"Jo men det vet Ni, prinsessa, vi är från andra sidan tarven, så att det är vi"

"Hihihihihihihihihi"

Marina märker sitt tålamod med dessa tomhjärnor smullra, så hon besluter att försöka leda samtalet lite mer direkt åt det håll hon siktar mot.

"Jaså, tarven, jaha... Jamen då känner ni kanske min syster, prinsessan Sirina? Svarthårig, lite minre än mej, tycker om o' leka me' spelkort, har en liten fin pryl som hon gör bilder med, vetja..?"

BRRRRRRRRRRRRRRRRR!!

Hela marken vibrerar när Marina nämner prinsessan Sirina.

De halvnakna pojkarna blir fruktansvärt förskräckta av det hela och stirrar på varandra när de förstår att hon verkligen är en verklig prinsessa med magiska krafter.

"Eh, hon måste va hon som vi fångade och sånt för någon dag sedan. Men hon är på andra sidan tarven nu, vi får inte gå över!!!"

"BUHUU-BUHUUU, ät inte upp oss söta prinsessa. BUHUUU-BUHUUUU

De båda männen börjar gråta och Rex känner en söt lukt från den enes höftskynke när han uppenbarligen kissar på sig.

Rex gör ett verbalt angrepp och morrar det högsta han kan.
"GRR,era djävlar,grrr visa oss,grrr,till flickan,grrr!!!"
När dom berättar att dom tagit flickan till fånga så brister det för Rex. Rex är av en sådan karaktär att han tror på alla individers frihet och hatar och förkastar dom som fängslar andra..Han försöker lugna ner sig när doften av urin blir lite för påtaglig.

"Lugn nu, gosse, luuuugn..."

Marina greppar Rex mjukt i nackskinnet, drar honom försiktigt in til sig och viskar honom i örat, "bra så - men överspela inte, dom kan ju få för sej att börja slåss för livet. Sitt o' morra hotfult en stund nu bara så ska' du få se..."

När Rex lugnat ner sig fortsätter hon prata med de två filurerna med en tröstande röstföring.

"Jamen kära lilla vänner, gråta inte så där - Rex ska' va' snäll nu, vetja."

Två stycken bekojtor till får låta livet för den goda sakens skull.

"Här, varsågoda, ta en kex o' torka ögonen, vetja... Sådärja, nu behöver ingen gråta mer. Berätta nu för mej om den där tarven o' varför ni inte får komma över - vem vet, kanske ja' kan hjälpa..?"

De ynkliga figurerna knaprar i sig av maten.

"Dä ä så att vi får ente. Vi sög i oss all röken en dag, och innan vi har hittat lika mycket rök så får vi inte komma tebaka"

OOC: Vibrationen som kom i förra postningen var verkligen en kraftig vibration i marken som även Ni kände. Marina talade i sin vanliga samtalston.

"Jasådetja... hmmm.. jamen ja' kanske kan skaffa mer rök, ja' har en kompis som röker, han me'."

Marina nickar, jo Martmadigan lär väl ha med sig tillräckligt med pipaört eller vad än det nu får vara som han fyrar med i den där högugnen han ständigt suger på.

Ett ögonblicks tystnad inträder medan hon försöker tänka igenom hur de skall förmå dessa två typer att visa vägen till var Sirina hålls fången. När hennes tankebanor når till hurvida de bör hämta de andra från bunkern därborta kommer hon plöstligt ihåg den där skakningen innan. Var det kanske ännu en kolkmal? Det skakade ju till ganska ordentligt precist innan Viktor och Mikke föll ner i malgropen. Eller kanske Pocko hittat använding för sin kruttunna? Hmmm...

"Ni båda kan ju sitta kvar o' vila er här en stund så ska' ja' gå hitta min kompis. Fingra inte vid nå't, okej?"

Marina reser sig och går utanför med en nick till Rex om att följa med henne. När de kommit ut och hittat Mikke frågar hon, med låg röst så inte de både filurerna därinne hör:

"Du Rex, den där jordbävningen har fått mej o' oroas för dom andra nere i bunkern o' ja' tänker gå o' kolla. Om du vill hänga me' vore de' bra, de' blir no' lättare att hitta dom med hjälp av din nos ifall bunkern ä' större än den såg ut från utsidan. Mikke, ja' tänkte du kan väl hålla et öga på dom där båda o' vår patient tills vi återvänder så att dom inte plundrar oss blinda."

Hon ser faktisk en aning oroad ut.

"Va' tycker ni?"

Jo, men jag tar lätt hand om de här filurerna om Ni vill gå dit bort igen.

Mikke plockar upp sin gamla picka och går in för att sikta på de två.

Rex håller med Marina om att det vore klokt att kolla om det hänt deras kamrater något.
Han nickar och morrar lite till svar sedan linkar han iväg mot Bunkerdörren.

Efter att Mikke får låna männens fackla för att kunna fortsätta sikta på dem. Går Marina och Rex ut i mörkret igen. Det är betydligt svalare nu än vad de minns, men raskt tar de lyktan och fortsätter mot platsen där dörren sitter.

Med gemensamma ansträngningar försöker de öppna dörren, och trots att Marina är säker på att hon gör rätt rubbas inte dörren ur fläcken. Eftersom den är helt omöjlig att öppna kommer Marina med slutsatsen att de har lämnat den inre dörren öppen...

"Jaha, men då ä' de' väl inget vi kan göra åt de', då..."

Marina rycker på axlarna med en irriterad min.

"Ja' skulle väl ha anat att ingen tänkt på eventualiteten att dom skulle behöva hjälp, utan dom stack direkt mot plundringen o' glömde allt annat."

Hon suckar, skakar på huvudet och börjar gå tillbaka mot hålan där Mikke och deras "gäster" väntar. Hela vägen dit morrar hon högljudd över sina så kallade kompanjoners agerande.

"Förmökade dumskallar, de' ä' va' dom ä'! Dom köar ju upp för att övergå varann i stupiditet! Alla o' envar vet ju för fysen att när man exploerar i en förbjuden zon så ska' man hålla sej till o' göra de' man satt sej för o' inget, ja' upprepar, INGET SOM HELST annat om man inte vil riskera hamna i nån soppa man inte planerat för. O' va' ä' de' första dom jubelidioterne gör? Skjuter hål i den första infödingen vi ser som skulle kunnat vise oss vägen runt i zonen så vi kanske slapp begå dom värsta misstagen. O' omedelbart därefter får dom för sej att leka bunkerexploratorer istället för o' leta rätt på Sirina o' göra som avtalt, men nähä, så skulle de' inte få bli, nähäicke, de' vore ju det intelligenta sättet o' bete sej o' de' går ju verkligen inte för att dom satt sej i huv'et o' bli årets prisvinnare för dumheter i kejsarklass!"

Marina är ganska förbannad och hennes monolog gasar just nu endast upp hennes vredga.

"O' nu har dom zonenrostamej låst in sej i den där förmökade bunkern så vi inte kommer åt o' berätta för dom att vi vet var Sirina finns! Jamän i Kejsar Thorulfs namn TÄNKER dom på? Deras tunnbenade ursäkt för o' gå in var dum i o' för sej, ja' menar om Sirina verkligen kommit den här vägen skulle vi no' inte hittat en kille här som varit inspärrad på ganska tydligen flera veckor, eller hur? O' de' skulle ju nog ha' gett mening o' fråga ut han INNAN man gav sej i kast me' o' riskera sina liv o' hela missionen mot va' som kan finnas i en förmökad zonbunker: Forntidsfällor, säkerhetsrobotar o' va'vetja för otrevligheter!"

Från alla skräckberättelser som morfar berättade när hon var liten har Marina en ide om vad som kan vänta därinne i bunkern, och det är långt ifrån allt som är värdefulla forntidsfynd som bara ligger där och väntar på att någon skall komma och ta dem.

"Men ja' vet va' de' rör sej om: Zonfynd o' rikedomar. O' de' skulle ju inte va' så bra heller om du o' ja' kom anstigande me' skottsäkra argument på varför dom skulle sluta leka skåjter o' istället komma tillbaks på rätt spår, eller hur? O' vet du, ingen utav dom verkar ha undrat varför den där stackars mutanten satt inspärrad där i slussen. Vet du va' ja' tror? Min teori går på att han o' hans kumpaner redan plundrat den där bunkern på allt den ä' värt o' när dom sen skulle sticka hem o' bli rikare än fon Rijn beslöt nå'n utav dom att man kanske inte behövde dela av skatterna me' han där o' slängde i ytterdörren innan vår mutantvän hann ut. O' om inte vi hittat han skulle han ruttnat bort där o' inget skulle vetat av de', heller. De' ä' min teori, de', o' de' ska' bli interessant o' höra om den stämmer. Om så ä' fallet, förstår du Rex, så jagar våra kompanjoner nu runt inne i en tom bunker till ingen världens nytta. Märkte du en skakningen just innan vi gick hit? O' kommer du ihåg kruttunnan som Pocko släpade runt me'? Ja, just de'..."

Vem kunde ha glömt den? En katastrof som bara väntade på att hända... Och som nu möjligtvis har hänt.

"De' enda vi behöver ä' lite av Martmadigans pipört för o' förmå dom där båda skunkerna o' leda oss direkt dit. Enkelt, eller hur? Så enkelt, faktiskt, att ja' skulle våga lita på att även våra så kallade vänner skulle fatta me' en gång utan uprepning. Men de' FÅR helt enkelt inte va' enkelt, får de'? Nej! O' ja' skulle inte förvånas om nu den där fetthjärnan Pocko sprängt halva underjorden o' fått den andra halvan o' skvatta ner i hu'vet på dom, o' vi kommer inte in för att dom tokjostokerna inte tänkt på o' stänga innerdörren bakom sej..."

Hon ler bittert, sarkastiskt, och torkar en frusterad tår från ögonvrån.

"O' vet du, Rex? Ja' ger fysen i dom o' deras förmökade dumheter, dom ä' ju direkt livsfarliga o' va' i närheten av! O' de' torde bli dess än lättare o' lösa vårt uppdrag om vi inte har dom klantasen o' träckas me'! O' ja' ger fysen i o' ränsa dom från anklagelserna heller, vetja! Alt va' ja' sett hittills bekräfter ju bara att Pyri skulle va' ett säkrare ställe om dom satt i säkert förvar bakom lås o' bom på 37:ans djupaste hål!"

Uttrycket i hennes blick är hårt och hennes röst bävar en aning med förargad vredga nu hon kommer att tänka på Sirina, orsaken till att de alla är här ute i zonen.

"Skit hål i dom! Skit hål i deras rykten. Skit hål i deras futtiga existenser! Skit hål i om dom buras in på livstid, slängas i Boxen, spränger ihjäl sej härute eller hitar nå't annat sätt o' bli kolkmalföda! Men inte fysen ska' Sirina, en stackars oskuldig flicka som förslavats o' hela livet utnyttjats av fula manslingar, tvingas fly sin rätt till ett anständigt liv o' sen förslavas ytterligare av ett zongäng knarkrökpulverskallor bara för att en korrumperad typ som Linus Drake inte gillar o' få sina sjuka tendenser avslöjade när han - som alla andra mansgrisar i arme Sirinas unga liv - utnyttjat henne för sina perverterade syften o' kastat henne bort som en sliten sko. O' när sen den fula grisen hyr Nimroddare, ex-PSIPOn, o' kejsaren vete vilket annat skumrask för o' ta' dö' på henne o' alla som känner till sakens rätta o' snuskiga sammanhang, då ska' ja' no' allt lova o' bringa saken til dom rätta myndigheternas kännedom o' fram i ljuset så alla kan se vilket svin Linus Drake egentligen ä' - me' eller utan dom där dumjävlarnas hjälp!"

Marina stannar en bit från hålan och ser för första gången under hennes tirad direkt på Rex.

"Nu går vi in o' rotar igenom utrustningen. Ja' vet att pipört fanns på inköpssedeln o' me' lite tur finns de' kanske nå't kvar som inte Martmadigan ta't me' sej. Om så inte ä' fallet förmår vi no' ändå hursomhelst dom där gashjärnorna o' visa för oss var vi kan hitta Sirina. O' sen gör vi nå't åt saken. Ä' de' okej me' dej?"

"Grr,Ok,grrr"
Morrar Rex till svars.
"Oj oj vad ho snackar mycket den där bruttan", tänker Rex för sig själv.
Men men hon har ju rätt i det mesta.
Rex vänder på klacken och återvänder till lägret vid Marinas sida.
Väl där börjar han  gå igenom lägret efter pipört med hjälp av sitt utmärkta lucktsinne.

De båda tar sig in i den relativa tryggheten i sitt rum där de 3 som de lämnat verkar vara mycket lyckliga.

Mikke skrattar gott åt något som en av de andra sagt. Alla sitter och tuggar på någon typ av rot eller liknande som en av de rädda männen tagit ur sin påse. Mikke ser ordentligt snurrig ut när han tittar på Marina som kommer in.

Efter en snabb titt på de andra ser Marina att de har samma glasartade blick som Mikke. Rex hittar snabbt den nedpackade förpackningen med rökblad.

Bådas ansikten spricker upp i hjärtliga leenden när de ser rökat.

"Oj, det här smakar ju gott säger de när de fått vars ett stopp, men det är inget mot slöröken som jag rökte upp"

Men om jag får den packen med rökblad, så kan jag visa Er till tarven, redan inatt om Ni vill!

Marinas upprörda humör har redan lugnats en del när hon och Rex når tillbaka till hålan, och när de både främlingarna erbjuder att visa vägen till tarven ljuser hon upp i ett nöjd leende.

"Jättebra, vi säger väl de', då. Men vi måste få liv i den här figuren först," säger hon och nickar mot den medvetslösa mutanten, "så vi slipper släpa honom. Vi väntar till imorron bitti, då får vi se hur han mår."

...och om våra så kallade 'vänner' bryr sig om att återvända... tänker hon för sig själv...

Då det är kväll så föreslår Rex att det är bäst att ge sig av på morgonen, om deras automatvänner och den tjockaklumpen har återvänt dvs. Då Rex redan har vilat så kan han ta vakten.
Han tittar oxå nogrant till den skadade mutanten som ligger i deras läger så att han inte blöder igenom bandage eller dyl.

Marina och de halvnakna pojkarna somnar sött, tillsammans med Mikke. Rex tittar till mutanten, visst är det en del blod på bandaget, men det blöder inte så vidare värst...

Rex tittar ut över det mörka landskapet och intresserar sig över de märkliga, självlysande fenomen som dyker upp och försvinner här och där ute i natten. Plötsligt hör han en rörelse från mutanten som rullar över och sätter sig upp.

"Vatten, vatten!", säger han matt, med sin avlånga trut.

Rex rycker till och blir ganska överaskad av att mutanten helt plötsligt reser sig upp. Mutanten är bara någon milisekund från att få en kloförsedd tass i ansiktet.
När Rex inser att det inte är någon fara, letar han upp lite vatten bland packningen, han tar även fram lite mat. Han sträcker sedan vattnet och matbiten till mutanten.
"Grrr,Här,Grrr"
Rex synar den undernärda individen nog.


"Grrr,SÅ,grrr,vad gjorde,grrr,du,grrr,nere i,grrr,hålet med,grrr,dom knepiga,grrr,dörrarna?;grrr
Det inte så socialt begåvade Rex försöker starta upp en konversation, dels för att han är intresserad och  dels för att få mutanten att känna sig trygg.

Den senige varelsen tittar förskräckt på Rex när han försöker vara vänlig. När han får vatten lugnar han sig dock och han tar också emot lite mat.

Rex' morrande får dock alla andra i rummet att vakna och de båda unga männen ser väldigt missmodiga ut.

"Utgångsdörren gick i baklås...", säger mutanten matt, när han dricker lite mer vatten.

"...och jag var den ende överlevande...", de sista orden får honom att se väldigt sorgsen ut.

"Va' ä' de'...?" frågar Marina sömnigt och gnider sig i ögonen. När hon ser att mutanten vaknat till liv frisknar hon dock omedelbart till och lyssnar noga till hans ord.

"Du får verkligen ursäkta de' där," säger hon och nickar mot mutantens skottskadade ben, "vår ledsagare va' en aning skrämd av zonens alla faror. Säg," fortsätter hon snabbt för att undvika prata för mycket om den olyckliga händelsen, "hur länge satt du egentligen inlåst där nere?"

Mutanten tittar på de församlade med en tacksam min och nickar vänligt mot dem alla.

Han vänder sig till den ene av de unga männen.

"Jag förlåter dig, ledsagare, Zonen är hård, och i mörkret kan skuggorna spela en spratt. En del grymmare än andra"

"I vilket fall som helst så har Ni räddat mitt liv. Jag hade aldrig kommit ut utan Er."

Efter att Marina har visat upp sitt osande färska nummer av Polisgazetten och berättat vilket datum det är, så låter han ett litet leende spela över den fläckiga munnen.

"Det betyder att jag har varit där nere i mer än 2 månader! Inte konstigt att jag är så hungrig och törstig. Jag hade ju inget mer än vatten med mig ner. Däremot är jag inte trött, jag har sovit tillräckligt!"

När mutanten har fått upp farten ber han om mer vatten, och mer mat. Han är i sanning hungrig.

OOC: Ni har ju en hel del mat med Er, och om han får hållas och äta hur mycket han vill äter han upp 7 dagsransoner under natten. Säg hur mycket mat han får om Ni inte låter honom äta sig mätt...

"Ni verkar intresserade över mina förehavanden nere i bunkern, och jag ser inget hinder till varför inte jag skall berätta. För drygt ett par månader sedan fick jag och mina vänner köpa en karta som skulle visa vägen till en bunker från den gamla tiden. Säljaren själv hade varit där och gjort sig en förmögenhet på att sälja fornfynd från denna rika gruva. Som han nu sade hade han fått ihop tillräckligt mycket krediter för att dra sig tillbaka, men det hindrade honom inte att ta hutlöst betalt för sin karta...

Tillsammans med mina vänner satte vi kurs på fornbunkern och det märkliga var att bunkern faktiskt existerade! En del grus hade rasat sedan den förre exploratorn varit där, men vi var ju utrustade med grävspadar, så det löste sig. Den första dörren forcerade vi på ett par dagar efter att vi funderat ut hur den egentligen fungerade. Att vi inte kunde öppna den andra förrän den första var stängd tog inte mer än ett par timmar att komma på.

Min trogna fornlykta lyste upp en stor bunker som var betydligt torrare än vad som är vanligt här ute. Vi kom ner för ståltrappan och in i ett rum som var helt rensat på artefakter så när som ett trasigt bord, och i ett närliggande rum såg vi samma sak, men här var en ofantlig mängd plasticsfärgade trådar som stack ut genom väggarna. Det hade i sanning varit en rik fornfyndsgruva, men den föreföll nu tom. Med bräckjärn tog vi oss igenom ytterligare en dörr och ner för ytterligare en trappa. Denna trappa slutade vid en dörr som vi också kunde öppna utan problem.

Detta tredje rum var täckt med märkliga träramar med metallnät uppspänt mellan dem. De stod alla ut från väggen i två våningar och stabiliserades av stolpar som var fästa i golv och tak. Inte heller här fanns det något av vikt att finna och vi kände allt mer missmod när vi såg att allt redan verkade vara omhändertaget i denna vår gruva. Jag var fortfarande sökandes när mina vänner fortsatte in i nästa dörr. Plötsligt hörde jag först ett rop på fornspråk och snabbt därefter hörde jag Saling skrika "Vik hädan, ondskans hantlangare!" Strid utbröt och en stor explosion hörde, och en av mina vänner kom springande ut från dörröppningen svårt sargad i huvudet, han föll i det att han försökte ta sig upp  för den nedre trappan. Nyfikenheten gjorde dock att jag inte reagerade så fort som jag borde. Jag såg blixtrande ljus från dörren innan mina andra två vänner kom släpande sina egna svårt sönderbrända kroppar innan de föll samman i en hög i rummet. Då beslutade jag mig för att fly, och jag tog mig upp för trapporna och in i slussen där jag till min fasa märkte att den sista dörren inte gick att öppna! Jag kunde ju heller inte ta mig tillbaka in i komplexet mot en säker död.

Därför bestämde jag mig för att ställa mig i ide och hushålla med det vatten jag hade med mig, blott väntande på att den gamle girigbuken skulle sälja en ny karta till samma skattkammare. Det tog dock längre tid än jag hade hoppats, men nu är Ni äntligen här. Jag ger Er gärna ersättning för kartan Ni har köpt för att komma hit, för här finns inget mer att få, bara död och förintelse.

Under berättelsen tittar de båda ungdomarna förskrämt på varandra och till slut ber de om att de skall få lämna det provisoriska lilla huset.

"Vi kan komma tillbaka om några timmar, i morgonen, om Ni vill ha hjälp att hitta vägen till Tarven!"

Marina lyssnar med koncentrerad min och uppslagen notbok medan mutanten berättar. När han slutpratat ser hon till att han får sin andra och sista ransonen (fika ihjäl sig kan han väl göra när han återvänder till civilisationen!) och lite mer vatten.

"Ojdå," säger hon och slår ihop notboken, "vilken historia! Tur för dej att vi råkade lägga vägarna förbi. O' inte ska' du behöva ersätta oss för nå'n karta, heller, vi ä' här ute i annat ärende - men de' kanske du kan hjälpa oss med istället, som tack för hjälpen o' allt de' där, vetja. Men ät nu först, vi kan prata om de' sen."

De båda rökskallarna verkar oroliga, så Marina ägnar kort sin uppmärksamhet mot dem genom att ledsaga dem ut framför hålan där hon återlämnar deras vapen.

"O' ni, pågar - stick ni bara o' leta slöröksörter eller sån't. O' kom sen åter imorron nån gång. Ingen brådska, mitt på da'n ä' helfint, då ä' vi no' klara att dra till Tarven, vi me'. Passa på er nu, pågar, o' försök inte plocka skottnypon, okej? Vi ses!"

När de båda försvunnit (Marina tar notis av åt vilket håll de gick) går hon in i hålan igen.

"Då, så! Nu vet vi var hon finns, o' vi har guider som kan leda oss dit. Men ja' litar inte et dugg på dom där tokjosingarna eller va' dom nu än intagit för o' bli sådär överlustiga som dom va' tidigare - vi bör hålla ett vakent öga öppet för den eventualiteten att dom återvänder me' sina kompisar i ont uppsåt. Vem vet, kanske dom kommer försöka använda oss som tillträdesbiljett istället för mer rökknarkpulver, om dom talade sanning tidigare så vet vi ju redan att dom gärna tar fångar - o' om dom tror vi bara ä' vi fyra stycken kan dom ju få för sej att vi ä' lätt byte."

Den tunga pistolen i bältet får en klapp.

"Men då får dom tro om igen. Hursomhelst," Marina sätter sig bredvid den sårade mutanten, vi har ju inte ens introducerats ordentligt än. De' där vilddjuret," hon pekar flinande på Rex, "han heter Rex, o' rävpälsen där borta ä' Mikke. Ja' själv heter Marina. O' va' heter du, då?"

Mutanten, som fortfarande är långt ifrån frisk, försöker ta sig upp i riktig sittande ställning, men sjunker snabbt tillbaka igen.

"Mitt namn är Enslam Syyg

Jag ber om ursäkt, men även om jag inte är trött det minsta, så känner jag mig ändå dåsig. Kan tänkas att jag behöver mer vatten och mat. Har Ni verkligen inget mer Ni kan undvara?"

"Det ser ju ut att finnas en del i det där lasset"

Mutanten pekar på Martmardigans och Pockos matlager.

"De' ä' inte märkvärdigt att du känner dej hungrig," svarar Marina förstående, "men du har redan gnagat i dej två fulla dagsransoner - ja' tänker att de' ä' no' bäst om du tar de' lite lugnt me' käket o' låter din mage vänja sej vid mat igen. Slutligen vet vi ju inte heller när de' går skaffa mat igen eller hur länge vi måste bli kvar här ute i zonen. Vi ska' vänta me' o' äta tills i morron bitti - så blir de'."

Marina går bort till utgången och tittar genom den annalkande gryningen, mot bunkern.

"O' sen ä' de' ju frågan om om o' när o' hur många av våra följeslagare som kommer o' återvända från deras lilla expedition ner i bunkern - dom kommer säkerligen också behöva vila o' äta."

Hon vänder sig mot Rex och Mikke med en oroad min.

"När solen gått up går vi o' knackar hårt på den bunkerdörren - dom kanske återvänt dit o' råkat i samma olyckliga omständigheter som Enslam här, me' en bunkerdörr som endast kan öppnas utifrån eller va' vet ja'. Om dom inte svarar fortsätter vi vårt sökande utan dom."

Beslutet ser inte ut att glädja henne, snarare tvärtom, men hon ser ganska bestämd och orubblig ut.
This message was last edited by the player at 07:37, Fri 13 Feb 2004.

Rex känner en stark känsla av olust inför att dom kanske aldrig får se mekorna och den tjocka fläsk mutanten igen. Men Marina har rätt, till villken nytta skall dom sitta och vänta här på att några kanske aldrig kommer ut ur bunkern.
Han nickar med hållande till polisen från huvudstaden.
"Grrr, vi gör,grr ett sista försök,grrr,i morgon,grrr"
Rex sätter sig på plats igen vid dörren
"Grrrr,om vi inte,grrr,får tag,grrr,i dom då,grrr,så fortsätter,grrr,vi,grr"

Han spanar sedan vaksamt ut i ödemarken, i fall dom skulle råka bli överfallna.

"Grrr, sov en,grrr,stund till,grrr,jag vaktar,grr"
Rex ger Marina och mutanten en uppmanande blick, sedan fortsätter han att titta ut i zonen.

"Ja, låt oss vila nu, de' lär bli rikligt att göra i morron," svarar Marina, plötsligt medveten om hur trött hon egentligen är, och lägger sig under den hopfällda tältduken.

"Sov gott."