Inga grövre incidenter inträffar på vägen genom det vidriga Vättaträsket utan någon vecka senare anländer ni hungriga och smutsiga tillbaka till civilisationen Det är i slutet av april år 98 pt som ni återvänder till Pirit.

Färden styrs oroligt direkt till Överstens butik. Era värsta farhågor skall dock inte besannas. Översten och de andra lever. Dock har de blivit utsatta för ett grovt överfall där skallen åter stals och de är nu mörbultade och sårade, men inte värre än att de skall repa sig på sikt. Översten blir mycket nöjd när han får höra vad ni uträttat och över att ni snart kanske skall få reda på automatskallens innersta hemligheter och därmed vägen till Skarprättarnas urhem, den så hett eftersökta enklaven Elysium IV.

Dock svär han lite över att fröken Jankovic med anhang lever då det var de som utförde överfallet då automatskallen stals. Men det är ingen idé att grina över spilld ulkmjölk nu. Bättre att fira att uppdraget lyckats och väntan på att Spartacus skall återkomma.

Livet i Pirit återgår så smått till det normala. Ni utför lite småuppdrag åt Översten och håller igång hans butik under det att han och de övriga återhämtar sig från sina skador. Av Jankovic med anhang hörs inget och trots diskreta undersökningar verkar ingen hört av eller sett dem. Kanske överlevde de inte färden tillbaka till Pirt eller kanske bidar de sin tid och slickar såren någonstans. Detta får framtiden utvisa.

En sen kväll skall dock något märkligt ske när ni vandrar hemåt efter en trevlig kväll i goda vänners lag.

Ni bevittnar ett rånförsök där en trashank överfalls av tre män i en mörk gränd. Ännu ett i raden av våldsbrott på Pirits gator som plågsamt tydligt visar att inte mycket förändrats efter att Cappuccinos välde slagits i sank. Snabbt som ögat dyker dock en bekant syn upp, nämligen den maskerade hjälten Blå Dunster som ni träffat på tidigare i jakten på Taormina. Det dånar av hans forntida stridsrustning. Han sveper ner med blixtens hastighet och krossar rånarna med sina maskinella krafter för att sedan stanna på ett tak, orörlig med armarna korsade över bröstet och med sin mantel svepande runt vaderna.

Då plötsligt far ett irrbloss över skyn med en svans av eld efter sig. Den sprakar av ljus och far iväg mot öster. Eldspåret blir allt längre, dess spets en framrusande kropp höljd i rök och frustande eld. Det närmar sig, ser ut att kröka mot jorden och rusar än snabbare. Irrblosset försvinner i fjärran och till slut exploderar himlen för ett kort ögonblick i ett bländande ljussken. Sedan blir allt stilla.

Människor runt omkring höjer under skådespelet sina blickar och gapar frågande. Den ende som inte står still är trashanken. Han vrålar som av glädje och hoppar nästan dansande omkring. Han skriker på ett mystiskt språk. Den som förstår det gamla språket känner igen orden, märkliga ord utan sammanhang:

”Haha, nu börjar det! Det börjar! Aros, ditt mörker når oss inte längre, haha! Härskaren i djupet, din tid är över! Nu börjar det!”

Det vettlösa ropandet fortsätter när den tovige och skäggige trashanken dansar fram till Blå Dunster och kramar om honom.

Händelsen kommer att bli det stora samtalsämnet i Pirit under sommaren. Inte för att nyhetstorka någonsin råder på tidningarnas sidor, men ljusfenomenet förbryllar verkligen. Man spekulerar vilt. En del pratar om att himlastenarna åter faller mot jorden, en del tror att det är människorna i generationsarkerna som återvänder medan andra helt enkelt tror att himlen faller ner.

Många pratar också om trashanken som inte någon lyckats få ett vettigt ord ur. Det uppmärksammas dock i Polisgazetten att han lyckats samla en skara virrpannor som anhängare i någon form av teknikfientlig sekt som härjar runt på gatorna i syfte att samla och förstöra fornfynd. Få tar dårarna på något större allvar.

Det andra stora samtalsämnet är det tumult som uppstått runt invigningen av Hertz kanal som skall underlätta båttrafiken mellan Pirit och Hindenburg. Pyrisamfundets handelskommisarie Herbart Krööger, som varit på plats för att hålla invigningstalet, håller på att råka illa ut när en förvildad automat dräper ett flertal viktiga församlade gäster, däribland kanalbyggets chef, Horatio Hertz. Ulvrikiska agenter avslöjas som skyldiga till debaclet av de famösa uttrarna Adelia fon Hartman och hennes morbror Zander, de båda berömda zonfararna som blivit berömda för att ha funnit det sägensomspunna Aros och där funnit ”Urfadersväggen” som ger djupa kunskaper om Katastrofen. De båda porträtteras och hyllas stort i Polisgazetten och deras insatser beröms som "styveligen storsinniga och karakäriserande Vilja, Rätt och Mannamod" av Herbart Krööger.

I övrigt förflyter livet som vanligt. Ni, och även Översten börjar misströsta om ni någonsin skall höra av Spartacus igen. En dag i december dyker han dock upp utan förvarning, och era liv skall åter ta en ny vändning...
This message was last edited by the GM at 17:18, Sat 18 Aug 2012.

Spartacus och Översten låser in sig med automatskallen och är okontaktbara hela dagen. Likaså nästa dag och de följande. Översten springer fram och tillbaka till heliografkontoret. Febril aktivitet råder och ni är klart nyfikna på vad som skall komma. Till slut kallar Översten på er.

Ni samlas alla hos Översten som muntert kan förklara att Spartacus minsann har haft mycket intressant att berätta. Förvisso både goda nyheter såväl som sämre.

Roboten visar sig ha varit bagare och konditor i Elysium IV. Man har funnit många bröd- och kakrecept i minnesbankarna. Efter många år när de inte haft någon att baka för, troligtvis efter att enklaven övergivits, lämnade han platsen för att söka människor som vill ha hans bullar och kakor. Någon gång under färden kom han vilse av någon anledning.

Den goda nyheten är att man kunnat spåra robotens förehavanden till Nordholmia, Pyrisamfundets hårdföra utpost uppe i norr, på gränsen till de norra ödemarkerna. Den dåliga är att minneskretsarna tyvärr är permanent skadade av de upprepade halshuggningarna så det går inte att få några koordinater till Elysium IV:s position. Men det skall nog gå att råda bot på, och Översten är ju aldrig negativ:

”Det visar sig att C.H.R.B. 41Z här haft en polare, en automat till! De lämnade Elysium IV och har sedan färdats tillsammans! Vi har hittat minnesfiler som visar ett överfall där de två skiljdes åt. Vår vän här kidnappades men den andre sprang till skogs. Kan vi finna den roboten så är vi på banan igen. Och den bör ju också finnas i närheten av Nordholmia!

Det som dock oroar mig är att minnesfilerna även visar en grismutant som kidnappas tillsammans med Krubbis, ja vi har börjar kalla C.H.R.B. 41Z så, lite enklare att säga haha! Jag misstänker att denne grisherre inte är någon mindre än Pyrisamfundets chefsexplorator Manfred Lund. Denne har ju varit försvunnen en tid efter en expedition i närheten av Nordholmia. Om han kidnappats så finns ju chansen att han fortfarande lever.

Den tillförordnade efterträdaren Linus Drake gick nyligen ut i Polisgazetten och sade att eftersökningarna varit resultatlösa och att man nu valt att avbryta dem. Manfred är en gammal polare, vi har tampats med zonerna och vildmarkens fasor många gånger och om det finns minsta chans att han lever så kan jag inte släppa det!

Jag vill alltså att ni reser till Nordholmia och jagar efter den andre automaten och samtidigt håller ögon och öron öppna efter Manfred Lund! Vad säger ni om detta? Hittar vi Elysium IV behöver vi aldrig oroa oss över stålars igen! Den som finner en oplundrad enklav har omätbara skatter och otömbara förråd av oskadade och helt intakta fornfynd att bärga. Och hittar vi Manfred, oavsett om han lever eller ej blir vi hjältar i hela Pyrisamfundet!”

Översten slår ut med armarna och ser minst sagt belåten ut över sitt förslag och inväntar otåligt svar!

"Så vi ska alltså spana efter en automat i närheten av Nordholmia? Kan... Krubbis möjligen förtälja några detaljer om denna automat? Funktion eller så?" Automaten blir eftertänksam.

"Kan man tro att chefsexploratorn var Elysium IV på spåren? Om han verkligen blev kidnappad så borde man väl ha fått något slags utpressningskrav. Om han inte kidnappades för sina kunskaper vill säga.

Har ni några kontakter i Nordholmia herr Översten? Någon som kan landet som man säger?"
This message was last edited by the player at 16:08, Sun 19 Aug 2012.

Tallen ser fundersam ut, han är helt klart inte övertygad men håller tand för tunga. Ena handen kliar nacken så att det seglar små barkflagor ned på marken.

Om vi hittar en hel enklav så lär det snart strömma till en hel armé av girigt folk för att stjäla vad som stjälas kan. I alla fall om vi inte har en egen armé att skydda den med. Första regeln här måste vara att vi ska hålla tyst om vad vi söker.

Johansson nickar instämmande. "Diskretion är det alltså som gäller." Automaten fortsätter: "Så trevligt det kommer att bli att få använda sina färdigheter i det Gamla Spåket."

Cecilia skiner upp, detta kan innebära stor vinst.
"Nu kommer vi till det intressanta, hur mycket vinner vi på att hitta elysium åt er herr överste?"

Hon placerar armarna i kors.
"Jag menar hur stor andel av vinsten går till oss om vi skulle hitta denna guldgruva?"

Översten myser när han hör Johanssons initierade frågor.

”Mmmm, vi har allt information som leder vidare...

När det gäller Manfred så vet jag inte varför han kidnappats, det har vi inte kunnat få fram något om. Vi kan bara spekulera såklart. Det har inte kommit ut några nyheter om utpressningskrav, och jag är övertygad om att Exloratorsämbetet skulle agerat i sådana fall.

Jo lite kontakter har jag allt. Mina närmaste medarbetare var ju Bligus och Vaska, men de blev ju halshuggna när de transporterade hit Krubbis. Men lite informatörer har jag allt lyckats snoka upp. Men de är av det lite mer... anonyma slaget.”

Han skrockar och slår ut med armarna på sitt karaktäristiskt bullriga sätt efter Cecilias fråga.

”På min ära, du tänker som en redig affärskvinna! Det är rätt, en bra affär framför allt. Och vi skall nog komma överens. Som jag sade tror jag inte någon av oss behöver oroa oss över försörjning och rikedomar i framtiden om vi lyckas hitta och dra nytta av enklaven.

Jag tänker så här:

Vi bildar ett bolag, ni hälftenägare, Överstens Antikviteter äger andra hälften. All vinst fördelas lika! Ni står för det initiala grovgörat. Vi bistår med all bakgrundsinformation, teknik, kunskap, kapital och kontakter som behövs för att finna enklaven. Samt står givetvis för det styva jobb som behöver göras för att slå mynt av det hela när Elysium IV är funnet. Sedan håvar vi bara in rikedomarna!

Vad tror ni mina vänner?”

En rökkorv åker in i munnen och tänds snabbt. Han bjuder storsint laget runt ur lådan
This message was last edited by the GM at 20:36, Tue 21 Aug 2012.

Tallen knuffar ut sig från väggen han lutat sig mot och räcker fram näven.

"Låter gott för mig, då lägger du ut för mutor och utrustning inklusive patroner."

Ett skrapande läte kommer från automatens talorgan. Ett sällsynt och mycket okarakteristiskt skrockande.

"Mutkassa? Patroner? Självklarheter! Och vi kan allt bistå med lite övrigt som kan komma till användning på resan" svarar Översten snabbt på Tallens fråga.

"Då är saken biff då eller?"
This message was last edited by the GM at 09:05, Sat 25 Aug 2012.

"Det skulle vara en ära att öppna en fornfyndsgruva med Er, herr Överste"

"Penningar intresserar mig föga, men fynden får mig enastående lycklig!" Dr Kvack intygar att han ler med hela ansiktet, men eftersom han bara har en stel näbb är det svårt att se det på honom.

”Åhlrajt, klappat och klart då! Jag ordnar en lagvrängare som slänger ihop det praktiska!” skrockar Översten högljutt!

”Vi har lyckats spåra en minnessekvens i Krubbis skalle, en rätt så färsk bild. Och där syns en person jag känner igen: Chester Karlton! Karlton förestår fornfyndsauktionen i Nordholmia, så vi gissar att automaten sålts den vägen. Kan vi spåra vem köparen är så är vi en god bit på vägen.

Jag har försökt komma i kontakt med Karlton men han är stört omöjlig att få tag i tydligen. Mina kontakter har gått bet! Han bor på Vita Berget, ett muromgärdat rikemansområde och det verkar han i stort sett aldrig lämna på senare tid... Det enda stället där han visat sig är på Lördagsfröjden.

Lördagsfröjden är en tillställning som hålls varje lördag för det fina folket och kändisarna i Nordholmia. Det förestås av en Elvira Päschon. Mitt förslag är att ni försöker ta er in där och försöker komma till tals med Karlton, och se om ni kan få ur honom mer information. Ni brukar ju vara bra på sådant!

Att få tag i inbjudningar till Lördagsfröjden verkar inte vara det lättaste. Men jag ser till att ni får finkläder av Njugbert och så löser säkert ni det på plats. Antingen får ni försöka köpa inbjudningar på svarta marknaden, vilket är dyrt och olagligt, eller så ser ni till att få ett möte med fru Päschon. Ibland bjuder hon in zonfarare, exploratorer och andra i vår bransch. Ni har ju ett gott rykte numera så det kanske inte är omöjligt att ni kan få in en fot, om ni är lena nog i truten, hehe!

Och så glömmer ni inte att hålla ögon och öron öppna för vad som händer i området. Och om det hörts något om Manfred Lund såklart!

Vad tror ni om detta?”

Låter som en vettig idé.

Dock har jag aldrig varit i de trakterna. Jag har hört rykten att stämningen i Nordholmia är tämligen annorlunda än här nere i Pirit. Är det något vi ska se upp med?

Cecilia tittar på Berthold och svarar honom:
"Det är lugnt det ordnar sig, och om det skulle bli problem så fixar vi det på plats, eller hur översten?"
Hon blinkar mot Rufidor och ger ifrån sig ett litet leende.

Tallen ler lite chockat fortfarande; inte trodde han att Översten skulle gå med på att betala såväl mutor som patroner... det är trots allt ansenliga belopp. Men å andra sidan borde väll även en Enklav innehålla både ett och annat krängbart av köpmannen?

"Kanske skulle vi gå till den däringa släktingen till översten? Jag skulle behöva få min kostym presentabel igen."

OOC: La min post i fel tråd.

Kvack har lyssnat på Översten, och tänkte kommentera, men tappar tråden när han hörde Johansson ta till orda.

...den däringa... Kuriöst, tänker Dr Kvack, automaten har ju lagt sig till med den ädla forniska dialekt som fortfarande lever kvar i de norra delarna av frihetens slätter...

Han drar sig till minnes samlingen av de viktigaste verken i oppfinnarflygeln på universitetet. Så mycket kunskaper som dessa skrifter berättar om. Knappast hade Skarprättare gjort sitt första muskedunder utan att konsultera de dyra sidorna. Inte hade kunskapstörsten blivit så stor hos alla studenter utan de märkliga och underbara ting som förevisats när den otroligt kunnige så knivskarpt avporträtterat sig själv.

Han tänker själv på om han någonsin kunde finna denna oas av visdom som så många försöker finna. Måhända finns fortfarande de fantastiska uppfinningarna begravda i kunskapens källa. Han själv, tillsammans med många andra, har ju sökt efter denna heliga graal, denna gömda viloplats för den samlade kunskapen. Han önskar att han någon gång hittar den mytomspunna platsen... Knohult.

Han har aldrig sett Johansson i detta ljus. Kanske har han en gång i tiden träffat kunskapens fader.

Han kan inte längre hålla sig. Johansson är inte alls lik bilderna, har inte heller sådana kläder, så chansen är ju ytterst liten, men han måste ju ändå fråga.

"Eh, Johansson, det är väl inte så att Du egentligen heter... Klabbarparn?"

<blue>"Nej mitt namn är Johansson och även om jag inte skulle ta illa vid mig om herrskapet skulle vilja kalla mig vid ett annat namn, så skulle jag föredra Johansson."<blue>

OOC: Jag kräver extra erfarenhetspoäng till den gode doktorn p.g.a. det roligaste inlägget den här månaden! :)

Översten ser allt som klappat och klart! Förberedelserna tar vid och ni börjar allt mer förbereda er på en lång färd norrut. Översten börjar planera en rutt åt er, fixa kläder och utrustning. Ni förses med finkläder för ert förmodade besök på lördagsfröjden och varma vinterkläder för vistelse i den iskalla vildmarken uppe i norr, allt ifrån Njugbert Hutts butik! Era vapen servas och patronväskorna fylls på. En mutkassa bestående av några konservburkar, rökkorvar, finsprit, tinner, diverse blandade småfornfynd av obestämbar sort samt ett hundratal krediter packas ner.

Snart är det dags att ge sig av mot nya äventyr, mot Nordholmia!

Dr Kvack har ingenting att invända mot att få resa åstad. Men när han kommer till Översten tittar han på det granna åk han tillskansade sig från marodörerna.

"Tyvärr har vi nog ingen möjlighet att fylla den här lilla Bettan under resan upp. Så måhända stor hon bäst här, så Ni kan få henne i toppskick?"

Tallen ser storögt på alla skatter - något sådant hade han aldrig sett förut. Det överflödet var... var... svårbergripligt. Och förstummande, det tar nog en dubbel kvart innan han kommer på sig själv med att dra upp hakan som skrapade i backen.

Berthold ägnar den sista tiden med att lyssna på rykten. Speciellt är han intresserad av vad som sägs om Joseph Cappuccino.