Aleta tar täten för hon känner att hon kan Hindenburg väldigt bra. Trots det blir hon ofta rättad av Valentin som har tillbringat väldigt mycket tid här kring Hydratorget under åren vid . Till slut så blir det därför Valentin som visar vägen.

Vilka vägar han än väljer så verkar det inte lösa gruppens problem, avståndet till konstaplarna är dock mer eller mindre konstant. "Nej, det här går inte längre. Jag må agera. Senare kan vi dryfta om det var klokast så."

Han stannar och lyfter sitt vapen och avfyrar ett skott i luften mot den annalkande tryn-skocken. De dyker genast ner på marken och gömmer sig utmed husknutarna vilket gör att sällskapet får det försprång de behöver och smiter påpassligt in i några mörka gränder och efter ytterligare några minuter stannar allihop och pustar ut. Automaterna har aldrig riktigt förstått meningen med det där pustandet. De kontrollerar i stället hur mycket gyttja som har tagit sig in i fotmodulerna.

Efter att ha vilat några minuter når stanken från gatan näsborrarna (för dem som har) på samlingen. De ruttnande soporna utmed vägen luktar förfärligt och det är rått och fuktigt.

"11 GRADER CELSIUS OCH 86% LUFTFUKTIGHET!", informerar Viktor skrikande.

Alla stirrar på Viktor och Valentin säger till honom att inte säga ett knyst mer ikväll. Viktor vill gärna säga att "DET ÄR INTE KVÄLL, KLOCKAN ÄR 4 PÅ MORGONEN!", men av blicken han får av Valentin så låter han bli.

Jag kan tänka mig att vi är i Hundängen, säger Valentin avmätt.

Rex springer efter Valentin. Men känner sig smått kräkfärdig av stanken från rännstenen.
"Grrrr,någon som vet ett bra gömställe? "
han håller hela tiden uppsikt åt sidorna, ifall bylingarna skulle dycka upp helt oväntat.
Då Rex är helt ovetandes om vad som hänt innan på krogen så tar han till orda igen.
"Ursäkta om jag frågar,grrr, villka var männen med dom konstiga maskerna?"

Valentin ryggar tillbaka för den otäcka besten som står framför honom.

"Jaa, Du herr, eeh, Rexroth var det välan? Jag må säga att i dylika frågeställningar så är jag lika undrande som en annan. I går lovade vi en paddman vid namn Smilet att ta ha hand om en kvinna som heter Sirina under en tid medan han själv skulle lösa ett litet ärende. Men inte har vi hört av paddmannen. I stället blev vi hart när mördade, för något vi inte vet varför!"

"Detta var inte vad jag hade planerat för dagen då jag inmundigade min ölmust i morse"

"Vad gäller gömställen så känner jag verkligen inte till några icke nogräknade personer som kan hysa en sådan samling med... ...varelser?... utan att ställa frågor"

"För egen del så tänker jag nog gå under jorden ett tag. Men tyvärr kan jag nog inte ta med mig Er alla!"

Valentin rycker på axlarna, men nickar till Rodel.
This message was last edited by the player at 22:04, Tue 16 Sept 2003.

"Åh nej, vart ska du gå, Valentin?"

Plötsligt flyger Aleta's vänstra arm ut med ett svagt gnisslande och hon kämpar några sekunder med att få den under kontroll och lyckas till slut hålla den stilla.

Med några underliga blickar från de andra ler hon bara lite tveksamt och säger:

"Måste få den här fixad nån gång..."

"Är det verkligen ingen som vet något ställe!"

JAG VET NÅGRA VÄGTUNNLAR I MUSKÖZONEN. DÄR KAN VI GÖMMA OSS NÅGRA ÅR TILLS ALLT BLIVIT LUGNT IGEN. Säger Viktor så tyst han kan, trots det så ekar skriket mellan husfasaderna.

Viktor plockar fram sitt bylte med sakerna som han tog från Åhl-killen, Och börja titta närmare på den lilla kaninliknande plasticprylen under tiden diskussionerna görs. Han är hela tiden beredd på att sticka om det skulle behövas.

Efter Viktors yttrande, hörs plötsligt en blåspipa igen. Den kommer bakifrån och barska röster från vad som förmodligen är konstaplarna hörs närmare än Ni hade trott.

Ni rör Er alla bort från ljuden men eftersom det ekar mellan husen så vet Ni inte riktigt åt vilket håll Ni skall ta vägen. I husen runt omkring kan Ni se fladdrande ljus från eldakoppar och sterinare som börjar tändas, även om Ni ännu inte har sett några människor röra sig där inne. Inte för att Ni förväntar Er att Ni skall se människor i de här stadsdelarna. Snarare stackars mutanter som på dagarna sliter ont i manufakturerna och nattetid försöker vila sina verkande lemmar i sina undermåliga barracker. Förmodligen så har de inget gott att säga om dem som stör deras nattsömn.

Strax därefter så hör Ni plötsligt ett metalliskt dån från ett hus till höger. Väggen försvinner upp i luften och blottar ett kallt mörker, rakt in i huset. I mörkret kan en skepnad skönjas. Ögonblicksbilden av varelsen är en mycket hög, smal figur (nästan 2,5 meter). Huvudet är gulaktigt, och ca 1 meter ner från den platta huvudsvålen lyser ett ensamt litet rödglödgat öga. Ni hör ett smackande läte.

Aleta tvekar inte utan skyndar sig in genom dörren, medan hon hasplar ur sig:

"Ursäkta, min Herre, men släpp gärna in mina vänner också och stäng sedan jalusit igen, om Ni inte vill ha problem."

Pocko tycker att allt sammans är spännande. Han flinar för sig själv. Pocko tyckte att Viktors förslag lät bra och skulle precis yttra sig i frågan när väggen öppnar sig framför sällskapet. Pocko riktar sina puffror mot den lång-smala figuren framför sig. När Aleta börjar prata med figuren sänker han sakta sina gevär igen och lunkar efter Aleta.

Pocko tittar bakåt för att se om konstaplarna kommer. Pocko undrar om den taskiga "gris"-konstapeln finns bland dom. Kanske skulle man ge igen på den lille grisen? Han var så taskig.
"Den jäveln skulle fyllas med bly ... eller med krut kanske?" Säger Pocko frånvarande. Han ler för sig själv när han tänker på den lilla grisen som flyger i luften tillsammans med en spann krut.

Rex morrar åt viktor"Du kanske skall ta och prata lite tystare. Hela kvarteret vaknar ju"
Sedan vänder han sin uppmärksamhet mot varelsen i skuggorna. Rex sträcker ut halsen och försöker fånga varelsens doft.

[8 blank lines suppressed]

OOC: Rexroth Grovbette rolled 46 using 1d100. lukt sinne (Iak).
This message was last edited by the player at 19:51, Wed 17 Sept 2003.

Varelsen tar några steg frammåt då Aleta tilltalat honom. fram ur mörkret stiger en lång mycket ranlig människa, inte alls några två och en halv meter lång men lång nog och med en gul cylinderhatt på huvudet. Med stora ögon och ett stort nervöst, nästan fånigt leende studerar han er hastigt. mÄrkbart oroad över alla vapen han ser er bära på.

"Jao, men varför vill ni komma in hos mig? ni har nog gått fel eller misstagit er. Här finns inget ting att köpa eller äta och några sängplatser har jag inte heller.."

Han tar ett djupt bloss på den stora pipan han har i ena handen när han sagt detta.

"Herrn, vi har trubbel i hälarna, antingen släpper du in oss eller visar oss mot närmsta ställe vi kan gömma oss på, det är ditt val.", säger Aleta barskt, mer barskt än vad hon hade tänkt eller känner sig just nu.

Hon tittar nervöst omkring sig medan hon inväntar mannens svar.

"Jao, jao"

Mannen låter alla komma in i hans lilla lokal. Krrrr-Ponk låter det när väggen dras ner igen. Viktor får nästan en oljetår i sin okular-enhet när han återser en riktig jalusidörr.

Efter en liten stund hörs ljud av tunga fötter och klingandet av armafängsel när konstaplarna kommer fram till väggen.

"Men det var härifrån nånstans de dåna, de hörde ja allt."

"Men de är ju ente här, jö!"

"Vi letar lite te, sen går vi hem å kråsar i oss nånna flottaringar å svartvatten, så får vi se va cheffen tycker vi ska göra"

Efter ett tag hörs steg som lommar iväg igen.

Den magre mannen väljer att inte öppna dörren ännu. I stället vandrar han in i rummet och letar upp en liten lykta som lyser upp hans lokal.

När det fladdrande ljuset faller på pryttlarna i rummet ser alla att det mesta består av skräp av alla möjliga slag. Snart nog hittar alla någonstans att sitta.
This message was last edited by the GM at 14:22, Thu 18 Sept 2003.

TACK FÖR ATT VI FÅR KOMMA IN, HERRN Vrålar Viktor ut, trots att han åter igen försöker vara lågmäld.

NÃ…!   SKA VI GÃ… TILL ZONEN NU? Skriker Viktor utan att tänka pÃ¥ att han nyss blivit Jagad.
This message was last edited by the player at 10:52, Thu 18 Sept 2003.

"Zonen?!", utbrister Aleta frågande, "har du fått rost i logikmodulen, Viktor? Vad säger dina kretsar om att utsätta statlig egendom för fara och förstörelse? Blev själv utsläpad ur Zonen av min Ejdå och har ingen lust att återvända..."

Aleta vänder i stället intresset mot sin vänstra arm och försöker återigen plocka ut den trasiga acktuatorn och sätta in en ny från sitt reservdelslager.

Denna gång går det som en dans och acktuatorn byts ut mot en hel och ren. Den tillbucklade plåten rätas ut med några raska hammarslag och skruvas på plats. Med några snabba rörelser provar Aleta att armen är i funktionsdugligt skick igen och ler med hela ansiktet mot resten av gruppen.

"Ha ha, nu känner jag mig nästan nytillverkad igen!"

"zonen?! vilken zon?" Den långe ranglige herrn försöker inte dölja sin nyfikenhet och han har också mycket svårt att låta bli att studera såväl viktor som Aleta mycket ingående. Försöker han göra det dolt gör han det dåligt. Särskillt när Aleta byter ut en reservdel på sig själv, då i det närmsta fånstirrar han med glittrande ögon och försöker noga se vad hon gör. Med ett fånigt leende på läpparna upprepar han sin fråga "vad är det för zon ni pratar om?".

Han ställer frågan till aleta som är den som tilltalat honom mest. Han tycks också ignorera er övriga förutom de två droiderna. Ungefär som om han inte tycker er intressanta..

"Viktor menar nog Musközonen. Den är ju närmast. Men jag vet då rakt inte vad han vill där och göra, alla historier pratar om öppen vildmark och konstiga vilddjur, inte som jag minns det i alla fall...", Aleta säger det sista nästan som en viskning.

Aleta blir mycket smickrad av herrns ivriga och närgångna nyfikenhet under hennes lilla 'operation'.

"Så där ja, och Ni min Herre, vem är Ni? Själv heter jag AL-1-A men ni kan kalla mig Aleta... Är ni aristokrat kanske, har sett höga hattar förr, men aldrig en gul... och så söt den är sen..."

"ah, jao,jao..muskö ligger närmast det stämmer det. Ni kanske vore i behov av en kunskapare till en sådan resa kan tänkas? Jag har inte sett muskö på länge på länge och aldrig mycket mer än dess utkanter."

Martmardigan ler brett och tystnar under några sekunder. stoppar sin pipa och tänder den innan han åter tar till orda.

"Jag är Martmardigan Jaegher, kunskapare till yrket. Forndoms mekanicker är min gebit. Av börd jag?! nej då nej då. Aristokratin och jag har en förmåga att alltid missförstå varandra så jag. Ja, jag lämnar sådant åt andra helt enkelt. Det ligger inte i mitt intresse. Jag söker kunskap om den forna världen, den värld som fanns före den katastrof alla talar om och dess manicker är det jag med förtjusning ägnar min tid åt att bemästra och lära mig allt jag kan om."

Han tar ett djupt bloss på sin pipa, flinar så där brett och fånigt som han brukar eller som han i alla fall gjort ett flertal gånger sedan ni träffat honom.

"Har ni tex hört talas om Toletter? En magnifik uppfinning från forndom må jag säga! Toletten fanns i varje hem och fyllde samma funktion som vår tids utedass med den skillnaden att den stod inomhus och att den genom ett mycket sinnrikt system spolade undan det som föll i den. Eller har ni hört talas om att den forna ´befolkningen höll våra djuriska fränders urfäder som husdjur?

Martmardigan börjar prata mycket fort och upphetsat kring detta och det riktigt lyser iver och glädje om honom. Han maler på om de forna dagars fachinerande ting och mindre fachinerande ting i en halv evighet utan att för en sekund sakta ner eller mista sin glöd. Med stora yviga rörelser till sina ord som allt mer börjar snubbla ur munnen på honom redogör han för er om allt och inget och tycks inte heller bry sig om hurvida ni lyssnar intresserat eller inte på honom.

han tystnar dock efter vad som känns som en evighet. drar ett djupt bloss på sin pipa.

"Ja musközonen ja, fyllt av vildmark och bestar av alla tänkbara slag men också fyllt av skatter ifrån det som en gång var! Inte som du känner till det? vad menar du? Har du må hända kunskap om det som funnits där?!! berätta gärna allt för mig!!

Han tittar förväntansfullt på Aleta med de orden och kan inte låta bli att ännu en gång studera henne från topp till tå medans han väntar på hennes svar.
This message was last edited by the player at 18:27, Thu 18 Sept 2003.

"Toletter? Jo jag har ett svagt minnesfragment om något liknande, herr Jaegher, men mitt minne är lite rostigt, hette det inte tåaletter? Toaletter? Nej, jag minns inte riktigt."

Aleta tittar snabbt på Rexroth och försöker föreställa sig honom som något gulligt och ulligt man skulle vilja hålla som husdjur, men lyckas inte riktigt.

"Har bara några förvirrade fragment av information om Musközonen, som jag minns som 'Nya Stockholmen', eller något liknande. Jag kan ibland se parker med gröna träd, glada leende människor och höga hus som sträcker sig mot himlen. Men jag gillar inte att tänka på det för mycket, mina sista minnen slutar med rök, eld och människors klagande gråt. Det gör mig bara bedrövad."

Under samtalet plockar Aleta av sig sin svarta peruk, fästade med små magneter mot hennes plåtskallle. Undertill avslöjas att hennes syntethud slutar vid hårfästet, eller där håret skulle vara fästat på en människa. Hon studerar peruken och rättar till den lite, men eftersom hon saknar kam eller borste blir det bara halvdant och hon sätter efter en liten stund tillbaks håret.
This message was last edited by the player at 19:05, Thu 18 Sept 2003.

Pocko tittar sig omkring i rummet dom hamnat i, medan han lyssnar på Aleta och Martmardigans dialog. Helt plötsligt kniper det till i magtrakten och Pocko stannar förvånat upp. Med dom nedersta händerna täcker han för sin bakdel. Med dom andra täcker han för sin gapande mun. Plötsligt hörs ett rejalt POFF! från Pocko och strax därefter en riktigt omänsklig doft.
"Ooops." FÃ¥r den skamsne Pocko fram. Han tittar ner i golvet med rodnande kinder.
"På tal om utedass... finns det nått sånt här?" Undrar han försiktigt. "Jag visste det. Skulle aldrig ätit den där sista korven." Pocko ser ängslig ut. "Ee, ok... var har du DASSET!" Han spärrar upp ögonen. "VAR HAR DU DASSET!!"

Valentin håller för näsan och går fram till dörrväggen. Han lyfter upp den och säger åt Pocko att följa med ut. Sedan stänger han porten igen. De samtalar en smula, sedan hörs bara ett ordentligt krystande och frustande.
This message was last edited by the player at 19:42, Thu 18 Sept 2003.

VARNING! JAG REGISTRERAR ATT METANGASNIVÅN HAR ÖKAT MED 12,8% I DETTA RUM. Skriker viktor ut men lugnar sig sedan när han märkte att det var Pocko som förorsakat det...

Viktor vänder sig sedan mot Martmardigan och Aleta, samtidigt som han skruvar bort plÃ¥tarna pÃ¥ sitt ben för att laga den gamla skadan.  JASSÃ… DU ÄR KUNSKAPARE HERRN, DÃ… HAR VI NÃ…GOT GEMENSAMT, MITT NAMN ÄR VIKTOR. ELLER RÄTTARE SAGT SÃ… KALLAS JAG DET. JAG ÄR FÖRMODLIGEN EN AV DE SISTA "V62C" ENHETERNA. VI VAR DE VÄGVERKSROBOTAR SOM GJORDE MÄNNISKORNA ARBETSLÖSA. Viktor försöker le en smula men lyckas inte sÃ¥ bra. JAG KOM IHÃ…G EN HÄNDELSE NÄR JAG OCH MIN KOMPIS V62C ENHET-2234 ASFALTERADE OM 400M VÄG, SOM TIDIGARE HADE BEHÖVTS 8 MÄNNISKORS FÖR. DET VAR VERKLIGEN ROLIGT. Viktors ögon glöder till när hans processorer behandlar de gamla minnerna, sedan fortsätter han tröstlöst skrikande.

DET VAR TIDER DET, DÅ KUNDE MAN FÅ TAG PÅ ASFALT LIKA LÄTT SOM SMÖR I HINDENBURG. NU FÖR TIDEN FÅR MAN BEGE SIG UT I VILDMARKEN, JA TILL OCH MED MUSKÖZONEN FÖR ATT KUNNA HITTA NÅGON GAMMAL ASFALT MAN KAN TA TILL VARA PÅ. DET ÄR VERKLIGEN SORGLIGT ATT TÄNKA PÅ... SOM SAGT JAG ÄR KUNSKAPARE, JAG KAN VÄGVERKET, ASFALT OLIKA ARBETSFORDON SOM VÄGBULT VOLVO 12L-4X OCH GRÄVMASKIN XE-45. VÄGBULT 12L-4X HADE DUBBLA STÅLTRUMMOR VILKET VAR...

Viktor avbryter sig själv när intresset svalnade märkbart, och fortsätter med sina reparationer. Efter en stund så smäcker Viktor ihop plåtarna på sitt ben, som ser ut att nu vara fullt fungerande.

Viktor plockar sedan fram sitt lilla bylte med saker, som han plockade frÃ¥n Ã…hl-killen.  ÄR DET NÃ…GON SOM VILL TITTA NÄRMARE PÃ… DESSA SAKER. Viktor räcker över det till Aleta.

Följande saker ser ni i byltet:

-trekantig burk med brunt innehåll,
-småmynt till ett värde av 4 krediter,
-en ihopviken broschyr med diverse texter. Bland annat kan man läsa på ett uppslag med stora röda bokstäver: Mutanter är fula och äter barn å sånt, så därför ska de dö!!! Längst ner på sidorna ser man bokstavskombinationen BPM.

-plasticsprodukt med en rosa färg. Dess form är märkligt bucklig, nästan med formen av en rubbit! Den ena bredsidan är full av kylflänsar, och på en av kanterna finns en knapp som lätt kan tryckas in. Varje gång den trycks in hörs ett svagt knastrande. Mitt emellan "öronen" på den tänkta rubbiten finns en liten metallknopp.
This message was last edited by the player at 20:53, Thu 18 Sept 2003.

"Vad märkligt, jag har en likadan.", säger Aleta och plockar upp ytterligare en trekantig ask och medan hon ändå håller på häller hon ut ett antal tunga mojänger bredvid Viktor's saker:

1 trekantig, något kladdig ask
2 änterhakar
2 skarprättarpistoler
1 järnrör
1 kedja
skrynkligt exemplar av senaste Polisgazetten
10 .45s patroner
19 krediter

"De där krediterna kan komma väl till pass i min ständigt sinande kassa."

Rodel och Martmardigan ler åt varandra när robotarna börjar med att lägga upp de för dem så konstiga askarna med snusjord. Rex sniffar på innehållet och fnyser.

"Det luktar sött och illa" *Grymt*Gruff* "Konstigt att människorna kan finna ett nöje i att stoppa upp något som smakar halvrutten korre under läppen!"

Aleta tar sig en rejäl titt på den rubbitformade plasticsprytteln.

"Jaha, Viktor, jag är tämligen säker på att det här är en version av stötvapen som flickor använde förr för att skydda sig och för att få sluskar på andra tankar"

Hon drar i den lilla metallknappen och en pinne kommer ut och blir några decimeter lång. Bzzzt, Bzzzt kommer det från grunkan när hon håller den mot handen och trycker på knappen för att känna elstöten. "Nix, känner ingenting" "E-packen måste vara slut, eller så är den trasig, för den här skall egentligen få mina kretsar att kompensera"

Martmardigan ser att det är en oroväckande mängd vapen som läggs upp framför honom, men han kan inte ta ögonen från den rosafärgade grunkan som Aleta fingrar på. När Aleta plockar fram lite verktyg för att undersöka den på djupet dristar han sig att fråga Viktor om han får undersöka den en smula.

Han får nästan en tår i ögat av att se ett så fint exemplar av ingenjörskonst efterlämnat av den gamla världen. Han tar den varsamt i händerna. Efter att vördsamt ha undersökt den tar han till orda.

"De e änna fantastiskt" snörvlar han. "Det här tror jag är en kommunikationsenhet av stora mått. En äkta telepatieliminator. Från denna enhet kunde man förr insamla språkande från andra platser. Allt insamlat i denna enhet. Med en sådan här behövde man inte själv kunna telepati, språkandet fördes via elektrotelepati över till denna enhet. I sanning en värdefull tingest Ni har där, herr robot"

"Jag e hungrig"grrrr" har inte ätit sedan igår morse"
Rex börjar intressera sig för föremålen som de två automaterna tar fram.
Han låter sin nos sniffa på föremålen i hopp om att något är ätbart.
Då snusjorden stinker,rynkar Rex på nosen och ger efter för en en nysning. Efterföljt av ett läte som låter som en blandning mellan sydpyriskt dumsvin och en sumpvarg
"Grymt,snörvel,sniff,grrr,morr,"
Han vänder sig om och försöker lukta reda på något annat att äta i lokalen.
"Kurrrrrrrr" Rex mage avger ett öronbedövande läte,innan han beger sig runt i lokalen i jakt på ett "byte"



OOC:01:34, Today: Rexroth Grovbette rolled 55 using 1d100. Luktsinne.

OOC: Ja, jag vet! Pocko är barnslig och äcklig, det kan inte jag rå för. ;-) Jag censurerar vad som egentligen händer här. Det är inte av stort intresse för handlingen och det besparar Er en och annan äckelrysning. ;-) Jag lämnar det till Er fantasi. :-)

Efter att ha utfört sina omänskliga behov, går Pocko tillbaks till den flyttbara väggen och knackar försiktigt. BANG! BANG!
"Hallå! E de nån där som kan släppa in mig! Tror att konstaplarna e på väg... " Säger Pocko och slänger en ängslig blick över axeln.
This message was last edited by the player at 06:04, Fri 19 Sept 2003.

Även Rodel gör en noggrann undersökning av det rosa plasticsföremålet. Efter att ingående ha tittat på saken, lägger han försiktigt ifrån sig den.

"TYSTA!" skriker han. "ARRGH!".

Han håller händerna för öronen och springer iväg och sätter sig i ett hörn. Han skrapar upp lite jord från golvet och försöker förtvivlat stoppa in det i öronen. Han blir nästan gråtfärdig och han stirrar förfärat på Er och gestikulerar att Ni skall vara tysta.

När Pocko bankar på dörren spärrar Rodel upp ögonen än mer och med ena armen över båda öronen visar han att Ni INTE skall öppna porten. Om så ändå görs lägger han sig i fosterställning och tömmer sin lilla väska på allt innehåll, därefter drar han den över huvudet.

Så fort någon gör något försök att tala eller skramla fäktar Rodel med armarna. Han försöker förtvivlat lägga sig ner och sova, eftersom han inte har fått göra det på snart ett dygn.

Aleta känner sig helt främmande inför Rex matjakt men tycker att Jaegher borde kunna ställa upp med energitillförsel, mot rimlig ersättning givetvis.

När Aleta ser Rodel's uppenbara problem med ljudvågor börjar hon viska:

"Jag vet inte vad det är med Rodel, men han har verkat underlig från första stund, min erfarenhet av människor är bristfällig dock, kanske har han drabbats av zonrötan redan..."

Hon river några papperslappar från polisgazetten och formar till små bollar. Framme vid Rodel hjälper hon honom att installera de primitiva hörsel-skydden. Utan att säga något går hon sedan tillbaks till sin stol och hoppas att Rodel kommer att lugna ner sig.

"Jag tar 10 av de här mynten som kallas kron... jag menar krediter, om ingen har något emot det. Och det här järnröret..."

Aletas elektroniska hjärna projicerar bilden av ett maffigt gevär i hennes inre. Hon plockar fram sin ögonsten, en forntida patron och undersöker om den passar i röret.

"Herr Jaegher, ni har möjligtvis inte tillgång till en verkstad, kunskapare som ni är, som ni kan låna ut till lilla mig?"

Rex sniffar runt i lokalerna och hittar en bit av en knasaröv som Martmardigan uppenbarligen lämnat från dagen innan. Glupskt slukar han alltihop och sköljer ner med vatten från en spann vid sidan om den lilla spisen i köksområdet.

Pocko blir insläppt, men det är bara Pocko som står utanför dörren när den öppnas!

OOC: Om Ni känner för att göra något, och Ni slår ett slag som lyckas så är det helt ok att fritt beskriva en smula vad Ni vill göra. Åtminstone när det gäller saker som inte har så stor betydelse i äventyret egentligen. Vill Ni inte hitta på själva, så bara lämna det, så gör jag det i stället.
This message was last edited by the GM at 12:47, Fri 19 Sept 2003.

Av någon anledning har alltså Valentin försvunnit. Pocko vet naturligtvis inte vart.

Martmardigan lyckas hitta några gamla skalkar att bjuda på, men han är noga att betona att det är mat som han hade tänkt äta själv de närmaste två veckorna. Precis som knasaröven...

Alla i sällskapet är mycket trötta. Det är bara automaterna och Martmardigan som inte behöver sova. De sömniga hittar platser att sova på, och till slut slumrar de in. Till och med Rodel somnar efter någon timme trots att han många gånger är tvungen att sparka till Pocko när denne drar sina timmerlass.

Martmardigan, Aleta och Viktor börjar diskutera om vad som egentligen hänt. Dessutom vad de kan räkna med kommer att hända. Uppenbarligen så är inte längre Sirina som de skulle skydda kvar längre. Inte heller Smilet, han återkom ju aldrig. Någon är ju uppenbarligen benägen att skicka ut mördare för att ta livet av Sirina och gruppen. Inget säger dock att det är slut med försök bara för att de en gång misslyckades. Någon typ av plan för arbetet framöver krävs. Vad skall Ni egentligen hitta på?

Sedan har vi ju polisen också...

"Om jag får lägga mig i så skulle jag vilja föreslå att ni letar rätt på grodan först kan tänka mig att det finns en hel del ni vill ha ur honom och kanske vet han mer om den där, slink..serina var det va?jao...det var det eller? Är så dålig på namn. Jag vill också erbjuda er min assistans allra helst då ni nämt att ni ska resa, möjligen mot musközonen!!?"

Detta säger han ganska tystlåtet men får mer energi i slutet när zonresor kommer på tal.

"Men får jag fråga varför polisen är efter er? Ni är väl ändå inte av den ljusskygga sorten??"

Detta säger han mer skrämt. Kastar så en sorgsen blick på resterna av den mat han tänkt skulle hållt honom vid liv och gott humör längre än så här, i synnerlighet knasaröven.

"Kan bara be er om ursäkt herr och fru automat att jag inget har att erbjuda er i alla fall inget som kan öka er energi. Därimot kan jag erbjuda er att få kolla över eventuella skador eller problem som ni har? Jag tror mig kunna fixa det mesta och det är inte varje dag som jag får chansen att komma så nära två välfungerande automater som ni!!

detta säger han mer uppspelt och mot slutet mer förväntansfullt och får något i ögonen som mest brukar synas hos barn i hjuletid.

"Visst behöver vi hjälp, herr Jaegher. Vi har ju nästan inget att gå på. De kallade Sirina för häxa hörde jag och på lappen vi hittade kom de från BPM. Är inte det de där mutanthatarna från Kopparberget som jag läst och hört om? De ska tydligen ha någon bas däruppe..."

"Sedan skadade vi ju busarnas ledare, skinnrocken, heter visst Lucidor om man ska tro träcksäcken jag utfrågade, kanske han söker hjälp hos någon..."

Patronen verkar inte passa i röret, men Aleta packar ändå ner det i väskan, kanske kan den användas till annat.

"Polisen har i alla fall jag inget otalt med, men obekväma frågor kan komma att ställas, vem vet vilka lögner de två busarna vi lämnade kvar har diktat ihop, nej, vi bör nog hålla oss borta tills vi fått klarhet i den här historien."

"Nej nu behöver jag också stänga ner några timmar känner jag. God natt!"

Aleta sätter sig i ett hörn och under tiden tilltar det lätta brummandet från hennes kylsystem då defragmentering tar överhanden. Hon förblir helt orörlig tills något stör hennes ännu aktiva sensorer.

När Rodel vaknar så har skrikandet i hans öron avtagit.

"Det viktigaste tycker jag är att ta hand om de männen som blev skjutna, det är inte snällt att lämna svårt skadade människor så där"

"Eftersom vi inte har några problem med polisen, och det förmodligen är de som har tagit hand om busarna, så kan vi säkert gå dit och träffa dem, så kanske vi kan hjälpa dem"

"Valentin sade att han tyckte att det kändes olustigt att bli jagad av polisen eftersom han inte alls är en stridsman. Han sade att han skulle ta sig till ett säkrare ställe"

"Som sagt, det första vi bör göra, efter frukost förstås, är att ta oss till finkan och se till att de som Ni skadade mår bra, ska vi gå då?"

Rodel hoppar upp och tar oförskämt pigg och alert tag i sin båge och rör sig mot dörren där han väntar in de övriga.

"Det blir gegga idag!"

Martmardigan skramlar ihop några krediter av gruppen och ger sig ut i regnet, som redan har fått vägen utanför huset att bli sank. Han sveper sin rock omkring sig och återkommer efter en halvtimme med en omgång mat till sällskapet. Bland maten ingår också en halv knasaröv som han tar hand om själv och lägger i därav avsedd låda i köket.

Den övriga maten räcker mer än väl till för att mätta sällskapet, t o m Pocko blir mätt.

"Nu hade ju jag tänkt att maten skulle räcka till i morgon..." säger Martmardigan, men ser till att äta sin del av den köpta maten.

"Nå, ska vi nu enas om att sticka iväg till finkan?", frågar Rodel igen och tittar uppfordrande på resten av gruppen.

Pocko smaskar i sig så mycket han kommer åt. Han sneglar på dom andra runt bordet för att se om han går över gränsen. Om någon kommenterar hans uppförande eller ger honom en "ond" blick försöker han lugna ner sig. När han är klar rapar han högt och tydligt, och ser sedan glatt på de andra.
"Ja ni. Nu blev ni allt imponerade va? Jag har tränat länge på den där."

När Rodel ställer sin fråga tittar Pocko häpet mot honom.
"Ska vi verkligen frivilligt sticka till finkan? Då kommer snubbarna säkert skvallra å säga att de va vi som slog dom? Då hamnar vi i burken också ju?" Pocko kliar sig i huvudet och ser på sällskapet.
"Är det inte bättre att vi sticker till Thermopolium igen för att försöka hitta Smilet, eller? Fast jag vet ju inte." Han kliar sig ännu mer ihärdigt i skallen. Man kan tydligt se på honom att han verkligen anstränger sin stackars skalle.

BRA TÄNKT HERR RODEL, Vrålar Viktor plötsligt ut. MEN JAG HAR EN ANNAN TEORI...

MINA PROCESSORER HAR NU BEARBETAT HÄNDELSERNA PÅ THERMOPOLIUM OCH DRAGIT FÖLJANDE SLUTSATSER.

DET HELA BÖRJADE MED ATT VI BLEV ANSTÄLLDA AV PADDAN SMILET, FÖR ATT VAKTA DAMEN SIRINA. EFTER VI HADE VAKTAT EN STUND BLEV VI ÖVERFALLNA AV MUTANTHATARNA BPM, SOM STÅR FÖR "BEATS PER MINUTE" ENLIGT MITT DATAREGISTER. VILKET JAG INTE RIKTIGT FÖRSTÅR ?

MUTANTHATARNA VILLE FÖRMODLIGEN DÖDA MUTANTEN POCKO. DAMEN SIRINA BLEV RÄDD OCH SPRANG IVÄG, SMILET BLEV ARG FÖR ATT VI HADE DRAGIT IN MUTANTHATARE I DET HELA, SÅ HAN SKICKADE POLISEN PÅ OSS FÖR ATT AVRÄTTA OSS.

ALLTSÅ MÅSTE VI HITTA SMILET OCH ÖVERTALA HAN ATT DRA TILLBAKA SIN ANMÄLAN INNAN VI BLIR AVRÄTTADE.

DÄRFÖR FÖRESLÅR JAG NU, ATT VI SKICKAR NÅGON TILL THERMOPOLIUM SOM ÄR OKÄND AV SMILET OCH POLISERNA. OM MARTMARDIGAN VILL HJÄLPA TILL, SÅ VORE DET MYCKET BRA I NULÄGET. DET BÄSTA ÄR OM HAN SJÄLV KAN SÖKA KONTAKT MED PADDAN, OCH TA REDA PÅ OM HAN VILL DISKUTERA MED OSS I LUGN OCH RO...

Viktor ställer sig ca, en halvmeter ifrån Martmardigan och stirrar han i ögonen, precis som om han förväntade sig ett svar.

"Grrr,jag tänker då inte uppsöka några mutanthatande bylingar,GRRRR,glöm det." Rex låter väldigt upprörd, och saliven stänker ut mellan gaddarna.
"Har ju,grrrr, precis lyckats undkomma dom!!!. Må lopporna bita pälsen av mig innan jag hammnar i deras smutsiga händer,GRRRR!!!"
Rex slickar sedan av lite matfett från sina klor.
"Jag är;Grrrr, med på det mesta men inte det!". Rex vänder sig med ryggen mot sällskapet som en trotsig 5åring.För att markera sitt ogillande i förslaget att ta kontakt med polisen.

Efter maten viras vapen in och göms så gott det går. Sedan traskar sällskapet ut i det strilande regnet. De lyckas åtminstone enas om att ta sig tillbaka till Thermopolium. Det klafsar under fötterna när de alla vandrar tillbaka mot Hydratorget och Bazaaren som pågår där. Gyttjan är nu en decimeter djup, och vattenpussar har blommat upp överallt på vägarna. Under vandringen genom Hundängen möts de av misstänksamma blickar från allsköns djur och andra mutanter längs vägen.

Martmardigan och Rodel får varsin lerkoka i ryggen från ett par killingpojkar som räcker ut tungan åt dem, men som förskrämt försvinner hem när Pocko vänder sig om och hytter med alla sina nävar mot dem. Pocko skrattar nöjt. Både åt att han skrämde barnen och det fina buset med att kasta lera.

Efterhand så är det allt fler i rörelse. Ju närmare Hydratorget de kommer, desto fler krämare och lycksökare står att finna. Eftersom det är mitt på dagen så beslutar de sig för att stanna ett kvarter från Thermopolium för att klargöra vad de vill göra. Ska allihop gå dit, eller bara Martmardigan?

OOC: Alla vaknar till slut och några verkar vilja gå tillbaka mot Thermopolium efter Smilet. Ni stannar en bit ifrån för att välja vad Ni vill göra. Vill Ni ut på bazaaren för att köpa barrber så är det också ok. Slå mig på käften om Ni egentligen inte vill gå ut i mojset. Viktor har redan slagit :) och jag böjer mig såklart för överheten. Dvs Er... Om Ni är tillräckligt många såklart...

"Vad vi behöver är snarare en person insatt i skumrasket, helst desperat efter krediter också..."

"Smilet verkar uppenbart skum och det är där vi ska söka honom, någon måste ju känna honom, kanske på Bunkern. Någon av er måste väl känna en dylik dyngspridare?"

Aleta känner sig nedstämd av regnet och trots att hon vet att regnet inte kan skada henne kurar hon ihop sig och talar lågmält, nästan viskande.

"kanske vore det bäst om jag tar mig till Thermopolium ensam? Mig känner de inte igen.har aldrig varit där. Men vill ni8 ha någon som känner till våra ljusskyggare element då är jag inte alls er person..."

Martmardigan kliar sig på hakan, ler så där brett och fånigt som bara han kan. Märkbart är att han är tämligen nervös av hans sätt att tala såväl som hans sätt att röra sig på.

"Får jag föreslå att ni andra tar er till era skadade vänners hjälp? Men visst skulle jag gärna ta med mig någon mer van med att ta till hårdhandskarna än jag. Det låter som den här smilet kanske kan leda till farligheter?

Han tänder sin pipa som han stoppat medans han talat och drar ett djupt bloss och med en drömmande blick avger han en mycket förnöjd suck av njutning.

"Så du; var det Rex? du kanske kan följa med mig?"

Lägger han till till syvende og sist och vänder sig om mot mutanten.

Pocko tittar på Martmardigan.
"Ja, stick till Thermopolium och fråga efter Smilet. Rex, du kan ju följa med? Sen tycker jag..." Pocko avbryter. Det verkar som att han plötsligt fick en bra idé. Han vänder sitt ansikte upp mot himlen och gapar stort. Sedan följer en mycket märklig "dans". Hans huvud lirkar fram och tillbaka på den feta halsen. Hans fläskiga ringar på kroppen dallrar. Han sträcker ut alla sina fyra armar för att hålla balansen när den bisarra dansen fortsätter.
"Ah, aaaa...aaaarrgghh. Hihi...arggh." Pocko gurglar och fnittrar samtidigt. Efter en kort stund stannar han upp och vänder ner sitt ansikte för att se på sällskapet igen. Han sväljer allt vatten som samlats i hans mun. GULP! Med barnsligt glänsande ögon och ett fånigt leende säger han.
"Haha... det var kul! Ska vi se vem som kan samla mest vatten i sin mun?" Han ser på gruppen med förväntan.

Rex tittar på den långe rödhårige mannen med sina rovdjursögon, han morrar lite för sig själv."OK Grrr, långskonk. ser ut som jag är din mutant, jag hakar"
Rex hade först tänkt att svara nej, men efter yterligare en titt på den långe manickeldoktorn så inser Rex att det är nog lika bra att följa med. Han behöver nog all hjälp han kan få.
"När,grrrrr,drar vi?"

"Ja varför inte så fort som möjligt herr grovbete?"

Martmartigan ser om möjligt ännu nervösare ut då mutanten studerar honom. Överlag tycks han nervös över att folk stirrar på honom vem det än må vara och ni får ett sken av att denne ranglige herre inte alls är van med att ha så här mycket folk omkring sig. Han stirrar dock lite undrande på Pocko, skakar på huvudet ungefär som om han försökt analysera jättemutantens sista ord och handling men ger upp.

"nå herr grovbete ska vi gå? Inte för att jag tror att något kan hända men jag slipper gärna gå själv. Är inte Thermopolium ett ganska respektabelt ställe? Efter vad jag hört så är det ju välbesökt och så...."

"Grrr, kan tyvärr inte svara på om det är välbesökt eller inte,har bara varit där ,grrrr,en gång och då såg det ut som ett slakthus,grrrr"
Rex siffar i luften för att få upp doftspåret till Thermopolium.
</Red>"Grrr,aaha. kom följ med mej ,jag vet vägen"
Rex sätter fart ner för gatan samtidigt som han vinkar åt den smått förvirrade manickeldoktorn.

[7 blank lines suppressed]

<Red>OOC:19:10, Today: Rexroth Grovbette rolled 2 using 1d100. luktsinne.

Martmardigan ger sig iväg efter Rexroth men inte speciellt snabbt utan i sin egen takt med en något drömmande blick. Han mumlar något ohörbart för sig själv, ler en aning och lunkar vidare efter mutanten.

Martmardigan och Rex försvinner iväg och lämnar resten av gruppen i regnet.

"Glurr, glurr" hörs från Pocko som lyckligt hoppar runt i regnet med truten i vädret. Rodel tittar också glatt upp i skyn och sträcker ut tungan för att smaka på det söta vattnet.

Aleta är lite allvarligare och vänder sig till de andra (framför allt Viktor, som ju inte plaskar omkring i regnet) och undrar om de skall ta sig upp till Bunkern under tiden för att försöka få kontakt med några andra som kan hjälpa till att söka efter Smilet, eller om de skall vänta här.

"Smack, smack!"

Rodel sörplar i sig lite av det grådaskiga vattnet.

"Nu när de har stuckit iväg så har vi en möjlighet att få lite gjort också. De skadade skurkarna har säkert tagits till fängelset. Ska vi inte sticka dit och ta hand om deras skador?"

"Eller också sticker vi till bunkern och dricker tokjos hela kvällen. Bra idé va, Pocko?"

Rodel armbågar Pocko i magen och tittar upp på den tjocke mutanten.

"Ha, ha Rodel, min vän!" Skrattar Pocko glatt. Sedan stannar han upp och ser ner på Rodel. Han lägger en av sina händer på Rodels axel och ser allvarligt på honom.
"Rodel, det var fasen imej det finaste du sagt! Visst ska vi dricka tokjos! Vissta ska vi?" Han ser på dom andra i sällskapet för att få ett svar.

"Rodel, skurkarna försökte döda oss och nu vill du hjälpa dem? Den logiken övergår mina känsliga kretsar, kanske har du fått träskfeber, Rodel, och yrar..."

Just då börjar en intern funktion varna Aleta för fukt i tveturbokondensatorn, inget allvarligt men nog för att skrämma henne lite.

"Bunkern låter som en bra idé, var det inte där vi träffade Smilet? Kanske vet någon där vem han är och var han håller hus? Kan vi inte bara gå dit och komma undan regnet?"

Aleta förstår inte Rodel's och Pocko's tydligt humanoida fascination för H2O.

Pocko, Aleta och Rodel plaskar iväg mot Bunkern medan Viktor tvekar mellan att stanna kvar så att de andra har någonstans att komma tillbaka till, eller att gå efter de tre mot Bunkern. Till slut bestämmer han sig för att stanna kvar i det strilande regnet för att vänta på Martmardigan. Han längtar dock tillbaka till tiden då han efter en arbetsdag fick en presenning över sig, när de andra arbetarna gick hem. Den trogna gamla skyffeln blir dock ett någotsånär bra skydd, och den skänker ju också en viss hemtrevnad med det metalliska klinkandet när dropparna faller på den. Inte helt olikt hans skjul utanför staden när regnet faller på hans vägarbetarskylt.

På Bunkern är det fortfarande tidigt. Folk samlas för en ölmust eller två. Portarna till Bunkerns heliga öppnas inte förrän om flera timmar ännu.

De tre lägger märke till att antalet gäster är större än när de var här i går på morgonen. Dels är det säkert fler som har tagit sig hit på grund av Bazaaren, men efter att ha lyssnat på tongångarna så är det många som diskuterar om "kriget på Thermopolium".

"Gryte sa att det var blod över hela stället. Jag hoppas verkligen att det är öppet senare i kväll, för man vill ju titta!"

"Käringakärringen hade visst skrattat gott åt liken som låg i drivor. Di säger att det var en robot som fick ett felklink och började borra"

"Nog är det allt bra hemskt att två hyvens knypplare mulades. Det var säkert mutanten, det har gått för långt när mutanterna tror att de kan komma och mula knypplare som är så hyvens sådärna! Nä, det är mutanterna som skall mulas, och hör sen."
This message was last edited by the GM at 17:54, Wed 24 Sept 2003.

Påverkad av den senaste dagens mutanthat flyger Rodel på gubben som pratar antimutantigt.

"Vad är det för struntprat om mutanter???"

"Mutanter är värda lika mycket som människor och robotar, så det så!"

"Pocko! Ge gubben en smäll, så han fattar!"

Rodel är märkbart irriterad, och håller sig om huvudet, han verkar ha ont i huvudet fortfarande.

"Dra på med alla fyra armarna, Pocko!"

Pocko ser förvånat på gubben som Rodel tilltalat. Sedan ser han på Rodel.
"Ska gubben ha stryk?" Pocko ser tillbaka på gubben igen, sedan vänder han längtande blicken mot baren.
"Jag vill ha tokjos! Nån som har kreddits?" Pocko sätter sig vid närmsta lediga bord väntar på sin dricka.

Viktor står med spaden ovanför huvudet för att skydda sig mot regnet. Viktor har lovat att vänta på Herr Martmardigan och Herr Grovbette, men saker börja hända som han inte hade räknat med.

Han begrundar hur vägen ändrar form, och blir rena lervällingen av det allt mer tilltagande regnet. Till slut kan han inte bärga sig längre. Viktor börja blinka och tjuta, samtidigt som han spärrar av stora delar av vägen med sitt orangea plasticrep, när hans vägarbetsparametrar tar överhanden. Han ger sig på vägen med sin spade och slägga, och med stor frenesi försöker han platta till den så den blir jämn och slät. Tyvärr har regnet löst upp vägen så mycket att hans arbete inte gör någon större nytta.

Lerig och panikslagen börja han springa omkring tjutande och blinkande, samtidigt som han skriker ut.
”HJÄLP!  SER NI INTE ATT VÄGEN BLIR FÖRSTÖRD, NI MÃ…STE HJÄLPA VÄGVERKET...HJÄÄÄLP!”
Han rycker tag i en gubbe som går vid vägkanten för att få hans uppmärksamhet, han ruskar om gubben och vrålar rätt i ansiktet på honom.
”HJÄLP TILL MED VÄGEN MÄNNISKA, SKAFFA ASFALT OCH GÖR DIN PLIKT FÖR VÄGVERKET. ?”

Vänd mot gubben försöker Aleta bortförklara Rodel's plötsliga utbrott av tokvrånghet:

"Ni får ursäkta min unge vän här, han har haft en dålig dag och vet inte riktigt vad han säger."

Aleta rycker iväg Rodel lite avsides och fortsätter:

"Rodel, kan du inte lugna dig lite, vi vill inte skapa något bråk här. Kom ihåg Thermopolium."

Det där sista säger hon med röstenheten på läge ett (viskning) och försäkrar sig om att Rodel förstått.

"Kom ihåg att vi letar efter någon som känner Smilet. Seså gör lite nytta nu."

Aleta försöker beblanda sig med klientelet så gått det går och hoppas att hennes diskreta förfrågningar om Smilet ska ge resultat.

Rodel ser skärrad ut, men lugnar till slut ner sig. Gubben som han bråkade var sugen på att ge honom en ordentlig omgång, men eftersom Pocko stod bredvid avstod han.

"Här ska du se, det här funkar på alla sorters nerver!"

Pocko häller ner ett försvarligt glas tokjos i munnen på Rodel. Han frustar och hostar, men ner kommer drickan. Efter en stund häller han ner ett glas till och det tredje glaset behöver inte ens Pocko öppna munnen på Rodel för att få ner.

Rodel känner att han blir behagligt snurrig och huvudvärken försvinner ut samma väg som tokjosen kommer in. Med varje rap han utbringar tillsammans med Pocko blir huvudvärken allt lättare att bära.

Aleta försvinner in i folkmängden och finner de gamla bekantingarna "Knockarbokke" och "Rune med struparna tre" sittande vid ett bord. De är båda blåslagna och säger att de fick för sig att bodybomba en smula mot en okänding från Nordholmia och "Kryste Knäkross". Men det gick inte så bra, skrattar de och skålar en gång till. De ber Aleta sitta ner och bli bjuden på en halvkanna olja.

Aleta sitter både länge och väl tillsammans med vännerna och de båda vet att Smilet håller på att dutta i både det ena och det andra men det är inte alltid som han gör rätt val. Bland annat så har han manajerat "Brylé Beckbyxa" men uppenbarligen gick det inte så bra eftersom han numera gnuggar tjär på båtarna i hamnen dagarna i ända, utan utsikter att kunna betala sina skulder...

Det rädda lilla muterade marsvinet försökte gå en stor lov runt Viktor där han plaskade omkring och grävde frenetiskt, pratandes för sig själv och alla. Det var väl av ren otur för honom att han precis hade köpt sig en ny halmsäng. För att undgå den galne robotens vrede, ställde han upp sängen på gatan.

För att blidka roboten sliter han sedan upp madrassen och börjar riva ut innehållet så att de förbipasserande skall ha något att gå på. Hans lilla nos skakar nervöst, blicken är fästad vid Viktor, och han vågar inte ens säga ett knyst.

Viktor skiner upp och blir helt till sig, när han ser det lilla marsvinet lägga ut halm på vägen.

"ÄNTLIGEN NÃ…GON SOM SER PROBLEMET MED VÄGARNA.  JAG ÄR DIG ETT STORT TACK SKYLDIG LILLE VÄN. SÄG MIG! NÄR BÖRJADE DU INTRESSERA DIG FÖR VÄGVERKET? VAD HETER DU OM JAG FÃ…R FRÃ…GA? FÖLJ MED MIG BORT TILL BUNKERN, SÃ… SKA JAG BJUDA DIG PÃ… TOKJOS SOM TACK FÖR HJÄLPEN."

Viktor öser på med flera frågor i osammanhängande meningar, och glömmer fullständigt att han har lovat vänta på Martmardigan och Grovbette.

Rodel blir snurrig av den brännande tokjosen. Efter de tre glasen sätter han sig bredbent ner och känner alkoholen sprida sig i alla kroppsdelar. Efter några minuter beställer han själv en ny tokjos som han sveper. Därefter en till. Pocko börjar titta bekymrat på honom, så då går han upp, och fortsätter själv bort till baren där han beställer en hel flaska tokjos till... Och en flaska Tinner. Han sätter sig vid baren och tar en munfull tokjos, och en munfull tinner, tokjos, tinner, etc.

Pocko klunkar i sig den tokjos han kommer åt. Han känner hur det börjar göra resultat i sin skalle. Med jämna mellanrum dunkar han Rodels rygg.
"Jaaa du, Rodel! Fanken va gott de här va, å så trevligt vi har det!" Säger Pocko med en något förhöjd röstnivå.

...Pocko tar ett glas tokjos, han tar ett till...

Pocko börjar få en simmig blick och hans röda kinder glänser av svett.
"Ha, ha, ha! Du, Rodel, jag ska säga dig en sak. Om jag hade haft lite krut nu... bara lite så hade du fått se på rediga grejer. Fast det klart, du hade kanske fått hålla dig på avstånd. Jag minns hur det gick för dom stackars officerarna som hamnade ivägen för min lilla spann. Men dom dumma idioterna skulle inte vara där!" Pocko säger det sista med eftertryck. Sedan stirrar han sorgset ner i sitt tomma glas. Plötsligt tittar han glatt upp och fyller på sitt glas igen.

...Pocko tar ett glas tokjos, han tar ett till...

"Rajdadadadajdajdadajdajdajdaj!" Skrålar Pocko. Hans store feta kropp gungar. Hans rödmosiga ansikte bär en mycket glad min.
"Öööh! Jodel! Du e faaan en kompissz du! Ha, ha, ha!" Pocko skrattar mycket av tillsynes ingen anledning. Han reser sig från sin stol och vinglar ororande. Han sträcker ut sina armar och tar ton.
"Rajdadadadajdajdadajdajdajdaj! Ha, ha, haaaa! Kjom igen nurå!" Han ser uppfordrande på varelserna runt i lokalen. "Kjom igen nu sjuuunger vi!" Gapar Pocko. "Rajdadadadajdajdadajdajdajdaj!" Helt plötsligt kliver Pocko stånkandes och vingligt upp på bordet. Han välter ett glas, som trillar ner på golvet och går sönder, på vägen upp. När han kommit upp ställar han sig upp och sträcker på sig. Både Pocko och bordet vinglar oroväckande. "Rajdadadadajdajdadajdajdajdaj!"
Efter en kort stund, och inte helt oväntat, brakar bordet samman. Med ett hejdundrande brak rasar Pocko genom bordet, vars delar flyger åt alla håll, och dundrar ner på golvet. En kort stund ligger Pocko stilla, sedan ruskar han på huvudet och tittar upp. Han skiner upp. "MUAHAHAHAHAHAHAHAAA!" Pocko ålar omkring på golvet bland sönderslaget glas, träflisor och tokjos. Han skrattar och skriker. "Hit me meja tokjooos! Ha, ha, ha! Nu jävvlar!"

Aleta försöker så gått det går att ignorera Pocko och Rodel när de rumlar om och hoppas de har råd att betala för skadorna.

"Jaså, det säger ni, go vänner? Var skulle man kunna få tag i denne Beckbyxa då och vet han var Smilet håller till?"

Det stackars marsvinet skakar så han knappt kan gå. Viktor tar ett rejält grepp under armen på honom och leder iväg honom. Slejban vågar inte ens snyfta eftersom han inte vet vad roboten är i begrepp att göra. Han tittar dystert på den säng med halmmadrass han för en halvtimme sedan så glatt köpte för sina sista krediter för att ge till sina barn. Nu är den förstörd. Fullständigt söndertrasad och till råga på allt dyblöt.

"Jag skulle ha köpt mat till dem i stället..." undslipper hans mun, när han tänker på familjen där hemma.

Vid ankomsten till Bunkern ser han alla de skumma typer som han alltid undviker eftersom de betyder trubbel. Plötsligt så får han se en enorm fyrarmad best som kommer emot dem med armarna vilt utsträckta. Nu är min sista stund kommen, tänker marsvinet, innan han svimmar och faller livlös tillbaka ut i gatans uppblötta jord.

"Tja, eftersom han tjärar i hamnen, så tror jag nog att det är det bästa stället att hitta honom. Om han fortfarande lever såklart."

Rune är ganska säker på sin sak, och bokke nickar instämmande.

Det blir ett fasligt hallå borta vid Pockos bord när han brakar ner i detsamma.

"Arrgh, min must, jag spillde ut den över bordet" "Hit med en ny din fete mutant!"

Rodel dricker sin tokjos och tinner och domnar bort så han däckar och faller omkull. Utan att veta det så drack han det hela på samma sätt som vissa bland den "vagnburna ungdom" som finns i Hundängen.

När Pocko reser sig upp från bordet ser han Viktor komma högljutt babblande med en jättesöt och mjuk gosegubbe. När Pocko springer fram och vill kramas faller mjukisen dock baklänges ner i dyn.
This message was last edited by the GM at 17:25, Fri 26 Sept 2003.

"Tack ska ni ha för upplysningarna och oljan, Rune och Bokke, de satt fint. Se nu upp för hårdföra bodybombare i framtiden och glöm inte tricken jag lärt er. Smilet står överst på min lista och hamnen blir nu nä..."

Längre kommer hon inte då Pocko orsakar bråk och förstörelse vid utgången.

"Ursäkta mig, har lite att göra märker jag..."

Aleta tar sig fram till den svajande Pocko och försöker begripa vad hon ser. Viktor och Pocko har tydligen skrämt ihjäl ett litet marsvin.

"Vad har ni gjort? Detta trodde jag inte om dig Viktor..."

Hon knäböjer invid den fallne och konstaterar att han fortfarande är funktionell och enbart i viloläge. Hon släpar snabbt in honom från regnet och försöker sätta honom i något så när bekväm ställning invid väggen. Rodel verkar vara i samma tillstånd av dreglande anti-logik som Pocko och tafatt försöker hon själv uppliva den tilltufsade pälsbäraren.

Viktor är inte så bra på att förstå mänskliga känslouttryck, å ännu sämre på muterade djur. När Viktor ser det lilla marsvinet falla ihop, så blir han helt bedrövad och vet inte riktigt vad han ska göra. Han försöker hjälpa Aleta med att ta hand om marsvinet, men står mest handlingsförlamad och tittar på.

"VAD VAR DET SOM HÄNDE?  JAG SÃ…G INTE ATT HAN VAR SKADAD..  JAG SKULLE JU BARA BJUDA HAN PÃ… ETT GLAS TOKJOS, SOM TACK FÖR ATT HAN HJÄLPTE MIG ATT LAGA DEN TRASIGA VÄGEN... HUR KUNDE DETTA HÄNDA."

Viktor sniffar in av luften för att känna efter med sina sensorer, om det var något gift som fick marsvinet att falla ihop.

"JAG KÄNNER ATT LUFTEN INTE ÄR HELT PERFEKT, MEN HAN BORDE INTE DÖ AV DEN. KANSKE HAR HAN BARA SVIMMAT..? HOPPAS HAN KLARAR SIG ALETA,  SER DU HUR HAN MÃ…R ALETA?   SVARA ALETA?"

Om nu en robot kan se upprörd ut, så gör definitivt Viktor det nu. Detta ligger utanför hans givna parametrar, så han kan inte processera det på rätt sett. Han är helt virrig och bedrövad för att han kanske har förorsakat det lilla marsvinets död...

Efter ett par rejäla daskar på marsvinets kindpåsar så vaknar han upp. "Iiiiih!" "Iiiiiiiih!" "Iiiiiiiiiih!" piper den stackarn. Efter att på robotars sätt förklarat att "det inte finns någon orsak till oro", "du är funktionell" och "du har väldigt mycket hår på skallmodulen" ser han än mer chockad ut, men han reser sig till slut.

"Om Ni bara låter mig leva, så får Ni allt jag har. Tyvärr så gick alla pengarna åt till min halmsäng, som nu är förstörd, men Ni kan få mina kläder. Bara jag får komma hem till mina barn."

Marsvinet börjar ta av sig sina kläder...

Pocko tittar på det underliga djuret och ser att den gosiga pälsen nu är ganska geggig efter att ha tillbringat en stund i mojset på marken. När marsvinet reser sig upp får han en rejäl bamsekram av Pocko i alla fall, men den hårige undanber sig uppvaktningen, och vill inte ens ha tokjos!

Viktors bedrövelse vänds snabbt i ett glatt konstaterande att Slejban lever!

"INTE ÄR DU KONSTRUERAD FÖR ATT STÅ I REGNET I FLERA ÅR SOM JAG ÄR. SJÄLV STOD JAG, OCH SATT, I EN VÄGTUNNEL UNDER MÅNGA, MÅNGA ÅR. MEN DET HADE NOG INTE DU KLARAT. DU HADE NOG RUTTNAT OCH BLIVIT GIFTIG, DET GÖR LEVANDE VÄVNAD"

Det verkar inte vara någon som vill utmana Pockos gigantiska kroppsbyggnad, så de som tidigare uttryckt sig hetsigt lugnar ner sig igen. Pocko får inte ens en uppmaning att betala bordet. (Men det kan också bero på att Neo inte är här just nu)

Även Aleta får positroner i emotionskretsarna när Slejban vaknar upp och utan att tänka på det så utbrister hennes röstmodul ett nöjt "Tihi"

Hon försöker åter samla truppen men Rodel är hopplöst redlös. Han kan inte stå på egna ben och han stinker av den blanding av tokjos och tinner som han badar i. Det är uteslutet att han själv skall kunna gå till hamnen, eller någon annanstans heller för den delen.

"Inte har vi användning för er kroppsbeklädnad, herr marsvin, se här, ta nu de här 5 krediterna, gå hem till er familj och oroa er inte för nåt."

Aleta hoppas att detta ska lugna den hårige så att han inte tar av sig mer kläder.

Vänd mot de andra inser hon att situationen för Pocko och Rodel är allvarlig och kommer att bli värre. Vi behöver ett ställe att installera oss på.

"Jag antar när jag ser er två att den store Enhet X2-B tillverkade oss robotar för att hjälpa er organiska varelser, men jag förstår inte varför..."

"Kom igen nu, vi ska ner till hamnen, det finns säkert något ställe utmed vägen som kan inhysa oss och få er avgiftade."

Pocko bara skrattar och är glad. Han dansar omkring och stannar ibland upp för att säga något snällt till sina vänner.
""Hi, hi, hi! Aleta du e fö söööt du!" Utbrister han. "Du behövej inte ta han om oss... vi mÃ¥j pjima vi!" Han ler "vackert" mot Aleta och sträcker sina armar mot henne för att krama henne. OOC: Jag antar att Aleta förhindrar detta genom att gÃ¥ Ã¥t sidan ;-) Pocko vinglar till när hans armar viftar till i luften. Pocko vänder sig mot Aleta och ser lurig ut.  "Ã…hÃ¥hÃ¥... du e sssnabb du Aleta...din lilla rackaje! Ha, ha, ha!"
Plötsligt ser sig Pocko olyckligt omkring. "Jag vill ha tinner!" Skriker han. "Ge mig tinner!"

Pocko drar Rodel i armen och släpar fram honom mellan borden till Aleta. Han blir dock liggande när Pocko släpper.

"Stoppa marken!!! Sluta svaja!!!"

"Eh, ja e no lite käkig...

Rodels kaskadspya rinner in mellan borden och fuktar mutanthatarens stövlar.

Marsvinet tar de 5 krediterna, rafsar upp sina kläder och försvinner tillbaka där han kom ifrån. Hela tiden högljutt pipande. Pipet är t o m gällare än Viktors siren.

Precis när Aleta verkade ha fått något sånär kontroll på den lilla gruppen stövlar Pocko återigen mot baren där han beställer "Två flarror Tinner!". Mutanthataren och hans två kompisar reser sig upp och följer efter och ställer sig bakom Pocko. "Dö pysen. Du spillde ut våran dricka och din polare spydde ner mina stövlar. Va ska du göra åt det?". En av de tre plockar dolt fram en kniv, som Pocko aldrig inte ser.

Hon skakar på huvudet när hon ser Rodel åter sluta ögonen och segla in i dimmorna efter att ha rosslat upp det sista av sin uppkastning. Viktor vänder sig åt olika håll, väldigt osäker på vad han skall göra då han plötsligt ser den ranglige mannen i gul hatt komma gående mot Bunkern. Framför honom löper Rex sicksack vilt sniffande. Ofta på alla fyra. Med problem att hinna med de två kommer ytterligare en figur. En råttman med hatt samt block och penna i näven.

"Nej, för hundrade gången... Du får inte följa med. Jag måste först fråga automaten om hon överhuvudtaget vill!"

Eh, hrrm. Jaså här är de då... skamset tittar Martmardigan ner i marken när de ankommer Bunkern.

Rex kilar fram och luktar på Rodel och det han har hittat på under ett av borden. "Grrr, snuffs, Grrrrr" Det luktar av en äcklig blandning mellan spyor och sprit.

Sorken blir helt paff när han får se Viktor. Hans nos vädrar några gånger i luften och morrhåren skakar lite lätt. När Viktor vänder sig mot honom ryggar han först tillbaka i hänförelse men snabbt plockar han fram pennan och blocket. "Eh, jag skulle vilja ställa ett par frågor... Har herr automat möjligen någon borr?"

Viktor blir lika paff som sorken, när han upptäcker att någon vill se en sådan underbar sak som ett borr.

."GIVETVIS MIN HERRE, VISST HAR JAG ETT BORR." Skriker Viktor så snällt o trevligt han kan...

"PLONK" låter det när en lucka öppnas på Viktors vänstra arm, och en liten platta skjuts ut en bit från det öppnade hålet. På plattan sitter små konstiga verktyg i en prydlig uppsättning.

"DETTA ÄR MIN HYLSNYCKELSATS OCH BORRUPPSÄTTNING,  ALLA HYLSDIMENSIONER FRÃ…N ISO-STANDARD 6 TILL 38 , ÄVEN BORR FRÃ…N 0,8MM TILL 14.0MM KAN JAG ERBJUDA MIN HERRE."

Viktor plockar fram en liten stav som sitter fast vid sidan av plattan med ett tillhörade snöre. Snabbt kopplar han in snöret i en liten metallkontakt som sitter mitt på bröstet. Ett litet pysande hörs när han ansluter snöret. Viktor tar fram ett borr från plattan och skruvar fast det i staven, som han nu håller i högerhanden. Plötsligt hörs ett litet surrande från staven och borret börja rotera. "BSSSSSSSS"

"TITTA HÄR MIN HERRE, SÅ SKA JAG DEMONSTRERA VERKTYGET." Viktors saftblandare börja blinka igen, när han plötsligt börja borra i ett av träborden så att spånerna flyger omkring i hela rummet.
This message was last edited by the player at 13:54, Sun 28 Sept 2003.

Pocko hörde inte männen bakom sig. Det är först när bartendern uppmärksammar honom på det. Pocko vänder sig och undrar vad herrarna vill. När dom upprepat sin fråga stirrar Pocko på dom och ler.
"Ååh, va tjevlitt! Kom ska ni få tinner. Ja bjudej ej på tinnej! Hä ska ni få!" Pocko vänder sig mot baren igen och ber sluddrande bartendern att plocka fram tre glas till. Efter att ha hällt ut en halv flaska på bordet lyckas Pocko till slut fylla de fyra glasen. Han vänder sig åter till de tre männen med ett glas i varje hand. Han ser glatt ner på männen och sträcker fram ett varsitt glas.
This message was last edited by the player at 15:50, Sun 28 Sept 2003.

"Viktor! Nu får jag damm och flis i håret också! Sluta genast med det där! Vill du de sååå snälla bylingarna ska sätta dig i finkan för skadegörelse?"

Återigen förundras Aleta över de tidiga och mindre sofistikerade automaternas brist på intelligens och självbevarelsedrift. Han beter sig ju nästan som köttvarelserna. Förgiftar sig själva med Tinner och Tokjos, som inte ens är till nytta, till skillnad från olja. Undrar vem som kommer att få stå för det här kalaset. Lika bra att ge upp.

Aleta slänger upp några jyckar på bardisken och beställer ett glas olja. Sedan sätter hon sig tyst i något hörn, smuttar på drinken ibland och försöker se oberörd ut åt de andras pajaskonster.

"Tydligen ska det festas hela natten...", muttrar hon tyst för sig själv.

Mannen med kniven tar emot tinnerglaset med vänsterhanden medan han hugger Pocko rakt in i tinningen med kniven! [4 i skada] Pocko har t o m fläskiga tinningar så tillsammans med ruset så känns knappt sticket. Något som förvånar, och oroar, mannen som högg. Han tittar nervöst på de andra männen som lika nervöst tittar tillbaka. Pocko trugar och låter allihop dricka upp Tinner glaset efter ett ljudligt "Skål!" vartefter han sveper i sig det sista av tinnerflaskan och tar i stället den andra flaskan och går fram till Aletas bord där han sätter sig och korkar upp. Det blöder inte så farligt från såret.

Viktor demonstrerar även att han lätt kan dra i en skruv i det nya hålet och att han lika enkelt kan skruva ut den. Han känner sig stolt över att kunna glädja sin publik så mycket för han ser sorken skriva frenetiskt i sitt noteringshäfte. Klekon är verkligen helt fascinerad av uppvisningen.

"Ja, det här var ju helt fantastiskt"

"Skulle min herre automat vilja berätta lite om vad som hände på Thermopolium, för jag antar att Ni var en av dem som var där som igår kväll?"

"Men ännu viktigare, om Ni nu inte tycker att det är en personlig fråga, har Ni någonsin borrat I någon? Och om inte, det måste väl vara möjligt? Borren ser verkligen särdeles vass ut."

Damen som kallas Neo kommer ut och svär fram både en och två barnförbjudna ramsor när hon ser förstörelsen. Sorken Klekon finner sig dock snabbt och efter att ha sagt några väl valda ord och lämnat några slantar till Neo så försvinner hon bort till de andra borden i stället.

Martmardigan reagerar på uppvisningen med att bli helt lyrisk när han ser Viktor förevisa sina kunskaper. Vilken precision, vilket mästerarbete att sätta ihop en dylik tingest tänker han när han ser automaten. Så användbar, och ändå så enkel. Ja automater är verkligen den gamla tidens absoluta krona, utan tvivel. Han står förstummad under Viktors hela demonstration. Nästan utan oljeläckage också! utbrister han utan att tänka på att de andra hör honom.

Rex är allt annat än förstummad av borren. Han och hans nos sniffar på allt och alla återigen. Några känner en viss oro när han kommer med sitt luktorgan lite väl nära några av de andras organ.

Rodel ligger fullständigt utslagen under bordet som Viktor borrar i. Helt utan att märka något av uppståndelsen omkring honom sover han lugnt vidare.

Viktor demontera sitt borr och sätter tillbaka verktygen på sina platser, plattan fälls in i armen och luckan stängs. Han drar ut en stol till sorken och sätter sig själv vid det nyborrade bordet. Viktor hör hur Rodel jämrar sig när han lyckas sätta stolsbenet på hans hand.

OJDÅ! LIGGER DU HÄR HERR RODEL. JAG SKA HJÄLPA DIG... Viktor lyfter upp Rodel med en hand och sätter han på en stol. Som en trasdocka sitter Rodel nu orörlig men flämtande kvar på stolen.

Viktor börja inte prata förrän han märker att sorlet i lokalen kommer överrösta hans skrik...

MIN BÄSTE SORK. VILL DU INTE VETA MER OM MINA VERKTYG? JAJA, JAG VET INTE VEM DU ÄR MEN JAG SKA SVARA PÅ DINA FRÅGOR, TROTS ATT JAG TYCKER DOM ÄR NÅGOT KONSTIGA OCH OBERÄTTIGADE.

JAG KAN SÄGA SÅ HÄR, JAG ÄR EN V62c ROBOT, ELLER EN AUTOMAT SOM NI SÄKERT SKULLE SÄGA. JAG BYGGDES EN GÅNG I TIDEN FÖR ATT TJÄNA MÄNNISKAN INOM VÄGVERKSOMRÅDET. DÄRFÖR ÄR JAG FÖRSEDD MED VERKTYG AV ALLA DESS SLAG. TILL EXEMPEL HAR JAG EN BORR, EN SVETS, EN SPADE OCH SLÄGGA. ALLT FÖR ATT KUNNA GÖRA VÄGARBETEN.. OM DU SYFTAR PÅ ATT JAG KAN SKADA NÅGON SÅ TROR DU HELT FEL, MIN HERRE.. JAG ÄR PROGRAMMERAD ATT TA MIG UR EN VÅLDSSITUATION PÅ ETT SÅ FREDLIGT SÄTT SOM MÖJLIGT. ATT SKADA NÅGON ÄR SVÅRT I TANKE PÅ MIN BETEENDESPÄRR. VILKET GÖR DET OMÖJLIGT ATT SKADA EN MÄNNISKA. JAG KAN BARA BORRA I NÅGON I FORM AV ETT REPARATIONSSYFTE, PÅ MIG SJÄLV ELLER NÅGON ANNAN AUTOMAT.

NÄR DET GÄLLER THERMOPOLIUM SÅ VAR JAG DÄR, VILKET VAR VÄLDIGT OLYCKLIGT. JAG GJORDE ETT VAKTJOBB ÅT HERR SMILET, NÄR VI PLÖTSLIGT BLEV ATTACKERADE AV ETT 10-TAL MÄNNISKOR, SOM VI SEDAN UPPTÄCKTE KALLADE SIG BPM. SOM SAGT, JAG KAN INTE SLÅSS. MEN JAG KAN DÄRIMOT VARNA OCH VÄSNAS FÖR ATT SKRÄMMA ELLER FÅ HJÄLP. HÖRDE NI INTE MITT VARNINGSLJUD? TYVÄRR SÅ HJÄLPTE INTE DETTA, JAG VAR TVUNGEN ATT FLY... FÖR JAG INSÅG ATT SITUATIONEN INTE VAR DEN BÄSTA. POLISEN KOM NÄR VI VAR PÅVÄG DÄRIFRÅN, JAG VILLE FÅ DERAS HJÄLP, MEN MINA VAKTVÄNNER BLEV SÅ RÄDDA OCH FLYDDE NÄR DOM ANNALKADES. SÅLEDES GJORDE JAG OCKSÅ DETTA. DÄR ÄR JAG NU... OM DU VILL VETA MER OM DETTA KAN DU KOLLA MIN LOGGFIL, SOM NU VISAS PÅ MIN SKÄRM.

Viktor reser sig upp och vänder sig om med ryggen mot sorken, så han kan se skärmen. En konstig text rullar upp på skärmen.
This message was last edited by the player at 08:44, Mon 29 Sept 2003.

"eh nå Klekon? så nu har du ju fått se en automat så hur vore det om du....ja, om du kunde berätta allt du vet om han, ja du vet. Smilet! ja, så var det."

Marmardigan har inte glömt varför denne sork följt med även om han kanske inte gillat det. Martmardigan har gjort sitt och förväntar sig nu att murveln ska göra detsamma.

Pocko ler. Han korkar upp flaskan och häller i sig några rejäla klunkar.
"Jaha, Aleta! Va ska vi göja nu?" Han ser på henne med ostadig blick. "Vill du smaka?" Han sträcker fram flaskan mot henne. "Jag haj en jävvla bra idé! Ja vet ett ställe som vi kan gå till." Han avbryter för att ta en klunk. "Aah! Jo, det finns ett ställe som ja vet haj kjut. Vi kan ta me Viktoj föj han ha ju slägga. Då kan vi slå nej döjjen och..." Plötsligt halkar Pocko av stolen och faller med en kraftig duns ner på golvet. "Uhh! Ååh, hå, hå!" Pocko börjar kämpa för att ta sig upp igen. Efter mycket stånkande och halkande kommer till slut Pocko upp på stolen igen. Med ett lojt flin tittar han på Aleta. "Hoppsan! Ha, ha, ha! Däj sel man som de kan gå! Ha, ha, ha!" Han tar en klunk ur flaskan. "Va va vi Aleta?"

Fortfarande ivrigt krafsande i sitt noteringshäfte tittar sorken till slut upp på Martmardigan.

"Ja, jo, Sigge Struma sade något om att han hade sett en groda bli upptryckt mot väggen i en gränd, så snacka med honom!"

Han vänder sig bort mot Pocko. Stärkt av att ha kommit in under huden/plåten på automaten tänker han ställa lite frågor även till den store mutanten.

"Jo, det var från gazetten här, Polisgazetten alltså. Man skulle inte kunna få göra en liten intervju med Er, herrn?"

"Jag kan nog tom avvara ett par krediter om Ni blir ännu törstigare."

"Det vore trevligt att höra lite om Era förehavanden på Thermopolium, och hur Ni tänker klara Er undan polisen"

"...och varför Ni blöder?"

Madmartigan verkar inte bli helt nöjd med svaret från sorken, så Klekon berättar snabbt att Sigge jobbar som tidningsbud och att man förmodligen kan få tag i honom på redaktionen sent i natt. Men det finns naturligtvis en chans att han tittar in en runda på eftermiddagarna också. Med detta tycker han att han mer än väl har uppfyllt sin del av avtalet med Martmardigan och vänder sig mot Pocko medan han fuktar pennan på sin nos.

"Nå, åter till Er min store man. Hur var Er barndom, egentligen?"

"Den kan ju inte varit lätt, och Ni blev naturligtvis utstött, eller hur?"

"Hallå där, förmökade tvärpälsing till sork, har ni inte trakasserat nog varelser i dag? Låt Pocko vaaja!", utbrister plötsligt Aleta och reser sig med pekande finger mot sorken.

Oljan har gjort henne ovanligt lös i lederna och lett till hennes tokvrånghet över Klekon's närgångna frågor.

"Ni har fått veta vad ni ville... Så gå då. Vi klarade oss bra tills ni dök upp och Viktor började prata... Tack för er hjälp men nu har vi saker... saker att göra..."

Hon sätter sig tungt ner och stirrar tyst ner i sitt halvtömda oljeglas.

Rex koncentrerar sig, och försöker lokalisera vart det påminnande doftspåret kommer ifrån. Han gruffar fram bland folk och fä, på alla fyra. Sniff,grrr,sniff
Hans fram klor gör fina märken i trägolvet när han rusar fram.

Pocko ler mot Aleta.
"Lyssna på henne. Låt mig vaja!" Säger han sedan till Klekon. "Ja vet iiiingenting!" Spottar han ut mot honom. Sedan tar han en klunk till ur flaskan. "INGENTING!!!" Skriker han sedan rakt i ansiktet på Klekon. "Ha, ha, haaaa!"
Pockos glada min förbyts plötsligt till en allvarsam min. Han gnuggar sig i ögonen och gäspar stort. "Tjött!" Gnäller han. "Vill sova nu." Han gäspar igen och vänder sig till Aleta. "Vart ska vi sova?" Han sträcker på alla fyra armarna och gäspar igen.

Pocko, Aleta, Rodel. Alla i olika grader av redlöshet sitter på en bänk i Bunkerns uteservering, skyddade av en plasticspresenning som har samlat en mängd vatten. Något som Viktor också upptäcker efter att ha iakttagit Pockos och sorkens mycket korta samtal. Klekon märker att han inte lyckas få något mer ur dryckenskapens tjänare utan vänder sig åter energiskt mot Viktor.

"Jaha, herr V62c-automat, kanske Ni kan berätta mer om hur Ni framlever Ert "liv"?

"Äter Ni till exempel kött? Kanske barn?

Martmardigan häpnar över sorkens förvridna frågor, han tycker inte alls om Klekons sätt att ställa frågor och går därför fram mot Viktor för att skydda honom en smula.

Rex kilar mellan stolarna och borden och nosar febrilt. Plötsligt när han tittar upp ser han en glasögonprydd kvinna med regnrock stå över honom och sträcker över en sedel till honom som han tar emot med sina stora klor.

"Här får du, stackare - spendera inte den hela på tinner, hörru?"

Efteråt traskar hon förbi honom och ut från Bunkern.

HUR JAG FRAMLEVER MITT LIV? JAG UTFÖR VÄGARBETEN GIVETVIS, DET ÄR MITT YRKE...  SÃ…G NI INTE HALMEN PÃ… VÄGEN NÄR NI GICK HIT? DET ÄR BARA ETT AV ALLA MINA UTFÖRDA VÄGJOBB.  JAG KAN SÄGA DIG MIN BÄSTE HERRE, UTAN OSS V62c-ENHETER SÃ… HADE DU FÃ…TT GÃ… PÃ… GRUSVÄG VARJE DAG. INGEN ASFALT! HUR KUL HADE DET VARIT? TÄNK PÃ… DET... Viktors processorer blir överbelastade av alla kluriga frÃ¥gor. Därför glömmer han att det förmodligen inte finns nÃ¥gon asfalt i Hindenburg. En viss förvirring uppstÃ¥r i hans programstuktur.

URSÄKTA MIG HERR SORK. JAG MÅSTE STÄNGA AV MIG EN STUND NU FÖR ATT GÖRA NÅGRA UPPDATERINGAR I MITT SYSTEM. JAG KAN BARA SLUTLIGEN SÄGA, ROBOTAR ÄTER INTE, VI HAR FUSIONSREAKTORER. HAR DU NÅGRA FLER FRÅGOR FÅR DU VÄNTA EN STUND, ELLER PRATA MED AL-1-A... TACK FÖR MIG.

Viktor sätter sig på stolen han satt på innan. Han stänger sedan av sig själv och går in i viloläge.

Förvirrad av alla konstiga starka lukter, så löper Rex efter kvinnan ut. Dels för att se vart hon tar vägen och dels för att han behöver en nypa frisk luft. Hans kännsliga nos värker av lukten från spyor och dålig hemkörd tinner.
Han tvättar av sina leriga framtassar i en vattenpöl, samtidigt som han blickar efter kvinnan. "Grrr, urrk,grrr, hur kan folk leva i den här stanken,grrr," Morrar han för sig själv.
Hans sinne fastnade för doften av blommor. Det luktade i allafall gott, påminner om naturen utanför staden. Dessutom så känner han igen spåret, och undrar varför den känns bekant.
This message was last edited by the player at 09:56, Tue 30 Sept 2003.

Aleta tycker nu det är dags att dra vidare och reser sig för att gå. I förbifarten ser hon Klekon och hejdar sig en stund.

"Murvel Klekon, är du kvar än? Hör på här, vi har viktiga saker att göra. Om du vill hjälpa till så visa oss då ett billigt krypin borta från nyfikna blickar, så lovar jag på mitt plåthjärta att ni ska få första tjing på allt intressant vi kan finna i nyhetsväg. Nå, vad säger ni?"

"Plåthjärta, vad menar du lilla flicka?"

Klekon vänder sig om mot Aleta.

"DU ÄR JU OCKSÅ EN AUTOMAT!!!"

Sorken tror att hans ögon skall hoppa ut.

"Jag tänkte att det röda ögat helt enkelt var en liten mutation, men nu förstår jag att det är ett fyndöga!"

Klekon har uppenbarligen stigit rakt in i ett formidabelt automatstim. Visst har han hört talas om automater förr, men några gränser borde det ju ändå finnas, hoppas han. Även om han nästan tappar fattningen så tappar han aldrig sitt block. Pennan fuktas mot nosen och flyger sedan över papperet.

"Är Du också en borrare precis som V62c-automaten?"

Viktor sällar sig till Pocko och Rodel som har stängt av sina hjärnfunktioner. Aleta har dock aktiverat sig själv och försöker åter få ordning i leden. Den synnerligen enerverande murveln verkar dock inte ge sig utan fortsätter överösa den här gången Aleta med frågor vilket inte låter henne göra något vettigt.

Martmardigan fortsätter stå förundrad över vad som händer kring honom.

Rex kilar dock ut i regnet och följer efter kvinnan som gav honom sedeln. Han stannar till strax utanför Bunkern och andas in den kalla, fuktiga luften som eftermiddagen har att ge. Renheten av luften är dock lite överdriven eftersom den svaga vinden kommer från manufakturerna och låter en del av sotet och röken därifrån nå Rex känsliga nos. Regnet har bedarrat, men enstaka droppar faller fortfarande. Kvinnan skyndar vidare och svänger efter ca 20 meter till vänster, där hon går in på en tvärgata.

Rex löper efter kvinnan genom vattenpölarna. Hela tiden försöker han hålla upp doftspåret. Rex urgamla Jaktinstinkter(Inte mutationen) får honom att gå upp i varv, den pälsbeklädde mutanten känner sig som på jakt hemma i älgamården. och för en stund förvandlas husen till stora träd, sopphögar till buskar och gatorna är skogens urgamla stigar. Förnöjt rusar Rex efter kvinnan, med dregel droppandes från mungipan och ett litet leende.

Aleta suckar, eller så nära en automat kan komma ett suckande, åt Klekon's entusiasm.

"Nej Klekon, jag har ingen borr, ingen inbyggd i alla fall, jag har kanske en bland mina verktyg, men varför alltid denna fråga om borrar?"

Aleta tar av sig ena handsken och visar för Klekon. En metallhand i nästan perfekt imitation av en människas, ett prov på den ingenjörskonst som präglade forntidsmänniskan.

"Hur vore det om du svarade på mina frågor nu, sork? Vi behöver ett lugnt ställe att planera nästa drag på..."

"Oooh, skyddande vid misstänke om människodödare uppskattas nog inte av konstaplarna, så det kan jag inte hjälpa till med"

"Men är Ni i trångmål så finns det flera kriminella element i staden, men inget jag vet något om, vill Ni ha hjälp av dem så kan åtminstone inte jag hjälpa."

"Är Ni alla i Hindenburg bara för att ta vara på tillfälle utan att lämna några spår?"

"Bor Ni inte ens på inhyre?"

Klekon är högst bekymrad av att ingen verkar bo i staden...

Rex klafsar iväg över den vattensjuka marken. Doftspåren är distinkta, och han kan också se fotavtrycken i leran. Han springer så vattnet skvätter och svänger runt hörnet där kvinnan försvann.

Rodel "kvicknar" till.

"Åh, jag mår inte jättebra"

Han reser sig upp på darrande ben så han måste stödja sig på borden runt omkring.

"Nä, det här går inte. Kan vi inte sticka hem till dig Mardm.... Martmagr... Martmardigan och sova lite. Det är ju ändå snart kväll"

Rodel hänger sig över Martmardigan och talar förtroligt med honom.

"Du e ju en bra kompis. Kom nu så går vi..."

"Vi har ju alltid varit så bra kompisar..."

"Nu e ja nog lite käkig igen"

Rodel ulkar några gånger, håller händerna för munnen, men kräker inte. Den observante kan dock se att ena kinden buktar ut en aning men det försvinner efter att Rodel svalt ett par gånger.

Efter att Viktor har utfört en uppdatering på sitt system i 43 sekunder, vaknar han och ställer sig upp. SÅDÄR JA!

ALETA! SKA VI TA OCH LÖSA PROBLEMEN NU... VI SOM TÄNKER KLART..  OCH SNABBT.

Viktor ser Rodels instabilitet och beslutar att hjälpa honom. Viktor tar tag i hans jacka vid nacken och försöker lyfta upp honom med en hand. Viktor försöker även lyfta upp den sovande Pocko med den andra handen, men en viss viktskillnad som inte hans mattematikprocessor hade kalkylerat med, gör att han får avbryta det sistnämnda efter 3-4 försök.

JAG TAR MED MIG RODEL SÃ… GÃ…R VI HEM TILL MARTMARDIGAN.

MARTMARDIGAN! GÅR DET BRA FÖR DIG MIN VÄN?

Pocko sitter/ligger på en av stolarna. Han blundar. Ibland gnyr han ängsligt och suger på en tumme. Med jämna mellanrum gör han märkliga utspel där hans armar fäktar vilt omkring, samtidigt som han mumlar eller skriker något.
"Åååh, nej! Snälla ta inte bollen... nej, neeej!"
"Hihihi, nu ska vi se... nu smäller det snart."
"Ååh, snälla herrn... ge mig spannen."
Han dregglar kraftigt och hans feta kropp rör oroligt på sig. Efter ett tag glider han ner på golvet under bordet.
"Stå still Viktor! Det är bara lite till kvar i spannen... mfblabluk ...tihihi."

"Madmartigans ställe passar utmärkt, bara vi kommer iväg någon gång!"

Hon rättar till packningen på axeln och försöker stödja Pocko samtidigt.

"Är alla här då?"

Aleta tittar runt sig i lokalen och konstaterar att Rex saknas.

"Var är Rex? Kom här, pojken... Var är du?"

Aleta försöker locka fram Rex på samma sätt som människobarn förr kallade på sina husdjur, men kommer på att hon inte vet vad Rex egentligen är.

Jo visst kan vi gå hem till mig men eh, käket? Jag kan inte hålla på att förse er...eh ja jag menar jag kan inte betala käk för oss alla."

Skulle vi inte kunna ta svängen förbi eh,ja....den däringa redaktionen och, ja ni vet...tlala med den där vad han nu hette som tydligen talat med ha Smilet? jao, så var det...."

Martmardigan talar med den/de som ser nyktrast ut. De fulla spektaklen verkar han nästan rädd för och gillar inte närgångna så han drar sig bakåt och kastar en förintande blick på Rodel.

" Men näe vi har väl knappast varit vänner länge?" Martmardigan ser härligt allvarlig ut.

Naturligtvis så är det robotarna som är nyktra och klara i kretskorten, så Martmardigan vänder sig med sin matbegäran till dem som faktiskt inte äter. Efter att ha kontrollerat sin kreditvärdighet så säger de båda att bara de kommer därifrån så går det säkert att skramla ihop några slantar till en limpa eller två. I vilket fall som helst försöker han åter få besked på om automaterna tycker att de skall gå via redaktionen eller inte. Pocko och Rodel verkar ju inte vara i speciellt bra form direkt.

Viktor greppar tag i Rodel och lyfter upp den lille grabben. Pocko är ju en smula överviktig, men han reser sig ändå och använder Viktors axel som krycka för att börja gå.

Servitrisen Neo kommer åter fram och säger att sällskapet allt måste hosta upp 8 krediter för drickat och förstörelsen på Bunkern innan de får gå.

Klekon ser att han nog har fått den mesta informationen nu, men han ber Viktor rabbla namnen på gruppens medlemmar. "Jag måste ju veta vilka som egentligen ingår i bandet! Och vem som är bandets ledare?"

Rex som sprang iväg utan att säga något speciellt är fortfarande borta, å andra sidan så hittar han väl ändå?
This message was last edited by the GM at 21:53, Wed 01 Oct 2003.

Martmardigan ignorerar sorken och går ut. Tycker att sorken har fått det han köpslog om och att det får räcka. Stoppar sin pipa och tänder den när han kommer utanför dörren.

Även neos begäran ignorerar han totalt. han har ju inte varit delaktig så kräva honom på pengar? nej, hon måste mena de andra....

"Nåväl, lätt fånget lätt förgånget, visst ska vi betala för Pocko's skadegörelse, återigen... Men jag tror ni misstagit er, Neo, skadorna kan omöjligen uppgått till en sådan förmögenhet som 8 kr, nej, möjligtvis 3 kr..."

Aleta räknar upp 4 kr från den gemensamma kassan och ger Neo.

"...och en extra kredit för att visa att vi inte menade något illa."

Även Aleta ignorerar sorken's fråga men säger i förbigående:

"Herr Klekon, skriv vad ni vill i er bebaskade blaska, men vi är oskyldiga till allt, och om ni värderar er hälsa gör ni bäst i att inte förfölja oss!"

Med detta går hon ut efter Martmadigan.

NATURLIGTVIS HERR SORK,  VISST KAN JAG TALA OM DET.. VI VAR PSSRRRRPSSS... STYCKEN OCH NAMNEN ÄR,  A...SSSSSSSSSS...      PPPPPPPPPP...

Viktor kan varken säga namnen eller antalen trots att han gärna vill detta. En liten underliggande drivrutin i hans primärminne, som blockera alla riskabla avslöjande som inte berör han själv. Vägverket ville inte att deras vägverksrobotar skull diskutera politik, eller komma i andra diskussioner som ej berör vägverket. Detta skulle förmodligen påverka deras arbeten. Därför helt enkelt hindrade man dom detta.

Viktor går ut i regnet med Rodels fötter släpande i marken.

 HEJ DÃ… HERR SORK...

Klekon bläddrar igenom sina anteckningar och skiner upp.

"Tack för hjälpen, eh, Viktor"

"Men jag kontrollerade att jag redan hade skrivit upp alla namnen, tack ändå, nu ska det skrivas så man får ett poliserprajs!"

Hela gänget börjar röra på sig och klafsar iväg tillbaka mot Hundängen och Martmardigans butik. Regnet har slutat falla men molnen hänger fortfarande lågt över staden. Neo tar emot pengarna och funderar på att opponera sig mot Aletas prispress, men avbryter sig själv när hon minns att hon fick några slantar av murveln tidigare.

Knappt har de kommit ut från Bunkern innan Rex stormar ifatt dem.

"Grrr, donnan var en byling, Grr, Grrr. En spydig sådan också, Grrr!" "Hon trodde att jag var en hund! GRRRRRR"

"Hon, Grr, gav mig en, Grrr, kladdelapp. Någon som kan läsa, Grrr?"

Rex håller upp den numera något fuktigt smutsiga lappen och Aleta rycker tag i den.

"Tihi, en lapp, bara till mig!!"

Aleta hoppar lite i vattenpölarna innan hon stannar och börjar läsa högt och tydligt.

Vi måste pratas vid innan smilet styvnar. Vid Kejsarstatyn klockan tio imorgon förmiddag.

OOC: En staty med kejsar Kjell dräpandes hydran finns på Hydratorget. Den stora statyn med Thorulf finns utanför Thorulfshov, men det är ju stängt pga Bazaaren.

"Grr, vad gör vi,grr," Rex tittar på fyllbultarna, och inser att hans fråga var överflödig.
"Okej,grr, fyllona behöver,grrr, sova ruset av sig, så vart, grr bär det av?"
Han tänker fortfarande på den stöddiga snuten, hon luktade i allafall gott tänker han. Men har väldigt svårt att smälta hennes förolämpningar,"Grr,Vovve...grrr,vänta du bara,grr" morrar mutanten för sig själv.

"Denna lapp besannar mina värsta farhågor, att det stackars Smilet, trots sin charmiga slemmighet, är död och att attacken inte var en slump. Hur ska det nu gå för oss? Jag som fortfarande har åratal kvar på min garanti...", hulkar Aleta med genuin bedrövlighet.

"Men först måste vi få dessa herrar i viloläge hos Martmardigan, sedan kan vi bestämma om vi ska besöka tryckeriet eller inte."

Aleta studerar Rex ytterligare innan hon häver ur sig:

"Så du är ingen dogg då, Rex? Kanske lika bra det, så slipper vi gå ut med dig stup i kvarten... Men du skulle se bra söt ut i halsband."

När gruppen kommer fram till Martmardigans butik har han tillsammans med Aleta inhandlat förnödenheter för ytterligare en natt på lagret.

Väggen går upp, och alla traskar in. När siste man är insläpad drar Martmardigan ner dörren igen med ett brak. Klockan är ca 17 och alla som behöver det kränger i sig lite mat (Pocko kränger i sig mycket mat). Rodel är inte ett dugg intresserad av mat, så han kryper ihop på det torra jordgolvet och somnar på stört. Efter maten kommer diskussionen igång.

Martmardigan säger att det var väldigt många som tittade efter gruppens vapen. Speciellt Pocko, Aleta och deras gevär väckte intresse under vandringarna. Det är ju vapenförbud i hela staden, och förresten så är det otäckt med så mycket vapen så nära. Det är bara en tidsfråga tills konstaplarna tar reda på var Ni finns, även om de tydligen redan verkar veta var Ni rör Er.

Nu får vi bestämma oss, tar Aleta till orda. Ska vi sticka iväg till Polisgazettens lokaler eller hamnen, eller helt enkelt sitta här tills morgonen kommer? Jag för min del ser inga problem att gå någonstans även om mörkret nu sänker sig därute.

Pockos "glad i hatten" humör har helt förbytts. Han säger inte ett ord på hela vägen till Martmardigans skyffe. Han får anstränga sin alkoholpåverkade kropp för att hänga med sällskapets tempo. Väl framme vräker han som vanligt i sig maten. Han sitter och vinglar, halvsovande på sin stol. När han är klar sitter han helt still en stund innan den efterlängtade rapen kommer. Han sträcker på alla sina armar och gäspar.
"Ska sova nu." Mumlar han innan han faller baklänges. Pocko har somnat och har även hunnit med en snarkning innan hans feta skalle träffar golvplankorna med en smäll.

"Förmökade fyllhundar.......Att tappa förståndet kan väl alla men att göra det frivilligt det övergår mitt förstånd." Säger martmardigan högt men mer eller mindre för sig själv.

"vi kanske skulle,jao...ni vet...kolla upp hamnen först eller? Klekon....+han sorken, ja klekon var det ja!? hans tips kanske inte är så mycket att gå på eller?! nä, jag vet inte. bestäm ni.

Plötsligt sätter sig Rodel klarvaken upp och pekar på taket.

"Hygbryn! Hygbryn!"

Ropet tillsammans med hans stirrande blick överraskar och oroar alla.

Lika plötsligt går ögonlocken på pojken ner, och han faller sovande till marken.
Dunk! Rodel vaknar till när skallen slår i en illa placerad sten och blodet börjar droppa från det lilla såret.

Han tittar på det obeslutsamma sällskapet och öppnar munnen.

"Om Ni vill ner till hamnen så gör det, det är säkert ett fint tillhåll på kvällen. Nyhetsutdelaren var inte på plats förrän i natt, så då är jag nog pigg och fin igen ska Ni se, om Ni vill ha mig med. Nä, nu måste jag sova mer"

Efter orden somnar han snabbt och sover väldigt djupt, med tungan lätt utanför munnen.

Rex kurar ihop sig i ett hörn, med sin filt som underlag. Mutanten är trött av dagens rännande, och det behövs inte räknas många rubbitar innan han sommnar. Det har varit en händelserik dag för den håriga,kloförsedda Rex. Och snart infinner sig drömmarna, och hindenburg känns långt,långt borta....."Zzzzz,grrrrrr,zzzz,grrrr,zzzz,grrrr,jag ä ingen hund,zzzzz,grrrr"

"Om några timmar bör vi alla vara pigga igen, runt tolvsnåret kanske. Hamnen vill jag dock inte besöka vid denna sena timme, vatten fick jag nog av för en stund sedan, men den där tryckarnissen verkar intressant."

Aleta talar tyst och snabbt för att inte väcka de däckade avdankade.

"Martmardigan, ni behöver inte vara oroliga för vapnen vi bär, de är enbart i självförsvar, mina är alltid nedpackade i väskan, dessutom behöver vi nog inga vapen på vår lilla utflykt. Va spännande egentligen, besöka Polisgazetten mitt på natten."

Aleta rumsterar om i väskan och får upp de två skarprättarpistolerna, kanske skulle man kunna effektivisera deras design, men utan verkstad, omöjligt, men kanske ändå... Aleta plockar ut buntband, tejp och annat som kan användas för att fixa ihop dessa pistoler utan alltför mycket jobb. Efter ungefär en halvtimme inser hon dock att hoptejpningen är alldeles för svag och skrotar planen.

Martmardigan beger sig till sitt sovrum och slumrar in. Han brukar alltid lägga sig tidigt, så att "han kommer upp i tid".

Aleta tittar besviket på sin skapelse men lägger ifrån sig den. Efter det sitter hon och tittar på Viktor. Viktor tittar tillbaka. Aleta tittar. Viktor tittar. Tittar, tittar... titt, titt...

"TOLV!" ropar Aleta och Viktor samtidigt.

Aleta ler och fnittrar hysteriskt åt att de faktiskt skrek precis samtidigt. Viktor fortsätter titta och anser inte alls att det var av något intresse utan helt enkelt ett utslag av att klockenheten hade nått värdet 0 igen. Vid utsatt tidsslag skulle gruppen eventuellt bege sig till Polisgazettens redaktion. Det var detta Viktor gav uttryck för. Inget annat.

Rex vaknar direkt vid utropet och är klar för vandringen innan Aleta slutar fnittra.

Allihop vaknar mer eller mindre av robotarnas utrop.

OOC: De som vill följa med på färden till Polisgazetten får säga till vad de vill ha med sig och komma in på den tråden. Eventuella andra får ligga kvar Hemma hos Martmardigan.

Rodel vänder sig surt om mot den öppnade dörren.

"Stäng, jag fryser ihjäl!"

Han vänder sig huttrande tillbaka och hostar demonstrativt.

Pocko rycker till och vaknar när robotarna "skriker".
"Ööh...Hoah, hoaah! Vad är det frågan om !?" Pocko vrider på sig och tittar förvirrat upp.

När Pocko förstått vad som är på gång reser han sakta på sig.
"Kan jag ligga kvar eller? Behöver ni min hjälp? Klarar ni er?" Säger han och det verkar löjligt allvarligt menat.

OOC: Pocko följer med om någon vill det, annars kurar han ihop sig och somnar igen.