Ahhh, Hindenburg! Aldrig kunde man tänka sig att dessa smutsiga gränder, dessa sotiga tegelfasader och det aldrig upphörande larmet kunde kännas så underbart när ni anländer sent om natten.

Den sena timmen gör inte staden livlös. Bara under den första stunden ni vistas i staden möter ni fler människor, mutanter och automater än under hela er tid i zonen. En viss känsla av paranoia infinner sig. Tittar de på er? Är de utsända mördare eller torpeder som bara väntar på bästa tillfälle att ge er en rejäl avhyvling? Inget händer dock. Ni inser att det faktiskt är fråga om vanliga hederliga arbetare på väg till manufakturerna och dagens slit, folk på väg hem från den vilda krogrundan, de vanliga uteliggarna och de utslagna etc. och ni kan obesvärat vandra fram på de kullerstensbelagda gatorna och genom de skuggiga gränderna mellan stadens stadiga tegelbyggnader.

Ganska så snabbt hittar ni ett ställe där ni kan pusta ut, ett halvskumt pensionat där man inte verkar ställa några frågor eller bry sig om vilka som vistas på rummen. Ni får några timmars välförtjänt vila och vaknar upp långt in på förmiddagen nästa dag. För första gången på länge kan ni få lite riktigt lagad mat, och även om den på det här stället inte håller den högsta klassen, smakar den ändå mycket bra.

Det finns dock saker och ting som tynger ert sinne. Ni har ännu inte pratat med Smilet, och vad kommer han att säga om att Tijuana är borta? Sedan är frågan hur ni skall lösa situationen med herr Linus Drakes inblandning i härvan. Skall ni ta tag i detta, eller lämnas detta till den olycksalige paddan som en gång drog igång härvan? Eller skall ni kanske inte lösa det hela alls, och gömma er under en sten alternativt fly Hindenburg?

Valen är som sagt många, dock svåra!

Jaeger har varit väldans nervös i staden, han hoppar till nästan var gång ett högt ljud hörs och då för mycket folk kommer nära prövar han att gömma sig lite grann mot en vägg. Så mycket folk e väldans intimiderande! Han sitter vid ett bord och pustar ut nu när gruppen har kommit inomhus och bort från de värsta folkmassorna.

"jisses amalia....eg trodde ishe det fanns sae maoe folk uberhaubt!"

Dr Kvack har varit en smula tystlåten sedan de kommit tillbaka till Hindenburg och han fortsätter på samma sätt. Många saker snurrar runt i tuppens huvud om vad framtiden har i beredskap.

"Jaha, vi måste få tag i Smilet i alla fall. Vi får väl hoppas att han inte sitter i en grop någonstans med en bomb under rumpan. Några förslag? Fritz kanske?"

Alla tvekar! Det verkar uppenbarligen som om det är ett beslut som inte är så enkelt. Men något måste till slut hända, inser ni.

Elina skrattar till lite stelt av Dr Kvacks kommentar om Smilet i en grop, sittande på en bomb, det har hon upplevt en gång för mycket redan. Det vore helt enkelt inte speciellt önskvärt nu i detta läge.

"Ja, vad säger ni pojkar? Skall vi försöka leta upp Smilet, eller har ni några andra förslag?"

Under tiden som gått, har ni äntligen fått tvätta av er smutsen, dammet och blodet efter zonvandringen, fått lagt om era sår och kan i alla fall påstå er se lite respektabla ut.

Jaeger tittar på de andra, han är väldans...överväldigad.

"erhm de finnes ju massor me massor me folk her...huer hittar man een? vet i nået ställe han alltid e på eller?"

Jaegers händer darrar lite medans han gjör sig en prilla och stirrar på folk som passerar utanför genom ett fönster

Fritz skiner upp på kommentaren från Jägaren.. det här är ju hemmaplan för katten o han verkar liksom alla i gruppen nöjd med att kommit helskinnade tillbaka.
"Javisst, känner jag Smilet rätt så borde det inte vara så svårt, det finns några hak jag känner till där vi kan börja leta. Om han inte är en alltför jagad man nu, eller nåja, padda.."
This message was last edited by the player at 00:13, Fri 03 Mar 2006.

"Jag vet ett flertal ställen den lilla bedragaren brukar hålla till på.. vi går ner till marknaden, finns några hålor där som vi kan börja med. Desutom så är det alltid mycket folk där, o har vi lite tur så kanske vi smälter in, vete katten vilka som är ute efter oss nu."
Ja, det verkar som att Fritz har koll på var vi med största sannolikhet kan finna paddan.
This message was last edited by the player at 14:17, Fri 03 Mar 2006.

"Tja, det är väl lika bra att ta gumsen vid hornen. Han visste ju hur man fick tag i Drake från början, när han nu tog honom till Tijuana..."

Dr Kvack putsar sina fjädrar igen, innan han tar på sig en hatt och är klar att gå.

"Sätt fart, katt. Låt oss få det överstökat..."

Jäger ställer sig upp och nickar mot katten, han verkar vara som en fisk i vattnet här...om man får säga det om katter...

Bra...ledsaga vägen...eller så

Det har hunnit bli tidig eftermiddag innan ni kommit i såpass form att ni är redo att ge er ut på stadens gator. Bazaren pågår ju fortfarande i staden, även om det nu är de sista dagarna och den veritabla feststämning och yra som pågick i staden när ni lämnade den har mattats av betydligt.

Ni uppsöker marknadsdistriktet under Fritz ledning. Det är dock mycket folk i rörelse på stadens gator, restauranger och krogar och det känns tämligen säkert att röra sig i vimlet, även om de av er som är från staden hoppar till så fort ni ser ett bekant ansikte, vem vet i dagsläget om det är en vän eller fiende? Hur som helst verkar ingen ta någon större notis om er.

Fritz kan lägga ut lite diskreta förfrågningar bland halvskumma figurer, druckna påkerspelare och andra tänkbara bekanta till paddan. Förfrågningara möts dock mest av huvudskakningar och kommentarer som " Smilet? Nej, det var nog någon vecka sedan jag såg honom senast." En och annan verkar också ha ett och annat att säga paddan. "Hittar ni honom så säg till honom att komma hit! Han är fortfarande skyldig mig några sköna krediter sedan vårt förra påkerparti."

Till sist springer ni dock på gamle Bertram i ett hörn på Bunkern där den här olycksaliga historien tog sin början för en tid sedan. Bertram är en muterad skata märkt av gatans och krogens hårda liv, därtill missförstådd tokjospoet och gammal bekant till Smilet.

"Ja det sista jag hörde var att han hade stuckit hem till sin onkel Eulfid igen. Var visst någon affär som gått i stöpet igen."

Jäger går runt som någon som har tittat för djupt i tokjos buteljen, stirrandes på alla fantastiska och mer läskiga än man kunde tro syner. Han försöker inte ens att ta bort skylten som säger "turist" som hänger över honom. Ifall folk kommer för nära rycker han till och i början drar han nästan upp geväret, men efter ett tag går han bara ur vägen för att dra så lite uppmärksamhet till sig som möjligt.

När de andra frågar runt låter han dem hållas, han känner sig fortfarande gansak mycket som en outsider, han har ju inte egentligen fattat varför de nu vill hitta den hära paddan, då de inte har horan med sig längre kommer de ju inte att kunna vänta mycket betalning ...

"Eufid!"
Utbrister katten, såklart han är där, det var Fritz sista utväg om dom inte hade funnit honom här i gränderna.
Han tackar, skakar tass med skatan o säger något i stil med att dom måste ordna ett påkerparti tillsammans igen men att han är i ett brådskande ärende just nu.

Han vänder sig till sina vid det här laget insyltade kumpaner.
"Eufid Piaff har sitt tillhåll på en av öarna, Krusakobben, låt oss ge oss av meddetsamma. Vi behöver ta oss ner till hamnen igen o hitta en båt som kan ta oss dit. Men var på er vakt, något säger mig att vi har ögon efter oss."

Efter att Fritz fått upplysningen om att Smilet skulle ha stuckit hem till onkel Eufild, får ni helt plötsligt ett mål i sikte. Ni tar er med vana steg ner mot hamnen, åtminstone de av er som kommer från Hindenburg. Den ende nykomlingen, Jäger, följer storögt, fascinerat och kanske lite överväldigad eller skräckslagen med.

Färden leder som sagt ner i hamnen, där livet pågår som vanligt. Hamnarbetare, sjömän och diverse halvskumt folk rör sig fram och tillbaka mellan båtar, bodar osv.

Ni letar er snabbt fram till en av de båtar som kan frakta er över till öarna ute i östaden, där ni kan återfinna Krusakobben och Eufild Piaffs bostad.

Johansson granskar kritiskt sina kläder. Han har varit utan anställning en längre tid nu. Han är inte bekymrad över att han inte har något sparkapital, utan mer för att en betjänt av hans duglighet borde kunna klä sig något bättre. Det är svårt att övertyga någon att du är programmerad för de flesta hushållsgöromål och är i full förmåga utrustad med det intellekt som behövs för att lära sig nya sysslor.

Roboten tittar sig omkring. Han börjar känna en viss desperation. Johansson vet att hans kunskaper i den gamla tidens språk skulle kunna ge honom en aktad position som uttydare av brev, böcker och dammsugarmanualer, men han är programmerad med en viss yrkesstolthet. Han har ingenting mot att tyda skrifter från den Äldre Tiden, men han tänker inte nasa ut sina färdigheter till högst bjudande. Nej, Johansson kräver ett ordentligt kontrakt och en anställning hos en familj av börd.

"Nej" tänker han. "Tiderna har förändrats. Jag kommer inte ihåg mycket från de gamla goda dagarna, men det gäller för en bra butler att vara anpassningsbar. Jag måste sänka mina krav. Men en ordentlig herre och ett ordentligt avtal det ska jag ha!"

Johansson tar ett beslut där på kajen. Han ska vidga sina vyer, sänka sina krav och han ska hitta en arbetsgivare, helst innan nästa serviceperiod. Med raska steg och hopp om framtiden i sin centralprocessor vandrar han längs kajen. Var kan man månne hitta en potentiell arbetsgivare här? Han ser människor och mutanter, men ingen verkar lovande för hans syndioder. Vänta vad är det här?

"En i sanning brokig skara" tänker automaten. Han ser en självsäker katt, en mutant som verkar vara ovan vid en köping av Hindenburgs storlek, en kvinna, en mus och en hare anförda av något slags hönsfågel, en tupp tror han.
"Vid min ära, en sannerligen märklig konstellation" säger automaten med beteckningen Johansson och utan att egentligen förstå varför stegar han fram till tuppen och presenterar sig.
"Mitt namn är Johansson. Jag söker anställning. Ni kommer att inse att jag är en butler av högsta kvalitét. Jag måste säga att er tuppkam är väldigt ståtlig. Så vad sägs om en lön av en kronkredit i månaden?" Johansson önskar att han fortfarande hade ett ansikte av plastics så att han kunde le förtroendeingivande.

Så där ja! Här har vi Zekes reinkarnation!

Jaeger som spanat efter diverse vildsinta kritter, mestadels bybor, rycker till när roboten dyker up, han tittar mystifikt på varelsen då robotar inte direkt är något Jäger sett mycket av...

en undraer hvis det finns andar i de mojaengerna....hmmmm

han stirrar på varelsens huvud för att försöka se om han kan se något tecken på andlig närvaro. Han har merkt att folk i allmenhet ignorerar honom så han gör inte några försök till att communicera.

ooc: välkiommen tebaks i en mindre lurvig jacka :)

Johansson fortsätter sitter lite desperata saluförartal:
"Jag putsar stövlar, stryker, tvättar och gör alla de andra små sakerna som gör livet enkelt för herrskapet. Jag behöver bara en timmes vila om dagen och vill gärna ha en ledig dag i veckan, men det är förhandlingsbart!" säger Johansson glättigt och ångrar redan den sista bisatsen. Han håller på att tappa sina principer. Hans kretsar skriker:

"Måste ha anställning... NU!!!"

Johansson saknar återigen sitt gamla plasticsansikte. Han brukade inte le ofta när han hade det, det hade varit ovärdigt, men han är mycket desperat.
"Tyvärr lagar jag inte mat. Jag saknar de nödvändiga uppgraderingar som behövs för att göra en närande och smakrik måltid. Jag kan visserligen följa recept, men jag kan inte avgöra om tillrättningen blir välsmakande. Jag hoppas kunna åtgärda den bristen någon gång, men bra automatdoktorer är svåra att hitta här i Gryningsvärlden."

Fritz hajar till på det märkliga sättet automaten talar på. Det är ett konstigt folk dom där automaterna tänker han. Kan dom inte bara slappna av lite o vara som folk, jag blir nervös av deras intensiva sätt o stela snack, deras ordval känns så.. ja rostigt.. Anställning, ja varför inte.. om inte annat så kan han ju vara deras "levande" sköld om det hettar till igen. En plåtnicklas mer eller mindre saknar ingen. Men katten säger ingenting utan väntar på tuppens reaktion på tilltalet.

Ni rör er framåt genom hamnområdet. Den nyanlände automaten hänger er helt enkelt i hasorna och håller sitt anförande om det kloka i att anlita honom och hans tjänster.

Ni hittar snabbt en taxibåt anförd av en skabbig sjöman. Den tämligen fetlagde hundherren grinar ett tandlöst leende och säger att visst kan han föra er till Krusakobben, billigt dessutom. "Det kostar er inte mer än fem jyckar, hehe."

Jaeger tittar på maskin mannen, och sen till Fritz

"err, va e de fö nåe som di alla vill ha, juckar å kon juckar ..?"

han e mer en måttligt konfunderad av det konstiga beteendet av alla runtikiring staden, och tittar till Fritz som någon som vet vart de ska och e bekant med stan.

Dr Kvack följer efter Fritz i hans sökande och blir minst sagt överraskad när de blir upphunna av en livs levande automat!

De hade ju varit så länge i Musközonen utan att möta någon automat, så står det nu en mitt framför ögonen!

Han gör ett försök att tilltala automaten, men när den börjar berömma den röda tuppkammen låter han bli och låter sig i stället överösas av det beröm som automaten uttalar.

"Klart Du kan få både en och två krediter, men har Du inte någon människa att gå till?"

Kvack har inte träffat någon automat utan herre, så han blir förvånad av den här automatens beteende.

När sedan hundkaptenen vill ha betalt för att åka över verkar det först som om Kvack tänker ta strid om priserna. Han bestämmer sig dock för att helt enkelt slänga upp de mynt han behöver, och stiga upp på fartyget.

"Nej, min skapare valde att ge mig ett visst mått av självbestämmande och självständighet. Varför vet jag inte egentligen. Min förre arbetsgivare ligger några meter under jord för närvarande och jag ansåg att han inte behövde mina tjänster längre. Ingen i hans familj verkade intresserade av att hysa in mig så jag lämnade honom. De flesta presumtiva arbetsgivare blir skrämda av autonoma automater, herrn. Bara för att en automat har fri vilja så innebär det inte att man är en terrorrobot. Man ska inte dra alla över en kant. Om ni tillåter skulle jag kunna få följa er och kanske visa mina färdigheter. Om ni är nöjda så kan vi kanske prata kontrakt sedan?"

Kaptenen tar emot Kvacks mynt med ett flin och bjuder er ombord på hans skrangliga båt. Snart försvinner hamnens kajer och skul bakom er medan båten guppar ut mot östaden och krusakobben.

Färden är snart över och båten lägger till vid bryggan. Ni kan snabbt lokalisera Eufild Piaffs hus. Det är ett stort och vackert hus omgivet av en prunkande trädgård. Smilets onkel Eufild är uppenbarligen en tämligen framgånsrik padda, och några av er tycker er dra er till minnes att Piaff skall vara någon form av handelsman.

Efter en knackning på dörren och en smått nervös väntan öppnas dörren av en ung kattfröken.

"Goddag! Välkomna till herr Piaffs hem. Mitt namn är Fiona. Får jag fråga vilka ni är och vad ni har för ärende till herr Piaff?"

"Ryktet säger att Smilet är här. Var snäll och hälsa honom att vi är tillbaka från zonen. Räcker inte det för att identifiera honom så bara nämn min tjusiga fjäderdräkt..."

"Åhå, det är ni som är herr Julius vänner. Kom med in då, han är här inne."

Fiona leder er in i den magnifika byggnaden in i en hemtrevlig salong. Där sitter han ju, Smilet, och Onkel Eufild. Ni hälsas välkomna. Smilet är överlycklig över att se er. Det är uppenbart att han varit starkt oroad och han hoppar upp och kramar om alla de han känner igen. Tomm, Jäger och Johansson har ju inte varit inblandade i historien från början, så paddan hälsar artigt i hand.

Onkel Eufild är en lite åldrad paddherre, med fint manér och för tillfället klädd i en smakfull rökrock.

"Välkomna! Min olycksalige brorson här har berättat om den här hiskeliga historien. Jag är glad att se er! Skall jag vara ärlig var jag mycket orolig att ni aldrig skulle dyka upp här, levande.

Sätt er ner så skall ni få lite te och tilltugg, så kan vi prata igenom det här så att vi kan få ett slut på hela den här historien. Berätta nu vad som hänt!"

Med en gest bjuder han er att sitta i soffgruppen.

Johansson tittar lätt belåtet på omgivningarna.

"Min första bedömning av herrarna var kanske något obetänksam. De verkar ju frottera sig med det finare folket. Och en zonexpedition förklarar ju den ovårdade klädseln" tänker automaten belåtet.

Väl inne i det piaffska residenset ställer sig Johansson diskret i ett hörn beredd att rycka in om han behövs. Det vore ofint att störa det piaffska tjänstefolket i deras arbete, men Johansson kan inte annat en att studera kattfröken Fiona något närmare. Vad Johansson kan se är hon flitig i sitt arbete, men om hon kom under Johanssons chefskap så skulle han nog kunna lära henne ett och annat. När förklaringen till vad som verkar vara en intrekat historia börjar Johansson lyssna ivrigt. Han skulle aldrig sjunka så lågt att han snokade på sin husbonde, men att veta lite om sin husbondes affärer är ett måste, eftersom det blir lättare att utföra sina plikter med en viss vetskap.

Jäger tycker att maskinmannen är inne på någonting, då detta är socialisering ställer han sig också vid hörnet och studerar vad för slags tekniker som används. Han smygtittar också å den blänkande maskinmannen då han fortfarande inte är säker på hur det sitter med insidan....

Han tittar runt i hemmet på alla finurliga saker och lyxartiklar som han inte riktigt förstår sig på. Jäger är fortfarande överväldigad av staden och detta gör det inte lättare... han är tyst, väldigt tyst.

Te... Jag vill ju ha tinner, har ju inte fått en riktig sup på hela dagen!

Hoggler håller sig i bakgrunden, och är tyst för ovanlighetens skull. Han skulle helst av allt vilja flyga fram och pressa padduslingen på den utlovade belöningen, men den fina miljön, höjdarpaddan och situationens allvar sätter sin prägel även på Hoggler.

Bäst att låta tuppen eller katten sköta det här, de brukar ju kunna vara lena i truten när det behövs...

Efter en viss tvekan i gruppen tar Elina mod till sig och börjar berätta den fantastiska historien ni varit med om: bråket på Thermopolium, händelserna vid Botvids herrgård, mötet med säkerhetspoliserna och Osvald Juniors gäng i lagerlokalen där ni fann Smilet, zonfärden, mötet med regnbågsstammen och den följande striden. Berättelsen i dag avslutas med den våldsamma striden, mötet med Alfas stenhårda styrka i de mystiska fornfordonen, Tijuanas plötsliga försvinnande och färden hem.

Hon tittar emellanåt frågande på er andra för att se om ni har något att tillägga till berättelsen.

"TIJUANA BORTA!? Men hallå alltså! Hur skall vi kunna lösa det här nu då? Fritz? Kvack? Onkel Eulfid?"

Smilet blir så blek en padda kan bli och börjar svettas på sitt karatäristiska sätt.

"Hur har ni tänkt er? Har ni några idéer?"

"heh jae jae tror ishe jae vill gao o hemta hjiem henne "

Jäger grinar, dock fattar han inte vad som e så väldans galet med att hon gick med nån annan...

Johansson funderar på hur han månde hjälpa sina nyfunna herrar ur den här knipan, men eftersom han saknar den information som behövs för att komma på ett lämpligt sätt att undvika pinsamheter, bestämmer han sig för att stå kvar där han står.

Onkel Eufild har under tystnad lyssnat till berättelsen. Han tar små slurkar av sitt te och begrundar de olika vändningarna i berättelsen. När berättelsen nått sitt slut funderar han djupt några ögonblick innan han ställer sig upp. Han går några varv runt på golvet i den fina salongen innan han inleder sitt tal.

"En otrevlig historia, mycket otrevlig. Jag gillar inte det här med att Linus Drake är så djupt inblandad. Han kan säkerligen ha hårda nypor när det behövs, men den här historien känns mycket konstig...

Jag tror nog att det borde gå att reda upp det hela, även fast flickan är borta. Drake är absolut ingen idiot, tvärtom han är mycket smart. Om han bara blir övertygad om att flickan är borta och att det inte finns några bevis mot honom längre, så är jag övertygad om att han drar sig tillbaka.

Så nästa steg torde vara att söka upp Drake själv och reda ut historien. Julius, du får ta tag i det här nu."

Eufild ser med sträng blick på sin brorson som sitter där med nedslagen blick. Han vänder sig sedan åter till er andra.

"Då är det bara frågan vilka som följer med Julius. Jag har full förståelse för om ni inte vill exponera er för Linus Drake nu, men det är ju upp till er. Kanske vill ni möta honom öga mot öga och se slutet på det här eländet, en gång för alla.

Hur som helst, någon måste Julius ha med sig, jag vågar inte släppa lös honom själv hos en man av Drakes kaliber. Vill ni följa med honom så är ju det bara bra. Om ni inte vill så kan jag säkerligen få någon av mina kontakter i Peckwickklubben att ställa upp.

Så vad säger ni? Skall ni följa med Julius eller skall vi anse att ert jobb i den här historien är över?"

Kvack tittar lite missmodigt på Smilet.

Släppa in paddan själv hos Drake gör nog att han kommer att sluta i hans soppterrin. Med sin glappande trut kommer han säkert att låta oss få smaka på Linus Drakes långa armar. Hans pengar kan nog få vem som helst att skära halsen av oss.

"Klart jag är med och fixar skäggbiffen. Någon måste ju kunna förklara mackapärens funktionalitet. Din känsliga nos kan nog också behövas, Fritz. Om Du vill se på skillnaderna på folk här i staden, Jäger, så följ med Du också. Johansson, Du får själv välja om Du vill följa med. Risken finns att någon vill använda dig som bytesvara..."

Kvack blickar mot Smilet.

"...men annars så är Du välkommen. En automat/mekano/plåtskalle är ju alltid intressant. Speciellt för en explorator. Så det kanske gör att det blir lite lugnare för oss andra..."

"Som ni behagar herrn. Om ni inte har något emot er så följer jag er." säger automaten och blickar mot Smilet.

"Tydligen en opålitlig typ, den där Smilet. Nåväl även de bästa familjer har svarta får!"

Johansson har inte riktigt förstått vad Dr. Kvack och hans anhang är för några, men de har väckt hans nyfikenhet. I värsta fall kanske Linus Drake har plats för en tjänarautomat i sin stab?
This message was last edited by the player at 09:50, Sat 25 Mar 2006.

"Jae e me ja.... fattas bara, utan er sku ja icke hitta ut...nånsin"

Jäger börjar därefter muttra någonting ohörbart till sin vänstra skalle

"Hmmm, det kanske blir bra det här. Om Kvack, Fritz, Johansson och Mäster Jäger här följer med så är ni fem stycken. Kan nog vara lagom många att dyka upp hos Drake."

Eufild beordrar kattfröken Fiona att ordna med transport åt er in till staden, och till herr Drakes boning. Han verkar vara mycket mån om att få rett ut det här ganska så snabbt. Han ger er under tiden några goda råd; reta inte herr Drake i onödan, underskatta honom inte, gå inte dit beväpnade till tänderna (då lär ni aldrig bli insläppta, kanske rentav nedskjutna på fläcken) osv.

"Vad jag förstår så har Julius lovat er betalning, och självklart skall ni inte gå obetalda ur det här. Ni har gjort ert jobb bra. Jag skall ordna er lön, men på ett villkor. Ni får aldrig yppa någon om min inblandning i det här. Det vore direkt skadligt för mina affärer."

"Ärligt talat. Pengar är bra, men jag måste erkänna att jag är mer intresserad av att behålla livet. De här stjärtfjädrarna är för vackra för att läggas i en grav, så mycket kan jag säga..."

"Nåväl, jag är redo att åka. Visa vägen någon"

Jäger nickar mot paddan men säger ingenting. Han är glad dock att antagligen kommer han att kunna fixa tillbaka de två kulor som han fick lämna i zonen, kanske han till och med kan tjäna en eller två. Han knallar efter vem det nu blir som visar vägen, dock lämnar han inte geväret efter för då hittar han det aldrig mer...

undrar vem draken är...låter som ett ganska farligt namn...

Eufild nickar åt och begrundar Dr Kvacks kommentarer. Han säger inget om det mer, just nu. Snart blir det dock dags för ett uppbrott därifrån, och ni eskorteras av Fiona tillbaka in till fastlandet och genom staden till de finare kvarteren. Snart står ni där framför herr Drakes residens. Ni knackar nervöst på dörren. Tankar far i huvudet. Vad skall kunna hända? Hur kommer herr Drake att reagera på det här besöket?

Dörren öppnas snart och en sober men smal och blek man. Han frågar bryskt om ert ärende och när han fått klart för sig att ni vill träffa herr Drake för att diskutera ett känsligt ärende ber han er vänta en stund. Ni visas in ett gästrum. Det är vackert och smakfullt, dock utan överdåd. Några minuter senare återkommer mannen som presenterar sig som Axel Lensman, Linus Drakes assistent.

Ni visas in i ett arbetsrum, och där bakom skrivbordet står plötsligt mannen som ni förstår är föremålet för ert besök, den högt aktade exploratorn Linus Drake. Han är klädd i kostym, oklanderligt yttre, men med en allvarlig min. Han är lång och mager och har höknäsa och buskiga ögonbryn.

I rummet befinner sig också en storvuxen och vältränad person, av allt att döma någon form av livvakt.

"Jaha, herr Piaff. Du har hittat hit för att avsluta din märkliga historia. Och några vänner har du tagit med dig. Skynda på nu, min tid är dyrbar och jag vill ha den här historien ur världen en gång för alla, så snabbt och diskret som möjligt. Seså, visa vad ni har att komma med!"

Johansson ställer sig vid sidan av Dr. Kvack, beredd att rycka in om antingen herr Drake eller dennes livvakt skulle hota tuppen eller någon annan i sällskapet. Automaten skulle också vilja fråga om Smilet även måste skyddas, men detta är knappast lämpligt nu. Johansson påminner sig att senare fråga om Smilet ska klassas som skyddsobjekt.

Kvack rådbråkar med sig själv huruvida han ska börja prata eller inte. Eftersom Smilet är den som blev tilltalad väljer han dock att låta bli att öppna munnen tills paddan åtminstone har gjort det.

Smilet börjar svettas som vanligt när situationen gör honom lite nervös. Sin vana trogen plockar han av sig sitt plommonstop, baddar pannan och sätter pÃ¥ sig plommonstopet igen. Denna procedur upprepas pÃ¥fallande ofta under hans  utläggning. Till rÃ¥ga pÃ¥ allt stammar han nervöst, vilket inte riktigt brukar höra den här paddan till.

"Jo, alltså... Vi har med oss prylen som Ni ville ha, herr Drake, den som vi använde. Min... kollega... här har undersökt den och det verkar inte riktigt vara en filmpryttel när allt kommer omkring. Tydligen har Tijuana haft lite fuffens metoder för sig när vi visade filmbilderna för er."

Smilet gör tecken åt Kvack att plocka fram prytteln.

"Hur som helst har mina vänner här försökt få tag i Tijuana ett tag nu, men flickstackarn har gått upp i rök, försvunnit helt enkelt. Så... det är väl i princip det hela. Herr Drake får naturligtvis behålla prytteln, men den verkar ju i vilket fall som helst inte kunna göra någon skada.

Så... nu kanske vi kan... glömma det här, eller?"

Linus Drake spänner blicken i Smilet, tittar kort men bestämt på var och en av er övriga innan han låter blicken återgå till paddan. Ni känner er med en gång smått svaga i benen och osäkra när hans fasta blick möter er, och det känns som om han kan se rakt in i er.

"Så, flickan är borta säger du! Och det vill du att jag skall tro på. Berätta mer!"

Hans ord riktas mot Smilet och är formulerade som en stark uppmaning, på gränsen till order.

Smilet blir än mer nervös och tittar vädjande på er andra, men fortsätter ändå då han inser att det i slutändan är hans sak att reda ut den här historien.

"Jo, men det är säkert alltså! Hon stack från staden. Mina vänner här följde henne ut i zonen, och där försvann hon! Det är säkert, hon försvann..."

Herr Drake blir tyst och tänker igenom det som sagts, innan han med en nonchalant gest för ett ögonblick avfärdar Smilet och vänder sig till er andra.

"Jaha, Piaff här talar åtminstone delvis sanning... Mina kontakter har också sagt mig att flickan försvunnit från staden. Nu skall vi reda ut vad ni har att säga också. Jag vill veta exakt vad som hände med flickan. Berätta! Och försök inte undanhålla eller förvränga något. Min tid är allt för dyrbar för den typen av skämt."

Jäger står och vet inte riktigt vad han ska göra eller säga, han är ytterst överväldigad av det hela, och utan att riktigt veta varför svarar han herr drake med.

ehr tjae ho va kidnappaed aw di däringa regnbåge mupparna å drogad o så, så vi tog ut ho. kostade me 2 skott! han grinar "eh sen kom en flyg manick med fölk som va typ som shamaner di kunde tala i fölks huven! å di uhm ville hon själv åka me... "

Johansson rör inte en min. Det är inte hans plats att kommentera alla stollerier som herrskapet har för sig.

Dr Kvack blir ursinnig, tuppkammen rödare än vanligt när blodet pumpar in i den och den reser sig nästan rakt upp. Uppenbarligen är det inte paddan som är gruppens glappkäft utan enslingen från utmarkerna.

För att försöka gjuta olja på vågorna tar Kvack till orda med det språk som överklassen oftast förstår men där orden (förhoppningsvis) går de mindre bemedlade i gruppen förbi.

"Herr Drake bör inte låta någon uppmärksamhet röra sig kring trashankens historia. Rötan har gått hårt åt den sinnessvaga mannen. Hans liv i Zonen har gjort att han inte längre är tillräknelig. Den kända hjärnförtorkningen satte in redan i späd ålder på enfaldingen. Inte konstigt att den som fött fram honom kastat honom för bestarna därute."

"Så förhåller det sig alltså:"

Kvack tar upp den numera välpolerade 'kameran' ur sin packning.

"Det här är alltså pjäsen som blivit så omtalad. Inte alls en fotostatisk meckanik som utmålats, tvärtom en forna poesiackumulator för att försköna och inspirera den tilltänkta poeten, som vill skriva om skönhet och romantik. Framför allt herremän och herrekvinnor. Säkert en dyrbar historia redan på den tiden. Hör här!"

Med ett brus och inte alls så mycket rassel längre börjar apparaten ge en svag vind. Snart börjar en klingande flickröst prata på ett för andra oförståeligt fornspråk.

" 'Dina silkessköna lockar faller likt regn i över din hals', eller något liknande sa den nu, eller hur, Ers kejserliga Överexploratoritet?"

Jäger tittar lite mystifikt på Kvack, men vad han tänker är inte synbart på hans minspel. han slutar dock prata...

Linus Drakes blick spelar mellan Smilet, Jäger och Kvack ett par gånger, utan några vidare kommentarer. Han studerar föremålet som Kvack håller upp noggrannt. Ansiktsuttrycket avslöjar inget om vad han just nu tänker, men han förblir tyst en stund.

"Jaha... Och de här bilderna som påstås finnas, och som förevisats mig, på ett högst vulgärt och lågstående sätt, hur förklarar ni dem?"

Tror han på Dr Kvacks historia om prytteln, eller är det bara ett utspel för att få fram mer information? Det är svårt att utläsa, för att inte säga omöjligt.

Smilet börjar stamma och titta sig runt bland er andra för att se om någon annan vill svara på herr Drakes fråga om bilderna, men blir snart varse att om någon skall svara på frågan får det nog bli han själv.

"Jo men alltså... Det verkar som om hon haft lite förmågor som hon utnyttjat, det verkar inte bättre än att hon kanske är... _psioniker."

Herr Drake får en min som med lite fantasi kan avläsas som belåten. Han lägger armarna i kors och ser mycket självsäker ut.

"Jaha Piaff, du talar som du har förstånd till! Synnerligen svårartat ränksmidande inbegripande psionik som mina lagvrängare skulle kalla det. Ett svårt brott, och det erkänner du utan vidare.

Vad har ni andra att säga om det här?"

En har iche en aning...de låder mye byrekratist må en sia

Jäger nickar och tittar mot de andra lite tystlåtnare medlemmarna av gruppen,

"men en mötte dock fölk icke frn i vysjen såe eg e iche såe himlans insatt "

Han grinar svart.

"Inte så himlans insatt, nej! Det brukar visst låta så. Ni andra då, ni som är lite mer insatta, vad har ni att säga?"

"Det är väl ingen här som är vidare värst insatt. Jag tycker att eftersom inte några bilder finns lagrade så borde saken vara utagerad."

"Som jag förstår det så hade Ni en trevlig stund, och Piaf här är såklart rädd tillräckligt att han inte kommer att säga ett ord om vad som hänt."

Johansson lyssnar intresserat. Tydligen en intrekat historia, det verkar som om den gode doktorn och hans hjälpredor är kapabla... varelser.

Herr Drake ger Dr Kvack en mörk blick, kanske för att denne tar intitiativet ifrån honom. Han gör en konstpaus innan han fortsätter.

"Nu gör vi så här! Ni ger mig den där prytteln, så att den kan undersökas. Jag vill förvissa mig om dess äkthet och att det inte finns någon möglihet att några bilder existerar. Sedan går ni härifrån och yppar inte så mycket som en stavelse av vad som hänt i den här historien."

Han tar några raska steg fram emot Dr Kvack och tar snabbt till sig fornföremålet.

"Seså, Lensman visar er ut. Nu skiljs våra vägar, och jag förutsätter att ni inte försöker trampa på mina fötter igen. Jag har varit högst välvilligt inställd till er inblanding i det här. Ni förstår väl att ni kunde hamnat i arbetsläger för det här?"

Herr Drake väntar inte på svar utan ropar på Lensman som snabbt kommer för att visa er ut.

Förnärmad av Drakes ignorans känner Kvack att han inte fått den respons som han tycker sig vara värd.Så, vår resa till Zonen för att rentvå en av vårt rikes förnämsta invånare, nämligen Ni själv, belönas alltså genom att köras på dörren, dessutom bestulna på det enda fornting vi fann. Det känns allt lite snålt! Kvack hoppas att hans djärva utspel ska ge åtminstone något resultat. Förhoppningsvis utan att fjädrar bryts.

Linus Drake blir uppenbarligen förvånad över få svar på tal. Han vänder sig långsamt om mot er igen dröjer länge innan han svarar med en lång utläggning.

"Mig veterligen har jag aldrig bett er fara till zonen, än mindre blanda er i den här historien från början. Och rentvå känns som ett smått märkligt ord. Piaffs agerande kallar åtminstone jag ren utpressning. Och jag kan som sagt inte se saken annorlunda än att ni i högsta grad är inblandade i detta.

Jag kunde som sagt ha pratat med mina lagvrängare så hade det bara varit en tidsfråga innan den här historien fick en helt annan riktning, ganska påfrestande för oss alla skulle jag tro. Mitt arbete skulle bli lidande och ni får ursäkta, men jag tror inte någon av er skulle må så bra efter ett års straffarbete...

Men är det lön för mödan ni vill ha så... Lensman! Se till att de här herrarna får betalt. Nu får ni ursäkta men jag tror inte vi kommer så mycket längre. Jag antar att vi kan anse det här som utagerat nu, eller hur? Inget någon av oss pratar om någonsin mer!

Adjö mina herrar!"

jäger rycker på axlarna, han fattar fortfarande ingenting, så chansen att han kommer att tala om det är ganska liten...

Han börjar istället lägga in en ny prilla och tittar nyfiket på Lensman för vad betalningen kan bli.

....hoppas de inte försöker betala på nåt otrevligt sätt... fast vad är betalning för civilizerat folk...?

Johansson följer den gode doktor Kvack i spåren. Doktorn är tydligen en djärv person, kanske till och med lite dumdristig. Det här kan kanske bli en kort, men intressant anställning.

Hade inte dr Kvack haft en stel näbb så kunde de andra kunnat svära på att han ler. Den lätt särade näbbdelarna stängs inte förrän han börjar prata. Tja det kanske hade funkat bättre, men vi får väl re vad det kan ge. Jag tänkte mig ju att han kanske varit intresserad att anställa några stöddiga zonfarare, men tydligen inte idag.

Linus Drake lämnar rummet och Lensman följer efter honom. Denne kommer dock strax tillbaka med en mindre väska i skinn. Han ler mot er och räcker över väskan.

"Jag må säga att herr Drake är en frikostig man. Här är er betalning, 100 krediter från herr Drakes privata kassa! Det borde mer än väl täcka upp för era umbäranden.

Det var då för väl att alla kunde komma så bra överens. Följ mig, herrarna, jag skall visa er ut!"

Innan ni vet ordet av har Lensman snabbt lett er ut i hallen igen och öppnat dörren. Med en lätt bugning och en gest med armen visar han ut er på gatan. Ni står nu där ute på Hindenburgs gator, där allt började för lite mer än en vecka sedan. Ni pustar ut, var detta det sista umbärandet eller kan ni känna er säkra nu? Det återstår att se...

Johansson kan inte annat än nynna lite förnöjt. Det verkar som hans husbönder är rediga och vet att dra in krediter. Visserligen verkar de ha ringa anseende och få framtidsutsikter, men skenet kanske bedrar.

"Nåväl mina herrar" tilltalar Johansson den lilla gruppen. "Varhän näst? Jag skulle gärna ha en lite mer noggrann redogörelse för mina framtida arbetsuppgifter!"

"NÃ¥, en hel del skrammel till oss alla i alla fall"

"Tillsammans med mina andra slantar så hade jag tänkt mig att kunna köpa lite fornsaker att forska kring. Å andra sidan, så har jag ju något ännu intressantare att utforska..."

Han vänder sig till Johansson.

"Vad säger Du Johansson, vill Du hänga med hem till mig, så ska jag undersöka varenda del av din kropp? Du kan få en och annan kredit för besväret också!"

Johansson tittar något undrande på doktor Kvack.

"Det ska väl kunna gå för sig, men jag är ingen nöjesmodell om det är vad ni söker efter. Mina system är mig veterligen fullt funktionsdugliga."

jäger tittar på de två diskussierande ett litet tag.

"Ehm...jaeg förstår icke helt er civliserat fölk..."

han tittar sig omkring och sedan tillbaka till gruppen.

"ehm så då e allt ok eller...isånt fall vad sku i recomendera för en turist att besöka"?

Men det finns tillräckligt av Johansson till oss båda. Så Du kan också följa med hem till mig. Om Du tröttnar på Johansson så vet jag det mesta värt att veta om Hindenburg. Och Johansson,om Du känner fler automater som jag kan ha lite handpåläggning på så är jag naturligtvis intresserad. Nöjesmodeller, vakter, kommunalarbetare, jag är inte kräsen. Jag har säkert kollegor som också vill vara med och förundras så kan vi kanske få en utkomst också.

Fritz var hundradelar från att bokstavligen talat flyga på drake med sin yxa när denne visade sådant respektlöst sätt. Katten är uppvuxen o starkt instinktivt betingad att agera o sätta sig i fysisk respekt hos folk omedelbart. Det verkar alltid ha funnits naturligt hos honom, därför han passat så bra inom den krets han verkat. Kvacks smidighet gjorde dock att han valde att låta bli.. men Drake är numera ett irritationmoment i Fritz katthjärna. Om man inte sätter sig i respekt hos folk omedelbart blir man överkörd med besked, det har han sett alldelles för många gånger för att gå samma väg. Snällhet = svaghet i gränderna, o "visar man tassarna så blir man snabbt villebråd" som är ord någon i gänget ofta sa.