RolePlay onLine RPoL Logo

Welcome to Visst Smakar Tinner Gott!? (M:UA d100)

20:34, 28th March 2024 (GMT+0)

Aleta

Namn: AL-1-A
Klass: RBT
Ålder: 2 år sedan aktivering
Kön: Flicka
Längd: 154 cm
Vikt: 87 kg
Tidigare syssla/Yrke: Bodybombare
Förening/Klubb/Sällskap: Bjarne's Bombare(upphört)

Bakgrund
Jag minns inget alls från tiden innan, före Katastrofen alltså, förutom små kaotiska minnesfragment som ibland flimrar förbi i min positron-hjärna, allihopa smärtsamma. Jag måste ha legat i dvala länge i alla fall. Mina minnen är dock mest från, när var det? Nästan två år sedan nu, då jag först såg kunskaparen som åter-aktiverade mig. Ejdå kallades han och skämde bort mig totalt. Han upptäcke tidigt min fallenhet för kampsporter men när jag ville söka utveckla denna spännande förmåga blev han som rasande, hävdade att slagsmål var farligt och att han inte dragit fram mig ur Mökens djup för att bli sönderslagen i första bästa gatu-hörn. En tid gjorde jag honom till viljes men funderade mer och mer på min situation. Varför skulle Ejdå styra min framtid? Jag är inte någon liten docka man styr ut i tjusiga klänningar och sätter i skylt-fönster! Så jag sa till honom på skarpen och anmälde mig samma dag till bodybombar-laget.

Att vara bodybombare är ingen dans på rosor, snarare rostig spik. Än mer så om man råkar vara automat och dessutom kvinnlig sådan. Jag hade inga höga tankar om 'yrket' som sådant, många stjärnor hyllas som hjältar runt om i Pyri, men detta låg inte för mig. Min uppgift var att instruera blivande bodybombare i hopp- och fall-teknik samt lite närstrid. De flesta är vana vid stilla-sittande automater som sysslar med märkliga manicker och reparerar saker, sådan är inte jag. Lyckades ändå snappa upp ett och annat användbart med mina sensorer. Bjarne råkade dock i trubbel med någon om en massa pengar och försvann spårlöst. Utan många krediter på fickan kastades jag återigen ut i världen.

Med tiden hade jag mer och mer tappat kontakten med Ejdå, det sista jag vet är att han skulle varit med en karavan kunskapare på väg till Mo-zonen, men att ingen ännu återvänt. Och det var rätt länge sedan nu.

Utseende
Jag är en kort och smidig flick-robot med nästan mänskligt utseende. Min syntet-hud är lite avskavd på sina ställen och glaset på mitt vänstra öga har spruckit så att man kan se min glödröda ögonsensor, därför bär jag mest svarta solglas. Jag har en självhäftande svart peruk med rakt hår på huvudet. Jag går mestadels klädd i svarta läder-kläder, stövlar och kappa.

Beteende
Jag är mestadels glad och sprallig på gränsen till naiv små-tjej, men i stridens hetta förvandlas jag till en blod-törstig strids-maskin.

"Hej!
Jag är en liten tjej-robot som ni kan se av bilden, tihi, och mina kretsar riktigt glöder av allt det här nya. Hmm, har bott här i stor-staden i nästan två år nu, men knappt varit utanför dörren, konstigt, va? Men som jag sa till min far, Ejdå, han är inte direkt min far, men ändå, han kunde bara inte skydda mig från hela världen... Oh, bazaaren, ursäkta mig, finns så mycket att se... Hej då!"

-Aleta