Ni ger er av ifrån Översten. Ni vandrar med raska steg genom Pirits gator söderut mot garnisonsområdet. Det är en härlig vårdag i april 99 pt och tiden sedan eskapaderna runt mordet på Clementz Ulfhielm känns avlägsna. Nu har ni dock en djup och gnagande känsla av att ett nytt äventyr lurar runt hörnet.

Snart närmar ni er garnisonsområdet. Det är omgärdat av ett bastant metallstängsel och enda vägen in är genom någon av de officiella portarna. Ni närmar er försiktigt huvudporten. Den bevakas av fyra ynglingar i pyriska arméuniformer. Gråa trekvartslånga uniformsjackor, polerade stövlar, pistoler i hölster men de ser ändå ut som hösäckar där de står och hänger. Troligtvis långt kvar innan de växer in i soldatens uniform är känslan som slår er.

När ni kommer fram höjer den ene handen till en stoppgest och frågar om ert ärende.
This message was last edited by the GM at 20:28, Wed 03 Nov 2010.

Cecilia svarar vakterna.
"Jag vet inte vad de här typerna ska göra, jag skall iallafall in och dra av några solon på min fornsax."
Hon ler mot vakterna.
"Och efter det så kanske jag kan ta någon av er på ett nattligt äventyr."
Hon blinkar.
This message was last edited by the player at 21:31, Wed 03 Nov 2010.

Tre av ynglingarna flinar upp sig efter Cecilias kommentarer. De tycker helt klart att det låter som en mycket god idé att låta henne komma in och spela lite och framförallt de där nattliga äventyren!

Den fjärde, som verkar lite mera plikttrogen, ger den ene en smäll med handflatan i bakhuvudet och säger till honom att skärpa sig. Här släpps ingen utan tillstånd in, verkar vara deras förhållningsorder!

"Verkar som om någon behöver lätta på trycket."

Säger Cecilia och ler mot killen som inte ville släppa henne in.

"Om du förstår vad jag menar"

Hon blinkar mot honom, sedan vänder hon sig om.

"Verkar som om jag får hitta någon annan stans att roa herrskap ikväll."

Hon börjar traska ifrån stället dock ganska långsamt utifall att någon skulle ändra sig i sista stund.

"Är det möjligt att lämna ett meddelande åt en Taormina? Vi undrar om hon vet var vi kan hitta Spartacus Blanc? Vi har hört att han är duktig på forntida ting och jag känner att mina leder börjar bli stela. Tänkte att han kanske skulle kunna göra något" frågar Johansson eftersom Cecilias inviter inte verkar lyckats på alla fyra av de plikttrogna pyriska soldaterna.

Tallen nickar instämmande med fortsätter knipa käft och drar sig på ett stelt leende.

Cecilia sätter sig runt hörnet och börjar spela. Hon spelar på en lugn jazz låt i moll.

En av männen ger sig iväg för att se om Taormina finns där. Han återkommer efter en liten stund, dock inte med någon Taormina i sällskap utan en enorm man i kejserlig arméuniform. Några av er noterar säkert den vita armbindeln och halsduken, vilket visar att han inte tillhör den reguljära armén utan istället det fruktade legoförbandet Vita Kåren.

"Mitt namn är Kapten Hulk Hendrik! Jag har förstått att ni efterfrågar vapensmeden Taormina. Vad har ni för ärende till henne?" frågar han med en barsk röst hård som fornbetong.

Cecilia ser detta och börjar spela på en glad march melodi när vita kåren snubben kommer vandrande.
Bara för att retas med hans pondus och se om han blir utskrattad istället.
Det ser väldigt lustigt ut då Cecilia tajmar takten med soldatens steg.

Kaptenen märker Cecilias tilltag och blänger ilsket på henne med en blick som enbart signalerar död och fasa.

Cecilia fortsätter spela, dock så vrider hon iväg huvudet så kaptenen och hans tunga steg inte kan spelas mer.

"Vi har ärende med henne, inte med dig viting!" Säger Tallen spydigt, med hög moral efter Notens tilltag.

"Det var väl det värsta! Att förolämpa en pyrisk soldat på detta vis! Vad är det för ena lurifaxar jag tjänar! Kapten Hendrik vi söker Taormina p.g.a. hennes samröre med Spartacus Blanc. Vi söker herr Blanc för att vi vill ta del av hans kunskaper om forntida ting. Det är vår förhoppning att hon kanske har en aning om vi kan hitta herr Blanc."

Hulk Hendrik ser ut som om han skulle kunna slita Tallen i småflisor när denne häver ur sig sina hånfulla ord. Johanssons försök att lugna ner det hela verkar inte ha någon effekt.

En skarp kvinnoröst bryter dock situationen.

"Kapten Hendrik!" ryter hon myndigt och den gigantiske mannen stannar upp just som han varit på väg att göra ett utfall. Kvinnan är liten, kort och har stora och välutvecklade öron. Hon är klädd i svart overall märkt med kejsarörnen och en röd basker med ett emblem i form av ett grinande rävhuvud. Hon ställer sig mitt emellan Hulk Hendrik och er.

"Mitt namn är löjtnant Dolk, Tunnelräv! Jag har förstått att ni letar efter Taormina?" frågar hon er.
This message was last edited by the GM at 21:23, Tue 09 Nov 2010.

"Ja, och knappast mer samröre med basker, kan du möjligtvis hjälpa oss?" Säger Tallen med vänlig röst, nästan lite för vänlig då det blir en pik mot kaptenen som tornar över honom. Men trots att kaptenen säkerligen mäter över foten längre och säkerligen väger tre gånger så mycket så står Tallen rakt upp och ned, till synes orädd, med händerna i fickorna på sin rock. "Eller har kaptenen något problem med det?" Lägger han till och ser upp mot den vita baskern, skoningslöst tittande in i hans ögon med en blandning av lugn trots och dolt förakt.

Cecilia ser på spektaklet och framställer kvinnan som en hjälte i hennes spelande.
Det blev en väldigt intressant saga tänkte hon för sig själv medans hon spelar.

Berthold tittar fram och tillbaka mellan de två befälen. Prestigestriden dem emellan är så tydlig och samtidigt så obegriplig för honom. Han anar dock att kvinnan har mer pondus och misstänker att det retar mannen till vansinne.

Löjtnant Dolk vänder sig mot Kapten Hendrik, ställer sig bredbent med händerna i sidorna och spänner blicken i honom. Kaptenen får ett spänt ansiktsuttryck och verkar inte kunna bestämma sig för om han skall låta saken bero eller låta den uppkäftige lille mutanten få sig en näsbränna som han sent skall glömma.

"Då så! Då är väl detta ert ärende, löjtnant!" säger han innan han raskt vänder på klacken och stegar iväg därifrån till Cecilias toner Löjtnant Dolk följer honom fundersamt med blicken, innan hon åter vänder sig till er.

"Taromina har inte dykt upp på jobbet på ett tag, några veckor nu. Jag måste säga att jag är orolig för henne. Flera andra soldater har sett henne på stan, men när de försökt prata med henne har hon helt sonika vikt undan.

Men om ni vill söka upp henne, så hälsa från mig och säg att vi vill gärna se henne tillbaka här på jobbet igen. Hon gör ett bra jobb, men vi kan inte täcka upp för henne hur länge som helst.

Har ni hennes adress förresten?"

"Nej, det har vi tyvärr inte." Säger Tallen och ser nöjd ut efter sin match mot det andra befälet.

"Vi ska vänligen framföra det till henne löjtnant Dolk"

Löjtnant Dolk berättar att Taormina bor i stadsdelen Knoting, i samma kvarter som krogen Fikom. Då hon är en upptagen officer tar hon farväl av er, uppmanar er återigen att be Taormina kontakta henne och vänder sedan på klacken och går in igen.

Ni anser er inte ha någon tid att förlora. Det är inte så långt till Knoting, så snart står ni utanför Fikom. Det finns flera hus i kvarteret. En bastant mutantkninna med fem vilda barn kommer fram och frågar om hon kan hjälpa er med något. Hon presenterar sig som Hulda Helsing. "Det är jag som har koll på saker och ting här i kvarteret" säger hon med myndig röst.

Cecilia ler mot Hulda, det är viktigt att se glad ut för om du ser glad ut så gör du andra glada. Hon kan minnas hur hennes mor brukade säga så.

"Mitt namn är Cecilia Not. Du kanske3 har hört mig förut, jag brukar spela på olika krogar. Dock är inte mitt mål att hitta någonstans att tjäna brödfödan utan vi undrar var Taormina bor, vet du möjligtvis det?"

Säger Cecilia med en glad ton.

Johansson betraktar de fem vilda barnen och något uttråkad så räknar han ut det effektivaste sättet att oskadliggöra dem i fall de skulle utgöra ett hot emot herrskapet. De verkar inte hotfulla, men man kan aldrig veta med små köttsäckar. Johansson funderar vad han fick ordet köttsäck ifrån, det verkar främmande för honom. Han kör en snabb diagnostik och hittar inga fel.

Tallen låter de andra ta ledningen, det var lättast så. Han kikar förstrött upp mot de övre våningarna, skymtar någon från sitt förflutna i ett av fönsterrutorna men när han försöker fokusera försvinner hon. Vinden hade tag i gardinen, var det bara det eller hade hon verkligen stått där? Förbryllat fortsätter han kolla mot fönstret medan han grubblar; hade han drömt eller hade det varit verkligt?
This message was last edited by the player at 19:25, Wed 17 Nov 2010.

"Taormina? Ja, det är min närmaste granne!" utbrister Hulda glatt, uppenbart lättad att ni verkar vara vänner till henne. Att hon skulle känna till Cecilia Not ger hon dock inget sken av. Hon är nog inte typen som håller till på ställen där dylig musik framförs.

"Jag kan visa er vägen. Jag skall precis upp och ge ungarna mat. Ni kan följa med. Vi bor där uppe på tredje våningen. Taormina bor mitt emot!"

Hulda visar vägen med hela handen, ropar till sig barnen och börjar gå mot ett av de trista tegelhusen.
This message was last edited by the GM at 20:24, Wed 17 Nov 2010.

Berthold tittar road mot barnen. De påminner honom om hembyn och de tillfällen han, på stränga order, vakat över barnen där. Nu verkar hans motsträvighet ganska larvig.
Lever Taormina ensam eller umgås hon med någon?

"Taormina bor själv! Men hon har visst någon herrbekant som hon träffar ibland" svarar Hulda medan hon går mot trappungången.

"Hehe, ja det behövs ju ibland."

Svarar Cecilia lättsamt medans hon traskar efter de andra upp för trapporna.

Tallen känner att hans tunghäfta börjar lossa, trevligt att träffa vanligt folk.

"Hur är det med dig då? Tuffa tider vi lever i."

Hulda traskar iväg uppför trapporna. Hon svarar myndigt på Tallens fråga.

"Jodå, bara fint! Tuffa tider? Bah! Här behövs inget gnäll eller tandagnisslan! Välhängda fruntimmer reder sig själva."

Med de orden är ni uppe vid hennes lägenhet. Hon låser upp det tunga hänglåset som skyddar hennes dörr och pekar på dörren mitt emot.

"Det där är Taorminas lägenhet!"

"Tackar!"

Säger Tallen och knackar på mitt-i-mot.

Johansson funderar över vad termen "välhängda fruntimmer" kan innebära. Som mycket i det skadiska tungomålet så känns det lite fel. Han bestämmer sig för att fråga någon bildad person om detta vid ett senare tillfälle. Herr doktorn kan säkert förklara denna lingvistiska gåta.

Tallen knackar på dörren. Ni lyssnar spänt efter ljud. Inget hörs dock och ingen öppnar dörren.

Cecilia vänder sig mot hulda.

"Inget svar? Det är underligt, finns det en chans att hon skulle kunna vara någon annan stans?"

"Vi ska se om jag har en nyckel hit..."

Mumlar Tallen och fumlar fram lite metallföremål, sticker in dem i låset och börjar röra runt därinne samtidigt som har ser mycket koncentrerad ut.

Tallen börjar mixtra med låset. Han får vända, vrida, bända och dra en liten stund, men snart klickar låset till och öppnas!

Han öppnar dörren med en stor rörelse med armen och bockar som för att bjuda in alla. Munnen sprack just i ett brett flin, stoltheten går inte att missta.

"Efter er!"

Cecilia nickar mot tallen och ler, därefter traskar hon in i lägenheten.

Dörren går upp till en enrummare i enkel standard. Möbleringen ser dock ut att vara något dyrare och finare än vad som är normalt i de skabbigare delarna av arbetarkvartern som ni nu befinner er i. En kokvrå, en soffa, en säng och ett sängbord. Vid fotändan står en manick som verkar vara någon form av värmespridare. På sängbordet ligger en isärplockad pistol. Inga personer eller varelser befinner sig i lägenheten.

Johansson ser sig om i rummet. Han går fram till sängbordet och ser om det finns någonting av intresse på det eller i det om där finns en låda eller två. Medans han letar så frågar han de övriga:

"Om fröken Taormina skulle komma förbi, hur förklarar vi vår närvaro i hennes lägenhet? Det är ju inte så att vi misstänker att hon har gjort någonting olagligt eller så."

"Dörren var ju olåst, så vi ville ju inte stå i trappan." Säger Tallen medan han tittar under sängen.

Cecilia går runt i lägenheten hon letar efter en bild eller någonting som skulle kunna vara användbart, med tanke på att ingen vet hur Taormina ser ut.

Berthold kollar matbordet och skafferiet.

Johansson kollar av sängbordet. Där ligger en mojäng som han identifierar som en penna från forntiden, en som kan skriva med bläck i fyra olika färger!

Tallen hittar två väskor under sängen, en större och en lite mindre.

Cecilia hittar inga bilder i lägenheten som skulle kunna föreställa Taormina.

Berthold söker igenom skafferiet. Varorna där verkar inte helt färska, men inte heller urgamla, så det kan inte vara så länge sedan någon vistades här i lägenheten.

"Men titta här!" Utropar Tallen, drar ut väskorna och lägger upp den på sängen varpå han öppnar dem och rotar igenom dem.

Cecilia traskar över till Tallen och ställer sig så hon inspekterar över hans axel för att se vad som finns i väskorna.

Johansson lägger tillbaka pennan där han hittade den. Pennan är en intressant tingest, men det är inte för att stjäla de har kommit och det är tveksamt om den kan leda dem till herr Blanc.

Tallen öppnar väskorna. Den större av dem är fullpackad med kläder, kvinnokläder. Där i ligger också ett nummer av Polisgazetten från förra veckan. Väskan är alltså tämligen nypackad.

Den andra väskan är mindre och innehåller herrkläder och rakdon. Där återfinns också ett foto av ett par i 30-årsåldern med armarna runt varandra.

Johansson studerar fotot närmare. Kan fotot föreställa Spartacus Blanc och kanske Taormina? Svårt att veta. Kanske finns det några fler ledtrådar i fotot?

"Bruttan knåpade på att dusta med nissen sin, vem kan sabbat... ?" Reflekterar högt, såsom han brukar för att tänka.

Plötsligt står en lång och gänglig kvinna med pottfrisyr i dörren till lägenheten. Hon ser förvånat på er.

"Vilka är ni och vad i ozarns mök gör ni i min lägenhet?" utbrister hon.

Längre än så kommer hon inte. En kraftig explosion skakar hela byggnaden. Det är grannlägenheten där familjen Helsing försvann in som exploderat. Dörren flyger ut i trappuppgången och ett våg av hetta slår in i lägenheten. Golvet skakar, kvinnan slås till golvet in i lägenheten av tryckvågen. Det glöder i hennes hår, men hon, och även ni, förefaller oskadda. I grannlägenheten kan dock ingen ha överlevt...

Cecilia drar till sig överkastet på sängen och försöker släcka glöden i kvinnans hår.

Tallen släpper vad han har för händerna och drar igen dörren varpå han försäkrar sig själv om att han inte brinner - det skulle nog vara det värsta som kunde hända - och sen ser han på Taormina.

"Där har du en bra anledning, men låt oss prata när vi kommit ut!"

Berthold tittar ut genom alla fönster för att se om han kan se någon som är lugn när de betraktar huset. Alla bör stirra men bara förövaren är lugn.

Glöden i Taorminas hår slocknar. Hon nickar och tittar chockat på Tallen och Cecilia men får för tillfället inte fram ett ord.

Berthold tittar ut genom fönstret. En folkmassa har börjat samlas. Han tittar efter någon som ser ut att kunnna vara förövaren och får snart syn på en som verkar misstänkt. En lång och gänglig man i svart långrock och bastanta fornbrillor drar fram en pistol...

Tallen börjar fösa henne mot fönstret, ut måste de, desto förr desto bättre!

Cecilia tar fotot där kvinnan och mannen håller om varandra och stoppar den i fickan sedan rusar hon till sin väska och grabbar tag i den. För att därefter ta sig till där alla andra är.

"Herrskapet måste i säkerhet!" Johansson börjar fösa ut de som inte verkar ta varningen på allvar ut ur lägenheten.

En snabb analys av situationen ger vid handen att enda vägen ut är genom fönstret! Det brinner våldsamt även i trappuppgången. Förmodligen har någon slängt in en brandbomb även där.

Berthold och Tallen befinner sig vid fönstret tillsammans med Taormina. Den långe i skinnrocken höjer sin pistol och riktar den mot er. En brännhet energivåg träffar fönsterkarmen. Instinktivt kastar ni er undan. En miss! Men ni förstår att det vapnet vill man inte stå ivägen för...

"Mökarn' knäpper en om han puffrar en!" Utropar Tallen och lägger till. "Skjut de, mitt vapen når int'."

Berthold siktar in sig med sig gevär och skjuter.

Cecilia håller låg profil då hon närmar sig fönstret.

Situationen blir plötsligt än värre. Ett föremål kommer flygande mot fönstret. De som står där ryggar instinktivt undan. Föremålet kraschar och exploderar i ett eldhav mot väggen. Ni inser att det är en molotovcoctail! Nu brinner det även inne i lägenheten. Den bortre väggen är övertänd och snart börjar lågorna säkerligen sprida sig.

Hysteriska skratt blandas med de chockade ropen och skriken utifrån. Den som tittar ut ser den långe i skinnrocken pekande och skrattande mot lägenheten. En kvinna i 40-årsåldern har anslutit till honom.

Tallen svär till och bränner av en hagelskur varpå han hoppar ut genom fönstret.

Cecilia ser hur tallen hoppar ut samlar mod och gör samma sak som småttingen, kan han så kan jag.
Hon håller fortfarande hennes väska hårt i handen.

Johansson hoppar ut och hoppas att han inte ska landa på någon i herrskapet.

Tallen är först med att bränna av en salva med sin hagelpistol mot mannen i skinnrocken. Han missar.

Tallen kastar sig ut genom fönstret, landar smidigt och lyckas med en rullande rörelse undvika energivågen från pistolen.

Cecilia är nummer två ut. Hon faller dock olyckligt och träffas av energivåg nummer två från vapnet. En fasansfull brännande smärta slår in i bröstet och hon slås hårt till marken.

Johansson hoppar också ut. I fallet träffas han av ett skott som den svartklädda kvinnan skjuter av med en hagelbössa. Hagelkulorna studsar dock på hans hårda automatskal.

Elden sprider sig snabbt. De som är kvar därinne måste agera snabbt för att inte brinna inne.

Fulingen i skinnrock skrattar hysteriskt åt situationen och smiter in bakom de folk som samlats, förmodligen med tanke på att använda dem som mänsklig sköld.

Tallen tar sig smidigt in i folksamlingen.

Cecilia reser sig upp och haltar in mot folkmassorna, hon ser väldigt arg ut.

"DIN MÖKANS FEGIS, DU HÖR HEMMA I KISTAN OCH DET ÄR DIT VI SKALL TA DIG!"

skriker Cecilia medans hon haltar modigt emot personerna som beskjuter lägenheten.
This message was last edited by the player at 12:30, Tue 14 Dec 2010.

Berthold är på väg att ladda om när han inser att situationen är ohållbar. Han ser till att Taormina hoppar ut omedelbart för att sedan själv hoppa efter.

Taormina hoppar med ett tjut ner från fönstret. Kvinnan med hagelbössan skjuter av ett andra skott, men skotten slår in i tegelväggen. Taormina kryper smått panikartat undan.

Berthold hoppar ut, men klarar sig från att bli skjuten.

Hela gruppen är nu ute, men de båda våldsverkarna är nu beredda att attackera på nytt. Den långe med skinnrocken skrattar lika hysteriskt som förut och höjer vapnet. Kvinnan gör en pumpande rörelse på geväret och vips verkar det vara omladdat. Kvinnan rör sig smidigt och snabbt och ihopkrupet för att vara svår att träffa. Mannen gömmer sig bakom folk som samlats på platsen. Panik börjar spridas när de märker detta.
This message was last edited by the GM at 19:13, Tue 14 Dec 2010.

Cecilia håller i sin forntidslåda av  hårdplastics så hårt att hennes knogar vitnar. Man kan tydligt se hennes raseri då hon tänker på hur hon skall plåga de där mökans idioterna efteråt.
Hon fortsätter framåt.
This message was last edited by the player at 01:35, Wed 15 Dec 2010.

Tallen syns inte till, det verkar som om han stuckit.
This message was last edited by the player at 06:36, Mon 20 Dec 2010.

Berthold håller sig i rörelse medan han laddar om sitt gevär.

Johansson försöker hitta ett ställe där man kan få skydd. Han överväger att ta någon av köttsäckarna som sköld, men överväger att den gode herr doktor Kvack inte skulle gilla detta så han avstår.

Båda de anfallande våldsverkarna höjer sina vapen, den här gången mot Taormina. Hon lyckas kasta sig undan energivågen från det märkliga vapnet som han med skinnrocken har. Hon träffas dock i axeln av en salva från kvinnans hagelbössa. Hon skriker högt av smärta. Hon är skadad, allvarligt men det ser inte dödligt ut just nu.

Cecilia skriker högt och ilsket, det ser ut som om hon nu skuttar mot dem, detta är ett desperat försök till att springa mot våldsverkarna. Hon drar fram sin deringer med vänsterhanden från hennes ficka.

Berthold riktar sitt gevär mot mannen och trycker av. Han är väl lite försiktig för att inte träffa oskyldiga så skottet går lite för högt.

Situationen verkar hopplös. Ni befinner er på marken, några av er skadade med forntida vapen riktade mot er. Fienden verkar rysligt kompetent och verkar inte tveka att döda och åtminstone den skrattande galningen använder mänskliga sköldar.

Plötsligt slår en metallklump ner mitt framför folkmassan och en blå rök sprider sig från den och täcker snart in hela platsen och alla folk på plats. Våldsverkarna svär ilsket över att deras sikt berövats dem och ni skattar er lyckliga över detta. Någon i folkmassan utropar förvånat och imponerat:

"Blå Dunster! Det är Blå Dunster!"

Ni inser att det är Blå Dunster som anlänt, den omtalade figur som på sistone dykt upp i Pirit med forntida rustning och vapen och anonymt rensar upp bland gangstrarna i staden.

En storvuxen figur i forntida stridsrustning och en blå slängkappa hoppar vigt ner från ett hus. Han går med bestämda steg rakt in i rökmolnet.

"Vik hädan gangstrar!" vrålar hans metalliskt sprakande röst...

Cecilia viker inte hädan då hon inser att hon inte är en gangster, hon skall bara banka några ganstrar så hon fortsätter i samma fart i riktning mot gangstrarna.

"Hmm... är det dags för oss att ge oss av?" undrar Johansson. "Det verkar ju som om Blå Dunster har situationen under kontroll."

Låter som en bra ide.

Berthold rusar fram till Taormina och ser hur allvarligt hennes sår är.

Tumult råder på platsen. Inne från rökmolnet hörs rop och skrik och slutligen ett par skott, sannolikt från den svartklädda kvinnans hagelbössa. Snart ser ni dock hur hon och hennes kumpan försvinner springande från platsen. Blå Dunster stannar upp och höjer armarna i en segergest.

Taormina ligger på marken och håller sig för axeln. Hon är skadad och det blöder ganska så kraftigt men det verkar inte vara någon fara för hennes liv.

Ut ur rökmolnet kommer Tallen muttrandes, mökans skräppuffra.

"Hur gick det?"

Undrar han sen och småspringer fram till Cecilia Not.

"Jag kunde ju inte se något i det mökans molnet."

Cecilia vandrar mot Taormina och frågar

"Hur mår du?
Är du okej?"

Därefter faller hon ihop då adrenalinet har slutat pumpa.

Blå Dunster kliver ut ur rökmolnet. Han kliver först fram till Taormina och lyfter upp henne på ena axeln, sedan till Cecilia och lyfter upp henne på den andra. Han tecknar snabbt åt er andra att följa efter.

"Här kan vi inte stanna!"

Han väntar inte på svar utan stegar iväg. Han nöjer sig inte med mindre än att ni snabbt följer efter och leder er in i en gränd och ner i en källarlokal. Han plockar upp en autoinjektor och slår den i låret på Taormina, byter ampull och gör samma sak på Cecilia. Båda reagerar snabbt positivt på det som skjuts i dem.

"Sådär! Det borde begränsa skadorna något!" sprakar rösten.

"Det där var Maser-Magnus och Cia Vrååk Jankovic ni blev attackerade av. Den förste en av Joseph Cappuccinos värsta underhuggare, den andra känd prisjägare. Farliga fiender! Varför tror ni de var ute efter er?"
This message was last edited by the GM at 06:57, Thu 30 Dec 2010.

Tallen rycker menande på axlarna och säger ganska likgiltigt:

"Folk reagerar inte gott i att man snokar i deras grejer - han har säkert mycket att gömma."

Jag tror inte att det var vi som var målet, utan damen här.

Berthold pekar diskret på Taormina.

Varför hon skulle vara ett mål är en annan sak.

"Tack herr Blå för ert rådiga ingripande. Om det inte var för er så hade vi nog gått hädan. Kanske söker Vrååk och den där Maser-Magnus också Spartacus Blanc?"

"Om de skulle vilja hitta spartacus så skulle de väl inte vilja döda Taormina?"

"De kanske har tagit Spartacus till fånga och vill röja alla spår som leder till honom och därför behövde de döda Taormina!"

Cecilia ler mot roboten och säger sedan.

"Rent logiskt asså."

Blå Dunster verkar fundera några ögonblick innan han fortsätter.

"Ja, jag vet inte... Joseph Cappuccino håller helt klart på med något fuffens, och han är inte ett dugg bättre än sin vedervärdige farbror. Men jag blir inte klok på vad det är. Han agerar inte logiskt, men jag misstänker att det har med hans tid i Hindenburg att göra! Ni verkar passa in i bilden på något sätt, allihop. Och även er vän Rufidor "Översten" Ludom eftersom de överföll hans butik nyligen. Och Herr Blanc passar in i bilden på något sätt han med.

Det finns dock inga handfasta evidenser ännu. Mitt råd till er är att hålla er i kragen. Akta er för de här figurerna. Jag tänker fortsätta hålla ett vakande öga på herr Cappuccino, och när han går över gränsen slår jag till med full kraft. Då gör jag slut på honom och familjen Cappuccino för gott..."

Med dessa ord från den sprakande kommunikationsutrustningen lämnar han platsen lika snabbt som han dök upp.
This message was last edited by the GM at 20:55, Mon 03 Jan 2011.

Tallen ser efter den försvinnande "hjälten"  - frågan var väll snarare om han var hjälte eller bara en av ytterligare dolda hantlangare till Härskarna. Snart kommer han ur bryderierna och frågar de andra, lätt oroad.

"Ska vi kolla till Översten, så att han är okej?"

Låter som en bra ide. Dessutom bör vi nog försvinna ett tag.

Och så ska vi ha ett samtal med er, fröken Taormina.

"Det tycker jag!"

Cecilia haltar mot överstens ställe.

"Vi har ingen tid att förlora, de kan lika väl redan vara där!"

Taormina verkar först ganska negativ till att besöka Översten. Hon verkar inte vara stormförtjust i honom och hon förklarar att hon tyckte han hade dålig inverkan på Spartacus. Till slut ger hon dock med sig då hon inser att hon måste komma bort.

Överstens ställe är hårt bevakat. En gigantisk mutantherre med en stor spikklubba bredvid sig vaktar dörren och verkar allt annat än road att släppa in någon, framförallt inte er. Till slut uppenbarar sig Överstens medarbetare Glummer i dörren och när han gått i god för er släpps ni in. Översten har skaffat fram bevakning meddelar han. Ni ser att fler figurer stryker omkring runt och i byggnaderna.

Översten blir eld och lågor när ni kommer. Han sitter i sin soffa med benet nu ordentligt förbundet. Han går rakt på sak:

"Nå, har ni fått reda på var han befinner sig?"

När ni svarar nekande får han för ovanlighetens skull ett mindre utbrott.

"Inte? Ni har ju hittat bruttan? Vad har ni sysslat med egentligen" brummar han högljutt.

Tallen ser lite förvånad ut över det plötsliga utbrottet men hämtar sig snart.

"Hållt henne vid liv. Verkar som om herr Cappuccino skickat snubbar, skickliga snubbar, för att snuffa henne. Blå Duster kom och de la bena på ryggen."

Han verkar synbart irriterad, här springer man runt och pangar men vad får man för det? Förmaningar! Människan borde veta hut!

Cecilia går fram till tallen och slår till honom över huvudet med handflatan.

"Vad är det som får dig att tro att du kan komma och vara uppkäftig mot översten sådär?"

Man kan se att hon är irriterad hon med.

"Översten har försökt behandla er med jämlikhet och du är uppkäftig mot honom, vad är det för sett att visa sin uppskatning!?"

"Du skall veta din plats, mutant slusk!"

Mutant hatandet kommer plötsligt ut väldigt tydligt från henne som om det skulle sitta i ryggraden.

Antingen så har hon varit mökans duktig på att dölja detta tills nu eller så är hon galen och har fått frispel.
This message was last edited by the player at 11:35, Tue 11 Jan 2011.

Johansson sätter sig själv i viloläge en stund när Cecilia brukar våld mot en i sällskapet. Automaten kan inte riktigt välja sida i konflikten så han stänger ner sig i några mikrosekunder och glömmer händelsen.

Berthold suckar över deras uppträdande.
Ta det lite lugnt va?

Taormina. Översten. Ni känner ju varandra eller hur? Så nog med presentationer.

Det viktiga nu är Spartacus och varför vi blev anfallna. Vet de var han finns och vill hindra andra att hitta honom? Eller  är de beredda till vad som helst för att hitta honom?

När Not bär hand mot Tallen reagerar även han instinktivt genom att dra hagel mot henne och fräser till mellan sammanbitna tänder:

"Ta tillbaka det där människa, annars så får du smaka på 12 gauge verklighet."

Människa var utspottat så att det inte fanns ett uns tvivel i rösten om att det var hat som vilade därunder.

Cecilia slår om från irriterad till arg.

"Hur vågar du dra vapen mot mig på detta viset!"

"Passa dig mökans noga med vad du gör nu mutant, endaste liten skråma på mig kan få dig hängd."

"Ännu värre om du råkar ha ihjäl mig, då skulle du få livstids arbete i en grotta där ljus aldrig skådats förut"

Cecilia lugnar ner sig och säger det sista med en stöddig och självsäker ton.

"Jag har kontakter som lätt skulle kunna få omvärlden att glömma bort en annan mutant"

Cecilia ändrar tonläge som om hon skulle prata med ett husdjur.

"Men eftersom du har varit en lydig liten mutant så kan jag vända andra kinden till denna gånge ifall du släpper vapnet och lovar att detta aldrig kommer hända igen"
This message was last edited by the player at 00:15, Wed 12 Jan 2011.

Ett högt skott ljuder när Tallen avlossar ett skott från mindre än en meter ifrån Cecilia, att tala illa om mutanter är en sak han inte tål och att dessutom förolämpa honom upprepande gånger... det har fått honom att ser rött.

Skottet från Tallens pistol ljuder genom rummet. Cecilia rycker till av smällen och känner hur skottet smeker förbi hennes kind. Några millimeter till och hon hade definitivt varit död.

Översten slår en järnhård näve i bordet så att flaskor och glas hoppar till och rullar ner till golvet. Han är rosenrasande och högröd i ansiktet.

"NOG NU!!! ERA FÖRPEPPRADE PAPPSKALLAR! LÄGG AV MED DET DÄR. Den som skjuter ett skott till på min mark kommer jag personligen att flå med en rostig kniv. Ni har fiender nog att spendera den där ilskan på...

Jag trodde ni var professionella problemlösare. Just nu framstår ni som amatörer? Vad skall det här betyda?"

Cecilia vänder sig mot Översten.

"Jag ber så mycket om ursäkt, jag blev bara så chockerad när mutanten var så uppkäftig mot er."

"Och då tänkte jag att det vore för erat och samfundets bästa att lära honom sin plats så mutanten inte skulle tro att det är han som bestämmer över er"

Hon verkar lugn även fast hon var millimeter från att bli dödad för någon sekund sedan.

"Du. Tar. Tillbaka. Det. Där."

Säger Tallen mellan sammanbitna tänder medan han står kvar med höjd hagelpistol och darrar av ilska.

Cecilia tar det lugnt och svarar Tallen.

"Se på dig själv! Hållandes din pistol i mitt ansikte sådär."

"Vad skall du med den till, den kommer inte lösa dina problem.
Och speciellt inte riktad mot mig. Det kommer snarare ställa till med fler."

Cecilia ser väldigt bestämt på Tallen nu

"Ge upp ditt primitiva handlande och släpp vapnet nu."

"Du har en sista chans Cissi."

Kommer svaret abrupt, nästan innan Cecilia hinner säga det sista ordet. Tallens bark har vecklat sig i pannan av ilska och ni har aldrig sett honom så här arg förut.

Cecilia suckar

"Du har en chans att visa att du inte är en primitivt tänkande mutant nu."

"Om du bara lägger ifrån dig puffran, inget svårare än så"

Ytterligare ett skott brinner av mot Cecilia och Tallen tappar helt besinningen.

Cecilia lyckas åter på ett mirakulöst sätt undkomma skottet från Tallens pistol. Nu anländer förstärkning i form av två av Överstens vakter, två rejäla biffar som i våldsam fart kastar sig över Tallen som hamnar underst, oförmögen att röra sig.

Översten är nu högröd och på gränsen till ett vansinnesutbrott. Han pekar ilsket mot högen av män på golvet.

"Förklara dig din odugling! Förklara varför jag inte skall sätta ett skott i pannan på dig direkt?" ryter han.

Ni andra ser chockat på varandra. Hur denna situation kunnat urarta till ett bråka där skottlossning vänner och kollegor emellan kan ha uppstått upptar era chockade sinnen.
This message was last edited by the GM at 20:37, Sat 15 Jan 2011.

Cecilia ställer sig med armarna i kors och tittar på högen.
This message was last edited by the player at 00:11, Sun 16 Jan 2011.

Tallen försöker lönlöst att slingra sig ur biffarans järngrepp och spottar ur sig:

"Skjut du, man är ju ändå värdelös!"

Johanssons automathjärna klarar inte av att hantera den komplexa situationen. Han stänger av sig. Diverse diagnostikprogram går på fullt varv och vissa minnen raderas.

Cecilia som börjar bli trött på mutantens irriterande beteende går fram till överstens bord, grabbar tag i vad hon tycker se ut som det största och maffigaste vapnet och går fram till Tallen hållandes vapnet mot hans huvud.

Är du säker på detta? Jag kan ha mycket användnig utav en mutant som du. Det enda du behöver veta är vem som bestämmer och du behöver veta när det är dags att lyda!

Cecilia nickar mot vakterna som håller i tallen för att försöka få det att se ut som en gest att släppa Tallen
This message was last edited by the player at 13:27, Mon 17 Jan 2011.

Tallen spottar Cecilia i ansiktet som svar på vem som skulle lyda henne - inte han i alla fall!

Även Cecilia får en biffig vakt över sig som hindrar henne från vidare våldsverkeri. Hon och Tallen trycks ner på var sin stol, oförmögna att komma åt varandra.

När allt lugnat sig lite ryter Översten:

"Förklara er! Ge mig en anledning till att jag skall lita på er i fortsättningen! Ni borde för skråen ha sparken båda två och fördrivas från Pirit för gott. Jag betalar INTE inkompetenta idioter som inte klarar av att samarbeta när man har ett viktigt uppdrag. Ett uppdrag som överskuggar ALLT annat!"
This message was last edited by the GM at 19:34, Mon 17 Jan 2011.

Cecilia sitter på stolen med huvudet hängandes. Och tittar ner mot sina fötter

"På mig kan du lita, jag jobbar hårt, men jag tar inte skit."

Säger Tallen och tillägger:

"Inte från någon."

"Åhlrajt!

Jag vet att du jobbar hårt Tallen, och du har varit till stor nytta hittills. Men kan jag verkligen lita på dig? Att inte ta skit från någon är en god egenskap i många fall, men inte alla. Skottlossning kollegor mellan kan inte tolereras. Självkontroll mina vänner, självkontroll! Utan självkontroll är man dödens där ute!

Klarar du av att sköta dig i fortsättningen om jag ger dig en chans till. Om jag ger dig en chans till?

Och samma sak gäller dig Cecilia. Klarar du av att hålla dig på mattan och inte ställa till något bråk i gruppen?"

Översten är fortfarande märkbart irriterad, men har samlat sig något. Han skriker och gormar inte just nu i alla fall, även om han talar med bly i rösten.
This message was last edited by the player at 17:17, Wed 19 Jan 2011.

"Mrpf."

Grymtar Tallen till svar och ser trotsigt, dock nu med avvikande, mot väggen. Snart talar han igen. Nu verkar det som om han svalt hårt och rösten är lite stabilare men orden är fortfarande korthuggna.

"Jag håller mig i barken. Förutsatt att hon håller sig borta från min rygg. Jag gillar inte Nimroddare. Jag har en dålig erfarenhet av dem. Och de av mig."

"Jag kommer inte skjuta på gruppmedlemmar bara de förstår vad som är rätt och fel"

Svarar Cecilia

Johansson vaknar upp igen ur sin vila. Allt är som det ska vara. Automaten upptäcker att det finns vissa hål i hans närminne. Han kör några diagnostikprogram och upptäcker att minnena har raderats av honom själv. Inget fel föreligger alltså.

"Så vad gör vi nu?" frågar automaten.

"Jag skulle gärna stå själv."

Säger Tallen menande till vakterna som ligger över honom.

Översten ser bister ut och funderar några ögonblick. Han låter sig nöjas med svaren, men hans blick avslöjar att den som förfaller till dylikt beteende igen kommer att straffas hårt om han får bestämma. Vakterna släpper Tallen, men håller honom under sträng uppsyn.

Sedan vänder han sig Översten till Taormina.

"Nå! Vet du var Spartacus håller hus?"

Taormina ruskar på huvudet.

"Nej, jag har inte sett honom på ett bra tag, inte på flera månader. Vi bråkade! Sedan försvann han. Spårlöst! Jag har inte sett honom sedan dess."
This message was last edited by the GM at 19:42, Mon 24 Jan 2011.

Har du någon aning om vem som kan veta?

Vet du var han kommer ifrån? Han har kanske åkt hem? Hindenburg lär vara mysigt.

Taormina ser tveksam ut.

"Nej, inte Hindenburg. Spartacus gillade egentligen inte städer. Han gillade att hålla sig undan. Om jag får gissa tror jag att han åkt ut i Vättaträsket. Han hade någon konstig förkärlek för den där vidriga träskmarken. Jag tror han hade något ställe därute som han brukade åka till ibland."

"Har du kanske någon aning om vart i träsket det här är?"

Frågar Tallen Taormina försiktigt.

"Nej, men jag vet att han nämnde ett ställe som kallades Näckrosen några gånger. En handelsstation vad jag förstod det som. Han brukade tydligen köpa förnödenheter där" svarar Taormina.

Översten nickar och hummar till bekräftelse. Han känner till Näckrosen!

"Ska vi bege oss och fortsätta söka efter snubben då?"

Frågar Tallen lätt otåligt.

"Hmm... tja, Vättaträsket är väl vår enda egentliga ledtråd. Han kanske inte är där, men på den där handelsstationen så kanske de vet mer. Jag antar att jag bör börja packa åt herrskapet, men jag vet egentligen inte så mycket om vad som behövs ute i träsket."

"Vatten och solen är allt jag behöver - så oroa dig inte för mig."

Säger Tallen med ett vänskapligt leende.

"Så låt oss fixa proviant, vi har ingen tid att förlora!"
Säger Cecilia bestämt sedan hon vänder sig om och inväntar de andra

Berthold vänder sig mot Taormina.

Du kan nog räkna med att de kommer att söka upp dig igen. En säker plats vore nog att rekommendera.

"Kan hon kanske vara i vår lägenhet tills vi återvänder?"

Frågar Tallen och lägger till:

"Om vi knäpps så kommer den i alla fall till användning."

Taormina tycker att idén att låna er lägenhet ett tag låter som en finfin idé.

Översten tar i vanlig ordning tag i situationen.

"Bra idé! Packa nu det ni behöver. Jag ser till att fixa så att det står en träskpråm med förare och väntar på er. Jag har lite kontakter nere i hamnen förstår ni!

Seså, sjas iväg och packa nu, hehe!"

"Jag finns i hamnen."

Meddelar Tallen och traskar lite modstulen ut.

Berthold nickar och går i tankarna igenom vad han behöver.

Efter ett snabbt besök i er lägenhet, där Taromina installeras i ett av rummen, och en kort tripp på staden för att införskaffa de sista sakerna ni behöver för er färd samlas ni nere i hamnen.

Förruttnelsens stank ligger tung från träsket. Där i hamnen rör sig sjöbusar och träskfolk likväl som handelsmän och lycksökare. Rangliga träkåkar trängs runt bryggorna och utgörs vad ni kan se av lagerlokaler, små firmor och sjabbiga krogar.

Översten har ordnat transport med en pråm åt er. En raggig hundmutant hälsar er välkomna till sin pråm och presenterar sig som Erling Mutter. Thinnerstanken är tung i hans andedräkt, något han förklarar med att thinner är enda sättet att stå ut med stanken från träsket. Ni kliver ombord och undrar vad ni nu gett er in på...

Ni hinner knappt undra vart Tallen håller hus innan han hoppar ner från ett lågt hustak och följer med sällskapet under tystnad.

Berthold undrar hur någon skulle vilja bo med en sådan stank. Antingen måste man vänja sig eller så saknar urbefolkningen en god näsa.

Den vax som Cecilia brukar proppa öronen med innan spelningar har hon använt för att täppa igen näsan. Henes röst har blivit väldigt nasal men det var antingen det eller att stå ut med stanken.

"Är någonting fel, fröken Cecilia?" frågar Johansson när han ser att hon stoppar vax i sina luktreceptorer. Även om automaten har receptorer för lukt själv så är han inte bekant med att lukter kan vara obehagliga.

"Jodå, det stinker här. Jag hoppas vi inte behöver stanna allt för länge här."
svaraer hon automaten

Pråmen lägger långsamt ut. Ni lämnar Pirits hamn. Det är fullt med rörelse i hamnen då en större lastpråm precis anlände till en av kajerna. Kaptenen, en råbarkad typ med skärmmössa, står och skriker ut order till både mutantmatroserna ombord på pråmen och hamnarbetarna som hjälper till att lossa godset.

Vädret är fint, med nästan klar himmel. Det är en ljum vårdag och en smutigt sjuk bris friskar i när ni kommer en bit ut på det svarta vattnet. Sikten närmast hamnen är tämligen god men snart tar den evigt närvarande dimman över.

Den sunkiga vinden fläktar i era kläder. Stanken från det jäsande vattnet gör sig påtaglig. Stanken har funnits där hela tiden, speciellt när ni besökt Översten, då hans lokal ligger så nära kajerna, men den är mycket mer påtaglig nu när ni rör ut på träsket.

Ni ser Pirit från ert fartyg. De brutna takåsarna och smala gränderna i Gamla Poirot, omgärdat av den gamla muren. Ni skymtar taket på Överstens Antikviteter, en gata från själva kajerna. Borta till vänster ser ni guvenör Kröögers residens. Borta till höger ser ni de sjaskiga tvåvåningsbyggnader som utgör Knoting. Bortanför dessa, längst till höger sticker manufakturområdets skorstenar upp över Knotings takgytter. Rök från skorstenarna ringlar sig upp mot himmeln, inte bara från manufakturerna, som nu är i full drift efter allt vad nyårsfirande och strejker heter.

Efter en stund börjar så smått Pirit försvinna bort i den råa dimman. Ljudet från kajerna och kommersen är redan borta och snart även stadens siluett i diset. Även om ni är inne i Pyrisamfundet känns på något sätt det ni nu tänker göra betydligt farligare, kanske mest på grund av det faktum att ni befinner er på ett flytetyg ute på Vättaträsket som inte är helt utforskat. Ni har under er vistelse i Pirit hört både det ena och det andra om träsket och vad som döljer sig i både dess djup och i dess outforskade områden...
This message was last edited by the GM at 19:11, Mon 14 Feb 2011.

Berthold tittar fundersamt på vattnet.
Borde det inte vara lite kallare än så här? Och borde det inte finnas is på sjön?

"Venne, borde det de? Tycker bättre om vatten utan is - man flyter bättre då."

Svara Tallen som sitter och balanserar på räcket som går runt pråmen.

Cecilia stirrar mot pirit som sagta försvinner och börjar redan längta hem, detta var ingen lysande idé att ge sig ut i träsket

Snart lämnas staden bakom er och försvinner ur synhåll. Pråmen glider sakta fram över det lugna vattnet. Det puttrar och surrar från den lilla etanolmotor som driver farkosten framåt. Kaptenen är en tystlåten figur. Han muttrar endast något med oregelbundna mellanrum.

De första timmarna förflyter lugnt. Till att börja med möter ni andra båtar och farkoster ute på vattnet, men allt eftersom tyden går blir mötena allt färre. Snart blir det snårigare och det öppna vattnet blir till breda kanaler som slingrar sig ut i träsket.

Framåt kvällen meddelar kapten Mutter plötsligt att det är dags att slå läger för natten. Han letar upp ett snår han kan styra in pråmen bakom och beordrar att ni skall täcka över den så att den inte syns från farleden.

"Pirater och odjur finns det gott om härute! Så håll truten om ni vill överleva" säger han lika buttert som tidigare. Han sätter sig för sig själv och tar sig en bit mat.

"Jaja, om han är tyst kan jag sova, låter bra för mig."

Säger Tallen varpå han sätter sig mot en vägg och slumrar in.

Berthold hjälper till med täckningen av pråmen.

Vi bör nog ha en vakt även om vi är tysta. Kanske lukten från träsket är för stark för att någon ska hitta oss på det viset men jag är inte beredd att ta den risken.

"Kan inte johansson sitta vakt, jag har hört att plåtburkar inte behöver vila."

Säger Cecilia mellan tuggorna.

Vaktfrågan löses och natten faller på. Alla får åtminstone några timmars sömn och i gryningen är det dags att fara vidare efter en lättare frukost. Kaptenen manar på och sätter er i arbete. Med lite jobb tar ni er ut ur det buskage som varit skydd för natten och ni når snart farleden igen.

Situationen känns just nu fridfull och ni undrar varför Vättaträsket har ett så dåligt rykte. Era näsor eller nosar och Johanssons luktreceptorer har till och med vant sig vid stanken.

Solens strålar lyser upp träskvattnet och det som finns där i. Ni ser ett stim med silvergröna fiskar som simmar efter ert fartyg. Stimmet är på minst ett tiotal djur, där vart och ett är på runt två decimeter långt. Kaptenen ropar att det är ett stim mökgäddor, vilka enligt uppgift är giftiga.

Delar av deras kropp slutar leva efter att de vuxit till sig och den ruttnande delen skapar ett gift som fortplantar sig i hela fisken efter en tid. Mökgäddan ska enligt uppgift ge flera av Vättaträskets reptilstammar ingredienser till olika dekokter mot olika former av sjukdomar.

Efter en stund försvinner mökgäddorna och ni skymtar istället ryggtavlan av en form av bred malfisk, vilken ni varken ser början eller slutet på innan den dykt ner i djupet. Det som oroar er är att ni aldrig tidigare sett något liknande djur. Ni ryser vid tanken på vad som mer gömmer sig i det mörka vattnet och kastar en oroad blick på er flytfarkost, det enda som hindrar er från att hamna i det iskalla ogästvänliga vattnet som troligen skulle bli er omedelbara död.

För ett ögonblick ångrar ni er att ni gav er ut på Vättaträsket över huvudtaget.

Tallen sitter mest på samma ställe hela tiden, med ryggen mot väggen, lätt melankolisk men då och då även med en glimt av nostalgi i blicken medan han blickar planlöst ner i vattnet för att då och då slänga i en loska eller ett gruskorn.

Berthold passar på att studera både skeppet och naturen de passerar innan han letar reda på kaptenen.

Kan ni berätta något om handelsplatsen vi är på väg till. Någon nämnde dess namn men det är allt jag vet. Vilka finns där och vem handlar de med?

"Jag verkar ha raderat namnet på handelsstationen när jag hade min senaste viloperiod. Jag antar att de handlar med träskmutanter av olika slag. Kanske finns det också folk som jagar i träsket och säljer fällar, fisk och annat" föreslår Johansson hjälpsamt.

"Jag tror mig minnas att jag läste att Wernern är tämligen kylslaget. Läste också att en kunskapare hade en teori om att Wernerns och Vättaträskets märkliga klimat orsakades av någon slags anordning i en ännu inte hittad enklav. Låter lite långsökt och otroligt om du frågar mig, men jag är ju ingen kunskapare."

Cecilia lyssnar och suger åt sig kunkspaen från metallvraket från forntiden.

Kaptenen mumlar något till svar åt Johanssons information om träsket. Kanske har han inte så mycket att tillföra, kanske är han vresig för att automaten kan så mycket mer än honom eller så tycker han att denne pratar smörja.

Han berättar vidare att Näckrosen är det enda någorlunda civiliserade stället i träsket, det enda ställe dit städat folk som ni skulle våga er. På algfarmerna eller i närheten av reptilfolkens boplatser får man räkna med att bli attackerad vid första anblicken. Om man inte har otur att bli uppäten av något missfoster i träsket först såklart. Näckrosen drivs av de två bisamråttorna Nisa och Fjodor Klammer som bedriver handel med artefakter från träskets djup.

Plötsligt bryts det bedrägliga lugnet och ni hör på avstånd ett underligt skränande läte. Det är mycket svårt att avgöra hur långt bort det befinner sig, men ni skulle gissa på över en kilometer. Ni har aldrig hört något liknande läte innan, men något säger er att det rör sig om någon form av mekanisk skapelse. Det viner och skränar ettrigt och rör sig fort långt borta i dimman. Så hörs ett par skarpa knallar, som gevärseld. Skotten ekar över det av dimman insvepta träsket. Ett par knallar till hörs följt av skrik. Det skränande vinandet tystnar så. Det förblir tyst en kort stund, sen hörs ett skrik till och så en knall, sen tystnad.

Kaptenen väser "Pirater! Håll truten nu!" och styr undan er farkost från farleden rakt in i ett buskage. Har ni otur träffas ni av taggiga grenar och svidande blad när ni oplanerat hamnar rakt in i grönskan.

Ett par minuter senare börjar det vinande skränande lätet, följt av rop som drunknar i allt oväsen. Skränadet kommer snabbt närmare och ni hör nu hesa skratt och jubelrop.

Johansson drar långsamt och så tyst han kan sin skarprättarderringer. Bäst att vara förberedd om herrskapet kan komma i fara!

Cecilia som är intresserad utav vad som händer tittar upp för att se vad det skränande ljudet är för någåt när det passerar.

Berthold ser till att hålla geväret framme och laddat. Han spanar utåt över kanten på relingen. Kan det var en sorts Motormarodör?
This message was last edited by the player at 20:27, Mon 07 Mar 2011.

Tallen grymtar till och drar sin Müller men sitter kvar och håller ett vaksamt öga utåt.

En pråm med etanoldriven fläktmotor far förbi i hög fart. Råbarkade mutanter med puffor i händerna tjoar och vrålar och bejublar sitt nyligen plundrade gods. Er kapten säger åt er att sitta still och hålla tyst.

"Det är ingen idé att göra något. De som de rånat är redan döda! Det finns inget vi kan göra, mer än att vänta på att de passerat och hoppas att de inte ser oss. Blir vi upptäckta måste vi vara beredda att slåss till sista blodsdroppen..."

En sammanbiten Tallen flyger upp på fötter, det är tydligt att hans bägare just runnit över, det idealistiska hjärtat klara inte mer. Hans ansikte är förvridet i ilska och hans högerhand håller krampaktigt i hagelpistolen.

"Och låta dem döda och skövla mer?! Jag slåss hellre och faller än sitter och väntar för dör gör man för eller senare!"

Berthold gör en snabb bedömning av antalet pirater och deras beväpning. Speciellt tittar han efter tyngre vapen.

Jag betvivlar på att de skulle stanna och strida om de inte känner sig säkra på att segra.

Farkosten med piraterna styr iväg bort från platsen där ni befinner er. De lägger inte märke till er. Kaptenen verkar uppenbart förgrymmad över att alla i gruppen inte insett allvaret och inte hållit tyst. Han muttrar medan han styr ut farkosten igen. Ni hör inte vad han säger i sin helhet men "prata med Översten" och "få mer betalt" hörs.

Färden går vidare och snart är det kväll igen. Proceduren från föregående kväll upprepas. Kaptenen letar upp en undanskymd plats och beordrar vakttjänst enligt schema. Även denna natt förflyter utan incidenter.

Nästa morgon ligger en tät dimma över träsket. Den kryper djupt inpå ert flytetyg. Sikten är nu inte mer än max tio meter. Kylan tränger sig allt djupare in under era kläder och det faktum att sikten minskat radikalt oroar er då det ger er en markant kortare förvarning om något farligt skulle besluta sig för att ge sig på er farkost.

Alla spejar ut i dimman, som är lika vitgrå som drabantsmjölk. Allt ni ser är ett par träbitar som flyter förbi er farkost. Dimman fortsätter att vara tät i över flera timmar då färden framåt går mycket långsamt. Framåt lunchtid lättar den så smått. Dimsjok som påminner om rökslöjor lättar och snart är sikten åter runt en kilometer. Ni känner er lättade, men inser sedan att dålig sikt ändå endast är en liten fara om man jämför med träsket som helhet.
This message was last edited by the GM at 20:50, Mon 14 Mar 2011.

"Mysig miljö, påminner lite om Hem, men hade ingen dimma där."

Mumlar Tallen medan han åter sitter på sin plats och tittar ut över vattnet med en glimt av längtan i blicken som om han såg in i en annan tid. En tid där bekymmer var övergående och där kärlek fanns i överflöd.
Dock slocknar glädjen i hans ögon med en djup, sorgefylld suck och lämnar djupa fåror i hans ansikte. Med det slår han modfallen ner blicken på däcket; ett smutsigt sådant med råhyvlade brädor som slitits någorlunda jämna av otaliga matrosers träsulor. Än kan man se stickor långa som svavelstickor här och var bland smutsen.
Tallen drar sin kniv och börjar rista med knivspetsen på innerarmen, bitar av bark faller ner på det redan solkiga däcket och snart ser man inte att det var hans alls.

Cecilia ser på hur tallen så finurligt fixar ved. Hon funderar på om hans ena ben skulle brinna lika bra som en tjock gren.

Denna dags färd präglas av tristess. Framåt eftermiddagen är ni dock framme. Bland snår och träskväxter träder en mörk träfasad ut. Ni ser en palissad som är fyra meter på höjden. Palissadväggen mot er är 25 meter bred, med en nästan lika bred öppning in mot en form av träkaj innanför skyddsverket. På palissadens högra sida, alldeles innan öppningen, finns en sliten skylt som förkunnar att detta skulle vara ”NÄCKROSEN” med svarta bokstäver på vit botten. Till höger om palissaden höjer sig ett försvarstorn sig upp, sex meter ovanför träskvattnets yta. Uppe i tornet ser ni en skytt med ett gevär riktat upp i luften. Rakt utanför den breda öppningen och en bit ut i träsket står rediga pålar och både bildar en väg in, men samtidigt förhindrar träskbåtar att färdas längs med ingången utan att braka in i pålarna. På träkajen precis innanför palissaden står en träskfarkost med ett stort skovelhjul och en stor doning fram till. Mannen i försvarstornet har rest sig upp och vinkar åt er.

Ni glider in mellan träpalissaden och vakttornet, in i den lilla hamnen med sin träkaj. Inne till vänster finns ytterligare två båtar fastsatta vid en av de många pålarna som går längs med träkajen. Den ena är en enkel roddbåt med ett litet kapell och står längst in längst bort. Den andra är en mindre handtrampad träskpråm för en till två personer, vars sidor vittnar om både skottskador och flertalet jack från kraftiga huggvapen.

Längs med insidan på palissaden löper en lejdare, ca 1,5 meter under palissadens topp. Kajen, som är formad i en hästskoform, är mycket bredare på ena sidan än andra. Utspridda på kajen finns ett par trälådor och tre-fyra enkla marknadsstånd. Bortanför kajen, 20 meter på det bredaste stället, börjar fasaden på ett större trähus som verkar täcka hela den inre delen. Ett flertal fönster, alla med någon form av ljusa gardiner, vetter ut som den inre kajen. En bred dubbeldörr vetter ut mot träkajen. På kajen, en bit från dubbeldörren, spankulerar en kort satt tunnhårig man med guldbågade glasögon iklädd brun ulkullskostym och grova skor, rökandes en lång pipa. Mannen synar er och er farkost när den glider in mot träkajen.

Undrar om det var anfallet mot den farkosten som vi hörde igår. Den ser i alla fall ut att ha blivit anfallen.

Berthold hoppar ner på kajen och ser sig om.

Skulle inte förvåna mig om man kan hyra ett rum i det huset. Passerar nog en del sökare efter fornfynd den här vägen.

"Sannerligen gör det nog det herr Berthold" instämmer Johansson som gör en kort analys av platsens försvarsverk. Han gör också en diagnostik av sina försvarsprogram. Det kan ju tänkas att individer med argsint lynne kan befinna sig på stationen.

Tallen ser upp, slänger en loska ut i vattnet och sätter sen tillbaka kniven i hölstret - en symbol är nu ristad i hans underarm som ni tycker att ni vagt känner igen.

"Jaja, ska man röra på sig kanske?"

Cecilia går fram till mannen med pipan och presenterar sig själv. Hon skakar hans hand som om hon vore en redig karlakarl.

"Mitt namn är Cecilia Not, trevligt att träffas!"

Mannen hjälper er upp på bryggan. Han presenterar sig som Moro Karp och visar sig vara en pratsam och trevlig prick. Han berättar att han är reporter utsänd från Polisgazetten för att skriva ett reportage om hela Pyris styvaste zonfarare, Zigge Zmolk, som skall uppehålla sig i träsket för tillfället.

"Vi var honom i hälarna, men blev överfallana av träskpirater, så vi kom på efterkälken. Nu väntar jag på honom här! " säger han och gör en gest för att visa sitt illa åtgångna träskfordon. "Det blir säkert alla tiders reportage! Vad gör ni själva här ute i träsket förresten?"

I övrigt finner ni snart att det finns fler folk på Näckrosen. Först och främst de båda ägarna, bisamråttorna Nisa och Fjodor Klammer. Där finns också tre unga mutanter som samsas runt en karta som de täcker över med en tidning när någon kommer nära. Ni träffar även på Alaxander och Steve Stiv som sysslar med slamdykning medelst egen dykarklocka samt Konstance Klot, en risig harmutant i drogbranschen. Sist men inte minst Kalfaktor Primus, en man i 70-årsåldern i prydligt svart livré, Zigge Zmolks hängivne assistent.
This message was last edited by the GM at 21:09, Sun 20 Mar 2011.

Tallen går till de unga männen med någon alkohol köpt från Nisa Klammer.

"Kan man slå sig ner? Vart en lång resa hit."

"Vi letar efter en Spartacus Blanc. Tydligen ska han ibland ge sig ut i träsket. Han ska vara en mycket duglig automatreparatör." talar Johansson om för murveln som misstänker att denne kan ha haft koll på vilka som har rört sig från och till stationen.

Tallen slår sig ner vid de tre ynglingarna, som visar sig vara tre unga människomutanter från Frihetens Slätter. De heter Leffe, Lukas och Laban. Kartan viks snabbt ihop och Leffe visar med en gest att Tallen är välkommen vid bordet.

Till att börja med verkar de vara riktiga karlakarlar och sveper snabbt i sig det dryckesjom Tallen förser dem med. Bilden förbleknar dock något när Laban sätter spriten i halsen och hostar kraftigt.

"Käringfasoner! Tar du inte sprit som en karl, haha!" skrattar de andra två.

Johansson pratar vidare med murveln Moro Karp. Denne verkar dock inte känna till Spartacus Blanc.

"Nej, honom har jag inte hört talas om. Men det är klart, någon av de andra här kanske vet mer! Varför söker ni honom då? Något spännande jag kan skriva om kanske?" säger han med ett inbjudande leende.
This message was last edited by the GM at 21:34, Thu 24 Mar 2011.

"Nu ska vi inte reta veklingen! Förresten, Friheternas, kan ni berätta mer om er bygd kanske? Förresten, kan man få lite påfyllning i deras muggar?"

Fortsätter Tallen medan han själv sveper sin mugg med vatten.

Cecilia sitter och iaktar personerna och deras samtal.

Berthold tar en tur längs kajen för att se sig om lite till innan han återvänder och lyssnar på samtalen.

Ynglingarna skrattar redigt och rejält åt Tallens kommentar. Att fylla på muggarna går alldeles utmärkt! När det gäller Frihetens Slätter har de mycket att berätta. Det mesta går att sammanfatta med stenhårt, livsfarligt och enbart en plats för riktiga karlar! De pratar bullrigt i mun på varandra. Deras bonniga dialekt gör det emellanåt svårt att begripa vad de säger.

Efter att bekantat sig med dem och, utan att berätta särskilt mycket mer än att han växt upp i Hidenburg, blivit familjära med dem så försöker han försiktigt få tillgång till kartan:

"Förresten, på tal om kartor, ni verkar lite fundersamma om den där; kan jag kanske hjälpa till?"

Cecilia beställer ett stop ölmust. hon sitter sedan tyst och iaktar.

Berthold vänder sig mot Moro Karp.
Inget spännande direkt. Vi har en automat som är rejält skadad. Det sägs att Spartacus är den bäste i detta området.

De tre männen blir mycket misstänksamma när Tallen börjar fråga om att hjälpa till med kartan.

"Kommer inte på fråga! Den här har vi betalt dyrt för" mullrar Lukas på sin grova rotvälska.

Moro Karp blir än mer intresserad när Berthold börjar berätta om automaten och jakten på Spartacus Blanc.

"Så det säger du! Ja automater är ju alltid intressant och kan ge upphov till många artiklar. Minsann minsann! Kan man få ta en titt på underverket kanske så kan jag se om det är något som är intressant att skriva om?"

Samtidigt börjar de annars så rätt så beskedliga Alaxander och Steve Stiv fyllna till efter maten. Steve Stiv har gråtit en stund när han ställer sig upp och börjar sjunga. Det är en kraftfull stämma som mässar ut en mäktig visa, något som låter som något från operan i självaste Hindenburg. Hans kompis räven Alaxander tröstar honom broderligt.

"Den trasiga automaten är fortfarande kvar i Pirit. Om automater är intressanta så ställer jag upp på en intervju under förutsättning att herrskapet kan avvara mina tjänster för den tid som krävs"

"Inte? Okej. Det är bra att ni står på er; kom ihåg mitt erbjudande."

Säger Tallen, inte stött alls, och tar adjö av gänget. Istället går han till de andra.

Moro Karp verkar besviken över Johanssons svar, men ställer pliktskyldigt några frågor som han plitar ner i en anteckningsbok. De tre ynglingarna tittar misstänksamt efter Tallen när han lämnar bordet.

Dagen förflyter och snart är det kväll. Ni får två rum att dela på och installerar er. Det blir såklart gott att få vila ut efter den långa färden.

Mitt i natten ljuder larm och oväsen. Ni rusar upp och får se att en brand brutit ut inne i restaurangen. Paret Klammer gör sitt bästa för att släcka, men mer hjälp verkar behövas. Övriga på Näckrosen verkar också ha vaknat till liv,

Tallen rusar ut och letar intensivt efter en spann varpå han hugger i med släckningen av stationen - utan den klarar de nog inte sig allt för länge trots allt tänker han.

Berthold kollar deras eget skepp och sedan resten av hamnen med geväret i handen. En eldsvåda är en god distraktion.

Cecilia går ut och ser på medans huset brinner ned. Det kan vara farligt att riskera att bli bränd i huset.

Johansson hjälper också till med släckningsarbetet, en brand kan ju vara farlig för herrskapet.

Situationen är smått kaotisk. Paret Klammer kämpar för fulla muggar med att få branden, som uppenbart verkar ha brutit ut på åtminstone tre ställen, under kontroll. Ni kommer till välkommen undsättning. I samma veva kommer Leffe, Lukas och Laban också springande i bara nattsärkarna och snart pågår langning av vattenspannar för fullt.

Efter en liten stund är branden släckt. Moro Karp kommer nyvaken till platsen med anteckningsblock i högsta hugg och samtidigt Alaxander och Steve Stiv. De börjar så gott det går hjälpa till att röja upp i eländet. Sist dyker Kalfaktor Primus upp, oklanderligt klädd som vanligt. Den enda som inte syns till är Konstance Klot, förmodligen däckad av sina droger.

Restaurangdelen är brandskadad men byggnaden står upp och skall nog gå att reparera. Paret Klammer tackar alla inblandade och lovar att bjuda alla på något som tack under morgondagen.

Tallen mumlar något ohörligt till svar samtidigt som han går in och lägger sig igen. Strax efter somnar han in som han inte hade vaknat alls.

Berthold inspekterar skadorna. Det är uppenbart att han misstänker något. Han mumlar för sig själv och de som råkar vara nära.
En eldsvåda... ok. Tre stycken samtidigt... knappast. Någon måste ha tänt på. Varför?

Ni återvänder till era rum efter uppståndelsen. Ni undrar om ni kommer att kunna sova efter detta, speciellt om någon eller några av er misstänker något fuffens bakom eldsvådan.

Nästa chock skall dock inte vänta på sig. När ni återvänder till era rum visar det sig att någon tagit chansen att göra någon form av intrång där. Era packningar har hastigt gåtts igenom. Saker, kläder och annat ligger utspritt över golv, sängar och möbler.

"Mök!"

Utbrister Cecilia då hon röjer genom allt igen letandes efter hennes saxofon och henns notsamling.

"De måste vara här någonstans, om de har stulit mina fornnoter då mökans skall de få se nör Hel bryter ut!"

"Hmm... vem det än var som sökte igenom våra tillhörigheter, så kan man ju anta att det är någon som stannar på stationen. Konstance Klot syntes inte till? Var det någon annan som var frånvarande?"

Tallen suckar varpå han går och lägger sig. Han ids inte göra något nu, mörk och eländigt relaterat med eld - skulle den följande dagen ens kunna bli bra efter det här?

Berthold ser sig omkring.
Här har vi antagligen varför.
Han kollar utanför fönstret innan han lågt frågar.
Var la vi automathuvudet?.

Cecilia svarar lika högt och frustrerat som förut
"Jag bryr mig inte en piss om de där mökans plåt huvudet. Var är mina papper!?"

"Jag minns inte riktigt, herr Berthold. Jag ansåg inte att huvudets exakta läge var nyttig information. Trodde inte att det fanns någon stöldrisk." Även om Johanssons talmanick saknar förmåga att uttrycka känslor så råder det inget tvivel om att automaten är uppriktigt ledsen för detta.

Johansson börjar sedan hjälpa Berthold med att leta efter huvudet.