Vaktfrågan löses och natten faller på. Alla får åtminstone några timmars sömn och i gryningen är det dags att fara vidare efter en lättare frukost. Kaptenen manar på och sätter er i arbete. Med lite jobb tar ni er ut ur det buskage som varit skydd för natten och ni når snart farleden igen.

Situationen känns just nu fridfull och ni undrar varför Vättaträsket har ett så dåligt rykte. Era näsor eller nosar och Johanssons luktreceptorer har till och med vant sig vid stanken.

Solens strålar lyser upp träskvattnet och det som finns där i. Ni ser ett stim med silvergröna fiskar som simmar efter ert fartyg. Stimmet är på minst ett tiotal djur, där vart och ett är på runt två decimeter långt. Kaptenen ropar att det är ett stim mökgäddor, vilka enligt uppgift är giftiga.

Delar av deras kropp slutar leva efter att de vuxit till sig och den ruttnande delen skapar ett gift som fortplantar sig i hela fisken efter en tid. Mökgäddan ska enligt uppgift ge flera av Vättaträskets reptilstammar ingredienser till olika dekokter mot olika former av sjukdomar.

Efter en stund försvinner mökgäddorna och ni skymtar istället ryggtavlan av en form av bred malfisk, vilken ni varken ser början eller slutet på innan den dykt ner i djupet. Det som oroar er är att ni aldrig tidigare sett något liknande djur. Ni ryser vid tanken på vad som mer gömmer sig i det mörka vattnet och kastar en oroad blick på er flytfarkost, det enda som hindrar er från att hamna i det iskalla ogästvänliga vattnet som troligen skulle bli er omedelbara död.

För ett ögonblick ångrar ni er att ni gav er ut på Vättaträsket över huvudtaget.

Tallen sitter mest på samma ställe hela tiden, med ryggen mot väggen, lätt melankolisk men då och då även med en glimt av nostalgi i blicken medan han blickar planlöst ner i vattnet för att då och då slänga i en loska eller ett gruskorn.

Berthold passar på att studera både skeppet och naturen de passerar innan han letar reda på kaptenen.

Kan ni berätta något om handelsplatsen vi är på väg till. Någon nämnde dess namn men det är allt jag vet. Vilka finns där och vem handlar de med?

"Jag verkar ha raderat namnet på handelsstationen när jag hade min senaste viloperiod. Jag antar att de handlar med träskmutanter av olika slag. Kanske finns det också folk som jagar i träsket och säljer fällar, fisk och annat" föreslår Johansson hjälpsamt.

"Jag tror mig minnas att jag läste att Wernern är tämligen kylslaget. Läste också att en kunskapare hade en teori om att Wernerns och Vättaträskets märkliga klimat orsakades av någon slags anordning i en ännu inte hittad enklav. Låter lite långsökt och otroligt om du frågar mig, men jag är ju ingen kunskapare."

Cecilia lyssnar och suger åt sig kunkspaen från metallvraket från forntiden.

Kaptenen mumlar något till svar åt Johanssons information om träsket. Kanske har han inte så mycket att tillföra, kanske är han vresig för att automaten kan så mycket mer än honom eller så tycker han att denne pratar smörja.

Han berättar vidare att Näckrosen är det enda någorlunda civiliserade stället i träsket, det enda ställe dit städat folk som ni skulle våga er. På algfarmerna eller i närheten av reptilfolkens boplatser får man räkna med att bli attackerad vid första anblicken. Om man inte har otur att bli uppäten av något missfoster i träsket först såklart. Näckrosen drivs av de två bisamråttorna Nisa och Fjodor Klammer som bedriver handel med artefakter från träskets djup.

Plötsligt bryts det bedrägliga lugnet och ni hör på avstånd ett underligt skränande läte. Det är mycket svårt att avgöra hur långt bort det befinner sig, men ni skulle gissa på över en kilometer. Ni har aldrig hört något liknande läte innan, men något säger er att det rör sig om någon form av mekanisk skapelse. Det viner och skränar ettrigt och rör sig fort långt borta i dimman. Så hörs ett par skarpa knallar, som gevärseld. Skotten ekar över det av dimman insvepta träsket. Ett par knallar till hörs följt av skrik. Det skränande vinandet tystnar så. Det förblir tyst en kort stund, sen hörs ett skrik till och så en knall, sen tystnad.

Kaptenen väser "Pirater! Håll truten nu!" och styr undan er farkost från farleden rakt in i ett buskage. Har ni otur träffas ni av taggiga grenar och svidande blad när ni oplanerat hamnar rakt in i grönskan.

Ett par minuter senare börjar det vinande skränande lätet, följt av rop som drunknar i allt oväsen. Skränadet kommer snabbt närmare och ni hör nu hesa skratt och jubelrop.

Johansson drar långsamt och så tyst han kan sin skarprättarderringer. Bäst att vara förberedd om herrskapet kan komma i fara!

Cecilia som är intresserad utav vad som händer tittar upp för att se vad det skränande ljudet är för någåt när det passerar.

Berthold ser till att hålla geväret framme och laddat. Han spanar utåt över kanten på relingen. Kan det var en sorts Motormarodör?
This message was last edited by the player at 20:27, Mon 07 Mar 2011.

Tallen grymtar till och drar sin Müller men sitter kvar och håller ett vaksamt öga utåt.

En pråm med etanoldriven fläktmotor far förbi i hög fart. Råbarkade mutanter med puffor i händerna tjoar och vrålar och bejublar sitt nyligen plundrade gods. Er kapten säger åt er att sitta still och hålla tyst.

"Det är ingen idé att göra något. De som de rånat är redan döda! Det finns inget vi kan göra, mer än att vänta på att de passerat och hoppas att de inte ser oss. Blir vi upptäckta måste vi vara beredda att slåss till sista blodsdroppen..."

En sammanbiten Tallen flyger upp på fötter, det är tydligt att hans bägare just runnit över, det idealistiska hjärtat klara inte mer. Hans ansikte är förvridet i ilska och hans högerhand håller krampaktigt i hagelpistolen.

"Och låta dem döda och skövla mer?! Jag slåss hellre och faller än sitter och väntar för dör gör man för eller senare!"

Berthold gör en snabb bedömning av antalet pirater och deras beväpning. Speciellt tittar han efter tyngre vapen.

Jag betvivlar på att de skulle stanna och strida om de inte känner sig säkra på att segra.

Farkosten med piraterna styr iväg bort från platsen där ni befinner er. De lägger inte märke till er. Kaptenen verkar uppenbart förgrymmad över att alla i gruppen inte insett allvaret och inte hållit tyst. Han muttrar medan han styr ut farkosten igen. Ni hör inte vad han säger i sin helhet men "prata med Översten" och "få mer betalt" hörs.

Färden går vidare och snart är det kväll igen. Proceduren från föregående kväll upprepas. Kaptenen letar upp en undanskymd plats och beordrar vakttjänst enligt schema. Även denna natt förflyter utan incidenter.

Nästa morgon ligger en tät dimma över träsket. Den kryper djupt inpå ert flytetyg. Sikten är nu inte mer än max tio meter. Kylan tränger sig allt djupare in under era kläder och det faktum att sikten minskat radikalt oroar er då det ger er en markant kortare förvarning om något farligt skulle besluta sig för att ge sig på er farkost.

Alla spejar ut i dimman, som är lika vitgrå som drabantsmjölk. Allt ni ser är ett par träbitar som flyter förbi er farkost. Dimman fortsätter att vara tät i över flera timmar då färden framåt går mycket långsamt. Framåt lunchtid lättar den så smått. Dimsjok som påminner om rökslöjor lättar och snart är sikten åter runt en kilometer. Ni känner er lättade, men inser sedan att dålig sikt ändå endast är en liten fara om man jämför med träsket som helhet.
This message was last edited by the GM at 20:50, Mon 14 Mar 2011.

"Mysig miljö, påminner lite om Hem, men hade ingen dimma där."

Mumlar Tallen medan han åter sitter på sin plats och tittar ut över vattnet med en glimt av längtan i blicken som om han såg in i en annan tid. En tid där bekymmer var övergående och där kärlek fanns i överflöd.
Dock slocknar glädjen i hans ögon med en djup, sorgefylld suck och lämnar djupa fåror i hans ansikte. Med det slår han modfallen ner blicken på däcket; ett smutsigt sådant med råhyvlade brädor som slitits någorlunda jämna av otaliga matrosers träsulor. Än kan man se stickor långa som svavelstickor här och var bland smutsen.
Tallen drar sin kniv och börjar rista med knivspetsen på innerarmen, bitar av bark faller ner på det redan solkiga däcket och snart ser man inte att det var hans alls.

Cecilia ser på hur tallen så finurligt fixar ved. Hon funderar på om hans ena ben skulle brinna lika bra som en tjock gren.

Denna dags färd präglas av tristess. Framåt eftermiddagen är ni dock framme. Bland snår och träskväxter träder en mörk träfasad ut. Ni ser en palissad som är fyra meter på höjden. Palissadväggen mot er är 25 meter bred, med en nästan lika bred öppning in mot en form av träkaj innanför skyddsverket. På palissadens högra sida, alldeles innan öppningen, finns en sliten skylt som förkunnar att detta skulle vara ”NÄCKROSEN” med svarta bokstäver på vit botten. Till höger om palissaden höjer sig ett försvarstorn sig upp, sex meter ovanför träskvattnets yta. Uppe i tornet ser ni en skytt med ett gevär riktat upp i luften. Rakt utanför den breda öppningen och en bit ut i träsket står rediga pålar och både bildar en väg in, men samtidigt förhindrar träskbåtar att färdas längs med ingången utan att braka in i pålarna. På träkajen precis innanför palissaden står en träskfarkost med ett stort skovelhjul och en stor doning fram till. Mannen i försvarstornet har rest sig upp och vinkar åt er.

Ni glider in mellan träpalissaden och vakttornet, in i den lilla hamnen med sin träkaj. Inne till vänster finns ytterligare två båtar fastsatta vid en av de många pålarna som går längs med träkajen. Den ena är en enkel roddbåt med ett litet kapell och står längst in längst bort. Den andra är en mindre handtrampad träskpråm för en till två personer, vars sidor vittnar om både skottskador och flertalet jack från kraftiga huggvapen.

Längs med insidan på palissaden löper en lejdare, ca 1,5 meter under palissadens topp. Kajen, som är formad i en hästskoform, är mycket bredare på ena sidan än andra. Utspridda på kajen finns ett par trälådor och tre-fyra enkla marknadsstånd. Bortanför kajen, 20 meter på det bredaste stället, börjar fasaden på ett större trähus som verkar täcka hela den inre delen. Ett flertal fönster, alla med någon form av ljusa gardiner, vetter ut som den inre kajen. En bred dubbeldörr vetter ut mot träkajen. På kajen, en bit från dubbeldörren, spankulerar en kort satt tunnhårig man med guldbågade glasögon iklädd brun ulkullskostym och grova skor, rökandes en lång pipa. Mannen synar er och er farkost när den glider in mot träkajen.

Undrar om det var anfallet mot den farkosten som vi hörde igår. Den ser i alla fall ut att ha blivit anfallen.

Berthold hoppar ner på kajen och ser sig om.

Skulle inte förvåna mig om man kan hyra ett rum i det huset. Passerar nog en del sökare efter fornfynd den här vägen.

"Sannerligen gör det nog det herr Berthold" instämmer Johansson som gör en kort analys av platsens försvarsverk. Han gör också en diagnostik av sina försvarsprogram. Det kan ju tänkas att individer med argsint lynne kan befinna sig på stationen.

Tallen ser upp, slänger en loska ut i vattnet och sätter sen tillbaka kniven i hölstret - en symbol är nu ristad i hans underarm som ni tycker att ni vagt känner igen.

"Jaja, ska man röra på sig kanske?"

Cecilia går fram till mannen med pipan och presenterar sig själv. Hon skakar hans hand som om hon vore en redig karlakarl.

"Mitt namn är Cecilia Not, trevligt att träffas!"

Mannen hjälper er upp på bryggan. Han presenterar sig som Moro Karp och visar sig vara en pratsam och trevlig prick. Han berättar att han är reporter utsänd från Polisgazetten för att skriva ett reportage om hela Pyris styvaste zonfarare, Zigge Zmolk, som skall uppehålla sig i träsket för tillfället.

"Vi var honom i hälarna, men blev överfallana av träskpirater, så vi kom på efterkälken. Nu väntar jag på honom här! " säger han och gör en gest för att visa sitt illa åtgångna träskfordon. "Det blir säkert alla tiders reportage! Vad gör ni själva här ute i träsket förresten?"

I övrigt finner ni snart att det finns fler folk på Näckrosen. Först och främst de båda ägarna, bisamråttorna Nisa och Fjodor Klammer. Där finns också tre unga mutanter som samsas runt en karta som de täcker över med en tidning när någon kommer nära. Ni träffar även på Alaxander och Steve Stiv som sysslar med slamdykning medelst egen dykarklocka samt Konstance Klot, en risig harmutant i drogbranschen. Sist men inte minst Kalfaktor Primus, en man i 70-årsåldern i prydligt svart livré, Zigge Zmolks hängivne assistent.
This message was last edited by the GM at 21:09, Sun 20 Mar 2011.

Tallen går till de unga männen med någon alkohol köpt från Nisa Klammer.

"Kan man slå sig ner? Vart en lång resa hit."

"Vi letar efter en Spartacus Blanc. Tydligen ska han ibland ge sig ut i träsket. Han ska vara en mycket duglig automatreparatör." talar Johansson om för murveln som misstänker att denne kan ha haft koll på vilka som har rört sig från och till stationen.

Tallen slår sig ner vid de tre ynglingarna, som visar sig vara tre unga människomutanter från Frihetens Slätter. De heter Leffe, Lukas och Laban. Kartan viks snabbt ihop och Leffe visar med en gest att Tallen är välkommen vid bordet.

Till att börja med verkar de vara riktiga karlakarlar och sveper snabbt i sig det dryckesjom Tallen förser dem med. Bilden förbleknar dock något när Laban sätter spriten i halsen och hostar kraftigt.

"Käringfasoner! Tar du inte sprit som en karl, haha!" skrattar de andra två.

Johansson pratar vidare med murveln Moro Karp. Denne verkar dock inte känna till Spartacus Blanc.

"Nej, honom har jag inte hört talas om. Men det är klart, någon av de andra här kanske vet mer! Varför söker ni honom då? Något spännande jag kan skriva om kanske?" säger han med ett inbjudande leende.
This message was last edited by the GM at 21:34, Thu 24 Mar 2011.