig upp mot det uppsprängda hålet dånar i det lilla utrymmet. Småsten och grus rasar ner från ståltrappan.

När Martmardigan låter ljuset spela in i trappuppgången åker Aletas och Pockos gevär direkt upp mot respektive axlar och tar sikte på den svarta skuggan ovanför dem.


OOC: Ok, då kör vi. +25% eftersom alla väntade.

Pocko siktar upp för trappan.
"Dumdidumdum"
KA-BOOM!
Den första kulan missar och åstadkommer endast ett rejält hål i väggen.
"Dumdidumdum"
KA-BOOM!
KLOINK!
Den andra kulan verkar träffa på roboten någonstans.
"Hehe"

straxt efter att Pocko och aleta fått sitt lyse och skjutit på roboten tar Martmardigan sikte och  skjuter även han. PANG!! hans lilla derringer smäller till. PLONK! skottet tar vidundret i från forndom i bröstet men Martmardigan och de andra undrar om det ens gjorde någon nytta.

"MÖKARNSMÖKDUSKASVINÄTEMIGNEROMDETSÅÄRDETSISTAJAGGÖRDINDUMJÄVLATALIBANROBOT!!"

Marties svordommar regnar ner över alla närvarande. Taliban? ja någonstanns för länge sedan läste han något om dem på något papper ifrån forntiden. Hans dåvarande mentor pratade något om att det var ett utdrag från en tänkardosa, ännu ett av de forna människornas underverk, och att Taliban mest troligast var en svordom som användes mot folk man inte tyckte om. Så därför tyckter martie att det är ett excellent skällsord på terrorroboten. den är inte bara ifrån forntiden. Martie tycker heller inte om den. ett dugg!!!

Fast besluten att stoppa roboten skjuter Aleta denne i huvudet, men undrar om detta verkligen gör någon skillnad. Om bara Pocko hade haft kvar sin kruttunna nu...

Ett formidabelt krutfyrverkeri uppkommer när alla ger fyr mot den klonkande roboten. Visst blir den träffade, men oförtrutet fortsätter den ut genom det gapande hålet som Pocko sprängt upp. Vigt som en bergsget hoppar Aleta upp i trappan och kommer nyladdad och klar upp när roboten har kommit halvvägs över det övre rummet. Pocko som följer efter får visserligen laddat med sin sista slug (har alltså en kula i vardera vapnet) men hans fettvalkar stoppar honom när han tränger sig upp i trappan. Martmardigan följer honom i hasorna och hade kunnat ta sig förbi om inte fläskot varit så fasansfullt tjock...

OOC: Ni är alla nu uppe på första våningen. Aleta är nu en SR framför de andra och kan alltså deklarera 2 handlingar, de andra 1 var. Roboten är uppenbarligen på väg att stylta sig upp för trappan till slussen. Även Martmardigan har haft gott om tid att ladda sitt vapen bakom Pocko.

Aleta skjuter ännu en gång, men det verkar som om inget kan stoppa automaten. Med förtvivlan ser hon att kulan bara gjorde en liten buckla på hans högra ben.

Aleta har en kula kvar, en kula hon inte tänker slösa på denna plåtburk. I stället springer hon fram och förbi denne. Fast besluten att komma före till slussdörren.

"Hallå, ni andra!", ropar hon bakåt till Pocko och Marty, "Jag springer före och stänger den inre slussdörren, fast från andra sidan, så han inte kommer ut! Ni får ta hand om den!"

Aleta stannar till och bränner av ett skott mot den bastante roboten, men han fortsätter oförtröttligen uppför trappan. Hon gör ett hopp och svingar sig upp på mitten av trappan och undgår med nöd och näppe den blixtrande klubban från Terrorroboten som slår mot henne när hon springer förbi honom in i slussen. Hon tar direkt tag i dörren och börjar pressa för att stänga den, men hon är inte tillräckligt snabb (eller stark). Roboten har fällt bak sin laserpistol och trycker lätt upp dörren. Han vänder sig direkt om och börjar stänga dörren efter sig, med Aleta kvar inne i slussen!

Martmardigan får iväg ett slungskott med sin alltför lilla pistol, men eftersom han bara ser konturerna av den gående roboten missar han. Pocko stirrar mest fånigt medan han fortsätter mot trappan.


OOC: Efter några tillsägelser har det ändå inte kommit några postningar trots att alla varit online och antagligen läst postningarna. Martie har åtminstone slagit slag, men inte postat. Jag trycker vidare handlingen.
This message was last edited by the GM at 13:01, Mon 16 Feb 2004.

Det finns ju ingenting lilla jag kan göra mot den här mackapären, tänker Aleta uppgivet. Kanske det bästa vore att låta den smita trots allt? Nog borde jag kunna öppna för Marty och Pocko när den väl gett sig av?

Hur som helst ställer sig Aleta vid sidan av och laddar om sitt gevär, utifall plåthögen skulle få för sig något, samtidigt som hon observerar vad denne gör.

OOC: Märkte också att postningar uteblev, trodde det var något fel på RPol, har egentligen bara väntat på att NÅGOT skulle hända.

Pocko och Martmardigan kommer uppför trappan och når den inre slussdörren på några sekunder, efter att de har sett att dörrens handtag har vridits om och låst om honom själv och Aleta! Martmardigan lägger örat till dörren och hör ingenting först, men plötsligt hör han (och Pocko) ett ljudligt bankande när metall slår mot metall inne i rummet. Det är dock inte den här dörren som roboten mörbultar.

" Pocko kan du göra något åt dörren!!!" Martmardigan blir lite förskräckt över de tusen olika tankar som far genom hans huvud just nu. Vad händer där inne och har de tagit sig vatten över huvudet? Denna vidriga tingest kanske de gjort bäst i att lämna ifred från allra första början...

Hmm, nu kanske det är läge att släppa in de andra, tänker Aleta och smyger längs väggen bort mot dörren i andra änden. Väl där försöker hon öppna dörren för Pocko och Marty.

Aleta får grepp om dörrens handtag och fixar med handtagen. Hon försöker vara så tyst hon kan men slår i handtagen riktigt ordentligt. Den andre roboten är dock fullt upptagen med att banka på ytterdörren, så han märker ingenting.

Dörren glider upp och Pocko står först när ljuset från Martmardigan lyser upp slussen. Då slutar roboten banka och vänder sig med en frustrerad ryckning om och anfaller direkt.

OOC: Då var det dags för nya initiativ och deklarationer...

Martie drar upp sin picka mot roboten som går till attack och klämmer iväg ett skott. tyvärr drar han alldelles för fort för att vara en så pass ovan skytt som han är och kastar iväg skottet i ren panik mer eller mindre vilket gör att han missar roboten och sätter sin patron i väggen bakom dem någonstanns. Hans pistol går dock av alldelles intill Pocko som av Martie får klockor att ringa i hans öron.

Pocko ska precis till att börja banka på stålporten framför sig när dem plötsligt glider upp. Martmardigans skott gör förvisso att det ringer i Pockos öron, men det tänker inte Pocko på. Dessutom är han van. Pocko riktar snabbt piporna mot stålmonstret och trycker av.
KA-BOOM!
"Hehehe"
This message was last edited by the player at 20:53, Wed 18 Feb 2004.

Roboten måste ha någon svaghet, kanske ryggen? Aleta tar en kort sats och hoppar! Tyvärr går det inte som Aleta tänkt sig utan hon råkar träffa automatens högra arm, men i stället för att ramla tillbaks ner försöker hon greppa tag i armen eller vad som helst och hänga kvar.

Aleta snurrar upp på ryggen men beslutar sig snabbt för att släppa när hon ser Pocko siktandes rakt på henne! Hon försöker få tag i robotens arm men han kastar undan henne då han kastar sig mot Pockos feta nylle med sin elklubba. Strax efter att klubban träffar Pocko i nyllet ger han direkt betalt genom att pressa in vapnet i axeln på den metalliske besten och trycka av. Kulan sliter upp ett stort hål i robotens solida rustning och trasiga kablar och hydraulik åker ut genom kratern.

Martmardigan försöker få iväg ett skott bakom Pocko men kulan är inte ens nära att träffa.

OOC: Ojojoj, roboten ser verkligen sargad ut, men det är svårare att döda en skadad robot, än att döda en ekoxe, som Zigge Zmolk så ofta brukar säga.

Alla är nu samlade kring den inre slussdörren, som är vidöppen. Robotens strålipistolhand som Pocko träffade sist hänger utmed sidan, men klubban är fortfarande i högsta hugg. Martmardigan står bakom Pocko och balanserar på avsatsen efter trappan.

Aleta reser sig upp färdig till språng och måttar en spark mot automatens baksida.

Martmardigan börjar känna hur hans nyfunna mod ersätts av desperation. VAD GÖRA!!?? tänker han och tar sig mest för att fumla i en patorn i pitolen även om han nu tvivlar på att han kan göra någon nytta mot denne robot egentligen.

Utan vidare dröjsmål drar Pocko iväg ytterligare en kula mot det outtröttliga plåtberget.
KA-BOOM!
KLOINK!
Kulan slår in i robotens plåtar.

Pocko är övertygad om att han ska besegra besten, fast det är innan han vet att han precis avfyrat sin sista kula...

Aleta försöker sparka roboten utan att komma i Pockos skottfält. Hon lyckas att hålla sig undan, men missar roboten.

Roboten verkar ha målet klart, han vill stänga dörren. Pocko stoppar in sin bössa genom dörröppningen så terrorroboten puttar ut den medan han stänger dörren. Pockos bössa går av och träffar återigen den trasiga armen.

Dörren stängs återigen och låsen dras åter igen. Aleta är instängd, ytterligare en gång.

Det tar ytterligare en liten stund innan det klangar inifrån rummet igen.

Aleta rycker på axlarna och petar in sin sista kula i geväret. Nu eller aldrig, tänker hon medan geväret laddas, om han inte går ner nu så vete möken vad jag gör...

Pocko skrattar högt och stoppar ner sina händer i fickorna för att plocka upp fler kulor.
"Nu är du inte så tuff va!?" Ropar han till roboten precis innan dörren slår igen framför honom. Pocko ska precis trycka in patronerna i loppet när han ser att det är hagelpatroner.
"AAAAAAHHH!" Pocko spärrar upp sina ögon och skriker. Han kastar patronerna på golvet och sticker ner sina händer i fickorna igen. Frenetiskt röjer han runt i sina fickor och får upp ytterligare hagelpatroner.
"Iiiiiiiih! AAAAAAAAHHH!!!" Skriker han förtvivlat. Hans ansikte färgas rött av ansträngningen. Pocko vänder sig mot Martmardigan.
"JÄÄÄVVLAAARR! NU LIGGER VI RISIGT TILL!" Skriker han rakt i Martmardigans ansikte. Martmardigan möter en inte allt för angenäm lukt som kommer från Pockos förruttnade innanmäte.

Pocko ser helt förtvivlad ut. För Pocko har världen helt rasat samman...

Ett skott går av bakom slussdörren och antagligen är det Aleta som gör slut på roboten innanför.

Pockos utbrott avslutas och han rafsar upp sina patroner igen, när rummet där han och Martmardigan befinner sig i börjar blinka i orange ljus och ett kraftigt hydraulaggregat kommer frustande från det uppsprängda hålet. Det skramlar av lösa metalldelar när vägverksroboten kommer springande. Han har sin stora hacka i högsta hugg och allt stannar upp när han kommer springande och kommer uppför ståltrappan och upp på avsatsen innan den inre slussdörren.

Alla tittar på varandra när det plötsligt hörs en smäll innanför dörren, mycket kraftigare än den tidigare skarprättarknallen.

När de samlat sig och sina grejor och känner på dörren är den ohjälpligt låst.

OOC: Jepp, det har nu gått några SR...

Viktor hinner inte säga hej igen utan springer rätt fram till spakarna vid slussdörren. Han börja rycka och slita i dom precis som han aldrig gjort något annat i sitt liv. Efter några sekunde glider dörren upp och Viktor står berädd med sin hacka i högsta hugg. Skrikande rusar han in i rummet.

MIG BLIR DU INTE AV MED SÅ LÄTT... FORNTIDSROBOT..

" Här pocko ta mina. du behöver nog dom mer en mig jao." säger Martie åt sin store vän och fumlar fram sinsa sista fyra patroner ur fickorna vilka han sträcker över till sin store desperate vän.

Martmardigan och Pocko blir glada att återse Viktor, men något verkar ha hänt med hans kretsar för han visar inga tecken på igenkännande för sina vänner. I stället passerar han rakt förbi dem och börjar rycka i dörren. Utan att dörren ens rubbas höjer han sin hacka och rusar in i dörren. Något verkar ha gått allvarligt fel med vägverksautomaten när han agerar på det här märkliga sättet. Han verkar tom tro att dörren är öppen och att han ser roboten när han börjar vråla.

Martmardigan konstaterar att något måste ha hänt med logikkretsarna på Viktor när han fick en stöt av roboten tidigare. Han lägger också märke till vad det är som skramlar från den orange automaten. På ryggen hänger silar och skopor av metall och slår mot Viktors ryggplåtar.

Å andra sidan tror Pocko att Martmardigan har fått något fel i logikkretsarna när han visar fram skarprättarpatroner att användas i Pockos bössa...

"JÄVVLAR I MYSKPECKEN!!" Skriker Pocko.
"VAD ÄR DET FRÅGAN OM?!" Pocko ser helt uppgivet på Viktor och Martmardigan.
"Dom patronerna kan jag ju inte använda, Martie!? Jäkla skit! Det här är skit!" Pocko skakar på sin feta skalle. Hans armar faller slappt utmed sidorna. Pocko ser på Viktor och suckar djupt.
 "Hmm, och vår plåtvän verkar totalt ha förlorat förståndet. Inte för att det kanske gör nån skillnad, men jag undrar hur vi ska ta oss ut från den här bunkern egentligen? Vet du hur Martie?"

Martie säckar ihop. Han ger upp. Det tycks honom soom allt är kört.


"Jag vet inte...jag kan inte tänka just nu...."

mumlar han fram till sin store vän och tittar sedan på Viktor. Han kanske borde närma sig honom? se om det finns något han kan göra? eller? han kan inte bestämma sig. nej, det står still.

Viktor backar tillbaka en bit från dörren och vänder sig om.

FÖRSTÅNDET?   NÄ MINA VÄNNER, MINA LOGIKKRETSAR FUNGERAR UTMÄRKT.  MEN JAG UPPTÄCKTE PRECIS ATT VI ÄR INSTÄNGDA.  FÖRMODLIGEN SÅ ÄR SLUSSDÖRREN PÅ ANDRA SIDAN ÖPPEN SÅ DÄRFÖR KAN VI INTE ÖPPNA DENNA DÖRR. MEN!! DET ÄR INGA PROBLEM.  DET ÄR BARA FÖR OSS ATT SITTA HÄR OCH VÄNTA TILLS NÅGON STÄNGER DÖRREN PÅ ANDRA SIDAN.

Viktor sätter sig ner vid ett hörn och tar fram en konstig metallsak. Han kastar den till Martmardigan.

MARTMARDIGAN,  DETTA ÄR EN FORNTIDA SLEV.  DET FINNS MER SÅDARNA SAKER NER I KÄLLAREN.  ETT HELT KÖK.  MEN JAG HITTADE INGA UPPGIFTER OM SIRINA. MEN EFTERSOM NI LÄMNADE MIG OCH SLÄCKTE LYSET SÅ TOLKAR JAG DET SOM ATT NI INTE ÄR SÅ INTRESSERDA AV VAD JAG HAR ATT SÄGA. OCH FÖRRESTEN,  VAR ÄR ALETA OCH VÅR OVÄN TERRORROBOTEN?

Pocko ser oförstående på Viktor.
"Men det va ju du som stannade kvar där nere? Jag trodde att du blivit svårt skadad eller nått? Eller att du kanske trivdes där?" Pocko ser på Martie för att få stöd för sina teorier, sedan rycker han på axlarna.
"Vad gäller plåtmonstret och Aleta så tror jag att Aleta gick och kärade ner sig i den stilige plåtburken... jag menar eftersom hon så ivrigt sprang efter honom. Dom ville väl vara ifred. Det va därför dom stängde dörren mitt framför näsan på oss." Först står Pocko och bara stirrar, sedan börjar han fnittra. Efter en kort tids fnitter börjar Pocko att gapskratta.
"Uahahaha! Hon blev säkert kär i den stygga plåtburken! Hahaha!" Pocko skrattar så att tårarna rinner nerför kinderna.

Pocko torkar sina tårar och börjar fundera på hur man skall ta reda på att den andra dörren är stängd. Han tänker länge och väl medan Martmardigan och Viktor diskuterar slevar och andra märkligheter. Viktor förevisar också en riktigt kall silverburk med märkliga mönster i skrikiga färger för Martmardigan så han står i stum förundran över vad det kan vara, de är på det klara med att det är en äkta fornkonserv, men vad för typ.

Efter en stund rycker Pocko helt sonika i dörrhandtagen och han blir lagom förvånad när han ser att den glider upp. Dörren på andra sidan slussen är mycket riktigt stängd...

"Jodå Viktor låt höra vad du har att säga. jag jao, ja jag är allt idel öra jao. Vi blev nog eh bara du vet besatta av den dära terrorroboten. Men är det så att du eh har något att säga så jao gör det"

Martmardigan väntar spänt på vad det nu kan vara Viktor har att säga men samtidigt blir han mycket nyfiken på detta kök. Så spännande ett kök ifrån de gamlas tid!! Samtidigt är han också glad för att Viktor faktiskt verkar okej men tillägger ändå.

"eh jao du behöver hjälp att fixa till något? Är du säker på att du fungerar som du ska? eh jao som du vet jag kanske kan hjälpa dig?"

Och som vanligt får Martmardigan något drömskt i blicken när han ser en chans till att få gå i närkamp med teknologi som kan behöva om inte repareras så åtminstonde kanske ses över i alla fall.

DET ÄR SÄKERT SANT POCKO ATT ALETA BLEV KÄR I TERRORROBOTEN..  MÖJLIGT ATT DEN HÅRDA KEVLARPLÅTEN FICK ALETA ATT RODNA.. Viktor vet givetvis ingenting om kärlek, och förstår inte att Pocko skämtar. Klart Pocko talar sanning tänker Viktor.

FÖRLÅT MIG MARTMARDIGAN MEN JAG FÖRSÖKTE BARA VARA LITE SARKASTISK TIDIGARE. DET BRUKADE MÅNGA TREVLIGA VÄGARBETARE VARA MOT MIG, OCH JAG HAR MÅNGA VÄLBEVARADE SKÄMT I MIN DATABANK, DET VILL JAG LOVA. ENLIGT MIN TEORI SÅ VAR VI MITT UPPE I EN STRID, NÄR HELT PLÖTSLIGT NI KOM ÖVERENS MED TERRORROBOTEN ATT BYTA PLATS MED VIKTOR. NI SLÄCKER LJUSET OCH GÅR DÄR IFRÅN MED ER NYA VÄN TERRORROBOT. NÄR SEDAN DE KÄRA, ALETA OCH TERRORROBOT ÖVERGER ER SÅ FÅR NI SKYLLA ER SJÄLVA, JAG HADE ALDRIG GJORT SÅ. JAG MÅ VARA EN DUM VÄGVERKSROBOT UTAN KÄNSLOR, MEN JAG TÄNKER INTE TILLÅTA ATT BLI INSTÄNGD I ETT RUM UTAN ATT FÅ MÖJLIGHETEN ATT UTFÖRA VÄGVERKSYRKET TILL FULLO.

VISST VAR DET SÅ... STÄMMER INTE DETTA?
SPÄRRA DÖRREN POCKO, NU SKA JAG KOLLA VAD SOM HÄNT I SLUSSEN.

Viktor traskar in i slussen...

Viktor går in i slussen medan innerdörren är öppen och konstaterar att det är ganska rökigt där inne. Den andra slussdörren är bevisligen stängd och naturligtvis inte möjlig att öppna. Lite stålfragment från vad som troligen är bortskjutna bitar från en robot ligger på golvet.

Martmardigan inser att något är väldigt galet med Viktor. Något måste göras...men mest troligast måste han in i huvudet på honom.

"eh...jao....eh du...Viktor du jag ser här bakom dig....du är lite paj här bakpå din skallmodul...eh skulle jag...jao få kolla det?"

Martie är inte alls bra på att ljuga men försöker. Kan nu Automaten tro att aleta och terrorroboten blivit kära så borde ju det här funka...kanske?

Viktor och Martmardigan står och pratar framme vid den yttre slussdörren när Pocko plötsligt kommer till dem.

"Sådär, nu har jag stängt den andra dörren, precis som du ville, Viktor. Ska vi sätta några kulor på ytterdörren, så att roboten vet att vi är här?

Därefter kollar han att hans bössor är fulla med patroner.

Viktor har avslutat sin kontroll av ytterdörren och är helt klar på att det inte går att öppna den med handtagen, även om den inre dörren är stängd.

Martmardigan är mycket besluten över att försöka hitta felet på Viktor. Om han skulle be Pocko? Njae...kanske en dum ide? Martie kikar dock vidare för att se om han kan komma på något.

Regnet sköljer över den målmedvetna vägverksroboten och dennes följeslagare när de klafsar över marken fram till den solida ståldörren. Viktor bänder handtagen och dörren går att putta upp. Regnet når inte dit in, men det är väldigt mörkt.

De båda tittar bakom sig, och ser genom regnet skuggorna efter de andra i sällskapet som har startat sin vandring norrut.

Viktor plockar fram oljelyktan från skottkörran som han tänder med sitt laseröga. Han ställer lyktan i slussöppningen och ägnar först lite tid till att leta upp de slevar och grytor som Marina vägrade ta med sig.  Han kryper i leran och letar intensivt tills han hittat alla. Viktor tar sedan lyktan och går in i slussen där förmodligen redan Martmardigan står.

SÅDÄR JA MARTMARDIGAN.  DÅ SKA VI VÄL UNDERSÖKA DET HÄR STÄLLET LITE NOGGRANNARE. KOM IHÅG ATT TITTA ÖVERALLT.  ALETA SA NÅGOT OM EN LUCKA, MÅSTE VARA I KÄLLAREN. TERRORROBOTEN HAR FÖRMODLIGEN DÖDAT ALLA VÄGARBETARE SÅ DET VI NU HITTAR KAN VI RÄKNA SOM VÄGVERKETS VILKET NU REPRESENTERAS AV MIG.

Viktor stänger dörren och böja öppna den andra.

Lyktan lyser upp slussen när bunkerdörren slår igen bakom dem båda. Det enda ljud som hörs efter den igenslagna dörren är pysandet från Viktors hydraulik, och ljudet fortplantar sig i det större rummet när de kommer ut genom den andra dörren. Återigen blickar de över ståltrappan som för dem ner i rummet med ett trasigt bord och några stolar. Rakt fram finns en dörr som Ni ignorerat, och till vänster är det stora uppsprängda hålet, ner i snurrtrappan.

"Jao du Viktor.....ska vi ta och testa den dära dörren?....jao den vi inte använde oss...eh...jao ja.---den dära alltså eller?"

Martie pekar på dörren rakt framför dem och ser osäkert på sin automatvän.

"Förresten?...du eh..jao du råkar...råkar inte eh ha ett butteri? och kanske eh...jao en reservdel...jag skulle kanske då få liv i fi...fitt....flicklampan jao?"

Sagt och gjort. Den orange automaten slår på sin saftblandare och klampar ner för trappan. Han sliter upp dörren, med sådan kraft att den släpper från sitt väggfäste och faller ner på marken med en rejäl smäll.

Martmardigan kikar in och låter lyktan spela över väggarna. Det är mycket lättare att se vad som finns med vitt ljus i stället för ett blinkande orange.

Ur väggarna hänger mängder med avslitna och avklippta, färgglada plasticssnören. De båda kunskaparna säger med en mun "SLADD!. Det här är sladdar!"

Alla väggarna är fulla med sladdar, och golvet ligger plattor i olika sorters trä och plasticsmaterial, som verkar ha blivit nedslitna från väggarna. I övrigt verkar rummet ha blivit skövlat, för inget av värde finns kvar. Utom sladdarna, men de blir väldigt korta om man klipper av dem. Marmardigan vet efter ett försök i unga år att sladdbitar på mindre än 25 cm är rent värdelöst att skarva, det går åt mer än 3 gånger så mycket sladd än om den hade varit intakt. Dessutom brukar de bli ganska strömförande när man kopplar in saker i dem.

Viktor kollar igenom rummet och titta extra noga på sladdarna om det kan tänkas användas som en reservdel. Efter undersökningen går han ut ur rummet och börja genast leta efter den lucka Aleta snackade om, samtidigt som han är påväg till det uppsprängda hålet.

Målmedvetet letar Viktor igenom de sladdar som hänger från väggarna och ligger nere på golvet. Han finner dock ingenting som han kan tänka sig passar i sin egen kropp.

Martmardigan söker även han och när han böjer sig ner så har han verkligen funnit något som är fantastiskt. I en hög tillsammans med en liten burk på marken ser han något som han har sett förr. Forntidspennor! 4 st i olika färger i plastics och en i metall. På sidorna är plasticspennorna utsmyckade med en kort rad på det gamla språket. Varken Martmardigan eller Viktor kan dock tyda vad de små bokstäverna betyder.

Sökandet tar en liten stund, men snart anser de båda att det inte finns något mer att finna här. De kommer ut i rummet med trappan och fortsätter bort till det uppsprängda hålet. Allt utan att hitta något. Viktor tar ledningen och traskar ner för trappan och Martmardigan kräks när han känner stanken från det söndertrampade liket i trappan. Han kämpar sig dock vidare efter Viktors blinkande gestalt. När han kommer till nästa lik, i "vägarbetarbaracken" kräks han återigen. Viktor trampar dock oförtrutet vidare och tar sig in i den lilla hallen in till "vägarbetarmatsalen".

På vägen tittar Viktor in i det lilla rummet vars dörr finns i hallen. Inne i rummet ser han en ca 1 meter hög plasticstunna och ovanpå denna ligger en oval plasticsring med ca 1 decimeter bred kant. När han lyfter undan ringen finner han en plasticspåse, som han besviket konstaterar bara är fyllt med ett mörkt damm.

Väl ute i matsalen söker Viktor efter luckor, men hittar inte något annat än det han tidigare gjort. Martmardigan blir dock i eld och lågor när han får se alla fornsaker som finns inne i det som Viktor betecknar som "kök". Slevar och grytor av alla de slag finns här nere i de olika skåpen. Viktor förevisar också ett stort, metalliskt skåp och när Martmardigan får äran att öppna det tomma skåpet märker han att det är väldigt kallt! Det är rått och fuktigt nere i bunkern men skåpet är verkligen kallt! Ingen frost, men mycket kallare än runt omkring.

Marties illamående försvinner blixtsnabbt. en...en..vad var det nu de kallades för? han vet att han någon gång hört talas om en sån här imponernade manick. Han ser förundrat på den med en skräckblandad förtjusning. Aldrig trodde han att han skulle få stå så här nära det förflutna!! det känns nästan som om han är där! Tillbaka till forntiden.

Han är också mycket nöjd över sina pennor men detta!! Martie är helt trollbunden. Vilken magi!! vilken storslagenhet!!

När Viktor vandrar över golvet bort mot köket lyckas Martmardigan höra ett ihåligt, metalliskt ljud under robotens fötter. Viktor märker dock ingenting utan undersöker tak och väggar. När Martmardigan påpekar det hela ser de båda att det faktiskt är stor lucka i golvet (2x3m delat i två plattor). En liten rännil av vatten har letat sig fram till kanten.

DU HAR RÄTT MARTMARDIGAN,  VISST ÄR DET EN LUCKA. Viktor försöker genast leta upp någon typ av handtag eller grop i luckan som han kan dra i. Han lägger sig på alla fyra och letar frenetiskt.

VISST JA, JAG HITTADE TIDIGARE DE HÄR BURKARNA I KALLSKÅPET.  VET INTE RIKTIGT VAD DET ÄR MEN DU KANSKE VET.? Viktor avbryter sitt sökande och plockar fram burkarna ur sin vänstra reservdelsfack, som han sträcker över till Martmardigan.

Martmardigan tar burken och glömmer helt bort luckan. Viktor lägger märke till att två stora fotspår har stått på luckan. Det har ärgat och korroderat kring dessa fotspår.

I ena långändan hittar Viktor någon typ av lyftring. Han lyfter upp luckan och tittar ner i ett litet rum (2x3m) på botten reflekteras lyktskenet av vatten.

Martie tar en av burkarna av viktor. han vänder och vrider på den ett tag. Suckar så till...studerar den en tid till och suckap så uppgivet.

"Näe du Viktor jag vet inte vad det är faktiskt....men du hittar du något sätt astt öppna upp luckan på?

Martie vill hemskt gärna prata om något annat nu när han inte kommer på vad för slags burkar det är. Han har en mängd gissningar men gissa duger inte...

Viktor går in i rummet med stålramarna, där han genast börja lossa en ram från väggen. Han släpar in ramen i rummet med luckan och sticker sedan ner ramen på högkant i hålet.

PERFEKT TILL STEGE. JAG GÅR NER OCH KOLLA VAD DÄR FINNS FÖR NÅGOT INTRESSANT. VÄNTA DU HÄR SÅ LÄNGE.

Viktor klättra ner och ber sedan Martmardigan skicka ner lyktan. Han börja med att kontrollera vattnet noga med hjälp av sin analysenhet. Sedan undersöker han rummet mycket noga.

Martmardigan vill inte alls stanna själv där uppe så istället för att ge Viktor lyktan klättrar han själv ner. När han ställer sig på golvet huttrar han till fymökarns så kallt vattnet var! Han passar även på att dra sin Derringer. Man vet ju aldrig....

Tillsammans med Viktor börjar han så nogrant gå igenom rummet i jakt efter något spännande fynd. Vad han försöker dölja dock är sin irritation över att inte lyckas identifiera den burk han fick av Viktor. Vad i möken kan det vara!?! Svin äte mig om han inte sett en sådan mackapär någonstanns tidigare....

Jao man kan ju inte veta allt men detta retar honom så till den milda grad att han inte kan låta bli att gång på gång muttra saker i stil med vad kan det vara? men jag vet ju...bla bla bla. Mest för sig själv knappt medveten om att han pratar högt. Så så noggrant som han kanske skulle vilja göra och som han försöker ge sken av att göra undersöker han nog inte rummet.

De tar sig ner i vattnet, som går dem båda till knäna. Medan Viktor har varit och hämtat sängen har Martmardigan hittat en finurlig stålstege i ena väggen. När de traskar omkring nere i vattnet känner de att något krasat. Martmardigan känner efter vad han har stigit på och skriker för full hals när han ser att det han har plockat upp efter att ha trampat på det är en dödskalle av ett skelett!!!

Han får dåndimpen och ramlar baklänges och blir blöt på hela byxorna. När han hulkande sitter och blir inbunden och konstig, märker han att i väggen finns en halvmeterstor öppning.

Han känner i hålet och får ut en grön låda, i mycket fint skick. På sidorna står det saker med vita tryckta bokstäver på forntidsspråk. Det verkar ha funnits fler saker där, den här ligger dock längst in och verkar ha blivit bortglömd.

Viktor tittar å sin sida på väggarna och ser att det finns fack runt hela den här gropen, allt är dock tömt. Det finns hållare och klykor som verkar ha innehållit massor saker. Allt är dock borta...

Han sliter dock upp benranglet som ligger nere i vattnet. Det är klätt i någon typ av tyg, som har ruttnat upp tillsammans med köttet på kroppen. Däremot hittar han ett spänne, med några bokstäver på och en bild med en ring och en pinne på.  Dessutom finner han efter lite grävande patroner på botten av pölen och dessutom något som måste vara en forntida pickadoll!

När Martmardigan får se alla grejorna snubblar han över det som skallen låg i, han lyfter upp och plockar ut de sista benflisorna ur en rejäl stålskål!

De samlar ihop vad de har hittat och tar sig upp på fast mark igen.

OOC: Förutom det här hittar de också 2 st saker som kräver 1T100 för att få se vad det är, alltså varsitt slag på fyndtabellen, tjohej! Om någon vill slå ytterligare Iaktta-slag så är det också ok...

Martie är riktigt uppspelt över sina fynd nere i rummet tänka sig en riktig karta ifrån forntiden!! och i rätt gott skick ändå! En stad månne? tänker han.

"Vad har du hitatt Viktor?" Martie sliter sig ifrån sitt egna fynd en liten stund för att fråga sin vän detta.
This message was last edited by the GM at 10:42, Tue 23 Mar 2004.

Till och med Viktor är uppspelt, eller är det bara hans logikenheter som krockar. Viktor hinner knappt plocka upp de saker de hittat ur hålet innan han dyker ner för att leta igen. Han gör en sista noggran genomsökning innan han kommer upp ur hålet.

SÅDÄR JA, NU SKA VI UNDERSÖKA VAD VI HITTAT. Viktor börja genast undersöka allt dom hittat för att förhoppningsvis förstå sig på funktionen.

Viktor öppnar den stora, gröna lådan. I lådan ligger ett långt rör, delat på mitten. Han lyckas dock fästa ihop den, så att den totalt är nästan 2 meter lång. På undersidan sitter någon typ av pinne, nästan som på ett gevär, men större. Han tror inte att det är en DigDeep 2300, eftersom de måste vara kopplat på ett tryckluftsaggregat, men i det här fallet verkar det vara rent mekaniskt. Han lyckas dock inte se genom hela röret, i en änden så är det ihoppluggat. Det locket verkar dock inte vara något man skall plocka bort.

Martmardigan lägger speciellt märke till pistolen som låg i vattnet. Den verkar trots detta vara i ett fantastiskt skick. Pistolens patroner, som uppgår till 5 st verkar inte ha något patronstål runt sig. Han tycker att pipan har en något större diameter än vad andra fornpistoler han har sett har.

Viktors sista fynd består av ett plastkort som han anser har gett tillåtelse att gå ner här i bunkern.

När Martmardigan förevisar den plasticsinbakade kartan yttrar sig Viktor direkt.

"DEN VÄGEN SER INTE UT SÅ LÄNGRE, DEN ÄR OMBYGGD, DEN VAR FÖR FARLIG."

"Jaha så det var den...intressant intressant men du? titta eh jo...på det här kan det här vara rännan eller jao tarven eller vad i möken det hette?"

Martie spekulerar mest. han pekar dock på en plats på kartan och visar det för Viktor. Han väntar inte på svar direkt utan övergår så till att ge sig i kast med de andra fynden främst pistolen och röret.

I vanlig manèr försvinner han mer eller mindre in i sig själv medans han mumlar, funderar, kliar sig och muttrar. Vänder, vrider, pillar och bankar.
This message was last edited by the player at 08:09, Wed 24 Mar 2004.

OOC: Nå, Ni är säkra på att Ni inte har mycket mer att hitta här. Utom möjligen några fler grytor och bestick och annat köksmaterial. Berätta vad Ni vill göra, så ser vi om vi kan få ihop Er med de andra...

Viktor ser en möjlighet att få med sig väldigt mycket köksredskap nu när Martmardigan är med. Samt ett forntidsbord och några stolar vore ju snyggt i Viktor hus. Han packar försiktigt ner det långa röret i den gröna låda som det låg i. Något säger Viktor att färgen på lådan var något man brukade använda för Militär utrustning under forntiden, som vapen och dylikt.  Det är nog bäst att inte röra sakerna förren de vet lite mer om vad det är. Han börja släpa med sig den gröna lådan till köket och ber Martmardigan följa med med alla sakerna de hittat. I köket vänder Viktor ett bord upp och ner så att bordskivan blir som botten på en korg och benen som handtag. Han lägger sedan den gröna lådan på bordet samt två stolar. Sedan fyller Viktor på med så mycket slevar och grytor och andra köksredskap han kan hitta tills bordsskivan är överfull med prylar.

OK! MARTMARDIGAN, DET HÄR VAR VERKLIGEN LYCKOSAMT. JAG TROR ATT MYCKET AV DET VI HITTAT BRINGA ETT STORT VÄRDE. ÄR DET NÅGOT MER DU VILL KOLLA?  ANNARS SÅ FÖRSÖKER VI LYFTA BORDET OCH GÅ HÄRIFRÅN NU.  OM DU LYFTER I BORDSBENEN PÅ ENA SIDAN BORDET SÅ LYFTER JAG I ANDRA SIDAN. DET BORDE FUNGERA BRA TYCKER JAG.   DÅ KÖR VI... ÅHEJ!

OOC:  jag vet ju inte vad för utrustning som finns i köket, så jag skriver inte om vad jag lägger på för något på bordet utan det får du avgöra SL Vad det finns för något och om det får plats. Om stolarna tar för mycket plats så tar Viktor inte med dom. Slevar och kastruller är viktigare :)

Med gemensamma krafter och genom att gå tillbaka och plocka upp saker som trillat av i trapporna står de två till slut i slussen med ett bord och två stolar samt en ordentlig mängd husgeråd.

Efter att ha stängt den inre dörren märker de att den yttre återigen är låst, på det där oöppningsbara sättet.

"Mök, vad nu då?!" Suckar Martie....Sitter de fast igen tänker han? och hur ska de lösa det nu då??? fast hans bekymmer övergår till glädje när han återigen kastar blicken på sin nya fina fornpickadoll. Ett skapligt kadunder. och så avundssjuk marina ska bli tänker han och flinar...

INGA PROBLEM MARTMARDIGAN, FÖRRA GÅNGEN KOM VI JU ALDRIG IN I SLUSSEN.  DÅ VAR JU DEN INRE DÖRREN STÄNGD OCH DEN YTTRE ÖPPEN. MEN NU ÄR DET LÄTTARE. BARA ATT GÅ IN I SLUSSEN OCH STÄNGA DEN INRE DÖRREN.  SEDAN LÅSA DEN MED SPAKARNA. DÅ KAN MAN LÅSA UPP DEN YTTRE DÖRREN. KLART DET FUNGERAR HUR SKA MAN ANNARS KOMMA UT UR ARBETSBARRACKEN...

Viktor stänger den inre dörren och börja dra i spakarna tills den är låst. Han går sedan till spakarna vid den yttre dörren och låser upp så han kan öppna den.

KOM MARTMARDIGAN.  NU GÅR VI UT.

Martie tycker om viktor allt mer och mer. Tänk om han själv vore en automat? så mycket lättare allt skulle vara då!? Martie är allt för väl medveten om att hans huvud har en förmåga att röra i kring det mesta.....Och så är ju Viktor faktiskt riktigt kunskaplig sina stunder. En talang Martie tycker mycket om. Kanske för att han kan förstå den själv?

"Jao kom viktor så går vi...men...de andra....har du någon eh aning om vart de tog vägen? eller.......jao..."

Martmardigan har all anledning att tycka om Viktor. Han har ju så enkelt för att ta beslut och han agerar så logiskt i varje situation. Logiskt för att vara automat i alla fall, tänker Martmardigan. Mycket riktigt så var det ju problem att öppna den inre dörren när den yttre var låst. Det är dock så att den yttre dörren har gått i baklås.

Återigen förutsätter automaten saker som inte riktigt stämmer överens med verkligheten, men snart så sätter han med rask takt igång med att svetsa upp ett hål i dörren framför dem. Det går olidligt långsamt men undan för undan blir det faktiskt ett hål i dörren framför dem. Viktor gör hålet allt större och större och efter någon timme så får han ut en arm så han kan vrida om låset från utsidan och slutligen öppna dörren.

Utanför börjar regnet avta men de båda blir ändå lite blöta. Viktor binder fast skottkärran med en repstump och låter den släpa efter sig till deras lilla "hus". När de kommer till lägret med robotkadavret måste Martmardigan verkligen pusta ut. Han har gjort en större ansträngning än han någonsin har varit tvungen att utföra förr. Men å andra sidan har de ju verkligen hittat fantastiska skatter.

Viktor behöver minsann inte vila utan tittar hur det ser ut runtomkring.

"ALLIHOP HAR GÅTT ÅT DET DÄR HÅLLET, DET HAR REGNAT HÅRT OCH BLIVIT LERIGT, MEN PRAKTISKT NOG REAGERAR DET SYRLIGA VATTNET MED DE UPPTRAMPADE PARTIKLARNA OCH GER ETT SVAGT KLICKANDE I MINA MÄTARE VILKET GÖR ATT DET ÄR LÄTT ATT FÖLJA DERAS SPÅR. HOPPAS DET HAR REGNAT HELA TIDEN"

I solen som tittar fram känner Martmardigan att hans fuktiga kläder är varmare än normalt. Viktor lägger också märke till att det ryker från Martmardigans hatt.

HA HA HA,  DET RYKER FRÅN DIN HATT MARTMARDIGAN.  DET ÄR BARA LITE SURT REGN. MEN DU BEHÖVER INTE VARA OROLIG, MINA SENSORER SÄGER ATT DET ÄR OK.

JA, SKA VI SÖKA UPP DOM ANDRA TYCKER DU,  ELLER VÄNTA TILLS DOM KOMMER TILLBAKA. SOM SAGT JAG TROR JAG KAN FÖLJA DERAS SPÅR. OCH VAPEN HAR VI JU. MEN JAG VILL INTE LÄMNA MYCKET PRYLAR HÄR SÅ DET ÄR BÄST VI TAR MED OSS SKOTTKÄRRAN. KANSKE KAN VI PACKA NER TERRORROBOTEN OCKSÅ I SKOTTKÄRRAN.

Viktor börja stuva om lite i skottkärran. DAGS ATT PRIOITERA Han plockar bort bordet och stolarna som han ställer i huset och försöker få med dom viktigaste delaran från robotkadavret typ, vapen och skyddsplåtar.

SÅDÄR JA, BORDET TOG MYCKET PLATS.  NU FÅR DET NOG PLATS MED DET VIKTIGASTE AV ALLT, ASFALT...

Det flammar upp några små eldar ur Martmardigans hatt, men de släcks snart. Efter att de båda har rensat bort mycket av vad husgeråd som hittades i bunkern är skottkärran välfylld och ganska vinglig att köra. Viktor tar dock ett fast tag och trycker på, medan Martmardigan springer runt och plockar upp de saker som hoppar ur. Praktiskt nog så har de flesta grytorna och slevarna krokar på handtagen vilket gör att det fungerar utmärkt att hänga dem på hydraulslangar och utskutande delar på Viktors kropp. Dessutom så anser Viktor att det skramlar hemtrevligt när de går.

Martmardigan tittar dock långt efter det som måste lämnas i huset, innan han börjar gå. Efter några hundra meter vänder han tillbaka och plockar på sig så mycket han kan på sig själv, därefter tar han sig fram till Viktor och vandringen fortsätter.

Dagen går över allt från kullar och sten till gegga och klet. De passerar också ett stort fält med prunkande gräs, men Viktor ser till att de håller sig en bit ifrån. Det äter såna som Martmardigan informerar han.

Efter några timmar hittar de ett halvmeters hål och en massa fotspår runt omkring som leder vidare. Efter hålet så är spåren tydligare och när de båda vandrar upp för en kulle hörs ett brölande någon kilometer framför dem.

"Hör du?!! Hörde du det där?!" Martie skiter nära nog ner sig första gången brölandet slår imot dom så överaskad blir han efter att ha drömt sig bort allt efter sedan de passerade det där gräset som om han ska tro viktor faktiskt är köttätande. Hans första reaktin är att det kanske är Pocko? men näe...det kan det inte vara....

"Skynda dig Viktor....jao...de andra...kanske är...jo du vet nära och vem vet de kanske behöver vår....eh.....hjälp?"

Inte är det någon Pocko som brölar. Faktum är att det inte låter ens som ett djur, det här är ett mycket kraftigare ljud än så. Martmardigan springer ändå i förväg, Viktor har ju redan ett bra, konstant, arbetstempo och fortsätter i samma stil. När Martmardigan kommer upp för kullen ser han först ett högt torn, och längre upp på kullen ser han ner över ett brett vattendrag som rinner från vänster till höger. Nedanför tornet finns en bro, som leder över floden. Vid denna ser Martmardigan några personer.

De är uppdelade i två grupper, varav den ena är framme vid bron, och den andra är en bit ifrån.

En av dem som står en bit från bron kan inte ens på det här avståndet missuppfattas. Det är Pocko som med sin enorma kroppshydda och sina fyra armar, ackompanjerat med den grå plasticsmasken står i strandkanten och spejar ner mot vattnet.

"HEJ POCKO!!!!"Vrålar Martie för full hals glad åt att se att de inte hunnit så där jättelångt före han själv och Viktor. Han skiner upp i ett av sina breda fåniga leenden och springer ner för kullen till Pocko och de andra i gruppen som håller sig i bakgrunden.

"Varför står ni här då...va?..ska vi inte gå över bron tillsammans med de andra?"

Så ögnar han snabbt igenom vilka som finns här och vilka som är på väg fram imot bron. Inte för att han bryr sig nämnvärt om vilket dock. Han är bara glad åt att ha funnit dem även om han visar det på sitt eget sätt. Det vill säga le så där brett och fånigt som bara han kan och häva ur sig dumheter.