Ytterligare en svartklädd gestalt tar några fasta steg ner från den största svävaren. Den svarta hjälmen täcker hela huvudet och i en rem vid hennes högersida hänger ytterligare ett forntida automatvapen.

Den hotfulla gestalten ställer sig rakt framför Marina med fötterna stadigt på marken. Så höjer den händerna in under hjälmen och knäpper loss en hakrem. I det att hjälmen höjs faller en blond hårtest ner över gestaltens axel och med ett kast bakåt med huvudet frigörs hela den hårman som pryder en ung, men hård kvinnas huvud.

"Mitt namn är Kassandra Anderson", säger hon med sträv röst.

"Hon ska följa med oss!", yttrar hon samtidigt som hon pekar på Sirinas skräckslagna ansikte.

"Ja' tror inte det," Marina försöker styva av sina nerver mot det övermäktiga hotet som de svartkläddas forntidsarsenal präsenterar, "Sirina står under mitt beskydd."

Trången att flappa upp polisbrickan men hon undertvingar impulsen - på något sätt är hon inte alls övertygad om att dessa typer ger så himla mycket för någon autoritet utöver deras egen. Och hon börjar förlora tålamodet med alla komplikationer och hot.

"Det ä' inte så att ja' inte vill samarbeta, förstås - men under den senaste veckan har ja' slummat runt i hela förmökade Hindenburgs värsta hörn o' ända ut i fömökade Musközonen där ja' har haft det ytterst tvivelsamma nöjet att få träffa båda mentalstörda mutanthatare o' apatiska amatöräventyrare, penningfixerade paddstollar o' brottsligt underbegåvade byråkrater, maktskjuka mansgrisar o' psykopatiska psiposvin, slöskalliga zonvrak o' reklamationsvärdiga robotar, vettlösa vilddjur o' konstiga kunskapare, allt kryddat me' farliga förbjudenzon-fenomen o' va' man får i baksätet av att tvingas förrätta sin nödtorft bland styngbuskar o' bitsnättlor. O' för vaddå? Inget, för att allt var en jävla hallucination fostrad i Sirinas hjärna for att tillfredsställa förrnämnda mansgris o' slika slemmiga typer! O' nu, när ja' äntligen ögar möjlighet att få återvända till civilisationen o' åtminstone se till att dom oskuldiga går fri, nu så kommer ni antågande o' vill sticka era hjälmrydda noser i fallet. Nähäicke!"

En halv sekunds klarhet greppar Marina och hon inser att hon kanske just pratat ihjäl sig. Fysen också! tänker hon och ser trött på Kassandra Andersson.

Iövrigt så heter ja' Marina... trevligt o' råkas..."

Den blonda kvinnan, med ärr efter mången strid tittar intresserat på Marina under hennes utbrott. Hon verkar förstå att det har varit en tung resa för den unga kvinnan, men tittar ändå kallt tillbaka mot Marina.

"Det spelar egentligen inte någon roll om vad Ni säger. Hon skall med! Tror Du verkligen att ditt 'beskydd' mäktar någonting mot min grupp?"

Marina returnerar blicken utan att blinka. Någonstans i hennes trötta blick finns fortfarande rester av determination och trots.

"Nej, det gör ja' inte. Men efter allt vi varit igenom tar ja' hellre en kula i skallen nu o' här än lämnar över en stackars oskuldig flicka till vare sej svinet Linus Drakes kumpaner, flåbusiga BPM:are, PSIPOsvin eller vilket annat gäng våldspsykopater som helst som vill henne illa - utan åtminstone försöka sätta mej emot, o' ja' tror mina kamrater tänker som ja' om den saken."

Hon tittar kort över axeln mot packern där Sirina sitter kvar.

"Men inte ä' det ja' som ska fatta det beslutet - vi kan väl fråga Sirina själv? Om du alltså överhuvet taget bryr dej ett dugg om va' hon tycker?"

"men...men...men MEN TA HENNE DÅ FÖR MÖKEN!!!! JAG VILL INTE SE HENNE MER! TA HENNE OCH FÖRSVINN. STÄLLA TILL MED PROBLEM DET KAN HON OCH DET VERKAR SOM ALLA I HELA PYRI VILL HA HENNE SÅ TA HENNE VASSEGODA!½ DÄR ÄR HON. TA HENNE, JA TA HENNE OCH STICK ÅT MÖKEN MED ER!"

Martie studsar upp från sitt "gömsle" i bilen och skriker rätt ut åt kvinnan. Han viftar vilt med armarna och blir högröd i ansiktet där han står i sätet och så gott som studsar upp och ner! Han är trött och han är less och han är ARG. FÖRMÖKAT ARG! Och vad det gäller sirina har han gett upp. mest för att hon bara varit till elände och problem men också för att han är rädd för vad de där nyanlända monsterbeväpnade ozentygen kan ställa till med! Han må vara en lustig man Martie och kanske är han ibnte ritkigt frisk i huvet men han är inte dum.

Kvinnan står kvar, men en lite undrande blick riktas mot Martmardigan när hon sedan byter till att se direkt mot Sirina. Hon svarar dock kallt på Marinas fråga.

"Så mycket kan jag säga, att vi är varken några 'PSIPOsvin' eller alls anställda av Drake."
This message was last edited by the GM at 00:16, Mon 18 Oct 2004.

"Nej, snyft, jag vill inte följa med dem! Hjälp!"

Sirina börjar nervöst skrika och håller sig för öronen.

"Då ska hon vid möken, morr, inte behöva det heller, grrr!!"

Rex reser ragg och blottar sina klor.

"Om Du, grrr, vill ha henne, morr, så får Du först ta dig förbi mig, grrr, grrr!"

Marina tittar snett åt den okända kvinnan.

"Hmmm... Efterom ja' inte har ett oprydligt kulhål i huvudet nu förmoder ja' att ni inte är helt så elaka som ni ser ut," säger hon med ett orannsakligt flin, "o' att ni kanske även går att prata me'. Då så! Det ä' ju en början. Vi kan väl fortsätta me' att du berättar vem ni rent faktiskt ä', då...? Sen kan ja' möjligen berätta för er va' vi tänker göra..?"

Det är ett hasardspel hon bedriver, och hon vet om det - men det verkar det enda alternativet till en blodig skottduell med urusla odds.

Även Aleta håller upp sin bössa. Även om den ser ut som en torr kvist i förhållande till fornvapnen.

"Jag håller med Rex, stick härifrån och lämna Sirina!"

Martie är urless på allt och nu när han ser att allt kan braka åt fanders igen dyker han ner i bilen och söker skydd med ett högt:"NEEEEEEJ!!!!! INTE MERA INTE MERA VÅLD!!!!!!!" kANSKE GÖR HAN DET FÖR ATT HAN ÄR RÄDD ELLER SÅ GÖR HAN DET FÖR ATT ALLA HANS KUKLOR ÄR SLUT? mARTIE ÄR IOFS OM SANNINGEN SKA FRAM MEST RÄDD OCH SOM SAGT LESS PÅ DET HÄR OCH DÅ ALLRA HELST ALLT DET HÄR PANGANDET.

"Lugna er," morrar Marina spetsigt över axeln åt sina upphetsade reskamrater, "vi håller just på o' fixar det här i lugn o' ro..!"

Vänd mot den kampklädde kvinnan säger hon, med ett ansträngd leende: "Mild zonfeber, ja' hoppas du förstår - du skulle just säga..?"

Den välbeväpnade kvinnan står lugnt kvar utan att säga någonting.

Marina studsar till och verkar spetsa öron. Med undran i blicken våander hon sig mot sina ledsagare, först mot Sirina och sedan mot de andra, dock utan att den undrande minen ändras väsentligt - tills hon återigen vänder sig mot svävbils-truppens ledarinna.

"Jaså, ä' det fatt på det viset...," ler hon snett, och stirrar rakt in i Kassandras ögon.


"Du får det som du vill," säger hon högt efter en stunds betänketid, "om du lyckas övertyga Sirina. Ja' kan inte hjälpa dej, förstår du väl, även om det kanske vore bäst för henne - o' det måste va' hennes eget val, det kan inte vi träffa å hennes vägnar. Invilgar hon får ni inget motstånd från oss - men tackar hon nej blir det strid. Om ni hellre dödar Sirina än låter henne välja själv då måste ni ha det på ert samvete - fast då ä' ni inte mycket bättre än villket PSIPO-svin som helst, vetja."

Med de orden vänder hon sig och ser på Sirina.

"Skärp dej o' välj rätt nu, gumma lilla..."

"Häxa! Grrr"

Rex skakar på huvudet och fräser. Plötsligt gör han sig redo för språng.

"Nej Rex!!! Jag går!"

Sirina springer fram mot Rex och stoppar honom innan han hinner attackera. Något han troligen ändå inte hade hunnit eftersom han hade ett antal forngevär riktade mot sig.

"Jag går. Det är nog bäst så. De säger att de ska ta väl hand om mig, och jag vill inte att Ni ska dö för min skull..."

Hon går framåt och blir anvisad att gå upp till en av svävarna där hon tar trappan snabbt, men stannar på den översta för att titta tillbaka på alla i gänget. Efter en snabb blick försvinner hon in i den täckta farkosten.

När Sirina passerar henne och Kassandra sträcker Marina ut armen och tar Sirinas hand.

"Sirina - ja' hoppas du hitter lyckan i ditt nya liv. O' kom ihåg att inte alla icke-psimoner ä' lika dumma..." Hon gör en kort konstpaus och tillägger sen med ett trött men vänligt, nästan kärligt leende: "...som vi. Sköt om dej, min vän.. Adjö."

Sen vänder hon sig mot Kassandra en sista gången.

"Det här mötet har aldrig varit. O' tro inte att Järnringen har en fast bundsförvant i mej, heller - om ja' får reda på att ni håller på me' otäcktheter, i synnerhet om ni inte tar väl vara på Sirina, då kommer ja' efter er - det ä' inte ett hot, det ä' ett löfte, o' som du kanske noterat dej så håller ja' mina löften..."

Martie håller sig fortfarande gömd. Ja så gömd man kan bli som ett långt rangligt spektakel i en hög gul cylinderhatt Han lyssnar inte så värst på vad som händer och sker heller. Han har slutat bry sig helt enkelt. Allt han vill är att komma hem nu.

Soldaterna stegar upp i respektive svävare och det sista som syns av Sirina är ett förskrämt ansikte som tittar upp genom det tjocka glaset på ett av fordonet.
Det öronbedövande dånet från motorerna dör snabbt bort när de försvinner tillbaka in i zonen och det blir nästan dödstyst när de försvunnit helt. Enstaka djur hörs pipa inne i träsket, men i övrigt ingenting.

Översten och hans mannar har också hållit sig tysta under tumultet men nu tar han till orda.

"Jaha, det var en annorlunda upplevelse"

"Det finns alltid nya saker att finna..."

"Nå, vad gäller nu? Vi hade inte tänkt ta oss tillbaka riktigt ännu, men det blir nog så att vi tar tillbaka till Hindenburg redan nu"

Marina tittar länge efter de försvinnande fordonen utan att verka sansa något utom de rökmoln som resas av svävarmotorerna turbiner. Men när Översten tar till orda nickar hon och svarar med låg röst:

"Hindenburg, ja..." Hon verkar inte övertygad, inte säker på vad som väntar dom i huvudstaden, men hon håller sina dystra tankar för sig själv. "Ja, det ä' nog bäst vi beger oss till Hindenburg o' får slut på det här..."

"Ja! jasg vill hem!" Martie sitter åter upp och ser bara måttligt förtvivlad ut. Hn har med all säkerhet både gråtit en och annan skvätt där han legat och inte sagt ett ljud. Eller jo den som har bra öron har säkert hört han smågny och mumla men det är allt. Nu vill han dock hem! Rösten i huvudet får honom plötsligt att hoppa till. han tittar sig förvirrat omkring.....Hörde ni det där? vem sa det?"

Sällskapet sätter fart söderöver och eftersom inget mer händer så här utanför zonen ser alla ljusen från staden efter att mörkret har fallit. "Jaha, dags att ta hand om asfalten" konstaterar Viktor och viker av mot sin lilla boning med sin överfyllda skottkärra.

"Lycka till, Viktor," säger Marina till avsked - hon har haft sina svårigheter att umgås automaten med dens löjligheter, men hon känner ändå någon sorts samband med alla i sällskapet efter allt de varit igenom tillsammans.

Hela vägen från mötet med Kassandra Andersson och avskedet med Sirina har hon suttit i packern, tyst och fundersam. Med allvarlig min betraktar hon nu roboten och skottkärran försvinna, och på färden vidare in mot staden berättar hon för de andra vad hon tänker göra:

"Ja' kommer lämna in formell rapport om fallet i övermorron - ja' behöver tid på mej o' förklara sakerna så det inte blir repressalier, o' de gäller även o' få Linus Drake o' återkalla sina flåbusar. Till dess rekommenderar ja' att ni ligger lågt - köp en låda tinner o' göm er hoss Martie, så ska' ja' komma förbi med nyheter när ja' vet hur saker o' ting står."

Packern har nått Kejsartorget, och Marina kliver ut.

"Ta' det försiktigt, okej? I all trolighet kommer det här o' funka, o' vi kan gå vidare me' våra liv utan o' behöva ständigt titta oss över axeln - om bara ni kan undvika ställa till me' trubbel ett litet tag. Vi ses.."

Hon ler, aningen ansträngd men ändå vänligt, mot sina reskamrater, och vänder sig mot Översten.

"Överstens hjälp har varit ovärderlig o' ja' ä' djupt tacksam - om Översten nånsin behöver en gentjänst behöver Översten bara säga till, antigen genom officiella vägar eller genom min fader, hur Översten än föredrar. Ja' önskar Översten o' Ert manskap lycka till med Era förehavanden. Adjö."

Sedan vändar hon på klacken och beger sig direkt mot Polishögkvarteret - helst av allt skulle gått hem och sova i en månad, men de sista detaljerna måste ordnas innan hon får frid i sinnet.

Martie är så glad! Han är hemma! När marina går ger han henne en spontan kram och släpper den inte på mycket länge. När hon väl slingrat sig ut och gett sig av ropar han efter henne: "Kom gärna hem till mig när du vill!!!! jag måste...eh ja vill hem så ja ja farväl så länge!"

Med det sagt ger han sig raskt av hemmåt. upspelt som han är glömmer han hälsa översten med anhang adjö och kommer på det långt senare men då är det försent och ärligt talat gör det honom inte så mycket när allt kommer okring. Han är hemma nu och snart är han hemma där han bor! Lyckan är total!

Martmardigan kommer snart hem. Han märker dock att hans fina jalusi har slitits sönder och folk har varit och ställt till en förfärlig oreda därhemma. Han blir ledsen och har svårt att komma sig för vad han ska göra. I stället sätter han sig på trappen utanför och tar av sig sin fina hatt. Han tänder på sin fina pipa och i takt med att rökringarna stiger mot den grårökiga skyn, stiger hans humör. Han tänker på de fina manufakturerna i stan, och han lutar sig tillbaka mot väggen när han funderar ut vad hans egen manufaktur skall heta. VAD skulle egentligen se bra ut på skylten?

Jaegher's Automatiska Manufaktur

Hmm, inte så illa

Martmardigans Motoriska Mekningar

Nja, det säger ju inte så mycket om vad jag egentligen kan

Överzonexploratorsexpert Martmardigan Jaegher, legitimerad Autourg och finmekanikerspecialist 3:e graden.

Hmm, nu börjar det likna något. Ja livet är allt skönt att leva. Martmardigan slappnar av och glömmer bort allt stöket hemma för en stund.



Aleta och Pocko bär med sig Rex till ett väl ingånget värdshus. Vad kan väl vara bättre och mer läkande för en skadad hund/katt/ekorre än ett ordentligt rus?