Tijuana svarar på Fritz fråga efter en kort stunds betänketid.

"Nej... jag känner dem inte, men de har talat till mig, och jag med dem. Jag tror att de kanske kan erbjuda mig det skydd och den ledning jag behöver. Fast jag vet inte riktigt..."
This message was last edited by the player at 11:03, Fri 17 Feb 2006.

Jaegers muskler spänns och han höjer geväret en gnutta, redo att sätta en kula i ryggen på Tijuana.

Fuskare å banditer...

"Det är inte rätt" viskar Zeke halvt för sig självt. Han har börjat tycka om honan Tijuana. Vore hon inte en pälslösing skulle han kanske äktat henne. Hon kunde säkerligen ge starka valpar.

Alfa och hennes grupp stelnar till och blir med en gång beredda när Jäger så mycket som gör en ansats till att lyfta sitt gevär.

Jaeger stelnar och tittar frågande mot sin vänstra skalle.

"gamle einar varnar di hotar oss....di e inga vänner kvack..."
han gör dock inga rörelser med geväret mer...

"Ni säger att 'Ni ger oss en chans att överleva färden till Hindenburg'. Men vi får inte åka med i Era fornfartyg. Hur hade Ni tänkt lösa det?"

"Dessutom är varken jag eller mina vänner intresserade att åka tillbaka till Hindenburg UTAN Tijuana. Vi har säkerligen ett pris på våra huvuden. Chansen för att vi överlever utan att kunna förklara för herr D... herrarna i stan att Tijuanas och Smilets upptåg inte finns dokumenterat är minimal. Vad hade Ni tänkt Er för lösning för OSS?"

Frtiz puls ökar sakta  men säkert. Han kan inte riktigt avgöra situationen.


Blicken fokuserar på Alfa och det är tydligt att det är hon som kommer få första kulan om det blir så.
Katten avvaktar dock på svar på Kvacks utläggning, han verkar dock försöka röra sig så han står nära Alfa.

"Denna fråga är inte förhandlingsbar. I vanliga fall bemöts de som trilskas och förhindrar vårt uppdrag med ett skott i pannan. Jag vill dock lösa den här situationen utan våld.

Som tack för er hjälp erbjuder vi oss att hjälpa er med era skador, innan vi far vidare. Vi kan också tänka oss att förse er med lite utrustning.

Vad gäller era affärer i Hindenburg, är jag rädd att de är er ensak att klara upp."

Alfa säger detta lugnt och sansat, men med hård och bestämd röst.
This message was last edited by the GM at 13:42, Sat 18 Feb 2006.

Zeke upprörs av den kalla honan Alfa. Att köpslå om en stammedlem så kallt? Zeke har aldrig hört på maken. Han är inte obekant med begreppet slaveri, men i hans förra stam har det alltid setts med avsky.

Jäger tittar på Fritz och Kvack, han är väldigt spänd just nu.

"Ert jobb te a hitta hon såe nie basar vad vi e me på...."

"Kom nu Tijuana, du vet att det här blir bäst för dig!"

Tijuana tvekar några sekunder, men går sedan långsamt framåt mot Alfa och de andra soldaterna.

"Det kanske blir bäst så..." säger hon långsamt och tyst till er.

Zeke stÃ¥r tyst. Det verkar som om honan Tijuana funderar pÃ¥ att ge upp sig själv för att undvika strid och flockens utplÃ¥ning. En sÃ¥dan uppoffring ska Zeke minnas.  Men är det verkligen tvunget.

Tijuana går fram till Alfa, de båda utbyter ett par korta blickar. Detta verkar vara allt som behövs för att de skall bli överens. Tijuana vänder sig mot er.

"Jag följer med dem. De har lovat att ta hand om mig, att ge mig en framtid, och jag tror att ni skulle få mer problem än nytta av mitt sällskap i Hindenburg."

Ni kan svära på att ni ser en tår i hennes ögonvrå när hon säger detta.

Alfa vänder sig mot er och bugar kort.

"Jag tackar er för er hjälp. Vi kommer att komma ihåg er för ert hjältemod och offervilja. Vår organisation vill tacka er med denna gåva."

Alfa kastar fram ett litet paket som hon raskt plockat upp ur sin packning. Det landar någon meter framför er.

Därefter tar hon Tijuana i armen och leder henne mot den större av farkosterna. Även de övriga soldaterna gör sig klara för avfärd.

Dr Kvack är minst sagt reserverad. Han tycker att det här känns mycket obehagligt. Förutbestämt på något sätt. Som om han och hans grupp bara har varit en bricka i ett mycket större spel, där deras liv inte är värda ett vitten. Tijuana, som uppenbarligen är en psimon möter här ytterligare en. Han känner ändå att han är tvungen att säga något, även om det antagligen inte kommer att ge någon direkt respons.

"Det här, Tijuana, är inget jag hade trott. Du vet att Du med att följa med de här figurerna i praktiken dömer oss andra till döden? Hindenburg kommer att vara allt annat än säkert för Smilet och oss när vi nu återvänder."

Något motstånd förstår Dr Kvack dock att de inte kan uppbringa mot de fornutrustade typerna här. Speciellt inte som Tijuana ändå inte vill följa med honom och hans vänner. Å andra sidan så kommer deras inaktivitet bara att uppskjuta sin död några dagar, tills de kommer till Hindenburg.

Tijuana ser nedslagen ut av Kvacks ord, och hon dröjer med svaret.

"Men... om jag inte följer med nu, så kommer det bara bli mer strid här nu. Det är något jag aldrig skulle kunna leva med.

Kanske har herr Drake lugnat sig, kanske är det bäst att låta honom tro att jag försvunnit för gott. Om jag är borta, och om Smilet kan reda upp det hela och visa hur det hängde ihop med dosan, så kanske saker och ting ordnar upp sig.

Tro mig, jag tror det här blir bäst för oss alla. Jag tittade i mina tarot-kort i natt, och de sade samma sak som jag känner. Historien tar inte slut här, den har bara börjat. Vi kommer att mötas igen, i framtiden. Fråga mig inte hur jag kan säga så, det är bara en stark ingivelse jag har. Jag bara vet att det är så.

Zeke tittar lite förtvivlat när Tijuana leds iväg. För en pälslösing var hon en god hona. Han hoppas att hon hittar en stark hane som kan ge henne många valpar. Sedan vänder han sig till gänget och frågar:
"Så vad gör vi nu då?"

"Ja korten kan ju inte ljuga...", säger Dr Kvack bittert men uppgivet.

"Vi kommer säkert att mötas igen, som Du säger. Du dör ju också till slut och då kan Du möta oss andra hos den stora kråkan i skyn... Om Du då räknar efter så märker Du säkert att vi har varit där sedan ganska exakt det datum som vi borde ha återkommit till Hindenburg..."

Han vänder sig mot Zeke, eftersom det uppenbarligen inte finns mer han kan göra i det här.

"Ja du, Zeke. Det finns inte mycket annat att göra än att ta oss tillbaka till Hindenburg. Jag förstår om Du och Jäger hellre vill stanna kvar här ute i ödemarken för det vilar säkert en dödsdom på dem som följer oss också..."

"Vad säger Ni alla? Vad vill Ni göra? Jag är inte utbildad för ett helt liv ute i Zonen, vilket några av Er tycks vara..."

Jäger grinar lite granna och rycker på axlarna.

"njae eg tror nock att vi haenger pae.... de e la icke moejlitt att de vet vicka vi e sae de blier ju en oeverraskning ti di heh heh heh

han går fram och plockar upp packetet, slänger det till kvack.

oeppna de snabbt sae hvis di e en bomb gaer di flygjopparna osso haedan...

"Jag beger mig nog norröver. Det har varit trevligt att råkas, men allt det här är litet överväldigande. Kanske ses vi igen, om den Svarte så vill. Jag kommer att sakna ert sällskap, men jag måste nog återvända till min stam." Zeke tittar längtansfullt norrut. "Lycka till i Hindenburg. Jag har varit där, förrvirande plats med många konstiga tabun, jag har fullt förtroende för alfatupp Kvacks ledarskap. Du kommer att leda din flock till storhet och ryktbarhet. Nu måste jag springa, det kliar i mina trampdynor. God jakt!"

Med dessa ord springer vargen norrut innan någon kan stoppa honom. Någonstans i den skogstäckta norra ödemarken finns hans stam, de som följer den Svarte. Zeke har varit borta länge nu. Han saknar verkligen sina bröder och systrar. Mest av allt saknar han nog sin mors sorkpaté. Han kommer fram till ett krön där han vänder sig om höjer spjutet till avskedshälsning och ger upp ett ylande klagoläte. Sedan vänder han sig om och springer ner för krönet och är utom synhåll.

OOC: Japp! Sorgligt men sant! Zeke lämnar gruppen... Kom på ett annat koncept som jag gladeligen hellre vill spela. I'll be back! Conde du kan ju ta och byta namn på Zeke till det jag talade om så får vi se när min reinkarnation dyker upp:)

Tijuana och Alfa försvinner in i det mystiska fordonet. Innan hon tar det sista klivet in vänder hon sig mot er med en sorgsen sista blick åt er. Hon undrar säkerligen om hon gjort rätt val, men å andra sidan fanns det nog inget annat alternativ att välja.

De övriga soldaterna följer tysta efter och betraktar er uttryckslöst.

Motorerna startar med ett tilltagande dån. Fordonen börjar röra sig och accellererar. De försvinner med ett mjukt svävande strax över marken.

Kvack står där med paketet som Alfa slängt ifrån sig. Om ni är oroliga för att det skall explodera skall er ängslan snabbt lägga sig. Paketet visar sig innehålla tio tabletter av vad som verkar vara någon forntida läkemedicin. Här verkar det faktiskt som om Alfa hållit det ord hon givit, att hjälpa er att återfå krafter nog att överleva tillbaka till Hindenburg.

Det damm som fordonen rört upp faller så sakteliga åter till marken och ni står där nu ensamma, i vad som känns som en total tystnad och tomhet.

Nu återstår endast en lång vandring tillbaka mot Hindenburg. En färd som kommer att ta flera dagar i anspråk, över utbrända slätter och dött land. Zeke lämnar hastigt gruppen. Ni andra börjar gå...

Jäger tar täten igen medans vi promenixar, han håller ett öga på järtecken osv, medans han funderar på hur det ska bli att komma till en stor stad...

Han är lite purken av att de bara fått ett par tabletter för allt vad de gjort, då han inte riktigt fattar vad de är för...

"Fritz nickar bara åt det som sägs om Hindenburg."
Ja, vart skulle katten annars ta vägen, hans hem är gränderna och dessutom saknar han sin katthona Katja mer än någonsin. Trots ihärdigt användande av allsköns droger han kommer över tycks inte längtan efter henne vara lika dövat som alla andra känslor i den slitna lilla kattkroppen.
"Vad är det för tabletter?"
Frågar han doktorn, och ni är förvånade att han inte bara kastar i sig sin och frågar efter som ju verkat vara hans sätt att ta reda på effekterna av droger.

Ni vandrar långsamt framåt i det karga landskapet. Skadorna och zonen börjar nu allt mer ta ut sin rätt. Infekterade sår, en alltmer sårig och kliande hals, svidande ögon och en förlamande trötthet viskar ljuva och förledande uppmaningar om att ge upp. Tillsammans lyckas ni dock hålla dem stången. Ni tvingas till tätare pauser och stundtals ser det nästan ut som om någon skulle duka under.

Hur det än bär emot tvingas ni allt eftersom prova de kapslar som Alfa lämnat er, och de har en klart läkande effekt. De som tar av dem återvinner snabbt förlorade krafter.

De flesta vandrar mestadels i tysthet. Stämningen kan långa perioder upplevas som tryckt. Till och med Hoggler som inte brukar vara sen med att vräka ur sig svordomar och förolämpningar är gripen av stundens allvar och håller tyst.

Dagarna förflyter och ni lyckas i princip undvika möten helt och hållet. En strid, ett överfall eller ett rån nu skulle förmodligen vara helt förödande. Zonens utmarker lämnas till förmån för den pyriska landsbygden som i sig kan upplevas näst intill lika hotande.

Till slut kan ni dock inse att Hindenburg faktiskt ligger inom nåbart avstånd och ett hopp tänds i era sinnen. Den sista kvällen väljer ni att inte slå läger utan att i stället trotsa den infernaliskt värkande tröttheten, smärtan i sår och kropp samt den påtryckande viljan att bara lägga sig ner för att vila, och i stället fortsätta vandringen långt in på natten. Ljusen från staden kommer för varje steg närmare, mycket sakta men ändå säkert.

Till slut når ni så bebyggelsen och sent om natten, när man nästan kan ana en ljusning på himlen vandrar ni in i Hundängens gränder.

Ni har bemästrat utmaningen och kan nu med gott samvete kalla er zonfarare!

OOC: Jag räknar med att fem ampuller gått åt under färden, och ni har alltså fem kvar. Därtill har färden tagit fyra dygn, vilket innebär att ni förbrukar 24 portioner av maten.

TRÅDEN LÅSES! Fortsättning följer i "Åter i Hindenburg".