Fritz skiner upp som en sol när rökkorvarna kommer fram, hans tass är genast där, tar en biter av den och tänder på, samtidigt som han med andra tassen tar ännu en och stoppar den helt ogenerat i vänsterfickan.

"Man tackar Översten, det är skönt vara tillbaka i en ordentlig stad!"

Johansson avböjer en rökkorv eftersom han varken kan äta eller dricka.

Kvack tittar uppskattande på automaten. Antingen var hans avböjande för att han var flammabel eller inte hade någon användning för det eller för att visa respekt för Kvacks avhållsamhet. Doktorn bestämde sig för att det var av respekt.

Efter några glas och lite mat i magen avrundas kvällen. Ni är alla hjärtligt trötta. Översten lovar att kolla upp boendealternativ åt er. Han nämner att det alltid går att få tag i lägenheter i arbetarkvarteren Knoting, men att han skall kolla om det finns något bättre åt er. Den kåkstad som Knoting utgör är verkligen inget vidare förklarar han. Han skulle ju också kunna ordna några rum på ett pensionat eller dylikt, men det bästa vore såklart om han kunde ordna en lägenhet eller två.

Dagen efter blir det en tur på stan innan ni skall träffa Översten hos hans svåger för att skaffa er en bättre garderob. Det är en varm och solig höstdag och ni strosar omkring en stund i Pirit.

Plötsligt bryts lugnet då en större folkmassa samlas mitt på en gata. En storvuxen vargmutant hoppar upp på en improviserad scen bestående av några trälådor. Han börjar högljutt anföra ett hätskt brandtal.

”Gott folk! Manufakturarbetarnas villkor är mök och elände. Länge nog har vår svett och möda gött isterbukarna som äger manufakturerna. Nu har tiden kommit att sätta stopp! Arbetarnas tid är inne. Vi måste organisera oss och ordna aktioner, strejker…””

Talet fortsätter en stund till folkets jubel. Det drar också dit några konstaplar i enkla marinblå uniformer som med bistra miner håller koll på situationen. Ni frågar en liten mutantherre intill om vad detta är och får till svar att detta är Clementz Ulfhielm, en ledargestalt bland manufakturarbetarna i staden. Hans tilltag och de effekter de lett till har inte setts med blida ögon av fabriksägarna, och Pirit har upplevt ännu en orsak till splittring.

"Sannerligen en impossant varg, denne Clementz. Det är inte min sak att ha åsikter om saker och ting, men vad står ni i den här frågan, herr doktor? Det finns arbete som är mer lämpat för automathänder om jag så säger, men med sådan brist på fungerande automater så vem ska då producera?" frågar Johansson som alltid tycker det är viktigt att bilda sig inom de dagsaktuella frågorna i samhället.

Fritz sträcker på sig, tar upp sin lilla pipa och börjar stoppa den, ett ypperligt tillfälle att njuta av lite rök i solen.

Han lyssnar samtidigt förströt på konversationen, det verkar som att knegare alltid har det tufft, i vilken stad det än gäller.

Berthold lyssnar på brandtalet skakar på huvudet.

Om arbetarna i städerna har det så svårt så har vi i ödemarken nästan det lätt. Visst har vi monster och uruselt väder, men vi har en hel del frihet och det är vi själva som får glädje av arbetet vi utför.

"En intressant frågeställning, Johansson. Visst är det så att manufakturerna behövs och visst är det så att manufakturerna behöver arbetskraft. Problemet som vargherren här pekar på är väl att det inte är så många andra än mutanter som arbetar. I alla fall inte så hårt. Det är förståeligt att herrn här inte är nöjd med vad betalning han än erhåller. De är oftast inte alls i nivå med den insats de gör.

Själv är jag på ett sätt förkämpe för samma sak, men tvärtom, om jag får säga. På universitetet är jag en av få som inte framhåller sin ätt från Skarprättare och andra sanna eller påhittade släktskap. Jag är den ende fågeln som är lärare. Resten är människor. Fritiof har visserligen enastående utstående ögon, men de andra har inte begåvats med någon mutation. Åtminstone ingen som de talar högt om.

Men jag finns och utbildar folk och fä så att även fåglar och hundar, och inte minst kreatur, ska kunna få trevliga jobb, högre upp i organisationerna. Arbetet är dock inte alltid smärtfritt."

Han återvänder att tala om Clementz uppmaningar.

"Likaväl som jag förstår hans sätt att se på saken är jag inte övertygad om att det är det rätta sättet. I alla fall inte det enda. Risken är att de blåklädda blir brydda och bankar honom. Trevligt ändå att han verkar ha ett gott sätt att tala till massorna. Som Ni sade, en impossant varg. Man kanske skulle tala med honom och ge honom några tips?"

Kvack lyssnar på hela anförandet.

"Jag känner med arbetarna, men just därför jag har gått den vägen jag gått. Inte tänker jag knega för småsmulor när jag kan roffa åt mig till biffar."
Säger Fritz allvarsamt men med ett leende på nosen, främst riktat till Berthold medans han tar ett djupt bloss på den fint snidade träpipan. Sedan räcker han fram den till Berthold och låter röken bli fina rökringar som färdas mot skyn.

"Smaka, en rök i solen är gott. Fin tobak importerat till Hindenburg."
This message was last edited by the player at 19:36, Mon 09 June 2008.

Till slut tar dock talet slut och vargen och hans anhang försvinner från platsen lika fort som de kom, uppenbart sugna på att komma ifrån platsen innan fler konstaplar eller oroselement hinner dyka upp.

Ni går vidare på er färd genom staden. Det är en stund kvar tills ni skall träffa Översten så ni slår er ner på en uteservering för att njuta av höstsolen ännu en stund.

Plötsligt bryts gatubilden av en äldre men imponerande dam som går förbi. Hon är helt klädd i svart sorgklädsel, med klänning som sveper marken och svart flor för ansiktet. Ni inser att återigen har en person som vållar uppståndelse har kommit i ert blickfång.

Det blir alldeles tyst runt omkring när hon går förbi och tysta blickar följer hennes skridande fram längs gatan. När hon passerat blir dock reaktionerna många. Några högreståndsdamer i fina kläder spottar på marken efter henne medan ett par knegare viskar att ”Där går stadens rättmätige regent”

Två damer börjar nästan bråka med varandra.

”Svarta Änkan! Hon är en mördare, en gangster!”

”Håll mun, annars får du på flabben! Flora Röjler är en av de få här i staden som har hjärtat på rätt ställe, ett hjärta som klappar för Pirit som Poirot! Hon skulle säkert bli en bättre guvernör än den där fetknoppen som sitter där nu. Ja bättre än vilken Pyrier som helst förresten!”

”Inte! Guvernören, och Herr Cappuccino, skulle kunna uträtta mycket mycket mer här i staden om det inte vore för henne och hennes anhang. De där gamla surkartarna från Poirot-tiden, de gamla rådsfamiljerna.”

Det sista sägs med förakt i rösten. Situationen lugnar sig snart när några med civilkurage går fram och drar isär de arga damerna innan handgemäng hinner utbryta. De fnyser åt varandra men går sedan iväg åt varsitt håll.

Kyparen kommer fram till ert bord med era beställningar; ett glas lemonad, en ölmust eller något annat svalkande och gott.

Johansson försöker påminna sig själv om vad han minns om den politiska situationen i Pirit. Tydligen så hände det något omvälvande när Pyrisamfundet tog över det gamla Poirot som gjorde att de gamla rådsfamiljerna förlorade sin forna makt. Kanske var det bättre förr, det vet egentligen inte Johansson någonting om och har heller inga åsikter om. Den där herr Cappuccino ska ju vara någon slags gangster visserligen, men det har inte Johansson heller någon åsikt om. Han är en tjänare, inte någon som ska ha åsikter om hur saker och ting borde vara.

Kvack har hört talas om figurerna som nu uppenbarar sig framför hans egna ögon. Han känner det nästan som om han ser en pjäs med alla Piritbor som han har läst om hemma i Hindenburg, men här är de faktiskt livs levande.

"Det rör sig må jag säga. Kul att se dem i verkligheten. Här, Berthold, ser Du en del av gräddan i staden, och hör talas om de andra. Det gäller att hålla tungan rätt i mun, allihop. Det är känsliga saker med förhållandena i den här staden. Åtminstone enligt vad jag har läst."

När kyparen kommer med drickan tar Kvack hans hand.

"Är det något som har hänt här i det senaste? Det lät lite infekterat det där"

Kvack pekar på de två kombattanterna (kombat-tanterna?)

Berthold tar tacksamt emot pipan från Fritz och låter sig väl smaka.
Inte alls illa.
Han lämnar tillbaka pipan men låter minnet av smaken ligga kvar en god stund.

Jag antar att det behövs en viss träning för att hålla rätt på vem som är vem och hur de ska bemötas. Det är väl lite så var man än kommer.

Ett leende dyker upp på läpparna.
Sådana bråk har jag sett förut. Den ena håller på en ledare och allt han gör är gott medan den andre bara gör ont. Den andra påstår förstås tvärtemot och det är oftast omöjligt att veta vem som ljuger mest. Jag försöker undvika diskussioner av det slaget.

Kyparen ställer ner dryckesjomet på ert bord och ruskar lite på huvudet. "Bara det vanliga Herr Tupp! Här i staden är folk alltid i luven på varandra. Det gamla och det nya kan nog aldrig försonas är jag rädd. Man hör saker om båda sidor som man inte vet vad man skall tro om. Men tro mig gott folk, ibland är det bäst att inte vara alltför insyltad, att hålla tand för tunga och inte göra sig fiende med fler än nödvändigt"
This message was last edited by the GM at 19:47, Tue 10 June 2008.

Klockan går och ni inser att det snart är dags att träffa Översten igen. Ni sveper i er de sista klunkarna av drycken och skall precis till att gå när ni återigen blir vittnen till hur det kan gå till i Pirit.

Fem herrar kommer i sakta mak gående mot den servering där ni sitter. Flera gäster tittar först till med skräck och vänder sedan bort sina blickar. Ett ungt par reser sig snabbt och försvinner halvspringande från platsen. Två konstaplar som varit på väg att patrullera förbi serveringen vänder resolut på klacken och går istället åt andra hållet. Ni hör någon viska: ”Åh nej! Rackarna! Vix Toreador!”

Männen går fram till kyparen. Den som verkar vara ledarn, en långsmal man med tunna mustascher och klädd i klanderfri svart kostym väser till honom: ”Du har inte betalt! Du är sen.”

Kyparen börjar svettas och stamma: ”Ödmjuke herrn! Jag har inte haft pengar. Men jag skall betala, jag lovar ödmjuke herrn!”

Han avbryts efter någon minuts svamlande: ”Vi kommer tillbaka i morgon. Då skall vi ha betalt. Annars blir det Vättaträsket för din del!”

De vänder för att gå därifrån. Som avsked tar en av männen upp en hagelbrakare han haft gömd innanför rocken och blåser av en salva rakt in i serveringens vägg. Hålen blir en ondsint påminnelse om vad som händer om man sätter sig upp mot gangstrarna i staden.
This message was last edited by the GM at 06:08, Thu 12 June 2008.

"Synnerligen otrevligt sätt att göra affärer på det där" kommenterar Johansson "Men jag må säga att förhandlingsläget blir ju alltid bättre om man har en hagelbrakare i rockfickan!"

Berthold skakar på huvudet.
Alla reagerar med rädsla. Det måste vara mycket mäktiga rövare det där om de kan skrämma alla så där.

Kvack hade gärna rest sig upp och sagt ett och annat till denne Toreador. Men han håller näbb för tunga och håller tyst. Är man beväpnad kan det ju vara så att man har ett begränsat tålamod för folk som käftar emot.

Han nickar åt Johansson och Berthold, men väntar till gangstern försvunnit innan han talar med servitören.

Kyparen är smått skakig och svettig. Han verkar dock lugnad av att gangstrarna givit sig av. Han torkar sin svettiga panna och samlar sig några ögonblick innan han fortsätter sina sysslor. Folk runt omkring reagerar inte så mycket, någon kanske sänder en medlidsam blick eller skakar ledsamt på huvudet, men efteråt återgår saker till hur de var innan.

Obehagliga typer, tänker Kvack.

Han kallar till sig kyparen igen.

"Vad är det för trångmål Du är i?"

Kyparen verkar uppenbart rädd att tala om saken. Han tittar sig runt omkring. Hoppas de inte har några som lyssnar här, angivare. Hoppas inte tuppen är en! Han lutar sig ändå fram mot Kvack och viskar kort. "Jag har inte betalt försäkringen." Försäkring är tydligen något som är viktigt att ha och betala i Pirit, annars kan det gå illa för den enskilde näringsidkaren.

Berthold skakar uppgivet på huvudet. Han har aldrig hört talas om en försäkring, men tydligen går folk omkring och skjuter sönder saker för de som inte betalt. Inte ens Pyris skatteindrivarna gör så.
Vad är en försäkring bra för då? Det verkar ju viktigt att ha en.

Johansson sitter tyst och låter herr Berthold föra ordet. Detta kanske är ett gott tillfälle att lära sig om dessa mobstrar som styr Pirit. Automaten undrar varför kejsaren låter dem hållas. Det låter inte som om Cappuccino och dennes anhang har Pirit och Pyrisamfundets bästa i tankarna.

Kyparen tittar på er som om ni vore idioter eller åtminstone mindre vetande. Han förstår dock snart att ni inte är från staden och ännu inte lärt er hur det går till i Pirit. Han förklarar kärnfullt för Berthold vad "försäkringen" innebär.

"Jaaa, äger man en restaurang, affär eller något annat här i Pirit så är det bara en tidsfråga innan man får påhälsning av sådana där. Så länge man betalar så slipper man dem."

Mannen är nu blek, troligen av skräck. Man gör bäst i att inte prata för mycket om detta, även om alla vet att det är så det fungerar i Pirit.

"Betala din försäkring om du inte vill få oväntat besök. Märklig sedvänja" säger automaten Johansson som inte riktigt har förstått hur den här försäkringen fungerar. En restaurangägare borde väl vara glad för gäster?