Rex har fruktansvärt ont i benet och det morrar han åt. Åkes omplåstring har gjort att det åtminstone slutat blöda. När han kommer in i den stora salen stödd på Åke och Pocko har nästan all sanden från explosionen fallit till marken. Efter att ögonen har vant sig vid dunkelt ser de rakt fram en stor rund trappa som leder uppåt i taket samt neråt. De hör resten av gruppen samtala på andra sidan nedgången.

Marina framför återigen sin fråga eftersom Saludrimillian inte verkar lyssna riktigt på vad hon har att säga.

"Nåväl, här nere, då. Men jag råder Er att inte vifta med några vapen. Vi har vakter även därnere.!

Med detta låter hon Er gå ner för en trång, trång spiraltrappa, och Ni lämnar det naturliga ljuset. Efter trappan finns ett nytt rum. Något mindre än det andra, men ändå stort. Framför Er i väster finns stora plasticsmattor som hänger från taket ner mot golvet. Till norr och söder fortsätter rummet och Ni svänger höger och därefter höger igen innan Ni kommer fram till en typ av bur, ihopsurrad av något som ser ut som breda, korta stegar, och gamla vagnar gjorda i nätad metall och små hjul. Det finns ett antal sådana burar och i en av dem ligger en kvinna, brunhårig och mycket smutsig, hon ligger med ansiktet neråt, helt stilla.

Martie är noga med att gå så långt ifrån Saludrimillian det bara går. Sedan på väg nerför spiraltrappan slår det honom. Den där kråkan?!! Var han inte en fiende? Var det inte ktåkan som fick alla att öppna eld i första stund? och nu verkar han vara deras vän?!!! Egendomligt. Martie stannar till i trappan och får nära nog knuffas frammåt av de bakom honom. Han snubblar ner för det sista av trappan helt uppe i sina egna tankar men så får han syn på den förfärligt smutsiga kvinnan och blir faktiskt mycket nyfiken. Kan det vara hon Sirina? Kan det vara så att de funnit hon de sökt efter? Hon som är den enda anledningen till att de befinner sig i en zon långt bort från marties trygga hem? Han går fram till henne och tittar studerande på henne upp och ner. Ner och upp en lång stund. Så sticker han in ena handen och petar till på henne med ett"Jao..eh...du..ja är det du..ja är du Sirina..eh..ja heter du det? Sirina?"

Martmardigans petande är som att stoppa fingret i en varm, våt påse ister. Först händer ingenting men snart börjar flickan som ligger i smutsen vända sig sakta om och titta med stora, slöa ögon mot Martmardigan. Hon öppnar munnen för att säga något, men inga ljud kommer ur hennes mun.

Hennes ögon vindlar och vänder sig uppåt, och bara vitan visas när hon lägger sig ner med halvöppna ögon. Vitbubblig saliv rinner från hennes mun.

Aleta känner direkt igen värmesignaturen som Sirina och både Viktor och Pocko förstår också att det är hon, när de ser det smutsiga lilla byltets kläder. Samma som hon hade på Thermopolium för ca en vecka sedan.

Rex sniffar i luften och blir på något sätt en smula lugnad när han känner den tunga söta lukten som finns överallt i byggnaden. Han förstår dock att det är ett bedrägligt lugn eftersom ingenting har ändrat sig. Han är fortfarande svårt skadad, och känner sig mer som ett kolli.

Åke och Pocko tycker det är lite kinkigt att komma ner för trappan. Åke eftersom vingarna ser till att fastna överallt, Pocko som vanligt på grund av sin kraftiga benstomme. De båda kommer dock ner utan några större problem.

"Hon är ju eh jo någon har drogat henne!!!????" Martie ser både förvånad och mycket arg ut när han häver ut sig det självklara. Man får säga vad man vill om Martie men är det något han inte gillar är det droger av alla de slag. Att sedan trycka i någon det mot sin vilja som fallet tycks vara här ja det gör honom arg. MYCKET ARG.<Red>"Hon behöver vatten och friskt luft. Eh jo nu eh ja ÖPPNA BUREN FÖR MÖKEN OCH SLÄPP UT HENNE!!!!"</Red< Martie blänger ilsket på Salludrimillian och skriker ut det sista så att saliven sprutar åt alla håll.

Nog för att den här Sirina är en mysko typ och han faktiskt känner för att säga henne ett och annat själv är det inte så här man behandlar medmänniskor och varelser. Nej fy för möken och kejsarns tofflor så här ska ingen behandlas!!

Gör ingen något för att öppna buren kommer Martie att få ett utbrott. I ilska kastar han sig över Salludrimillian. Greppar henne om kragen och vrålar åt henne att släppa ut den stackars flickan. Hjälper inte det tänker han slå henne.

"Ojojoj, vilka grötiga ögon du har, Sirina. Känner Du igen oss? Det är Aleta och Pocko och Viktor som har kommit för att hämta dig"

Aleta tycker till skillnad från Martmardigan att det är bra att de har hittat Sirina. Hennes simmiga blick blir de nog av med efterhand.

"Grabbar... Jag tycker att Sally ser lite nervig ut, och det trots att det är två vakter i det här rummet, och mer folk bakom plasticsskynkena. Vi kanske har gjort ett intryck på henne ändå?"

Marina tittar uppfordrande på Aleta och Pocko - kan de bekräfta att den luvslitna, nerdrogade figuren i buren är Sirina? När Aleta nickande instämmat att så är fallet lägger Marina en lugnande men bestämd hand på Martmardigans axel.

"Lugna ner dej, Martie, innan du startar mer onödigt trubbel. Vi ska strax få ut henne, ja' lovar."

Sen vänder hon sig mot Saludrimillian.

"Ja' har inte helt klart för mej va' de' ä' ni håller på me' här ute, o' om ja' låter bli gräva djupare då kanske vi kan låta de' vara så. O' om du omedelbart släpper ut Sirina ur den här buren så slipper ja' gräva djupare, förstår du?"

Hon ser oroad på den utslagne flickan, sedan tillbaks på Saludrimillian.

"O' nej tack, du Sally, vi vill inte dra på era sparsamma matressurser i onödan - ja' tror no' bara vi tar me' oss Sirina nu o' drar iväg innan de' händer nå'n olycka, du vet no' va' ja' menar. Öppna buren nu, ä' du snäll."

Viktor har problem, han går omkring och smårycker och är inte alls tillfreds med situationen. Det som händer är att Viktor har fullt upp att analysera alla minnesfragment. Konstiga saker har dykt upp på sistone som fått Viktor att agera därefter.  Saker som den där flygmutanten Åke som attackerade, och som nu helt plötsligt hjälper Rex. Sedan Saludrimillian som visar sig lite här och där.  Är de verkligen några Asfaltstjuvar?. Frågor, frågor, frågor som rör sig i Viktors huvud. Och nu har det där namnet Sirina börjat höras igen. Vad var det nu med henne??? Som tur är så har Viktor en säkerhetsspärr inbyggd. Helt enkelt bara för att han inte ska gå fullständigt bärsärk. Det vill säga starta om hela Viktors system och samtidigt radera konflikterande information. En bra funktion tyckte vägverket när dom installerade det. Räcker med en enkel omstart för att få en V62c enhet att radera all oviktig information och på så vis bli av med allt som inte ha med vägarbeta att göra, undantag för tidigare arkiverde händelser. Smidigt att använda när V62c enheter hade varit för länge ute i fält och fått allt för många onödiga synintryck.

När Viktor sedan får syn på Sirina får hans säkerhetssystem nog. Viktor rycker plötsligt till, ett svagt pipande hörs inne ifrån Viktors huvud och sedan flera knäppande ljud, förmodligen från Viktors reläsystem. Efter några sekunder så ser Viktor ut att fungera som vanligt igen och han går fram för att ta en närmare koll på Sirina.

MINSANN, MINSANN, ÄR DET INTE SIRINA. LILLA FLICKA HÄR KAN DU INTE LIGGA. FRÖKEN SALUDRIMILLIAN, KAN DU VARA SÅ SNÄLL ATT ÖPPNA BUREN. JAG MÅSTE BÄRA UT SIRINA. HÄR KAN HON INTE LIGGA.

"JUSTDET DÄR HÖR DU!! JAo.....släpp ut henne nu" Martie lugnar sig lite när Marina talar till honom och lägger en lungnade hand på hans axel. Hon rörde vid honom!? Jisses! Hon kanske ändå? näe.....säkert inte. Han släpper Sally och tar ett steg bakåt då han plötsligt minns att han faktiskt är rädd för henne. Att hon är läskig....Men han kan inte låta bli att lögga armarna i kors och flina åt henne när fler och fler av hans kamrater faktiskt för en gångs skull (kanske?) verkar tycka som honom.

Men men Martie öär för upptagen att tänka på den betryggande handen Marina la på hans axel och på hennes värmande ord. Martie glider på några sekunder in i sina drömmar och ser inte alls ut som mycket alls mer än frånvarande drömsk och röd om kinderna. Kort och gott han ser inte särskillt klok ut men känd som klok är väl matie knappast? Inte för att Martie bryr sig. han tänker inte ens så. HAn är sig själv och bara det något annat är han helt oförmögen till och även om Martie själv uppfattar omvärlden lite annorlunda (utan att det slagit honom speciellt hårt ännu men visst vet han om det) har han aldrig tänkt på hur andra uppfattar honom (Och frma tills han slog följe med det här anhanget har han aldrig belandats sig med mkt folk ändå)

Så tittar han på Marina med något drömskt pirrigt i ögonen. Han tittar henne djupt in i ögonen utan att verka tänka på det och hans ansikte spricker upp i ett mycket stort mycket fult och mycket mycket korkat för artt inte säga förvirrat leende.

"Grrr, släpp ut,grrr,flickan,grrr,för bövelen,grrr"
Rex morrar och fräser i vanlig ordning.
"Grrr, varför,grrr,låser ni in,grrr folk,grrr"
Rex ställer sig helt oförstående till varför man har en intelligent varelse i bur.
Han viftar med armarna samtidigt som han pratar , men smärtan i benet får honom att huka sig ned och ta sig för såret.
"Grrr,aj som,grrr,fan,grrr"

Med hängande huvud kämpar sig Sirina upp till halvsittande ställning. Hon vänder dock sin blick mot sina räddare och öppnar munnen.

"mmm, hej, Aleta och Pocko och, mmmm, Viktor. Jag är bara lite, mmmm, sömnig. Behöver sova mer, mmmm. Det går bra, mmmm, att ligga kvar här."

"Saludrimillian, mmmm, kan Ni faktiskt lita på, mmmm, om hon säger något, mmmm, menar hon det"

När hon har sagt vad hon ville säga lägger hon sig åter på den tyghög hon har som kudde och sluter ögonen.

NÄ NU!!! NU FÅR DET FÖR MÖKARNS LOBOBSTRAR VARA NOG!!!!! Martie blir riktigt arg när han hör Sirina. Här har de tagit sig hela vägen genom zonen och innan det ränt gata upp och ner i hindenburg. mist en kámrat (ja martie kände inte rodel direkt men men andå.) och riskerat sitt liv. Allt för att få tag i henne och nu nu när de hittat henne ligger hon och sover och vill inte gå någonstanns!!! Nä. Kvinnofolk.....

Martie snurrar runt. Så fort att han nästan tappar hattn och illbliger på sirina med galen blick och tar så till orda skrikandes som aldrig förr så saliven sprutar åt alla håll och kanter.

"HÖRRODUDU NU NÄR DU SÅ GOD ATT FÖLJER MED OSS VI ÄR JU FÖR MÖKEN HÄR FÖR ATT RÄDDA DIG OCH SÅ LIGGER DU HÄR VA OCH SOVER!!???? FATTARDUINTEVADVI GENOMGÅTT VA FÖR ATT FÅ TAG I DIG?!! FATTAR DU INTE..JAG BLIR SÅ ARG!!!! VI HAR GÅTT GENOM ZONEN FÖR DIN SKULL. FÖRLORAT EN KOMPIS OCH FÅTT SPRONGA FÖR LIVET. DESSUTOM HAR MITT HUS BLIVIT FÖRSTÖRT SEDAN DU KOM IN I MITT LIV!!! vI HAR..HAR.... vi har sprungit från polisen och vi har. hade den där grodan den där saffrans smajlet smilet eller vad det nu var han hette sagt att du var en sådan här lat egoistisk och ja knäpp kvinna ja då hade det fått vara precis. ja i alla fall för min skull!!!! så kommer du!!+++

Så vänder han sig om mot Sally. fortfarande lika arg.

"OCH DU NU ÄR DU SÅ GOD ATT SLÄPPER UT HENNE DIN MÖKARNS ZONKÄRRING!!!"

"Lugna ner er, sa' ja'," Marina försöker gjuta olja på vattnen även om Viktor nog skulle tycka det vore slöseri, "visst kommer Sally släppa ut Sirina nu."

Hon stirrar slöröksdrottningen rakt i ögonen.

"Eller hur..?"
This message was lightly edited by the player at 08:34, Wed 12 May 2004.

Pocko lunkar med de andra ner till underjorden. Han stånkar och stönar när han tränger sig ner i den trånga trappan. Väl nere är han uppmärksam på allt som händer runt omkring honom. Med laddade bössor beredda rynkar han pannan och spanar. När sällskapet kommer in till rummet där Sirina befinner sig spänner han sina muskler (ingen kan dock notera detta eftersom musklerna täcks av fläsket) och spanar oroat runtom i rummet. Han grymtar.

Plötsligt börjar Pocko le. Ett riktigt fånigt leende. Han slappnar av och sänker sina bössor. Pocko börjar fnittra. Han ser drömmande ut och blicken tycks titta i tomma luften. Han faller pladask, sätter sig på sin feta bak och börjar skratta.
"Vilka roliga små barn... hmm heheh hihi... Undrar hur såsen smakar? ...mmm hihi" Mumlar han för sig själv och fnittrar.

Nu???? va händer nu? POCKO??? Har han blivit...galen? Martie blir knappast gladare av Pockos stördhet utan vänder sig ifrån Sirina klampar fram till Pocko där han sitter och slår till honom allt han orkar rätt i ansiktet (vilket ändå inte är så hårt)."UPP MED DIG FÖR FJÄRNEFYR OCH MÖK VI HAR INTE TID ATT...NÄ DIN FETE KLOSS NU SKÄRPER DU DIG OCH RESER DIG UPP. NU!!!!!!!" Martie rasar vidare. Han byter bara offer och drar tag i den fete Pocko för att få upp honom på fötter. Mycket kan man säga om Martie men att han är stark är det nog knappast någon som skulle påpeka. Men han sliter så gott han kan i POCKO OCH HOPPAS ATT HAN SKÄRPER SIG!

Så får han något så ovanligt som en snilleblixt när han står där och sliter och Pocko fnitttrar vidare likt den jättebaby han är. Han inser plötsligt vad som är felet med Sirina och Pocko eller ja vad som måste vara felet. Luften här måste vara full med vad det nu är som slörökare blir så förvirrade av. "Vi VI MÅSTE UT!!!! UT!1!!! DET STINKER HÄR!!! VIDKEJSARENSALLAKÄPPAR OCH MÖKARNS MÖKENSKAP NÅGOT ÄR FEL HÄR!!! "  Han härjar på som bara den. slutar så dra i Pocko och sliter upp sin pistol igen. Om den där zonhäxan inte vill släppa ut Sirina och om inte Sirina nu vill gå ut själv får han väl tvinga henne. Martie ska ut häriftån och han tänker inte göra det utan sirina basta!!! Han tar sikte på låset och KAKABANG!!! Men han missar vilket får honom att utföra en krigsdans av vansinne framför buren. Han far runt runt som en tok och gapar svordom efter svodom för full hals.

Så lägger han en osande ed över sin fornpistol och stoppar ner den i byxorna igen. Plockar upp sin derringer och sätter den mot låset. BANG!! Bättre så. dörren till buren går upp och Martie slänger upp den och drar ut Sirina i benet. "Nu kommer du med här din...DIN DIN...JA KVINNA!!"Martie drar ut henne ur buren och reser sig hon inte upp och går lyfter han upp henne vilket han faktiskt klarar nu då han är så arg och inte tänker sig för att han egentligen är en klenis av kaliber och börjar stånkande och pustande kånka med henne."JAGGÅRNUOCH JAGTARHENNE MED!!! JAG SKA HÄRIFRÅN OCH DET NU!1 JAG ORKAR INTE MED DET HÄR LÄNGRE JAG VILL INTE. NÄ JAG VILL FAKTISKT INTE VARA MED NÅT MER JAG ÄR LESS PÅ DET HÄR JAG ÄR....."  mARTIE SKRIKER LUFTEN UR SIG OCH FÅR INTE FRAMMER ORD MEN DET BEHÖVER HAN INTE HELLER HANS HANDLANDE TALAR FÖR SIG SJÄLV.
This message was last edited by the GM at 05:02, Wed 12 May 2004.

Viktor som precis tänkt smälta sönder låset, stoppas i sista sekund av Martmardigans skjutande. Han står och ser på hur Martmardigan sliter ut Sirina ur buren och blir glatt överraskad av hans kreativa handlingar. Viktor tar tag i Sirina och rycker ifrån henne från Martmardigans armar. Inte för att han är elak utan helt enkelt för att han tycker Martmardigan ser för svag ut och vill inte att Sirina ska råka ut för någon olycka. Dessutom är strålningen hög här nere så Viktor vill få ut henne illa kvickt. Han lyfter ut Sirina ur källaren och går bort till sin skottkärra, där han lägger henne så mjukt han kan på marken.

SÅDÄR JA,  SOV NU FLICKA LILLA. SNART KOMMER MARINA MED FRÅGOR...

Pocko tittar förvånat upp när Martie slår på honom.
"Eh, eh, öh... Va gör du? Ta't lungt!" Pocko ryggar tillbaka med höjda armar. När Martie lämnar honom för att ge sig på buren reser han sig upp och tittar nyfiket på Martie. När Martie skjuter med pistolerna mot buren skiner Pocko upp och skrattar högt.
"Bra Martmardigan! BRA! Jihooou!" Pocko, som tror att Martie faktiskt dansar framför buren, börjar också dansa och hoppa jämte Martie.

Pocko följer Viktor (som bär på Sirina) ut från källaren. Hela tiden med ett brett flin på läpparna. Martie! Vilken kille! Han börjar minsann lära sig! Kul att ha en 'krutkompis'! Hehe!

Den svärdomen som jästar på Marinas läppar när Martmardigans vansinne alstrar sig i mer skrikande och skjutande är inget för småbarn, så mycket är säkert - men hans handlingar lämnar ingen plats för manöver, det är bara att hänga med och försöka hindra en katastrof!

Med en blixtsnabb rörelse drar hon sina båda Skarprättare och - fast hon pekar dem mot taket - försöker avskräcka vakterna från att ingripa.

"Lugnt o' stilla, pågar - så blir ingen skadade. Nu går vi, o' vi tar Sirina me' oss - o' ni får va' i fred. Uppfattat? Bra."

Sedan backar hon uppför trappan efter sina kumpaner - nu gäller det att undkomma innan dessa rökskallar fattar mod och attackerar.

Om någon av vakterna skulle få för sig att göra något dumt skjuter hon efter benen.

Martie svär och härjar hela vägen ut. han är less på allt och alla och gormar på om allt och inget. Det har slagit slint i huvudet på han och han rasar på. Hans röst blir dock allt hesare och allt han säger allt grötigare, osammanhängande och ohörbart. Så väl ute och Viktor lagt ner Sirina sjunker han ihop och börjar storgråta. Han ser helt färdig ut och kan inte heller annat än gråta. Stora tårar rinner ner för hans kinder, snoret rinner ur hans näsa och han sticker in sin ena handen i munnen vilket får den att bli kladdig av saliv men det bryr han sig inte om. Ärligt talat så verkar det inte som om han överhuvudtaget är medveten om något alls längre.

Saludrimillian försöker säga något när Martmardigan går lös med sina skjutjärn mot cellens lås. Hon gör inte heller något när Martmardigan och sedan Viktor tar tag i den lealösa flickan och tar upp henne ur sitt när nog frivilliga fängelse. Eftersom Marina ser till att hålla Saludrimillian och vakten bakom henne i schack med sina båda pickadoller och Mikke ger skydd åt andra hållet kommer Viktor och Martmardigan ut i mörkret utanför. Solen har gått ner bakom kullen utanför byggnaden och har lagt huset i skugga. Toppen av regnbågen badar dock fortfarande i ett gulbrunt skimmer av dagens sista solstrålar. Viktor och Martmardigan lägger ner Sirina på marken och kontrollerar så att hon lever, trots Viktors lite lagom omilda behandling. Även Pocko kommer upp för trappan efter många om och men, han tittar nöjt ner i det röjda skyttevärnet till vänster och ser till sin glädje något han hade glömt. En knallpåk badar i blodet som pumpat ut från den hagelsvärmade mutanten. Han är tätt följd av Åke, som har nästan lika stora problem att ta sig upp för trappan.

"Krax! Vem var det?", ropar Åke precis när han kommer ut från dörröppningen från trappan. Hans blick är riktad till höger om sig, bort mot området vid den sprängda granatfällan. Han tycker sig ha sett en vit skepnad, som lika snabbt försvann från det ena värnet, till det andra, han hörde dock inte ett ljud, men så snart skepnaden försvinner ur sikte hör han ett metalliskt ljud.

Alltmedan Martmardigan får sitt ryck när han skriker och gormar tycker sig Viktor höra ett mullrande. Han tycker sig känna igen ljudet från en Dynapac Klamper 400 och tittar glatt upp mot kullen. I motljuset ser han till sin besvikelse att det inte alls är en sandplattningsmaskin utan i stället en "vanlig" fyrhjuling, med flera passagerare. Hans skarpa ögon tycker sig känna igen att modellen är en Chrysler Packerjeep, en typisk förmansbil. Oroande nog ser det ut att vara ett bemannat vapen monterat på CP-flaket.

OOC: Inget av det ovanstående har naturligtvis trängt ner till nedervåningen. Rex har dock hört Åkes lilla Krax.
På undervåningen har precis Rex börjat stylta sig upp i den lilla trappan medan Aletas hydrauloljor står på högsta tryck för att skydda sina vänner om något skulle hända. Samma sak med Mikke och Marinas adrenalin.
This message was last edited by the GM at 20:15, Thu 13 May 2004.

Martie skärper till sig när bilen kommer inom synhåll för honom. Eller ja, han slits ur sitt vansinne av den. På mina kalsonger en fornbil! Martie har hört talas om dem men aldrig sett någon tidigare. Han oroas i någon sekund då den verkar vara bestyckad och full med folk men den oron försvinner snart. Hans förtjusning över att se en fornkärra som fungerar är alldelles för stor. Med ögon stora som tallrikar reser han sig upp från marken och fånglor. Varför blev han så arg? Det här är ju riktigt spännande. Aldrig har han sett så mycket eller ens upplevt hälften så mycket på så kort tid (eller överhuvudtaget). Att han varit rejält arg och sedan ledsen försvinner ur hans minne med det. Han tar sig inte heller för att säga något. Att sortera bort gamla minnen och istället koncentrera sog på att filtrera de nya synintrycken tar alldelles för mycket tankeverksamhet i anspråk för att han ska klara det. I alla fall just nu.

När Marina som den sista av deras sällskap börjar backa uppför trappan, fortfarande med blicken riktad mot Saludrimillian och vakten, riktar hon en sista kommentar til slörökarnas ledare.

"Ja' ä' ledsen för att de' fick bli så här, Sally - men hur som helst ä' ja' tacksam för att de' inte blev värre. Om du ändå bara hade kunnat fattat tillit till mej från början, då kanske..."

Hon tystnar en sekund, och tillägger då:

"Men dessa tider lämnar inte mycket rum för tillit, i synnerlighet inte härute i zonen, så de' blev väl bara som de' va' tvunget bli. Ja' hoppas du o' dina, i synnerhet de sårade, kommer mår bra. Adjö."

Pocko skiner upp när han får syn på bössan som ligger i blodet.
"Ehh! Hahaa!" Han lunsar fram och plockar upp den. Han studerar den för att avgöra vad det är för typ.

När brummandet från fordonet når Pockos feta vaxfyllda öron tar han några steg framåt och tittar ut genom öppningen för att kunna se den.
"Du Åke! Kan du se vilka det kan vara me dina skarpa ögon?"

Viktor tittar glatt upp mot Packerjeepen som han genast känner igen. Som vanligt börja han skrika och han ser ut att vara väldigt självsäker på situationen.

ÄNTLIGEN, DET VAR PÅ TIDEN, ÄR NI FRÅN VÄGVERKSKONTOR 46 ELLER 34? JAG HAR MAILAT ER FLERA GÅNGER. MINA UPPDRAGSPARAMETRAR ÄR FULLBORDADE FÖR LÄNGE SEDAN, SÅ DET VAR SKÖNT ATT NI ÄNTLIGEN KONTAKTADE. VAD HAR NI FÖR NYA UPPDRAG TILL MIG?. JAG KAN MEDDELA ATT JAG HITTAT ASFALT OCH MER FINNS I OMRÅDET. VI KAN PÅBÖRJA VÄGBYGGET GENAST, SÄND BARA ÖVER UPPDRAGSPARAMETRAR OCH UTRUSTNING. HAR NI PROBLEM MED PACKERJEEPEN SÅ KAN JAG TA EN TITT PÅ DEN OM NI VILL. JAG ÄR GIVETVIS BEHÖRIG.

Viktor är glad, ensamheten och ovissheten han upplevt i 500 år är nu äntligen över. Han förstår att arbetsgivarna nu äntligen kommer med nya uppdrag åt honom. Åter igen kan han känna sig viktig och användbar. Han kallar på sina vänner, ett sista farväl innan han går ut på nya uppdrag.

POCKO, MARTMARDIGAN, MARINA, AL-1-A, MIKKE, REXROTH. KOM JAG VILL TALA MED ER..

Martie har inte hört så noga på viktor men när han ropar hans namn sliter han blicken ifrån fornåket och går fram mot Viktor."Jao....jo..jao vad är det du vill?" Säger han och försöker titta på sin vän automaten men sneglar hela tiden mot fordonet vilken han tycks mäkta imponerad av.

......Utanför......

Martmardigan som virrar runt lite märker att slörökarna fortfarande sitter kvar på sin plats ett tjugotal meter bort. Han ser också att det inte är så konstigt att Enslam ligger stilla. Hans huvud ligger en liten liten bit bort från resten av kroppen. Det kommer inget svar från fordonet där långt borta (knappt 200 m) efter Viktors rop, i stället hörs något annat. Hårda fötter som slår mot betongfragmenten på marken till höger.

"MUUUU-UUUU-UUUH"

"Vi skaffa ära!!!"

Både Martmardigan och Viktor vänder sig om och ser en jättestor, muterad tjur, som brölande springer i full fart mot dem. I sina klövar håller han en enorm tvåhandsyxa som han höjer mot de båda vännerna. Viktor har för länge sedan raderat minnet av tjurmannen, men Martmardigan känner igen honom från Hindenburg, när de också fick träffa den retsamme jycken med nyborstade tänder.

......Innanför......

"Krax, krax det är en galning här Pocko!"

"Han har huggit ihjäl vakterna!"

"Haaa-Haaa, du missade!!"

Pocko ser mycket riktigt en man som med full kraft hugger mot stackars Åke. Åke flaxar till, och kommer lätt undan det enorma svärdet, som mannen håller i båda händerna. Uppenbarligen kan inte Åke hålla sig ifrån att smäda ynglingen.
Rex lyckas till slut komma upp.

......Nedanför......

"Aaaargh. Min arm, min arm, han brände ett stort hål i den!!!"

Ett tydligt skrik hörs dämpat långt bakom plasticdraperiet, och Saludrimillian hoppar in mellan två plasticssjok. De båda vakterna, som ligger bakom sandsäckarna vid cellerna riktar båda upp sina vapen och är beredda att skjuta mot Marina och Aleta. Mikke har dock kommit halvvägs upp, men är fortfarande i riskzonen att bli skjuten.
This message was last edited by the GM at 20:01, Mon 31 May 2004.