Utan vidare dröjsmål drar Pocko iväg ytterligare en kula mot det outtröttliga plåtberget.
KA-BOOM!
KLOINK!
Kulan slår in i robotens plåtar.

Pocko är övertygad om att han ska besegra besten, fast det är innan han vet att han precis avfyrat sin sista kula...

Aleta försöker sparka roboten utan att komma i Pockos skottfält. Hon lyckas att hålla sig undan, men missar roboten.

Roboten verkar ha målet klart, han vill stänga dörren. Pocko stoppar in sin bössa genom dörröppningen så terrorroboten puttar ut den medan han stänger dörren. Pockos bössa går av och träffar återigen den trasiga armen.

Dörren stängs återigen och låsen dras åter igen. Aleta är instängd, ytterligare en gång.

Det tar ytterligare en liten stund innan det klangar inifrån rummet igen.

Aleta rycker på axlarna och petar in sin sista kula i geväret. Nu eller aldrig, tänker hon medan geväret laddas, om han inte går ner nu så vete möken vad jag gör...

Pocko skrattar högt och stoppar ner sina händer i fickorna för att plocka upp fler kulor.
"Nu är du inte så tuff va!?" Ropar han till roboten precis innan dörren slår igen framför honom. Pocko ska precis trycka in patronerna i loppet när han ser att det är hagelpatroner.
"AAAAAAHHH!" Pocko spärrar upp sina ögon och skriker. Han kastar patronerna på golvet och sticker ner sina händer i fickorna igen. Frenetiskt röjer han runt i sina fickor och får upp ytterligare hagelpatroner.
"Iiiiiiiih! AAAAAAAAHHH!!!" Skriker han förtvivlat. Hans ansikte färgas rött av ansträngningen. Pocko vänder sig mot Martmardigan.
"JÄÄÄVVLAAARR! NU LIGGER VI RISIGT TILL!" Skriker han rakt i Martmardigans ansikte. Martmardigan möter en inte allt för angenäm lukt som kommer från Pockos förruttnade innanmäte.

Pocko ser helt förtvivlad ut. För Pocko har världen helt rasat samman...

Ett skott går av bakom slussdörren och antagligen är det Aleta som gör slut på roboten innanför.

Pockos utbrott avslutas och han rafsar upp sina patroner igen, när rummet där han och Martmardigan befinner sig i börjar blinka i orange ljus och ett kraftigt hydraulaggregat kommer frustande från det uppsprängda hålet. Det skramlar av lösa metalldelar när vägverksroboten kommer springande. Han har sin stora hacka i högsta hugg och allt stannar upp när han kommer springande och kommer uppför ståltrappan och upp på avsatsen innan den inre slussdörren.

Alla tittar på varandra när det plötsligt hörs en smäll innanför dörren, mycket kraftigare än den tidigare skarprättarknallen.

När de samlat sig och sina grejor och känner på dörren är den ohjälpligt låst.

OOC: Jepp, det har nu gått några SR...

Viktor hinner inte säga hej igen utan springer rätt fram till spakarna vid slussdörren. Han börja rycka och slita i dom precis som han aldrig gjort något annat i sitt liv. Efter några sekunde glider dörren upp och Viktor står berädd med sin hacka i högsta hugg. Skrikande rusar han in i rummet.

MIG BLIR DU INTE AV MED SÅ LÄTT... FORNTIDSROBOT..

" Här pocko ta mina. du behöver nog dom mer en mig jao." säger Martie åt sin store vän och fumlar fram sinsa sista fyra patroner ur fickorna vilka han sträcker över till sin store desperate vän.

Martmardigan och Pocko blir glada att återse Viktor, men något verkar ha hänt med hans kretsar för han visar inga tecken på igenkännande för sina vänner. I stället passerar han rakt förbi dem och börjar rycka i dörren. Utan att dörren ens rubbas höjer han sin hacka och rusar in i dörren. Något verkar ha gått allvarligt fel med vägverksautomaten när han agerar på det här märkliga sättet. Han verkar tom tro att dörren är öppen och att han ser roboten när han börjar vråla.

Martmardigan konstaterar att något måste ha hänt med logikkretsarna på Viktor när han fick en stöt av roboten tidigare. Han lägger också märke till vad det är som skramlar från den orange automaten. På ryggen hänger silar och skopor av metall och slår mot Viktors ryggplåtar.

Å andra sidan tror Pocko att Martmardigan har fått något fel i logikkretsarna när han visar fram skarprättarpatroner att användas i Pockos bössa...

"JÄVVLAR I MYSKPECKEN!!" Skriker Pocko.
"VAD ÄR DET FRÅGAN OM?!" Pocko ser helt uppgivet på Viktor och Martmardigan.
"Dom patronerna kan jag ju inte använda, Martie!? Jäkla skit! Det här är skit!" Pocko skakar på sin feta skalle. Hans armar faller slappt utmed sidorna. Pocko ser på Viktor och suckar djupt.
 "Hmm, och vår plåtvän verkar totalt ha förlorat förståndet. Inte för att det kanske gör nån skillnad, men jag undrar hur vi ska ta oss ut från den här bunkern egentligen? Vet du hur Martie?"

Martie säckar ihop. Han ger upp. Det tycks honom soom allt är kört.


"Jag vet inte...jag kan inte tänka just nu...."

mumlar han fram till sin store vän och tittar sedan på Viktor. Han kanske borde närma sig honom? se om det finns något han kan göra? eller? han kan inte bestämma sig. nej, det står still.

Viktor backar tillbaka en bit från dörren och vänder sig om.

FÖRSTÅNDET?   NÄ MINA VÄNNER, MINA LOGIKKRETSAR FUNGERAR UTMÄRKT.  MEN JAG UPPTÄCKTE PRECIS ATT VI ÄR INSTÄNGDA.  FÖRMODLIGEN SÅ ÄR SLUSSDÖRREN PÅ ANDRA SIDAN ÖPPEN SÅ DÄRFÖR KAN VI INTE ÖPPNA DENNA DÖRR. MEN!! DET ÄR INGA PROBLEM.  DET ÄR BARA FÖR OSS ATT SITTA HÄR OCH VÄNTA TILLS NÅGON STÄNGER DÖRREN PÅ ANDRA SIDAN.

Viktor sätter sig ner vid ett hörn och tar fram en konstig metallsak. Han kastar den till Martmardigan.

MARTMARDIGAN,  DETTA ÄR EN FORNTIDA SLEV.  DET FINNS MER SÅDARNA SAKER NER I KÄLLAREN.  ETT HELT KÖK.  MEN JAG HITTADE INGA UPPGIFTER OM SIRINA. MEN EFTERSOM NI LÄMNADE MIG OCH SLÄCKTE LYSET SÅ TOLKAR JAG DET SOM ATT NI INTE ÄR SÅ INTRESSERDA AV VAD JAG HAR ATT SÄGA. OCH FÖRRESTEN,  VAR ÄR ALETA OCH VÅR OVÄN TERRORROBOTEN?

Pocko ser oförstående på Viktor.
"Men det va ju du som stannade kvar där nere? Jag trodde att du blivit svårt skadad eller nått? Eller att du kanske trivdes där?" Pocko ser på Martie för att få stöd för sina teorier, sedan rycker han på axlarna.
"Vad gäller plåtmonstret och Aleta så tror jag att Aleta gick och kärade ner sig i den stilige plåtburken... jag menar eftersom hon så ivrigt sprang efter honom. Dom ville väl vara ifred. Det va därför dom stängde dörren mitt framför näsan på oss." Först står Pocko och bara stirrar, sedan börjar han fnittra. Efter en kort tids fnitter börjar Pocko att gapskratta.
"Uahahaha! Hon blev säkert kär i den stygga plåtburken! Hahaha!" Pocko skrattar så att tårarna rinner nerför kinderna.

Pocko torkar sina tårar och börjar fundera på hur man skall ta reda på att den andra dörren är stängd. Han tänker länge och väl medan Martmardigan och Viktor diskuterar slevar och andra märkligheter. Viktor förevisar också en riktigt kall silverburk med märkliga mönster i skrikiga färger för Martmardigan så han står i stum förundran över vad det kan vara, de är på det klara med att det är en äkta fornkonserv, men vad för typ.

Efter en stund rycker Pocko helt sonika i dörrhandtagen och han blir lagom förvånad när han ser att den glider upp. Dörren på andra sidan slussen är mycket riktigt stängd...

"Jodå Viktor låt höra vad du har att säga. jag jao, ja jag är allt idel öra jao. Vi blev nog eh bara du vet besatta av den dära terrorroboten. Men är det så att du eh har något att säga så jao gör det"

Martmardigan väntar spänt på vad det nu kan vara Viktor har att säga men samtidigt blir han mycket nyfiken på detta kök. Så spännande ett kök ifrån de gamlas tid!! Samtidigt är han också glad för att Viktor faktiskt verkar okej men tillägger ändå.

"eh jao du behöver hjälp att fixa till något? Är du säker på att du fungerar som du ska? eh jao som du vet jag kanske kan hjälpa dig?"

Och som vanligt får Martmardigan något drömskt i blicken när han ser en chans till att få gå i närkamp med teknologi som kan behöva om inte repareras så åtminstonde kanske ses över i alla fall.

DET ÄR SÄKERT SANT POCKO ATT ALETA BLEV KÄR I TERRORROBOTEN..  MÖJLIGT ATT DEN HÅRDA KEVLARPLÅTEN FICK ALETA ATT RODNA.. Viktor vet givetvis ingenting om kärlek, och förstår inte att Pocko skämtar. Klart Pocko talar sanning tänker Viktor.

FÖRLÅT MIG MARTMARDIGAN MEN JAG FÖRSÖKTE BARA VARA LITE SARKASTISK TIDIGARE. DET BRUKADE MÅNGA TREVLIGA VÄGARBETARE VARA MOT MIG, OCH JAG HAR MÅNGA VÄLBEVARADE SKÄMT I MIN DATABANK, DET VILL JAG LOVA. ENLIGT MIN TEORI SÅ VAR VI MITT UPPE I EN STRID, NÄR HELT PLÖTSLIGT NI KOM ÖVERENS MED TERRORROBOTEN ATT BYTA PLATS MED VIKTOR. NI SLÄCKER LJUSET OCH GÅR DÄR IFRÅN MED ER NYA VÄN TERRORROBOT. NÄR SEDAN DE KÄRA, ALETA OCH TERRORROBOT ÖVERGER ER SÅ FÅR NI SKYLLA ER SJÄLVA, JAG HADE ALDRIG GJORT SÅ. JAG MÅ VARA EN DUM VÄGVERKSROBOT UTAN KÄNSLOR, MEN JAG TÄNKER INTE TILLÅTA ATT BLI INSTÄNGD I ETT RUM UTAN ATT FÅ MÖJLIGHETEN ATT UTFÖRA VÄGVERKSYRKET TILL FULLO.

VISST VAR DET SÅ... STÄMMER INTE DETTA?
SPÄRRA DÖRREN POCKO, NU SKA JAG KOLLA VAD SOM HÄNT I SLUSSEN.

Viktor traskar in i slussen...

Viktor går in i slussen medan innerdörren är öppen och konstaterar att det är ganska rökigt där inne. Den andra slussdörren är bevisligen stängd och naturligtvis inte möjlig att öppna. Lite stålfragment från vad som troligen är bortskjutna bitar från en robot ligger på golvet.

Martmardigan inser att något är väldigt galet med Viktor. Något måste göras...men mest troligast måste han in i huvudet på honom.

"eh...jao....eh du...Viktor du jag ser här bakom dig....du är lite paj här bakpå din skallmodul...eh skulle jag...jao få kolla det?"

Martie är inte alls bra på att ljuga men försöker. Kan nu Automaten tro att aleta och terrorroboten blivit kära så borde ju det här funka...kanske?

Viktor och Martmardigan står och pratar framme vid den yttre slussdörren när Pocko plötsligt kommer till dem.

"Sådär, nu har jag stängt den andra dörren, precis som du ville, Viktor. Ska vi sätta några kulor på ytterdörren, så att roboten vet att vi är här?

Därefter kollar han att hans bössor är fulla med patroner.

Viktor har avslutat sin kontroll av ytterdörren och är helt klar på att det inte går att öppna den med handtagen, även om den inre dörren är stängd.

Martmardigan är mycket besluten över att försöka hitta felet på Viktor. Om han skulle be Pocko? Njae...kanske en dum ide? Martie kikar dock vidare för att se om han kan komma på något.

Regnet sköljer över den målmedvetna vägverksroboten och dennes följeslagare när de klafsar över marken fram till den solida ståldörren. Viktor bänder handtagen och dörren går att putta upp. Regnet når inte dit in, men det är väldigt mörkt.

De båda tittar bakom sig, och ser genom regnet skuggorna efter de andra i sällskapet som har startat sin vandring norrut.

Viktor plockar fram oljelyktan från skottkörran som han tänder med sitt laseröga. Han ställer lyktan i slussöppningen och ägnar först lite tid till att leta upp de slevar och grytor som Marina vägrade ta med sig.  Han kryper i leran och letar intensivt tills han hittat alla. Viktor tar sedan lyktan och går in i slussen där förmodligen redan Martmardigan står.

SÅDÄR JA MARTMARDIGAN.  DÅ SKA VI VÄL UNDERSÖKA DET HÄR STÄLLET LITE NOGGRANNARE. KOM IHÅG ATT TITTA ÖVERALLT.  ALETA SA NÅGOT OM EN LUCKA, MÅSTE VARA I KÄLLAREN. TERRORROBOTEN HAR FÖRMODLIGEN DÖDAT ALLA VÄGARBETARE SÅ DET VI NU HITTAR KAN VI RÄKNA SOM VÄGVERKETS VILKET NU REPRESENTERAS AV MIG.

Viktor stänger dörren och böja öppna den andra.

Lyktan lyser upp slussen när bunkerdörren slår igen bakom dem båda. Det enda ljud som hörs efter den igenslagna dörren är pysandet från Viktors hydraulik, och ljudet fortplantar sig i det större rummet när de kommer ut genom den andra dörren. Återigen blickar de över ståltrappan som för dem ner i rummet med ett trasigt bord och några stolar. Rakt fram finns en dörr som Ni ignorerat, och till vänster är det stora uppsprängda hålet, ner i snurrtrappan.

"Jao du Viktor.....ska vi ta och testa den dära dörren?....jao den vi inte använde oss...eh...jao ja.---den dära alltså eller?"

Martie pekar på dörren rakt framför dem och ser osäkert på sin automatvän.

"Förresten?...du eh..jao du råkar...råkar inte eh ha ett butteri? och kanske eh...jao en reservdel...jag skulle kanske då få liv i fi...fitt....flicklampan jao?"

Sagt och gjort. Den orange automaten slår på sin saftblandare och klampar ner för trappan. Han sliter upp dörren, med sådan kraft att den släpper från sitt väggfäste och faller ner på marken med en rejäl smäll.

Martmardigan kikar in och låter lyktan spela över väggarna. Det är mycket lättare att se vad som finns med vitt ljus i stället för ett blinkande orange.

Ur väggarna hänger mängder med avslitna och avklippta, färgglada plasticssnören. De båda kunskaparna säger med en mun "SLADD!. Det här är sladdar!"

Alla väggarna är fulla med sladdar, och golvet ligger plattor i olika sorters trä och plasticsmaterial, som verkar ha blivit nedslitna från väggarna. I övrigt verkar rummet ha blivit skövlat, för inget av värde finns kvar. Utom sladdarna, men de blir väldigt korta om man klipper av dem. Marmardigan vet efter ett försök i unga år att sladdbitar på mindre än 25 cm är rent värdelöst att skarva, det går åt mer än 3 gånger så mycket sladd än om den hade varit intakt. Dessutom brukar de bli ganska strömförande när man kopplar in saker i dem.

Viktor kollar igenom rummet och titta extra noga på sladdarna om det kan tänkas användas som en reservdel. Efter undersökningen går han ut ur rummet och börja genast leta efter den lucka Aleta snackade om, samtidigt som han är påväg till det uppsprängda hålet.