Johansson håller för sina hörselreceptorer. Han är inte säker på vad den gode doktorn ämnar göra, men herr doktor Kvack brukar vanligtvis ha goda skäl till sina uppmaningar. När allt kommer till kritan så är doktor Kvack en rekorderlig gentleman.

Berthold håller ögonen på marodörerna och vapnet i händerna en god stund, men Dr Kvacks ljud får honom snart att sänka vapnet och hålla för öronen.

Fritz faller för en kula i bröstet. Han ramlar raklång på rygg. Han är vid liv men hans andetag är ansträngda och rosslande.

Johansson bränner av ett skott. Fullträff! En marodör faller direkt till marken död efter skott mitt i ansiktet.

Ruben kastar sig i ett vigt hopp över muren med sitt svärd i hand. Han möter tappert de anstormande vildarna med smidiga och rakbladsvassa hugg. Han tar och ger skador. Frågan är hur länge detta skall hålla. Marken färgas röd av blod.

Fordonen vrålar, dess besättningar likaså, vapen smäller och explosioner likaså. I bakgrunden ger maskinvarelsen Vråålet ifrån sig ett av sina maskinskrik och dess borr sänks mot marken.

Lambada skadas illa av de kulor han träffats av och ser ut att vara i ett bedrövligt skick.

Grevinnan drar sina sablar, en i var hand och gör sig rakryggad beredd att gripa in handfast i stridens hetta.

Flera av Biörnehuus robotar skadas av kulor och brandbomber. Två skadas riktigt illa till att sättas ur funktionsdugligt skick.

Situationen ser inte bra ut. Dr Kvack höjer sin stämma mot skyn. Hans hjärtskärande kuckelikuande fÃ¥r bÃ¥de marodörer och försvarare att darra i kropp och sinne. Ett litet hopp tänds. Ã…tminstone till en del mattas anfallarnas stridsvilja och –moral. Flera marodörer faller pÃ¥ knä och hÃ¥ller för sina öron. De mÃ¥r fysiskt illa! Kanske en chans att utnyttja…

När Berthold ser effekten av Dr Kvacks kuckelikuande så bestämmer han sig för en risk. Stramt och majestätiskt ställer han sig upp och stirrar ner på krypen där nere. Snabbt, och så länge han orkar, låter han sedan blicken svepa ut över de marodörer han ser och fyller deras sinne med fasansfulla bilder om en ohygglig och plågsam död. I var och en av marodörerna den vaknar en skräck för att invånarna i gården är hemska odödliga monster som långsamt kommer suga livet ur dem om de inte flyr.
This message was last edited by the GM at 18:54, Mon 05 May 2008.

Grevinnan står tappert på murens krön när marodörerna bryter igenom försvarlinjerna och äntrar den innersta försvarsringen. Hennes sablar börjar vina genom luften. Synen är fruktansvärd. En marodör klyvs på mitten i en våldsam kaskad av blod som fläckar den gigantiska björnhonans klassiska klädnad och päls. Detta tycks endast tända hennes stridslystnad än mer. Hon vänder sig om och låter den andra sabeln svepa uppifrån och ner. Två skräckslagna anfallare faller på en och samma gång för de våldsamma huggen. Med ett stridsvrål som ger återklanger till slaget mot Hydrans horder på Pyris slätter en gång i forntiden, då Grevinnan stod sida vid sida med självaste Maximillan Skarprättare mot den vederstyggliga bandithövdingen med dessa anhang. Hon följs av ett antal av de lokala bönderna som nu följer sin ledarinna, in i döden om så skall behövas.

Ett sedan länge glömt program vaknar i Johanssons automatkropp. Johansson som redan är urstark får en styrka av episka proportioner. Han greppar en marodör och använder denne lätt som klubba medan han rabblar obegriplig programkod. Automaten Johansson är inte längre den blide tjänarautomaten utan han har förvandlats till en veritabel terrorrobot! Han ger sig in i marodörhorden och krossar skallar till höger och vänster. Han tar upp en tvåhjuling och hivar den till och med mot motorguden Vråålet och när Johansson märker att inte ens det verkar skada motorguden så vrålar han i trots och börjar sedan springa emot Vråålet! Innan han kommer i riktig knipa så tar Johanssons automatkräfteprogram över och raderar det lilla programmet som har gjort honom till en skrikande galning av plåt och plastics och han blir sitt gamla jag igen! Han har inga minnen av händelsen!

Stärkt av sitt eget kacklande gladdes Kvack åt att han nu gjorde en skillnad i striden. Han var själv deras hemliga vapen. Och ett förbålt stiligt hemligt vapen var han!

Upp på barrikaderna och sedan ett skutt ner på andra sidan.

Han rusade bort till den beslagtagna bilen och de intet ont anade marodörerna skulle få se hur man framförde ett fordon på bästa sätt. Då frontpartiet på bilen var välbyggt tänkte han använda detta för knycklande av marodörfordon. Han fick igång motorn utan problem, och gav sig ut för att spela bonky med fordon.

Ruben står på marken. Marodörer börjar fly runt omkring. Tuppens galande sätter skräck i allt omkring. Han låter sin klinga spela, utan eftertanke eller ånger, precis som hans läromästare lärt honom. Äntligen har han nått sitt eldprov, allt han tränats för, alla timmar som han spenderat. Han är osårbar. Klubbor och påkar slås åt sidan. Han duckar för kulor och skott.

Plötsligt anfalls han från fyra håll samtidigt. Alla runt omkring kan bevittna en våldsam strid. Två motståndare fälls snabbt. En tredje kastas i en vig rörelse över ryggen med ett kraftfullt stridsskri. Plötsligt bränner det dock till i Rubens rygg. Han känner med handen. Ett pilskaft har borrat sig djupt in i ryggen. Ruben vänder sig om i raseri och smärta och möts av pilar som slår in i bröstet. Han vacklar baklänges medan livets krafter rinner ur honom. Han blir sittande med ryggen mot ett träd. Ögonen fylls av starkt förakt mot den groteska grismutant som avlossat den förödande pilen.

En sista tanke far genom hans huvud: ”Jag har gjort min plikt som Masurai…”
This message was last edited by the GM at 19:40, Tue 06 May 2008.

Den bindgalne dräparen och blodhunden Storfösare Aston vädrar blod. Som Det Stora Vråålets militära ledare vet han vad han skall göra. Fler skallar skall nu tas till samlingen och motorskallarnas framtid skall i framtiden inte skrivas i olja utan i blod. Han ler inombords och det vattnas i hans mun. Han kliver ur sitt fordon med en hagelbrakare i ena handen och en gigantisk yxa i den andre. Han går med långsamma men bestämda steg in i stridens hetta.

Med yxan driver han bönder på flykten. Något känns dock fel. Tuppens kacklande sprider dålig moral i leden och han känner en kittlande skräck som får nackhåren att resa sig. När tuppen dessutom börjar fara omkring med ett fordon, ett stulet motorskallevrålåk dessutom rinner hans raseri över. Dags att skrida till verket och visa hur riktigt ledarskap ser ut i en stund som denna!

NÃ¥got kommer farande mot honom. Med ett vÃ¥ldsamt slag med yxan slÃ¥r han till föremÃ¥let. Brandbomben exploderar i ett moln av eld. Aston är svedd och det glöder och pyr i hans kläder, rustning och päls. Men det bekommer honom inte…

Berthold vilar sig mot barrikaden. De dånar i huvudet men efter en liten stund så kan han åter fokusera på striden nedanför. Hans blick spejar runt efter sina kamrater och han känner viss lättnad när han finner dem vid liv den ena efter den andre. Dock växer fasan och snart en stor ilska då han ser Rubens kropp liggande mot ett träd. Han är inte medveten om rörelsen då han lyfter geväret och skjuter mot den flinande marodören som står en kort bit framför kroppen. En träff får marodören att stappla till. Ett nytt skott och marodörens flin förbyts mot en dödsmask då han faller till marken.

”ELD!”

Gårdån vrålar ut order efter order. De som sliter vid kanonen har ett hårt jobb och han driver dem till bristningsgränsen. Fordon skjuts i bitar, ett efter ett, men de finns i en outsinlig ström. Män har fallit vid kanonen, men deras plats har modigt tagits av andra. Gårdån står själv fortfarande där och han har ingen avsikt att svika Biörnehuus.

Kanonen brinner av i en fullträff. I samma stund sker det som inte får hända. Gårdån slungas bakåt av ett skott i bröstet. Han ropar mot skyn.

”FÖR PYRI OCH BIÖRNEHUUS! Ta över kanonen för bövelen.” Han försöker ta sig upp i sittande ställning.

Grevinnan och Storfösare Aston möts öga mot öga på slagfältet. Han har just tömt sin hagelbrakare och kastar den därför åt sidan. Han greppar yxan med båda händerna och Grevinnan höjer sina sablar.

Drabbningen blir våldsam. Ett våldsamt hugg träffar sidan av huvudet på björnhonan. Det blir en blodig historia men det är mest hud och päls som tar skada. Med sin gigantiska kroppshydda och vinande sablar tvingar hon marodörernas ledare bakåt.

Han parerar hugg efter hugg. Plötsligt får han chansen till ett motanfall som tar i knävecket. Grevinnan faller ner på knä. Aston höjer yxan till ett dödande hugg. Biörnehuus härskarinna är dock inte så långsam i vändningarna som Aston trott. Hennes sabel borrar sig djupt in i hans bröst.

Marodörernas ledare har fallit!
This message was last edited by the GM at 20:05, Wed 07 May 2008.

Johansson som har lugnat ner sig sedan den automatkräfta som hade liggat vilande i hans system har raderats, bestämmer sig för att kämpa sig emot Grevinnan. Hon är bland de mest imponerande aristokrater som Johansson har träffat på och även om han inte tror att hon behöver hans hjälp, så känner han att det är hans plikt och en ära att kämpa vid hennes sida.

Drabbningen är hård. Motståndarna är numerärt överlägsna och fullständigt vilda och Biörnehuus försvar vacklar.

Plötsligt händer något oväntat. Vråålet, den gigantiska maksinguden, som stannat en bra bit ifrån Biörnehuus, men ändå tornar upp sig i sin gigantiskhet, börjar röra på sig på sina spindelliknande ben. Den rör sig dock inte mot herrgården, utan bort därifrån! Total förvirring sprider sig i marodörernas led. Först faller deras ledare, sedan sviker maskinguden dem. En större mängd väljer att lämna slagfältet och istället följa Vråålet, med dånande motorer och vilda tjut.

De som stannar kvar går ett hårt öde till mötes. Biörnehuus försvarare ser en ljusning och är inte sena med att utnyttja situationen. Efter en kort stund är motståndet nerkämpat. De sista flyr i panik.

Striden är över. Nu skall en tungt arbete att röja upp och att överblicka förlusterna och skadorna…

Berthold undersöker sig själv. Inte en skada. Hur? Hans kappa har ett dussin nya hål men själv har han klarat sig. Han börjar gå runt till de fallna marodörerna och kontrollerar att de är döda eller så binder han dem ordentligt.

Kvack tycker att det är jättetrevligt att köra omkring i bilen.

Han skrattar för sig själv när han ser ett märke på ratten. Dels för sättet de stavade och dels för de referensramar de måste haft förr. Aldrig har han varit i ett fordon som har varit stabilare och tyngre. Och då är ändå den här modellen Chev-o-let. Vilken tyngd det måste ha varit i andra fornfordon för att låta den gå rakt på vägen. Han funderar inte så mycket på om det fattas en bokstav eller så eftersom stavningen ändå är så konstig, i stället drömmer han sig iväg.

Han känner sig som om han är den stoltaste tupp som någonsin seglat över frihetens slätter. Som en kapten styr han sitt stolta skepp mot solnedgången. Av någon outgrundlig anledning är han ensam i framsätet, men i baksätet har han fullt med folk. De verkar avsvimmade men lyckliga, lukten som bryter igenom är inte riktigt tokjos, även om den är stark. Men sen luktar det spya också.

Kvack vaknar upp ur sin dagdröm precis i tid att bromsa innan han själv skulle kört in i muren. Striden har avstannat, men de mest horribla saker händer de undflyende marodörerna. Nesligt ihjälhuggna utan pardon av Grevinnans hejdukar.

Kvack som är en fridens man hade ju helst velat att det var en oblodig strid, och det våld som nu utdelas känns ovärdigt en civiliserad tupp.

Han känner sig torr i halsen av galandet.

Sen känner han att han är öm i benet. Blod har runnit från hans röda ben, och vad värre är... Sätena i fordonet är föga tillverkat för att passa en elegant tuppbakdel. I vikandet av hans fjädrar har några kommit i kontakt med blodet! Stjärtfjädrarna är kladdiga, och smutsiga! Han har svårt att hålla tillbaka tårarna, men bestämmer sig för att ändå stanna och hoppa ur fordonet. Ett skutt så är han uppe på muren. Många döda, eldar som brinner. Men framför allt. I solljuset ser han hur smutsiga hans fjädrar är. Han suckar.

"Fru Grevinna. Ni står som segrare. Var kan jag hitta rent vatten och kanske lite tvål?"

Stämningen är tung som en hätta av bly över Biörnehuus. Kvacks önskan om tvål och vatten tillgodoses. Samtliga får en chans att svabba av sig stridsdammet och ett snabbt glas av de starka dryckerna om man så önskar för att lugna nerverna innan det tunga arbetet med att börja röja upp tar vid.

Delar av herrgården har brunnit och eftersläckningsarbete pågår fortfarande, fast det är flera timmar sedan marodörerna drevs på flykten. De sårade är allt för många. Saknaden efter de många döda är förödande.

Hälften av Biörnehuus robotförsvar är utslaget. Vissa går säkert att reparera med tiden, men vissa är helt bortom räddning. En mängd lokala bönder har fallit.

Bland de döda finner ni flera vänner. Ruben är död, Lambada likaså. Deras gärningar var på många sätt avgörande men deras död känns givetvis ändå tung. Många trodde Fritz var död, men mirakulöst nog lyckades man rädda livhanken på honom, men han ligger nu i den sjukstuga som primitivt inretts i herrgården.

En minnesstund hÃ¥lls över de döda. Grevinnan garanterar de fallna gravplats pÃ¥ Biörnehuus ägor, vid sidan av andra hjältar i godsets historia. Ni överlevande utses även ni till hjältar. ”Era gärningar skall länge omvittnas och vara föremÃ¥l för stor beundran. Ni har gjort er plikt sÃ¥som pyriska patrioter.” Hon hänger en gammal tapperhetsmedalj om halsen pÃ¥ er var och ber er vÃ¥rda dem väl.

Berthold tittar på medaljen och hans tankar är kaotiska. Hans inställning till byråkratin i Pyrisamfundet är inte den bästa.
En symbol för Pyrisamfundet... Eller, kanske snarare en tacksamhetssymbol från en nobel härskarinna...
Han stoppar in medaljen innanför rocken innan han fortsätter med uppstädningen efter striden.

Johansson är förtjust över tapperhetsmedaljen. Sannerligen en ära att få en tjänstemedalj av en så rekorderlig härskarinna som fru grevinnan Biörnstjerna! Johansson kan dock inte annat än begrunda över hur bra det är som bevis på sina förtjänster att ha rekommendationer från en av Pyris mest betydande aristokrater, i fall han skulle sluta sin tjänst hos den gode herr doktorn. Kanske ska han söka upp fru grevinnan vid ett sådant tillfälle. Hon verkar ju ha en god hand om automater.

"En större ära har aldrig vad jag kan minnas förärats min arma automatkropp, högvördig fru grevinna" säger Johansson kort som tack.

Som avslutning lämnar Grevinnan med högtidlig min över ett bylte. När tyget vecklats av visar det sig innehålla det ni gav er ut på Frihetens slätter för att finna, det avhuggna huvudet från Överstens automatvän Rufus.

"Ta den här skallen. Ni har visat er väl värda att ta hand om den. Jag är övertygad om att den hamnar i rätta händer."

Berthold tittar en aning förvånad på huvudet, innan han mer ett stort leende nickar bekräftande.
Så, jag hade tur och följde med rätt grupp i alla fall. Detta var gruppen som hade fler kroppar än huvud. Undrar dock vad som är så viktigt med det.

Johansson tar skallen med vördnad från grevinnans kolossala händer och inspekterar det nogsamt. Var det inte någon forntida inskription på skallen i fråga?

Kvack har putsat upp sig till det yttersta. Fjädrarna ligger på helt rätt sätt och såret på hans ben är täckt av ett rött tyg (det tog en stund för honom att hitta något som passade med färgen på hans ben)

Medan grevinnan håller sitt tal om gruppens förträfflighet känner han att han måste göra sig beredd att ta emot hedersbetygelsen.

Hans pysslande och pyntande gör honom lite okoncentrerad och i stället stiger Johansson före och kniper äran!

Inte speciellt brydd står han dock tillbaka och tackar björnhonan genom att böja sitt ena ben och buga djupt, som det anstår en sådan rejäl madam.

Fritz som är mycket illa tilltygad skiner upp i sitt bästa mästerkattsleende när tapperhetsmedaljen tilldelas honom i den temporära sjukstugan. Strykarkatten som alltid levt pÃ¥ rätt sida om lagen, nÃ¥ja rätt sida sett ur grändernas synvinkel, har aldrig nÃ¥gonsin blivit tackad utav Pyri, inte officiellt iaf och det känns bra.  Han sätter genast stolt fast den i de fÃ¥ kläderna han ligger i.

Fritz rosslar illa när hans samlade vänner berättar om att Lambada och Ruben strök med i fajten. Lambada var en god mutant, visserligen har Fritz ett flertal gånger funderat på att personligen hugga ner Ruben, men han kämpade sida vid sida och han låter sina funderingar stanna inombords om värderingarna.

"Jag föreslår att en kort tyst stund på Björnehus skall råda, för våra vänner och givetvis för Grevinnans alla fallna med. Som en högaktningstund."

Efter några dagars uppröjning och efterarbete lägger sig åter ett visst lugn över Biörnehuus. En dödlig trötthet vilar över allas sinnen, men nu är det som måste göras gjort. De döda är begravda efter heders- och minnesstunder, bränder är släckta, skövlade områden iordninggjorda så gott det går och fordonsvrak bortflyttade.

Livet börjar återgå till något mer normala. På kvällarna bjuds såklart på Åhlagillen om än nu under något mer primitiva förhållanden.

De sårade får vila sig och ses över av godsets medicinautomat. De återhämtar sig i tillfredsställande takt, och de flesta skall nog återhämta sig så pass att de kan leva någorlunda normala liv även fortsättningsvis.

Ni behandlas såklart som hedersgäster på godset. Grevinnan är er ytterst tacksamma över era bud och insatser, ni har helt enkelt funnit en vän för livet. Ni inser dock att ni inte kan stanna här för evigt. Ert uppdrag är att leverera robotskallen till er vän Översten. Så en dag, efter någon veckas vila, inser ni att det är dags att för denna gång lämna Biörnehuus och bege er mot Pirit igen. Grevinnan ger er ett hjärtligt avsked och meddelar att ni alltid kommer att vara välkomna tillbaka till Biörnehuus. För att ni skall kunna färdas säkra förses ni med en mindre men stark eskort i form av en av robotarna från herrgården. Färden går smidigt och en dag står ni återigen med staden Pirit i blickfånget, samma anblick som mötte er för några veckor sedan, då ni äntrade staden för att möta er gamle vän. Då var ni ovetande om vad som skulle vänta er, så är ni även nu, men nu har ni utfört det uppdrag ni skulle och kommer med goda nyheter till Översten!