Martie spanar oroligt på de två nykomlingarna. Han gillar dem automatiskt inte. Allra helst inte sedan hans senaste bekantskap den otäcke Mikke visat sig bevisa för honom att främlingar oftast bara är otrevliga för att inte säga otäcka. Han drar sig bort mot Pocko och Rex vilka han bedömmer vara de bästa att gömma sig bakom. Han stirrar på dem, vägrar släppa dem med blicken men är noga med att inte kolla dem i ögonen. Han säger dock inget.

Viktor har precis defragmenterat och gått igenom de senaste händelserna när han nu upptäcker något fruktansvärt. Var är grytorna och slevarna som Viktor slängde framför Marinas fötter? De ligger kvar utanför arbetsbarracksdörren. Samtidigt kommer han att tänka på hur lite dom har undersökt arbetsbarracken, där kanske finns instängda vägarbetare mm. Hela situationen gör Viktor fruktansvärt panikslagen. Viktors processorer och logikenheter blir oense och han börja rycka o skaka som en frusen Re.. hund.

Ivrigt springer han plötsligt fram till Martmardigan och rycker tag i hans ena arm, samtidigt som han börja dra iväg honom mot bunkern och vrålar. KOM MARTMARDIGAN, SKYNDA KOM KOM.  NI OCKSÅ ALETA OCH POCKO.  VI HAR JU INTE UNDERSÖKT ALLT I BUNKERN.  DÄR FINNS JÄTTEMYCKET GRYTOR SLEVAR OCH ANDRA INTRESSANTA VÄRDEFULLA TING.  SKYNDA SKYNDA. VI MÅSTE UNDERSÖKA NU INNAN DET FÖRSVINNER...

Viktor tycks fullständigt glömma och ignorera allt som Marina sa och han ser inte ens åt figurerna Vynte och Blekks håll. Han släpper Martmardigan och springer tillbaka för att hämta skottkärran.

Pocko, som har sovit hela tiden trots tumultet, vaknar plötsligt upp.
"Hungrig!" Skriker han. Pocko reser sig och rotar omkring för att hitta något ätbart. När han får syn på de båda zonmutanterna springer han plötsligt tillbaks till sin sovplats och rycker tag i sina gevär.
"Inkräktare!" Han riktar sina bössor mot mutanterna och plirar på dom med misstänksam blick.

"Näe Pocko...de är nog eh vägvisre eller ja något sånt? tror jag i alla fall. Men ha de dära bössorna. De ser ut att vara eh jao..vad gamla farsgubben kallade för myskomutisar"

Martie känner sig trygg brevid store Pocko. Visst är den store fete klunsen något oberäknelig men men. Han stirrar runt lite på de andra. Ska Viktor verkligen ge sig ner igen? kanske skulle han följa med? eller? Jao kanske.....men det kanske är en dum ide? Men tänk vad som kan finnas där nere?! Martie drömmer sig bort för en stund men skakar så på huvudet vaknar till och bestämmer sig för att vänta och se vad de andra gör. Fast sugen är han kanske skulle han. Jao jag gör det tänker han och klampar iväg efter Viktor.

"Vänta Viktor!! Eh jao jag kommer med."

En ny morgon. En helt ny dag. På vanliga dagar njuter Marina av morgonstunden som något nära den bästa tiden på dagen - nybadat och med en kopp varm skottnyponsaft och en varm bulle brukar hon sitta i fönsterkarmen i sin varma morgonrock och betrakta hur Hindenburg börjar vakna på gatorna nedanför.

Denna morgon kunde varit likadan. Men det är den inte. Varför måste den börja så här?

Marina undertrycker sin stora lust att sätta två stycken fyrtiofemmakulor i Pockos dumma feta nacke och nöjer sig med att ställa sig mitt mellan Pocko och de två återvändande slörökare.

"Hej, pågar!"

Hon höjer handen och ler till hälsning, lättad av att se de båda slöskallarna.

"De' va' då värst va' ni dröjde. Men strunt nu i de', vi ä' klara o' dra iväg, ja' ska' bara hämta lite prylar - o' er belöning, förstås."

Marina hinkar upp i sin utrustning och supplerar med ett par saker från den gemensamma högen: Mat för sånär fyra dagar, ett fylld vattenskinn, en oljelykta, 1 dunk lampolja, och ett rep. Hon plockar även upp ett paket tobak.

"Ja' tar bara så de' - förhoppningssvist - räcker för mej o' Sirina. Om nån utav ni andra vill hänga me' får ni ta va' ni behöver men glöm inte lämna nåt åt dom som blir kvar."

Hennes röst är nästintill blottad för känslouttryck, hon struntar alltmer i vem som i hennes ögon är dum nog att stanna kvar. Men när hon visar upp tobakspaketet för Vynte och Blekk har ett mån av vänlighet iblandad bestämdhet smygit sig tillbaka i hennes röst.

"Den här, grabbar, den här ä' go' röka. O' den får ni när ni visat mej var den andra prinsessan finns. Nu så går vi!"

När Aleta ser Marina göra sig klar för avfärd får hon lätt beslutsångest.

"Kanske är det som Viktor säger, det finns mer att hämta i bunkern och det tror jag med, men det får vänta, Sirina är viktigare, vi kan alltid återvända senare, några dagar mer eller mindre gör väl ingen skillnad..."

Aleta plockar ihop sin packning och säger bestämt:

"Jag kommer med dig, Marina!"

Återigen gör Marinas regnkappa ett bra jobb genom att skydda från det ihärdiga regnandet. Hon plockar på sig den utrustning som hon anser sig behöva och är startklar på snabbast möjliga sätt.

Aleta ställer sig även hon i förväntan att komma iväg. Rex har sedan länge varit klar och även han har packat på sig det han behöver.

Pocko har en smula ångest för vilket håll han skall välja. Men Marina påminner honom om hans mamma. Hon kanske inte är lika tjock och har lika hårda nypor som hon, men ändå. Även han ställer sig i kön efter Marina. Han greppar tag i vagnen och låter Martmardigan lasta av det sista av sin älskade tobak som Marina tydligen byter bort utan urskiljning. Martmardigan fyller upp sin vattenflaska och också oljelyktan för att bringa ljus i den vackra boningen under mark.

Enslam är för krasslig för att gå själv, men å andra sidan så har han inget större intresse av att stanna kvar här, åtminstone inte utan mat. Därför tar han plats på vagnen.

Även Mikke packar ihop sin utrustning för att följa med.

Glatt tågar Viktor med skottkärran iväg mot bunkern. Robotkadavret låter han för stunden ligga i hålan. Bakom honom följer Martmardigan med struttande steg och funderar åter på forntidsmänniskornas excellerande när de har byggt hydrauliken i denna automat. Enkel och ändamålsenlig, precis som han själv hade gjort om han hade byggt en vägverksrobot.

OOC: Viktor och Martmardigan är tillbaka i "Down the Bunker" övriga fortsätter här.
This message was last edited by the GM at 10:57, Mon 15 Mar 2004.

"GHAAAAAA!!!! GE MIG MIN TOBAK!!!!! MIN TOBAK GE MIG TILLBAKA MIN TOBAK!!!!! Martie blir milt sagt riktigt arg. hans sliter till sig tobaken den ska minsann inte bytas bort!!! inte alls!1 tobaken är avsedd att rökas av honom själv inte av någon annan!!! Sina vänner kan han gott tänka sig dela med sig till..kanske? ja ett pipstopp eller två med det här?! ALDRIG!!!

Han kokar av ilska. högröd i ansiktet tuggar han på sin egen tunga och ögonen trycks nära nog ut ur sina hålor. han håller krampaktigt i tobaken med båda händerna mot sitt bröst och backar undan från dem alla. Det här går han minnsan inte med på!!! ingen har ju  ens frågat honom om vad han tycker om detta. De andra grejjerna får de väl ta de är honom inte alls lika viktiga!! Men Svin äte mig hellre går jag ensam till den dära tarven eller vad det nu hette än det här!! Så förmökat omöjligt att hitta den per egen maskin kan det ju ändå inte vara.

Marina's ögon blänger till med ilska åt Martmardigan's högljudda protester och det frenetiska sättet han river tobakspaketet ur händerna på henne. Sammanbitet morrar hon:

"Nu ska' du fysamej lyssna på ganska noga: De' där ä' inte din röktobak. De' ä' våran röktobak. O' orsaken till att ja' tar de' ena utav dom två paketen ä' att vi behöver de' för o' hitta Sirina. Fattar Ni de', Herr Martmardigan?"

I bältet under hennes öppna regnkappa sitter en Skarprättare och lutar hotfullt mot hennes handflata. I bältet bredvid den tunga pistolen sitter Marinas gyllene polisbricka som en vänlig påminnelse om hennes befogenheter. Visst är det oklart hurvida Hindenburgspolisen har någon officell jurisdiktion härute i Musközonen men brickans autoritet backas ändå på något sätt upp av den grova pistolen och Marinas uppenbara beslutsamhet. Och ögenblicket verkar illa ämnad åt juridiska spetsfindigheter.

"Ja' hoppas verkligen att du har så pass mycket vett att du fattar att värdet av vårt enda spår står o' faller me' att du ger ifrån dej hälften av tobaken. För du fattar väl att ja' inte tänker låta dina förmökade barnsligheter obstruera den Kejsarliga rättvisan som ja' har befogats o' skipa?"

Kallt som is stirrar hon honom rakt i ögonen.

"Nähädu, bäste herr Martmardigan - de' blir över ett lik. Mitt eller ditt, vi får se vilket. Känner du dej tursam?"

Martie börjar gråta. AV ilska eller för att han faktiskt blir ledsen är ett mysterium. Mest troligast för att han är arg och inte fattar mycket alls just nu. Vaddå inte hans röktobak? Han köpte den ju och han är den enda somröker den också för den delen. Han blänger surt på den dära idioten Marina och sätter sig ner i ett hörn. fortfarnade med tobaken i ett krampaktigt grepp mot bröstet. Han mumlar en lång nära nog ohörbar ramsa medans tårarna rinner ner för hans kinder.

Han tycks dock fundera på något en stund.....

Marina betraktar exploratorns sammanbrott med en hård min som långsamt byter till hennes alltmer vanliga trötta utseende. Med en suck slappnar hon av och tar bort handen från pistolen i bältet.

"Vill nå'n va' så snäll o' ta' den där röktobaken från honom..?"

"NEEEEEEEEJ!!!!" Vrålar Martie för full hals med ögon rödsprängda efter gråten. Det är hans röktobak. Eller ja någon av de andra får gärna smaka av den men den ska absolut inte ges bort till några främlingar som dessa zonmutanter. Han ser inte längre ledsen ut. Utan hans ögon börjar riktigt lysa av ilska.

"För Skaparn's skull, Martie, det är bara lite slörök, och säkert dåligt för dig också. Låt de ta ett paket, Sirina's liv kan hänga på det, inte vill du ha hennes livsolja på dina händer? Dessutom kan jag ge dig något intressantare att titta på, en mörkgrön burkaktig cylinder med en knapp på, det lyste lite ur ena änden, men nu fungerar den inte alls, du kan få den mot att du ger slörökat till mutisarna... Vad säger du?"

Aleta håller fram den mörkgröna cylindern och vickar den retsamt mot Martie.

"Du vet att du vill ha den... Seså ge rökat till Marina så är den din."

"Ja visst sörrö!"

De två halvnakna männen vinglar fram och greppar tag i Martmardigans armar efter den betalning som Marina lovat. Martmardigan känner förtvivlan inom sig eftersom de är starkare än han själv. Han vet dock att han har sin derringer laddad innanför kläderna, men är det värt att skjuta någon för tobakens skull?

Även Mikke plockar upp sin fornbössa men riktar den inte mot någon speciell.

Viktor har redan kommit bort och öppnat bunkerdörren.

Pocko och Rex är helt enkelt klara för att gå.

Marties nyfikenhet över Aletas gröna mojäng tar överhanden. Något motvilligt låter han de halvnakna männen få tobaken och han rycker snabbt ifrån Aleta cylindern och studerar den noggrant. han vänder och vrider...pillar och smeker den en stund. Så skiner han plötsligt upp.

"Det är en flicklampa...en forntida lysmakapär...ett riktigt litet underverk men jao vi skulle behöva lite ulklektricität eller jao ulektrisi...äh...jao....vi skulle behöva energitillförsel till den alltså. Butterier? jao eller epack? funkar nog bättre...och så...jao den är ju inte si så bra skick men det skulle jag nog kunna fixa....om jag bara hade lite finare verktyg än de jag har med mig och lite...jao...delar!"

Martie tycks hwelt ha glömt sitt utspel. Reser sig upp. stoppar ner cylindern i väskan och börjar knalla efter Vickan.

"Jag kanske..jao...kan finna några i bunkern...i vilket fall....eh...jag tror inte vi borde lämna Viktor helt själv va? eller? näe...." säger han till de nadra och skriker sedan för full hals efter den springande roboten.

"Du VIKTOR VÄNTA JAG FÖLJER...MED DIG....NER!!!!"

Martmardigan glömmer formligen allt om tobaken och springer allt vad han kan mot sin orange "vän" men försvinner i regnet. Aleta lyckas dock se att han kommer in i bunkern efter att ha tänt lyktan igen.

Regnet fallet tungt över sällskapet när de tar sin vandring efter de två männen. De luktar båda två på tobaken och tar ett par steg tillbaka till Marina.

"Men det här är ju tobakka bara"
"Det skulle ju vara riktiga grejor, myspuff och alg-gas!"
"Det här kommer vi inte att få komma tillbaka till stammen med!"

Vynte tittar moloket på Marina, men han skiner upp ändå.

"Å andra sidan så luktar det här helt annorlunda"

"Det kanske inte är så kul, men det här luktar ju faktiskt gott, i förhållande till det som vi brukar bruka"

Han tar upp en liten pinne, som han stoppar med tobaken efter att han tagit upp sitt höftskynke som regnskydd (japp, han är naken under)

Han tar några kraftiga drag. Och låter röken stanna kvar i munnen i en halvminut innan han släpper ut den.

"Näe, inte ett dugg kul. Men gott!"

Det här kan vi ta med Er till tarven för i alla fall! De båda ser väldigt glada ut, om än blöta, när de traskar och börjar till och med sjunga en liten visa:

Sessan kommer med speleman,
Kolken han kommer med rom.
Rökat det kommer med västerbrand.
Men Vynte han kommer med sång.
Hejri-hejra, hejri-hejra,
å gammeloxen kommer med buller och bång!
Håll undan för käftarna,
håll undan för dom,
han klipper och tuggar, ditt liv blir ej långt.
Då är det bäst att ha rökat pååå!!!
Det känns inte när han knaprar dåååå!


Sångrösten med vilken Vynte klämmer ur sången är inte alls dum, men sångens uppbyggnad lämnar mycket att önska.

Det ihärdiga regnandet gör att hjulen skär ner i gyttjan och när alla går med lervälling till knäna går det inte längre. På grund av sina många skador har Pocko ordentliga problem, till och med han verkar ha ont. I närområdet finns inte något tak, så Mikke kravlar sig under vagnen och sätter sig där på huk. Ni andra har fortsatta problem, även om det naturligtvis finns plats för en till under kärran.

Vynte tar också och kravlar in under den. Aleta hoppar runt och gör hoppsasteg när hon plötsligt får syn på en 3x2 meter stor plasticsplatta med vågigt mönster. Visserligen lite sprucken här och där, men den gör ändå att några till kan få lite skydd mot vattnet. Prylarna på vagnen blir allt mer uppblötta, och efterhand blir det allt mer problem med att hålla dem så att sakerna inte blir förstörda.

Från sin plats under vagnen tar Vynte till orda.

"Usch ja, och efter det här kommer svidan. Det är bara att hoppas att man åtminstone får ha något skinn kvar på kroppen den här gången!"

Efter en lång tid avtar dock regnet igen, och avstannar helt efter ytterligare en stund. Vagnen sitter dock illa fast i leran. Ni ser att från Era kläder och från vagnen stiger det upp en tunn rök, när solen börjar lysa på dem. Alla känner också att det bränner och svider överallt där de blivit blöta, dvs överallt... Speciellt varmt känns det när solen skickar sina strålar mot Er.

Marina känner stor lättnad när Aleta lyckas övertyga Martmardigan lämna över tobaken, och hon sickar henne en tacksam blick - hon hade inte alls lust att tvingas ta röktobaken från den halvtokiga exploratorn med våld och hennes nerver gick på helspänn när deras båda förare tog tag i honom - hon skulle ju möjligen ha tvingats stoppa deras våldsamheter på ett oönskad och ganska definitivt sätt som skulle gjort hela konflikten än vansinnigare.

Men det är inte enbart med lättnad att hon ser Martmadigan halsa efter Viktor ner i bunkern, hon känner även ett visst ansvar för att de båda så onödigt riskerar sina liv på det här sättet - om hon ändå hade lyckats övertyga dem om att följa med i jakten efter Sirina istället för att gå och bli dödade av fler terrorrobotar i bunkerns dunkla djup. Och hennes försök att jaga bort skuldkänslan lyckas inte helt, de dystra tankar återvänder när hon sitter sammanhukad med de andra medan regnet slår på plastplattan.

När regnet äntligen slutar är dock Marina än fastare besluten att hitta Sirina innan denna förmökade zonen skapar fler konflikter, kräver fler liv, och den svidande känslan i huden kommer som en välkommen om än smärtsam distraktion från hennes själakval.

"Aj fysen!" morrar hon, "Va' gör man åt den där förmökade svidan, då?"

Hon vänder sig mest till Vykke och Blekk med sin fråga, de måste ju veta något råd? Det känns ju som om de brinner!

"Går de' skölja bort me' vatten, kanske..?"

"Ja, det är enda chansen i så fall!", säger Blekk

"Hemma i lägret gör vi det, vi dyker i Kvalmet, men härute får man låta det vara! För någon månad sedan så hade jag inget skinn på bena alls, hehehe"

Blekk skrattar, men han ser egentligen inte glad ut. Han verkar snarare vara väldigt, väldigt orolig för vad som väntar honom.

"Så här blir det när man inte får vara i stammen. De kallar det för ett 'rättvist' straff. Och man kan ju inte gärna ta sig ett dopp i tarven heller, hehehe"

Efterhand som solen torkar upp vattnet på era kroppar får Ni en stark rodnad på utsatta kroppsdelar. Det är bara Aleta och hennes kropp som helt motstår svedan. Marina lägger dock märke till att det börjar ryka från hennes svarta hår.

"Stå still, Aleta," säger Marina och avbruter sin egen sparsamma avsköljning, "du pyser."

Med så lite vatten som överhuvudet tagit möjligt sköljer hon igenom Aleta's svarta man tills det sluter ryka.

"Sådärja! Gör samma, allihop, me' varanns utrustning o' kläder - två o' två, de' blir lättare o' se var de' pyser utan o' behöva ta av sej kläderna."

Marina ä' dock mycket medveten om att detta slöseri med det dyrbara dryckesvatten måste begränsas samtidigt med att de behöver hitta mer ganska snart.

"Säg, grabbar?" frågar hon de två rökskallarna när alla gjort vad de kunde och sällskapet är på väg igen, "var går de' o' hitta rent vatten här ute i zonen, egentligen?"

"Ja, de é Kvalmet då. Det enda vi vet om i alla fall, vi har inte druckit från Kvalmet på bra länge, så rötan kommer nog snart och tar oss. Vi har varit tvungna att till och med äta grejs som vi har hittat här. Ingenting vi rekommenderar, ät inget, drick inget. Jag fick utslag i hela halsen. Om Ni visste hur svårt det är att klämma blemmor på insidan av halsen. Och vad äckligt det smakar sen!"

"Knyckelbäver och spigg, är väl det minst oätliga här. Spiggen gör ju dessutom att man inte behöver dricka så mycket heller.

Vynte ryser när han tänker på vad han har varit med om.

Eftersom Ni måste spara på färskvattnet sköljer Ni alla av Er något sånär. Uppenbarligen är dock kläderna det som tar mest stryk av att inte kunna sköljas ur ordentligt. Medan de torkar bränns det hål i dem, förutom på de båda pundarnas skinnbyxor. Ylletröjan som Rex har på sig får stora hål i sig och kan inte användas efter att den torkat. Samma sak med de som har haft kläder av tunnare tyg. Brännmärken har uppkommit i dessa och tyget har blivit väldigt sprött. Efter någon timme har dock kläderna torkat tillräckligt för att ta på sig igen.

Pocko får kämpa med vagnen, men lyckas med de andras hjälp få snurr på hjulen igen. De drar vidare och när de kommer in på ett område med lite mer växtlighet, grönt, frodigt gräs, blir det dock lättare att dra kärran igen, så Pocko klarar det själv. Ansträngningen efter arbetet har dock varit stor, så alla känner sig en smula sömniga.

Marina skådar det gröna gräset med en skeptisk min. Det ser alldeles för fridsamt ut för att vara mitt i en förbjuden zon.

"Va' tycks, grabbar?" Hennes fråga är mestandels riktad mot de båda vägvisarna. "Går de' bra o' göra läger här o' fika, kanske även vila lite?"

Rex kastar ylletröjan åt sidan och tar i stället upp den blodfläckiga långrocken han tog av "typerna" inne i hindenburg. Han börjar sedan intresserad att undersöka det närliggande området med sitt luktsinne samt sin vildmarks "expertis"

OOC: "Av någon andledning kan inte jag använda dicerollern, så sl får slå för luktsinnet samt vildmarksvanan"
This message was last edited by the player at 05:11, Fri 26 Mar 2004.

I förhållande till de andra ser nu Rex riktigt välklädd ut. Marinas regnrock är också ganska välbehållen, men övrigas kläder ser inte lika bra ut.

Innan de båda slörökarna har hunnit säga något om gräset är det Rex som tar till orda:

 "Grrr, undan eller väck, morr. Det där är, Grrr, inget vanligt gräs, det är Giftgröna, Grr! Den äter såna som, grrr, oss, grrr."

Han manar på de andra i sällskapet och mycket riktigt ser de att det stora gröna gräsfältet rör sig efter dem. De springer dock med lätthet ifrån fältet och vandringen fortsätter ytterligare en halvtimme när Marina ser ett högt torn bortom en kulle. När sällskapet kommer över kullen ser de ner på en bro 100 meter bort som går över ett 20 meter brett vattendrag. Bortom detta men i anslutning till bron är ett högt torn byggt. Ytterligare lite närmare ser allihop att det rör sig folk runt bron.

"Uppe i tornet står en kille med KSP, höhö. DE smäller bra!"

Pocko klappar händerna av förtjusning medan de andra tycker att det ser mycket oroande ut.

"Det här är Tarven och det där är familjen Melin, riktigt otrevliga typer. Det är deras bro. Nu kan vi inte hjälpa Er längre, vi får inte komma till andra sidan förrän vi har ersatt vår stam. Rökat Ni ger oss räcker nog inte, men ta resten av betalningen och ge det till stammen, och säg att det är från oss"

Pockos kropp värker ordentligt. Det bultar smärtsamt i huvudet och på många andra ställen på hans fläskiga kropp. Det smärtande regnet gjorde ju heller inte saken bättre. Det var länge sedan Pocko kände sig så här nere. Ingenting är speciellt kul nu. Han tänker sorgset på sitt förlorade krut och sina förbrukade slug-patroner. Dessutom saknar han sina vänner Martie och Viktor. Pocko känner sig en smula övergiven. I detta sällskapet finns det ingen som förstår honom. Pocko drar ansträngt kärran efter sig med en bister min. Han säger ingenting under hela vandringen...

När sällskapet når kullen och blickar mot det höga tornet får Pocko syn på KSP:n. Han kastas handlöst ur sina deprimerande tankar och ställer ner vagnen. Han kan inte låta bli att klappa sina händer av förtjusning.
"Hihihi" Pocko drömmer sig bort.
"Hej, familjen Melin. Den dära KSP:n är min." Drömmer han högt.

Efter flykten från giftgrönan passar Maria på att berömma Rex för hans vaksamma sinne - utav de många saker som hon definitivt INTE behöver nu har hon inga problem att klassificera smygande dödarväxter!

Framme vid Tarven stoppar hon Blykke och Vekk innan de lämnar sällskapet åt att klara den 'otrevliga' familien Mellin själva.

"Vänta ett slag, grabbar," säger hon och stoppar ner sakerna de gav henne i sin tygpåse, "innan ni sticker måste ni berätta för oss vart vi ska gå när vi väl kommit över bron?"


OOC: SL, va snäll precisera vad det var som rökskallarna gav oss? Var det någon sorts slöröka dom redan samlat ihop eller var det vad som blev över av tobaken, eller...?