"Grrr,jag tänker då inte uppsöka några mutanthatande bylingar,GRRRR,glöm det." Rex låter väldigt upprörd, och saliven stänker ut mellan gaddarna.
"Har ju,grrrr, precis lyckats undkomma dom!!!. Må lopporna bita pälsen av mig innan jag hammnar i deras smutsiga händer,GRRRR!!!"
Rex slickar sedan av lite matfett från sina klor.
"Jag är;Grrrr, med på det mesta men inte det!". Rex vänder sig med ryggen mot sällskapet som en trotsig 5åring.För att markera sitt ogillande i förslaget att ta kontakt med polisen.

Efter maten viras vapen in och göms så gott det går. Sedan traskar sällskapet ut i det strilande regnet. De lyckas åtminstone enas om att ta sig tillbaka till Thermopolium. Det klafsar under fötterna när de alla vandrar tillbaka mot Hydratorget och Bazaaren som pågår där. Gyttjan är nu en decimeter djup, och vattenpussar har blommat upp överallt på vägarna. Under vandringen genom Hundängen möts de av misstänksamma blickar från allsköns djur och andra mutanter längs vägen.

Martmardigan och Rodel får varsin lerkoka i ryggen från ett par killingpojkar som räcker ut tungan åt dem, men som förskrämt försvinner hem när Pocko vänder sig om och hytter med alla sina nävar mot dem. Pocko skrattar nöjt. Både åt att han skrämde barnen och det fina buset med att kasta lera.

Efterhand så är det allt fler i rörelse. Ju närmare Hydratorget de kommer, desto fler krämare och lycksökare står att finna. Eftersom det är mitt på dagen så beslutar de sig för att stanna ett kvarter från Thermopolium för att klargöra vad de vill göra. Ska allihop gå dit, eller bara Martmardigan?

OOC: Alla vaknar till slut och några verkar vilja gå tillbaka mot Thermopolium efter Smilet. Ni stannar en bit ifrån för att välja vad Ni vill göra. Vill Ni ut på bazaaren för att köpa barrber så är det också ok. Slå mig på käften om Ni egentligen inte vill gå ut i mojset. Viktor har redan slagit :) och jag böjer mig såklart för överheten. Dvs Er... Om Ni är tillräckligt många såklart...

"Vad vi behöver är snarare en person insatt i skumrasket, helst desperat efter krediter också..."

"Smilet verkar uppenbart skum och det är där vi ska söka honom, någon måste ju känna honom, kanske på Bunkern. Någon av er måste väl känna en dylik dyngspridare?"

Aleta känner sig nedstämd av regnet och trots att hon vet att regnet inte kan skada henne kurar hon ihop sig och talar lågmält, nästan viskande.

"kanske vore det bäst om jag tar mig till Thermopolium ensam? Mig känner de inte igen.har aldrig varit där. Men vill ni8 ha någon som känner till våra ljusskyggare element då är jag inte alls er person..."

Martmardigan kliar sig på hakan, ler så där brett och fånigt som bara han kan. Märkbart är att han är tämligen nervös av hans sätt att tala såväl som hans sätt att röra sig på.

"Får jag föreslå att ni andra tar er till era skadade vänners hjälp? Men visst skulle jag gärna ta med mig någon mer van med att ta till hårdhandskarna än jag. Det låter som den här smilet kanske kan leda till farligheter?

Han tänder sin pipa som han stoppat medans han talat och drar ett djupt bloss och med en drömmande blick avger han en mycket förnöjd suck av njutning.

"Så du; var det Rex? du kanske kan följa med mig?"

Lägger han till till syvende og sist och vänder sig om mot mutanten.

Pocko tittar på Martmardigan.
"Ja, stick till Thermopolium och fråga efter Smilet. Rex, du kan ju följa med? Sen tycker jag..." Pocko avbryter. Det verkar som att han plötsligt fick en bra idé. Han vänder sitt ansikte upp mot himlen och gapar stort. Sedan följer en mycket märklig "dans". Hans huvud lirkar fram och tillbaka på den feta halsen. Hans fläskiga ringar på kroppen dallrar. Han sträcker ut alla sina fyra armar för att hålla balansen när den bisarra dansen fortsätter.
"Ah, aaaa...aaaarrgghh. Hihi...arggh." Pocko gurglar och fnittrar samtidigt. Efter en kort stund stannar han upp och vänder ner sitt ansikte för att se på sällskapet igen. Han sväljer allt vatten som samlats i hans mun. GULP! Med barnsligt glänsande ögon och ett fånigt leende säger han.
"Haha... det var kul! Ska vi se vem som kan samla mest vatten i sin mun?" Han ser på gruppen med förväntan.

Rex tittar på den långe rödhårige mannen med sina rovdjursögon, han morrar lite för sig själv."OK Grrr, långskonk. ser ut som jag är din mutant, jag hakar"
Rex hade först tänkt att svara nej, men efter yterligare en titt på den långe manickeldoktorn så inser Rex att det är nog lika bra att följa med. Han behöver nog all hjälp han kan få.
"När,grrrrr,drar vi?"

"Ja varför inte så fort som möjligt herr grovbete?"

Martmartigan ser om möjligt ännu nervösare ut då mutanten studerar honom. Överlag tycks han nervös över att folk stirrar på honom vem det än må vara och ni får ett sken av att denne ranglige herre inte alls är van med att ha så här mycket folk omkring sig. Han stirrar dock lite undrande på Pocko, skakar på huvudet ungefär som om han försökt analysera jättemutantens sista ord och handling men ger upp.

"nå herr grovbete ska vi gå? Inte för att jag tror att något kan hända men jag slipper gärna gå själv. Är inte Thermopolium ett ganska respektabelt ställe? Efter vad jag hört så är det ju välbesökt och så...."

"Grrr, kan tyvärr inte svara på om det är välbesökt eller inte,har bara varit där ,grrrr,en gång och då såg det ut som ett slakthus,grrrr"
Rex siffar i luften för att få upp doftspåret till Thermopolium.
</Red>"Grrr,aaha. kom följ med mej ,jag vet vägen"
Rex sätter fart ner för gatan samtidigt som han vinkar åt den smått förvirrade manickeldoktorn.

[7 blank lines suppressed]

<Red>OOC:19:10, Today: Rexroth Grovbette rolled 2 using 1d100. luktsinne.

Martmardigan ger sig iväg efter Rexroth men inte speciellt snabbt utan i sin egen takt med en något drömmande blick. Han mumlar något ohörbart för sig själv, ler en aning och lunkar vidare efter mutanten.

Martmardigan och Rex försvinner iväg och lämnar resten av gruppen i regnet.

"Glurr, glurr" hörs från Pocko som lyckligt hoppar runt i regnet med truten i vädret. Rodel tittar också glatt upp i skyn och sträcker ut tungan för att smaka på det söta vattnet.

Aleta är lite allvarligare och vänder sig till de andra (framför allt Viktor, som ju inte plaskar omkring i regnet) och undrar om de skall ta sig upp till Bunkern under tiden för att försöka få kontakt med några andra som kan hjälpa till att söka efter Smilet, eller om de skall vänta här.

"Smack, smack!"

Rodel sörplar i sig lite av det grådaskiga vattnet.

"Nu när de har stuckit iväg så har vi en möjlighet att få lite gjort också. De skadade skurkarna har säkert tagits till fängelset. Ska vi inte sticka dit och ta hand om deras skador?"

"Eller också sticker vi till bunkern och dricker tokjos hela kvällen. Bra idé va, Pocko?"

Rodel armbågar Pocko i magen och tittar upp på den tjocke mutanten.

"Ha, ha Rodel, min vän!" Skrattar Pocko glatt. Sedan stannar han upp och ser ner på Rodel. Han lägger en av sina händer på Rodels axel och ser allvarligt på honom.
"Rodel, det var fasen imej det finaste du sagt! Visst ska vi dricka tokjos! Vissta ska vi?" Han ser på dom andra i sällskapet för att få ett svar.

"Rodel, skurkarna försökte döda oss och nu vill du hjälpa dem? Den logiken övergår mina känsliga kretsar, kanske har du fått träskfeber, Rodel, och yrar..."

Just då börjar en intern funktion varna Aleta för fukt i tveturbokondensatorn, inget allvarligt men nog för att skrämma henne lite.

"Bunkern låter som en bra idé, var det inte där vi träffade Smilet? Kanske vet någon där vem han är och var han håller hus? Kan vi inte bara gå dit och komma undan regnet?"

Aleta förstår inte Rodel's och Pocko's tydligt humanoida fascination för H2O.

Pocko, Aleta och Rodel plaskar iväg mot Bunkern medan Viktor tvekar mellan att stanna kvar så att de andra har någonstans att komma tillbaka till, eller att gå efter de tre mot Bunkern. Till slut bestämmer han sig för att stanna kvar i det strilande regnet för att vänta på Martmardigan. Han längtar dock tillbaka till tiden då han efter en arbetsdag fick en presenning över sig, när de andra arbetarna gick hem. Den trogna gamla skyffeln blir dock ett någotsånär bra skydd, och den skänker ju också en viss hemtrevnad med det metalliska klinkandet när dropparna faller på den. Inte helt olikt hans skjul utanför staden när regnet faller på hans vägarbetarskylt.

På Bunkern är det fortfarande tidigt. Folk samlas för en ölmust eller två. Portarna till Bunkerns heliga öppnas inte förrän om flera timmar ännu.

De tre lägger märke till att antalet gäster är större än när de var här i går på morgonen. Dels är det säkert fler som har tagit sig hit på grund av Bazaaren, men efter att ha lyssnat på tongångarna så är det många som diskuterar om "kriget på Thermopolium".

"Gryte sa att det var blod över hela stället. Jag hoppas verkligen att det är öppet senare i kväll, för man vill ju titta!"

"Käringakärringen hade visst skrattat gott åt liken som låg i drivor. Di säger att det var en robot som fick ett felklink och började borra"

"Nog är det allt bra hemskt att två hyvens knypplare mulades. Det var säkert mutanten, det har gått för långt när mutanterna tror att de kan komma och mula knypplare som är så hyvens sådärna! Nä, det är mutanterna som skall mulas, och hör sen."
This message was last edited by the GM at 17:54, Wed 24 Sept 2003.

Påverkad av den senaste dagens mutanthat flyger Rodel på gubben som pratar antimutantigt.

"Vad är det för struntprat om mutanter???"

"Mutanter är värda lika mycket som människor och robotar, så det så!"

"Pocko! Ge gubben en smäll, så han fattar!"

Rodel är märkbart irriterad, och håller sig om huvudet, han verkar ha ont i huvudet fortfarande.

"Dra på med alla fyra armarna, Pocko!"

Pocko ser förvånat på gubben som Rodel tilltalat. Sedan ser han på Rodel.
"Ska gubben ha stryk?" Pocko ser tillbaka på gubben igen, sedan vänder han längtande blicken mot baren.
"Jag vill ha tokjos! Nån som har kreddits?" Pocko sätter sig vid närmsta lediga bord väntar på sin dricka.

Viktor står med spaden ovanför huvudet för att skydda sig mot regnet. Viktor har lovat att vänta på Herr Martmardigan och Herr Grovbette, men saker börja hända som han inte hade räknat med.

Han begrundar hur vägen ändrar form, och blir rena lervällingen av det allt mer tilltagande regnet. Till slut kan han inte bärga sig längre. Viktor börja blinka och tjuta, samtidigt som han spärrar av stora delar av vägen med sitt orangea plasticrep, när hans vägarbetsparametrar tar överhanden. Han ger sig på vägen med sin spade och slägga, och med stor frenesi försöker han platta till den så den blir jämn och slät. Tyvärr har regnet löst upp vägen så mycket att hans arbete inte gör någon större nytta.

Lerig och panikslagen börja han springa omkring tjutande och blinkande, samtidigt som han skriker ut.
”HJÄLP!  SER NI INTE ATT VÄGEN BLIR FÖRSTÖRD, NI MÃ…STE HJÄLPA VÄGVERKET...HJÄÄÄLP!”
Han rycker tag i en gubbe som går vid vägkanten för att få hans uppmärksamhet, han ruskar om gubben och vrålar rätt i ansiktet på honom.
”HJÄLP TILL MED VÄGEN MÄNNISKA, SKAFFA ASFALT OCH GÖR DIN PLIKT FÖR VÄGVERKET. ?”

Vänd mot gubben försöker Aleta bortförklara Rodel's plötsliga utbrott av tokvrånghet:

"Ni får ursäkta min unge vän här, han har haft en dålig dag och vet inte riktigt vad han säger."

Aleta rycker iväg Rodel lite avsides och fortsätter:

"Rodel, kan du inte lugna dig lite, vi vill inte skapa något bråk här. Kom ihåg Thermopolium."

Det där sista säger hon med röstenheten på läge ett (viskning) och försäkrar sig om att Rodel förstått.

"Kom ihåg att vi letar efter någon som känner Smilet. Seså gör lite nytta nu."

Aleta försöker beblanda sig med klientelet så gått det går och hoppas att hennes diskreta förfrågningar om Smilet ska ge resultat.

Rodel ser skärrad ut, men lugnar till slut ner sig. Gubben som han bråkade var sugen på att ge honom en ordentlig omgång, men eftersom Pocko stod bredvid avstod han.

"Här ska du se, det här funkar på alla sorters nerver!"

Pocko häller ner ett försvarligt glas tokjos i munnen på Rodel. Han frustar och hostar, men ner kommer drickan. Efter en stund häller han ner ett glas till och det tredje glaset behöver inte ens Pocko öppna munnen på Rodel för att få ner.

Rodel känner att han blir behagligt snurrig och huvudvärken försvinner ut samma väg som tokjosen kommer in. Med varje rap han utbringar tillsammans med Pocko blir huvudvärken allt lättare att bära.

Aleta försvinner in i folkmängden och finner de gamla bekantingarna "Knockarbokke" och "Rune med struparna tre" sittande vid ett bord. De är båda blåslagna och säger att de fick för sig att bodybomba en smula mot en okänding från Nordholmia och "Kryste Knäkross". Men det gick inte så bra, skrattar de och skålar en gång till. De ber Aleta sitta ner och bli bjuden på en halvkanna olja.

Aleta sitter både länge och väl tillsammans med vännerna och de båda vet att Smilet håller på att dutta i både det ena och det andra men det är inte alltid som han gör rätt val. Bland annat så har han manajerat "Brylé Beckbyxa" men uppenbarligen gick det inte så bra eftersom han numera gnuggar tjär på båtarna i hamnen dagarna i ända, utan utsikter att kunna betala sina skulder...

Det rädda lilla muterade marsvinet försökte gå en stor lov runt Viktor där han plaskade omkring och grävde frenetiskt, pratandes för sig själv och alla. Det var väl av ren otur för honom att han precis hade köpt sig en ny halmsäng. För att undgå den galne robotens vrede, ställde han upp sängen på gatan.

För att blidka roboten sliter han sedan upp madrassen och börjar riva ut innehållet så att de förbipasserande skall ha något att gå på. Hans lilla nos skakar nervöst, blicken är fästad vid Viktor, och han vågar inte ens säga ett knyst.

Viktor skiner upp och blir helt till sig, när han ser det lilla marsvinet lägga ut halm på vägen.

"ÄNTLIGEN NÃ…GON SOM SER PROBLEMET MED VÄGARNA.  JAG ÄR DIG ETT STORT TACK SKYLDIG LILLE VÄN. SÄG MIG! NÄR BÖRJADE DU INTRESSERA DIG FÖR VÄGVERKET? VAD HETER DU OM JAG FÃ…R FRÃ…GA? FÖLJ MED MIG BORT TILL BUNKERN, SÃ… SKA JAG BJUDA DIG PÃ… TOKJOS SOM TACK FÖR HJÄLPEN."

Viktor öser på med flera frågor i osammanhängande meningar, och glömmer fullständigt att han har lovat vänta på Martmardigan och Grovbette.

Rodel blir snurrig av den brännande tokjosen. Efter de tre glasen sätter han sig bredbent ner och känner alkoholen sprida sig i alla kroppsdelar. Efter några minuter beställer han själv en ny tokjos som han sveper. Därefter en till. Pocko börjar titta bekymrat på honom, så då går han upp, och fortsätter själv bort till baren där han beställer en hel flaska tokjos till... Och en flaska Tinner. Han sätter sig vid baren och tar en munfull tokjos, och en munfull tinner, tokjos, tinner, etc.

Pocko klunkar i sig den tokjos han kommer åt. Han känner hur det börjar göra resultat i sin skalle. Med jämna mellanrum dunkar han Rodels rygg.
"Jaaa du, Rodel! Fanken va gott de här va, å så trevligt vi har det!" Säger Pocko med en något förhöjd röstnivå.

...Pocko tar ett glas tokjos, han tar ett till...

Pocko börjar få en simmig blick och hans röda kinder glänser av svett.
"Ha, ha, ha! Du, Rodel, jag ska säga dig en sak. Om jag hade haft lite krut nu... bara lite så hade du fått se på rediga grejer. Fast det klart, du hade kanske fått hålla dig på avstånd. Jag minns hur det gick för dom stackars officerarna som hamnade ivägen för min lilla spann. Men dom dumma idioterna skulle inte vara där!" Pocko säger det sista med eftertryck. Sedan stirrar han sorgset ner i sitt tomma glas. Plötsligt tittar han glatt upp och fyller på sitt glas igen.

...Pocko tar ett glas tokjos, han tar ett till...

"Rajdadadadajdajdadajdajdajdaj!" Skrålar Pocko. Hans store feta kropp gungar. Hans rödmosiga ansikte bär en mycket glad min.
"Öööh! Jodel! Du e faaan en kompissz du! Ha, ha, ha!" Pocko skrattar mycket av tillsynes ingen anledning. Han reser sig från sin stol och vinglar ororande. Han sträcker ut sina armar och tar ton.
"Rajdadadadajdajdadajdajdajdaj! Ha, ha, haaaa! Kjom igen nurå!" Han ser uppfordrande på varelserna runt i lokalen. "Kjom igen nu sjuuunger vi!" Gapar Pocko. "Rajdadadadajdajdadajdajdajdaj!" Helt plötsligt kliver Pocko stånkandes och vingligt upp på bordet. Han välter ett glas, som trillar ner på golvet och går sönder, på vägen upp. När han kommit upp ställar han sig upp och sträcker på sig. Både Pocko och bordet vinglar oroväckande. "Rajdadadadajdajdadajdajdajdaj!"
Efter en kort stund, och inte helt oväntat, brakar bordet samman. Med ett hejdundrande brak rasar Pocko genom bordet, vars delar flyger åt alla håll, och dundrar ner på golvet. En kort stund ligger Pocko stilla, sedan ruskar han på huvudet och tittar upp. Han skiner upp. "MUAHAHAHAHAHAHAHAAA!" Pocko ålar omkring på golvet bland sönderslaget glas, träflisor och tokjos. Han skrattar och skriker. "Hit me meja tokjooos! Ha, ha, ha! Nu jävvlar!"

Aleta försöker så gått det går att ignorera Pocko och Rodel när de rumlar om och hoppas de har råd att betala för skadorna.

"Jaså, det säger ni, go vänner? Var skulle man kunna få tag i denne Beckbyxa då och vet han var Smilet håller till?"

Det stackars marsvinet skakar så han knappt kan gå. Viktor tar ett rejält grepp under armen på honom och leder iväg honom. Slejban vågar inte ens snyfta eftersom han inte vet vad roboten är i begrepp att göra. Han tittar dystert på den säng med halmmadrass han för en halvtimme sedan så glatt köpte för sina sista krediter för att ge till sina barn. Nu är den förstörd. Fullständigt söndertrasad och till råga på allt dyblöt.

"Jag skulle ha köpt mat till dem i stället..." undslipper hans mun, när han tänker på familjen där hemma.

Vid ankomsten till Bunkern ser han alla de skumma typer som han alltid undviker eftersom de betyder trubbel. Plötsligt så får han se en enorm fyrarmad best som kommer emot dem med armarna vilt utsträckta. Nu är min sista stund kommen, tänker marsvinet, innan han svimmar och faller livlös tillbaka ut i gatans uppblötta jord.