Aleta tar täten för hon känner att hon kan Hindenburg väldigt bra. Trots det blir hon ofta rättad av Valentin som har tillbringat väldigt mycket tid här kring Hydratorget under åren vid . Till slut så blir det därför Valentin som visar vägen.

Vilka vägar han än väljer så verkar det inte lösa gruppens problem, avståndet till konstaplarna är dock mer eller mindre konstant. "Nej, det här går inte längre. Jag må agera. Senare kan vi dryfta om det var klokast så."

Han stannar och lyfter sitt vapen och avfyrar ett skott i luften mot den annalkande tryn-skocken. De dyker genast ner på marken och gömmer sig utmed husknutarna vilket gör att sällskapet får det försprång de behöver och smiter påpassligt in i några mörka gränder och efter ytterligare några minuter stannar allihop och pustar ut. Automaterna har aldrig riktigt förstått meningen med det där pustandet. De kontrollerar i stället hur mycket gyttja som har tagit sig in i fotmodulerna.

Efter att ha vilat några minuter når stanken från gatan näsborrarna (för dem som har) på samlingen. De ruttnande soporna utmed vägen luktar förfärligt och det är rått och fuktigt.

"11 GRADER CELSIUS OCH 86% LUFTFUKTIGHET!", informerar Viktor skrikande.

Alla stirrar på Viktor och Valentin säger till honom att inte säga ett knyst mer ikväll. Viktor vill gärna säga att "DET ÄR INTE KVÄLL, KLOCKAN ÄR 4 PÅ MORGONEN!", men av blicken han får av Valentin så låter han bli.

Jag kan tänka mig att vi är i Hundängen, säger Valentin avmätt.

Rex springer efter Valentin. Men känner sig smått kräkfärdig av stanken från rännstenen.
"Grrrr,någon som vet ett bra gömställe? "
han håller hela tiden uppsikt åt sidorna, ifall bylingarna skulle dycka upp helt oväntat.
Då Rex är helt ovetandes om vad som hänt innan på krogen så tar han till orda igen.
"Ursäkta om jag frågar,grrr, villka var männen med dom konstiga maskerna?"

Valentin ryggar tillbaka för den otäcka besten som står framför honom.

"Jaa, Du herr, eeh, Rexroth var det välan? Jag må säga att i dylika frågeställningar så är jag lika undrande som en annan. I går lovade vi en paddman vid namn Smilet att ta ha hand om en kvinna som heter Sirina under en tid medan han själv skulle lösa ett litet ärende. Men inte har vi hört av paddmannen. I stället blev vi hart när mördade, för något vi inte vet varför!"

"Detta var inte vad jag hade planerat för dagen då jag inmundigade min ölmust i morse"

"Vad gäller gömställen så känner jag verkligen inte till några icke nogräknade personer som kan hysa en sådan samling med... ...varelser?... utan att ställa frågor"

"För egen del så tänker jag nog gå under jorden ett tag. Men tyvärr kan jag nog inte ta med mig Er alla!"

Valentin rycker på axlarna, men nickar till Rodel.
This message was last edited by the player at 22:04, Tue 16 Sept 2003.

"Åh nej, vart ska du gå, Valentin?"

Plötsligt flyger Aleta's vänstra arm ut med ett svagt gnisslande och hon kämpar några sekunder med att få den under kontroll och lyckas till slut hålla den stilla.

Med några underliga blickar från de andra ler hon bara lite tveksamt och säger:

"Måste få den här fixad nån gång..."

"Är det verkligen ingen som vet något ställe!"

JAG VET NÅGRA VÄGTUNNLAR I MUSKÖZONEN. DÄR KAN VI GÖMMA OSS NÅGRA ÅR TILLS ALLT BLIVIT LUGNT IGEN. Säger Viktor så tyst han kan, trots det så ekar skriket mellan husfasaderna.

Viktor plockar fram sitt bylte med sakerna som han tog från Åhl-killen, Och börja titta närmare på den lilla kaninliknande plasticprylen under tiden diskussionerna görs. Han är hela tiden beredd på att sticka om det skulle behövas.

Efter Viktors yttrande, hörs plötsligt en blåspipa igen. Den kommer bakifrån och barska röster från vad som förmodligen är konstaplarna hörs närmare än Ni hade trott.

Ni rör Er alla bort från ljuden men eftersom det ekar mellan husen så vet Ni inte riktigt åt vilket håll Ni skall ta vägen. I husen runt omkring kan Ni se fladdrande ljus från eldakoppar och sterinare som börjar tändas, även om Ni ännu inte har sett några människor röra sig där inne. Inte för att Ni förväntar Er att Ni skall se människor i de här stadsdelarna. Snarare stackars mutanter som på dagarna sliter ont i manufakturerna och nattetid försöker vila sina verkande lemmar i sina undermåliga barracker. Förmodligen så har de inget gott att säga om dem som stör deras nattsömn.

Strax därefter så hör Ni plötsligt ett metalliskt dån från ett hus till höger. Väggen försvinner upp i luften och blottar ett kallt mörker, rakt in i huset. I mörkret kan en skepnad skönjas. Ögonblicksbilden av varelsen är en mycket hög, smal figur (nästan 2,5 meter). Huvudet är gulaktigt, och ca 1 meter ner från den platta huvudsvålen lyser ett ensamt litet rödglödgat öga. Ni hör ett smackande läte.

Aleta tvekar inte utan skyndar sig in genom dörren, medan hon hasplar ur sig:

"Ursäkta, min Herre, men släpp gärna in mina vänner också och stäng sedan jalusit igen, om Ni inte vill ha problem."

Pocko tycker att allt sammans är spännande. Han flinar för sig själv. Pocko tyckte att Viktors förslag lät bra och skulle precis yttra sig i frågan när väggen öppnar sig framför sällskapet. Pocko riktar sina puffror mot den lång-smala figuren framför sig. När Aleta börjar prata med figuren sänker han sakta sina gevär igen och lunkar efter Aleta.

Pocko tittar bakåt för att se om konstaplarna kommer. Pocko undrar om den taskiga "gris"-konstapeln finns bland dom. Kanske skulle man ge igen på den lille grisen? Han var så taskig.
"Den jäveln skulle fyllas med bly ... eller med krut kanske?" Säger Pocko frånvarande. Han ler för sig själv när han tänker på den lilla grisen som flyger i luften tillsammans med en spann krut.

Rex morrar åt viktor"Du kanske skall ta och prata lite tystare. Hela kvarteret vaknar ju"
Sedan vänder han sin uppmärksamhet mot varelsen i skuggorna. Rex sträcker ut halsen och försöker fånga varelsens doft.

[8 blank lines suppressed]

OOC: Rexroth Grovbette rolled 46 using 1d100. lukt sinne (Iak).
This message was last edited by the player at 19:51, Wed 17 Sept 2003.

Varelsen tar några steg frammåt då Aleta tilltalat honom. fram ur mörkret stiger en lång mycket ranlig människa, inte alls några två och en halv meter lång men lång nog och med en gul cylinderhatt på huvudet. Med stora ögon och ett stort nervöst, nästan fånigt leende studerar han er hastigt. mÄrkbart oroad över alla vapen han ser er bära på.

"Jao, men varför vill ni komma in hos mig? ni har nog gått fel eller misstagit er. Här finns inget ting att köpa eller äta och några sängplatser har jag inte heller.."

Han tar ett djupt bloss på den stora pipan han har i ena handen när han sagt detta.