Den lilla lyktan förmår knappt lysa upp mutanten, men efter Marinas och Rex omvårdnad ser han ut att åtminstone vara i ett stabilt läge. Uppenbarligen verkar det vara en tålig personlighet som ligger framför dem. Nattkylan gör sig påmind, och med gemensamma krafter lyfter de in mutanten i det lilla rummet som Rex har dränerat och gjort i ordning. När han väl är inne lyfter de också in all den utrustning som blev kvar i vagnen. Tälten ger bra underlägg som sängbotten och kuddar och övriga saker stuvas i ett hörn av rummet.

Mikke tar frivilligt rollen som nattvakt, och kilar ut för att speja, medan Rex och Marina tar sig en välbehövlig vilan.

Plötsligt väcks de två av Mikke som har kilat in i rummet igen.

"Jag hör röster! Men jag såg inte ett smack. Jag tänkte det var bäst att komma ner hit igen."

Han har plockat fram sin forntidspicka och tassar snabbt ut genom dörren igen.
This message was last updated by the GM at 20:54, Wed 31 Mar 2004.

Av någon orsak vaknar Marina blixtsnabbt när Mikke smyger in och varnar för röster i natten. Normalt brukar hon ta på sig gott om tid med att stiga ur sängen på morgonarna men nu är hon frisk inom någon sekund - det kanske beror på kylan eller...? Hon säkrar sig att även Rex är vaken och kollar också deras patient innan hon varken säger eller gör någonting.

"Nu gäller det va' tysta men redo," viskar hon, "o' inte avslöra oss om inte så behövs. Rex, du gömmer dej vid dörren där du kan båda snusa o' lyssna om de' kommer nå'n o' ta' dom bakifrån ifall dom gör visit. Mikke, du ä' så pass liten att du får plats bakom skottkärran, göm dej där me' lyktan tänd - men håll den täckt så inte ljuset syns innan vi behöver de'. Ja' själv kommer låtsas som om ja' sover, på de' sättet kanske vi får överraskningsmomangen på vår sida. Uppfattat?"

Hon inspicerar snabbt sina båda Skarprättare, svarar på eventuella frågor och lägger sig sedan bredvid den sårade mutanten, med både pistolerna klara under tältduken.

"Håll er gömda så länge de' går. O' glöm inte att vi vill ha' nå'n o' utfråga efteråt!"

Mikke sätter sin hatt över lyktan och kilar ut. Rex ställer sig precis innanför dörren och hör olyckligtvis Mikke stöta i skottkärran ute i mörkret. Han ser också ljuset från lyktan som lite väl mycket lyser under hans hatt.

Rex vaknade upp lite väl häftigt och har nosen full av sand som han av misstag råkade suga in i snoken.

Alla tre hör dock klart och tydligt två röster som uppenbarligen pratar med varandra, Mikke ser också att den ena går med en fackla i handen.

...och Du Vynte, Vynte vet du va? Vynte va du vet? Vynte? Å allt var lila!!! HAHAHAHAHA

"Eh, eh, eh.... HAHAHAHAHA"

Rex kikar ut och ser också han två figurer, människor. På kroppen har de målat streck kors och tvärs. Den ene går omkring med en orange pilbåge med ett plasticskoger i ena näven. Den andre bär en träklubba i handen. Han har också diverse pinnar som sticker igenom hans armar och ben. Den förste har ett stort lårben intryckt genom skinnet i pannan!

Rex drar ihop sig och förbereder sig på att göra ett utfall. Han lyssnar noga på vad figurerna säger, han hade hoppats på att det var deras vänner som återvänt. Men då det  visaade sig att så inte var fallet börjar mutantens rovdjursinstinkter ta överhand.
Han avvaktar sedan för att se vad filurerna tar sig till.

När det blir uppenbart att det inte kommer ett skock zonbanditer inrusande i första taget smyger Marina bort till Rex och tittar ut bredvid honom.

"Va' ä' de' där då för ena?", viskar hon undrande till Rex och bemärker då ur ögonvrån den svagt ljusande gestalten bakom skottkärran, "dom ä' ju fulla som svin..?"

Marina överväger alternativen under ett par sekunder och konkluderar då:

"Dom får syn på oss vilken sekund som helst - lika bra att ta initiativet me' en gång. Men ja' vill ta' dom till fånga, inte flänsa sönder dom, okej? Dom har ju inte gjort oss något ont, i alla fall inte än."

En enda blick på Rex' stora tänder säger allt.

"Ja' sköter pratandet - om dom blir fientliga rusar du in på livet av dom medan ja' försöker håller dom i skack me' puffran här. Uppfattat?"


OOC: Aj fösingen, jag hade fått för mig att vi hade tagit skottkärran med oss in i skjulet - kanske Marina inte var helt så frisk efter uppvaknandet som hon trodde. Tjah, det finns väl inget att göra åt den saken nu...
This message was last edited by the player at 09:53, Fri 30 Jan 2004.

Rex lugnar ner sig en smula, men han fortsätter vara stridsberedd.

Marina har ställt sig vid hans sida och tittar ut mot de två figurerna. Mikke hukar sig bakom skottkärran och blir högst överraskad över att den ene törnar rakt in i den.

"AJ, vilket dåligt tugg!"

"Ja försökte ju svänga runt den, va ä de för nåt f'resten?"

"Skit-i-de, nu är vi framme..."

Den förste går ner på knäna och börjar kravla in i rummet, även om man nästan kan gå raklång i dörröppningen. Han tittar lite och ser Marinas stövlar. "Dö glömde stövlarna igår... Å benen också... Det här var konstigt, du är ju en flicka!"

Den senige unge mannen blir väldigt överraskad när han tittar upp i en pistolsmynning.

Marina blir - i alla fall till en början - lika förvånad när de två nattvandrarna plötsligt kliver in i hålan. Men, som tur är, har de senaste dagarna i sällskap med ett antal alldeles oberäkneliga typer vänjat henne vid det oväntade.

"God afton o' välkommen," säger hon och ler över de numera båda höjade pistolerna, "va' goda lämna era vapen på marken o' torka av fötterna innan ni stiger in."

"De hä va könstit dö! Ser dö samma sak?"

Den förste lägger sitt vapen innanför dörren och torkar artigt av sig om fötterna. Även om en hel del gegga fortfarande sitter mellan tårna på de nakna fötterna.

Samma sak gör den andre.

De tittar på varandra med öppna munnar och kommer sig inte för att säga något...

Rex reser raggen och markerar att detta är hans revir och tolererar inga övertramp. Han morrar och grymtar men håller sig som sagt lungn tills (om) det händer nåt.
Rex sniffar lite på dom märkliga gestalterna för att vara säker på att dom inte har några gömda vapen eller dyl.
Han säger inte så mycket, i vanlig ordning, utan lyssnar på vad Marina har att säga. Han står bredvid bered på att gripa in om något skulle gå snett.

När de båda oväntade nattgäster gjort som de blivit åtsagda ler Marina ännu bredare och stoppar undan sina pistoler, väl vetande att Mikke troligen sitter kvar därute i mörkret med en forntidspickadong pekande direkt mot de två främlingars nackskinn.

"Rex - hämta," kommenderar hon milt med en nickning mot vapnen och kliar honom bakom öronen som belöning när han inddragit vapnen och deponerat dem, "duuuktig pojke."

Sen tittar hon med låtsasundran på de både gästerna - lika bra att spela lite dum och inte avslöja alla sina kort just än.

"Jamän kära nå'n! Stå inte bara där o' gapa, stig in vetja!"

Hon pekar mot en torr fläck där ett nerfallet stenblock bildat en sits där personer utan problem får plats att sitta.

"Där får ni no' ganska in plats, vetja. O' jävlas inte me' Rex, han ä' ganska bitsk, vetja," varnar hon och letar i hålan efter något att bjuda på. Hmmm... endast beskojtor, okej det går bra.

"Varsågoda o' smaka på, vetja, inget storkalas precist men det får duga, hembaket tog slut i morse."

Medan de undrande och säkerligen i någon mån undrande zonvandrare bänkats och utrustats med varsin jättetorra kex tänder Marina den andra oljelyktan och sätter sig framför dom med en frågsam blick.

"Då så! Nu får ni allt berätta vem ni ä' o' va' som bringer er till mitt läger så här mitt i natten...?"

Förundrade tittar de åter på varandra.

"Vynte å, å, å Blekk"

"Vi kom tillbaka för att se om vi glömt lite motorsåg här, men nu har den förvandlats till Er, prinsessdotter"

"Ge oss och vi tar med knaper till stjärnan!"

"Hihihihihihi

Den ene talar och den andra fnittrar hysteriskt...

"Jaså, tjah... Ja, ja' vet inget om nå'n motorsåg, tyvärr," säger Marina utdraget - de här båda typerna är ju inte kloka! - och försöka fasthålla sitt vänliga leende trots att det hotas förändras till en helstöpt skratt som kanske inte skulle uppfattas så vänligt av de båda, "jamen då kanske ni bor i närheten nånstans?"