Den lilla lyktan förmår knappt lysa upp mutanten, men efter Marinas och Rex omvårdnad ser han ut att åtminstone vara i ett stabilt läge. Uppenbarligen verkar det vara en tålig personlighet som ligger framför dem. Nattkylan gör sig påmind, och med gemensamma krafter lyfter de in mutanten i det lilla rummet som Rex har dränerat och gjort i ordning. När han väl är inne lyfter de också in all den utrustning som blev kvar i vagnen. Tälten ger bra underlägg som sängbotten och kuddar och övriga saker stuvas i ett hörn av rummet.

Mikke tar frivilligt rollen som nattvakt, och kilar ut för att speja, medan Rex och Marina tar sig en välbehövlig vilan.

Plötsligt väcks de två av Mikke som har kilat in i rummet igen.

"Jag hör röster! Men jag såg inte ett smack. Jag tänkte det var bäst att komma ner hit igen."

Han har plockat fram sin forntidspicka och tassar snabbt ut genom dörren igen.
This message was last updated by the GM at 20:54, Wed 31 Mar 2004.

Av någon orsak vaknar Marina blixtsnabbt när Mikke smyger in och varnar för röster i natten. Normalt brukar hon ta på sig gott om tid med att stiga ur sängen på morgonarna men nu är hon frisk inom någon sekund - det kanske beror på kylan eller...? Hon säkrar sig att även Rex är vaken och kollar också deras patient innan hon varken säger eller gör någonting.

"Nu gäller det va' tysta men redo," viskar hon, "o' inte avslöra oss om inte så behövs. Rex, du gömmer dej vid dörren där du kan båda snusa o' lyssna om de' kommer nå'n o' ta' dom bakifrån ifall dom gör visit. Mikke, du ä' så pass liten att du får plats bakom skottkärran, göm dej där me' lyktan tänd - men håll den täckt så inte ljuset syns innan vi behöver de'. Ja' själv kommer låtsas som om ja' sover, på de' sättet kanske vi får överraskningsmomangen på vår sida. Uppfattat?"

Hon inspicerar snabbt sina båda Skarprättare, svarar på eventuella frågor och lägger sig sedan bredvid den sårade mutanten, med både pistolerna klara under tältduken.

"Håll er gömda så länge de' går. O' glöm inte att vi vill ha' nå'n o' utfråga efteråt!"

Mikke sätter sin hatt över lyktan och kilar ut. Rex ställer sig precis innanför dörren och hör olyckligtvis Mikke stöta i skottkärran ute i mörkret. Han ser också ljuset från lyktan som lite väl mycket lyser under hans hatt.

Rex vaknade upp lite väl häftigt och har nosen full av sand som han av misstag råkade suga in i snoken.

Alla tre hör dock klart och tydligt två röster som uppenbarligen pratar med varandra, Mikke ser också att den ena går med en fackla i handen.

...och Du Vynte, Vynte vet du va? Vynte va du vet? Vynte? Å allt var lila!!! HAHAHAHAHA

"Eh, eh, eh.... HAHAHAHAHA"

Rex kikar ut och ser också han två figurer, människor. På kroppen har de målat streck kors och tvärs. Den ene går omkring med en orange pilbåge med ett plasticskoger i ena näven. Den andre bär en träklubba i handen. Han har också diverse pinnar som sticker igenom hans armar och ben. Den förste har ett stort lårben intryckt genom skinnet i pannan!

Rex drar ihop sig och förbereder sig på att göra ett utfall. Han lyssnar noga på vad figurerna säger, han hade hoppats på att det var deras vänner som återvänt. Men då det  visaade sig att så inte var fallet börjar mutantens rovdjursinstinkter ta överhand.
Han avvaktar sedan för att se vad filurerna tar sig till.

När det blir uppenbart att det inte kommer ett skock zonbanditer inrusande i första taget smyger Marina bort till Rex och tittar ut bredvid honom.

"Va' ä' de' där då för ena?", viskar hon undrande till Rex och bemärker då ur ögonvrån den svagt ljusande gestalten bakom skottkärran, "dom ä' ju fulla som svin..?"

Marina överväger alternativen under ett par sekunder och konkluderar då:

"Dom får syn på oss vilken sekund som helst - lika bra att ta initiativet me' en gång. Men ja' vill ta' dom till fånga, inte flänsa sönder dom, okej? Dom har ju inte gjort oss något ont, i alla fall inte än."

En enda blick på Rex' stora tänder säger allt.

"Ja' sköter pratandet - om dom blir fientliga rusar du in på livet av dom medan ja' försöker håller dom i skack me' puffran här. Uppfattat?"


OOC: Aj fösingen, jag hade fått för mig att vi hade tagit skottkärran med oss in i skjulet - kanske Marina inte var helt så frisk efter uppvaknandet som hon trodde. Tjah, det finns väl inget att göra åt den saken nu...
This message was last edited by the player at 09:53, Fri 30 Jan 2004.

Rex lugnar ner sig en smula, men han fortsätter vara stridsberedd.

Marina har ställt sig vid hans sida och tittar ut mot de två figurerna. Mikke hukar sig bakom skottkärran och blir högst överraskad över att den ene törnar rakt in i den.

"AJ, vilket dåligt tugg!"

"Ja försökte ju svänga runt den, va ä de för nåt f'resten?"

"Skit-i-de, nu är vi framme..."

Den förste går ner på knäna och börjar kravla in i rummet, även om man nästan kan gå raklång i dörröppningen. Han tittar lite och ser Marinas stövlar. "Dö glömde stövlarna igår... Å benen också... Det här var konstigt, du är ju en flicka!"

Den senige unge mannen blir väldigt överraskad när han tittar upp i en pistolsmynning.

Marina blir - i alla fall till en början - lika förvånad när de två nattvandrarna plötsligt kliver in i hålan. Men, som tur är, har de senaste dagarna i sällskap med ett antal alldeles oberäkneliga typer vänjat henne vid det oväntade.

"God afton o' välkommen," säger hon och ler över de numera båda höjade pistolerna, "va' goda lämna era vapen på marken o' torka av fötterna innan ni stiger in."

"De hä va könstit dö! Ser dö samma sak?"

Den förste lägger sitt vapen innanför dörren och torkar artigt av sig om fötterna. Även om en hel del gegga fortfarande sitter mellan tårna på de nakna fötterna.

Samma sak gör den andre.

De tittar på varandra med öppna munnar och kommer sig inte för att säga något...

Rex reser raggen och markerar att detta är hans revir och tolererar inga övertramp. Han morrar och grymtar men håller sig som sagt lungn tills (om) det händer nåt.
Rex sniffar lite på dom märkliga gestalterna för att vara säker på att dom inte har några gömda vapen eller dyl.
Han säger inte så mycket, i vanlig ordning, utan lyssnar på vad Marina har att säga. Han står bredvid bered på att gripa in om något skulle gå snett.

När de båda oväntade nattgäster gjort som de blivit åtsagda ler Marina ännu bredare och stoppar undan sina pistoler, väl vetande att Mikke troligen sitter kvar därute i mörkret med en forntidspickadong pekande direkt mot de två främlingars nackskinn.

"Rex - hämta," kommenderar hon milt med en nickning mot vapnen och kliar honom bakom öronen som belöning när han inddragit vapnen och deponerat dem, "duuuktig pojke."

Sen tittar hon med låtsasundran på de både gästerna - lika bra att spela lite dum och inte avslöja alla sina kort just än.

"Jamän kära nå'n! Stå inte bara där o' gapa, stig in vetja!"

Hon pekar mot en torr fläck där ett nerfallet stenblock bildat en sits där personer utan problem får plats att sitta.

"Där får ni no' ganska in plats, vetja. O' jävlas inte me' Rex, han ä' ganska bitsk, vetja," varnar hon och letar i hålan efter något att bjuda på. Hmmm... endast beskojtor, okej det går bra.

"Varsågoda o' smaka på, vetja, inget storkalas precist men det får duga, hembaket tog slut i morse."

Medan de undrande och säkerligen i någon mån undrande zonvandrare bänkats och utrustats med varsin jättetorra kex tänder Marina den andra oljelyktan och sätter sig framför dom med en frågsam blick.

"Då så! Nu får ni allt berätta vem ni ä' o' va' som bringer er till mitt läger så här mitt i natten...?"

Förundrade tittar de åter på varandra.

"Vynte å, å, å Blekk"

"Vi kom tillbaka för att se om vi glömt lite motorsåg här, men nu har den förvandlats till Er, prinsessdotter"

"Ge oss och vi tar med knaper till stjärnan!"

"Hihihihihihi

Den ene talar och den andra fnittrar hysteriskt...

"Jaså, tjah... Ja, ja' vet inget om nå'n motorsåg, tyvärr," säger Marina utdraget - de här båda typerna är ju inte kloka! - och försöka fasthålla sitt vänliga leende trots att det hotas förändras till en helstöpt skratt som kanske inte skulle uppfattas så vänligt av de båda, "jamen då kanske ni bor i närheten nånstans?"

"Jo men det vet Ni, prinsessa, vi är från andra sidan tarven, så att det är vi"

"Hihihihihihihihihi"

Marina märker sitt tålamod med dessa tomhjärnor smullra, så hon besluter att försöka leda samtalet lite mer direkt åt det håll hon siktar mot.

"Jaså, tarven, jaha... Jamen då känner ni kanske min syster, prinsessan Sirina? Svarthårig, lite minre än mej, tycker om o' leka me' spelkort, har en liten fin pryl som hon gör bilder med, vetja..?"

BRRRRRRRRRRRRRRRRR!!

Hela marken vibrerar när Marina nämner prinsessan Sirina.

De halvnakna pojkarna blir fruktansvärt förskräckta av det hela och stirrar på varandra när de förstår att hon verkligen är en verklig prinsessa med magiska krafter.

"Eh, hon måste va hon som vi fångade och sånt för någon dag sedan. Men hon är på andra sidan tarven nu, vi får inte gå över!!!"

"BUHUU-BUHUUU, ät inte upp oss söta prinsessa. BUHUUU-BUHUUUU

De båda männen börjar gråta och Rex känner en söt lukt från den enes höftskynke när han uppenbarligen kissar på sig.

Rex gör ett verbalt angrepp och morrar det högsta han kan.
"GRR,era djävlar,grrr visa oss,grrr,till flickan,grrr!!!"
När dom berättar att dom tagit flickan till fånga så brister det för Rex. Rex är av en sådan karaktär att han tror på alla individers frihet och hatar och förkastar dom som fängslar andra..Han försöker lugna ner sig när doften av urin blir lite för påtaglig.

"Lugn nu, gosse, luuuugn..."

Marina greppar Rex mjukt i nackskinnet, drar honom försiktigt in til sig och viskar honom i örat, "bra så - men överspela inte, dom kan ju få för sej att börja slåss för livet. Sitt o' morra hotfult en stund nu bara så ska' du få se..."

När Rex lugnat ner sig fortsätter hon prata med de två filurerna med en tröstande röstföring.

"Jamen kära lilla vänner, gråta inte så där - Rex ska' va' snäll nu, vetja."

Två stycken bekojtor till får låta livet för den goda sakens skull.

"Här, varsågoda, ta en kex o' torka ögonen, vetja... Sådärja, nu behöver ingen gråta mer. Berätta nu för mej om den där tarven o' varför ni inte får komma över - vem vet, kanske ja' kan hjälpa..?"

De ynkliga figurerna knaprar i sig av maten.

"Dä ä så att vi får ente. Vi sög i oss all röken en dag, och innan vi har hittat lika mycket rök så får vi inte komma tebaka"

OOC: Vibrationen som kom i förra postningen var verkligen en kraftig vibration i marken som även Ni kände. Marina talade i sin vanliga samtalston.

"Jasådetja... hmmm.. jamen ja' kanske kan skaffa mer rök, ja' har en kompis som röker, han me'."

Marina nickar, jo Martmadigan lär väl ha med sig tillräckligt med pipaört eller vad än det nu får vara som han fyrar med i den där högugnen han ständigt suger på.

Ett ögonblicks tystnad inträder medan hon försöker tänka igenom hur de skall förmå dessa två typer att visa vägen till var Sirina hålls fången. När hennes tankebanor når till hurvida de bör hämta de andra från bunkern därborta kommer hon plöstligt ihåg den där skakningen innan. Var det kanske ännu en kolkmal? Det skakade ju till ganska ordentligt precist innan Viktor och Mikke föll ner i malgropen. Eller kanske Pocko hittat använding för sin kruttunna? Hmmm...

"Ni båda kan ju sitta kvar o' vila er här en stund så ska' ja' gå hitta min kompis. Fingra inte vid nå't, okej?"

Marina reser sig och går utanför med en nick till Rex om att följa med henne. När de kommit ut och hittat Mikke frågar hon, med låg röst så inte de både filurerna därinne hör:

"Du Rex, den där jordbävningen har fått mej o' oroas för dom andra nere i bunkern o' ja' tänker gå o' kolla. Om du vill hänga me' vore de' bra, de' blir no' lättare att hitta dom med hjälp av din nos ifall bunkern ä' större än den såg ut från utsidan. Mikke, ja' tänkte du kan väl hålla et öga på dom där båda o' vår patient tills vi återvänder så att dom inte plundrar oss blinda."

Hon ser faktisk en aning oroad ut.

"Va' tycker ni?"

Jo, men jag tar lätt hand om de här filurerna om Ni vill gå dit bort igen.

Mikke plockar upp sin gamla picka och går in för att sikta på de två.

Rex håller med Marina om att det vore klokt att kolla om det hänt deras kamrater något.
Han nickar och morrar lite till svar sedan linkar han iväg mot Bunkerdörren.

Efter att Mikke får låna männens fackla för att kunna fortsätta sikta på dem. Går Marina och Rex ut i mörkret igen. Det är betydligt svalare nu än vad de minns, men raskt tar de lyktan och fortsätter mot platsen där dörren sitter.

Med gemensamma ansträngningar försöker de öppna dörren, och trots att Marina är säker på att hon gör rätt rubbas inte dörren ur fläcken. Eftersom den är helt omöjlig att öppna kommer Marina med slutsatsen att de har lämnat den inre dörren öppen...

"Jaha, men då ä' de' väl inget vi kan göra åt de', då..."

Marina rycker på axlarna med en irriterad min.

"Ja' skulle väl ha anat att ingen tänkt på eventualiteten att dom skulle behöva hjälp, utan dom stack direkt mot plundringen o' glömde allt annat."

Hon suckar, skakar på huvudet och börjar gå tillbaka mot hålan där Mikke och deras "gäster" väntar. Hela vägen dit morrar hon högljudd över sina så kallade kompanjoners agerande.

"Förmökade dumskallar, de' ä' va' dom ä'! Dom köar ju upp för att övergå varann i stupiditet! Alla o' envar vet ju för fysen att när man exploerar i en förbjuden zon så ska' man hålla sej till o' göra de' man satt sej för o' inget, ja' upprepar, INGET SOM HELST annat om man inte vil riskera hamna i nån soppa man inte planerat för. O' va' ä' de' första dom jubelidioterne gör? Skjuter hål i den första infödingen vi ser som skulle kunnat vise oss vägen runt i zonen så vi kanske slapp begå dom värsta misstagen. O' omedelbart därefter får dom för sej att leka bunkerexploratorer istället för o' leta rätt på Sirina o' göra som avtalt, men nähä, så skulle de' inte få bli, nähäicke, de' vore ju det intelligenta sättet o' bete sej o' de' går ju verkligen inte för att dom satt sej i huv'et o' bli årets prisvinnare för dumheter i kejsarklass!"

Marina är ganska förbannad och hennes monolog gasar just nu endast upp hennes vredga.

"O' nu har dom zonenrostamej låst in sej i den där förmökade bunkern så vi inte kommer åt o' berätta för dom att vi vet var Sirina finns! Jamän i Kejsar Thorulfs namn TÄNKER dom på? Deras tunnbenade ursäkt för o' gå in var dum i o' för sej, ja' menar om Sirina verkligen kommit den här vägen skulle vi no' inte hittat en kille här som varit inspärrad på ganska tydligen flera veckor, eller hur? O' de' skulle ju nog ha' gett mening o' fråga ut han INNAN man gav sej i kast me' o' riskera sina liv o' hela missionen mot va' som kan finnas i en förmökad zonbunker: Forntidsfällor, säkerhetsrobotar o' va'vetja för otrevligheter!"

Från alla skräckberättelser som morfar berättade när hon var liten har Marina en ide om vad som kan vänta därinne i bunkern, och det är långt ifrån allt som är värdefulla forntidsfynd som bara ligger där och väntar på att någon skall komma och ta dem.

"Men ja' vet va' de' rör sej om: Zonfynd o' rikedomar. O' de' skulle ju inte va' så bra heller om du o' ja' kom anstigande me' skottsäkra argument på varför dom skulle sluta leka skåjter o' istället komma tillbaks på rätt spår, eller hur? O' vet du, ingen utav dom verkar ha undrat varför den där stackars mutanten satt inspärrad där i slussen. Vet du va' ja' tror? Min teori går på att han o' hans kumpaner redan plundrat den där bunkern på allt den ä' värt o' när dom sen skulle sticka hem o' bli rikare än fon Rijn beslöt nå'n utav dom att man kanske inte behövde dela av skatterna me' han där o' slängde i ytterdörren innan vår mutantvän hann ut. O' om inte vi hittat han skulle han ruttnat bort där o' inget skulle vetat av de', heller. De' ä' min teori, de', o' de' ska' bli interessant o' höra om den stämmer. Om så ä' fallet, förstår du Rex, så jagar våra kompanjoner nu runt inne i en tom bunker till ingen världens nytta. Märkte du en skakningen just innan vi gick hit? O' kommer du ihåg kruttunnan som Pocko släpade runt me'? Ja, just de'..."

Vem kunde ha glömt den? En katastrof som bara väntade på att hända... Och som nu möjligtvis har hänt.

"De' enda vi behöver ä' lite av Martmadigans pipört för o' förmå dom där båda skunkerna o' leda oss direkt dit. Enkelt, eller hur? Så enkelt, faktiskt, att ja' skulle våga lita på att även våra så kallade vänner skulle fatta me' en gång utan uprepning. Men de' FÅR helt enkelt inte va' enkelt, får de'? Nej! O' ja' skulle inte förvånas om nu den där fetthjärnan Pocko sprängt halva underjorden o' fått den andra halvan o' skvatta ner i hu'vet på dom, o' vi kommer inte in för att dom tokjostokerna inte tänkt på o' stänga innerdörren bakom sej..."

Hon ler bittert, sarkastiskt, och torkar en frusterad tår från ögonvrån.

"O' vet du, Rex? Ja' ger fysen i dom o' deras förmökade dumheter, dom ä' ju direkt livsfarliga o' va' i närheten av! O' de' torde bli dess än lättare o' lösa vårt uppdrag om vi inte har dom klantasen o' träckas me'! O' ja' ger fysen i o' ränsa dom från anklagelserna heller, vetja! Alt va' ja' sett hittills bekräfter ju bara att Pyri skulle va' ett säkrare ställe om dom satt i säkert förvar bakom lås o' bom på 37:ans djupaste hål!"

Uttrycket i hennes blick är hårt och hennes röst bävar en aning med förargad vredga nu hon kommer att tänka på Sirina, orsaken till att de alla är här ute i zonen.

"Skit hål i dom! Skit hål i deras rykten. Skit hål i deras futtiga existenser! Skit hål i om dom buras in på livstid, slängas i Boxen, spränger ihjäl sej härute eller hitar nå't annat sätt o' bli kolkmalföda! Men inte fysen ska' Sirina, en stackars oskuldig flicka som förslavats o' hela livet utnyttjats av fula manslingar, tvingas fly sin rätt till ett anständigt liv o' sen förslavas ytterligare av ett zongäng knarkrökpulverskallor bara för att en korrumperad typ som Linus Drake inte gillar o' få sina sjuka tendenser avslöjade när han - som alla andra mansgrisar i arme Sirinas unga liv - utnyttjat henne för sina perverterade syften o' kastat henne bort som en sliten sko. O' när sen den fula grisen hyr Nimroddare, ex-PSIPOn, o' kejsaren vete vilket annat skumrask för o' ta' dö' på henne o' alla som känner till sakens rätta o' snuskiga sammanhang, då ska' ja' no' allt lova o' bringa saken til dom rätta myndigheternas kännedom o' fram i ljuset så alla kan se vilket svin Linus Drake egentligen ä' - me' eller utan dom där dumjävlarnas hjälp!"

Marina stannar en bit från hålan och ser för första gången under hennes tirad direkt på Rex.

"Nu går vi in o' rotar igenom utrustningen. Ja' vet att pipört fanns på inköpssedeln o' me' lite tur finns de' kanske nå't kvar som inte Martmadigan ta't me' sej. Om så inte ä' fallet förmår vi no' ändå hursomhelst dom där gashjärnorna o' visa för oss var vi kan hitta Sirina. O' sen gör vi nå't åt saken. Ä' de' okej me' dej?"

"Grr,Ok,grrr"
Morrar Rex till svars.
"Oj oj vad ho snackar mycket den där bruttan", tänker Rex för sig själv.
Men men hon har ju rätt i det mesta.
Rex vänder på klacken och återvänder till lägret vid Marinas sida.
Väl där börjar han  gå igenom lägret efter pipört med hjälp av sitt utmärkta lucktsinne.

De båda tar sig in i den relativa tryggheten i sitt rum där de 3 som de lämnat verkar vara mycket lyckliga.

Mikke skrattar gott åt något som en av de andra sagt. Alla sitter och tuggar på någon typ av rot eller liknande som en av de rädda männen tagit ur sin påse. Mikke ser ordentligt snurrig ut när han tittar på Marina som kommer in.

Efter en snabb titt på de andra ser Marina att de har samma glasartade blick som Mikke. Rex hittar snabbt den nedpackade förpackningen med rökblad.

Bådas ansikten spricker upp i hjärtliga leenden när de ser rökat.

"Oj, det här smakar ju gott säger de när de fått vars ett stopp, men det är inget mot slöröken som jag rökte upp"

Men om jag får den packen med rökblad, så kan jag visa Er till tarven, redan inatt om Ni vill!

Marinas upprörda humör har redan lugnats en del när hon och Rex når tillbaka till hålan, och när de både främlingarna erbjuder att visa vägen till tarven ljuser hon upp i ett nöjd leende.

"Jättebra, vi säger väl de', då. Men vi måste få liv i den här figuren först," säger hon och nickar mot den medvetslösa mutanten, "så vi slipper släpa honom. Vi väntar till imorron bitti, då får vi se hur han mår."

...och om våra så kallade 'vänner' bryr sig om att återvända... tänker hon för sig själv...

Då det är kväll så föreslår Rex att det är bäst att ge sig av på morgonen, om deras automatvänner och den tjockaklumpen har återvänt dvs. Då Rex redan har vilat så kan han ta vakten.
Han tittar oxå nogrant till den skadade mutanten som ligger i deras läger så att han inte blöder igenom bandage eller dyl.

Marina och de halvnakna pojkarna somnar sött, tillsammans med Mikke. Rex tittar till mutanten, visst är det en del blod på bandaget, men det blöder inte så vidare värst...

Rex tittar ut över det mörka landskapet och intresserar sig över de märkliga, självlysande fenomen som dyker upp och försvinner här och där ute i natten. Plötsligt hör han en rörelse från mutanten som rullar över och sätter sig upp.

"Vatten, vatten!", säger han matt, med sin avlånga trut.

Rex rycker till och blir ganska överaskad av att mutanten helt plötsligt reser sig upp. Mutanten är bara någon milisekund från att få en kloförsedd tass i ansiktet.
När Rex inser att det inte är någon fara, letar han upp lite vatten bland packningen, han tar även fram lite mat. Han sträcker sedan vattnet och matbiten till mutanten.
"Grrr,Här,Grrr"
Rex synar den undernärda individen nog.


"Grrr,SÅ,grrr,vad gjorde,grrr,du,grrr,nere i,grrr,hålet med,grrr,dom knepiga,grrr,dörrarna?;grrr
Det inte så socialt begåvade Rex försöker starta upp en konversation, dels för att han är intresserad och  dels för att få mutanten att känna sig trygg.

Den senige varelsen tittar förskräckt på Rex när han försöker vara vänlig. När han får vatten lugnar han sig dock och han tar också emot lite mat.

Rex' morrande får dock alla andra i rummet att vakna och de båda unga männen ser väldigt missmodiga ut.

"Utgångsdörren gick i baklås...", säger mutanten matt, när han dricker lite mer vatten.

"...och jag var den ende överlevande...", de sista orden får honom att se väldigt sorgsen ut.

"Va' ä' de'...?" frågar Marina sömnigt och gnider sig i ögonen. När hon ser att mutanten vaknat till liv frisknar hon dock omedelbart till och lyssnar noga till hans ord.

"Du får verkligen ursäkta de' där," säger hon och nickar mot mutantens skottskadade ben, "vår ledsagare va' en aning skrämd av zonens alla faror. Säg," fortsätter hon snabbt för att undvika prata för mycket om den olyckliga händelsen, "hur länge satt du egentligen inlåst där nere?"

Mutanten tittar på de församlade med en tacksam min och nickar vänligt mot dem alla.

Han vänder sig till den ene av de unga männen.

"Jag förlåter dig, ledsagare, Zonen är hård, och i mörkret kan skuggorna spela en spratt. En del grymmare än andra"

"I vilket fall som helst så har Ni räddat mitt liv. Jag hade aldrig kommit ut utan Er."

Efter att Marina har visat upp sitt osande färska nummer av Polisgazetten och berättat vilket datum det är, så låter han ett litet leende spela över den fläckiga munnen.

"Det betyder att jag har varit där nere i mer än 2 månader! Inte konstigt att jag är så hungrig och törstig. Jag hade ju inget mer än vatten med mig ner. Däremot är jag inte trött, jag har sovit tillräckligt!"

När mutanten har fått upp farten ber han om mer vatten, och mer mat. Han är i sanning hungrig.

OOC: Ni har ju en hel del mat med Er, och om han får hållas och äta hur mycket han vill äter han upp 7 dagsransoner under natten. Säg hur mycket mat han får om Ni inte låter honom äta sig mätt...

"Ni verkar intresserade över mina förehavanden nere i bunkern, och jag ser inget hinder till varför inte jag skall berätta. För drygt ett par månader sedan fick jag och mina vänner köpa en karta som skulle visa vägen till en bunker från den gamla tiden. Säljaren själv hade varit där och gjort sig en förmögenhet på att sälja fornfynd från denna rika gruva. Som han nu sade hade han fått ihop tillräckligt mycket krediter för att dra sig tillbaka, men det hindrade honom inte att ta hutlöst betalt för sin karta...

Tillsammans med mina vänner satte vi kurs på fornbunkern och det märkliga var att bunkern faktiskt existerade! En del grus hade rasat sedan den förre exploratorn varit där, men vi var ju utrustade med grävspadar, så det löste sig. Den första dörren forcerade vi på ett par dagar efter att vi funderat ut hur den egentligen fungerade. Att vi inte kunde öppna den andra förrän den första var stängd tog inte mer än ett par timmar att komma på.

Min trogna fornlykta lyste upp en stor bunker som var betydligt torrare än vad som är vanligt här ute. Vi kom ner för ståltrappan och in i ett rum som var helt rensat på artefakter så när som ett trasigt bord, och i ett närliggande rum såg vi samma sak, men här var en ofantlig mängd plasticsfärgade trådar som stack ut genom väggarna. Det hade i sanning varit en rik fornfyndsgruva, men den föreföll nu tom. Med bräckjärn tog vi oss igenom ytterligare en dörr och ner för ytterligare en trappa. Denna trappa slutade vid en dörr som vi också kunde öppna utan problem.

Detta tredje rum var täckt med märkliga träramar med metallnät uppspänt mellan dem. De stod alla ut från väggen i två våningar och stabiliserades av stolpar som var fästa i golv och tak. Inte heller här fanns det något av vikt att finna och vi kände allt mer missmod när vi såg att allt redan verkade vara omhändertaget i denna vår gruva. Jag var fortfarande sökandes när mina vänner fortsatte in i nästa dörr. Plötsligt hörde jag först ett rop på fornspråk och snabbt därefter hörde jag Saling skrika "Vik hädan, ondskans hantlangare!" Strid utbröt och en stor explosion hörde, och en av mina vänner kom springande ut från dörröppningen svårt sargad i huvudet, han föll i det att han försökte ta sig upp  för den nedre trappan. Nyfikenheten gjorde dock att jag inte reagerade så fort som jag borde. Jag såg blixtrande ljus från dörren innan mina andra två vänner kom släpande sina egna svårt sönderbrända kroppar innan de föll samman i en hög i rummet. Då beslutade jag mig för att fly, och jag tog mig upp för trapporna och in i slussen där jag till min fasa märkte att den sista dörren inte gick att öppna! Jag kunde ju heller inte ta mig tillbaka in i komplexet mot en säker död.

Därför bestämde jag mig för att ställa mig i ide och hushålla med det vatten jag hade med mig, blott väntande på att den gamle girigbuken skulle sälja en ny karta till samma skattkammare. Det tog dock längre tid än jag hade hoppats, men nu är Ni äntligen här. Jag ger Er gärna ersättning för kartan Ni har köpt för att komma hit, för här finns inget mer att få, bara död och förintelse.

Under berättelsen tittar de båda ungdomarna förskrämt på varandra och till slut ber de om att de skall få lämna det provisoriska lilla huset.

"Vi kan komma tillbaka om några timmar, i morgonen, om Ni vill ha hjälp att hitta vägen till Tarven!"

Marina lyssnar med koncentrerad min och uppslagen notbok medan mutanten berättar. När han slutpratat ser hon till att han får sin andra och sista ransonen (fika ihjäl sig kan han väl göra när han återvänder till civilisationen!) och lite mer vatten.

"Ojdå," säger hon och slår ihop notboken, "vilken historia! Tur för dej att vi råkade lägga vägarna förbi. O' inte ska' du behöva ersätta oss för nå'n karta, heller, vi ä' här ute i annat ärende - men de' kanske du kan hjälpa oss med istället, som tack för hjälpen o' allt de' där, vetja. Men ät nu först, vi kan prata om de' sen."

De båda rökskallarna verkar oroliga, så Marina ägnar kort sin uppmärksamhet mot dem genom att ledsaga dem ut framför hålan där hon återlämnar deras vapen.

"O' ni, pågar - stick ni bara o' leta slöröksörter eller sån't. O' kom sen åter imorron nån gång. Ingen brådska, mitt på da'n ä' helfint, då ä' vi no' klara att dra till Tarven, vi me'. Passa på er nu, pågar, o' försök inte plocka skottnypon, okej? Vi ses!"

När de båda försvunnit (Marina tar notis av åt vilket håll de gick) går hon in i hålan igen.

"Då, så! Nu vet vi var hon finns, o' vi har guider som kan leda oss dit. Men ja' litar inte et dugg på dom där tokjosingarna eller va' dom nu än intagit för o' bli sådär överlustiga som dom va' tidigare - vi bör hålla ett vakent öga öppet för den eventualiteten att dom återvänder me' sina kompisar i ont uppsåt. Vem vet, kanske dom kommer försöka använda oss som tillträdesbiljett istället för mer rökknarkpulver, om dom talade sanning tidigare så vet vi ju redan att dom gärna tar fångar - o' om dom tror vi bara ä' vi fyra stycken kan dom ju få för sej att vi ä' lätt byte."

Den tunga pistolen i bältet får en klapp.

"Men då får dom tro om igen. Hursomhelst," Marina sätter sig bredvid den sårade mutanten, vi har ju inte ens introducerats ordentligt än. De' där vilddjuret," hon pekar flinande på Rex, "han heter Rex, o' rävpälsen där borta ä' Mikke. Ja' själv heter Marina. O' va' heter du, då?"

Mutanten, som fortfarande är långt ifrån frisk, försöker ta sig upp i riktig sittande ställning, men sjunker snabbt tillbaka igen.

"Mitt namn är Enslam Syyg

Jag ber om ursäkt, men även om jag inte är trött det minsta, så känner jag mig ändå dåsig. Kan tänkas att jag behöver mer vatten och mat. Har Ni verkligen inget mer Ni kan undvara?"

"Det ser ju ut att finnas en del i det där lasset"

Mutanten pekar på Martmardigans och Pockos matlager.

"De' ä' inte märkvärdigt att du känner dej hungrig," svarar Marina förstående, "men du har redan gnagat i dej två fulla dagsransoner - ja' tänker att de' ä' no' bäst om du tar de' lite lugnt me' käket o' låter din mage vänja sej vid mat igen. Slutligen vet vi ju inte heller när de' går skaffa mat igen eller hur länge vi måste bli kvar här ute i zonen. Vi ska' vänta me' o' äta tills i morron bitti - så blir de'."

Marina går bort till utgången och tittar genom den annalkande gryningen, mot bunkern.

"O' sen ä' de' ju frågan om om o' när o' hur många av våra följeslagare som kommer o' återvända från deras lilla expedition ner i bunkern - dom kommer säkerligen också behöva vila o' äta."

Hon vänder sig mot Rex och Mikke med en oroad min.

"När solen gått up går vi o' knackar hårt på den bunkerdörren - dom kanske återvänt dit o' råkat i samma olyckliga omständigheter som Enslam här, me' en bunkerdörr som endast kan öppnas utifrån eller va' vet ja'. Om dom inte svarar fortsätter vi vårt sökande utan dom."

Beslutet ser inte ut att glädja henne, snarare tvärtom, men hon ser ganska bestämd och orubblig ut.
This message was last edited by the player at 07:37, Fri 13 Feb 2004.

Rex känner en stark känsla av olust inför att dom kanske aldrig får se mekorna och den tjocka fläsk mutanten igen. Men Marina har rätt, till villken nytta skall dom sitta och vänta här på att några kanske aldrig kommer ut ur bunkern.
Han nickar med hållande till polisen från huvudstaden.
"Grrr, vi gör,grr ett sista försök,grrr,i morgon,grrr"
Rex sätter sig på plats igen vid dörren
"Grrrr,om vi inte,grrr,får tag,grrr,i dom då,grrr,så fortsätter,grrr,vi,grr"

Han spanar sedan vaksamt ut i ödemarken, i fall dom skulle råka bli överfallna.

"Grrr, sov en,grrr,stund till,grrr,jag vaktar,grr"
Rex ger Marina och mutanten en uppmanande blick, sedan fortsätter han att titta ut i zonen.

"Ja, låt oss vila nu, de' lär bli rikligt att göra i morron," svarar Marina, plötsligt medveten om hur trött hon egentligen är, och lägger sig under den hopfällda tältduken.

"Sov gott."

"Om Du känner dig trött, raggige vän, så se till att sova lite. Jag är som sagt inte trött..."

Marina somnar så fort hon lägger sig på marken. Rex torkar bort en droppe snor som har letat sig fram till hans nosstipp, men han skall inte somna, det har han bestämt. Enslam ligger och yrar lite och andas tungt, men är fortfarande vaken.

Marina drömmer om polisbossen och att hon tar emot en medalj av honom för kvalificerad problemlösning av tredje graden. Applåderna från de församlade åskådarna går plötsligt över i ett ljudligt metallbankande

"Metallbankande!"

Marina flyger upp från sin bädd och sticker ut genom dörröppningen. Hon hinner höra några sista slag när de tystnar. De kom bortifrån ståldörren!!!

(flyttad neråt)
This message was last edited by the player at 01:28, Sat 21 Feb 2004.

När Marina och Rex tar tag i lyktan och börjar springa mot ståldörren hör de en mycket dämpad explosion från deras mål. De sätter högsta fart, men det är fortfarande långt kvar...

OOC: Det tar lite tid, men det är för att jag nu måste synka ihop de andras handlingar. Om de agerat annorlunda så hade Ni varit framme för bra länge sedan :)

Ytterligare en dov smäll hörs när Marina och Rex kommer i närheten av dörren. Ljud av metall som slår mot metall hörs efter ytterligare några sekunder och snart når de dörren. Just då är det tyst...

Marina stannar framför bunkern och stirrar förvirrad på dörrens handtag.

"De' där va' no' Pocko som small!" utbryter hon vid ljudet av den andre smällen.

Hur fysen va' de' nu som Viktor gjorde? Hur va' de'? Hur va' de'? Tänk, Marina, TÄNK! skriker hennes hjärna i hennes inre öra men det tar ändå någon minut eller två innan hon tycker sig komma ihåg. Jo, vänta - den här skulle ha en knyck åt fel håll först, då gick det...

Hon tar tag i handtaget och tar ett djupt andedräkt - inte skall väl de klantknotarna se henne så här upprörd, de kunde ju få för sig att hon oroat sig för dem. Sen tar hon fram en pistol, spänner hanan - man vet ju aldrig om det kan vara någon av dom där bunkermonstren istället - och försöker öppna dörren så som hon såg Viktor göra...

En knall hörs innanför dörren när Marina tar sig an dörren.

Marina tar greppet och knäcker till dörrhandtagen på samma sätt som Viktor gjort tidigare. Precis när hon har vridit till handtagen hör de först ett metalliskt klang igen och hon känner en stöt från dörren som får henne att genast släppa taget om den. I stället backar hon tillbaka en aning och riktar en av pistolerna mot dörren, Rex är också beredd och står klar att hugga in med sina blottade tänder och klor.

Dörren öppnas och innan någon hinner göra något hörs en kraftig knall, och allihop blir bländade av explosionen, som kommer inifrån slussen. Alla blir chockade och står helt stilla och ser först ett rökmoln som kommer ut ur dörren och sedan manifesterar sig ett svart metallmonstrum som står bakom dörren som när den öppnas. Ett vrålande, metalliskt läte hörs från den stora metallvarelsen, som är utrustad med en högteknologisk pistol i högerhanden, och en elektriskt gnistrande metallstav i den vänstra. Den högra armen hänger dock utmed kroppen. Efter den inledande överraskningen för alla parter börjar hydrauliken i stålmonstret arbeta och tar några steg ut ur dörren och in i ljuskäglan från vännernas lykta.

OOC: Ok, Initiativ om Ni vill göra något, och därefter också träffslag, skada etc...

"MARINA OCH REX, SÅ GLAD JAG ÄR ATT SE ER, KAN NI HJÄLPA MIG MED DETTA PLÅTMONSTER, JAG VET SNART INTE VAD JAG GÖR!", skriker hon samtidigt som hon laddar för att ge roboten en redig smäll bakifrån.

Aleta missbedömer dessvärre plåthögens hastighet så att hennes näve enbart glider längs metallen utan att göra någon skada.

"VÄNTA! BACKA!" skriker Marina när dörren slås upp och det välter ut med rök. Sekunder senare chokas hon ganska kraftigt av plåtkolossens oväntade uppdykan, och när Aleta visar sig bakom den olycksbådande maskinen, hamrande på dens tjocka plåtpansar, får Marina än större lust att backa ytterligare. Men det går naturligtvis inte, den här katastrofmaskinen måste på något sätt elimineras - den verkar inte vara den sorten som ger upp jakten bara för att man ger sig eller flyr.

"Ett skott, Marina,"<i> muttrar hon då den legendariske historien om hennes fars bedrift susar igenom hennes huvud, <i>"bara ett skott, de' ÄR möjligt me' lite tur o' mycket skicklighet.."

Men det här är ingen ekoxe. Det här är en forntida krigsmaskin. Var placerar man ett dödande skott på ett sådant här metallmonster?

"Äsch, strunt i de'!!" morrar hon och tar sikte på den vridbare kopplingen där den än fungerande armen med den gnistrande metallstaven hänger ihop med kroppen - en blykula precist där i leden kanske gör under?

*PANG-PEEEEOOOWWW!*

Kulan gnistrar och rikochettar ylande mot robotens armpansar utan att göra den minsta skada, och Marina är redan klar att hoppa bort, ur vägen för maskinens vidare framfart.

OOC: Uruselt initiativslag, överambitiöst skott. Fysen också, får sikta bättre!

Den svarta döden i form av en monstruös robot vandrar pysande och surrande ut från sitt fängelse. Aletas och Marinas anfall ignoreras helt och i stället går den rakt mot den stridsberedde Rex. Den gnistrande klubban missar Rex. Rex som i det svaga lyktskenet märker att Aleta kommer helt ensam med den skräckinjagande varelsen. Det syns inte ett spår från Martmardigan, Pocko eller Viktor.

OOC: Ny runda

"STOPP, DIN FÖRMÖKADE MÖRDARMASKIN!" skriker Marina i desperat frustration över hur liten effekt hennes skott hade på den framstormande roboten, "SLUTA ME' DE' DÄR!!" Hon är helt övertygad om at detta måste vara en av dom "ondskans hantlangare" som Enslam berättade om, de som hade hackat sönder och brännt upp hans kompanjoner, de samma som i värsta fall nu har gjort slut på både Pocko, Martmadigan och Viktor. Och nu verkar turen ha kommit till resten...

Hon laddar om så snabbt hon överhuvudtaget kan - om de tvingas fly måste den här dräparautomaten stoppas först!

Förvåningen över att aldrig ha set något liknande förvandlas till rent och skärt hat. Rex rusar skrothögen tillmötes med utspärrade klor. Han måttar 2st slag samtidigt som han morrar ilsket.

"GRRR,DÖÖÖ.GRR

Han måttar 2 st kraftiga slag mot mekan och båda träffar.

08:09, Today: Rexroth Grovbette rolled 19 using 1d100. slag 2 klor.
08:08, Today: Rexroth Grovbette rolled 22 using 1d100. slag 1 klor.
08:07, Today: Rexroth Grovbette rolled 5 using 1d10. initiativ. +16 = 21
-25% på båda slagen för flera handlingar.

Aleta slänger sig mot den yttre dörren och slår igen denna och låser med handtagen. Den store automaten vänder sig om för att dunka till henne men missar grovt. I stället tar Rex tillfället i akt. Han hoppar upp och får ett grepp i roboten med ena klon och får in den andra klon djupt i robotens sargade rygg. Med sig ut får han en näve kablar.

OOC: Ny runda

Marina tar ett par steg åt sidan, knälar med pistolen i tvåhandsfattning och sikter nu på grundigt robotens ena ben för inte att riskera träffa Rex eller Aleta.

*PANG!*

Just som hon skjuter gör dock roboten en oförutsett manöver, och hennes skott missar grovt.


OOC: Använder fulla IB16 på att sikta, nytt IV 29 med +13 för siktet och -25 för kroppsdel.

12:54, Today: Marina Rand rolled 73 using 1d100+12. skott, träffa robot i benet (CL: 52)

Rex försöker hänga kvar på mekans rygg, med ena klohanden inkörd i ryggen på den och den andre vilt slåendes mot bestens trasiga bakparti.
"Grrrr,DÖ!!;Grrr,sa jag,grrr

Marinas skott missar när roboten i stället tar sikte mot henne. Den elektriska klubban är på väg rakt mot hennes huvud men med en katts smidighet glider hon undan.

Rex sitter fast förankrad uppe på roboten och sliter ursinnigt med sina klor. Robotens skyddsplåtar är dock väldigt starka, å andra sidan så är Rex' väldigt vassa.

Aleta försöker återigen träffa den usliga plåtburken med en spark, men misslyckas.

"OJ!" utbryter Marina spontant när hon med nöd och näppa undvikit robotens attack, "de' där va' alldeles för nära!"

Snabbt byter hon den tomskjutne pistolen över i vänsterhanden och river fram reservpuffran från bältet så fort det går - vilket vilka säga ganska klumpigt och inte särskilt snabbt. Skrämd av robotens närhet och angrepp tar hon inte tid på sig att sikta ordentligt utan klämmer bara av ett skott mot robotens resiga profil.

*PA-OOOOOINGGGHNG!*

Det ekar metalliskt när den tunga kulan slår emot plåten och bular den ordentligt... tyvärr i den redan utslagne armen.

"Ta' DEN, din fula maskin!" ropar Marina dock ändå och försöker dra sig bort från närstriden, undan robotens omedelbara räckvidd innan den får för sig att kvittera för vänligheten med ännu ett slag med den gnistrande påken.

Aleta slår knytnäven mot roboten men vet inte vad hon ska tro när näven bara studsar mot plåten.

OOC: Ursäkta att jag inte postat på ett tag, har haft fullt upp.

Aleta slår och Rex slår. Robotens tunga rustning gör dock att han oskadd kan gå därifrån. Roboten fiftar bort Rex på marken och börjar vandra bort från sällskapet. Inte heller kulan från Marina affekterar honom nämnvärt.

OOC: Det är bara att fortsätta mata...

"Den bryr sig uppenbarligen inte om oss längre, ni får göra som ni vill, jag ger upp..."

Aleta sjunker ihop på en sten med hakan i händerna och armbågarna vilande på knäna, glad att pärsen äntligen är över.

När hon sätter sig ner hör Aleta smällanden och dunkanden från bunkerdörren.

Rex lägger sig raklång på backen, tungt flåsande med tungan hängandes i mungipan.
"Grrr,den där,grr,var en riktig,grrrr,hårding,grrr
Får Rex ur sig mellan andetagen

"Hoppsan!", utbrister Aleta och flyger upp från sin sten, "hade nästan glömt bort de andra..."

Hon öppnar dörren för vad hon förmodar är Marty, Pocko och Viktor.

"Hoppas de inte är alltför vrånga...", mumlar hon tyst.

Aleta öppnar dörren och mycket riktigt står Viktor, Pocko och Martmardigan där.

Aleta ser att den store roboten är på väg bort och har kommit 50 meter eller så. Övriga hör bara knirkanden och skramlanden från densamma. Den går långsamt bortåt.

Martie blir överförtjust över att träffa de andra.....han har nog sknat dom...eller?....det här var en ny känsla?. Nåväl Martie kastar sig över första bästa nykomling vilket torde bli Aleta och kramar henne länge hårt.

"Du vad än Viktor säger håll med..jag tror något är allvarligt fel med hans...logik" Viskar han varnande i hennes öra. Ja i alla fall tror han att han viskar. Alla andra inom en meter eller så hör honom ganska glasklart.

Martie tycks helt glömma herr terrorrobot. Han tycker till och med att det är skönt att se Marina även om han har så svårt för att förstå sig på henne och Rex, hunden ifrån vildmarken. Ja t.o.m. den otrevlige Mikke.

Pfyyhhh!

När Marinas förvåning - över att dödarmaskinen inte gjorde slut på dem alla utan bara trampade bort utöver de slaggegrå slätterna - dragit över suckar hon lättad och laddar om pistolen.

*klick!*, säger det när hon snappar igen bakladdningsmekanismen, snurrar pistolen runt fingret på dens väg i sidhölstret, och vinkar kokett (endast en aning skakad av det våldsamma mötet med automaten) mot de återvända bunkeristerna.

"Hej," säger hon med ett oväntat lätt leende, "hittade ni Sirina, då?"

Hon skickar Rex en kort, införstådd blick och vänder sedan åter sitt påtagna milda leende mot de fyra hobby-exploratorerna.

"Eller bara nå't användbart spår, kanske..?"

Martie's plötsliga närhet får Aleta's kretsar att glöda och hon besvarar instinktivt hans kram. När hon sedan hör vad han viskar i hennes hörselenhet blir hon med ens ordentligt besviken och knuffar bort honom.

"Nej men hej igen på er allihopa, återsamlade till sist. Vilket äventyr! En väktare från den gamla tiden, helt otroligt, synd att hans kretsar var i oordning bara..."

Orden bara flödar ur Aleta, som en aldrig sinande ström. Hon fortsätter:

"Nej, Sirina såg vi inget spår av, men väl en del andra intressanta saker, kom och se själv, något användbart måste ju finnas, tyckte jag såg en lucka i det sista rummet..."

"Eh jao nej Marina inga spår...alltså...ja nej vi fann inga spår. Men vad sa du Aleta vad har du hittat?"

Martie börjar återigen att tycka att det här är spännande igen. de är ju alla samlade och saker och ting verkar lösa sig till det bästa. dessutom är terrorroboten ett minne blott. Fast något djupt inom honom är faktiskt också djupt besviken över det. Han svor ju på att ha ihjäl honom? Men men roboten var väl ändå honom och de andra övermäktig så det var nog lika bra.

Efter att ha kramat Aleta plockar han fram sin pipa. stoppar den och tänder på. Aaahhh..underbara tobak. Han har velat göra det länge. Även om detta kanske är bästa platsen eller tidpunkten för ettt rök så bara måste han. Han suger in några djup bloss och suckar förnöjt.

Marina studerar Aletas reaktion gentemot Martmadigans kram och högljudda viskning, konkluderar att hans hörsinne måste blivit åtminstone lättare skadad av alla buller i underjorden, Pocko's panglekar, otvivelsamt.

"Jasåfårmansepåverkligen," säger hon surt, "ni har alltså bonkat runt i underjorden som rubbitar på tokjos, sprängt bort halva bunkern inifrån gissar ja' - o' allt ni hittat ä' en 'spännande lucka'," sarkasmen blir allt tydligare i hennes röst, sarkasm som födds av oro, rädsla och nu lättnad över att de alla sluppit undan ett grymt öde, "o' nå'n grassatgående terrorrobot. Fina fynd, vetja! Dom ska' no' hämta in en redig förmögenhet hemma i Hindenburg, vetja!"

Hon skakar uppgivande på huvudet och låter vreden fördampa - än finns det hopp att hon kan få sina kamrater att inse felet och uppge den där bunkern, där endast ond och bråd död väntar.

"Nej vet du Aleta, ja' tror inte de' ä' så himla interessant me' nå'n odefinierad lucka som sannolikt bara döljer än fler dräparmaskiner. Särskilt inte som vi andra i mellomtiden faktisk har inte bara tagit reda på var Sirina finns utan också har hyrt två stycken infödingar som kommer leda oss direkt dit - me' lite tur, omtanke o' försiktighet."

Marina ser nästan helt ledsen ut när hon fortsätter efter att ha kastet en sidoblick på den tobaksnjutande Martmadigan. Oj, den stackaren kommer att bli ledsen när han får reda på vad hon lovat 'infödingarna'...

"De' var vare sig billigt eller lätt, o' de' ä' nog mer än ett pris at betala än för denna oväntade framgången, men de' fixar vi. Så om ni lekat färdigt i den här dödsfällan kanske ni vill gå o' återhämta er inför morrondagens prövelser..? Då kan ni även få höra från den sårade mutanten själv vilka fruktansvärda fasor som väntar nere i den där förmökade bunkern innan de' ä' för sent - som de' nästan blev för han själv."

Hon vänder sig halvt, som för att gå tillbaka mot deras nattskjul i ruinhålan.

"Hänger ni me'...?"

Pocko klampar glatt ut i dagsljuset. Hans blodiga kropp och ansikte glittrar vackert i solens sken. Han ser sig om efter roboten och upptäcker sina vänner. Han skiner upp ytterligare.
"Heeej mina vänner! Hur e läget? Så plåtburken ville inte leka mer?" Pocko tittar på den 'flyende' roboten. Plötsligt förbyts Pockos leende mot en butter uppsyn.
"Jag har inge krut kvar... inga kulor heller..." Han pekar demonstrativt mot sin rygg (där kruttunnan fattas).
"Så nu fasen är det roliga slut! Ska vi åka hem?"
Pocko ser undrande på sina vänner.

Aleta blir argare än nånsin över Marina's uttalanden och ställer sig framför henne, på tå för att verka längre än normalt och hytter med ett finger i Marina's ansikte.

"Hör nu här Marina!", säger hon skarpt, "vi kanske inte är några exploratorer men chansen var god att något intressant kunde finnas därnere. Vi kanske hade lite fel men det är nu mer än nödvändigt att vi får kompensation om så bara några plasticsbitar. Pocko har inte en kula kvar och jag har inga krediter alls. Något måste vi ju försöka få med oss i så fall, eller hur?"

När hon inte får något omedelbart svar, stampar hon uppgivet i marken och går mumlande därifrån, bort mot slussdörren. Hon stannar några meter därifrån och blickar in i mörkret. Utan att tala till någon särskild säger hon tyst:

"Jag vill i alla fall försöka igen..."

Martmardigan tänker så det knakar. Vad menar Marina?? han som var så glad att se dem nu är han förvirrad igen?! tycker hon inte att det är bra att de är oskada och...nåja.....vid liv i alla fall? och vad menar hon? kvinnor.....mer gåtfulla än den klurigaste forntidsmanick. Undrar i alla fall om Inte alla kvinnor drabbades av någon form av mutation eller kanske någon form av sjukdom.....det tål att undersökas...Martie lägger det i minnesbanken över saker att göra efter detta och lämnar det där.

Han puffar på sin pipa och går nära Aleta, lägger sin arm om hennes axlar och mumlar något om att lugna ner sig...Marina...människa....kvinnofolk....låt dem hållas...deförstår inte bättre.... Även att han står så nära har även Aleta svårt att höra allt han mumlar.

Allt lugnar ner sig när de kommer ut, men plötsligt blossar trilskandet upp igen. Aleta stretar åt sitt håll och Marina åt sitt. I mitten står Pocko och funderar på hur hans krut och kulor bara kunde försvinna. Han fnissar dock igen när han känner att det fortfarande är ordentligt med hagel kvar i byxorna.

Det är fortfarande natt i zonen, luften känns märkligt kletig och otäck för alla församlade och spänningen för vem som kommer att vinna i dragkampen dras till sin spets när Viktor står och stirrar efter den bortlinkande roboten. Han ser inget även om himlavalvet faktiskt börjar bli lite gråaktig igen, det är dock ytterligare någon timme kvar till gryningen.

Den orange roboten har sin saftblandare på och verkar till och med mer förvirrad än vanligt. Efter några förväntansfulla sekunder hörs en metallisk röst.

"DET STICKANDE NI TROLIGEN KÄNNER I ERA KROPPAR ÄR STRÅLNING, BARA SÅ NI VET!"

OOC: Sorry för att Ni har fått vänta på postning, men jag vill helst att Viktor skall ge sin syn på det hela. För ett tag sedan diskuterade han med mig om reservdelar, och nu finns det en hel, gående hög!"

"Jamän gör du de', då..," svarar Marina surt på Aletas skarpa replik, "räkna inte me' att ja' kommer o' räddar dej ur bunkern en gång till, bara - mutanten sa' i övrigt att de' finns gott om dödarmaskiner därinne så du får ha de' så roligt."

Hon skakar klanderfullt på huvudet och lyssnar endast med ett halvt öra till Viktors skrikande om strålning.

"Ja' går i alla fall o' lägger mej nu, o' i morron bitti drar ja' o' räddar Sirina. Ni andra kan för min skull hänga me' eller ruttna i vilken bunker som helst, de' kvittar för mej. Go'natt."

Sedan går hon tillbaka till hålan.

Rex tittar runt lite på vännerna samtidigt som han kliar sig i pälsen. Han grymtar fram något ohörbart sedan linkar han i väg efter Marina. Han läger sig på sin plats i lägret för att vila lite, striden mot atomaten tog på krafterna.

Viktor står i slussöppningen och begrundar allas glädjeyttringar som snarast byts mot ittitationer och hänvisningar mellan vännerna. Efter en stund går han fram till Marina. Ni ser och hör genast stora metallgrytor och slevar som hänger och dinglar lite överallt på Viktors kropp när han kommer gående. Viktor tar alla de lösa metallföremålen och lägger framför marinas fötter. DET HÄR FRÖKEN MARINA, KAN VI ANVÄNDA OSS AV NÄR VI SKA LAGA MAT.  INTE HÄLFTEN SÅ STRÅLNINGSSKADADE SOM NI SJÄLVA ÄR.

Viktor tar sedan upp sin slägga som nu är en hacka. Han vänder sig om och ser ut att titta efter något. Plötsligt börja Viktor småspringa med hackan i högsta hugg mot den linkande Terrorroboten. Han stannar upp efter några meter och vänder sig om. JAG TÄNKER INTE LÅTA DEN STÖRSTA RESERVDELSSKATTEN GÅ IVÄG MITT FRAMFÖR MINA ÖGON, OCH DESSUTOM ÄR HAN EN VÄGARBETSMÖRDARE. KOMMER DU ALETA? JAG FÖRSTÅR NU ATT DU INTE ÄR KÄR I HERR TERRORROBOT LÄNGRE MEN NU NÄR DET FINNS MÖJLIGHET TILL GRATIS RESERVDELAR BORDE ÄVEN DU AGERA SOM JAG. ELLER?

Martie funderar på att hjälpa sina vänner automaterna. Han drar sin Derringer och laddar den men precis när han tänkt springa efter stannar han upp och ser ut som om han precis kom på något. Terrorroboten är ju bevisserligen av en långt farligare kaliber än vad han kan hoppas övervinna. Nej...låt de andra mer kapabla ta hand om den. Martie är rätt nöjd att han överlevt den första konfrontationen med roboten. Visst har han förmökarns ont och hade han bara varit i stan hade han nog uppsökt en läkare.

"Eh jo...ja...altlså är det någon som kan se över mina skador jag eh vad heter det? Ådragit? Ja..som jag jao ådragit mig.

Han tittar runt på er alla utom Pocko som han betvivlar har speciellt avancerade kunskaper i såväl första hjälpen som mer avancerat läkekunnande. Kanske Marina?

"Hahaha! Snälla Vicke! Fattar du inte att det därä plåtmonstret är övermäktigt! Jag har pepprat honom full med bly och ändå sprang han oberörd iväg. Neee, du minsann min gamle vän, det är bara att inse... det va kul så länge det varade... och sanna mina ord... det va kul! Hehehe!" Pocko skakar skrattande på fläskhuvudet. "Jaa, jävvlar!" Pocko minns den roliga sprängningen. Visst, den hade inte varit perfekt men det hade minsann smällt rejält. Det var ju visserligen onödigt att spränga HELA tunnan, men det gjorde ju å andra sidan att han fick en trevlig flygtur ut i trapphuset. Pocko ler fånigt.

Efter en liten stunds fnitter och mumlande vänder Pocko sitt blodiga ansikte mot Marina.
"Du! Nu är jag beredd att jaga Sirina. Jag ska nog bara sova en liten stund. Tyvärr har jag inget krut kvar och heller inga sluggar, men här finns en del hagel i alla fall. Å de e ju bra!" Pocko går sedan bort till lägret och faller ner på marken och somnar. Snarkningarna börjar kort därefter.

Viktor väntar inte speciellt länge på att Aleta skall svara på hennes kommentar om reservdelar utan sätter på sin surrande saftblandare så att alla ser det blixtrande, orange ljuset.

Marina, Rex och Pocko börjar gå mot natthärbärget och Martmardigan följer också med, eftersom han inte ser de vackra metallvarelserna när de försvinner bort. Aleta spejar efter Viktor när han tar sig iväg och ser klart och tydligt hur han springer och stannar till för att lyssna och ta ut kursen på vart terrorroboten tar vägen.

Motvilligt och med plutande underläpp följer hon dock med de andra till det lilla huset som nu har blivit inrett. Då och då tittar hon bort mot Viktors blinklampa och antar att det troligen är sista gången hon ser honom.

När sällskapet kommer fram till huset möts de av att se att den räddade varelsen ligga vaken och titta ut i mörkret. Han ser ut att fortfarande vara väldigt tärd, men åtminstone vid liv.

Aleta, som stannar kvar vid dörröppningen ser att det orange ljuset har försvunnit bakom en kulle och ett ljud av metall som möte metall hörs över nejden. Hon stannar till och hör ytterligare slag som träffar, dock inte så ofta... Efter en stund slutar ljuden och Aleta antar att det är det sista de någonsin ser av den dumdristige vägarbetarroboten. Hon går in i jordhålan och i skenet från den lilla oljelyktan kan en droppe olja synas tränga fram under hennes IR-öga, kanske är det ett reglage för avståndsbedömning som har fått en skada, eller kan det vara något annat?

Borta i mörkret kommer Viktor ifatt den svarte demonen.

"HALT! DU VÄGARBETARMÖRDARE, NU SKA DU FÅ KÄNNA HUR DET ÄR ATT GÅ UT PÅ E4:AN OCH TRÄFFAS AV EN SCANIA SCR3000 VAJERSTOLPESHÅLSLAGARE MODELL 3!"

Han svingar sin hacka mot terrorroboten som han knappt ser i mörkret. Det orange blinkandet gör dock att han åtminstone har ledsyn mot sin fiende. Flera av slagen missar, och den andre roboten slår tillbaka, likaledes med dålig träffprocent. Så står de tu och viftar i luften innan Viktors hacka plötsligt finner sitt mål på terrorrobotens bröst. Plåten som skyddar roboten får ett litet hål men han vevar ändå på med sin elektriska stav. Viktor träffar ytterligare ett par gånger, men de träffar som inte glider av tar sig knappt igenom kevlaret. I stället får terrorroboten till slut in en ordentlig träff i Viktors vänstra armenhet. Det pyser betänkligt från den träffade armleden och Viktor börjar fundera. Under funderandet står terrorroboten kvar och slår med sitt elvapen, men missar hela tiden.

"SMÅ STENAR SLÅR MAN SÖNDER MED HACKAN, MEN RIKTIGT STORA STENAR KRÄVER SLÄGGA. DETTA VERKAR VARA EN STOR STEN!"

Under terrorrobotens ihärdiga slag skruvar Viktor i stället fast slägghuvudet på sin alltiallopinne, och sätter tillbaka hackan där den skall vara.

"ÅÅÅ-HEJ!"

Viktor svingar med full kraft mot den svarte terrorroboten och träffar densamme rakt i huvudet. Det är en enorm kraft som Viktor har kanaliserat i det här slaget och roboten dyker rakt ner i backen. Det rycker inte ens från kroppen, men hydraulaolja pumpar från halsen där huvudet tidigare satt. Några kablar och andra attiraljer gör att huvudet ändå hänger fast på kroppen.

"SÅDÄR!"

Viktor tänker att det hade varit praktiskt att ha tagit med sig skottkärran hit till striden, men tar ett rejält tag i robotens ben och börjar vandra tillbaka till de andra. Det är inte lätt att hitta tillbaka, speciellt inte utan ordentligt ljus. Som tur är dyker dock solen upp ganska snart, och det gör att han efter ett tag ändå lycks ta sig tillbaka till rastplatsen. Han lägger robotkroppen på sin "Sohlbergs" och provar så att det verkligen går att köra den över stock och sten. Med viss möda, och risken är att han väl får byta hjul på den när de är tillbaka beslutar han sig för att det är fullt möjligt.

"Men oj du Viktor. Det var i sanningen en bragd eller...jao....bra gjort i alla fall!!"

Martmardigan är imponerad över vad Viktor åstakommit. Ska han vara ärlig mot sig själv delade han faktiskt Aletas åsikt om att de faktiskt sett det sista av sin kära vän och kollega Viktor tidigare. Allra helst då han till syvende og sist sprang ensam efter den mörka forntids demonen.

"Eh du Viktor...jao om du vill jao....skulle jag kanske försöka utvinna vad som går av automaten jao. Du vet...så slipper du bära omkring på hela alltså... Eh givetvis är reservdelarna dina att göra vad du vill med. Jao...det var ju faktiskt ändå du som slog sönder honom"

Martie kan inte låta bli att faktiskt se imponerad ut när han talar till sin automatvän. Tänk att de t.o.m. gjorde vägverkets robotar så pass formidabla. När han tänker detta kommer han också att tänka på hur illasinnade de automater som faktiskt enbart konstruerades för att ha ihjäl foolk måste vara och blir livrädd något som märkts under ett par sekunder innan han lyckas tränga bort tanken och lägga den i minneslådan för saker han aldrig mer ska tänka på.

DET VAR MIG EN TUNG RACKARE,  HADE BEHÖVT MITT RESERVAGGREGAT FÖR ATT KUNNA LYFTA DEN SKROTHÖGEN. Dom som inte redan har vaknat av morgonljuset har definetivt vaknat nu när Viktor börja skrika.

TACK FÖR ERBJUDANDET MARTMARDIGAN. DU HAR JU TIDIGARE VISAT STOR FÖRMÅGA PÅ DINA AUTOMATKUNSKAPER. OM DU NU TROR PÅ ATT DU HAR MER KUNSKAP ÄN MIN DATABANK SOM INNEHÅLLER SPECIALISERINGAR PÅ OMRÅDER ROBOTREPARATION, SÅ FÅR DU GÄRNA FÖRSÖKA. MEN TÄNK PÅ ATT RESERVDELARNA FÖRMODLIGEN BLIR OBRUKBARA OM DU INTE DEMONTERA DOM PÅ RÄTT SÄTT. SJÄLV SKA JAG REPARERA MIN SKADADE ARM OM DET GÅR...

DU MARTMARDIGAN, SPARA EN KEVLARRYGGPLÅT TILL ALETA. DEN VILL HON KANSKE HA SOM MINNE. Viktor försöker förmodligen skämta, eller så är han fortfarande lite osäker på om Aleta verkligen var kär i Terrorroboten. Isåfall ligger han nog illa till eftersom han nu dödat hennes ex.

Viktor sätter sig ner på marken utanför jordhålan och börja bända och skruva på sin skadade arm enhet. Efter en lång stunds mekande får han till slut ihop armen, som nu ser ut att fungera på ett funktionellt sätt. När han sedan är klar kom han för en gångs skull att tänka på uppdraget om Sirina och den skadade mutanten. Han reser sig plötsligt upp och springer in i jordhålan och börja skrika. MARINA..  HUR GICK DET MED MUTANTEN.  LEVER HAN?   HAR NI HITTAT SIRINA?
This message was last edited by the player at 11:51, Tue 09 Mar 2004.

Om robotar kan tappa hakan så kommer nog Aleta närmast när Viktor tågar in släpande på metallhögen. Hon bara stirrar och kan inte tro det är sant. Möjligtvis var den redan ordentligt skadad, men ändå...

"Det var modigt gjort, Viktor, eller rent av dumdristigt, kanske bör du kalibrera logik-modulen ytterligare... Bra gjort i alla fall, reservdelar kan vara svåra att få tag i, men här har vi ju nu tillräckligt."

Aleta sätter sig ner att rengöra sitt gevär som fått rejäl användning på senaste tiden, medan hon nynnar på en melodi hon hört nånstans: "Diggi-loo, diggi-ley, alla tittar på mig..." Hon stoppar också på sig ytterligare fem skarprättarskott från packningen och putsar sina kängor tills de blänker. Kanske putsar hon i onödan, men vem vet vad som väntar under morgondagen?

Sedan lutar hon sig tillbaka och låter nattens ljud ge vika för det dova susandet från hennes egen interna defragmentering.

Inte heller Marina kan låta bli att överraskas av Viktors återvändo i triumf. Med ett huvudskakande leende betraktar hon den snurrige roboten och dens byte av skrot och han kan inte låte bli ge den en berömmande klapp på den rostiga axeln.

"Ja' borde skälla på dej, Viktor, men å andra sidan har ja' för mej att det inte skulle ändra mer på dej än på dom andra..."

Med et kluckande sätter hon sig bredvid den numera vakna mutanten och väntar på att alla kommit in i lägerhålan.

"Då, så - om ni kan va' tysta en stund så ska' ja' berätta va' vi ta'tt reda på om Sirina."

När läget tystnat öppnar hon sin lilla svarta bok och börjar tala om vad som hänt utifrån sina noter.

"De' här ä' Enslam Syyg." Hon nickar mot mutanten brevid henne. "Han o' hans kompisar - varav en hette Saling - köpte för ett par månader sen en dyr karta som visade dom hit till bunkern där de' angivli't skulle kunna hittas gott om fornfynd. Så sa i alla fall kartförsäljaren, o' de' ä' ju de' äldsta tricket i luraboken. Hursomhelst tog Enslam o' hans kumpaner sej in i bunkern o' hittade den alldeles tom avsett ifrån några "onskans hantlangare" som hade ihjäl Enslams kumpaner. Enslam drog sej tillbaka till slussrummet men kom självklart inte ut, dörren går ju endast att öppna utifrån, och där hittade vi han sen. "Onskans hantlangare har ni redan träffat en utav, tänker ja'."

Marina nickar mot skrotdungan i kärran.

"O' de' har som ja' redan sagt inte ett fysens dugg att göra me' Sirinas försvinnande - eller återfinnande, för den sakens skull. De' har däremot två zonlodisar, vänta -" hon bladdrar snabbt i boken tills hon hittar det hon söker, " Vynte o' Blekk heter dom - som råkade här förbi i nåt zonörtsrus av en helt annan värld - dom var värra tillredda i skallen än ja' nånsin sett makens, inte ens på 37:an! Hursomhelst, när dom kom sej över överrasknignen att träffa oss här o' deras rus la' sej fick vi ur dom att deras stam, by eller va' fysen vetja hade kommit över en flicka som motsvarar Sirinas beskrivning. O' nu hålls hon alltså fången i deras läger nånstans å andra sidan nåt dom kallade för "Tarven"."

Marina bladdrar åtskilliga sidor bakåt.

"Nåväl, men om inta ja' misstar mej kan de' va' de' vattendraget som skär igenom zonen - dom två typerna sa' i alla fall att dom "inte fick komma över", o' då kunde nå't ju liksom tyda på att min förmodning passar. Vynte o' Bekk har lovat komma hit o' hämta oss i morron bitti. Sen leder dom oss till Tarven o' då får vi se om inte vi kan komma över där dom inte kunde - enligt dom själva så fick dom inte komma över för att dom "sugit i sej all röken", va' de' nu månne betyda."

Marina klappar ihop boken och deponerar den i fickan igen.

"Så då va' de så, de'. Va' tänker ni om de' här?"

Martmardigan lyssnar absolut inte på Marina upptagen som han är att kasta sig över den slaktade roboten. Med sina verktyg slaktar han den ännu mer till oigenkännlighet. Han ser ut att riktigt stormtrivas. Han skrattar förnöjsamt för sig själv. Pustar, nickar och mumlar. Kliar sig i kalufsen som sticker fram under hatten. drar sig i öronsnibben och ger sig åter i kast med robotliket.

"Här Viktor jag antar att de här är dina" säger han när han är färdig och pekar på en hög delar brevid roboten han nyss demolerat.

"Hade han inte varit så jao...trasig..ehm..jao hade jag nog kunna fått ut ännu mer delar ur honom än det här. Men jag gjorde så gott jag kunde jao"

Sedan lyfter han upp en större del av Robotens ryggplåt. den är inte av kevlar men ändå.

"Här Aleta Viktor sa att du säkert ville ha den här" Han säger det med ett förnöjssamt leende på läpparna som om han hjälpt till att göra henne glad. Inte ett spår av ironi finns i hans röst bara ärlighet. "Jao det är kanske inte kevlar men jao...en bit av hans rygg är det"

Aleta hade tänkt sig en lugn stund men vaknar nästan genast av Marina's myckna pratande. Hon lyssnar intresserat till en början, men tänker att Marina kanske blir lite väl lång-'rand'-ig emellanåt, nånting Aleta fnissar åt i många minuter.

"Dessa slörökare ter sig som tämligen opålitliga vägvisare för mig, men om du litar på dem, Marina, så må vi följa dem..."

Aleta reser sig upp när Marty presenterar sin present.

"Åh, tack, Marty, riktigt användbar den här", säger hon leende och gör en kort nigning för honom, "Hmm, kan nog nyttjas som sköld, om den bara hade hål här och nånting att hålla i där..."

Aleta's röst tystnar till ett lågt mummel när hon sätter sig ner med plåtbiten och sina planer för den.

"Jo men....jao Aleta...eh jag skulle nog kunna...jao om du vill alltså kanske kunna få den dära eh biten? jao...alltså jag skulle nog kunna göra en sköld av den åt dig. En rem och något att använda till handtag bara så..ja omöjligt är det väl inte eller hur?"

Martie skiner upp då han ännu en gång ser en chans till att faktiskt göra sig nödvändig. Visst ser han kanske chansen att briljera lite ännu en gång också men det är inget han säger högt. Dock lyser det återigen i hans ögon av den iver han brukar visanär han får användning för sina verktyg och kunskaper.

"Men annars kanske vi jao...eh borde börja tänka på att ta oss till den dära tärven eh? tarven? rännan? eh ja...jo...vi är ju här för att söka rätt på hon den dära Serina var det hon hette va?"

Att han inte lyssnat på Marina är tämligen uppenbart.

Viktor begrundar noga Martmardigans robotslakt samtidigt som han försöker lyssna på Marinas monolog. Viktor får syn på terrorrobotens röstmodul ligga och skräpa bland skrotdelarna. Tyvärr är delen trasig men Viktor försöker ändå ersätta sin egen men resultatet blir bara lyckat i några sekunder innan han låter som vanligt skrikande igen.

Det var verkligen inte dåligt herr Martmardigan... 7 reservdelar så snaBBT,  FLera av doM har jag lETat efteR LÄNGE.

Viktor öppnar sina reservdelsfack och stoppar in några av de nya reservdelarna där. Samtidigt väljer han noga ut 3 stycken reservdelar som kan tänkas passa en AL-1-A enhet. Viktor går sedan fram till Aleta och överräcker 3 st reservdelar. VAR SÅ GOD MIN BÄSTA VÄN. DETTA KAN DU BEHÖVA.

Viktor vänder sig sedan om mot Marina och börja skrika som vanligt. TARVEN! HMM TARMEN, TRAVERS KANSKE..  TYCKER JAG HAR HÖRT DET FÖRR.  MEN JAG KAN HA FEL.  TÄNK OM DE DÄR VYNTE OCH BLEKK LURAR OSS. DOM KANSKE KOMMER TILLBAKA MED HELA STAMMEN OCH DE SÄTTER OSS ALLA I FÄNGELSE. BETYDLIGT VÄRRE ÄN 37,AN. HUN... VARG.. RÅTT.. BZZZZKRRR. JAG MENAR VÄNNEN REX SOM HAR BRA LUKTSINNE KAN VÄL HITTA DIT SJÄLV UTAN DERAS HJÄLP.  HADE VARIT BÄTTRE FÖRBERÄTT OM REX SPIONERAT PÅ DOM FÖRST.  VI ÄR DÖMDA.
This message was last edited by the player at 11:36, Wed 10 Mar 2004.

Rex morrar åt den skrickande vägarbetsroboten när han kallar Rex för alla konstiga djursorter. Men hejdar sig efter någon sekund. Han lägger sig ned igen på sin plats i väntan på avfärd.

Viktor och Martmardigan grejar och mekar de få timmar som är kvar innan morgonen går över i dag. Under tiden sitter även Aleta och fixar med ryggplåten. Marinas redogörelse låter alla fundera, men eftersom inte de två halvnakna männen dyker upp, fortsätter hon, och de andra att sova.

Dagen gryr, men det är ingen underbar sol som slår emot zoncamparna. I stället formligen väller det ner ösregn av den allra värsta sorten. Den rivande, torra luften har bytts till att bli en fuktig och kvävande dimma. Automaterna och den självutnämnda auturgen har tagit sig in under tak även de.

Många timmar har gått, och när regnet har avtagit något dyker plötligt två våta figurer upp i dörröppningen! De tittar åter förskrämt på varandra när de ser hur många som egentligen befinner sig i deras lilla kula. Över huvudena bär de varsitt blad från någon stor växt, som Ni inte ens har sett här i zonen, för att skydda sig mot regnet.

Aleta spänner fast sin nya sköld på ryggen, den är alltför otymplig att ha på armen hela tiden, och reser sig upp när de två främlingarna kommer in.

"Var hälsade, Zonmutanter!", säger hon högtidligt, "och välkomna in, nej det var inte riktigt rätt, öh, slå er ner vetja..."

"Åh, ni är ju alldeles blöta, här ska ni få en filt att värma er med, sådärja..."

Sedan sätter hon sig ner och betraktar nykomlingarna, Vynte och Bekk, hette de va? Jo så va det nog...

Martie spanar oroligt på de två nykomlingarna. Han gillar dem automatiskt inte. Allra helst inte sedan hans senaste bekantskap den otäcke Mikke visat sig bevisa för honom att främlingar oftast bara är otrevliga för att inte säga otäcka. Han drar sig bort mot Pocko och Rex vilka han bedömmer vara de bästa att gömma sig bakom. Han stirrar på dem, vägrar släppa dem med blicken men är noga med att inte kolla dem i ögonen. Han säger dock inget.

Viktor har precis defragmenterat och gått igenom de senaste händelserna när han nu upptäcker något fruktansvärt. Var är grytorna och slevarna som Viktor slängde framför Marinas fötter? De ligger kvar utanför arbetsbarracksdörren. Samtidigt kommer han att tänka på hur lite dom har undersökt arbetsbarracken, där kanske finns instängda vägarbetare mm. Hela situationen gör Viktor fruktansvärt panikslagen. Viktors processorer och logikenheter blir oense och han börja rycka o skaka som en frusen Re.. hund.

Ivrigt springer han plötsligt fram till Martmardigan och rycker tag i hans ena arm, samtidigt som han börja dra iväg honom mot bunkern och vrålar. KOM MARTMARDIGAN, SKYNDA KOM KOM.  NI OCKSÅ ALETA OCH POCKO.  VI HAR JU INTE UNDERSÖKT ALLT I BUNKERN.  DÄR FINNS JÄTTEMYCKET GRYTOR SLEVAR OCH ANDRA INTRESSANTA VÄRDEFULLA TING.  SKYNDA SKYNDA. VI MÅSTE UNDERSÖKA NU INNAN DET FÖRSVINNER...

Viktor tycks fullständigt glömma och ignorera allt som Marina sa och han ser inte ens åt figurerna Vynte och Blekks håll. Han släpper Martmardigan och springer tillbaka för att hämta skottkärran.

Pocko, som har sovit hela tiden trots tumultet, vaknar plötsligt upp.
"Hungrig!" Skriker han. Pocko reser sig och rotar omkring för att hitta något ätbart. När han får syn på de båda zonmutanterna springer han plötsligt tillbaks till sin sovplats och rycker tag i sina gevär.
"Inkräktare!" Han riktar sina bössor mot mutanterna och plirar på dom med misstänksam blick.

"Näe Pocko...de är nog eh vägvisre eller ja något sånt? tror jag i alla fall. Men ha de dära bössorna. De ser ut att vara eh jao..vad gamla farsgubben kallade för myskomutisar"

Martie känner sig trygg brevid store Pocko. Visst är den store fete klunsen något oberäknelig men men. Han stirrar runt lite på de andra. Ska Viktor verkligen ge sig ner igen? kanske skulle han följa med? eller? Jao kanske.....men det kanske är en dum ide? Men tänk vad som kan finnas där nere?! Martie drömmer sig bort för en stund men skakar så på huvudet vaknar till och bestämmer sig för att vänta och se vad de andra gör. Fast sugen är han kanske skulle han. Jao jag gör det tänker han och klampar iväg efter Viktor.

"Vänta Viktor!! Eh jao jag kommer med."

En ny morgon. En helt ny dag. På vanliga dagar njuter Marina av morgonstunden som något nära den bästa tiden på dagen - nybadat och med en kopp varm skottnyponsaft och en varm bulle brukar hon sitta i fönsterkarmen i sin varma morgonrock och betrakta hur Hindenburg börjar vakna på gatorna nedanför.

Denna morgon kunde varit likadan. Men det är den inte. Varför måste den börja så här?

Marina undertrycker sin stora lust att sätta två stycken fyrtiofemmakulor i Pockos dumma feta nacke och nöjer sig med att ställa sig mitt mellan Pocko och de två återvändande slörökare.

"Hej, pågar!"

Hon höjer handen och ler till hälsning, lättad av att se de båda slöskallarna.

"De' va' då värst va' ni dröjde. Men strunt nu i de', vi ä' klara o' dra iväg, ja' ska' bara hämta lite prylar - o' er belöning, förstås."

Marina hinkar upp i sin utrustning och supplerar med ett par saker från den gemensamma högen: Mat för sånär fyra dagar, ett fylld vattenskinn, en oljelykta, 1 dunk lampolja, och ett rep. Hon plockar även upp ett paket tobak.

"Ja' tar bara så de' - förhoppningssvist - räcker för mej o' Sirina. Om nån utav ni andra vill hänga me' får ni ta va' ni behöver men glöm inte lämna nåt åt dom som blir kvar."

Hennes röst är nästintill blottad för känslouttryck, hon struntar alltmer i vem som i hennes ögon är dum nog att stanna kvar. Men när hon visar upp tobakspaketet för Vynte och Blekk har ett mån av vänlighet iblandad bestämdhet smygit sig tillbaka i hennes röst.

"Den här, grabbar, den här ä' go' röka. O' den får ni när ni visat mej var den andra prinsessan finns. Nu så går vi!"

När Aleta ser Marina göra sig klar för avfärd får hon lätt beslutsångest.

"Kanske är det som Viktor säger, det finns mer att hämta i bunkern och det tror jag med, men det får vänta, Sirina är viktigare, vi kan alltid återvända senare, några dagar mer eller mindre gör väl ingen skillnad..."

Aleta plockar ihop sin packning och säger bestämt:

"Jag kommer med dig, Marina!"

Återigen gör Marinas regnkappa ett bra jobb genom att skydda från det ihärdiga regnandet. Hon plockar på sig den utrustning som hon anser sig behöva och är startklar på snabbast möjliga sätt.

Aleta ställer sig även hon i förväntan att komma iväg. Rex har sedan länge varit klar och även han har packat på sig det han behöver.

Pocko har en smula ångest för vilket håll han skall välja. Men Marina påminner honom om hans mamma. Hon kanske inte är lika tjock och har lika hårda nypor som hon, men ändå. Även han ställer sig i kön efter Marina. Han greppar tag i vagnen och låter Martmardigan lasta av det sista av sin älskade tobak som Marina tydligen byter bort utan urskiljning. Martmardigan fyller upp sin vattenflaska och också oljelyktan för att bringa ljus i den vackra boningen under mark.

Enslam är för krasslig för att gå själv, men å andra sidan så har han inget större intresse av att stanna kvar här, åtminstone inte utan mat. Därför tar han plats på vagnen.

Även Mikke packar ihop sin utrustning för att följa med.

Glatt tågar Viktor med skottkärran iväg mot bunkern. Robotkadavret låter han för stunden ligga i hålan. Bakom honom följer Martmardigan med struttande steg och funderar åter på forntidsmänniskornas excellerande när de har byggt hydrauliken i denna automat. Enkel och ändamålsenlig, precis som han själv hade gjort om han hade byggt en vägverksrobot.

OOC: Viktor och Martmardigan är tillbaka i "Down the Bunker" övriga fortsätter här.
This message was last edited by the GM at 10:57, Mon 15 Mar 2004.

"GHAAAAAA!!!! GE MIG MIN TOBAK!!!!! MIN TOBAK GE MIG TILLBAKA MIN TOBAK!!!!! Martie blir milt sagt riktigt arg. hans sliter till sig tobaken den ska minsann inte bytas bort!!! inte alls!1 tobaken är avsedd att rökas av honom själv inte av någon annan!!! Sina vänner kan han gott tänka sig dela med sig till..kanske? ja ett pipstopp eller två med det här?! ALDRIG!!!

Han kokar av ilska. högröd i ansiktet tuggar han på sin egen tunga och ögonen trycks nära nog ut ur sina hålor. han håller krampaktigt i tobaken med båda händerna mot sitt bröst och backar undan från dem alla. Det här går han minnsan inte med på!!! ingen har ju  ens frågat honom om vad han tycker om detta. De andra grejjerna får de väl ta de är honom inte alls lika viktiga!! Men Svin äte mig hellre går jag ensam till den dära tarven eller vad det nu hette än det här!! Så förmökat omöjligt att hitta den per egen maskin kan det ju ändå inte vara.

Marina's ögon blänger till med ilska åt Martmardigan's högljudda protester och det frenetiska sättet han river tobakspaketet ur händerna på henne. Sammanbitet morrar hon:

"Nu ska' du fysamej lyssna på ganska noga: De' där ä' inte din röktobak. De' ä' våran röktobak. O' orsaken till att ja' tar de' ena utav dom två paketen ä' att vi behöver de' för o' hitta Sirina. Fattar Ni de', Herr Martmardigan?"

I bältet under hennes öppna regnkappa sitter en Skarprättare och lutar hotfullt mot hennes handflata. I bältet bredvid den tunga pistolen sitter Marinas gyllene polisbricka som en vänlig påminnelse om hennes befogenheter. Visst är det oklart hurvida Hindenburgspolisen har någon officell jurisdiktion härute i Musközonen men brickans autoritet backas ändå på något sätt upp av den grova pistolen och Marinas uppenbara beslutsamhet. Och ögenblicket verkar illa ämnad åt juridiska spetsfindigheter.

"Ja' hoppas verkligen att du har så pass mycket vett att du fattar att värdet av vårt enda spår står o' faller me' att du ger ifrån dej hälften av tobaken. För du fattar väl att ja' inte tänker låta dina förmökade barnsligheter obstruera den Kejsarliga rättvisan som ja' har befogats o' skipa?"

Kallt som is stirrar hon honom rakt i ögonen.

"Nähädu, bäste herr Martmardigan - de' blir över ett lik. Mitt eller ditt, vi får se vilket. Känner du dej tursam?"

Martie börjar gråta. AV ilska eller för att han faktiskt blir ledsen är ett mysterium. Mest troligast för att han är arg och inte fattar mycket alls just nu. Vaddå inte hans röktobak? Han köpte den ju och han är den enda somröker den också för den delen. Han blänger surt på den dära idioten Marina och sätter sig ner i ett hörn. fortfarnade med tobaken i ett krampaktigt grepp mot bröstet. Han mumlar en lång nära nog ohörbar ramsa medans tårarna rinner ner för hans kinder.

Han tycks dock fundera på något en stund.....

Marina betraktar exploratorns sammanbrott med en hård min som långsamt byter till hennes alltmer vanliga trötta utseende. Med en suck slappnar hon av och tar bort handen från pistolen i bältet.

"Vill nå'n va' så snäll o' ta' den där röktobaken från honom..?"

"NEEEEEEEEJ!!!!" Vrålar Martie för full hals med ögon rödsprängda efter gråten. Det är hans röktobak. Eller ja någon av de andra får gärna smaka av den men den ska absolut inte ges bort till några främlingar som dessa zonmutanter. Han ser inte längre ledsen ut. Utan hans ögon börjar riktigt lysa av ilska.

"För Skaparn's skull, Martie, det är bara lite slörök, och säkert dåligt för dig också. Låt de ta ett paket, Sirina's liv kan hänga på det, inte vill du ha hennes livsolja på dina händer? Dessutom kan jag ge dig något intressantare att titta på, en mörkgrön burkaktig cylinder med en knapp på, det lyste lite ur ena änden, men nu fungerar den inte alls, du kan få den mot att du ger slörökat till mutisarna... Vad säger du?"

Aleta håller fram den mörkgröna cylindern och vickar den retsamt mot Martie.

"Du vet att du vill ha den... Seså ge rökat till Marina så är den din."

"Ja visst sörrö!"

De två halvnakna männen vinglar fram och greppar tag i Martmardigans armar efter den betalning som Marina lovat. Martmardigan känner förtvivlan inom sig eftersom de är starkare än han själv. Han vet dock att han har sin derringer laddad innanför kläderna, men är det värt att skjuta någon för tobakens skull?

Även Mikke plockar upp sin fornbössa men riktar den inte mot någon speciell.

Viktor har redan kommit bort och öppnat bunkerdörren.

Pocko och Rex är helt enkelt klara för att gå.

Marties nyfikenhet över Aletas gröna mojäng tar överhanden. Något motvilligt låter han de halvnakna männen få tobaken och han rycker snabbt ifrån Aleta cylindern och studerar den noggrant. han vänder och vrider...pillar och smeker den en stund. Så skiner han plötsligt upp.

"Det är en flicklampa...en forntida lysmakapär...ett riktigt litet underverk men jao vi skulle behöva lite ulklektricität eller jao ulektrisi...äh...jao....vi skulle behöva energitillförsel till den alltså. Butterier? jao eller epack? funkar nog bättre...och så...jao den är ju inte si så bra skick men det skulle jag nog kunna fixa....om jag bara hade lite finare verktyg än de jag har med mig och lite...jao...delar!"

Martie tycks hwelt ha glömt sitt utspel. Reser sig upp. stoppar ner cylindern i väskan och börjar knalla efter Vickan.

"Jag kanske..jao...kan finna några i bunkern...i vilket fall....eh...jag tror inte vi borde lämna Viktor helt själv va? eller? näe...." säger han till de nadra och skriker sedan för full hals efter den springande roboten.

"Du VIKTOR VÄNTA JAG FÖLJER...MED DIG....NER!!!!"

Martmardigan glömmer formligen allt om tobaken och springer allt vad han kan mot sin orange "vän" men försvinner i regnet. Aleta lyckas dock se att han kommer in i bunkern efter att ha tänt lyktan igen.

Regnet fallet tungt över sällskapet när de tar sin vandring efter de två männen. De luktar båda två på tobaken och tar ett par steg tillbaka till Marina.

"Men det här är ju tobakka bara"
"Det skulle ju vara riktiga grejor, myspuff och alg-gas!"
"Det här kommer vi inte att få komma tillbaka till stammen med!"

Vynte tittar moloket på Marina, men han skiner upp ändå.

"Å andra sidan så luktar det här helt annorlunda"

"Det kanske inte är så kul, men det här luktar ju faktiskt gott, i förhållande till det som vi brukar bruka"

Han tar upp en liten pinne, som han stoppar med tobaken efter att han tagit upp sitt höftskynke som regnskydd (japp, han är naken under)

Han tar några kraftiga drag. Och låter röken stanna kvar i munnen i en halvminut innan han släpper ut den.

"Näe, inte ett dugg kul. Men gott!"

Det här kan vi ta med Er till tarven för i alla fall! De båda ser väldigt glada ut, om än blöta, när de traskar och börjar till och med sjunga en liten visa:

Sessan kommer med speleman,
Kolken han kommer med rom.
Rökat det kommer med västerbrand.
Men Vynte han kommer med sång.
Hejri-hejra, hejri-hejra,
å gammeloxen kommer med buller och bång!
Håll undan för käftarna,
håll undan för dom,
han klipper och tuggar, ditt liv blir ej långt.
Då är det bäst att ha rökat pååå!!!
Det känns inte när han knaprar dåååå!


Sångrösten med vilken Vynte klämmer ur sången är inte alls dum, men sångens uppbyggnad lämnar mycket att önska.

Det ihärdiga regnandet gör att hjulen skär ner i gyttjan och när alla går med lervälling till knäna går det inte längre. På grund av sina många skador har Pocko ordentliga problem, till och med han verkar ha ont. I närområdet finns inte något tak, så Mikke kravlar sig under vagnen och sätter sig där på huk. Ni andra har fortsatta problem, även om det naturligtvis finns plats för en till under kärran.

Vynte tar också och kravlar in under den. Aleta hoppar runt och gör hoppsasteg när hon plötsligt får syn på en 3x2 meter stor plasticsplatta med vågigt mönster. Visserligen lite sprucken här och där, men den gör ändå att några till kan få lite skydd mot vattnet. Prylarna på vagnen blir allt mer uppblötta, och efterhand blir det allt mer problem med att hålla dem så att sakerna inte blir förstörda.

Från sin plats under vagnen tar Vynte till orda.

"Usch ja, och efter det här kommer svidan. Det är bara att hoppas att man åtminstone får ha något skinn kvar på kroppen den här gången!"

Efter en lång tid avtar dock regnet igen, och avstannar helt efter ytterligare en stund. Vagnen sitter dock illa fast i leran. Ni ser att från Era kläder och från vagnen stiger det upp en tunn rök, när solen börjar lysa på dem. Alla känner också att det bränner och svider överallt där de blivit blöta, dvs överallt... Speciellt varmt känns det när solen skickar sina strålar mot Er.

Marina känner stor lättnad när Aleta lyckas övertyga Martmardigan lämna över tobaken, och hon sickar henne en tacksam blick - hon hade inte alls lust att tvingas ta röktobaken från den halvtokiga exploratorn med våld och hennes nerver gick på helspänn när deras båda förare tog tag i honom - hon skulle ju möjligen ha tvingats stoppa deras våldsamheter på ett oönskad och ganska definitivt sätt som skulle gjort hela konflikten än vansinnigare.

Men det är inte enbart med lättnad att hon ser Martmadigan halsa efter Viktor ner i bunkern, hon känner även ett visst ansvar för att de båda så onödigt riskerar sina liv på det här sättet - om hon ändå hade lyckats övertyga dem om att följa med i jakten efter Sirina istället för att gå och bli dödade av fler terrorrobotar i bunkerns dunkla djup. Och hennes försök att jaga bort skuldkänslan lyckas inte helt, de dystra tankar återvänder när hon sitter sammanhukad med de andra medan regnet slår på plastplattan.

När regnet äntligen slutar är dock Marina än fastare besluten att hitta Sirina innan denna förmökade zonen skapar fler konflikter, kräver fler liv, och den svidande känslan i huden kommer som en välkommen om än smärtsam distraktion från hennes själakval.

"Aj fysen!" morrar hon, "Va' gör man åt den där förmökade svidan, då?"

Hon vänder sig mest till Vykke och Blekk med sin fråga, de måste ju veta något råd? Det känns ju som om de brinner!

"Går de' skölja bort me' vatten, kanske..?"

"Ja, det är enda chansen i så fall!", säger Blekk

"Hemma i lägret gör vi det, vi dyker i Kvalmet, men härute får man låta det vara! För någon månad sedan så hade jag inget skinn på bena alls, hehehe"

Blekk skrattar, men han ser egentligen inte glad ut. Han verkar snarare vara väldigt, väldigt orolig för vad som väntar honom.

"Så här blir det när man inte får vara i stammen. De kallar det för ett 'rättvist' straff. Och man kan ju inte gärna ta sig ett dopp i tarven heller, hehehe"

Efterhand som solen torkar upp vattnet på era kroppar får Ni en stark rodnad på utsatta kroppsdelar. Det är bara Aleta och hennes kropp som helt motstår svedan. Marina lägger dock märke till att det börjar ryka från hennes svarta hår.

"Stå still, Aleta," säger Marina och avbruter sin egen sparsamma avsköljning, "du pyser."

Med så lite vatten som överhuvudet tagit möjligt sköljer hon igenom Aleta's svarta man tills det sluter ryka.

"Sådärja! Gör samma, allihop, me' varanns utrustning o' kläder - två o' två, de' blir lättare o' se var de' pyser utan o' behöva ta av sej kläderna."

Marina ä' dock mycket medveten om att detta slöseri med det dyrbara dryckesvatten måste begränsas samtidigt med att de behöver hitta mer ganska snart.

"Säg, grabbar?" frågar hon de två rökskallarna när alla gjort vad de kunde och sällskapet är på väg igen, "var går de' o' hitta rent vatten här ute i zonen, egentligen?"

"Ja, de é Kvalmet då. Det enda vi vet om i alla fall, vi har inte druckit från Kvalmet på bra länge, så rötan kommer nog snart och tar oss. Vi har varit tvungna att till och med äta grejs som vi har hittat här. Ingenting vi rekommenderar, ät inget, drick inget. Jag fick utslag i hela halsen. Om Ni visste hur svårt det är att klämma blemmor på insidan av halsen. Och vad äckligt det smakar sen!"

"Knyckelbäver och spigg, är väl det minst oätliga här. Spiggen gör ju dessutom att man inte behöver dricka så mycket heller.

Vynte ryser när han tänker på vad han har varit med om.

Eftersom Ni måste spara på färskvattnet sköljer Ni alla av Er något sånär. Uppenbarligen är dock kläderna det som tar mest stryk av att inte kunna sköljas ur ordentligt. Medan de torkar bränns det hål i dem, förutom på de båda pundarnas skinnbyxor. Ylletröjan som Rex har på sig får stora hål i sig och kan inte användas efter att den torkat. Samma sak med de som har haft kläder av tunnare tyg. Brännmärken har uppkommit i dessa och tyget har blivit väldigt sprött. Efter någon timme har dock kläderna torkat tillräckligt för att ta på sig igen.

Pocko får kämpa med vagnen, men lyckas med de andras hjälp få snurr på hjulen igen. De drar vidare och när de kommer in på ett område med lite mer växtlighet, grönt, frodigt gräs, blir det dock lättare att dra kärran igen, så Pocko klarar det själv. Ansträngningen efter arbetet har dock varit stor, så alla känner sig en smula sömniga.

Marina skådar det gröna gräset med en skeptisk min. Det ser alldeles för fridsamt ut för att vara mitt i en förbjuden zon.

"Va' tycks, grabbar?" Hennes fråga är mestandels riktad mot de båda vägvisarna. "Går de' bra o' göra läger här o' fika, kanske även vila lite?"

Rex kastar ylletröjan åt sidan och tar i stället upp den blodfläckiga långrocken han tog av "typerna" inne i hindenburg. Han börjar sedan intresserad att undersöka det närliggande området med sitt luktsinne samt sin vildmarks "expertis"

OOC: "Av någon andledning kan inte jag använda dicerollern, så sl får slå för luktsinnet samt vildmarksvanan"
This message was last edited by the player at 05:11, Fri 26 Mar 2004.

I förhållande till de andra ser nu Rex riktigt välklädd ut. Marinas regnrock är också ganska välbehållen, men övrigas kläder ser inte lika bra ut.

Innan de båda slörökarna har hunnit säga något om gräset är det Rex som tar till orda:

 "Grrr, undan eller väck, morr. Det där är, Grrr, inget vanligt gräs, det är Giftgröna, Grr! Den äter såna som, grrr, oss, grrr."

Han manar på de andra i sällskapet och mycket riktigt ser de att det stora gröna gräsfältet rör sig efter dem. De springer dock med lätthet ifrån fältet och vandringen fortsätter ytterligare en halvtimme när Marina ser ett högt torn bortom en kulle. När sällskapet kommer över kullen ser de ner på en bro 100 meter bort som går över ett 20 meter brett vattendrag. Bortom detta men i anslutning till bron är ett högt torn byggt. Ytterligare lite närmare ser allihop att det rör sig folk runt bron.

"Uppe i tornet står en kille med KSP, höhö. DE smäller bra!"

Pocko klappar händerna av förtjusning medan de andra tycker att det ser mycket oroande ut.

"Det här är Tarven och det där är familjen Melin, riktigt otrevliga typer. Det är deras bro. Nu kan vi inte hjälpa Er längre, vi får inte komma till andra sidan förrän vi har ersatt vår stam. Rökat Ni ger oss räcker nog inte, men ta resten av betalningen och ge det till stammen, och säg att det är från oss"

Pockos kropp värker ordentligt. Det bultar smärtsamt i huvudet och på många andra ställen på hans fläskiga kropp. Det smärtande regnet gjorde ju heller inte saken bättre. Det var länge sedan Pocko kände sig så här nere. Ingenting är speciellt kul nu. Han tänker sorgset på sitt förlorade krut och sina förbrukade slug-patroner. Dessutom saknar han sina vänner Martie och Viktor. Pocko känner sig en smula övergiven. I detta sällskapet finns det ingen som förstår honom. Pocko drar ansträngt kärran efter sig med en bister min. Han säger ingenting under hela vandringen...

När sällskapet når kullen och blickar mot det höga tornet får Pocko syn på KSP:n. Han kastas handlöst ur sina deprimerande tankar och ställer ner vagnen. Han kan inte låta bli att klappa sina händer av förtjusning.
"Hihihi" Pocko drömmer sig bort.
"Hej, familjen Melin. Den dära KSP:n är min." Drömmer han högt.

Efter flykten från giftgrönan passar Maria på att berömma Rex för hans vaksamma sinne - utav de många saker som hon definitivt INTE behöver nu har hon inga problem att klassificera smygande dödarväxter!

Framme vid Tarven stoppar hon Blykke och Vekk innan de lämnar sällskapet åt att klara den 'otrevliga' familien Mellin själva.

"Vänta ett slag, grabbar," säger hon och stoppar ner sakerna de gav henne i sin tygpåse, "innan ni sticker måste ni berätta för oss vart vi ska gå när vi väl kommit över bron?"


OOC: SL, va snäll precisera vad det var som rökskallarna gav oss? Var det någon sorts slöröka dom redan samlat ihop eller var det vad som blev över av tobaken, eller...?

BRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL

När sällskapet kommer närmare hörs ett utdraget brölande från tornet. En figur däruppe kan ses stå och veva på någon sorts mackapär. När han slutar veva, tystnar brölet.

Vid bron ses ett antal korta figurer, muterade djur av något slag, som kilar fram och tillbaka tills de en efter en får syn på det brokiga sällskapet. Då reser de sig upp och stirrar på dem. De är samtliga klädda i slitstarka kläder i mörka färger.

En av dem står lojt och vilar på en av pelarna vid det skrotupplag som betecknas "bro". Han är klädd i en alldeles för stor kamouflagefärgad rock och en likaledes stor hjälm på skallen. Han står VÄLDIGT avslappnad och puffar på en rejäl pipa.

"Som sagt, lämna rökat till stammen, och hälsa från oss. När det är okej för oss att komma tillbaka kan de väl skicka bud."

"För att komma dit behöver Ni i stort sett bara gå rakt norrut..."

_{OOC: Missuppfattade. Jag trodde de skulle få en omgång röka när de gick och en till nu. Men jag hade läst fel. De får bara en omgång, men den ska Ni lämna till deras stam.}

"Grrr, den där,grrr,forntids,grr,kanonen i tornet,grrrr,ser oroväckande ut,grrr
Rex ser sig om och spanar av området. I fall det är något lurt på gång.
Han tittar även lite snett på Pocko när han börjar tänka högt om ksp:n.
åh nej tänker Rex vad kommer den mångarmade mutanten att ställa till med nu.

"Tack, grabbar, vi ska' inte glömma er," ler Marina vänligt mot de båda röskallarna, "ta de' försikigt nu, okej?"

Medan Vykke Och Blekk lämnar dem vänder hon sig mot sina reskamrater.

"Lyssna på noga nu - ja' kommer inte upprepa:"

Hon ser ganska allvarlig ut.

"Allt hänger på att vi sköter oss förnuftigt nu. OM nån av er vill ta ledningen o' prata me' den där pipagubben där nere, okej, gör de' då. Men ja' svär vid Kejsarens ära o' den gyllene bricken i min ficka at ja' kommer sätta ett fyrtiofemmahål i skallen på den första som börjar ett bråkas me' dom - uttrycker ja' mej HELT klart o' tydligt?"

Hon tittar runt på de andra, en i taget med särskild vikt på Pocko.

"Vi måste över här o' ja' har ingen lust o' simma. Dom har en forntidskanon o' alla fördelar på sin sido. Därför måste vi bete oss vettigt, ä' de' uppfattat?"

Ännu en titt runt kretsen i väntan på svar...

Rex, som är måttligt socialtbegåvad, möter Marinas blick och tar till orda.
"Grrr, jag kan,grrr, kanske prata med,grrr,dom.grrr"
Lite saliv droppar ur munnen på djurmutanten när han försöker prata.
"Grrr, men vad,grrr, skall jag ,grrr,säga?"
Rex kliar sig lite i huvudet med klorna samtidigt som han tänker ut en plan.
Men han kommer inte på något vettigt, så han bestämmer sig för att bara gå fram och ta allt som det kommer.
Rex börjar gå fram mot mannen som står mot den obegripliga skylten. Han försöker se avslappnad och cool ut, men hans djurinstinkter säger honom att vara på sin vakt.
Medans han går mot mannen och skylten så sniffar han i vinden, och försöker få en uppfattning hur många det är som rör sig i området.

"Jamän då, så."

Det var inte precist vad Marina tänkt sig men Rex' villighet att sköta pratet med gubben på bron lämnar henne frihet att observera och studera omgivningen samtidigt som hon slipper diskutera med någon. Hon är trött på allt prat.

Med båda händer i mantelfickorna följer hon nu tystlåtet med Rex ner mot bron och skiter blankt i vem som följer med.

Aleta sjunger tyst för sig själv när de traskar ner mot bron över tarven, bara ett låg mummel kan höras av de andra. Av någon anledning känner hon sig ganska glad och det syns. Hon trippar lätt över stenar och gropar och stannar ibland för att titta nyfiket på någon gammal skrotdel.

När hon ser de andra komma för långt fram, springer hon upp bakom Rex och vinkar med ett glatt leende åt den piprökande varelsen, men hon säger ingenting.

OOC: Har varit borta en tid, men är nu tillbaks, bättre sent än aldrig, så att säga. Ska bli bättre på att göra mina inlägg i tid hädanefter...

Rex' nos tar emot intrycken från den närmaste omgivningen och han känner att förutom en bitter stank från vattendraget är bron och området runt denna kraftigt revirmarkerad av illern framför honom och hans släkt. Utan tvekan så är det en ganska stor stam med illrar som rör sig runt området.

Marina tittar misstänksamt över den ihoplappade skrotbron som trots allt verkar kunna bära hela sällskapet och mer därtill. Ur gluggar i bron ser hon flera av de magra varelserna som kilar fram och tillbaka på såväl som under bron. De flesta verkar ha någon beväpning av något slag, flera av dem har under sina kläder utbuktningar som talar för att de bär pickadoller.

Totalt märker Ni att de definitivt är mer än 10 illrar, plus vakten uppe i tornet och ytterligare en där borta och... som de kilar omkring är det svårt att ha reda på hur många illrarna är. Många är nyfikna och står på tå i hela deras smala längd för att se de ankommande...

Rex gör sig klar för att tala med den hjälmklädde rökaren. När han snörvlar till för att rensa luftrören, lossnar en liten snorkråka lossnar och sätter sig retsamt längst ut på Rex' nos vilket gör att han blir lite störd när han nu ska tala.

Med ett belåtet och överlägset leende skjuter den muterade illern bak sin stora hjälm när Rex närmar sig honom. Han tittar lite lojt mot Rex och blåser ut ett ordentligt rökmoln mot honom precis när Rex ska börja prata vilket får nosen att dra ihop sig och klia.

Rex börjar genast att hosta och frusta.
"Grr,lägg av,grrr,med det där,grrr,"
Rex fräser till åt den piprökande illern. Samtidigt som han försöker få bort röken från nosen.
"Grr, just ett,grr,snyggt välkommnade,grrr, släpp förbi oss,grrr......."
Rex tankar på att sköta allt snyggt försvann i samma ögonblick som mannen blåste rök i ansiktet på honom.
Djurmutanten försöker avsluta sin mening men hans ord gurglar ihop sig med fräsningar och snorsnörvel tack vare röken

"Grr,snörvel,morrr,grr.gurgel"/
samtidigt som han står och snörvlar så känner han en enorm ilska växa inom honom......
This message was last edited by the player at 15:14, Tue 30 Mar 2004.

"Visst, visst, inga worries. Slanta upp lite grunkor, så ska vi se hur Ni kommer över!"

"Försök inga trix, då kommer Östen med Västen här att peppra på. Och räcker inte det så kommer Östen med Lästen därborta att skjuta. Min äldste son Östen med Hästen står längre upp på bron i medaljefrack och Ni ser ju själva Östen med Gästen uppe i tornet"

Rex har svårt att avgöra om illern skämtar med honom, eller om det verkligen är namn som de har här ute i zonen. Aleta tycker naturligtvis att namnen är fantastiskt roliga. Marina gör en något kallare analys och märker att om alla illrarna på bron är beväpnade, så är det frågan om ens Pocko klarar sig över.

Hon lägger också märke till ett par av illrarna som simmar på rygg nere i det lugnt flytande vattnet och tittar upp på sällskapet.

Även Pocko ser de små gulliga illrarna som simmar och leker i vattnet. Han ler lite och funderar på om de skulle fortsätta simma och vara så glada om de hade magen full av hagelskott?

"Grrr,grunkor?grrr"
Rex morrar och snörvlar samtidigt.
"Grrrr,vad för,grrr,grunkor?"
Rex känner efter i sina fickor och det slår honom att han inte äger ett endaste dugg.
Han vänder ut och in på rockfickorna ifall det, mot all förmodan skulle, ligger något där

"Du tror väl inte att Ni får komma över utan att betala?"

"Hahahaha"

Han vänder sig om mot de andra illrarna och gör en stöddig gest mot Rex, och de andra djuren fnissar hysteriskt.

"Nej du vovven, gratis kommer du inte över. Det här kostar klöver förstår du."

Han suger in en ny omgång rök från sin pipa men låter bli att blåsa ut. I stället låter han sin långa tunga gå ut genom munnen och slicka sig själv i nosen. Genom den andra näsborren blåser han ut röken.

Handlingen gör att de andra illrarna tjuter av skratt.

Marina viskar i Rex' öra:

"Lugn nu, gosse - om de' bara ä' pengar som krävs går de' bra. En tia kan han få."

Rex vänder sig mo Marina,lite små ilsk för att Iller råttan kallade honom hund.
"Grrr, har ju inga,grr,pluringar,grrrr"
Han visar Marina demonstrativt sina tomma fickor.
Han tittar sedan runt på dom andra i följet och börjar morra (prata)
"Grrr,Okej den,grrr,som har,grr, stålar får,grrr,pröjsa"

Pocko kan inte låta bli att fnittra åt de söta små djuren. Han sätter sin ena hand för munnen för att dölja det. De små gynnarna verkar ju trots allt ha mycket pickadoller, så det kanske är bäst att vara snäll mot dom. Men den dära KSP:n ser ganska rolig ut. Pocko sneglar upp mot tornet. Sedan rekar han läget ur militär synpunkt. Hmm, om jag pepprar två salvor mot klungan där...och lägger iväg en salva mot snubben i tornet... och sen....hmm. Pocko ler när hans funderingar spelas upp, av hans fantasifulla hjärna, framför ögonen på honom. Pocko rycks ur sina drömmar när illern börjar skratta åt Rex. Pengar? Hehe, lille vän!
"Pluringar? Du kan få bly av mig." Pocko blir väldigt förvånad när han inser att han sagt det där högt.

"HEJ POCKO!!!"

Från backen bakom sällskapet hörs ett rop. Högst upp på toppen står en trådsmal man med en skorstenshatt. Trots motljuset går det att urskilja att det minsann är Martmardigan som står där.

Han rusar ner för kullen och kommer snart fram till allihop. Han verkar uppriktigt glad att se de dem. Ur hans kläder petar pinnar och stålskaft och påsen han har på ryggen håller också några av de sakerna.

"Varför står ni här då...va?..ska vi inte gå över bron tillsammans med de andra?"

Framme vid bron har under tiden piprökaren åter tagit till orda.

"Nja, har ju inte tänkt ta emot några krediter, men åhlrajt bäjbi. Om du vill hosta upp 10 kreds, så är det ok. Men de andra får betala med grejor..."

Marina tittar kort över axeln när Martmardigan gör sin återkomst, sen vänder hon sig mot illern.

"Du kan få en tia för mej o' en tia för min kompis Enslam här, o' sen får du ett fint soldrivet elddon för hunden. Hur sägs?"

Alla tycks titta på Marina, Aleta och Rex där framme vid iller gubben så Martie gör det samma. Oj, så många de är tänker han när det går upp för honom att han som de samtalar med faktiskt inte är ensam. Han föröker lyssna på deras samtal så gott han kan även om hans kocentrationsförmåga kanske inte är den bästa ens när han försöker.

Han konstaterar dock snabbt för sig själv att här är det lönlöst att försöka sig på något annat än det Illrarna ber dem om. Han sneglar lite på Pocko för att se vad denne gör. Han vet ju vid det här laget att Pocko faktiskt har en förmåga att lösa det mesta med sina skjutjärn när han lessnar eller inte förstår. Det sista förstår Martie, även han har svårt att förstå sig på vad som händer och sker allt som oftast men han gillar inte Pockos sätt att reagera på. Det är alldelles för våldsamt för att falla honom i smaken och det även att Martie själv lyckats väcka en våldsammare ådra sedan han träffade sina nya kamrater i Hindenburg för några dagar sedan.

Vill de ha saker i utbyte mot att han går över bron? Det låter som så. Ja, ja bara de inte säger att de ska ha hans tobak eller någon av hans fornprylar då. Men han gillar det inte.Inte alls. Det verkar som alla i zonen har en förkärlek till att lägga vantarna på andras saker. Tjuvar och banditer tänker han, men ärliga tjuvar ändock. de säger ju åtminstonde att de vill ha saker och ting de tar dem ju inte bara och det i smyg som hemma i staden.

Han gömmer sin nya  pickadoll så gott det går på kroppen. Den tänker han banne mig inte riskera att förlora. Vidare börjar allt bli rörigt i skallen på honom när han hör tjommen snacka. Hans tugg är mycket svårförsterligt. Bäjbi? Och heter de Östen allihop eller pratar han bara om sig själv? fast dåmed ny efternamn eller vaddå? Att alla ska vara så bökiga. Varför inte bara säga rätt ut på klat och enkelt skrofmål så alla har en chans att förstå vad som sägs?

"Du....Pocko ...eh........fattar du vad det är han pratar om det borta eller...jao...eh har du också svårt....jo du vet...att höra vad han säger?" Han tittar upp på sin store vän med ett osäkert leende.

"Hej, Martie! Nej du, jag fattar inte ett skvatt! Men dom e rätt söta!" Pocko fnissar. "Jag funderar på att skita i deras fula bro och bada över till andra sidan... hmm, vad säger du?" Pocko ser ut att fundera. "Du  förresten! Var är Viktor?" Pocko tittar undrande på Martie.

"Viktor? Jomen han kommer ju där." Säger Martie och pekar bort mot platsen han kom ifrån där Viktor precis gjort sig synlig. Så tittar han på Pocko igen."Simma över?!!!Eh...näe...det...tror jag inte är en bra ide?!..eller...näe...minns du inte det sura regnet.....eller jao eh...vattnet är nog inte bra att simma i tror jag..men men...Förresten elelr äh...jao kanske vi kunde söka rätt på bra saker att bygga ett eget flytetyg av längst med stranden eller jao...kanske en...bra ide? Vi får ju i alla fall...jao behålla våra egna saker då istället för att ge bort ännu mer av våra saker till folk som vi alltså...jao...inte känner?" Martie blir så uppspelt av sin egen ide att han inte väntar på svar. Tänka sig att detta lilla missöde skulle leda till att han skulle få chansen att bygga ett eget flytetyg och så gillar han absolut inte iden med att byta bort sina saker bara för att få gå över en bro!! Förmökat urdumt om någon frågar honom men det är det ju som vanligt ingen som gör.

"Jo jag klarar nog av att bygga ett...jao...om vi jao hittar rätt saker alltså:"Tillägger han och går ner mot vattnet för att börja sökandet efter prylar att bygga sinegen lilla båt av. Han ler fånigt brett och börjar sjunga för sig själv. Hans avsaknad av takt och rytm såväl som sångröst gör hans sång tämligen outhärdlig. Dessutom verkar sången vara något han hittar på under tiden han sjunger den.

"Tadidam och tradilej...jag ska bugga mej en liten båt! Ett litet flytetyg s¨å jag ej blir våååååt!!! det ska...ej...vara av TYYYYYG!!!! En liten BÅÅÅÅT!!!! som gör att jag inte blir våt av vattnet som STÄÄÄNKER!!!! Ja man kan undra vad den TÄÄÄÄÄÄNKEEEEEEEEER!!! LALALALALALALALA!!!!!"

Rex tittar frågande på den underliga, men underhållande manickeldoktorn, när han trskar runt i strandkanten. Sedan för han över blicken på jätte mutanten för att se så inte han tänker ställa till mexd något fuffens. Sedan till sist falle blicken frågande på Marina.
"Grrr,Marina,grrr, har du,grrr, kulor till,grrr,att betala för,grrr, oss alla?,grrr
han sneglar på det trögflytande vattnet.
"Grrr, det luktar,grrr, asgnagare om,grrr,sörjan,grrr, och jag vill,grrr,inte försöka,grr,segla över,grr....grrrrrrrrrr. För stor,grrr, risk ,grrr att trilla ,grrr i, grrr"

"Nej," svarar Marina blankt på Rex' fråga, en fråga som får henne för en kort stund att undra om hon egentligen skulle betalat för de andra även om inte den tjuging hon just lovit illern varit hennes sista sparpengar. Marinas växande leda gentemot de andras mera tröttsamma sidor skjuts dock snabbt undan av hennes pliktkänsla och vetskap om det förståndiga i att vara så många som möjligt - i Zonen gäller säkerhet i antalet, brukade hennes farsa alltid säga med bestämd min, supplerad av ett cyniskt ja, ta med dej nån som kan ta första slaget från Jason, hennes fars känslokalla krigskamrat, "tyvärr inte."

"Soldrivet elddon? Få se!"

När Illern får tag i Marinas glas blir han först besviken, men efter att ha blivit förevisad hur det kan användas skiner han upp igen.

"Åhlrajt, jag gillar inte kredsen, men glaset var fint, så det är okidoki. Då så, då har vi bara frågan om dem där borta... Den fete, räven, lillflickan och den störde nere vid vattnet.

Han plockar upp ett litet rör från en ficka fäller ut det och tittar upp mot den motljusbelyste Viktor.

"Hehe, om Ni känner den orange mekan där uppe, så kanske Ni får något att hiva upp för att komma över ändå!"

Det är mycket riktigt ett äckligt vatten. Tjockt, stinkande och mörkt rinner det fram. Det är nästan som ett sorts lättflytande gelé men nästan svart. Här och var kommer klumpar som också ser oförskämt äckliga ut. Trots detta simmar flera stycken av de avlånga varelserna i sörjan.

Martie strosar runt vid vattnet och letar efter användbara saker, något som tar honom längre och längre bort ifrån de andra. Om någon tycker om hans ide eller inte tycks överhuvudtaget inte intressera honom eller så har det undgått honom att tänka just den tanken.

"Oho!!"Utbrister så Martie när han upptäcker en tunna som ligger och flyer i vattnet och några vita större kuber som förvånande nog ar mycket lätta. Han testar dem på vattnet och fnittrar förjust när de faktiskt flyer. Svin äte mig!! Skulle han bara hitta säg en tre tunnor till och ett par till sådana här klossar och kanske några plank så skulle han nog kunna bygga en båt!!!!

"POCKO!! VIKTOR!!! KOM OCH HJÄLP JAG HAR HITTAT GRUNDERNA TILL VÅR BÅT!!!!!!"Vrålar Martie lyckligt åtsina vänner och talar för första gpngen på mycket mycket länge helt sammanhängande och förståerligt för alla som lyssnar. ja även om man nu inte lyssnar är det omöjligt att inte höra hans skrikande... Fast iofs även om det han säger sägs i klarspråk så är väl just innebörden av det han säger inte alls så förståerligt eller? På bron står några av hans vänner och förhandlar med en illergubbe om att få passera medans han själv bestämt sdig för att bygga en båt och ro över.

Martie konstaterar också att vattnet tycks mycket ohälsosamt och att illrarna måste besitta någon form av resistens imot gifter och avfall. Ja i alla fall de som faktiskt flyter omkring på sörjan och de som simmar i den. Man kanske skulle sikta på att ligga på flytetyget när man ska över? konstaterar han för sig själv. Han kommer sedan att tänka på hur stor pocko faktiskt är......men men han kan ju sitta och så får han ta sig över själv. med ett rep skulle man kunna fixa till en schysst linbana kanske.Martie skissar för fullt på sin ide om flytetyg i huvudet nu när han hittat några delar som han kan använda.

Rex böjer sig fram mot Marina och morrar lågt i hennes öra.
"Grrr,jag är,grrr,ingen hund,grrr"
Hans röst är allvarlig och menar det han säger.

"Jamän de' vet ja' väl," svarar Marina med falsk indignation åt Rex' morrande, "men vår vän illern här förstod vem ja' menade, o' de' va' de' som va' meningen, inte att förolämpa dej, gosse." Hon ser eftertänksam ut, "men nån gång får du verkligen berätta för mej va' du egentligen ä' för nåt o' va' du helst vill vi ska' kalla dej - för nån människa ä' du ju självklart inte, eller hur?"

Hon lämnar definitionen av Rex åt Rex själv och tittar kort åt Martmardigan's håll, skakar lätt på huvudet och ler upgivande, sen vänder hon sig mot Aleta och Pocko.

"Hur blir de' med er, då? Ska' ni hänga me' här eller vill ni va' me' om båtbygget där nere?"

"Ah, ah, ah. Stopp där. Vagnen som Enslam ligger på blir kvar. Annars får Ni se till att krafsa fram några krediter till, den räknas som fordon.

Illern har tydligen mycket bestämda åsikter om vad som det skall betalas för och inte. Han visar dock inga tecken på att ändra sig...

"Grrr,jag är.....,grrr......REX,grrr"
Säger den svartpälsade djurmutanten och börjar gå över bron.
(om Marina betalat vill säga?)
Det kan uttydas att han ser lite eftertänksam och besvärad ut.

Viktor som har haft den överlastade skottkärran att skjuta på har blivit efter Martmardigan och kommer först nu fram till vattnet. Han agera som om att det var en självklarhet att man inte ska gå på en trafikerad bro. Viktor plockar bort alla lösa föremål som hänger på hans kropp och lägger överst i skottkärran som han sedan lyfter upp med bara händerna så att han håller den ovanför huvudet. Viktor har inte hört något om broavgifter eller de varningarna som illrarna utfärdade. Plötsligt går han bara rätt ner i vattnet så att hela Viktor försvinner tills bara skottkärran och den blinkande saftblandaren sticker upp ovanför vattenytan. Skottkärran ser ut till att flyta fram över ån tills plötsligt Viktors huvud syns igen och han kommer till slut gående upp på andra sidan. Han ställer ner skottkärran och ruska av sig det värsta av vattnet.

KOMMER NI ELLER?... Skriker han så Illrarna tappar hakan, om dom nu inte redan har gjort det.

"De' ä' slut på krediter, ä' ja' rädd," svarar Marina med en tröttsam min som inte avslöjer hennes stora lust att göra ett niomillimeters hål i den arrogante illern, "men bytesvaror har vi. Kolla här vilken fin lampa!"

Hon håller upp den ena av de två oljelyktorna från vagnen.

"Den kan du få för vagnens passage. Okej?"

Martie kollar förfärat upp på Marina en stund. Hur kan hon med sådan enkelhet ge bort deras saker!!!??? De är ju inte ens bara hennes och hon kunde åtminstonde fråga alla om lov? men men hon är kvinna......Martie tänker på något han hört sin farsgubbe säga många gånger. Kvinnor. de är lätta att lura de men de är attans så svåra att bli av med. Hmmmmmm...Tänker han. Kanske hade farsgubben rätt i alla fall? Så återgår han till att leta. vänder sig om mot de andra återigen och vrålar "eh...jo kan inte nån hjälpa till att BYGGA BÅTEN!!!!!" Att han glömt tala om sina planer för de andra tycks han glömt bort eller helt enkelt bara ignorera. Då det gäller honom så har det nog mest troligast bara runnit ur huvudet på honom och ersatts av de mycket roligare tankarna på båtbygge..

Rex traskar över skrotupplaget kallat bro. Lukten från tarvrännan letar sig in i hans nosborrar och får honom att må riktigt dåligt tills han är över floden.

De många illrarna kilar upp på kanterna av bron när Rex passerar och skrattar så de kiknar.

"Lampa??? Glöm det..."

"Nej, nu är det dags för riktiga fynd. Vill några fler över, inklusive vagnarna, så är det bara att lägga fram grejor på bordet"

Huvudillerns röst hårdnar.

Viktors vandring över under vattnet går lite vingligare än han hade tänkt. Han kommer till andra sidan, men ser till sin fasa att hans nyligen ihopsamlade saker har blivit ordentligt blöta av vattnet. Allt i kärran är översköljt av geggigt vatten, och vissa saker har försvunnit från den. Från land ser de andra grytor och annat segla iväg i åfåran.

This message was deleted by the player at 14:35, Sat 03 Apr 2004.

Martie ser Viktors prylar som flyter iväg på "vattnet". Han tittar över på den besvikne automaten och skriker för full hals så att han ska höra:
"DU VIKTOR EH JO DU SKULLE KANSKE HJÖLPT MIG BYGGA BÅTEN!!!!! KOM ÖVER OCH HJÄLP TILL VETJA"

Med de orden börjar han återigen sondera terrängen kring vattnet på användbara ting. Helst av allt vill han hitta fler tunnor och fler sådanna där vita flytande klossar men det mesta duger som han tror sig skulle kunna använda att bygga sig sin båt av.

Vad de andra gör intresserar han sig inte för det minsta även om det visst hade vart roligt och någon kunde tänka sig att hjölpa till och av det lilla han hör ifrån bron tycks det inte som om det går så bra heller. Att det ska krävas ett geni för att lösa saker och ting på enklast tänkbara sätt tänker han. Tänk om de andra också kunnat komma på iden att bygga en båt? Då kanske de redan hade varit över vid det här laget?!

Martmardigan går utmed strandkanten och kommer allt längre från bron. Det verkar dock som om det är få flytdelar utmed stranden. Betydligt fler stålgrunkor och annat oflytbart. Troligen har illrarna varit igång och rensat ordentligt bland flytetygen i närheten. Efter att ha plockat och grejat bland massa bråte tittar han ut i vattnet och ser en trädbuske flyta någon meter ut. Kanske är den tillräckligt stor för att bära den hattklädde?

Martie blir förtjusande glad och skrattar lyckligt för sig själv. tänka sig?! så bra! Martie hade precis börjat ge upp om båtbygget. Längre än så här vill han inte ta sig ifrån de andra helt ensam. Martie greppar tag på något långt som finns bland skroten vid strandkanten för att försöka få Trädgrenen till sig...plus att en åra kan vara rätt bra att ha? Ja det har han hört i alla fall. Alla båtar har åror. annars är det ingen riktig båt.

Martmardigan får tag i ett långt metallrör och lyckas plaska in trädbusken till stranden. Hans glädje kanske dämpas en smula när han ser hur kladdig den är i barken. Mitt på stammen syns en rejäl korv...

Martie får in sin buske/båt till kanten och pillar bort den äckliga bruna korven med järnröret. Så tittar han bort på Viktor och tar fram sitt rep. "Viktor!!! eh ..JO...FÅNGA!!!!"Martie kastar över repet. han misslyckas några gånger dock och sörjar ner det ganska bra men lyckas så få över det till Viktors sida. när så viktor greppat det kliver han upp på busken efter att ha bindit repet om sig och försöker att hitta en så bekväm ställning som möjligt och...säker. Så skriker han åt vicke att hålla imot fast iofs använder martie robotens hela namn och dra honom till honom lite försiktigt medasn han själv börjar paddla som en galning. Han har ju sett andra göra det. Enda skillnaden är väl att de andra, de han sett ro eller paddla faktiskt vet hur man gör. Det vet inte Martie.....

Han paddlar..pustar...stånkar....paddlar.....balanserar...skär sig.....river sig......paddlar....SVÄR!!!.....stånkar.....flämtar..... Det var jobbigare att vara till sjöss än han trott.

Viktor tar tag i repet och börja dra över Martmardigan. För att allt ska se säkert ut drar han upp Martmardigan långt upp över åkanten.

DET GICK JU BRA DET HÄR. SKA VI BYGGA BÅT DÅ.?

Viktor får syn på Pocko på andra sidan och börja genast skrika.

POCKO! GÅ IGENOM VATTNET PRECIS SOM JAG GJORDE. ENLIGT MINA BERÄKNINGAR SÅ RÄCKER DIN FETTMASSA ÅT ATT FLYTA, PRECIS SOM ETT FLÖTE. DET ÄR SEDAN BARA ATT PADDLA MED BENEN.

"Det var då själva!"

Mikke tar av sig sin kostymjacka och rock, och lämnar det till illern.

Illern tittar gillande på kläderna och låter till slut resten komma över till den andra sidan. Väl på andra sidan kutar Mikke tillbaka och hämtar något från kläderna. Detta något vecklar han upp och visar för de andra.

"Vynte ritade en dålig ritning på hur deras läger såg ut. Det är tydligen en ruin i två våningar och enligt honom har de vakter på flera ställen. Det finns också en fälla någonstans, men exakt var den är visste han inte. Han är ju inte vakt."

Allihop har samlat sig, och tittar på varandra för att få ett svar på vart de bör bege sig. Allihop börjar återigen att bli hungriga, för det drar sig mot kväll.

Martmardigan är MYCKET nöjd med att ha kommit över via sjövägen. Hans byxor har blivit blöta och de luktar förfärligt. Han känner dock sin kraftiga picka innanför byxorna och bryr sig inte speciellt mycket om stanken.

Pocko tittar längtansfullt upp mot tornet och ignorerar de andras samtal totalt. KSPn där uppe är minst sagt lockande. Det finns en liten öppning till en trappa i det uppmurade tornet, men det är för smalt för fläskige Pocko.

Viktor sätter igång att leta efter flytetyg att bygga båt av. Hans saftblandare blinkar med en något mindre intensitet, eftersom lampan simmar runt i ett vattenfyllt, orange skal. Det rinner också ut vatten och träck från de flesta andra håligheter i hans kropp.

Rex har svårt att koncentrera sig på grund av stanken, så han får hålla sig några meter från gänget.

This message was deleted by the player at 23:10, Fri 09 Apr 2004.

Den håriga djurmutanten tar täten. Han löper  runt på alla fyra samtidigt som han spejar och sniffar.
Han håller hela tiden koll runt omkring, för att förhindra obehagliga överaskningar.

Rex sniffande går återigen i ringar och i stort sett allt i närheten är doftmarkerat av illrarna. Under sina sökningar kommer han upp på en större kulle ett hundratal meter från tornet. Han tittar därifrån ut över landskapet som nu innehåller allt fler kullar, varur det sticker upp fornlämningar av hus. Han ser också att de har tillryggalagt ganska lång väg, eftersom masten på Varpan har flyttat sig längre österut.

När alla är samlade igen på rätt sida om bron känner sig Martie återigen faktiskt riktigt trygg, främst i store Pockos sällskap då. Han gillar Pocko! Pocko är lätt att förstå sig på till skillnad från den dära Marina ellr den där elaka räven Mikke.

"Så vart ska vi nu då? eh...jo...Marina? du brukar ju eh...jao...veta?"

Rex tar täten på Marinas uppmaningar och hela gruppen tar sikte lite snett norröver, precis som de båda nakna männen har sagt. Färden går i gåsmarsch över kullarna och landskapet ändrar sig med allt fler husruiner och märkliga stålskelett. Mestadels är det fortfarande kal jord som utgör den huvudsakliga marken, men på sina platser finns större områden med spretigt gräs och pinniga buskar. På andra platser är det mer lättvandrat då det finns mycket hård mörk mark.
Visserligen med sprickor där gräs spirar upp, men på det hela taget mycket bättre väg än vad Ni har sett tidigare.

Ni ser under resan några förskrämda brytbaggar och grötlarver, men man ska absolut inte äta djur från zonen, det vet Ni ju. Annars tycker ju Rex, som ju är uppvuxen i vildmarken, att det skulle smaka smaskens med svälld grötlarv.

När resan har varat ett par timmar stannar plötsligt Rex och sniffar i luften. Han rusar framåt och stannar och snusar på en rejäl sten där han hittar geggiga avtryck från en stor, tretåig varelse. Rex luktar på stenen och hittar ett par fotsteg som leder till och från densamma. De försvinner dock direkt på den steniga marken. Till och med lukten. I stället känner han lukten av något annat. På marken vid stenen hittar han en fortfarande rykande cigarett!

När Marina hugar ner bredvid Rex och ser den rykande cigarettstumpen vaknar hennes nerver till och går i helspänn på direkten!

"Tyst!" säger hon lågmält över axeln till de andra medan hon drar sin pistol med ena handen och signalerar med den andra att de skall gömma sig, svagt anande att hennes varningar och förslag säkert kommer att bli överhörda, ", vi ä' inte ensamma här..."

Sedan petar hon Rex på axeln och pekar runt stenen mot kullens kant.

"Rökar'n kan inte va' långt borta," viskar hon, "kom, vi smyger upp o' tar en titt på landskapet..."

Martie gömmer sig nära Pocko. Att Pocko och han själv med sin gula cylinderhatt säkert syns mil omkring tänker han inte ens på. Han har ju gömt sig tycker han själv. Han drar den Stora Pistolen och håller den redo i ett säkert tvåhandsgrepp eller ja, så säkert han kan. Han är nervös och hoppas allt kommer att gå lungt tillväga, att inget otäckt kommer att hända......

Martie har dock fåttt en liten boost i självförtroendet tack vare sin mäkta imponerande fornpickadoll. Bara den funkar ber han tyst för sig själv...... De som kan se hnom ser att han är mäkta nervös. hur svetten rinner nerför hans panna..hur hans händer darrar litet och hur hans pinnkropp i övrigt är helt spänd.

Marina och Rex tassar försiktigt, försiktigt upp på kullen men när de når den lilla toppen märker de att det är tomt bakom den. Alldeles färska märken efter ett par tretåiga fötter som har spekat iväg i full fart framåt syns väl och Rex får återigen upp ett spår. Efter ett par steg är steglängden från den springande mer än tre meter, så Marina förstår att det har gått undan när varelsen har sprungit iväg.

Kursen som stegen är riktade mot är nordost (Sällskapet är dock på väg nordväst)

"Jag' tar igen de' där," säger Marina när hon ser löpspåren, "de' verkar som om rökar'n lämnat oss. Illa kvickt, också. Undrar om han kommer tillbaka me' sina vänner?"

Hon låter frågan hänga i luften och går tilbaka till stenen, plockar up fimpen och studerar den i detalj. Får se på nu, då, tänker hon och sniffar till den numera släckte fimpen, vilket cigg-märke är det här? Är det Marvelborg (mutant-märket), Blå Kejsare (immarnas föredragna)eller något liknande som endast går att skaffa i Hindenburg - eller är det kanske Visbynke (gotländsk kvalité) - eller ulvrikiska Faxe Light (smaklöst ogräs)? Eller kanske något hemrulle? I så fall, vilken typ tobak är det - svart norrholmisk furugran (syrligt som bara fysen), smållänsk grönört (ganska sött och kvalmigt), storpolsk kålsurrogat (pfui!) eller något ännu värre? Och pappret, vilken sort är det - den styve gotlänska glittertypen eller den finare piritska kvalité? Finns det filter på ciggen? Om ja, är det ett pappersfilter likt dom som används hinsidan Österhavet eller är det ett sånt fint forntidsfilter? Och hur röker den typen egentligen sin cigg? Finns det märken av små fina ödletänder  eller djupgula märken av morotjos? Är det en som suger röken hårt i sig som en muterad elefant eller är det en mer försiktig puffare med finare smaksinne? Marina suckar, om hon ändå bara hade tillgång till kunskaparna på Tekniska nu...

Zod var det. Märket är Zod, billiga cigaretter, jättebilliga... Det enda slummarna har råd att röka.

Hennes skarpa ögon ser också att cigaretten märkligt nog verkar ha varit rökt i båda ändarna. Över huvud taget så är den lilla stumpen illa åtgången, fuktig och varm.

"Tvivale för att förstöra fin tobak med papper och sådant dära vad heter det filter?"Muttrar Martie mest för sig själv och kliver fram till Marina och rex medans han stoppar undan pistolen och stoppar sin pipa istället.

Han ler brett och fånigt åt dem på det sett som bara han kan och som är mäkta irriterande för alla och envar att se. Han ser så korkat harmlös ut att det nästan är synd om honom.

Så tar han några djupa bloss på pipan och ser ut att tänka noga....

"Jo...ska vi stå kvar eller?..jo...det..kan ju vara så..att ja att de kommer tebax eller? jo? visst...eh...kan det väl vara så Marina?" Han tittar upp på Marina och får ett ännu fånigare flin på läpparna. Så vänder han plötsligt generat bort ansiktet och börjar kallsvettas då det går upp för honom att han fånstirrat på hennes byst medans han talade till henne. Det var ju inte alls trevligt.....

"Vi får inte hoppas de'," säger Marina vidare till frågan om den rökande personens eventuella återkomst med förstärkning, "den där verkar inte va' nån man vill bråkas me'."

Hon visar upp den två-vägs rökta fimpen.

"Kolla, bränt i båda änder. Ja' gissar att den här typen ä' en sån där eld-slukare - fast eld-spyare kanske ä' en mer passande term."

Hon nickar fram för sig själv.

"Jajamen - en tretåig, eld-spottande långhoppare me' dålig smak. Låter inte som den typen sällskap vi önskar. Ja' föreslår vi drar vidare me' en gång. Rex, vill du va' snäll hålla ett öga bakåt o' kanske även försöka dölja våra spår?"

Med dessa orden vrider hon om på klacken och fortsätter mot nordväst där Sirina lär kunna hittas, som fånge hos tokrökskallarna...

"Ja vi går...eller?...jag...tycker då det....."

Martie kollar lite på Marina och ler generat. Skruvar lite på sig och så tittar han runt på de andra lite men hans ögon fastnar återigen på Marina. Han känner något han aldrig känt förut när han gör det. Han vet inte vad det är. Det käns liksom konstigt och bra på samma gång. Lusigt?!

Efter ytterligare en stunds vandring rusar Rex, som hela tiden har hållt sig en bit framför de andra, tillbaka till gruppen.

"Vi är, grr, framme, morr. Tror jag, grr."

Över kullen ser sällskapet ner över ett stort, delvis raserat hus. Marina, som har skarpa ögon ser från den här platsen 3 beväpnade vakter kring huset och ytterligare 8 personer i grupper på olika platser runt den. Ovanpå huset syns en enastående vacker regnbåge vilket ser ut att vara tillverkad i exklusiv plastics uppställd på en stålställning.

Alla här är klädda i stora, rymliga batikfärgade kläder. Ofta mycket smutsiga. Människorna och mutanterna som sitter i grupper sitter i ring och vaggar fram och tillbaka och verkar inte bry sig så mycket om omvärlden.

Martie stirrar förundrat på de mystiskt klädda varelserna som dessutom tycks vara, ja om inte lik honom så i alla fall inte som alla andra?! Vad är de för några typer? Martie blir rätt nyfiken men håller sig i shack.

Han spanar runt ett tag för att se så mycket som möjligt av vad som sker där nere och hur många de kan tyckas vara, de ser ju vid en första anblick ut att vara ganska så många.

"Så eh.....jo...nu då?...vad ska vi göra?" Martie tittar runt på de andra (En mycket längre stund på marina än de andra). Så ställer han sig närmare Pocko som brukligt när han gissar att det kan bli farligt.

Aleta sätter sig ner och stoppar i en ny patron i sin skarprättabössa. Sedan reser hon sig upp och tittar förväntansfullt på de andra.

"Hihi. Titta vilka fina färgglada kläder de har! Jag vill också ha en sån tröja!"

"Ska vi gå ner och prata med dem eller ska vi slå oss in?"

"Hmmmmm...," morrar Marina eftertänksamt, hon har skjutit upp tänka på detta tills nu när hon ser de faktiska förhållanden här i rökskallarnas bosättning, "dom ser ju ganska fredliga ut. O' dom där Vykke o' Blekk va' ju ganska lätta att umgås, så de' lär väl inte bli några problem."

Hon tittat kort ner på Aletas nyladdade bössa och sedan runt på de andra. Alla ser ut att vara ganska spända på vad som nu kommer att ske.

"Å andra sidan skadar de' ju aldrig o' ta sina förhållsregler, dom ä' ju ganska många fler än oss därnere. O' sen ä' de' ju också frågan om den där eldspyhopparen o' hans eventuella kompisar..."

För första gången sedan ni träffades verkar Marina tvivla. Fast inte länge.

"Hur som helst står vi oss bäst vid o' hålla ihop. Ja' tycker så här: Vi går ner o' pratar vänligt me' dom o' försöker få reda på mer om dom utan att avslöja varför vi ä' här. Vi kan ju låtsas som om vi ä' vanliga zonfarare på jakt efter forntidsfynd, de' skulle väl inte va' svårt o' få dom o' tro - o' helt lögn ä' de' ju inte heller."

Hennes flin signalerar klart att den samtidiga sura låtsasminen inte är på allvar, inte helt i alla fall.

"Alltmedan håller vi ögonen på pålar o' försöker lokalisera Sirina. Vilket än, så ber vi få lov o' stanna över natten, o' om dom inte blitt varse på våra verkliga avsikter försöker vi frita henne medan röskallarna sover."

För att tillsäkra att även Pocko förstått planen upprepar hon den kort.

"Alltså, så här: Vi går ner o' inbillar dom att vi ä' vanliga zonfarare på jakt efter forntidsfynd. Sen ber vi få sova i deras läger. Sen, när alla sover, räddar vi Sirina o' sticker fort som fysen. Om dom motsätter sej slår vi oss ut. Okej?"

Ända sedan Pocko fick syn på den där KSB:n har han inte kunnat tänka på något annat. Han har gått tyst i egna tankar bredvid dom andra. Endast några muttranden är vad som hörts från Pocko under vandringen.

När sällskapet stannar och Martie trycker sig mot Pockos feta kropp slits han ur sitt dagdrömmeri. Han hukar sig ner och spanar bort mot huset. Han gör en rutinkontroll på sina bössor och försöker hitta blottor hos "fienden".
"Jaha du, Martie. Vad tror du om detta?" Nästan viskar han fram.

Aleta tycker att det är spännande och roligt och ser med förväntan fram att möta de här underliga figurerna som lever sitt liv i zonen. Hon kontrollerar sin utrustning men bär geväret i handen. När de lever här ute måste de förstå att man behöver beväpning.

Hon följer med de andra om de börjar gå, men medan de vandrar ställer hon sig ändå en fråga.

Om vi nu ska köpa fornfynd, vad ska vi då betala med? Även om någon har krediter kvar, så antar jag att de här figurerna inte åker in och shoppar i Hindenburg varje veckoslut?

Hon ser den lilla påsen med tobak som Marina bär med sig och tänker att den räcker nog inte för att köpa många fynd.
This message was last edited by the player at 08:46, Mon 19 Apr 2004.

"Eh...jo...Pocko...jag tror...näe förresten...låt oss prova Marinas ide?...jao...eh..jo hon liksom brukar ju ändå liksom komma på rätt bra grejjer ibland. Fast de kan vara svåra att förstå" Mumlar martie tillbaka till Pocko. Han följer de andra vad de än bestämmer sig för men ser till att hålla sig vid Pocko.

Kanske det går att lösa detta på ett bra sätt? Tänker han. De kanske inte alls är så mycket sämre än de dära illrarna? Man kan ju hoppas på det i alla fall. Vem vet de kanske bara vill leva här ifred från alla andra i lugn och ro utan att omvärldens knepigheter tränger sig på dem? Isåfall skulle jag nog kunna förstå dem tänker han.

KLONK! KLONK! BONK! Låter det bakom er. Viktor som blivit ett 50-tal meter efter, står nu vid sidan av vägen. Han sliter och lyfter på en stor svart stenliknande klump, som han med all sin kraft försöker få i den redan överfulla skottkärran. Han blir tvungen att offra några grytor och slevar för att få plats med stenen. Efter en stund kommer Viktor kånkande med skottkärran fram till de andra.

JAG HAR HITTAT DET... DET SVARTA GULDET. ASFALT MINA VÄNNER,  ASFALT! Viktor låter alla gå fram och titta på den svarta klumpen, samtidigt börja han tala om Asfaltens uppbyggnad och dess hållbarhet.

NU SKA HINDENBURGS GATOR BLIR SVARTA IGEN. VILL NI HJÄLPA MIG ATT LETA MER...

Viktor får plötsligt syn på gruppen med folk vid huset och blir tyst som en mus för omväxlighetens skull. Viktor har inte hört något av det Marina sa, delvis på grund av att han var en bit efter och delvis för att hans primärprocessor var helt inställd på vägarbete. Han väder sig mot Marina.

VI GÅR NER OCH FRÅGA DOM? DE KANSKE VET VAR DET FINNS MER ASFALT. KOM SKYNDA SKYNDA.

Viktor slutar skrika, han tar skottkärran och börja går ner mot folket vid huset.
This message was last edited by the player at 17:10, Mon 19 Apr 2004.

This message was deleted by the player at 15:26, Mon 19 Apr 2004.

Rex bestämer sig för att kika lite i området.
"Grrr,skall bara,grrr,ta mig,grrr, en titt,grrr"
Han linkar i väg, hukad ned så nära marken han kan komma. Han tar det hela tiden väldigt lungt och försöker vara så tyst som möjligt.
Rex tanke var att sondera terrängen runt byggnaden och få en uppfattning hur många dom kan vara. Han tittar även efter beväpningar och liknande.

Rex bryter formeringen och rusar åstad åt vänster, sniffandes mot marken.

Viktor håller en hög hastighet när hans alltför tungt lastade skottkärra drar honom framåt.

De övriga småjoggar för att komma ner och alla går förbi det första gänget med lojt sittande rökskallar. Marina går fram mot dem, men får bara slöa uttryck tillbaka, och ingen är intresserad av att tala med henne.

Två av vakterna har däremot sett gruppen och möter dem. En oerhört hårig man med ljusblå glasögon och en välbyggd man med en stor bult genom axeln lutar båda huvudet och siktar på gruppen med sina likaledes lutande, grovkalibriga hemmabyggen till pistoler.

Till skillnad från rökskallarnas ointresse börjar den hårige prata innan Marina fått en syl i vädret.

"Halla man. Wadda ya komma hit for? No trixis, ya pangar din skalla på nolltid! Ya ska inte tro att Ni kan snatta våras grejs. Ya blir skjutna direkt! Ya kan sticka direkt. We wanna not siiya här!

Han hytter med sin pistol och siktar rakt i huvudet på Marina. Den andre har tagit sikte på Pockos skalle.

De är båda klädda i batikfärgade kläder. De agerar som om de har smakat både en och två omgångar slörök tidigare, men just nu ger de ett intryck av att vara hyfsat nyktra.

Rex sniffar runt området och ser att de verkar ha det stora huset som någon sorts samlingsplats. Det är bara på den här sidan som det sitter grupper med slörökare, men på baksidan ser han att huset egentligen är bra mycket större ändå, men det har rasat på vägen, och det verkar som om alla är samlade i den här delen av huset, som ändå kan uppskattas till 50x30 meter eller dylikt.

"Jamen kära nån!" utbryter Marina i ett tonläge aningen högre än vad ni är vana vid, et tonläge som i samband med hennes påtagna min av häpnad får henne att låta och se ut som en betydligt dummare brud än hon är, "visst inte vill vi ha era grejs!"

Hon pekar mot Viktor med den överfyllda kärran.

"Ni ser väl att vi redan har grejs så de' räcker - o' iövrigt tvivlar ja' på att ni fästar stort värde vid dom där svarta stenblocken?"

Marina improviserar ganska kraftigt, så mycket är klart för hennes medresenärer. Det är bara att hoppas att det skall gå in hos rökskallevakterna och att Pocko inte skal tolka dessas misstänksamhet och ogästvänlighet som att de motsätter sig. Inte än, i alla fall.

"Men vår plåtkompis där, han saknar sina svarta stenar," hon virrar pekfingret mot tummen, "fel i karbonenheten som man säger, o' vi är egentligen på väg hemåt. Vi bara lovade lämna ett meddelande från två av era kompisar, Vykke o' Blekk - nå't om nå't jättelikt örtfynd dom gjort, helt fantastiskt - enligt dom, alltså, ja' vet inte, ja' tål tyvärr inget starkare än Blå Kejsare - o' väldigt tyss-tyss..." Marina lägger på sin mest konspiratoriska min och fortsätter med en viskning: "Får vi prata me' eran ledare?"

"Aye, ya wanna ha ett babbel me überstillan?"

"Aye, de kan ya alltid hoppas på, hahaha"

Hårmannen ser väldigt glad ut när han trycker pistolen mot Marinas huvud, samtidigt som han tecknar åt sin polare att gå in i en av de två dörröppningarna. Polaren försvinner in.

"Vi ska se vatt vi wanna see ya doin"

Efter en minut eller så kommer polaren ut igen och återupptar siktandet på fläskot.

Rex, som har hunnit runt 3 fjärdedelar av huset ser att den tredje vakten går in i den andra dörröppningen. Han ser från sin position att en svartklädd kvinna kommer ut genom den dörr där resten av sällskapet står utanför. På sin färd runt huset har han inte sett några dörrar på baksidan, däremot såg han ett ras som hade öppnat upp ett 2meters hål i baksidan på huset.

Kvinnan som kommer ut och möter Er är klädd i svarta, bylsiga kläder. Underst bär hon en klänning och hon är draperad i något som ser ut som ett spindelnät.

Hon går raka vägen fram mot Pocko, spänner ögonen i honom och frågar:

"Jag e Saludrimillian. Nå, vavillni? Köpa grejs?"

Pocko gillar inte männens "aggressiva" inställning. När han får en pistol riktad mot sig riktar han genast båda sina bössor mot "bulten".

När kvinnan kommer ut från huset och klivar fram till honom sänker han sina bössor och tittar ner på henne. Först fnittrar han bara lite. Va dom pratar roligt! Jätteskojig dialekt. Sedan tar han till orda.
"Jag är Pocko! Ja, va vill du!? Sluta rikta dom dära pickadollerna mot oss!" Pockos blick sveper över de beväpnade männen.
"Visst kan vi köpa grejer. Va har ni att sälja då? Eller kan vi köpa då... nja ja vet inte riktigt..." Pocko börjar bli osäker och sneglar på Marina. "Pssst... Marina. Hans blick vandrar i snabb takt mellan Marina och Saludrimillian.

"Jamen kära nån, då!"

Marinas uttryck är om möjligt ännu mer naivt överraskad när hon får en pistol satt mot huvudet, och när Pocko höjer sina båda bössor väntar hon sig det värsta. Som tur är intar den fete mutanten strax efter en aningen mindre provocerande statyr, och Marina skyndar att hälla olja på vattnen - hon hoppas att den nyss uppdykade kvinnan i spindelnätet visar sig mera tillmöteskommande än vakterna.

"Så, så där, nu tar vi de' lugnt allihopa - vi vill verkligen inte ställa till bråk, ja' lovar... Snälla, ta bort den där - ja' rädds för skjutvapen," säger hon med en bedjande blick till mannen med pistolen och vänder sig sedan mot kvinnan.

"Go' eftermiddag - ja' heter Marina o' dom här ä' mina medresenärer: Pocko, Aleta, Martmardigan, Enslam, Mikke o' Viktor," hon pekar ut var och en efterhand som hon nämnar deras namn och tillägger en kort uppfordran til sina kamrater, "hälsa fint på damen nu, då!" Innan allt går upp i handskakande fortsätter hon: "Vi ä' inte här för o' köpa saker utan vi ä' bara på genomresa - målet för vår vistelse här ute i Zonen ä' o' hitta ett kvantum såkallad 'Svart Sten'," hon försöker dra sig till minnet vad Viktor kallat det, "as-falt på Dom Gamlas Språk, och bringa de' me' oss hem för vidare studier. Vi har redan hittat en riklig provmängd o' ä' nu på väg hem, så de' ä' ju bara härligt."

Den spindelnätsklädde kvinnans uteblivande reaktion berättar för Marina att hon har sagt nog om det angivliga syfte för deras zonbesök. Nu är det dags att gå vidare.

"Men ja' ska' inte tråka ut Er me' allt detta, man ser ju me' en gång att Ni har viktigare saker att ta' Er an än svarta sten. Nej, orsaken till att vi la' vägen förbi Er bygd ä' att vi träffade två av Era bysbarn - Vykke o' Blekk heter dom - som hjälpte oss avsevärdigt i vårt sökande."

Kvinnans ena ögonbryn lyfter sig en aning när Marina nämnar de två rökskallarnas namn, inte mycket men allt signal Marina behöver för att få bekräftat att de båda inte bara berättat lögner och sagor. Marina, däremot, har väskan full med sånt.

"I vår tacksamhet lovade vi lämna ett meddelande från dom om vi fick vågarna förbi Er bygd - ja' förstår på dom båda att dom råkat röka upp allt eller åtminstone stora mängder av Ert lokale nöjesmedel?" Det förklarar ju liksom varför stämningen här är så tryckt, tänker Marina och fortsätter, "hursomhelst så bad dom säga att dom hittat ett stort kvantum knarkrökpulver eller va' heter de' - ja, förlåt om ja' ä' oprecis men ja' förstår mej inte mycket på sånt - i närheten av nå'n bunker borta vid Masten på Varpan. Så mycket lär de' vara, faktiskt, att dom inte klarar av att släpa hem allt, o' inte heller vågar lämna de' där obevakat. Me' andra ord, dom ber att Ni skickar ut ett fem- eller tiotal starka mannar att bärga hem bytet..."

Marina ler vänligt mot Saludrimillian och frågar, alltmedan hon studerar kvinnans reaktion:

"Jaha, de' va' då de' meddelandet, då, ja' hoppas de' ger mening, Varpan hittar väl Era mannar utan problem, tänker ja'..?"

Kvinnan tittar strängt på Pocko (tycker han) och vänder sig i stället mot Marina och lyssnar på hennes svada. När hon slutar babbla tar Saludrimillian till orda, och talar förvånansvärt nog utan att sluddra.

"Att Du har träffat Vynte och Blekk tror jag på, men att de har hittat en så stor mängd rökverk utan att suga i sig av det, det tror jag inte. Överhuvudtaget, så är Ni inte här för att bara passera. Berätta, eller stick. Annars blir Ni skjutna, hela bunten."

Marinas lögner verkar inte ha tagit det minsta på damen. I stället syns ett antal av rökskallarna i grupperna runt omkring ut att vända sig och titta intresserat på gruppen.

"Du ä' inte dum, du Sally-flickan."

Marinas röst ändrar sig plötsligt till hennes gamla vanliga, fast än spetsigare än den brukar vara - nu pratar hon som hon brukar göra i förhörssituationer, där det ofta gäller att konfrontera misstänkta och inblandade med fakta på så hårt och direkt ett sätt som möjligt för att få dem att inse att lögner och halva sanningar bara kommer att ge dem mer problem. Precist som den här Sal-vad-heter-hon-nu-igen gjorde med Marina just nu.

"Du har en fånge. Sirina heter hon. Hon har skaffat sig fiender i Hindenburg - inflytelsesrika fiender som även strävar oss efter livet för at vi vet om vilka snuskiga saker dom håller på med - maktfulla män som inte rädds för att komma ända hit ut i Zonen och permanent tysta alla som kan misstänkas känna till saken: Sirina, oss, dej o' varända mökens rökskalle i mils omkrets."

Marina ser Sally rakt in i ögonen.

"Så ja' vill helt enkelt tala med Sirina."

Marinas blick och röst är fast, beslutsam.

"Nu."

Martie är övertygad om att det kommer att smälla nu när som helst. När Pocko drar sina bössor drar han själv sin stora pickadoll och ställer sig närmare Marina som för att skydda henne eller? Med Martie vet man aldrig så noga. När alla verkar lungna sig en aning sänker han pistolen men har den framme. Han säger inte ett ord. istället koncentrerar han sig väldigt för att suga in så mycket info han kan om omgivningen medans han lyssnar på samtalet. Vilket kanske blir lite mycket? Han svettas lite under hatten och får den där nervösa blicken han fått hitills när det gått så långt att skjutandet snart är igång. Han är rådlös? ska han skjuta? vänta? MÖK?!

Martie tror dock att de kanske kan ellr nej förresten. han överlåter det här till de andra främst Marina som faktiskt verkar kunna det här med att prata.Pocko?viskar han lågt "vad tror du händer nu då?"

Rex smyger sig fram mot den ned rasade väggen. Fortfarande väldigt försiktig så att ingen skall höra eller se honom. Han håller sig så nära marken han kan utan att krypa.

Saludrimillian tittar forskande på Marina, och därefter på resten av gruppen. Medan hon gör det tar mannen med bulten till orda.

"Da ya wanna da Sirina, man?"

"No Sirina här, ya go, ya go stick!"

Den senige mannen är inte alls resonlig och Saludrimillian vänder överraskande på klacken och börjar gå in. I dörröppningen vänder hon om och säger med en något simmig blick.

"Jag vet inte något om någon Sirina. Hon är inte här i alla fall..."

Därefter går hon in.



Rex traskar tillbaka till raset och hukar sig för att ingen ska se honom. Han kommer allt närmare hålet på 'baksidan' av huset när han kryper förbi två slörökare, som inte verkar lägga märke till honom.

Han har bara 10 meter kvar när han plötsligt hör en skrovlig röst.

"Kra, kra. Å vad gör du då? Host, krax."

Rex ser ingen runt omkring sig fastän han reser huvudet en smula. Han kryper vidare för att se vad som finns i öppningen.

När han kommer ytterligare en meter eller så hör han rösten igen. Den kommer från taket!

"Jag ser dig allt, krypare. Krax. Undrar om de andra gör det? Kra, kra, mosskallar, ser Ni kryparen här nere? Hahaha, Krax.

Rösten kommer från en svart fågel i brun munkkåpa som hoppar omkring på sina felledade ben uppe på taket. Fågeln bligar på Rex med sitt ena, stora öga. Medan han kraxar ut sitt lilla budskap skuttar han och stannar och rister i sina fjädrar, så några av dem flyger iväg i luften. Sina händer krafsar han i fjäderdräkten och plockar bort en liten kvist som har fastnat i den.

Pocko blir lättad när Marina tar över samtalet så att han kan ägna sig mer åt att övervaka de aggressiva männen. Han riktar både sin blick och sina bössor mot "bulten" igen.
"Jaa, du Martie. Vi får hoppas att den där Marina vet vad hon gör. Annars får vi nog dansa en vals med de här grabbarna. Hehe."" Pocko skrockar lågt.

"Nähä du. Krahahahaha! Verkar som om slörökarna puffat lite för mycket av det där tramset, min käre fyrbening."

Den raggiga fågel kastar ett öga tomhuvudena och sedan tillbaka till Rex, med den lilla knyck på nacken som bara en fågel kan åstadkomma. Han tog ett kort skutt åt sidan och plockade snabbt upp en mossig liten stenbit från taket. Helt sonika släppte han den sedan ut över kanten i hopp om att Rex skulle stå i vägen för den. När den snokande mutanten med en förvirrad min hoppade åt sidan skrattade kråkfågeln åter sitt hesa skratt.

"Kra ha ha... *host, host* ...ha ha!"

Marina studerar Saludrimillian noga - något luktar fuffens här.

"Vänta här," säger hon åt de andra och lämnar över sina båda Skarprättarpistoler till Martie (som står närmast), "håll i dom här för mej ett tag, ja' tror Sally o' ja' behöver ta' en kvinna-till-kvinna prat..."

Sedan följer hon efter Saludrimillian in i huset.

Martie tar imot pistoelrna ifrån Marina. Han tittar på dem där de ligger i armarna med en imponerad och samtidigt drömsk blick. Tänk att hon förlitar sig på honom att hålla hennes pistoler!!!! Han har dock inte slöäppt sin egen puffra så han ja, håller dem i en något osäker famn. Men nähä...de här tänker han inte tappa.


"Dansa?!......men jo eh.....tror du dom vill dansa?" Martie kollar på Pocko med stora ögon. Vad säger han? Han tycker Pockos uttalande är så passs snurrigt att han inte bryr sig om att han just kallat honom för martie. Eller pratar han med någon annan? Eller har de andras slörök stigit den store fete upp i hjärnan. Om han ändå näe.........

Martie känner sig så dum........

Aleta gillar inte alls att bli attackerad på det här sättet. Hon ställer in sitt öga och följer Marina med blicken in i byggnadens mörker, samtidigt som hon försöker se vad som finns där inne.

Skarprättaren låter hon vila, men är beredd att skjuta om någon försöker något.

Rex irriterar sig ordentligt på den kraxande skatan på taket.
I sin ilska plockar han upp en sten från backen och kastar den mot fågeln.
"GRRR, HÅLL NÄBB,GRR,DITT,KRAXANDE,GRR,FJÄDERFÄ,GRRR,
Rex kastar stenen i vredesmod och så hårt han bara kan.

När Marina lämnar sina puffror till Martmardigan lägger hon märke till den graciösa, men stora fornpistolen som Martmardigan INTE har haft tidigare. Hon ger honom en förvånad blick, och det verkar som om hon vill prata mer om den, när hon har mer tid.

Hon traskar efter Saludrimillian, som redan har hunnit gå in i byggnaden. De båda batikklädda mutanterna tittar på varandra och busen som hade siktet på Marina sänker bössan och låter henne passera. Han funderar på vem han skall sikta på, men lyckas inte bestämma sig utan låter bössan peka neråt. Mannen med bulten tar också ner sin picka från Pockos panna.

Pocko tittar intresserat på bultens bössa och tycker att den verkar lite 'spetig' och att han troligen kunde ha gjort något bättre själv. Även om han inte har en aning om hur man bygger en picka. Han lägger också märke till att det ligger staplade sandsäckar precis innanför ingången.

Väl innanför dörrarna är det mörkt, när Marina ögon har vant sig något vid ljusskillnaden ser hon mycket riktigt sandsäckarna som ligger travade på varandra i dörren, och hon känner också att de har kommit in i ett väldigt stort rum. Hon kan ana fler mutanter i det dunkla ljuset på platser i rummet.

"Nå, flicka lilla, det finns många här som inte vill bli igenkända, så jag vet inte ens själv namnet på dem. Någon Sirina har jag aldrig hört talas om."

Rex kastar stenen, och känner på lukten att söt rök kommer från det stora hålet i väggen. Även om det är väldigt svagt.

Fågeln hoppar smidigt undan och kraxar än mer förtjust över att han lyckats reta upp den lille fyrbeningen.

"Kra ha ha! Å temperament har den lille med! Kra, Kra! Där ser man, där ser man!"

Kråkan ger honom en retsam min och vänder sig för att hoppa bort därifrån när han plötsligt vrider tillbaka huvudet och säger gåtfullt:

"Ska jag skutta över och tjalla på dig, lille snokare, eller ska jag låta bli? *krax, host, host* Näääää, vi får väll se hur det blir."

Fågelfäts fötter skrapar mot takplattorna där han hoppar fram. Skutt, skutt, skutt och så plocka upp en ny sten, också det sista skuttet fram till kanten och hivar där ner stenen på vilken stackare som nu råkar stå ivägen. Sedan tar han och kikar ner över takkanten och kraxar.

"Raa, kraha? Där har vi ju lite fler färska puffhuven! Bra jobbat Rog! Mäkta impo... *host, harkel*" En liten nätt rökpuff stiger ur kråkfågelns gap. "...Imponerande måste jag säga! Ska dom in å träffa chifen? Ja, ja låt inte chifen vänta, då vet ni hur det går!

Kraxar han retsamt och förmanande, antydan om att det skulle finnas fler främlingar i faggorna säger han så smidigt att endast de som vetom att Rex är där förstår vad han menar.
This message was last edited by the player at 05:21, Thu 22 Apr 2004.

När "bulten" tar ner sitt gevär sänker Pocko också sina bössor. Istället intresserar sig Pocko för Viktors vagn. Han traskar snabbt bort till Viktor och tittar ner i vagnen.
 "Har du hittat nåra fina grejer, Viktor? Asss...f... valt..." Pocko böjer sig ner för att titta på den gröna lådan som ligger där. Han kastar upp sina gevär på axeln.
"Var har du hittat denna? Vet du vad det är?" Frågar han Viktor. "E de okej om jag öppnar å kollar?" Innan han ens hunnit prata klart har Pocko öppnat lådan för att se vad som finns i.

Martie går efter Pocko. Han vill ha svar dessutom vill han känna sig trygg..... och det brukar han göra i närheten av den store fete lunsen.

"Vaddå dansa vals? Vad menar du...Pocko?"Martie låter faktiskt helt och hållet allvarlig. Pockos Ironi gick visst inte alls hem. Dessutom vill han inte att just Pocko av alla ska titta i den gröna lådan om han nu skulle lyckas klura ut vad som finns i den. Nej minnsan det vore inte alls bra..

Pocko stövlar målmedvetet fram mot Viktors skottkärra. Viktor är fullt upptagen med att undra över varför tanten inte litade på Marinas historia om att de letar asfalt, eftersom det är precis vad de gör!

När han ser att Pocko börjar plocka i hans grejor blir han genast lite fundersam även över detta och kommer plötsligt på att det är bäst att hindra honom.

Pocko sträcker sig glatt efter lådan, lyfter upp den, och öppnar den med båda händerna. Martmardigan stoppar han med en hand, och Viktor med den fjärde.

Han får något lyriskt i ögonen när han öppnar den förslutna lådan, men han rynkar på ögonbrynen (under plasticsmasken) när han ser vad som ligger i den. Ett rör i två delar med ett handtag. Jaha.

Martmardigan blir störd av en sten, som träffar hans fina höga hatt och gör att den får ytterligare en buckla. När han tittar upp ser han den hånskrattande kraxaren flaxa med vingarna uppe på taket.

Aleta ser ett halvmeters rör med en pinne i ena änden och en pip i den andra, som ligger på marken vid sidan om henne.

"HALLÅ!!!KRÅKSKRÄLLE..VADGÖRDUMEDMINHATT??VISSTHARDENREDANBUCKLORMENJAGVILLBESTÄMMANÄRDENSKABUCKLASOCHINTE!!!"

Martie blir förolämpad å det grövsta av kråkans tilltagande och hans hatt. Hans fina hatt!!! Visst har den fått sig ett par törnar men som han nyss vrålat vill han gärna bestämma själv när den ska bucklas och inte. Han skriker sig illrör i ansiktet och vänder sig från Pocko och Viktor för första gången tittar han faktiskt rätt upp påden han talat (nåja, skriker) till med ögon som kunde döda en Bautarafid.

”De’ kan ja’ levandes föreställa mej,” svarar Marina och forsöker lokalisera Saludrimillian efter stämman, ”de’ ä’ ju ett ganska bra tillhåll ni har här. Men ja’ kan försäkra dej om att de’ bara ä’ Sirina ja’ söker. För hennes egen skull likaväl som för våran.”

Marinas stämma är nu inte helt så hård som tidigare - hon försöker vinna kvinnans förtroende, inte förhöra henne.

”Hon ä’ ungefär på min storlek, svart hår, gillar lägga patiens. Ja’ vet att hon ursprungligen kommer från Zonen här o’ att hon samlades upp av ett gäng zonfarare som inte behandlade henne synnerligt väl – Rufuel heter han som ’tog sig an’ henne, en synnerligt snuskig typ, o’ nog kanske va’ även en som heter Alarim med om de’, han också. Dom sa’ bägge att hon säkerligen skulle kunna hittas här bortom Varpan, o’ när sen två utav de dina bekräftat att hon ä’ här så..”

Marina ler nästan ursäktande genom halvmörkret och sätter sig på en stapel sandsäckar.

”..ja, du förstår väl att nu när Vykke o’ Blekk bekräftat att dom sett henne här så har ja’ svårt att tro Sirina inte ä’ här. O’ eftersom de’ ä’ enda ledtråden ja’ har måste ja’ hur som helst utforska den till ända.”

Meningen får hänga ett litet tag i luften så Saludrimillian förstår att Marina inte tänker godta hennes förklaring utan vidare. Marina fortsätter då i ett uppskattande tonläge.

”Ja’ ä’ medveten om att din förnämsta uppgift, Sally, ä’ o’ skydda de dina. Därför ä’ ja’ nog skyldig o’ berätta sakens sammanhang så du kan fatta ett riktigt beslut. Nuväl, så här ä’ de’, baserad på dom uppgifter ja’ lyckats samla ihop: När Sirina kommit till Hindenburg me’ Rufuels gäng lyckades hon på nåt sätt slippa undan dom o’ livnära sej som fnask o’ utpressare me’ hjälp av en än snuskigare typ än Rufuel, en padda vid namn Smilet. De’ gick väl bra ett tag men när hon fick en hållhake på Her Kejserlig Explorator Linus Drake gick de’ snett som bara fysen – för Drake ämnade inte vare sej betala tystnadspengar eller riskera att Sirina o’ Smilet skulle få för sej o’ läcka va’ dom visste.”

Hon skakar sorgset och tänksamt på huvudet åt Sirinas sorgsna liv.

”Drake ämnar nämligen göra storkarriär i Kejsarens tjänst, ser du – o’ sånt snusk som Sirina hade på honom skulle kunna ta’ död på hans polerade rykte. Alltså hyrde han in ett gäng busar, riktigt äckliga råskinn, o’ försökte ha ihjäl Sirina o’ Smilet vid åtminstone två tillfällen. Sirina o’ Smilet undkom de’ första anslaget o’ mina medresenärer därute lyckades hindra nummer två varvid dom blev insmorda i dena sörja – dom tog nämligen död på ett par av busarna o’ ä’ nu efterlysta för dråp.”

Ju mer hon berättar desto klarare blir det för Marinas själv vilken mökens röra det här fallet egentligen är. Och det blir värre ännu.

”I mellomtiden hade Smilet fångats av Drakes hejdukar, o’ omständigheterna kunde tolkas av Sirina som om att Smilet såld henne till Drake. Sirina – som numera inte hade nån att vända sej till i Hindenburg – lyckades undkomma båda busarna o’ mina medresenärer, o’ allt pekar på att hon flydde hit. O’ de’ ä’ endast en fråga om tid innan dom hittar Rufuel eller Alarim o’ får veta samma som vi, nämligen att Sirina kan finnas här – dom ä’ os kanske redan på spåret.”

Marina tvekar en sekund, osäker på om hon skall berätta allt, men besluter sig då för att det inte löner sig att dölja något i det här läget - Marina är övertygad om att Sirina gömmer sig här hos rökskallarna, och hon har inget att förlora genom att berätta alla fakta för deras ledare.

”Men detta ä’ inte allt. Av någon orsak började en grupp gamla PSIPO fatta intresse för saken. Om dom på något sätt jobbar för Drake – vilket ja’ betvivlar – eller har andra motiv för att jaga Sirina ä’ osäkert, men något i mina medresenärers beskriving av händelsesförloppet samt mina egna uppfattnigar av Drake får mej o’ misstänka det sistnämnda. Om så ä’ fallet ä’ nog Drake ditt minsta problem – PSIPO ingår inga kompromissar!”

Hennes röstläge signalerar klart hennes uppfattning om exakt hur skrupellösa hon anser PSIPO vara.

”Va’ ja’ erbjuder ä’ o’ sätta ett tvärstopp för problemen. Ja’ ä’ nämligen inte en vemsomhelst.”

Hon plockar fram sin id-bricka och visar fram den för Saludrimillian så diskret hon kan, rummets andra vistelser kanske inte skulle uppskatta en repräsentant för den kejserliga ordningsmakten.

”Drakes motiv ä’ o’ hämlighålla sina slemmiga fritidsintressen. Med tillräckliga bevis kan han avslöjas o’ ställas inför rätta för dom dråpen o’ andra odåd han beordrat i samband me’ detta fallet. De’ samma gäller för PSIPO grabbarna, även om dom kan visa lite svårare o’ få tag i, men hur som helst kommer vi ingetvart utan att ja’ talat me’ Sirina innan hennes förföljare hinner ikapp henne!”

Återigen låter hon sin stämmas kraft understrecka situationens allvaret och de möjliga - nej, sannolika konsekvenser av att inte visa Marina det önkade förtroende och låta dom hjälpa Sirina avsluta denna historia genom att stiga fram.

”Om Sirina verligen har psi-krafter ä’ ja’ beredd o’ hjälpa henne slinka undan om hon lämnar över alla bevis hon har mot Drake o’ utfärdigar en edsvuren vittnesförklaring som ja’ o’ den kejserliga åklagaren kan använda för o’ spika fast svinet Drake o’ hans hejdukar. På så sätt skulle också ja' o' mina medresenärer kunna slippa för Drakes oönskade uppmärksamhet.”

Marina har sagt allt hon ville. Hon reser sig från sandsäckarna och går tillbaka mot utgången. I dörren vänder hon sig mot Saludrimillian en sista gång.

”Så ä’ läget, Sally. Berätta för Sirina, ä’ du snäll, ja’ vet att hon finns här nånstans. Vi väntar härute på era beslut.”

OOC: Ojdå, vilken lång post. Förlåt, jag försökte verkligen få med allt med så lite babbel som möjligt.

När Pocko öppnar lådan och studerar innehållet mumlar han:
"Dansa ja... e äh glöm det... det va inget." Som svar på Marties frågor. Pocko blir besviken när han öppnar lådan och upptäcker rören. Skit också! Men vad är det egentligen? Jag vet att det är nått kul! ... men va fasen ÄR det... hmm. Pocko vet att det är något som forna militären använde, vilket innebär att det är något han kan ha användning av.

När Martie plötsligt börjar skrika på kråkan vänder Pocko blicken mot Martie och sedan kråkan. Pocko ställer ner lådan på vagnen igen.
"Hmm, jävvla kråka kräka! Ska jag fixa honom Martie?" Pocko spänner hanen på den ena bössan, höjer den till axeln och siktar in sig på kråkan på taket.
"Hehe. Hejdå kråka!"
BLAM!

Viktor har inte brytt sin lilla positronhjärna det minsta om folksamlingen, vilket är vanligt när det gäller Viktor. Som ni vet kan han ju få för sig att börja laga en väg mitt i Hindenburg trots allt folk som går där, så detta är verkligen inget ovanligt när det gäller Viktor. Viktor har nu börjat stuva om sina saker i skottkärran när plötsligt Pocko kommer fram och börja intressera sig för den gröna lådan. Viktor titta först förundrat på Pockos agerande men beslutar sig sedan för att hindra honom att undersöka lådans innehåll. Långt inne i Viktors databank finns en liten information lagrad om gröna militära forntidslådor. Militära forntidslådor är ofta farliga, Pocko gillar farliga saker. 1+1=2 Inte bra måste stoppa tänker Viktor. Som tur är svalnar Pockos intresse eftersom han går på kråkjakt. Smällen från Pockos bössa får Viktors positronnätverk att slå bakut. Helt förvirrad beslutar Viktor att följa Pocko och på bara någon millisekund efter smällen skickar han iväg en laserstråle mot kråkan.

BZZZT !

Martie kollar på Pocko och sedan på Viktor. Vad gör dom??? Med de orden drar han sin egen pistol vilket får till följd att han tappar Marinas pistoler."Aj då.." Han kravlar genast ner på marken för att plocka upp dem igen.

När han väl fått tag på dem rusar han in i huset efter Just Marina.

"Marina!!!!???? Marina???!!!! Du...JO DET GÅR ÅT MÖKEN DÄR UTE..POCKO...VIKTOR...EH...eh" Martie gastar för full hals när han ser henne och stannar tvärt vilket får honom att nästan tappa hatten.

"ARK, ARK! VAD I HELSEFYR *host, host* TAR NI ER TILL?!"

Kråkmutanten hoppar upp och flaxar runt, duckandes kulor och ljusstrålar för allt vad han är värd! Långa svarta fjädrar flyger hit och dit då han kraxande tar av mot himlen.

"Ligister! Kra, ligister och mökar är vad ni är! Skjuta på hederligt folk!"

Hade det inte varit för att han varit bättre uppfostrad hade han kanske gjort som fåglar gör mest, men just nu höll han igen "instinkterna" och flög, eller tja, flaxade i alla fall, sig bort på säkert avstånd från bjässen med hagelbrakaren och den galna vägmärkesmanicken. Han landade säkert ovanpå regnbågen och kraxade där ut förskräckelsen.

"Krax *host* mina vackra fjädrar! Jag tappade alla de bästa!"

Han börjar frenetiskt putsa de som fortfarande kvarstår och mummlar trumpna saker till sig själv.

Rex tassar fram till hålet i väggen. Han titar in för att se om kusten är klar, sedan klättrar han in

"Vi behöver definitivt inte besök av Hindenburgs poliser och kejsarens arméer. Vi är en fredlig grupp mutanter som njuter av vår religion i avskildhet här i zonen."

"Men om Ni bara behöver husrum över natten, så kan vi säkert..."

"Vad är det Ni håller på med därute? Anfaller Ni oss? Ditt falska stycke!"

Marina hör gevärsskottet och vänder sig instinktivt om. När hon vänder tillbaka är kvinnan försvunnen och Martmardigan kommer i stället inrusande och ropar om Pocko och Viktor. Martmardigan, Marina och Aleta ser att på marken inne i huset ligger det jättestora fornsaxar, rör och vägkrafsare, tillsammans med diverse sopor.

Marina och Martmardigan springer ut tillsammans och ser Pocko med rykande bössa flina stort. Vakterna vänder tillbaka in i huset, med sina pistoler hela tiden riktade mot sällskapet. Några av slörökarna ute börjar också fatta intresse för vad som händer. De har rest sig upp, och börjar plocka åt sig tillhyggen från marken.

När Marina kommer ut ser hon att blickarna är riktade mot en svart fågelmutant som satt sig uppe på den stora plasticsregnbågen medan han mumlar och grymtar där uppe och tittar argt neråt. Hans klor greppar hårt om stålet i upphängningen och han plockar sin fjäderdräkt. Han hostar och krånglar när han justerar till några fjädrar med sina händer. Han svär bokstavligen så det osar. Man hör inte vad han säger, men däremot ser man att en rökpuff kommer ut från näbben medan han sitter däruppe och klagar.

Rex, på andra sidan huset sniffar och luktar i hålet som leder in. Den här gången är det dock hans ögon som ser att något inte står rätt till med 'ingången'. En väl dold fälla med snören och tryckplatta sitter i ingången. Den är kopplad till en knytnävsstor grej, som förmodligen inte har något snällt uppsåt.

"Grrrr,aj då,grrrr" Säger han lågmält till sig själv.
Rex studerar fälla utan att röra.
Rex har ju lite erfarenheter av fällor sedan för.
försöker se om det går att desarmera den.
Men innan han provar sig på något dyligt försöker mutanten lista ut hur svår en sådan operation skulle kunna bli.

Rex krafsar lite i marken runt fällan och försöker få fram hur den ser ut.

Det är ju inte direkt någon snara som hissar upp en i taket. I stället verkar det som om det är någon typ av bombfälla, och sådana har åtminstone Rex aldrig använt för att fånga små hoppkanicklar med. Det skulle kanske gå lättare om han kunde få hjälp av någon...

"Kra... Mer gäster?..." Han spanar nyfiket ut över området för att kanske, om möjligt se något som han missat förut. De vilda främlingarna vid dörren glömmer han bort för en sekund. De verkar i varje fall ha lugnat ner sig en aning nu.

Pocko skrattar gott åt kråkans flykt. Han slänger upp bössorna på ryggen igen och börjar så smått strosa omkring i området. Han är glad igen.
"Humdidum... ngahdidum... imse vimse ..." Nynnar han medan han nickar lojt som hälsning åt slörökarna som möter hans blick. Hmm, undrar vart Martie tog vägen? Han verkade ha bråttom till något? Hmm.

"Grrr,morrr"
En kabom fälla, inte bra.... tänker Rex.
Då han inser att lite hjälp inte skulle skada, börjar han titta efter den där kraxande fågel. Om han ser honom så försöker han vinka honom till sig.
Kanske kan skatan med lite övertalning hjälpa till. Tänker mutantdjuret.

Martie tittar sig osäkert omkring. han ser oroligt hur många runt i kring dem har börjat resa sig upp och leta efter tillhyggen. Jaha så har det brakat åt möken tänker han.

 Här Marina eh...jo..ta dina pickadoller." Säger han och räcker dem till Marina medans han blygt rodnar ch tittar ner i marken. men han kan inte låta bli att tjuvkika lite på henne heller. Han är lik en liten pojke som för första gången bjuder någon tjej på godis för att visa att han gillar henne.

Marinas min när hon ser Pocko med den rykande bössan är så pass sur att man nog kunde lösa upp ädla metaller med den. Med långa steg går hon förbi Martmardigan och tar emot sina vapen, morrande ur mungipan: "Nog... Ja' har fått nog av de' här..." medan hon hölstrar den ena och greppar den andra i båda händer. Något i det sättet hon stirrar styvt på den dumflinande Pocko talar om vem hon syftar åt - även om det redan torde vara uppenbart...

"POCKO!"

Hennes röst är hård som stål och oförsonlig som ödet. Och hennes pistol pekar rakt åt Pockos huvud.

"Lägg undan dom där bössorna eller ja' skjuter ihjäl dej som en galen hund på pricken där du står."

Hennes ögon blixtrar iskallt. Hennes finger vilar mot avtryckaren, hennes andedräkt är långsamt och stadigt. Tiden verkar stå still, luften närmast sittrar med konfrontationens intensa laddning. Hon menar dödligt allvar.

"Ja' upprepar: Lägg undan bössorna - NU!"

Pocko rycker till när Marina skriker hans namn. Han stannar upp, vänder sig mot henne och tittar ner på henne med totalt oförstående blick.
"Öööh! Va!?" Han kliar sig dumt på magen med en hand.
"Varför? Vad har jag nu gjort?" Undrar han försiktigt. Han sneglar runt omkring sig för att se de andras reaktioner. Han känner sig dum när alla stirrar på honom. Vad är det frågan om? Vad har jag gjort? Marinas iskalla ögon får Pocko att sänka sin blick. Muttrande tar han sina gevär från ryggen och sträcker fram dom mot Marina.
"Vad du än ska göra med dom.... så va försiktig... jag vill ha tillbaks dom hela igen... okej?" Pocko tittar ner på Marina med ett dumt leende och en snäll blick.
This message was last edited by the player at 21:56, Fri 23 Apr 2004.

Den frodige Pocko spatserar glatt iväg några meter från de andra och ser den svarta kråkan lyfta och flaxa iväg igen. Mycket nöjd gungar hans feta kinder när han vaggar några steg till för att se om det finns något mer att titta på. Han tycker han hör sitt namn när Marina kommer fram till honom och sätter pistolen precis i pannan där hans vattniga blåsa efter laserbrännaren sitter. Naturligtvis förstår han inte vad uppståndelsen handlar om. Han tittade ju bara på alla andra som tydligen bor här!

Marina har plötsligt famnen full av tunga bössor men den kärlekskranke Martmardigan är snabbt framme och assisterar så att inte Marina får ont i ryggen. I stället är det den spinkige mannen som känner att det knäcker till en aning så han ställer de båda müllerska bössorna vid sin sida.

Vakterna har gått in i dörröppningen efter kvinnan, men Aleta ser att de gömmer sig bakom sandsäckarna strax innanför öppningen, i mörkret. Från Saludrimillian syns inte ett spår.

Kråkan vecklar ut sina stora vingar och flyger upp i luften. Han spanar bland de närmaste ruinerna, men ingenting intressant syns, förrän han tar en lov runt de församlade på framsidan och ser att det glänser något alldeles förskräckligt i solljuset från ryggen på den orange automaten, samt från hans skjutvagn. En massa blanka, fina föremål ligger under de smutsiga klumparna med sten. När han tar en sväng tillbaka runt baksidan, ser han fyrbeningen stå och vinka åt honom. Försöker han flyga själv, eller vad är det med honom?

För ögonblicket glömmer kråkan bort de glänsande sakerna och cirklar ner aldeles ovanför den flaxande fyrbeningen.

"Kra ha ha ha! Det där fungerar aldrig! Man måste ha sånna här ståtliga vingar för att kunna flyga, lille dumsnut!"

Han ler ett retsamt, dock ej elakt, leende mot Rex och dimper strax ned bredvid honom. Det verkade som om han skulle bli tvungen att förklara de luft-flygodynamiska principerna för besten. Vifta omkring här och tro att han ska lyfta? Med de där spinkiga sakerna till armar! Skrattretande!

"*krax, krax* Nejdu, nu ska jag förklara hur det hela funk.... Oooooh! Ett snöre!"

Kråkfågeln glömmer helt bort vad det var han höll på med och riktar hela sin uppmärksamhet på snöret i fällkonstruktionen. Instinkterna säger åt honom att rycka lite i det, men han kämpar emot.

"Eh, säg mig, vad, eh, vad är det där?"

Han stirrar drömskt på konstruktionen, med alla sina krafter kämpar han emot nyfikenheten och lusten att peta lite på prylarna.

Aleta tittar på Pocko uppifrån och ner. Sedan ser hon bekymrad ut.

"Nämen Pocko. Du har ju flera stycken hål i din kropp efter mötet med den snygge bunkerautomaten. Svider det inte?"

"Miljön här ute är inte alls bra för köttvarelser"

Fågeln landar och pickar lite på grejorna som Rex har letat fram. Efterhand som Rex plockar fram snören och saker, hjälper den kraxande figuren till att hålla i de tåtar som han blir ombedd om.

Mycket riktigt sitter det en spränggrej som förmodligen kommer att smälla om man gör något oförsiktigt. Några små metallgrejor sitter fast i små snören. Åke tittar ytterligt intresserat på alla saker och ser att när Rex håller på och pillar åker de längre och längre ut.

"*host, krax* Det där ser inte så jätte bra ut, fyrbening. Ska du hålla på på det där viset har du snart smällt av fyrverkeriet, å då vill inte jag vara i närheten. Men det är upp till dig. Säg bara till så att jag kan rädda mina fjädrar. Jag är ganska så förtjust i dem, ska du veta."

Den fjäderprydde mutanten tar ett skutt i säkerhet bakom Rex och kikar försiktigt över axeln på denne. Ser han ut att vilja fortsätta smälla av bomben så flyger han åter upp och sätter sig i säkerhet på taket.

Martie är meast förvirrad. Jaha? så vad händer nu då? och nähä...det ska visst inte skjutas nu. Han tänker en stund. så tar han upp Pockos bössor igen och ger tillbaka dem.

"Här kompis.....ta dem...eh ja de är ju dina och jag eh jao....vi kan nog behöva dem...tror jag?"

Martie håller inte alls med Marina om att avväpna den fete klunsen. Han är ju faktiskt en av få i gänget som faktiskt är hyffsad på att slåss. Och som det ser ut verkar läget allt annat än fredligt. men vad vet Martie? Han tittar lite på den arge Marina och runt på de andra och så tillbaka på Marina.

"Jo Marina...du? eh...jo skulle du vilja peka på någon annan med den dära?" Martie sneglar lite på hennes pistol."Tror att vi redan kanske jao...eh..jo att vi liksom ja att vi redan sitter i klistret eller...jo jag tror det."Tälläger han sedan och tittar faktiskt upp på Marina!!!

KABOOOOM!!!

En kraftig explosion hörs bakom huset och hela området skakar.

I dörröppningen syns de två mutanterna och de siktar in sig på Er. PANG! PANG!

En lätt rök kommer ut från de två pistolerna när båda vakterna skjuter.

Alla i sällskapet tittar på varandra, men ingen verkar ha blivit skadad!

Marina lät Martie ta sig an Pockos bössor och fokuserade entydigt på att säkra att Pocko inte kunde ställa till mer skada än han redan gjort – vakternas ställnignsintagande i skydd bakom sandsäckarna berätter helt tydligt, åtminstone för henne då hon til fullo förstår deras reservationer mot hennes följeslagare, att risken är stor att de komemr att reagera våldsamt på fler tecken på att Marina och de andra kommit i ont uppsåt.

”Nu bliver du fysemej liggandes där, upfattat? Du säger ingenting, du gör ingenting, du bara ligger kvar där tills –”

Braket från explosionen och de efterföljande skotten från männen bakom sandsäckarna får Marina att rycka till. Snabbt snurrar hon runt och konstarera med en enkelt blick att envar chans att få ut information från rökskallarna och eventuellt rekrytera deras assistans i sökandet på Sirina just gått rätt rakt åt Möken till.

”Jamen så fysemej då också – ä’ de’ så dom vill ha’ de’?!? Jamen då, så!”

Hon har ingen aning om vad som hänt, hon fattar endast att vad som började så fredligt nu har utvecklat sig till en eldkamp. Och fastän hon inte hade någon lust alls att döda någon i dag (Pocko och den som utlöste den där explosionen kanske undantaget) siktar och skjuter hon mot huvudet på den ena av de skjutande vakterna bakom sandsäcksstapeln.

*BANG!*

Tyvärr går skottet för högt, det susar förbi vaktens hårprydnad med ett vinande och slår mot ett metallobjekt någonstans inne i byggnaden.

*PEEOW!*

”POCKO! De’ gäller oss eller dom,” ropar Marina över axeln mot den liggande mutanten, ”NU får du börja skjuta - så SÄTT IGÅNG!”

Aleta sätter sitt gevär till axeln och skjuter mot den ena vakten medan hon springer närmare dörröppningen. Hon ser klart och tydligt de två vakterna, men trots detta missar hon skottet.

När hon har avfyrat bössan slänger hon den ifrån sig inne i dörröppningen och förlitar sig på sina händer i stället.
This message was last edited by the player at 15:37, Mon 26 Apr 2004.

Viktor förstår genast syftet med mutanternas skottlossning. ASFALTSTJUVAR Skriker han högt samtidigt som han tar upp sin slägga och börja springa mot dom. Precis likt en vägverksmaskin som löper amok.

Pocko ler brett när han tar tillbaks sina bössor. Han ser sig snabbt omkring för att få en bra bild över läget. Hans militära utbildning gör sig påmind och Pocko inser vad som måste göras. Han spänner hanarna på bössorna och börjar springa för allt vad han är värd mot huset och sandsäckarna. Han ler fånigt med blicken fäst på de båda huvudena som sticker upp ovanför sandsäckarna. Dräglet rinner vackert från mungiporna ner över hakan.

Jaha? Nu så har det brakat åt möken.....Tänker Martie i en sekund. Han blir genast så där darrig och svettig som han brukar bli när allt gått åt helvete. När han ser Pocko lägga i väg börjar han springa efter honom. dels för att han tycker det känns bäst så men faktiskt också för att Pocko kan behöva en resonlig kamrat nära till hands. Om man nu skulle kalla Maertie för en sådan.

Han stannar dock upp i någon sekund och funderar på om han egentligen borde skydda Marina, det vore ju synd om något hände henne. Men näe...Hans eget skinn är viktigare...

"POCKO!!!...JAO...EH...JO JAG KOMMER EFTER DIG VÄNTA DÅ!!!"

Pocko, Viktor, Aleta och Martmardigan kommer fram till dörröppningen och är klara för strid. Under tiden har de 2 vakterna bytt vapen till slagträ med spik och Aleta ser dessutom att de verkar vara helt vilda.

"D'ya wanna daj, man? Ya man, känn på den här!"

Marina ser å sin sida att tre av slörökarna har tagit upp vapen och nu rusar mot henne (de kommer dock inte fram den här SR:en)

OOC:
Shootout - slå initiativ och gör Era handlingar. Glöm inte lägga till INI för Ert vapen.

Mikke - 39
Martmardigan - 30
Aleta - 27
Rog - 27
Skurt - 24
Marina - 23
Viktor - 19
Pocko - 7

Rex - inte här
Åke - inte här

This message was last edited by the GM at 19:50, Tue 27 Apr 2004.

Martie stannnar så upp lyfter sin stora fornpuffra med tåvhandsfattning och trycker av. Den hårda rekyllen, vapnets vikt och marties ständigt återkommande nervositet när det drar ihop sig gör att han missar sitt mål, det vill säga den slöröksmutant som är närmast och som är beväpnad. KAKAKABOOOOM!!! Låter pistolen men träffar som sagt inget.

Martie hoppar dock skrämt till av skottet. Mökarns vilken kanon!!! Tänk att de kunde förlägga en sådan kraft i något så litet som det här i forna dagar?! Martie är både skrämd och imponerad.

Marina spenderar inte mycket tid på att överväga vad hon skall göra nu - hon kommer inte att klara sig mot tre stycken vilda röskallar i en närstrid. Snabbt pekar hon pistolen mot den främste av dem, stabiliserar siktet med det effektiva tvåhandsgrepp hon lärt av överste Carlzone, och trycker av.

*BANG!*

Skottet träffar mannen i högerbenet men Marina stannar inte för at njuta av effekten - hon springer istället efter sina följeslagare i förhoppning om att kunde dela med sig av de tre flåbusarnas uppmärksamhet. Nu har Pocko flämtat efter kamp så länge, det vore ju synd att ta ifrån honom hela nöjet..! Alltmedan hon lägger avstånd till sina forföljare byter hon till sin reservpistol, klar till att skjuta sig väg in i huset.

OOC: Uppsan, glömde sätta in tärningsresultat:
11:46, Today: Marina Rand rolled 1 using 1d6. Träffområde.
11:45, Today: Marina Rand rolled 10 using 2d8. Skada.
11:43, Today: Marina Rand rolled 20 using 1d100+5. Skott mot anrusande rökskalle.
11:42, Today: Marina Rand rolled 23 using 1d10+16. Initiativ.
This message was last edited by the player at 09:54, Tue 27 Apr 2004.

Plötsligt ses fågelmutanten åter igen uppe i skyn. Han verkar leta efter någon.

Viktor kommer rusande, med beslutsamhet utan tvekan stöter han in sin slägga mot den högra mutanten vid dörren. Tur för han så missar Viktor huvudet men träffar dörrposten så hårt att till och med träflisorna flyger ända bort till Marinas hår.

ASFALTSTJUVAR,  NI VILL TA MIN ASFALT... Vrålar Viktor i örat på mutanten.

Aleta hoppar upp med en hoppspark mot den vänstre vakten, men hoppar över.

Pocko är glad... Jätteglad faktiskt! Han ger sig in i striden med sitt fåniga leende på läpparna. Han siktar in sig på "Bulten". Pocko gillar inte "Bulten". Pocko springer fram och riktar båda sina bössor mot sin fiende.
"Käka bly din ..." Pocko kommer totalt av sig när Martie drar igång sin pistol. Han tittar förvånat på Martie samtidigt som Pockos ena bössan går av rakt ner i marken framför honom (och Martie).
BLAM!
Hagelkulorna smattrar ner i gruset och kastar upp ett dammoln. Pocko hostar och snubblar till.
"Hoa, hoaaa...uuuh!"

"Bulten" som förberett sig för att möta den fete klumpedunsen (Pocko ;-)) kan inte låta bli att skratta högt när Pocko fumlar till det. Oturligt nog för honom 'råkar' Pocko trycka upp pipan på sin andra bössa i hans gapskrattande mun.
BLAM!
"Bultens" skalle förvandlas till en köttklump. Pocko och närstående färgas röda av blod och hjärnsubstans. Pocko flinar och visar sina gula tänder i ett annars rödfärgat ansikte.
"Hehe, Coolt"

Innan någon hinner göra något annat har den lille räven Mikke kastat iväg två kulor mot en av slörökarna som kommer mot honom med en rejäl handsax i näven. Ett av skotten träffar rakt i pannan på slörökaren och han blir fly förbannad när blodet börjar rinna i ansiktet på honom.

Fattar du hur mycket det där svider? Du är ju farlig ju!

När Micke springer iväg efter de andra, blir han ännu mer irriterad och slänger saxen och vänder om. Han förklarar för de andra slörökarna vad taskig räven är.

Marinas skott, som träffar i benet på en annan slörökare sliter upp en åder på honom. Han saktar in stegen och sätter sig till slut ner och tittar intresserat på såret han fick på benet. Så petar han lite i blodet och låter det klibba mellan fingrarna.

Aleta, Pocko och Martmardigan anfaller den bultförsedde vakten, medan Viktor kutar mot den hårige.

Den förste som skjuter är Martmardigan, hans nya pistol ger ifrån sig en fantastisk knall och Martmardigan är inte beredd på att den ska vara så lätt på avtryckaren.

Aleta hoppar upp på sandsäckarna, och missbedömer avståndet till bultmannen. Tyvärr innebär det att hon möter ett slagträ med spik i full fart. Hennes glasögon flyger av och peruken också, när hon blockerar spikarna med sitt ansikte.

Pocko, som frustande inte ens orkar klättra upp på sandsäckarna trycker av bössorna och rensar ur värnet på ett enkelt sätt. Dånet när de båda mullerska brakar lös ekar dock i den stora salen som de kommer in i.

Rog, den hårige mannen missar klart när han hugger mot Viktor. PANG! Viktor känner att mobiliteten i högerarmen återigen blir markant nedsatt när en kula skjuten från en tredje sandsäckshög slår in i den rakt framifrån. Viktor missar därför sitt släggslag mot den hårige vakten. Viktor lägger dock märke till att mannen har något vilt i blicken. Uppenbarligen är han desperat efter asfalt.

Den siste slörökaren utifrån, som inte ignorerar sällskapet, har med god fart kommit närmare Marina och Mikke. Han är beväpnad med en stor sax, som han klipper med. Stålknivarna är ca 40 cm långa!

Detta är de scener som Åke ser när han sveper över framsidan. En massa smällande, den lille räven och kvinnan i regnrock från sällskapet som är strax utanför dörröppningen. Två män blir skjutna av dem, men en tredje är på väg med ett vapen i högsta hugg.


Den mycket stora hallen som sällskapet kommer in i har i väster ett ljusinsläpp som kommer från samma håll som Ni (söder). I väster syns 4 sandhögar, men inga rörelser från dem. Det är dock dunkelt, så ni ser inte så bra. Rakt fram 15 meter fram, i norr, finns en mycket stor (8 meter), cirkulär skruv, som leder från tak till mark. Bakom denna finns en tjock, ljus dimma som sakta rör sig mot Er. I öster kan en dörröppning anas 15 meter bort. Förutom detta så finns det väldigt stora ytor och öppningar som leder till andra platser i denna stora byggnad.

OOC:

Mikke - 39
Martmardigan - 30
Aleta - 27
Rog - 27
Marina - 23
Vakt3 - 21
Åke - 20
Viktor - 19
Slörök 3 - 16
Pocko - 7

Rex - inte här


Skurt - Jättedöd

This message was last edited by the GM at 21:54, Tue 27 Apr 2004.

Åke tar sats och sveper ned mot den saxanfallande galningen, men vad han än försöker ta sig till med honom så slutar det i ett fatalt misstag och den stora fågeln kraschlandar rätt på stackarn istället.
Med näbb och klor gör han sig redo för att försvara sig.

När Aleta ser Viktor gå i närkamp och dessutom bli skjuten av ytterligare en person blir hon fly förmökad. Hon springer över till den andra sandhögen och ger den hårige mutanten en glidtackling över benen.

"Håll dig ifrån Viktor, din otäcking!"

När Marina nått ingången märker hon att det kanske inte är så säkert som hon trodde att rusa in efter de andra - skott smäller runt henne, och det låter kamp och tumult därinne. Och när hon kastar en blick över axeln ser hon med lättnad att trion som förföljde henne har reducerats till en enda stackare, och hon bedömer att hon har tid på sig att stoppa honom innan han kan nå henne och Mikke.

Med bitter beslutsamhet knälar hon och siktar med isigt lugn mot den framstormande saxmannen - det här skottet får inte missa!

Som tur är distaheras mannen en kort stund av en attackerande kråke som kraschar direkt i famnen på honom. Han häver saxen, kanske för att klippa sönder fågeln - men just då låter Marina skottet fara iväg,

*BANG!*

och mannens vidare attackmanöver avbryts då han träffas brutalt i den hävade saxarmen, snurras runt om sig själv och slängs hårt i marken.

Marina håller redan på att ladda om sina båda pistoler.

OOC: Förlåt om jag postat för mycket kring slörökarens reaktion men jag tänkte att nedanstående resultat från dice rollern talade för sig själv:
09:29, Today: Marina Rand rolled 13 using 2d8. Skada.
09:29, Today: Marina Rand rolled 5 using 1d6. Träffområde.
09:28, Today: Marina Rand rolled 15 using 1d20. Skott mot saxman.
DIfferensvärdet på träffen är ju hela -51 (-64 om jag får applicera mina siktesregler), skadan är ganska bra, och den dramatiska effekten helt i topp, tycker jag ;o)

För i hela Hevlete! Skjuter dom på mig igen?!
Mutanten kollar upp men när han ser att det är hans motståndare som tagit skottet kraxar han ut ett tack till Marina.

"Tack du, flicka! *krax*"

Hojtar fågeln och försöker hacka sin skadade fiende i ansiktet, men denne rycker till av smärtan från skottet i armen och han missar.

"Har ni någon med medicinkunskaper här?! Er fyrfotavänn ligger där bakom med ett otäckt sår. Han behöver hjälp snarast!"

Han är noga med att poängtera hur allvarlig skadan verkade.

Trots skadan i Viktors arm, som hade fått vem som helst att ligga ner och skrika, så rör det inte Viktor en min. Viktors arm rycker och ryker märkbart men han bryr sig inte det minsta. Han lyfter släggan över huvudet och svingar den åter igen mot hårmutanten. På något konstigt vis så lyckas han träffa mutantens vänsterben, Träffen ser inte för mycket ut till världen, men tack vare Viktors styrka, så kan han trycka till lite extra och ser ut att ändå göra en hel del skada.

DÅ VAR VI KVITT. TRO INTE DU KAN TA NÅGON ASFALT FRÅN MIG.

Pocko, som är helt fokuserad på att nedgöra fiender, ger sig raskt på närmsta motståndare. Viktor ser ut att behöva hjälp så Pocko riktar sina dödliga bössor mot "hårmannen" och drar av.
"Pang! Du är död!" Skriker han.
BLAM!
Hagelkulorna träffar mannens håriga bröst och trycker bak hans kropp så att han blir sittande på sitt håriga arsle.
Klick.
Pockos andra bössa klickar. Han tittar förskräckt ner på den.
"Muuuäääähhh!" Pocko blir tjurig.

[Private to Arnold Terminator: 20:55, Today: 20:55, Today: Pocko Bula rolled 21 using 6d6. skada.
20:54, Today: Pocko Bula rolled 3 using 1d6. träff.
20:53, Today: Pocko Bula rolled 12 using 1d100. skott mot "hårmannen".

Martie bestämmer sig för att....näe...Martie bestämmer sig för att istället. Näe...eller?! Jo? Näe...... Martie tittar än dit och än hit. han ser en stund ut att rusa till Marinas undsättning och sedan i en annan sekund ser det ut som om han tänker ge Pocko eller nej vänta nu tänker han undsätta Viktor? Nej. Martie är helt förvirrad. Han kan bara inte bestämma sig utan sår mest stilla och tittar vilt omkring sig med pistolen i högsta hugg och en mycket besvärad min.

Mikke springer vidare in i dörröppningen och ser förödelsen och allt blod som har sprutat efter Pockos värnrensning. Detta är något annat än han har haft sin pistol till. I vanliga fall brukar det räcka att visa att man har en pistol, för att diskussionerna skall vara slut. Den här gången är det något annat. Han blir bara stående stirrande, precis som Martmardigan.

Aletas spark missar när den hårige mutanten vigt hoppar undan och i stället möter henne med ett slag med spikarna i magen. Hon försöker ta sig undan men misslyckas.

Viktor placerar sin klubba mitt i håret och lämnar mutanten liggande över sandsäckarna när Pocko direkt öppnar upp hans mage med en kulkärve i buken.

Utanför flaxar Åke ner på slörökaren men Marina lyckas ändå träffa honom med ett skott som får slörökarens arm att hänga helt okontrollerat. Den muterade hunden sätter sig ner och gnager förtvivlat i sin arm för att bli av med smärtan.

OOC:

Mikke - 39
Martmardigan - 30
Aleta - 27
????? - 27
Marina - 23
Vakt3 - 21
????? - 20
Åke - 20
Viktor - 19
Pocko - 7

Rex - inte här

Rex dammar av sig allt skit från den stora smällen, sedan börjar han krypa bort från hålet i väggen, som nu kanske är ännu större. Han försöker ta sig i skydd sedan river han bort en bit från sin rock för att göra första hjälpen.

06:24, Today: Rexroth Grovbette rolled 14 using 1d100. första hjälpen
This message was last edited by the GM at 06:05, Thu 29 Apr 2004.

Martie tänker......MÖK!!! Hans hjärna arbetar på högvarv. Det händer just nu för mycket omkring honom samtidigt för att han ska ha en chans att kontrollera situationen.

Vad ska han göra? vad blir bäst? Aleta ser ut att kanske behöva hjälp? eller ska han försöka leta reda på Rex? Marina? Viktor? Pocko? Kanske t.o.m. mikke? Nja. de flesta ser dock ut att klara sig riktigt bra och ska Martie vara ärlig mot sig själv är han kanske inte till någon större hjälp men han vill ju dra sitt strå till stacken. Det är ju bara det att han låst sig alldelles. Han är redo att slänga sig åt den ene och den tredjes håll men stannar alltid i första steget. Hans huvud går åt höger och vänster, svetten rinner över hans panna och han tittar förbrilt omkring sig. VAD GÖRA? Martie känner hur den välkända klumopen i magen växer sig allt större och större och hur ångesten kommer krypande tillsammmans med klumpen.

När Marina laddat ena pistolen tittar hon upp för att skapa sig ett överblick över situationen. Det första hon ser är räven och kunskaparen som bara står där och ser förvirrade ut.

"MIKKE! MARTIE! DUCKA FÖR FYSEN! TA BETÄCKNING!!!" ropar hon, stoppar en patron i kammaren på pistol nummer två och rusar in i byggnaden med båda skjutjärnen klara och blicken sökande efter Sally-flickan...

När Rex är klar med sårförbindningen så provar han att ställa sig upp, för att se om det går att stödja på benet. Om så är fallet börjar han försiktigt ta sig fram mot hålet igen.
"Grrr,mökarns,grrr,förbannade eld fälla;grrr" Morrar han för sig själv med en uppretad röst. Måtligt imponerad av sig själv och sin "Desarmering" av fällan.

Mikke följer direkt Marinas uppmaning och dyker ner i det högra värnet och lyckas därigenom undvika den kula som hade hans namn inskrivet på sig. Skottet kom den här gången från en position långt från väster, vid en sandsäckshög precis vid den västra utgången.

Aleta hade tydligen en perfekt blick för var vakt nummer tre höll hus, för hon sprang rakt fram mot sandsäckarna som det ljusa molnet nu var på väg att omfamna. Vakten reser sig dock upp och skjuter med ett gevär mot henne men hon skyddar sig med sin älskades ryggplåt. Trots detta går kulan igenom och vidare in i hennes vänsterarm. Själv hinner hon dock inte ge något tillbaka eftersom hon inte hinner fram.

Pocko lastar i fler patroner i sina bössor och Viktor försöker se vilka det är som skjuter på honom.

Åke märker att övriga rökskallar inte är ett dugg intresserade av vad som händer. De sitter bara och vaggar och sjunger 'AOMM'. Såren från de skjutna rökskallarna blöder, men de agerar mycket märkligt åt detta faktum.

Plötsligt hörs en gäll röst över kalabaliken.

"Putta doun de skottskjutarna, maj pottheddz! Manga of oss kan dai. Wii ska höra watta de wanna snacka om! Om det not går att snacka me'rom, pepprar vi!"

"Lägg ner vapnen, Marina!"

Rösten kommer från en öppning på Er högra sida, men ingen kan se något där. Det är dock ingen tvekan att det kommer från en viss kvinna, Saludrimillian.

OOC: Åke, Viktor och Pocko har kvar sina handlingar om de är intresserade att göra något.

När Pocko laddat gevären ser han sig snabbt omkring. Han inser att det är ett dålit ställe att stå på och kastar sig således ner bakom de närmsta sandsäckarna. Han är fullt upptagen med att försöka bilda sig en uppfattnng om vart fienden är och hör inte något av det som sägs (skriks) runt omkring honom.

Martie börjar samla sig men han ser mycket mycket besvärad ut. Så konstigt de pratar också? Inted gör det saken bättre. Martie försöker verkligen förstå vad som sägs men det övergår hans förstånd. Så hör han någon försöka hota Marina (Ja martie uppfattar det så)vilket får honom att äntligen agera. Han rusar fram framför henne med sin pistol i högsta hugg och så fort han får se den som hotat henne, dvs den andra kvinnan med det dära lustiga namnet lyfter han sin pistol mot henne och försöker se tuff ut eller ja, han försöker så gott han går men misslyckas kollosalt, t.o.m. slörökarna ser farligare ut......

Dessa har han dock så smått börja räkna bort som farliga. De verkar ju helt frånvarande för att inte säga tokiga.

Åke funderar ett tag på att hacka ihjäl den skumme slörökaren, men eftersom denne verkar vara fullt på gång med att bita av sig själv armen så anser han inte detta vara nödvändigt. Istället tar han till flyckten när Saludrimillian tar till orda.
Med några flax tar han sig upp i luften och seglar åter igen bort över taket för att se hur den fyrbente mår.

"*kra* Jaha, tydligen får man ingen hjälp här inte..."

Mummlar han och styr ned bredvid Rex. Någon måste ju hjälpa den stackarn.

"Hur lider det... Erh... Hur går det med såret, alltså? *Krax*"

Kraxar han åt Rex och betraktar honom med ett nyfiket öga.

"Grrr,det gör ont,grrr,som satan,grr" Svarar Rex när Åke pratar med honom. Fågeln kan se att Rex blödit igenom förbandet som han provisoriskt har gjort av sin rock.

Viktor står kvar med sin slägga i högsta hugg, blicken vänd åt dörren där rösten kommer ifrån.  Ingen tanke på att gömma sig för han är ju inte så feg som Pocko. Eller rättare sagt så är väl Viktor för dum för att förstå att han borde gömma sig. Istället börja han skrika.

JAG TÄNKE ALDRIG LÄGGA NER MITT VAPEN, SÅ LÄNGE DOM TÄNKER TA MIN ASFALT. HÖRDE DU DET MARINA...     HÖR NI DET TJUVAR DÄR INNE.?

Pocko ser förvånat på den dödslängtande dumma orangea automaten. Visst är han gjord av plåt men plåt går att skjuta sönder. Det har jag sett flera gånger. Pocko sticker snabbt upp sitt feta huvud för att "reka läget", sedan dyker han åter tillbaka bakom de trygga sandsäckarna i väntan på Marinas reaktion.
"Viktor för fasen! Göm dig... eller spring åtminstone in i huset! Ingen ska ta din asf...assf... assvallt!" Pocko har lite svårt att förstå Viktors passion för den svarta klumpen, men visst tycker Pocko att den är fin...

"Vaddå asfalt???", hörs återigen en gäll röst från Saludrimillian. Hon syns fortfarande inte till, men rösten kommer som sagt från Er högra sida. Aleta ser henne gömma sig i mörkret i någon typ av nedgång. Förutom Saludrimillian ser hon också huvudet av de två vakterna som tidigare har skjutit.

"Det känns lite onödigt att vi ska skjuta skallen i bitar av varandra, utan att veta varför!"

"Gäller det asfalt kan vi komma överens väldigt snabbt!"

Molnet av sand kommer fram och börjar falla över alla bland sandsäckarna.

Åke och Rex hör den ekande rösten inne ifrån huset även de, medan Åke tar hjälp av sin näbb och drar åt bandaget lite till på Rex' ben. Bandaget satt bra, men var lite slappt.

"*kra* Bättre så tror jag. Japp, det är det."

Han beundrar sin skicklighet för en stund och putsar en fjäder (som helt klart behövde putsas) och beter sig allmänt malligt. Stundens allvar kommer dock snabbt tillbaka till honom och han hukar sig ned och ser med ens mycket uppmärksam och allvarlig ut.

"Det verkar vara dödläge på framsidan för tillfället. Vi borde ta tillfället i akt och få dig i säkerhet. Du kommer nog att ställa till mer problem än nytta om du ger dig in i striden med det där benet."

Han hjälper sedan Rex upp men låter denne avgöra vart han finner det lämpligt att linka iväg och gömma sig.

Marinas hjärna och alla sinnen jobbar för fullt, den här situationen hoppar ju ifrån fridsamt över våldsamt till dödsensfarligt snabbare än en naken rubbit genom Pirit! Det här vansinnet måste stoppas, nu.

"JAMÄN SLUTA SLÅSS NÅN GÅNG, DÅ!" ropar hon så högt hon kan, och sedan ännu högre: "STOPP!! DET HÄR TJÄNAR INGET TILL, VI Ä' INTE KOMMIT HIT FÖR O' HA' IHJÄL EN HEL BYGD, DET FATTAR NI VÄL??!?"

Det är oklart om hon ropar åt slörökarna, sina medresenärer eller alla som finns i närheten. Hon hoppas det sista och lägger in sina sista skrikkrafter:

"VIKTOR! HÅLL KÄFTEN NÅN GÅNG, DÅ, SÅ JA' SLIPPER GÄLLSKRIKA SÅ HÄR! ALETA, SLUTA ME' DE' DÄR!"

När skottlossningen och den almänna kalabaliken äntligen tystnat och alla slutat kämpa fortsätter hon i något lägre röstläge.

"Okejdå! Nu kanske vi kan fortsätta där vi slapp innan nån himlatoke satte sej på en bomb där bak, eller? Bra!"

Marina reser sig upp bakom värnet, går in i huset och ställer sig bredvid Aleta, och börjar prata in i halvmörkret mot det stället där Saludrimillians röst hördes.

"Sally, du fattar väl att ja' menade allvar? Visst har den här bleckdosan fått asflatt, avslatt eller va' fysen han kaller de' på hjärnan men ja' har redan berättat för dej varför vi ä' här. Tänk noga på de', Sally - om vi ville plundra eller ha' ihjäl er skulle vi väl fysen inte gjort så här, va'?"

Hon låter (som hon ofta gör med dem hon försöker övertala om något vettigt) tankarna svirra lite i Sallys hjärna innan hon slutar av sitt resonemang.

"Vi söker flickan som kallar sej Sirina. Vi vill prata me' henne för o' ta reda på sanningen om Linus Drake, o' vi vill ha bevis o' fälla honom på. Vi vet att ni gömmer henne här, o' vi tänker envisas o' - om nödvendigt - jävlas nåt så fysamökens om saken tills vi får de' som vi vill ha de'. O' vi har tillräckligt me' skjutjärn, slagvapen o' uruselt humör får o' lyckas om du o' dina korkade knarkskallar verkligen vill att de' ska' bli på de' viset!"

"Men ja' hoppas att du inte vill de' så, så ja' upprepar: Vi vill INTE åt era förmökade kassprylar, vi vill INTE åt era smuskiga knarkrökspulver, o' vi vill INTE åt era futtiga zonluffsiga liv. Fattar ni de', äntligen?? Eller måste vi ha sönder fler av er?!?"

"Vi vill åt sanningen! Vi vill prata me' Sirina! Vi vill ha bevis mot en snuskig maktgirig mansgris som till o' me' ä' en kallblodig mördare!"

Hon blänger kort mot Viktor och tillägger:

"O' lite askflak åt rostbunken me', förstås. Ä' de' okej me' dej, Sally, eller måste vi fortsätta me' dessa här dumheterna?"

Svin äte migom den kvinnan inte kan prata?! Martie försöker lyssna och förstå. Det går som vanligt inte så bra eller så går det bra men Martie kan inte riktigt sortera in informationen så som han borde. Han tittar gapande på Marina en stund medans han tänker så blickar han återbort mot personerna i skuggan i nedgången. Han försöker lokalisera hon Sallydri...saludrillimilli...millisally... äh den där andra kiinnan med det märkliga namnet som tycks vara chefen över de här märkliga men ändock intressanta varelserna, Slörökare? kallas de visst eller har han fel? Han tänker dock se till att hon inte kan göra Marina något. Han är inte en fajter, inte alls men han ska ge henne en god fajt om hon försöker ge sig Marina eller någon av de andra som han är här med. Han förstår eller ja kanske inte men han respekterar Viktor. Även om han själv inte alls ser tjusningen i det som Viktor säger vara svart guld eller asfalt respekterar han viktors passion för ämnet. De är en brokig skara Kunskaparna och det tycks som om viktors passion är byggmatrial från forndom medans martie själv är mycket förtjust i det mekaniska och elektronida och särskillt reperationen av tingen för att få dem att funka igen och för att förstå sig på dem för kanske en gång kunna uppfinna något imponernade. Av alla ting ifrån förr är han dock mest förtjust i robotar och han har haft äran att lära känna två på den sista tiden. Något som tröstar honom när han tänker på att det mycket väl kan vara så att han dör här.... Men han vill ju gärna öppna sitt Autotal. Han vill inte dö men måste det bli så så blir det så. Ändå hoppas han att Marinas tal ska gå hem. Själv fattar han inte mycket av det men hon Sulli kanske förstår dessto mer. Vad vet Martmardigan?

Viktor och Aleta ser att kvinnan glider upp ur skuggorna och närmar sig sällskapet. De andra ser dock inte ett dyft, förrän hon materialiseras ett par meter rakt framför dem.

"Jag tar en stor risk att ställa mig här, men jag vill inte heller ha några problem med den pyriska 'ordningsmakten'."

"Om Ni nu kommer i fredliga avsikter, varför i dimman försöker Ni då anfalla oss bakifrån samtidigt???"

Kvinnan tittar sorgset på de massakrerade vakterna och släpper en tår. Han tittar också över Pocko som badar i blod och de andra som är blodstänkta.

"Vi har ingen 'Sirina' här" "Men det finns en möjlighet att kvinnan Ni söker ändå är närvarande"

"Det finns en kvinna som inte är döpt ännu"

Hon gör en liten handviftning och en vakt som suttit gömd framför Er springer med vapnet i hand ut genom ljusöppningen längre framför Er.

Vakten kommer ut och ifatt Åke och Rex, när de försöker stappla sig bort.

"Kom med här!"

Han riktar inte vapnet mot de båda.

Pocko fattar ingenting. Nyss befann de sig mitt i en rykande strid, men så helt plötsligt börjar alla snacka skit och så rann striden ut i sanden. Fasen! Det som började så bra! Pocko sätter sig på knä och studerar Saludrimillian. När hennes anklagande blick faller på Pocko känner han sig dum. Han försöker le mot henne samtidigt som han tafatt försöker "borsta" av sig det klibbande blodet.
"Eh... ja de va i alla fall inte ja som började..." Nästan viskar han fram och slår ner med blicken. Pocko börjar förstrött att fingra på sina bössor.
"Dumdidumdidam." Pocko börjar nynna för sig själv.

Marinas nerver helspänns när Saludrimillian uppenbarar sig, men hon andas ut lättnad när kvinnan visar sig ha förstått hennes budskap. En kvinna som inte är döpt? tänker hon, det låter lovande! Men ljudet af Pockos trummande på bössaskaften får henne att tänka på något annat, nämligen behovet av att försäkra sig mot fler 'olyckor'. Och när hon ser vakten gå ut, förmodligen för att hämta den bombsårade Rex vet hon vad hon kan göra.

"Snälla Pocko," säger hon med honungsockrad röst, "kan inte du hjälpa bära stackars Rex, han verkar ha skadat sej..."

Sådär, nu har han händerna fulla, ler Marina inom sig, hölstrar sina pistoler och vänder sig mot Saludrimillian.

"Hon kan va' den vi söker, Sally - får vi träffa henne?"

Döpt? vaddå döpt??!! Martie fattar ingenting. Han ska till att fråga om det men tystnar. Men näe....ska han inte fråga ändå han vill ju gärna veta.

"Döpt? vaddå inte döpt?" Frågar Martie med sann uppriktighet ställt till personen närmast honom vilket just nu råkar bli Aleta och ja Marina för hon står ju där med fast lite längre bort. Ja, han struntar nog i vem som svarar han vill bara veta.

Dessutom verkar hon sally, salludri äh hon kvinnan väldigt skrämmande. Ärligt talat så har Martie blivit livrädd för henne då hon så där plötsligt bara glider upp utan att han fattar hur. Han gillar det inte och bestämmer sig för att fortfarande ha sin pistol redo. Han följer henne med skrämd blick och när han tycker att hon kommer för nära honom hoppar han skrämt undan.

Han funderar ett tag på att dra sig undan mot Pocko och börjar så smått när han plötsligt inser att nej minsan han kan ju inte lämna Marina i sticket med den här ja vad hon nu är. Och ja Aleta är ju hans vän också så han vill ju inte lämna henne i sticket heller men det känns som om han absolut inte hade stannat här om inte Marina funnits på plats. De där känslorna som svallar upp i honom när han tänker på Marina är mycket skrämmande men också på något sätt samtidigt behagliga. Martie försvinner sakta in i sin egen lilla värld inför alla för att sortera sina tankar och försöka sig på att greppa allt återigen.

"Kan jag bjuda på något att äta eller dricka först? Jag antar att Ni är ordentligt hungriga efter Er tid i Zonen? Dessutom ser Ni väldigt trötta ut, och tärda. Jag tror att Ni behöver sova ordentligt också. Och några av Er ser väldigt skadade ut, är det något vi kan hjälpa Er med?"

Kvinnan står rakryggad och ställer frågan till alla församlade.

Pocko rultar efter vakten och när han är framme ser han att vakten redan har börjat diskutera med kraxaren och Rex. Snart går de tillbaka in i det stora huset, allihop.
This message was last edited by the GM at 05:32, Thu 06 May 2004.

Nu fattar Martie verkligen ingenting. Nyss slogs de. Nyss skulle de ha ihjäl varandra men nu?! Nu står den dära kvinnan som verkar så obehaglig och frågar om de vill ha mat? Nähä. Martie tänker inte äta ett smack av det som erbjuds dom. Martie kommer överhuvudtaget inte alls att ta imot något som helst ifrån hene eller hennes slörökarkumpaner. De verkar ju farliga, för att inte säga galna.

Han tittar med ögon stora som tefat på Salludri..ja hon och ser mycket mycket oförstående ut. Så vänder han på klacken och bestämmer sig för att hålla sig i närheten av Pocko i fortsättningen. Pocko är väl den i gruppen jämnte viktor han känner sig mest till freds med. Han förstår dem. Eller ja han förtår dem bättre än någon av de andra. dESSUTOM HAR martie sedan de gav sig in i zonen börjat se upp till pocko som något av en beskyddare eller storebror. Han kanske skulle, nä. det ska han inte bestämmer han sig tyst för.

"Pocko du eh...jo...ja...vad är det som händer här? fattar du...jao vet du vad det är som händer nu? jag...jao eh..jo jag fattar inget." Han talar till Pocko med ganska hög röst. Meningen är att han ska viska men han misslyckas ganska grovt med det. Fast det hör han inte själv. Personligen tror han att han tilltalat det store fläskberget mycket diskret.

Den skadade Rex, haltar sig framåt han sniffar hela tiden och håller öron och ögon öppna. Just nu känner han sig väldigt utsatt och sårbar och han litar inte på någon.

Rex har fruktansvärt ont i benet och det morrar han åt. Åkes omplåstring har gjort att det åtminstone slutat blöda. När han kommer in i den stora salen stödd på Åke och Pocko har nästan all sanden från explosionen fallit till marken. Efter att ögonen har vant sig vid dunkelt ser de rakt fram en stor rund trappa som leder uppåt i taket samt neråt. De hör resten av gruppen samtala på andra sidan nedgången.

Marina framför återigen sin fråga eftersom Saludrimillian inte verkar lyssna riktigt på vad hon har att säga.

"Nåväl, här nere, då. Men jag råder Er att inte vifta med några vapen. Vi har vakter även därnere.!

Med detta låter hon Er gå ner för en trång, trång spiraltrappa, och Ni lämnar det naturliga ljuset. Efter trappan finns ett nytt rum. Något mindre än det andra, men ändå stort. Framför Er i väster finns stora plasticsmattor som hänger från taket ner mot golvet. Till norr och söder fortsätter rummet och Ni svänger höger och därefter höger igen innan Ni kommer fram till en typ av bur, ihopsurrad av något som ser ut som breda, korta stegar, och gamla vagnar gjorda i nätad metall och små hjul. Det finns ett antal sådana burar och i en av dem ligger en kvinna, brunhårig och mycket smutsig, hon ligger med ansiktet neråt, helt stilla.

Martie är noga med att gå så långt ifrån Saludrimillian det bara går. Sedan på väg nerför spiraltrappan slår det honom. Den där kråkan?!! Var han inte en fiende? Var det inte ktåkan som fick alla att öppna eld i första stund? och nu verkar han vara deras vän?!!! Egendomligt. Martie stannar till i trappan och får nära nog knuffas frammåt av de bakom honom. Han snubblar ner för det sista av trappan helt uppe i sina egna tankar men så får han syn på den förfärligt smutsiga kvinnan och blir faktiskt mycket nyfiken. Kan det vara hon Sirina? Kan det vara så att de funnit hon de sökt efter? Hon som är den enda anledningen till att de befinner sig i en zon långt bort från marties trygga hem? Han går fram till henne och tittar studerande på henne upp och ner. Ner och upp en lång stund. Så sticker han in ena handen och petar till på henne med ett"Jao..eh...du..ja är det du..ja är du Sirina..eh..ja heter du det? Sirina?"

Martmardigans petande är som att stoppa fingret i en varm, våt påse ister. Först händer ingenting men snart börjar flickan som ligger i smutsen vända sig sakta om och titta med stora, slöa ögon mot Martmardigan. Hon öppnar munnen för att säga något, men inga ljud kommer ur hennes mun.

Hennes ögon vindlar och vänder sig uppåt, och bara vitan visas när hon lägger sig ner med halvöppna ögon. Vitbubblig saliv rinner från hennes mun.

Aleta känner direkt igen värmesignaturen som Sirina och både Viktor och Pocko förstår också att det är hon, när de ser det smutsiga lilla byltets kläder. Samma som hon hade på Thermopolium för ca en vecka sedan.

Rex sniffar i luften och blir på något sätt en smula lugnad när han känner den tunga söta lukten som finns överallt i byggnaden. Han förstår dock att det är ett bedrägligt lugn eftersom ingenting har ändrat sig. Han är fortfarande svårt skadad, och känner sig mer som ett kolli.

Åke och Pocko tycker det är lite kinkigt att komma ner för trappan. Åke eftersom vingarna ser till att fastna överallt, Pocko som vanligt på grund av sin kraftiga benstomme. De båda kommer dock ner utan några större problem.

"Hon är ju eh jo någon har drogat henne!!!????" Martie ser både förvånad och mycket arg ut när han häver ut sig det självklara. Man får säga vad man vill om Martie men är det något han inte gillar är det droger av alla de slag. Att sedan trycka i någon det mot sin vilja som fallet tycks vara här ja det gör honom arg. MYCKET ARG.<Red>"Hon behöver vatten och friskt luft. Eh jo nu eh ja ÖPPNA BUREN FÖR MÖKEN OCH SLÄPP UT HENNE!!!!"</Red< Martie blänger ilsket på Salludrimillian och skriker ut det sista så att saliven sprutar åt alla håll.

Nog för att den här Sirina är en mysko typ och han faktiskt känner för att säga henne ett och annat själv är det inte så här man behandlar medmänniskor och varelser. Nej fy för möken och kejsarns tofflor så här ska ingen behandlas!!

Gör ingen något för att öppna buren kommer Martie att få ett utbrott. I ilska kastar han sig över Salludrimillian. Greppar henne om kragen och vrålar åt henne att släppa ut den stackars flickan. Hjälper inte det tänker han slå henne.

"Ojojoj, vilka grötiga ögon du har, Sirina. Känner Du igen oss? Det är Aleta och Pocko och Viktor som har kommit för att hämta dig"

Aleta tycker till skillnad från Martmardigan att det är bra att de har hittat Sirina. Hennes simmiga blick blir de nog av med efterhand.

"Grabbar... Jag tycker att Sally ser lite nervig ut, och det trots att det är två vakter i det här rummet, och mer folk bakom plasticsskynkena. Vi kanske har gjort ett intryck på henne ändå?"

Marina tittar uppfordrande på Aleta och Pocko - kan de bekräfta att den luvslitna, nerdrogade figuren i buren är Sirina? När Aleta nickande instämmat att så är fallet lägger Marina en lugnande men bestämd hand på Martmardigans axel.

"Lugna ner dej, Martie, innan du startar mer onödigt trubbel. Vi ska strax få ut henne, ja' lovar."

Sen vänder hon sig mot Saludrimillian.

"Ja' har inte helt klart för mej va' de' ä' ni håller på me' här ute, o' om ja' låter bli gräva djupare då kanske vi kan låta de' vara så. O' om du omedelbart släpper ut Sirina ur den här buren så slipper ja' gräva djupare, förstår du?"

Hon ser oroad på den utslagne flickan, sedan tillbaks på Saludrimillian.

"O' nej tack, du Sally, vi vill inte dra på era sparsamma matressurser i onödan - ja' tror no' bara vi tar me' oss Sirina nu o' drar iväg innan de' händer nå'n olycka, du vet no' va' ja' menar. Öppna buren nu, ä' du snäll."

Viktor har problem, han går omkring och smårycker och är inte alls tillfreds med situationen. Det som händer är att Viktor har fullt upp att analysera alla minnesfragment. Konstiga saker har dykt upp på sistone som fått Viktor att agera därefter.  Saker som den där flygmutanten Åke som attackerade, och som nu helt plötsligt hjälper Rex. Sedan Saludrimillian som visar sig lite här och där.  Är de verkligen några Asfaltstjuvar?. Frågor, frågor, frågor som rör sig i Viktors huvud. Och nu har det där namnet Sirina börjat höras igen. Vad var det nu med henne??? Som tur är så har Viktor en säkerhetsspärr inbyggd. Helt enkelt bara för att han inte ska gå fullständigt bärsärk. Det vill säga starta om hela Viktors system och samtidigt radera konflikterande information. En bra funktion tyckte vägverket när dom installerade det. Räcker med en enkel omstart för att få en V62c enhet att radera all oviktig information och på så vis bli av med allt som inte ha med vägarbeta att göra, undantag för tidigare arkiverde händelser. Smidigt att använda när V62c enheter hade varit för länge ute i fält och fått allt för många onödiga synintryck.

När Viktor sedan får syn på Sirina får hans säkerhetssystem nog. Viktor rycker plötsligt till, ett svagt pipande hörs inne ifrån Viktors huvud och sedan flera knäppande ljud, förmodligen från Viktors reläsystem. Efter några sekunder så ser Viktor ut att fungera som vanligt igen och han går fram för att ta en närmare koll på Sirina.

MINSANN, MINSANN, ÄR DET INTE SIRINA. LILLA FLICKA HÄR KAN DU INTE LIGGA. FRÖKEN SALUDRIMILLIAN, KAN DU VARA SÅ SNÄLL ATT ÖPPNA BUREN. JAG MÅSTE BÄRA UT SIRINA. HÄR KAN HON INTE LIGGA.

"JUSTDET DÄR HÖR DU!! JAo.....släpp ut henne nu" Martie lugnar sig lite när Marina talar till honom och lägger en lungnade hand på hans axel. Hon rörde vid honom!? Jisses! Hon kanske ändå? näe.....säkert inte. Han släpper Sally och tar ett steg bakåt då han plötsligt minns att han faktiskt är rädd för henne. Att hon är läskig....Men han kan inte låta bli att lögga armarna i kors och flina åt henne när fler och fler av hans kamrater faktiskt för en gångs skull (kanske?) verkar tycka som honom.

Men men Martie öär för upptagen att tänka på den betryggande handen Marina la på hans axel och på hennes värmande ord. Martie glider på några sekunder in i sina drömmar och ser inte alls ut som mycket alls mer än frånvarande drömsk och röd om kinderna. Kort och gott han ser inte särskillt klok ut men känd som klok är väl matie knappast? Inte för att Martie bryr sig. han tänker inte ens så. HAn är sig själv och bara det något annat är han helt oförmögen till och även om Martie själv uppfattar omvärlden lite annorlunda (utan att det slagit honom speciellt hårt ännu men visst vet han om det) har han aldrig tänkt på hur andra uppfattar honom (Och frma tills han slog följe med det här anhanget har han aldrig belandats sig med mkt folk ändå)

Så tittar han på Marina med något drömskt pirrigt i ögonen. Han tittar henne djupt in i ögonen utan att verka tänka på det och hans ansikte spricker upp i ett mycket stort mycket fult och mycket mycket korkat för artt inte säga förvirrat leende.

"Grrr, släpp ut,grrr,flickan,grrr,för bövelen,grrr"
Rex morrar och fräser i vanlig ordning.
"Grrr, varför,grrr,låser ni in,grrr folk,grrr"
Rex ställer sig helt oförstående till varför man har en intelligent varelse i bur.
Han viftar med armarna samtidigt som han pratar , men smärtan i benet får honom att huka sig ned och ta sig för såret.
"Grrr,aj som,grrr,fan,grrr"

Med hängande huvud kämpar sig Sirina upp till halvsittande ställning. Hon vänder dock sin blick mot sina räddare och öppnar munnen.

"mmm, hej, Aleta och Pocko och, mmmm, Viktor. Jag är bara lite, mmmm, sömnig. Behöver sova mer, mmmm. Det går bra, mmmm, att ligga kvar här."

"Saludrimillian, mmmm, kan Ni faktiskt lita på, mmmm, om hon säger något, mmmm, menar hon det"

När hon har sagt vad hon ville säga lägger hon sig åter på den tyghög hon har som kudde och sluter ögonen.

NÄ NU!!! NU FÅR DET FÖR MÖKARNS LOBOBSTRAR VARA NOG!!!!! Martie blir riktigt arg när han hör Sirina. Här har de tagit sig hela vägen genom zonen och innan det ränt gata upp och ner i hindenburg. mist en kámrat (ja martie kände inte rodel direkt men men andå.) och riskerat sitt liv. Allt för att få tag i henne och nu nu när de hittat henne ligger hon och sover och vill inte gå någonstanns!!! Nä. Kvinnofolk.....

Martie snurrar runt. Så fort att han nästan tappar hattn och illbliger på sirina med galen blick och tar så till orda skrikandes som aldrig förr så saliven sprutar åt alla håll och kanter.

"HÖRRODUDU NU NÄR DU SÅ GOD ATT FÖLJER MED OSS VI ÄR JU FÖR MÖKEN HÄR FÖR ATT RÄDDA DIG OCH SÅ LIGGER DU HÄR VA OCH SOVER!!???? FATTARDUINTEVADVI GENOMGÅTT VA FÖR ATT FÅ TAG I DIG?!! FATTAR DU INTE..JAG BLIR SÅ ARG!!!! VI HAR GÅTT GENOM ZONEN FÖR DIN SKULL. FÖRLORAT EN KOMPIS OCH FÅTT SPRONGA FÖR LIVET. DESSUTOM HAR MITT HUS BLIVIT FÖRSTÖRT SEDAN DU KOM IN I MITT LIV!!! vI HAR..HAR.... vi har sprungit från polisen och vi har. hade den där grodan den där saffrans smajlet smilet eller vad det nu var han hette sagt att du var en sådan här lat egoistisk och ja knäpp kvinna ja då hade det fått vara precis. ja i alla fall för min skull!!!! så kommer du!!+++

Så vänder han sig om mot Sally. fortfarande lika arg.

"OCH DU NU ÄR DU SÅ GOD ATT SLÄPPER UT HENNE DIN MÖKARNS ZONKÄRRING!!!"

"Lugna ner er, sa' ja'," Marina försöker gjuta olja på vattnen även om Viktor nog skulle tycka det vore slöseri, "visst kommer Sally släppa ut Sirina nu."

Hon stirrar slöröksdrottningen rakt i ögonen.

"Eller hur..?"
This message was lightly edited by the player at 08:34, Wed 12 May 2004.

Pocko lunkar med de andra ner till underjorden. Han stånkar och stönar när han tränger sig ner i den trånga trappan. Väl nere är han uppmärksam på allt som händer runt omkring honom. Med laddade bössor beredda rynkar han pannan och spanar. När sällskapet kommer in till rummet där Sirina befinner sig spänner han sina muskler (ingen kan dock notera detta eftersom musklerna täcks av fläsket) och spanar oroat runtom i rummet. Han grymtar.

Plötsligt börjar Pocko le. Ett riktigt fånigt leende. Han slappnar av och sänker sina bössor. Pocko börjar fnittra. Han ser drömmande ut och blicken tycks titta i tomma luften. Han faller pladask, sätter sig på sin feta bak och börjar skratta.
"Vilka roliga små barn... hmm heheh hihi... Undrar hur såsen smakar? ...mmm hihi" Mumlar han för sig själv och fnittrar.

Nu???? va händer nu? POCKO??? Har han blivit...galen? Martie blir knappast gladare av Pockos stördhet utan vänder sig ifrån Sirina klampar fram till Pocko där han sitter och slår till honom allt han orkar rätt i ansiktet (vilket ändå inte är så hårt)."UPP MED DIG FÖR FJÄRNEFYR OCH MÖK VI HAR INTE TID ATT...NÄ DIN FETE KLOSS NU SKÄRPER DU DIG OCH RESER DIG UPP. NU!!!!!!!" Martie rasar vidare. Han byter bara offer och drar tag i den fete Pocko för att få upp honom på fötter. Mycket kan man säga om Martie men att han är stark är det nog knappast någon som skulle påpeka. Men han sliter så gott han kan i POCKO OCH HOPPAS ATT HAN SKÄRPER SIG!

Så får han något så ovanligt som en snilleblixt när han står där och sliter och Pocko fnitttrar vidare likt den jättebaby han är. Han inser plötsligt vad som är felet med Sirina och Pocko eller ja vad som måste vara felet. Luften här måste vara full med vad det nu är som slörökare blir så förvirrade av. "Vi VI MÅSTE UT!!!! UT!1!!! DET STINKER HÄR!!! VIDKEJSARENSALLAKÄPPAR OCH MÖKARNS MÖKENSKAP NÅGOT ÄR FEL HÄR!!! "  Han härjar på som bara den. slutar så dra i Pocko och sliter upp sin pistol igen. Om den där zonhäxan inte vill släppa ut Sirina och om inte Sirina nu vill gå ut själv får han väl tvinga henne. Martie ska ut häriftån och han tänker inte göra det utan sirina basta!!! Han tar sikte på låset och KAKABANG!!! Men han missar vilket får honom att utföra en krigsdans av vansinne framför buren. Han far runt runt som en tok och gapar svordom efter svodom för full hals.

Så lägger han en osande ed över sin fornpistol och stoppar ner den i byxorna igen. Plockar upp sin derringer och sätter den mot låset. BANG!! Bättre så. dörren till buren går upp och Martie slänger upp den och drar ut Sirina i benet. "Nu kommer du med här din...DIN DIN...JA KVINNA!!"Martie drar ut henne ur buren och reser sig hon inte upp och går lyfter han upp henne vilket han faktiskt klarar nu då han är så arg och inte tänker sig för att han egentligen är en klenis av kaliber och börjar stånkande och pustande kånka med henne."JAGGÅRNUOCH JAGTARHENNE MED!!! JAG SKA HÄRIFRÅN OCH DET NU!1 JAG ORKAR INTE MED DET HÄR LÄNGRE JAG VILL INTE. NÄ JAG VILL FAKTISKT INTE VARA MED NÅT MER JAG ÄR LESS PÅ DET HÄR JAG ÄR....."  mARTIE SKRIKER LUFTEN UR SIG OCH FÅR INTE FRAMMER ORD MEN DET BEHÖVER HAN INTE HELLER HANS HANDLANDE TALAR FÖR SIG SJÄLV.
This message was last edited by the GM at 05:02, Wed 12 May 2004.

Viktor som precis tänkt smälta sönder låset, stoppas i sista sekund av Martmardigans skjutande. Han står och ser på hur Martmardigan sliter ut Sirina ur buren och blir glatt överraskad av hans kreativa handlingar. Viktor tar tag i Sirina och rycker ifrån henne från Martmardigans armar. Inte för att han är elak utan helt enkelt för att han tycker Martmardigan ser för svag ut och vill inte att Sirina ska råka ut för någon olycka. Dessutom är strålningen hög här nere så Viktor vill få ut henne illa kvickt. Han lyfter ut Sirina ur källaren och går bort till sin skottkärra, där han lägger henne så mjukt han kan på marken.

SÅDÄR JA,  SOV NU FLICKA LILLA. SNART KOMMER MARINA MED FRÅGOR...

Pocko tittar förvånat upp när Martie slår på honom.
"Eh, eh, öh... Va gör du? Ta't lungt!" Pocko ryggar tillbaka med höjda armar. När Martie lämnar honom för att ge sig på buren reser han sig upp och tittar nyfiket på Martie. När Martie skjuter med pistolerna mot buren skiner Pocko upp och skrattar högt.
"Bra Martmardigan! BRA! Jihooou!" Pocko, som tror att Martie faktiskt dansar framför buren, börjar också dansa och hoppa jämte Martie.

Pocko följer Viktor (som bär på Sirina) ut från källaren. Hela tiden med ett brett flin på läpparna. Martie! Vilken kille! Han börjar minsann lära sig! Kul att ha en 'krutkompis'! Hehe!

Den svärdomen som jästar på Marinas läppar när Martmardigans vansinne alstrar sig i mer skrikande och skjutande är inget för småbarn, så mycket är säkert - men hans handlingar lämnar ingen plats för manöver, det är bara att hänga med och försöka hindra en katastrof!

Med en blixtsnabb rörelse drar hon sina båda Skarprättare och - fast hon pekar dem mot taket - försöker avskräcka vakterna från att ingripa.

"Lugnt o' stilla, pågar - så blir ingen skadade. Nu går vi, o' vi tar Sirina me' oss - o' ni får va' i fred. Uppfattat? Bra."

Sedan backar hon uppför trappan efter sina kumpaner - nu gäller det att undkomma innan dessa rökskallar fattar mod och attackerar.

Om någon av vakterna skulle få för sig att göra något dumt skjuter hon efter benen.

Martie svär och härjar hela vägen ut. han är less på allt och alla och gormar på om allt och inget. Det har slagit slint i huvudet på han och han rasar på. Hans röst blir dock allt hesare och allt han säger allt grötigare, osammanhängande och ohörbart. Så väl ute och Viktor lagt ner Sirina sjunker han ihop och börjar storgråta. Han ser helt färdig ut och kan inte heller annat än gråta. Stora tårar rinner ner för hans kinder, snoret rinner ur hans näsa och han sticker in sin ena handen i munnen vilket får den att bli kladdig av saliv men det bryr han sig inte om. Ärligt talat så verkar det inte som om han överhuvudtaget är medveten om något alls längre.

Saludrimillian försöker säga något när Martmardigan går lös med sina skjutjärn mot cellens lås. Hon gör inte heller något när Martmardigan och sedan Viktor tar tag i den lealösa flickan och tar upp henne ur sitt när nog frivilliga fängelse. Eftersom Marina ser till att hålla Saludrimillian och vakten bakom henne i schack med sina båda pickadoller och Mikke ger skydd åt andra hållet kommer Viktor och Martmardigan ut i mörkret utanför. Solen har gått ner bakom kullen utanför byggnaden och har lagt huset i skugga. Toppen av regnbågen badar dock fortfarande i ett gulbrunt skimmer av dagens sista solstrålar. Viktor och Martmardigan lägger ner Sirina på marken och kontrollerar så att hon lever, trots Viktors lite lagom omilda behandling. Även Pocko kommer upp för trappan efter många om och men, han tittar nöjt ner i det röjda skyttevärnet till vänster och ser till sin glädje något han hade glömt. En knallpåk badar i blodet som pumpat ut från den hagelsvärmade mutanten. Han är tätt följd av Åke, som har nästan lika stora problem att ta sig upp för trappan.

"Krax! Vem var det?", ropar Åke precis när han kommer ut från dörröppningen från trappan. Hans blick är riktad till höger om sig, bort mot området vid den sprängda granatfällan. Han tycker sig ha sett en vit skepnad, som lika snabbt försvann från det ena värnet, till det andra, han hörde dock inte ett ljud, men så snart skepnaden försvinner ur sikte hör han ett metalliskt ljud.

Alltmedan Martmardigan får sitt ryck när han skriker och gormar tycker sig Viktor höra ett mullrande. Han tycker sig känna igen ljudet från en Dynapac Klamper 400 och tittar glatt upp mot kullen. I motljuset ser han till sin besvikelse att det inte alls är en sandplattningsmaskin utan i stället en "vanlig" fyrhjuling, med flera passagerare. Hans skarpa ögon tycker sig känna igen att modellen är en Chrysler Packerjeep, en typisk förmansbil. Oroande nog ser det ut att vara ett bemannat vapen monterat på CP-flaket.

OOC: Inget av det ovanstående har naturligtvis trängt ner till nedervåningen. Rex har dock hört Åkes lilla Krax.
På undervåningen har precis Rex börjat stylta sig upp i den lilla trappan medan Aletas hydrauloljor står på högsta tryck för att skydda sina vänner om något skulle hända. Samma sak med Mikke och Marinas adrenalin.
This message was last edited by the GM at 20:15, Thu 13 May 2004.

Martie skärper till sig när bilen kommer inom synhåll för honom. Eller ja, han slits ur sitt vansinne av den. På mina kalsonger en fornbil! Martie har hört talas om dem men aldrig sett någon tidigare. Han oroas i någon sekund då den verkar vara bestyckad och full med folk men den oron försvinner snart. Hans förtjusning över att se en fornkärra som fungerar är alldelles för stor. Med ögon stora som tallrikar reser han sig upp från marken och fånglor. Varför blev han så arg? Det här är ju riktigt spännande. Aldrig har han sett så mycket eller ens upplevt hälften så mycket på så kort tid (eller överhuvudtaget). Att han varit rejält arg och sedan ledsen försvinner ur hans minne med det. Han tar sig inte heller för att säga något. Att sortera bort gamla minnen och istället koncentrera sog på att filtrera de nya synintrycken tar alldelles för mycket tankeverksamhet i anspråk för att han ska klara det. I alla fall just nu.

När Marina som den sista av deras sällskap börjar backa uppför trappan, fortfarande med blicken riktad mot Saludrimillian och vakten, riktar hon en sista kommentar til slörökarnas ledare.

"Ja' ä' ledsen för att de' fick bli så här, Sally - men hur som helst ä' ja' tacksam för att de' inte blev värre. Om du ändå bara hade kunnat fattat tillit till mej från början, då kanske..."

Hon tystnar en sekund, och tillägger då:

"Men dessa tider lämnar inte mycket rum för tillit, i synnerlighet inte härute i zonen, så de' blev väl bara som de' va' tvunget bli. Ja' hoppas du o' dina, i synnerhet de sårade, kommer mår bra. Adjö."

Pocko skiner upp när han får syn på bössan som ligger i blodet.
"Ehh! Hahaa!" Han lunsar fram och plockar upp den. Han studerar den för att avgöra vad det är för typ.

När brummandet från fordonet når Pockos feta vaxfyllda öron tar han några steg framåt och tittar ut genom öppningen för att kunna se den.
"Du Åke! Kan du se vilka det kan vara me dina skarpa ögon?"

Viktor tittar glatt upp mot Packerjeepen som han genast känner igen. Som vanligt börja han skrika och han ser ut att vara väldigt självsäker på situationen.

ÄNTLIGEN, DET VAR PÅ TIDEN, ÄR NI FRÅN VÄGVERKSKONTOR 46 ELLER 34? JAG HAR MAILAT ER FLERA GÅNGER. MINA UPPDRAGSPARAMETRAR ÄR FULLBORDADE FÖR LÄNGE SEDAN, SÅ DET VAR SKÖNT ATT NI ÄNTLIGEN KONTAKTADE. VAD HAR NI FÖR NYA UPPDRAG TILL MIG?. JAG KAN MEDDELA ATT JAG HITTAT ASFALT OCH MER FINNS I OMRÅDET. VI KAN PÅBÖRJA VÄGBYGGET GENAST, SÄND BARA ÖVER UPPDRAGSPARAMETRAR OCH UTRUSTNING. HAR NI PROBLEM MED PACKERJEEPEN SÅ KAN JAG TA EN TITT PÅ DEN OM NI VILL. JAG ÄR GIVETVIS BEHÖRIG.

Viktor är glad, ensamheten och ovissheten han upplevt i 500 år är nu äntligen över. Han förstår att arbetsgivarna nu äntligen kommer med nya uppdrag åt honom. Åter igen kan han känna sig viktig och användbar. Han kallar på sina vänner, ett sista farväl innan han går ut på nya uppdrag.

POCKO, MARTMARDIGAN, MARINA, AL-1-A, MIKKE, REXROTH. KOM JAG VILL TALA MED ER..

Martie har inte hört så noga på viktor men när han ropar hans namn sliter han blicken ifrån fornåket och går fram mot Viktor."Jao....jo..jao vad är det du vill?" Säger han och försöker titta på sin vän automaten men sneglar hela tiden mot fordonet vilken han tycks mäkta imponerad av.

......Utanför......

Martmardigan som virrar runt lite märker att slörökarna fortfarande sitter kvar på sin plats ett tjugotal meter bort. Han ser också att det inte är så konstigt att Enslam ligger stilla. Hans huvud ligger en liten liten bit bort från resten av kroppen. Det kommer inget svar från fordonet där långt borta (knappt 200 m) efter Viktors rop, i stället hörs något annat. Hårda fötter som slår mot betongfragmenten på marken till höger.

"MUUUU-UUUU-UUUH"

"Vi skaffa ära!!!"

Både Martmardigan och Viktor vänder sig om och ser en jättestor, muterad tjur, som brölande springer i full fart mot dem. I sina klövar håller han en enorm tvåhandsyxa som han höjer mot de båda vännerna. Viktor har för länge sedan raderat minnet av tjurmannen, men Martmardigan känner igen honom från Hindenburg, när de också fick träffa den retsamme jycken med nyborstade tänder.

......Innanför......

"Krax, krax det är en galning här Pocko!"

"Han har huggit ihjäl vakterna!"

"Haaa-Haaa, du missade!!"

Pocko ser mycket riktigt en man som med full kraft hugger mot stackars Åke. Åke flaxar till, och kommer lätt undan det enorma svärdet, som mannen håller i båda händerna. Uppenbarligen kan inte Åke hålla sig ifrån att smäda ynglingen.
Rex lyckas till slut komma upp.

......Nedanför......

"Aaaargh. Min arm, min arm, han brände ett stort hål i den!!!"

Ett tydligt skrik hörs dämpat långt bakom plasticdraperiet, och Saludrimillian hoppar in mellan två plasticssjok. De båda vakterna, som ligger bakom sandsäckarna vid cellerna riktar båda upp sina vapen och är beredda att skjuta mot Marina och Aleta. Mikke har dock kommit halvvägs upp, men är fortfarande i riskzonen att bli skjuten.
This message was last edited by the GM at 20:01, Mon 31 May 2004.