Pfyyhhh!

När Marinas förvåning - över att dödarmaskinen inte gjorde slut på dem alla utan bara trampade bort utöver de slaggegrå slätterna - dragit över suckar hon lättad och laddar om pistolen.

*klick!*, säger det när hon snappar igen bakladdningsmekanismen, snurrar pistolen runt fingret på dens väg i sidhölstret, och vinkar kokett (endast en aning skakad av det våldsamma mötet med automaten) mot de återvända bunkeristerna.

"Hej," säger hon med ett oväntat lätt leende, "hittade ni Sirina, då?"

Hon skickar Rex en kort, införstådd blick och vänder sedan åter sitt påtagna milda leende mot de fyra hobby-exploratorerna.

"Eller bara nå't användbart spår, kanske..?"

Martie's plötsliga närhet får Aleta's kretsar att glöda och hon besvarar instinktivt hans kram. När hon sedan hör vad han viskar i hennes hörselenhet blir hon med ens ordentligt besviken och knuffar bort honom.

"Nej men hej igen på er allihopa, återsamlade till sist. Vilket äventyr! En väktare från den gamla tiden, helt otroligt, synd att hans kretsar var i oordning bara..."

Orden bara flödar ur Aleta, som en aldrig sinande ström. Hon fortsätter:

"Nej, Sirina såg vi inget spår av, men väl en del andra intressanta saker, kom och se själv, något användbart måste ju finnas, tyckte jag såg en lucka i det sista rummet..."

"Eh jao nej Marina inga spår...alltså...ja nej vi fann inga spår. Men vad sa du Aleta vad har du hittat?"

Martie börjar återigen att tycka att det här är spännande igen. de är ju alla samlade och saker och ting verkar lösa sig till det bästa. dessutom är terrorroboten ett minne blott. Fast något djupt inom honom är faktiskt också djupt besviken över det. Han svor ju på att ha ihjäl honom? Men men roboten var väl ändå honom och de andra övermäktig så det var nog lika bra.

Efter att ha kramat Aleta plockar han fram sin pipa. stoppar den och tänder på. Aaahhh..underbara tobak. Han har velat göra det länge. Även om detta kanske är bästa platsen eller tidpunkten för ettt rök så bara måste han. Han suger in några djup bloss och suckar förnöjt.

Marina studerar Aletas reaktion gentemot Martmadigans kram och högljudda viskning, konkluderar att hans hörsinne måste blivit åtminstone lättare skadad av alla buller i underjorden, Pocko's panglekar, otvivelsamt.

"Jasåfårmansepåverkligen," säger hon surt, "ni har alltså bonkat runt i underjorden som rubbitar på tokjos, sprängt bort halva bunkern inifrån gissar ja' - o' allt ni hittat ä' en 'spännande lucka'," sarkasmen blir allt tydligare i hennes röst, sarkasm som födds av oro, rädsla och nu lättnad över att de alla sluppit undan ett grymt öde, "o' nå'n grassatgående terrorrobot. Fina fynd, vetja! Dom ska' no' hämta in en redig förmögenhet hemma i Hindenburg, vetja!"

Hon skakar uppgivande på huvudet och låter vreden fördampa - än finns det hopp att hon kan få sina kamrater att inse felet och uppge den där bunkern, där endast ond och bråd död väntar.

"Nej vet du Aleta, ja' tror inte de' ä' så himla interessant me' nå'n odefinierad lucka som sannolikt bara döljer än fler dräparmaskiner. Särskilt inte som vi andra i mellomtiden faktisk har inte bara tagit reda på var Sirina finns utan också har hyrt två stycken infödingar som kommer leda oss direkt dit - me' lite tur, omtanke o' försiktighet."

Marina ser nästan helt ledsen ut när hon fortsätter efter att ha kastet en sidoblick på den tobaksnjutande Martmadigan. Oj, den stackaren kommer att bli ledsen när han får reda på vad hon lovat 'infödingarna'...

"De' var vare sig billigt eller lätt, o' de' ä' nog mer än ett pris at betala än för denna oväntade framgången, men de' fixar vi. Så om ni lekat färdigt i den här dödsfällan kanske ni vill gå o' återhämta er inför morrondagens prövelser..? Då kan ni även få höra från den sårade mutanten själv vilka fruktansvärda fasor som väntar nere i den där förmökade bunkern innan de' ä' för sent - som de' nästan blev för han själv."

Hon vänder sig halvt, som för att gå tillbaka mot deras nattskjul i ruinhålan.

"Hänger ni me'...?"

Pocko klampar glatt ut i dagsljuset. Hans blodiga kropp och ansikte glittrar vackert i solens sken. Han ser sig om efter roboten och upptäcker sina vänner. Han skiner upp ytterligare.
"Heeej mina vänner! Hur e läget? Så plåtburken ville inte leka mer?" Pocko tittar på den 'flyende' roboten. Plötsligt förbyts Pockos leende mot en butter uppsyn.
"Jag har inge krut kvar... inga kulor heller..." Han pekar demonstrativt mot sin rygg (där kruttunnan fattas).
"Så nu fasen är det roliga slut! Ska vi åka hem?"
Pocko ser undrande på sina vänner.

Aleta blir argare än nånsin över Marina's uttalanden och ställer sig framför henne, på tå för att verka längre än normalt och hytter med ett finger i Marina's ansikte.

"Hör nu här Marina!", säger hon skarpt, "vi kanske inte är några exploratorer men chansen var god att något intressant kunde finnas därnere. Vi kanske hade lite fel men det är nu mer än nödvändigt att vi får kompensation om så bara några plasticsbitar. Pocko har inte en kula kvar och jag har inga krediter alls. Något måste vi ju försöka få med oss i så fall, eller hur?"

När hon inte får något omedelbart svar, stampar hon uppgivet i marken och går mumlande därifrån, bort mot slussdörren. Hon stannar några meter därifrån och blickar in i mörkret. Utan att tala till någon särskild säger hon tyst:

"Jag vill i alla fall försöka igen..."

Martmardigan tänker så det knakar. Vad menar Marina?? han som var så glad att se dem nu är han förvirrad igen?! tycker hon inte att det är bra att de är oskada och...nåja.....vid liv i alla fall? och vad menar hon? kvinnor.....mer gåtfulla än den klurigaste forntidsmanick. Undrar i alla fall om Inte alla kvinnor drabbades av någon form av mutation eller kanske någon form av sjukdom.....det tål att undersökas...Martie lägger det i minnesbanken över saker att göra efter detta och lämnar det där.

Han puffar på sin pipa och går nära Aleta, lägger sin arm om hennes axlar och mumlar något om att lugna ner sig...Marina...människa....kvinnofolk....låt dem hållas...deförstår inte bättre.... Även att han står så nära har även Aleta svårt att höra allt han mumlar.

Allt lugnar ner sig när de kommer ut, men plötsligt blossar trilskandet upp igen. Aleta stretar åt sitt håll och Marina åt sitt. I mitten står Pocko och funderar på hur hans krut och kulor bara kunde försvinna. Han fnissar dock igen när han känner att det fortfarande är ordentligt med hagel kvar i byxorna.

Det är fortfarande natt i zonen, luften känns märkligt kletig och otäck för alla församlade och spänningen för vem som kommer att vinna i dragkampen dras till sin spets när Viktor står och stirrar efter den bortlinkande roboten. Han ser inget även om himlavalvet faktiskt börjar bli lite gråaktig igen, det är dock ytterligare någon timme kvar till gryningen.

Den orange roboten har sin saftblandare på och verkar till och med mer förvirrad än vanligt. Efter några förväntansfulla sekunder hörs en metallisk röst.

"DET STICKANDE NI TROLIGEN KÄNNER I ERA KROPPAR ÄR STRÅLNING, BARA SÅ NI VET!"

OOC: Sorry för att Ni har fått vänta på postning, men jag vill helst att Viktor skall ge sin syn på det hela. För ett tag sedan diskuterade han med mig om reservdelar, och nu finns det en hel, gående hög!"

"Jamän gör du de', då..," svarar Marina surt på Aletas skarpa replik, "räkna inte me' att ja' kommer o' räddar dej ur bunkern en gång till, bara - mutanten sa' i övrigt att de' finns gott om dödarmaskiner därinne så du får ha de' så roligt."

Hon skakar klanderfullt på huvudet och lyssnar endast med ett halvt öra till Viktors skrikande om strålning.

"Ja' går i alla fall o' lägger mej nu, o' i morron bitti drar ja' o' räddar Sirina. Ni andra kan för min skull hänga me' eller ruttna i vilken bunker som helst, de' kvittar för mej. Go'natt."

Sedan går hon tillbaka till hålan.

Rex tittar runt lite på vännerna samtidigt som han kliar sig i pälsen. Han grymtar fram något ohörbart sedan linkar han i väg efter Marina. Han läger sig på sin plats i lägret för att vila lite, striden mot atomaten tog på krafterna.

Viktor står i slussöppningen och begrundar allas glädjeyttringar som snarast byts mot ittitationer och hänvisningar mellan vännerna. Efter en stund går han fram till Marina. Ni ser och hör genast stora metallgrytor och slevar som hänger och dinglar lite överallt på Viktors kropp när han kommer gående. Viktor tar alla de lösa metallföremålen och lägger framför marinas fötter. DET HÄR FRÖKEN MARINA, KAN VI ANVÄNDA OSS AV NÄR VI SKA LAGA MAT.  INTE HÄLFTEN SÅ STRÅLNINGSSKADADE SOM NI SJÄLVA ÄR.

Viktor tar sedan upp sin slägga som nu är en hacka. Han vänder sig om och ser ut att titta efter något. Plötsligt börja Viktor småspringa med hackan i högsta hugg mot den linkande Terrorroboten. Han stannar upp efter några meter och vänder sig om. JAG TÄNKER INTE LÅTA DEN STÖRSTA RESERVDELSSKATTEN GÅ IVÄG MITT FRAMFÖR MINA ÖGON, OCH DESSUTOM ÄR HAN EN VÄGARBETSMÖRDARE. KOMMER DU ALETA? JAG FÖRSTÅR NU ATT DU INTE ÄR KÄR I HERR TERRORROBOT LÄNGRE MEN NU NÄR DET FINNS MÖJLIGHET TILL GRATIS RESERVDELAR BORDE ÄVEN DU AGERA SOM JAG. ELLER?

Martie funderar på att hjälpa sina vänner automaterna. Han drar sin Derringer och laddar den men precis när han tänkt springa efter stannar han upp och ser ut som om han precis kom på något. Terrorroboten är ju bevisserligen av en långt farligare kaliber än vad han kan hoppas övervinna. Nej...låt de andra mer kapabla ta hand om den. Martie är rätt nöjd att han överlevt den första konfrontationen med roboten. Visst har han förmökarns ont och hade han bara varit i stan hade han nog uppsökt en läkare.

"Eh jo...ja...altlså är det någon som kan se över mina skador jag eh vad heter det? Ådragit? Ja..som jag jao ådragit mig.

Han tittar runt på er alla utom Pocko som han betvivlar har speciellt avancerade kunskaper i såväl första hjälpen som mer avancerat läkekunnande. Kanske Marina?

"Hahaha! Snälla Vicke! Fattar du inte att det därä plåtmonstret är övermäktigt! Jag har pepprat honom full med bly och ändå sprang han oberörd iväg. Neee, du minsann min gamle vän, det är bara att inse... det va kul så länge det varade... och sanna mina ord... det va kul! Hehehe!" Pocko skakar skrattande på fläskhuvudet. "Jaa, jävvlar!" Pocko minns den roliga sprängningen. Visst, den hade inte varit perfekt men det hade minsann smällt rejält. Det var ju visserligen onödigt att spränga HELA tunnan, men det gjorde ju å andra sidan att han fick en trevlig flygtur ut i trapphuset. Pocko ler fånigt.

Efter en liten stunds fnitter och mumlande vänder Pocko sitt blodiga ansikte mot Marina.
"Du! Nu är jag beredd att jaga Sirina. Jag ska nog bara sova en liten stund. Tyvärr har jag inget krut kvar och heller inga sluggar, men här finns en del hagel i alla fall. Å de e ju bra!" Pocko går sedan bort till lägret och faller ner på marken och somnar. Snarkningarna börjar kort därefter.

Viktor väntar inte speciellt länge på att Aleta skall svara på hennes kommentar om reservdelar utan sätter på sin surrande saftblandare så att alla ser det blixtrande, orange ljuset.

Marina, Rex och Pocko börjar gå mot natthärbärget och Martmardigan följer också med, eftersom han inte ser de vackra metallvarelserna när de försvinner bort. Aleta spejar efter Viktor när han tar sig iväg och ser klart och tydligt hur han springer och stannar till för att lyssna och ta ut kursen på vart terrorroboten tar vägen.

Motvilligt och med plutande underläpp följer hon dock med de andra till det lilla huset som nu har blivit inrett. Då och då tittar hon bort mot Viktors blinklampa och antar att det troligen är sista gången hon ser honom.

När sällskapet kommer fram till huset möts de av att se att den räddade varelsen ligga vaken och titta ut i mörkret. Han ser ut att fortfarande vara väldigt tärd, men åtminstone vid liv.

Aleta, som stannar kvar vid dörröppningen ser att det orange ljuset har försvunnit bakom en kulle och ett ljud av metall som möte metall hörs över nejden. Hon stannar till och hör ytterligare slag som träffar, dock inte så ofta... Efter en stund slutar ljuden och Aleta antar att det är det sista de någonsin ser av den dumdristige vägarbetarroboten. Hon går in i jordhålan och i skenet från den lilla oljelyktan kan en droppe olja synas tränga fram under hennes IR-öga, kanske är det ett reglage för avståndsbedömning som har fått en skada, eller kan det vara något annat?

Borta i mörkret kommer Viktor ifatt den svarte demonen.

"HALT! DU VÄGARBETARMÖRDARE, NU SKA DU FÅ KÄNNA HUR DET ÄR ATT GÅ UT PÅ E4:AN OCH TRÄFFAS AV EN SCANIA SCR3000 VAJERSTOLPESHÅLSLAGARE MODELL 3!"

Han svingar sin hacka mot terrorroboten som han knappt ser i mörkret. Det orange blinkandet gör dock att han åtminstone har ledsyn mot sin fiende. Flera av slagen missar, och den andre roboten slår tillbaka, likaledes med dålig träffprocent. Så står de tu och viftar i luften innan Viktors hacka plötsligt finner sitt mål på terrorrobotens bröst. Plåten som skyddar roboten får ett litet hål men han vevar ändå på med sin elektriska stav. Viktor träffar ytterligare ett par gånger, men de träffar som inte glider av tar sig knappt igenom kevlaret. I stället får terrorroboten till slut in en ordentlig träff i Viktors vänstra armenhet. Det pyser betänkligt från den träffade armleden och Viktor börjar fundera. Under funderandet står terrorroboten kvar och slår med sitt elvapen, men missar hela tiden.

"SMÅ STENAR SLÅR MAN SÖNDER MED HACKAN, MEN RIKTIGT STORA STENAR KRÄVER SLÄGGA. DETTA VERKAR VARA EN STOR STEN!"

Under terrorrobotens ihärdiga slag skruvar Viktor i stället fast slägghuvudet på sin alltiallopinne, och sätter tillbaka hackan där den skall vara.

"ÅÅÅ-HEJ!"

Viktor svingar med full kraft mot den svarte terrorroboten och träffar densamme rakt i huvudet. Det är en enorm kraft som Viktor har kanaliserat i det här slaget och roboten dyker rakt ner i backen. Det rycker inte ens från kroppen, men hydraulaolja pumpar från halsen där huvudet tidigare satt. Några kablar och andra attiraljer gör att huvudet ändå hänger fast på kroppen.

"SÅDÄR!"

Viktor tänker att det hade varit praktiskt att ha tagit med sig skottkärran hit till striden, men tar ett rejält tag i robotens ben och börjar vandra tillbaka till de andra. Det är inte lätt att hitta tillbaka, speciellt inte utan ordentligt ljus. Som tur är dyker dock solen upp ganska snart, och det gör att han efter ett tag ändå lycks ta sig tillbaka till rastplatsen. Han lägger robotkroppen på sin "Sohlbergs" och provar så att det verkligen går att köra den över stock och sten. Med viss möda, och risken är att han väl får byta hjul på den när de är tillbaka beslutar han sig för att det är fullt möjligt.

"Men oj du Viktor. Det var i sanningen en bragd eller...jao....bra gjort i alla fall!!"

Martmardigan är imponerad över vad Viktor åstakommit. Ska han vara ärlig mot sig själv delade han faktiskt Aletas åsikt om att de faktiskt sett det sista av sin kära vän och kollega Viktor tidigare. Allra helst då han till syvende og sist sprang ensam efter den mörka forntids demonen.

"Eh du Viktor...jao om du vill jao....skulle jag kanske försöka utvinna vad som går av automaten jao. Du vet...så slipper du bära omkring på hela alltså... Eh givetvis är reservdelarna dina att göra vad du vill med. Jao...det var ju faktiskt ändå du som slog sönder honom"

Martie kan inte låta bli att faktiskt se imponerad ut när han talar till sin automatvän. Tänk att de t.o.m. gjorde vägverkets robotar så pass formidabla. När han tänker detta kommer han också att tänka på hur illasinnade de automater som faktiskt enbart konstruerades för att ha ihjäl foolk måste vara och blir livrädd något som märkts under ett par sekunder innan han lyckas tränga bort tanken och lägga den i minneslådan för saker han aldrig mer ska tänka på.

DET VAR MIG EN TUNG RACKARE,  HADE BEHÖVT MITT RESERVAGGREGAT FÖR ATT KUNNA LYFTA DEN SKROTHÖGEN. Dom som inte redan har vaknat av morgonljuset har definetivt vaknat nu när Viktor börja skrika.

TACK FÖR ERBJUDANDET MARTMARDIGAN. DU HAR JU TIDIGARE VISAT STOR FÖRMÅGA PÅ DINA AUTOMATKUNSKAPER. OM DU NU TROR PÅ ATT DU HAR MER KUNSKAP ÄN MIN DATABANK SOM INNEHÅLLER SPECIALISERINGAR PÅ OMRÅDER ROBOTREPARATION, SÅ FÅR DU GÄRNA FÖRSÖKA. MEN TÄNK PÅ ATT RESERVDELARNA FÖRMODLIGEN BLIR OBRUKBARA OM DU INTE DEMONTERA DOM PÅ RÄTT SÄTT. SJÄLV SKA JAG REPARERA MIN SKADADE ARM OM DET GÅR...

DU MARTMARDIGAN, SPARA EN KEVLARRYGGPLÅT TILL ALETA. DEN VILL HON KANSKE HA SOM MINNE. Viktor försöker förmodligen skämta, eller så är han fortfarande lite osäker på om Aleta verkligen var kär i Terrorroboten. Isåfall ligger han nog illa till eftersom han nu dödat hennes ex.

Viktor sätter sig ner på marken utanför jordhålan och börja bända och skruva på sin skadade arm enhet. Efter en lång stunds mekande får han till slut ihop armen, som nu ser ut att fungera på ett funktionellt sätt. När han sedan är klar kom han för en gångs skull att tänka på uppdraget om Sirina och den skadade mutanten. Han reser sig plötsligt upp och springer in i jordhålan och börja skrika. MARINA..  HUR GICK DET MED MUTANTEN.  LEVER HAN?   HAR NI HITTAT SIRINA?
This message was last edited by the player at 11:51, Tue 09 Mar 2004.

Om robotar kan tappa hakan så kommer nog Aleta närmast när Viktor tågar in släpande på metallhögen. Hon bara stirrar och kan inte tro det är sant. Möjligtvis var den redan ordentligt skadad, men ändå...

"Det var modigt gjort, Viktor, eller rent av dumdristigt, kanske bör du kalibrera logik-modulen ytterligare... Bra gjort i alla fall, reservdelar kan vara svåra att få tag i, men här har vi ju nu tillräckligt."

Aleta sätter sig ner att rengöra sitt gevär som fått rejäl användning på senaste tiden, medan hon nynnar på en melodi hon hört nånstans: "Diggi-loo, diggi-ley, alla tittar på mig..." Hon stoppar också på sig ytterligare fem skarprättarskott från packningen och putsar sina kängor tills de blänker. Kanske putsar hon i onödan, men vem vet vad som väntar under morgondagen?

Sedan lutar hon sig tillbaka och låter nattens ljud ge vika för det dova susandet från hennes egen interna defragmentering.

Inte heller Marina kan låta bli att överraskas av Viktors återvändo i triumf. Med ett huvudskakande leende betraktar hon den snurrige roboten och dens byte av skrot och han kan inte låte bli ge den en berömmande klapp på den rostiga axeln.

"Ja' borde skälla på dej, Viktor, men å andra sidan har ja' för mej att det inte skulle ändra mer på dej än på dom andra..."

Med et kluckande sätter hon sig bredvid den numera vakna mutanten och väntar på att alla kommit in i lägerhålan.

"Då, så - om ni kan va' tysta en stund så ska' ja' berätta va' vi ta'tt reda på om Sirina."

När läget tystnat öppnar hon sin lilla svarta bok och börjar tala om vad som hänt utifrån sina noter.

"De' här ä' Enslam Syyg." Hon nickar mot mutanten brevid henne. "Han o' hans kompisar - varav en hette Saling - köpte för ett par månader sen en dyr karta som visade dom hit till bunkern där de' angivli't skulle kunna hittas gott om fornfynd. Så sa i alla fall kartförsäljaren, o' de' ä' ju de' äldsta tricket i luraboken. Hursomhelst tog Enslam o' hans kumpaner sej in i bunkern o' hittade den alldeles tom avsett ifrån några "onskans hantlangare" som hade ihjäl Enslams kumpaner. Enslam drog sej tillbaka till slussrummet men kom självklart inte ut, dörren går ju endast att öppna utifrån, och där hittade vi han sen. "Onskans hantlangare har ni redan träffat en utav, tänker ja'."

Marina nickar mot skrotdungan i kärran.

"O' de' har som ja' redan sagt inte ett fysens dugg att göra me' Sirinas försvinnande - eller återfinnande, för den sakens skull. De' har däremot två zonlodisar, vänta -" hon bladdrar snabbt i boken tills hon hittar det hon söker, " Vynte o' Blekk heter dom - som råkade här förbi i nåt zonörtsrus av en helt annan värld - dom var värra tillredda i skallen än ja' nånsin sett makens, inte ens på 37:an! Hursomhelst, när dom kom sej över överrasknignen att träffa oss här o' deras rus la' sej fick vi ur dom att deras stam, by eller va' fysen vetja hade kommit över en flicka som motsvarar Sirinas beskrivning. O' nu hålls hon alltså fången i deras läger nånstans å andra sidan nåt dom kallade för "Tarven"."

Marina bladdrar åtskilliga sidor bakåt.

"Nåväl, men om inta ja' misstar mej kan de' va' de' vattendraget som skär igenom zonen - dom två typerna sa' i alla fall att dom "inte fick komma över", o' då kunde nå't ju liksom tyda på att min förmodning passar. Vynte o' Bekk har lovat komma hit o' hämta oss i morron bitti. Sen leder dom oss till Tarven o' då får vi se om inte vi kan komma över där dom inte kunde - enligt dom själva så fick dom inte komma över för att dom "sugit i sej all röken", va' de' nu månne betyda."

Marina klappar ihop boken och deponerar den i fickan igen.

"Så då va' de så, de'. Va' tänker ni om de' här?"

Martmardigan lyssnar absolut inte på Marina upptagen som han är att kasta sig över den slaktade roboten. Med sina verktyg slaktar han den ännu mer till oigenkännlighet. Han ser ut att riktigt stormtrivas. Han skrattar förnöjsamt för sig själv. Pustar, nickar och mumlar. Kliar sig i kalufsen som sticker fram under hatten. drar sig i öronsnibben och ger sig åter i kast med robotliket.

"Här Viktor jag antar att de här är dina" säger han när han är färdig och pekar på en hög delar brevid roboten han nyss demolerat.

"Hade han inte varit så jao...trasig..ehm..jao hade jag nog kunna fått ut ännu mer delar ur honom än det här. Men jag gjorde så gott jag kunde jao"

Sedan lyfter han upp en större del av Robotens ryggplåt. den är inte av kevlar men ändå.

"Här Aleta Viktor sa att du säkert ville ha den här" Han säger det med ett förnöjssamt leende på läpparna som om han hjälpt till att göra henne glad. Inte ett spår av ironi finns i hans röst bara ärlighet. "Jao det är kanske inte kevlar men jao...en bit av hans rygg är det"

Aleta hade tänkt sig en lugn stund men vaknar nästan genast av Marina's myckna pratande. Hon lyssnar intresserat till en början, men tänker att Marina kanske blir lite väl lång-'rand'-ig emellanåt, nånting Aleta fnissar åt i många minuter.

"Dessa slörökare ter sig som tämligen opålitliga vägvisare för mig, men om du litar på dem, Marina, så må vi följa dem..."

Aleta reser sig upp när Marty presenterar sin present.

"Åh, tack, Marty, riktigt användbar den här", säger hon leende och gör en kort nigning för honom, "Hmm, kan nog nyttjas som sköld, om den bara hade hål här och nånting att hålla i där..."

Aleta's röst tystnar till ett lågt mummel när hon sätter sig ner med plåtbiten och sina planer för den.

"Jo men....jao Aleta...eh jag skulle nog kunna...jao om du vill alltså kanske kunna få den dära eh biten? jao...alltså jag skulle nog kunna göra en sköld av den åt dig. En rem och något att använda till handtag bara så..ja omöjligt är det väl inte eller hur?"

Martie skiner upp då han ännu en gång ser en chans till att faktiskt göra sig nödvändig. Visst ser han kanske chansen att briljera lite ännu en gång också men det är inget han säger högt. Dock lyser det återigen i hans ögon av den iver han brukar visanär han får användning för sina verktyg och kunskaper.

"Men annars kanske vi jao...eh borde börja tänka på att ta oss till den dära tärven eh? tarven? rännan? eh ja...jo...vi är ju här för att söka rätt på hon den dära Serina var det hon hette va?"

Att han inte lyssnat på Marina är tämligen uppenbart.

Viktor begrundar noga Martmardigans robotslakt samtidigt som han försöker lyssna på Marinas monolog. Viktor får syn på terrorrobotens röstmodul ligga och skräpa bland skrotdelarna. Tyvärr är delen trasig men Viktor försöker ändå ersätta sin egen men resultatet blir bara lyckat i några sekunder innan han låter som vanligt skrikande igen.

Det var verkligen inte dåligt herr Martmardigan... 7 reservdelar så snaBBT,  FLera av doM har jag lETat efteR LÄNGE.

Viktor öppnar sina reservdelsfack och stoppar in några av de nya reservdelarna där. Samtidigt väljer han noga ut 3 stycken reservdelar som kan tänkas passa en AL-1-A enhet. Viktor går sedan fram till Aleta och överräcker 3 st reservdelar. VAR SÅ GOD MIN BÄSTA VÄN. DETTA KAN DU BEHÖVA.

Viktor vänder sig sedan om mot Marina och börja skrika som vanligt. TARVEN! HMM TARMEN, TRAVERS KANSKE..  TYCKER JAG HAR HÖRT DET FÖRR.  MEN JAG KAN HA FEL.  TÄNK OM DE DÄR VYNTE OCH BLEKK LURAR OSS. DOM KANSKE KOMMER TILLBAKA MED HELA STAMMEN OCH DE SÄTTER OSS ALLA I FÄNGELSE. BETYDLIGT VÄRRE ÄN 37,AN. HUN... VARG.. RÅTT.. BZZZZKRRR. JAG MENAR VÄNNEN REX SOM HAR BRA LUKTSINNE KAN VÄL HITTA DIT SJÄLV UTAN DERAS HJÄLP.  HADE VARIT BÄTTRE FÖRBERÄTT OM REX SPIONERAT PÅ DOM FÖRST.  VI ÄR DÖMDA.
This message was last edited by the player at 11:36, Wed 10 Mar 2004.

Rex morrar åt den skrickande vägarbetsroboten när han kallar Rex för alla konstiga djursorter. Men hejdar sig efter någon sekund. Han lägger sig ned igen på sin plats i väntan på avfärd.

Viktor och Martmardigan grejar och mekar de få timmar som är kvar innan morgonen går över i dag. Under tiden sitter även Aleta och fixar med ryggplåten. Marinas redogörelse låter alla fundera, men eftersom inte de två halvnakna männen dyker upp, fortsätter hon, och de andra att sova.

Dagen gryr, men det är ingen underbar sol som slår emot zoncamparna. I stället formligen väller det ner ösregn av den allra värsta sorten. Den rivande, torra luften har bytts till att bli en fuktig och kvävande dimma. Automaterna och den självutnämnda auturgen har tagit sig in under tak även de.

Många timmar har gått, och när regnet har avtagit något dyker plötligt två våta figurer upp i dörröppningen! De tittar åter förskrämt på varandra när de ser hur många som egentligen befinner sig i deras lilla kula. Över huvudena bär de varsitt blad från någon stor växt, som Ni inte ens har sett här i zonen, för att skydda sig mot regnet.

Aleta spänner fast sin nya sköld på ryggen, den är alltför otymplig att ha på armen hela tiden, och reser sig upp när de två främlingarna kommer in.

"Var hälsade, Zonmutanter!", säger hon högtidligt, "och välkomna in, nej det var inte riktigt rätt, öh, slå er ner vetja..."

"Åh, ni är ju alldeles blöta, här ska ni få en filt att värma er med, sådärja..."

Sedan sätter hon sig ner och betraktar nykomlingarna, Vynte och Bekk, hette de va? Jo så va det nog...