Den frodige Pocko spatserar glatt iväg några meter från de andra och ser den svarta kråkan lyfta och flaxa iväg igen. Mycket nöjd gungar hans feta kinder när han vaggar några steg till för att se om det finns något mer att titta på. Han tycker han hör sitt namn när Marina kommer fram till honom och sätter pistolen precis i pannan där hans vattniga blåsa efter laserbrännaren sitter. Naturligtvis förstår han inte vad uppståndelsen handlar om. Han tittade ju bara på alla andra som tydligen bor här!

Marina har plötsligt famnen full av tunga bössor men den kärlekskranke Martmardigan är snabbt framme och assisterar så att inte Marina får ont i ryggen. I stället är det den spinkige mannen som känner att det knäcker till en aning så han ställer de båda müllerska bössorna vid sin sida.

Vakterna har gått in i dörröppningen efter kvinnan, men Aleta ser att de gömmer sig bakom sandsäckarna strax innanför öppningen, i mörkret. Från Saludrimillian syns inte ett spår.

Kråkan vecklar ut sina stora vingar och flyger upp i luften. Han spanar bland de närmaste ruinerna, men ingenting intressant syns, förrän han tar en lov runt de församlade på framsidan och ser att det glänser något alldeles förskräckligt i solljuset från ryggen på den orange automaten, samt från hans skjutvagn. En massa blanka, fina föremål ligger under de smutsiga klumparna med sten. När han tar en sväng tillbaka runt baksidan, ser han fyrbeningen stå och vinka åt honom. Försöker han flyga själv, eller vad är det med honom?

För ögonblicket glömmer kråkan bort de glänsande sakerna och cirklar ner aldeles ovanför den flaxande fyrbeningen.

"Kra ha ha ha! Det där fungerar aldrig! Man måste ha sånna här ståtliga vingar för att kunna flyga, lille dumsnut!"

Han ler ett retsamt, dock ej elakt, leende mot Rex och dimper strax ned bredvid honom. Det verkade som om han skulle bli tvungen att förklara de luft-flygodynamiska principerna för besten. Vifta omkring här och tro att han ska lyfta? Med de där spinkiga sakerna till armar! Skrattretande!

"*krax, krax* Nejdu, nu ska jag förklara hur det hela funk.... Oooooh! Ett snöre!"

Kråkfågeln glömmer helt bort vad det var han höll på med och riktar hela sin uppmärksamhet på snöret i fällkonstruktionen. Instinkterna säger åt honom att rycka lite i det, men han kämpar emot.

"Eh, säg mig, vad, eh, vad är det där?"

Han stirrar drömskt på konstruktionen, med alla sina krafter kämpar han emot nyfikenheten och lusten att peta lite på prylarna.

Aleta tittar på Pocko uppifrån och ner. Sedan ser hon bekymrad ut.

"Nämen Pocko. Du har ju flera stycken hål i din kropp efter mötet med den snygge bunkerautomaten. Svider det inte?"

"Miljön här ute är inte alls bra för köttvarelser"

Fågeln landar och pickar lite på grejorna som Rex har letat fram. Efterhand som Rex plockar fram snören och saker, hjälper den kraxande figuren till att hålla i de tåtar som han blir ombedd om.

Mycket riktigt sitter det en spränggrej som förmodligen kommer att smälla om man gör något oförsiktigt. Några små metallgrejor sitter fast i små snören. Åke tittar ytterligt intresserat på alla saker och ser att när Rex håller på och pillar åker de längre och längre ut.

"*host, krax* Det där ser inte så jätte bra ut, fyrbening. Ska du hålla på på det där viset har du snart smällt av fyrverkeriet, å då vill inte jag vara i närheten. Men det är upp till dig. Säg bara till så att jag kan rädda mina fjädrar. Jag är ganska så förtjust i dem, ska du veta."

Den fjäderprydde mutanten tar ett skutt i säkerhet bakom Rex och kikar försiktigt över axeln på denne. Ser han ut att vilja fortsätta smälla av bomben så flyger han åter upp och sätter sig i säkerhet på taket.

Martie är meast förvirrad. Jaha? så vad händer nu då? och nähä...det ska visst inte skjutas nu. Han tänker en stund. så tar han upp Pockos bössor igen och ger tillbaka dem.

"Här kompis.....ta dem...eh ja de är ju dina och jag eh jao....vi kan nog behöva dem...tror jag?"

Martie håller inte alls med Marina om att avväpna den fete klunsen. Han är ju faktiskt en av få i gänget som faktiskt är hyffsad på att slåss. Och som det ser ut verkar läget allt annat än fredligt. men vad vet Martie? Han tittar lite på den arge Marina och runt på de andra och så tillbaka på Marina.

"Jo Marina...du? eh...jo skulle du vilja peka på någon annan med den dära?" Martie sneglar lite på hennes pistol."Tror att vi redan kanske jao...eh..jo att vi liksom ja att vi redan sitter i klistret eller...jo jag tror det."Tälläger han sedan och tittar faktiskt upp på Marina!!!

KABOOOOM!!!

En kraftig explosion hörs bakom huset och hela området skakar.

I dörröppningen syns de två mutanterna och de siktar in sig på Er. PANG! PANG!

En lätt rök kommer ut från de två pistolerna när båda vakterna skjuter.

Alla i sällskapet tittar på varandra, men ingen verkar ha blivit skadad!

Marina lät Martie ta sig an Pockos bössor och fokuserade entydigt på att säkra att Pocko inte kunde ställa till mer skada än han redan gjort – vakternas ställnignsintagande i skydd bakom sandsäckarna berätter helt tydligt, åtminstone för henne då hon til fullo förstår deras reservationer mot hennes följeslagare, att risken är stor att de komemr att reagera våldsamt på fler tecken på att Marina och de andra kommit i ont uppsåt.

”Nu bliver du fysemej liggandes där, upfattat? Du säger ingenting, du gör ingenting, du bara ligger kvar där tills –”

Braket från explosionen och de efterföljande skotten från männen bakom sandsäckarna får Marina att rycka till. Snabbt snurrar hon runt och konstarera med en enkelt blick att envar chans att få ut information från rökskallarna och eventuellt rekrytera deras assistans i sökandet på Sirina just gått rätt rakt åt Möken till.

”Jamen så fysemej då också – ä’ de’ så dom vill ha’ de’?!? Jamen då, så!”

Hon har ingen aning om vad som hänt, hon fattar endast att vad som började så fredligt nu har utvecklat sig till en eldkamp. Och fastän hon inte hade någon lust alls att döda någon i dag (Pocko och den som utlöste den där explosionen kanske undantaget) siktar och skjuter hon mot huvudet på den ena av de skjutande vakterna bakom sandsäcksstapeln.

*BANG!*

Tyvärr går skottet för högt, det susar förbi vaktens hårprydnad med ett vinande och slår mot ett metallobjekt någonstans inne i byggnaden.

*PEEOW!*

”POCKO! De’ gäller oss eller dom,” ropar Marina över axeln mot den liggande mutanten, ”NU får du börja skjuta - så SÄTT IGÅNG!”

Aleta sätter sitt gevär till axeln och skjuter mot den ena vakten medan hon springer närmare dörröppningen. Hon ser klart och tydligt de två vakterna, men trots detta missar hon skottet.

När hon har avfyrat bössan slänger hon den ifrån sig inne i dörröppningen och förlitar sig på sina händer i stället.
This message was last edited by the player at 15:37, Mon 26 Apr 2004.

Viktor förstår genast syftet med mutanternas skottlossning. ASFALTSTJUVAR Skriker han högt samtidigt som han tar upp sin slägga och börja springa mot dom. Precis likt en vägverksmaskin som löper amok.

Pocko ler brett när han tar tillbaks sina bössor. Han ser sig snabbt omkring för att få en bra bild över läget. Hans militära utbildning gör sig påmind och Pocko inser vad som måste göras. Han spänner hanarna på bössorna och börjar springa för allt vad han är värd mot huset och sandsäckarna. Han ler fånigt med blicken fäst på de båda huvudena som sticker upp ovanför sandsäckarna. Dräglet rinner vackert från mungiporna ner över hakan.

Jaha? Nu så har det brakat åt möken.....Tänker Martie i en sekund. Han blir genast så där darrig och svettig som han brukar bli när allt gått åt helvete. När han ser Pocko lägga i väg börjar han springa efter honom. dels för att han tycker det känns bäst så men faktiskt också för att Pocko kan behöva en resonlig kamrat nära till hands. Om man nu skulle kalla Maertie för en sådan.

Han stannar dock upp i någon sekund och funderar på om han egentligen borde skydda Marina, det vore ju synd om något hände henne. Men näe...Hans eget skinn är viktigare...

"POCKO!!!...JAO...EH...JO JAG KOMMER EFTER DIG VÄNTA DÅ!!!"

Pocko, Viktor, Aleta och Martmardigan kommer fram till dörröppningen och är klara för strid. Under tiden har de 2 vakterna bytt vapen till slagträ med spik och Aleta ser dessutom att de verkar vara helt vilda.

"D'ya wanna daj, man? Ya man, känn på den här!"

Marina ser å sin sida att tre av slörökarna har tagit upp vapen och nu rusar mot henne (de kommer dock inte fram den här SR:en)

OOC:
Shootout - slå initiativ och gör Era handlingar. Glöm inte lägga till INI för Ert vapen.

Mikke - 39
Martmardigan - 30
Aleta - 27
Rog - 27
Skurt - 24
Marina - 23
Viktor - 19
Pocko - 7

Rex - inte här
Åke - inte här

This message was last edited by the GM at 19:50, Tue 27 Apr 2004.

Martie stannnar så upp lyfter sin stora fornpuffra med tåvhandsfattning och trycker av. Den hårda rekyllen, vapnets vikt och marties ständigt återkommande nervositet när det drar ihop sig gör att han missar sitt mål, det vill säga den slöröksmutant som är närmast och som är beväpnad. KAKAKABOOOOM!!! Låter pistolen men träffar som sagt inget.

Martie hoppar dock skrämt till av skottet. Mökarns vilken kanon!!! Tänk att de kunde förlägga en sådan kraft i något så litet som det här i forna dagar?! Martie är både skrämd och imponerad.

Marina spenderar inte mycket tid på att överväga vad hon skall göra nu - hon kommer inte att klara sig mot tre stycken vilda röskallar i en närstrid. Snabbt pekar hon pistolen mot den främste av dem, stabiliserar siktet med det effektiva tvåhandsgrepp hon lärt av överste Carlzone, och trycker av.

*BANG!*

Skottet träffar mannen i högerbenet men Marina stannar inte för at njuta av effekten - hon springer istället efter sina följeslagare i förhoppning om att kunde dela med sig av de tre flåbusarnas uppmärksamhet. Nu har Pocko flämtat efter kamp så länge, det vore ju synd att ta ifrån honom hela nöjet..! Alltmedan hon lägger avstånd till sina forföljare byter hon till sin reservpistol, klar till att skjuta sig väg in i huset.

OOC: Uppsan, glömde sätta in tärningsresultat:
11:46, Today: Marina Rand rolled 1 using 1d6. Träffområde.
11:45, Today: Marina Rand rolled 10 using 2d8. Skada.
11:43, Today: Marina Rand rolled 20 using 1d100+5. Skott mot anrusande rökskalle.
11:42, Today: Marina Rand rolled 23 using 1d10+16. Initiativ.
This message was last edited by the player at 09:54, Tue 27 Apr 2004.

Plötsligt ses fågelmutanten åter igen uppe i skyn. Han verkar leta efter någon.

Viktor kommer rusande, med beslutsamhet utan tvekan stöter han in sin slägga mot den högra mutanten vid dörren. Tur för han så missar Viktor huvudet men träffar dörrposten så hårt att till och med träflisorna flyger ända bort till Marinas hår.

ASFALTSTJUVAR,  NI VILL TA MIN ASFALT... Vrålar Viktor i örat på mutanten.

Aleta hoppar upp med en hoppspark mot den vänstre vakten, men hoppar över.

Pocko är glad... Jätteglad faktiskt! Han ger sig in i striden med sitt fåniga leende på läpparna. Han siktar in sig på "Bulten". Pocko gillar inte "Bulten". Pocko springer fram och riktar båda sina bössor mot sin fiende.
"Käka bly din ..." Pocko kommer totalt av sig när Martie drar igång sin pistol. Han tittar förvånat på Martie samtidigt som Pockos ena bössan går av rakt ner i marken framför honom (och Martie).
BLAM!
Hagelkulorna smattrar ner i gruset och kastar upp ett dammoln. Pocko hostar och snubblar till.
"Hoa, hoaaa...uuuh!"

"Bulten" som förberett sig för att möta den fete klumpedunsen (Pocko ;-)) kan inte låta bli att skratta högt när Pocko fumlar till det. Oturligt nog för honom 'råkar' Pocko trycka upp pipan på sin andra bössa i hans gapskrattande mun.
BLAM!
"Bultens" skalle förvandlas till en köttklump. Pocko och närstående färgas röda av blod och hjärnsubstans. Pocko flinar och visar sina gula tänder i ett annars rödfärgat ansikte.
"Hehe, Coolt"

Innan någon hinner göra något annat har den lille räven Mikke kastat iväg två kulor mot en av slörökarna som kommer mot honom med en rejäl handsax i näven. Ett av skotten träffar rakt i pannan på slörökaren och han blir fly förbannad när blodet börjar rinna i ansiktet på honom.

Fattar du hur mycket det där svider? Du är ju farlig ju!

När Micke springer iväg efter de andra, blir han ännu mer irriterad och slänger saxen och vänder om. Han förklarar för de andra slörökarna vad taskig räven är.

Marinas skott, som träffar i benet på en annan slörökare sliter upp en åder på honom. Han saktar in stegen och sätter sig till slut ner och tittar intresserat på såret han fick på benet. Så petar han lite i blodet och låter det klibba mellan fingrarna.

Aleta, Pocko och Martmardigan anfaller den bultförsedde vakten, medan Viktor kutar mot den hårige.

Den förste som skjuter är Martmardigan, hans nya pistol ger ifrån sig en fantastisk knall och Martmardigan är inte beredd på att den ska vara så lätt på avtryckaren.

Aleta hoppar upp på sandsäckarna, och missbedömer avståndet till bultmannen. Tyvärr innebär det att hon möter ett slagträ med spik i full fart. Hennes glasögon flyger av och peruken också, när hon blockerar spikarna med sitt ansikte.

Pocko, som frustande inte ens orkar klättra upp på sandsäckarna trycker av bössorna och rensar ur värnet på ett enkelt sätt. Dånet när de båda mullerska brakar lös ekar dock i den stora salen som de kommer in i.

Rog, den hårige mannen missar klart när han hugger mot Viktor. PANG! Viktor känner att mobiliteten i högerarmen återigen blir markant nedsatt när en kula skjuten från en tredje sandsäckshög slår in i den rakt framifrån. Viktor missar därför sitt släggslag mot den hårige vakten. Viktor lägger dock märke till att mannen har något vilt i blicken. Uppenbarligen är han desperat efter asfalt.

Den siste slörökaren utifrån, som inte ignorerar sällskapet, har med god fart kommit närmare Marina och Mikke. Han är beväpnad med en stor sax, som han klipper med. Stålknivarna är ca 40 cm långa!

Detta är de scener som Åke ser när han sveper över framsidan. En massa smällande, den lille räven och kvinnan i regnrock från sällskapet som är strax utanför dörröppningen. Två män blir skjutna av dem, men en tredje är på väg med ett vapen i högsta hugg.


Den mycket stora hallen som sällskapet kommer in i har i väster ett ljusinsläpp som kommer från samma håll som Ni (söder). I väster syns 4 sandhögar, men inga rörelser från dem. Det är dock dunkelt, så ni ser inte så bra. Rakt fram 15 meter fram, i norr, finns en mycket stor (8 meter), cirkulär skruv, som leder från tak till mark. Bakom denna finns en tjock, ljus dimma som sakta rör sig mot Er. I öster kan en dörröppning anas 15 meter bort. Förutom detta så finns det väldigt stora ytor och öppningar som leder till andra platser i denna stora byggnad.

OOC:

Mikke - 39
Martmardigan - 30
Aleta - 27
Rog - 27
Marina - 23
Vakt3 - 21
Åke - 20
Viktor - 19
Slörök 3 - 16
Pocko - 7

Rex - inte här


Skurt - Jättedöd

This message was last edited by the GM at 21:54, Tue 27 Apr 2004.

Åke tar sats och sveper ned mot den saxanfallande galningen, men vad han än försöker ta sig till med honom så slutar det i ett fatalt misstag och den stora fågeln kraschlandar rätt på stackarn istället.
Med näbb och klor gör han sig redo för att försvara sig.

När Aleta ser Viktor gå i närkamp och dessutom bli skjuten av ytterligare en person blir hon fly förmökad. Hon springer över till den andra sandhögen och ger den hårige mutanten en glidtackling över benen.

"Håll dig ifrån Viktor, din otäcking!"

När Marina nått ingången märker hon att det kanske inte är så säkert som hon trodde att rusa in efter de andra - skott smäller runt henne, och det låter kamp och tumult därinne. Och när hon kastar en blick över axeln ser hon med lättnad att trion som förföljde henne har reducerats till en enda stackare, och hon bedömer att hon har tid på sig att stoppa honom innan han kan nå henne och Mikke.

Med bitter beslutsamhet knälar hon och siktar med isigt lugn mot den framstormande saxmannen - det här skottet får inte missa!

Som tur är distaheras mannen en kort stund av en attackerande kråke som kraschar direkt i famnen på honom. Han häver saxen, kanske för att klippa sönder fågeln - men just då låter Marina skottet fara iväg,

*BANG!*

och mannens vidare attackmanöver avbryts då han träffas brutalt i den hävade saxarmen, snurras runt om sig själv och slängs hårt i marken.

Marina håller redan på att ladda om sina båda pistoler.

OOC: Förlåt om jag postat för mycket kring slörökarens reaktion men jag tänkte att nedanstående resultat från dice rollern talade för sig själv:
09:29, Today: Marina Rand rolled 13 using 2d8. Skada.
09:29, Today: Marina Rand rolled 5 using 1d6. Träffområde.
09:28, Today: Marina Rand rolled 15 using 1d20. Skott mot saxman.
DIfferensvärdet på träffen är ju hela -51 (-64 om jag får applicera mina siktesregler), skadan är ganska bra, och den dramatiska effekten helt i topp, tycker jag ;o)

För i hela Hevlete! Skjuter dom på mig igen?!
Mutanten kollar upp men när han ser att det är hans motståndare som tagit skottet kraxar han ut ett tack till Marina.

"Tack du, flicka! *krax*"

Hojtar fågeln och försöker hacka sin skadade fiende i ansiktet, men denne rycker till av smärtan från skottet i armen och han missar.

"Har ni någon med medicinkunskaper här?! Er fyrfotavänn ligger där bakom med ett otäckt sår. Han behöver hjälp snarast!"

Han är noga med att poängtera hur allvarlig skadan verkade.

Trots skadan i Viktors arm, som hade fått vem som helst att ligga ner och skrika, så rör det inte Viktor en min. Viktors arm rycker och ryker märkbart men han bryr sig inte det minsta. Han lyfter släggan över huvudet och svingar den åter igen mot hårmutanten. På något konstigt vis så lyckas han träffa mutantens vänsterben, Träffen ser inte för mycket ut till världen, men tack vare Viktors styrka, så kan han trycka till lite extra och ser ut att ändå göra en hel del skada.

DÅ VAR VI KVITT. TRO INTE DU KAN TA NÅGON ASFALT FRÅN MIG.