"Tvivale för att förstöra fin tobak med papper och sådant dära vad heter det filter?"Muttrar Martie mest för sig själv och kliver fram till Marina och rex medans han stoppar undan pistolen och stoppar sin pipa istället.

Han ler brett och fånigt åt dem på det sett som bara han kan och som är mäkta irriterande för alla och envar att se. Han ser så korkat harmlös ut att det nästan är synd om honom.

Så tar han några djupa bloss på pipan och ser ut att tänka noga....

"Jo...ska vi stå kvar eller?..jo...det..kan ju vara så..att ja att de kommer tebax eller? jo? visst...eh...kan det väl vara så Marina?" Han tittar upp på Marina och får ett ännu fånigare flin på läpparna. Så vänder han plötsligt generat bort ansiktet och börjar kallsvettas då det går upp för honom att han fånstirrat på hennes byst medans han talade till henne. Det var ju inte alls trevligt.....

"Vi får inte hoppas de'," säger Marina vidare till frågan om den rökande personens eventuella återkomst med förstärkning, "den där verkar inte va' nån man vill bråkas me'."

Hon visar upp den två-vägs rökta fimpen.

"Kolla, bränt i båda änder. Ja' gissar att den här typen ä' en sån där eld-slukare - fast eld-spyare kanske ä' en mer passande term."

Hon nickar fram för sig själv.

"Jajamen - en tretåig, eld-spottande långhoppare me' dålig smak. Låter inte som den typen sällskap vi önskar. Ja' föreslår vi drar vidare me' en gång. Rex, vill du va' snäll hålla ett öga bakåt o' kanske även försöka dölja våra spår?"

Med dessa orden vrider hon om på klacken och fortsätter mot nordväst där Sirina lär kunna hittas, som fånge hos tokrökskallarna...

"Ja vi går...eller?...jag...tycker då det....."

Martie kollar lite på Marina och ler generat. Skruvar lite på sig och så tittar han runt på de andra lite men hans ögon fastnar återigen på Marina. Han känner något han aldrig känt förut när han gör det. Han vet inte vad det är. Det käns liksom konstigt och bra på samma gång. Lusigt?!

Efter ytterligare en stunds vandring rusar Rex, som hela tiden har hållt sig en bit framför de andra, tillbaka till gruppen.

"Vi är, grr, framme, morr. Tror jag, grr."

Över kullen ser sällskapet ner över ett stort, delvis raserat hus. Marina, som har skarpa ögon ser från den här platsen 3 beväpnade vakter kring huset och ytterligare 8 personer i grupper på olika platser runt den. Ovanpå huset syns en enastående vacker regnbåge vilket ser ut att vara tillverkad i exklusiv plastics uppställd på en stålställning.

Alla här är klädda i stora, rymliga batikfärgade kläder. Ofta mycket smutsiga. Människorna och mutanterna som sitter i grupper sitter i ring och vaggar fram och tillbaka och verkar inte bry sig så mycket om omvärlden.

Martie stirrar förundrat på de mystiskt klädda varelserna som dessutom tycks vara, ja om inte lik honom så i alla fall inte som alla andra?! Vad är de för några typer? Martie blir rätt nyfiken men håller sig i shack.

Han spanar runt ett tag för att se så mycket som möjligt av vad som sker där nere och hur många de kan tyckas vara, de ser ju vid en första anblick ut att vara ganska så många.

"Så eh.....jo...nu då?...vad ska vi göra?" Martie tittar runt på de andra (En mycket längre stund på marina än de andra). Så ställer han sig närmare Pocko som brukligt när han gissar att det kan bli farligt.

Aleta sätter sig ner och stoppar i en ny patron i sin skarprättabössa. Sedan reser hon sig upp och tittar förväntansfullt på de andra.

"Hihi. Titta vilka fina färgglada kläder de har! Jag vill också ha en sån tröja!"

"Ska vi gå ner och prata med dem eller ska vi slå oss in?"

"Hmmmmm...," morrar Marina eftertänksamt, hon har skjutit upp tänka på detta tills nu när hon ser de faktiska förhållanden här i rökskallarnas bosättning, "dom ser ju ganska fredliga ut. O' dom där Vykke o' Blekk va' ju ganska lätta att umgås, så de' lär väl inte bli några problem."

Hon tittat kort ner på Aletas nyladdade bössa och sedan runt på de andra. Alla ser ut att vara ganska spända på vad som nu kommer att ske.

"Å andra sidan skadar de' ju aldrig o' ta sina förhållsregler, dom ä' ju ganska många fler än oss därnere. O' sen ä' de' ju också frågan om den där eldspyhopparen o' hans eventuella kompisar..."

För första gången sedan ni träffades verkar Marina tvivla. Fast inte länge.

"Hur som helst står vi oss bäst vid o' hålla ihop. Ja' tycker så här: Vi går ner o' pratar vänligt me' dom o' försöker få reda på mer om dom utan att avslöja varför vi ä' här. Vi kan ju låtsas som om vi ä' vanliga zonfarare på jakt efter forntidsfynd, de' skulle väl inte va' svårt o' få dom o' tro - o' helt lögn ä' de' ju inte heller."

Hennes flin signalerar klart att den samtidiga sura låtsasminen inte är på allvar, inte helt i alla fall.

"Alltmedan håller vi ögonen på pålar o' försöker lokalisera Sirina. Vilket än, så ber vi få lov o' stanna över natten, o' om dom inte blitt varse på våra verkliga avsikter försöker vi frita henne medan röskallarna sover."

För att tillsäkra att även Pocko förstått planen upprepar hon den kort.

"Alltså, så här: Vi går ner o' inbillar dom att vi ä' vanliga zonfarare på jakt efter forntidsfynd. Sen ber vi få sova i deras läger. Sen, när alla sover, räddar vi Sirina o' sticker fort som fysen. Om dom motsätter sej slår vi oss ut. Okej?"

Ända sedan Pocko fick syn på den där KSB:n har han inte kunnat tänka på något annat. Han har gått tyst i egna tankar bredvid dom andra. Endast några muttranden är vad som hörts från Pocko under vandringen.

När sällskapet stannar och Martie trycker sig mot Pockos feta kropp slits han ur sitt dagdrömmeri. Han hukar sig ner och spanar bort mot huset. Han gör en rutinkontroll på sina bössor och försöker hitta blottor hos "fienden".
"Jaha du, Martie. Vad tror du om detta?" Nästan viskar han fram.

Aleta tycker att det är spännande och roligt och ser med förväntan fram att möta de här underliga figurerna som lever sitt liv i zonen. Hon kontrollerar sin utrustning men bär geväret i handen. När de lever här ute måste de förstå att man behöver beväpning.

Hon följer med de andra om de börjar gå, men medan de vandrar ställer hon sig ändå en fråga.

Om vi nu ska köpa fornfynd, vad ska vi då betala med? Även om någon har krediter kvar, så antar jag att de här figurerna inte åker in och shoppar i Hindenburg varje veckoslut?

Hon ser den lilla påsen med tobak som Marina bär med sig och tänker att den räcker nog inte för att köpa många fynd.
This message was last edited by the player at 08:46, Mon 19 Apr 2004.

"Eh...jo...Pocko...jag tror...näe förresten...låt oss prova Marinas ide?...jao...eh..jo hon liksom brukar ju ändå liksom komma på rätt bra grejjer ibland. Fast de kan vara svåra att förstå" Mumlar martie tillbaka till Pocko. Han följer de andra vad de än bestämmer sig för men ser till att hålla sig vid Pocko.

Kanske det går att lösa detta på ett bra sätt? Tänker han. De kanske inte alls är så mycket sämre än de dära illrarna? Man kan ju hoppas på det i alla fall. Vem vet de kanske bara vill leva här ifred från alla andra i lugn och ro utan att omvärldens knepigheter tränger sig på dem? Isåfall skulle jag nog kunna förstå dem tänker han.

KLONK! KLONK! BONK! Låter det bakom er. Viktor som blivit ett 50-tal meter efter, står nu vid sidan av vägen. Han sliter och lyfter på en stor svart stenliknande klump, som han med all sin kraft försöker få i den redan överfulla skottkärran. Han blir tvungen att offra några grytor och slevar för att få plats med stenen. Efter en stund kommer Viktor kånkande med skottkärran fram till de andra.

JAG HAR HITTAT DET... DET SVARTA GULDET. ASFALT MINA VÄNNER,  ASFALT! Viktor låter alla gå fram och titta på den svarta klumpen, samtidigt börja han tala om Asfaltens uppbyggnad och dess hållbarhet.

NU SKA HINDENBURGS GATOR BLIR SVARTA IGEN. VILL NI HJÄLPA MIG ATT LETA MER...

Viktor får plötsligt syn på gruppen med folk vid huset och blir tyst som en mus för omväxlighetens skull. Viktor har inte hört något av det Marina sa, delvis på grund av att han var en bit efter och delvis för att hans primärprocessor var helt inställd på vägarbete. Han väder sig mot Marina.

VI GÅR NER OCH FRÅGA DOM? DE KANSKE VET VAR DET FINNS MER ASFALT. KOM SKYNDA SKYNDA.

Viktor slutar skrika, han tar skottkärran och börja går ner mot folket vid huset.
This message was last edited by the player at 17:10, Mon 19 Apr 2004.

This message was deleted by the player at 15:26, Mon 19 Apr 2004.

Rex bestämer sig för att kika lite i området.
"Grrr,skall bara,grrr,ta mig,grrr, en titt,grrr"
Han linkar i väg, hukad ned så nära marken han kan komma. Han tar det hela tiden väldigt lungt och försöker vara så tyst som möjligt.
Rex tanke var att sondera terrängen runt byggnaden och få en uppfattning hur många dom kan vara. Han tittar även efter beväpningar och liknande.

Rex bryter formeringen och rusar åstad åt vänster, sniffandes mot marken.

Viktor håller en hög hastighet när hans alltför tungt lastade skottkärra drar honom framåt.

De övriga småjoggar för att komma ner och alla går förbi det första gänget med lojt sittande rökskallar. Marina går fram mot dem, men får bara slöa uttryck tillbaka, och ingen är intresserad av att tala med henne.

Två av vakterna har däremot sett gruppen och möter dem. En oerhört hårig man med ljusblå glasögon och en välbyggd man med en stor bult genom axeln lutar båda huvudet och siktar på gruppen med sina likaledes lutande, grovkalibriga hemmabyggen till pistoler.

Till skillnad från rökskallarnas ointresse börjar den hårige prata innan Marina fått en syl i vädret.

"Halla man. Wadda ya komma hit for? No trixis, ya pangar din skalla på nolltid! Ya ska inte tro att Ni kan snatta våras grejs. Ya blir skjutna direkt! Ya kan sticka direkt. We wanna not siiya här!

Han hytter med sin pistol och siktar rakt i huvudet på Marina. Den andre har tagit sikte på Pockos skalle.

De är båda klädda i batikfärgade kläder. De agerar som om de har smakat både en och två omgångar slörök tidigare, men just nu ger de ett intryck av att vara hyfsat nyktra.

Rex sniffar runt området och ser att de verkar ha det stora huset som någon sorts samlingsplats. Det är bara på den här sidan som det sitter grupper med slörökare, men på baksidan ser han att huset egentligen är bra mycket större ändå, men det har rasat på vägen, och det verkar som om alla är samlade i den här delen av huset, som ändå kan uppskattas till 50x30 meter eller dylikt.

"Jamen kära nån!" utbryter Marina i ett tonläge aningen högre än vad ni är vana vid, et tonläge som i samband med hennes påtagna min av häpnad får henne att låta och se ut som en betydligt dummare brud än hon är, "visst inte vill vi ha era grejs!"

Hon pekar mot Viktor med den överfyllda kärran.

"Ni ser väl att vi redan har grejs så de' räcker - o' iövrigt tvivlar ja' på att ni fästar stort värde vid dom där svarta stenblocken?"

Marina improviserar ganska kraftigt, så mycket är klart för hennes medresenärer. Det är bara att hoppas att det skall gå in hos rökskallevakterna och att Pocko inte skal tolka dessas misstänksamhet och ogästvänlighet som att de motsätter sig. Inte än, i alla fall.

"Men vår plåtkompis där, han saknar sina svarta stenar," hon virrar pekfingret mot tummen, "fel i karbonenheten som man säger, o' vi är egentligen på väg hemåt. Vi bara lovade lämna ett meddelande från två av era kompisar, Vykke o' Blekk - nå't om nå't jättelikt örtfynd dom gjort, helt fantastiskt - enligt dom, alltså, ja' vet inte, ja' tål tyvärr inget starkare än Blå Kejsare - o' väldigt tyss-tyss..." Marina lägger på sin mest konspiratoriska min och fortsätter med en viskning: "Får vi prata me' eran ledare?"

"Aye, ya wanna ha ett babbel me überstillan?"

"Aye, de kan ya alltid hoppas på, hahaha"

Hårmannen ser väldigt glad ut när han trycker pistolen mot Marinas huvud, samtidigt som han tecknar åt sin polare att gå in i en av de två dörröppningarna. Polaren försvinner in.

"Vi ska se vatt vi wanna see ya doin"

Efter en minut eller så kommer polaren ut igen och återupptar siktandet på fläskot.

Rex, som har hunnit runt 3 fjärdedelar av huset ser att den tredje vakten går in i den andra dörröppningen. Han ser från sin position att en svartklädd kvinna kommer ut genom den dörr där resten av sällskapet står utanför. På sin färd runt huset har han inte sett några dörrar på baksidan, däremot såg han ett ras som hade öppnat upp ett 2meters hål i baksidan på huset.

Kvinnan som kommer ut och möter Er är klädd i svarta, bylsiga kläder. Underst bär hon en klänning och hon är draperad i något som ser ut som ett spindelnät.

Hon går raka vägen fram mot Pocko, spänner ögonen i honom och frågar:

"Jag e Saludrimillian. Nå, vavillni? Köpa grejs?"

Pocko gillar inte männens "aggressiva" inställning. När han får en pistol riktad mot sig riktar han genast båda sina bössor mot "bulten".

När kvinnan kommer ut från huset och klivar fram till honom sänker han sina bössor och tittar ner på henne. Först fnittrar han bara lite. Va dom pratar roligt! Jätteskojig dialekt. Sedan tar han till orda.
"Jag är Pocko! Ja, va vill du!? Sluta rikta dom dära pickadollerna mot oss!" Pockos blick sveper över de beväpnade männen.
"Visst kan vi köpa grejer. Va har ni att sälja då? Eller kan vi köpa då... nja ja vet inte riktigt..." Pocko börjar bli osäker och sneglar på Marina. "Pssst... Marina. Hans blick vandrar i snabb takt mellan Marina och Saludrimillian.

"Jamen kära nån, då!"

Marinas uttryck är om möjligt ännu mer naivt överraskad när hon får en pistol satt mot huvudet, och när Pocko höjer sina båda bössor väntar hon sig det värsta. Som tur är intar den fete mutanten strax efter en aningen mindre provocerande statyr, och Marina skyndar att hälla olja på vattnen - hon hoppas att den nyss uppdykade kvinnan i spindelnätet visar sig mera tillmöteskommande än vakterna.

"Så, så där, nu tar vi de' lugnt allihopa - vi vill verkligen inte ställa till bråk, ja' lovar... Snälla, ta bort den där - ja' rädds för skjutvapen," säger hon med en bedjande blick till mannen med pistolen och vänder sig sedan mot kvinnan.

"Go' eftermiddag - ja' heter Marina o' dom här ä' mina medresenärer: Pocko, Aleta, Martmardigan, Enslam, Mikke o' Viktor," hon pekar ut var och en efterhand som hon nämnar deras namn och tillägger en kort uppfordran til sina kamrater, "hälsa fint på damen nu, då!" Innan allt går upp i handskakande fortsätter hon: "Vi ä' inte här för o' köpa saker utan vi ä' bara på genomresa - målet för vår vistelse här ute i Zonen ä' o' hitta ett kvantum såkallad 'Svart Sten'," hon försöker dra sig till minnet vad Viktor kallat det, "as-falt på Dom Gamlas Språk, och bringa de' me' oss hem för vidare studier. Vi har redan hittat en riklig provmängd o' ä' nu på väg hem, så de' ä' ju bara härligt."

Den spindelnätsklädde kvinnans uteblivande reaktion berättar för Marina att hon har sagt nog om det angivliga syfte för deras zonbesök. Nu är det dags att gå vidare.

"Men ja' ska' inte tråka ut Er me' allt detta, man ser ju me' en gång att Ni har viktigare saker att ta' Er an än svarta sten. Nej, orsaken till att vi la' vägen förbi Er bygd ä' att vi träffade två av Era bysbarn - Vykke o' Blekk heter dom - som hjälpte oss avsevärdigt i vårt sökande."

Kvinnans ena ögonbryn lyfter sig en aning när Marina nämnar de två rökskallarnas namn, inte mycket men allt signal Marina behöver för att få bekräftat att de båda inte bara berättat lögner och sagor. Marina, däremot, har väskan full med sånt.

"I vår tacksamhet lovade vi lämna ett meddelande från dom om vi fick vågarna förbi Er bygd - ja' förstår på dom båda att dom råkat röka upp allt eller åtminstone stora mängder av Ert lokale nöjesmedel?" Det förklarar ju liksom varför stämningen här är så tryckt, tänker Marina och fortsätter, "hursomhelst så bad dom säga att dom hittat ett stort kvantum knarkrökpulver eller va' heter de' - ja, förlåt om ja' ä' oprecis men ja' förstår mej inte mycket på sånt - i närheten av nå'n bunker borta vid Masten på Varpan. Så mycket lär de' vara, faktiskt, att dom inte klarar av att släpa hem allt, o' inte heller vågar lämna de' där obevakat. Me' andra ord, dom ber att Ni skickar ut ett fem- eller tiotal starka mannar att bärga hem bytet..."

Marina ler vänligt mot Saludrimillian och frågar, alltmedan hon studerar kvinnans reaktion:

"Jaha, de' va' då de' meddelandet, då, ja' hoppas de' ger mening, Varpan hittar väl Era mannar utan problem, tänker ja'..?"

Kvinnan tittar strängt på Pocko (tycker han) och vänder sig i stället mot Marina och lyssnar på hennes svada. När hon slutar babbla tar Saludrimillian till orda, och talar förvånansvärt nog utan att sluddra.

"Att Du har träffat Vynte och Blekk tror jag på, men att de har hittat en så stor mängd rökverk utan att suga i sig av det, det tror jag inte. Överhuvudtaget, så är Ni inte här för att bara passera. Berätta, eller stick. Annars blir Ni skjutna, hela bunten."

Marinas lögner verkar inte ha tagit det minsta på damen. I stället syns ett antal av rökskallarna i grupperna runt omkring ut att vända sig och titta intresserat på gruppen.

"Du ä' inte dum, du Sally-flickan."

Marinas röst ändrar sig plötsligt till hennes gamla vanliga, fast än spetsigare än den brukar vara - nu pratar hon som hon brukar göra i förhörssituationer, där det ofta gäller att konfrontera misstänkta och inblandade med fakta på så hårt och direkt ett sätt som möjligt för att få dem att inse att lögner och halva sanningar bara kommer att ge dem mer problem. Precist som den här Sal-vad-heter-hon-nu-igen gjorde med Marina just nu.

"Du har en fånge. Sirina heter hon. Hon har skaffat sig fiender i Hindenburg - inflytelsesrika fiender som även strävar oss efter livet för at vi vet om vilka snuskiga saker dom håller på med - maktfulla män som inte rädds för att komma ända hit ut i Zonen och permanent tysta alla som kan misstänkas känna till saken: Sirina, oss, dej o' varända mökens rökskalle i mils omkrets."

Marina ser Sally rakt in i ögonen.

"Så ja' vill helt enkelt tala med Sirina."

Marinas blick och röst är fast, beslutsam.

"Nu."

Martie är övertygad om att det kommer att smälla nu när som helst. När Pocko drar sina bössor drar han själv sin stora pickadoll och ställer sig närmare Marina som för att skydda henne eller? Med Martie vet man aldrig så noga. När alla verkar lungna sig en aning sänker han pistolen men har den framme. Han säger inte ett ord. istället koncentrerar han sig väldigt för att suga in så mycket info han kan om omgivningen medans han lyssnar på samtalet. Vilket kanske blir lite mycket? Han svettas lite under hatten och får den där nervösa blicken han fått hitills när det gått så långt att skjutandet snart är igång. Han är rådlös? ska han skjuta? vänta? MÖK?!

Martie tror dock att de kanske kan ellr nej förresten. han överlåter det här till de andra främst Marina som faktiskt verkar kunna det här med att prata.Pocko?viskar han lågt "vad tror du händer nu då?"

Rex smyger sig fram mot den ned rasade väggen. Fortfarande väldigt försiktig så att ingen skall höra eller se honom. Han håller sig så nära marken han kan utan att krypa.

Saludrimillian tittar forskande på Marina, och därefter på resten av gruppen. Medan hon gör det tar mannen med bulten till orda.

"Da ya wanna da Sirina, man?"

"No Sirina här, ya go, ya go stick!"

Den senige mannen är inte alls resonlig och Saludrimillian vänder överraskande på klacken och börjar gå in. I dörröppningen vänder hon om och säger med en något simmig blick.

"Jag vet inte något om någon Sirina. Hon är inte här i alla fall..."

Därefter går hon in.



Rex traskar tillbaka till raset och hukar sig för att ingen ska se honom. Han kommer allt närmare hålet på 'baksidan' av huset när han kryper förbi två slörökare, som inte verkar lägga märke till honom.

Han har bara 10 meter kvar när han plötsligt hör en skrovlig röst.

"Kra, kra. Å vad gör du då? Host, krax."

Rex ser ingen runt omkring sig fastän han reser huvudet en smula. Han kryper vidare för att se vad som finns i öppningen.

När han kommer ytterligare en meter eller så hör han rösten igen. Den kommer från taket!

"Jag ser dig allt, krypare. Krax. Undrar om de andra gör det? Kra, kra, mosskallar, ser Ni kryparen här nere? Hahaha, Krax.

Rösten kommer från en svart fågel i brun munkkåpa som hoppar omkring på sina felledade ben uppe på taket. Fågeln bligar på Rex med sitt ena, stora öga. Medan han kraxar ut sitt lilla budskap skuttar han och stannar och rister i sina fjädrar, så några av dem flyger iväg i luften. Sina händer krafsar han i fjäderdräkten och plockar bort en liten kvist som har fastnat i den.

Pocko blir lättad när Marina tar över samtalet så att han kan ägna sig mer åt att övervaka de aggressiva männen. Han riktar både sin blick och sina bössor mot "bulten" igen.
"Jaa, du Martie. Vi får hoppas att den där Marina vet vad hon gör. Annars får vi nog dansa en vals med de här grabbarna. Hehe."" Pocko skrockar lågt.

"Nähä du. Krahahahaha! Verkar som om slörökarna puffat lite för mycket av det där tramset, min käre fyrbening."

Den raggiga fågel kastar ett öga tomhuvudena och sedan tillbaka till Rex, med den lilla knyck på nacken som bara en fågel kan åstadkomma. Han tog ett kort skutt åt sidan och plockade snabbt upp en mossig liten stenbit från taket. Helt sonika släppte han den sedan ut över kanten i hopp om att Rex skulle stå i vägen för den. När den snokande mutanten med en förvirrad min hoppade åt sidan skrattade kråkfågeln åter sitt hesa skratt.

"Kra ha ha... *host, host* ...ha ha!"