"Har du kanske någon aning om vart i träsket det här är?"

Frågar Tallen Taormina försiktigt.

"Nej, men jag vet att han nämnde ett ställe som kallades Näckrosen några gånger. En handelsstation vad jag förstod det som. Han brukade tydligen köpa förnödenheter där" svarar Taormina.

Översten nickar och hummar till bekräftelse. Han känner till Näckrosen!

"Ska vi bege oss och fortsätta söka efter snubben då?"

Frågar Tallen lätt otåligt.

"Hmm... tja, Vättaträsket är väl vår enda egentliga ledtråd. Han kanske inte är där, men på den där handelsstationen så kanske de vet mer. Jag antar att jag bör börja packa åt herrskapet, men jag vet egentligen inte så mycket om vad som behövs ute i träsket."

"Vatten och solen är allt jag behöver - så oroa dig inte för mig."

Säger Tallen med ett vänskapligt leende.

"Så låt oss fixa proviant, vi har ingen tid att förlora!"
Säger Cecilia bestämt sedan hon vänder sig om och inväntar de andra

Berthold vänder sig mot Taormina.

Du kan nog räkna med att de kommer att söka upp dig igen. En säker plats vore nog att rekommendera.

"Kan hon kanske vara i vår lägenhet tills vi återvänder?"

Frågar Tallen och lägger till:

"Om vi knäpps så kommer den i alla fall till användning."

Taormina tycker att idén att låna er lägenhet ett tag låter som en finfin idé.

Översten tar i vanlig ordning tag i situationen.

"Bra idé! Packa nu det ni behöver. Jag ser till att fixa så att det står en träskpråm med förare och väntar på er. Jag har lite kontakter nere i hamnen förstår ni!

Seså, sjas iväg och packa nu, hehe!"

"Jag finns i hamnen."

Meddelar Tallen och traskar lite modstulen ut.

Berthold nickar och går i tankarna igenom vad han behöver.

Efter ett snabbt besök i er lägenhet, där Taromina installeras i ett av rummen, och en kort tripp på staden för att införskaffa de sista sakerna ni behöver för er färd samlas ni nere i hamnen.

Förruttnelsens stank ligger tung från träsket. Där i hamnen rör sig sjöbusar och träskfolk likväl som handelsmän och lycksökare. Rangliga träkåkar trängs runt bryggorna och utgörs vad ni kan se av lagerlokaler, små firmor och sjabbiga krogar.

Översten har ordnat transport med en pråm åt er. En raggig hundmutant hälsar er välkomna till sin pråm och presenterar sig som Erling Mutter. Thinnerstanken är tung i hans andedräkt, något han förklarar med att thinner är enda sättet att stå ut med stanken från träsket. Ni kliver ombord och undrar vad ni nu gett er in på...

Ni hinner knappt undra vart Tallen håller hus innan han hoppar ner från ett lågt hustak och följer med sällskapet under tystnad.

Berthold undrar hur någon skulle vilja bo med en sådan stank. Antingen måste man vänja sig eller så saknar urbefolkningen en god näsa.

Den vax som Cecilia brukar proppa öronen med innan spelningar har hon använt för att täppa igen näsan. Henes röst har blivit väldigt nasal men det var antingen det eller att stå ut med stanken.

"Är någonting fel, fröken Cecilia?" frågar Johansson när han ser att hon stoppar vax i sina luktreceptorer. Även om automaten har receptorer för lukt själv så är han inte bekant med att lukter kan vara obehagliga.

"Jodå, det stinker här. Jag hoppas vi inte behöver stanna allt för länge här."
svaraer hon automaten

Pråmen lägger långsamt ut. Ni lämnar Pirits hamn. Det är fullt med rörelse i hamnen då en större lastpråm precis anlände till en av kajerna. Kaptenen, en råbarkad typ med skärmmössa, står och skriker ut order till både mutantmatroserna ombord på pråmen och hamnarbetarna som hjälper till att lossa godset.

Vädret är fint, med nästan klar himmel. Det är en ljum vårdag och en smutigt sjuk bris friskar i när ni kommer en bit ut på det svarta vattnet. Sikten närmast hamnen är tämligen god men snart tar den evigt närvarande dimman över.

Den sunkiga vinden fläktar i era kläder. Stanken från det jäsande vattnet gör sig påtaglig. Stanken har funnits där hela tiden, speciellt när ni besökt Översten, då hans lokal ligger så nära kajerna, men den är mycket mer påtaglig nu när ni rör ut på träsket.

Ni ser Pirit från ert fartyg. De brutna takåsarna och smala gränderna i Gamla Poirot, omgärdat av den gamla muren. Ni skymtar taket på Överstens Antikviteter, en gata från själva kajerna. Borta till vänster ser ni guvenör Kröögers residens. Borta till höger ser ni de sjaskiga tvåvåningsbyggnader som utgör Knoting. Bortanför dessa, längst till höger sticker manufakturområdets skorstenar upp över Knotings takgytter. Rök från skorstenarna ringlar sig upp mot himmeln, inte bara från manufakturerna, som nu är i full drift efter allt vad nyårsfirande och strejker heter.

Efter en stund börjar så smått Pirit försvinna bort i den råa dimman. Ljudet från kajerna och kommersen är redan borta och snart även stadens siluett i diset. Även om ni är inne i Pyrisamfundet känns på något sätt det ni nu tänker göra betydligt farligare, kanske mest på grund av det faktum att ni befinner er på ett flytetyg ute på Vättaträsket som inte är helt utforskat. Ni har under er vistelse i Pirit hört både det ena och det andra om träsket och vad som döljer sig i både dess djup och i dess outforskade områden...
This message was last edited by the GM at 19:11, Mon 14 Feb 2011.

Berthold tittar fundersamt på vattnet.
Borde det inte vara lite kallare än så här? Och borde det inte finnas is på sjön?

"Venne, borde det de? Tycker bättre om vatten utan is - man flyter bättre då."

Svara Tallen som sitter och balanserar på räcket som går runt pråmen.

Cecilia stirrar mot pirit som sagta försvinner och börjar redan längta hem, detta var ingen lysande idé att ge sig ut i träsket

Snart lämnas staden bakom er och försvinner ur synhåll. Pråmen glider sakta fram över det lugna vattnet. Det puttrar och surrar från den lilla etanolmotor som driver farkosten framåt. Kaptenen är en tystlåten figur. Han muttrar endast något med oregelbundna mellanrum.

De första timmarna förflyter lugnt. Till att börja med möter ni andra båtar och farkoster ute på vattnet, men allt eftersom tyden går blir mötena allt färre. Snart blir det snårigare och det öppna vattnet blir till breda kanaler som slingrar sig ut i träsket.

Framåt kvällen meddelar kapten Mutter plötsligt att det är dags att slå läger för natten. Han letar upp ett snår han kan styra in pråmen bakom och beordrar att ni skall täcka över den så att den inte syns från farleden.

"Pirater och odjur finns det gott om härute! Så håll truten om ni vill överleva" säger han lika buttert som tidigare. Han sätter sig för sig själv och tar sig en bit mat.

"Jaja, om han är tyst kan jag sova, låter bra för mig."

Säger Tallen varpå han sätter sig mot en vägg och slumrar in.

Berthold hjälper till med täckningen av pråmen.

Vi bör nog ha en vakt även om vi är tysta. Kanske lukten från träsket är för stark för att någon ska hitta oss på det viset men jag är inte beredd att ta den risken.

"Kan inte johansson sitta vakt, jag har hört att plåtburkar inte behöver vila."

Säger Cecilia mellan tuggorna.