Med ett lätt slag från Aletas järnrör slås resterna av låset bort från dörren. Dörren öppnas nu enkelt även om Aletas sensorer känner att handtaget är betydligt varmare än normalt.

Innanför dörrarna råder mörker. De möts av staplade packlårar som står i höjd med en gång som öppnas mellan dem. Efter att ha kryssat mellan gångarna som öppnas åt alla håll kommer de fram till ett område där det är lite mer utrymme mellan lårarna. Från taket strilar ett kallt ljus ner ur de takfönster som finns. Alla står i mitten av rummet och Marina ber alla att vara tysta.

"Grrr, sniff, snurf, ATTJOOO, GRRRR!!!"

Rex nosar omkring på allt han kommer åt men får plötsligt in fullt med fint pulver i nosen och nyser därmed som en besatt.

"Grrrtjii! Halmen som de packade, grr, lårarna med har blivit, grrr, infekterat av flytmögel. Jag får, grrr, nog problem, morr, att känna lukten på, grr, något under en tid, grrr,  framöver!"

Viktor ger Rex några rejäla dunkar i ryggen för att rensa hans strupe. Så gjorde ju väggubbarna när någon hade svalt för stora bitar av lunchskorpan.

Efter kalabaliken lyssnar alla intensivt efter ljud i lokalen. Förutom robotarnas servon hör Marina plötsligt smackande någonstans i lokalen. Efter att ha sökt en stund och ropat tittar de plötsligt ner i ett gallergolv och Aleta ser en varelse där nere. Pocko tar tag med alla fyra armarna i gallret och lyfter upp detsamma. Nere i djupet, ett par meter ner eller så ser alla invånaren. På en tunna sitter en mycket moloken Padda! Smilet sitter ordentligt fastbunden ovanpå en tunna.

"Ja, hejsan tjena"

"Det var ju väldigt trevligt att se Er igen, och Er andra. Hejsan, tjena.

Det är en betydligt blekare variant av paddan som finns i botten av brunnen. Han gör inte riktigt skäl för sitt namn längre. Han har dock fortfarande kvar sina svettningar och sin numera mycket surluktande yllekostym.

"Eh, det var ett par osedvanligt otrevliga typer som knöt fast mig här nere. Det är en kruttunna och de sa att om jag ens försöker ta mig härifrån sprängs hela konkadulen, och då är det inte mycket kvar av Er älskade Smilet!"

Viktor tittar på kruttunnan. Han tittar på Pocko, tunna, Pocko, tunna, Pocko. Det här kan bli ett stort problem tänker Viktor.

POCKO! LUGNA DIG... Skriker han ut som ett varningens tecken.

SKA JAG BRÄNNA AV REPET MED MINA LASERÖGON? DET ÄR BARA CA 70% CHANS ATT JAG MISSAR OCH TRÄFFAR KRUTTUNNAN. SKA JAG FÖRSÖKA TYCKER NI?

Marina suckar för silverna profeten vet vilken gång i kväll.

"Nej, Viktor" säger hon trött, "du ska inte bränna nå't som helst me' dina laserögon. Vet nå'n av er nå't som helst om bombdemontering?"

Hon ser runt på de andra: En fördrucken psimon, en helkorkad hagelbössabärsärkare, en skrikande robot, en luktfixerad hundrackare, en teknolufsare, och en playmateautomat med en vapenfetisch.

*suck*

Och vad säger min närvaro i detta sällskap om mej själv, då?

"Glöm de', ja' fixar de' själv."

Marina stoppar undan pistolen och kliver försiktigt ner i hålet till den svetande paddan.

"Hej," säger hon med ett nervöst leende, även om hon försöker verka lugn och fattad. "Ja' ska' bara ta' en titt på den här kruttunnan o' se om de' går ta' dej ut härifrån i ett stycke. Sitt still, ärru snäll."

Då undersöker hon tunnan - är det verkligen en kruttunna? Finns det verkligen krut inuti den eller är det en bluff?

Marina böjer sig försiktigt ner och tittar på hur allt egentligen håller ihop. En fjäder och en sprint är kopplat till såväl Smilet som tunnan och marken under.

Hon känner också den omisskännliga doften av krut från tunnan. Det är svårt att se i det mörka hålet, och under tiden som hon letar flyttar ibland Smilet sig och får då hela anordningen att skaka till.

"Smack, smack" hör man ibland från Smilet när han låter sin torra mun öppna sig och stängas... Det var länge sedan han fick något att dricka.

"Håll dig bara lugn, Smilet, Marina verkar veta vad hon gör... tror jag..."

Undrar hur sprängd padda ser ut, undrar Aleta, vämjeligt antagligen...

"Sitt bara still, så ska allt gå bra..."

Aleta drar sig undan från hålet för att inte bli sprängd också, vilket skulle kunna buckla henne ytterligare, kanske för all framtid...

"Grr,tyvärr känner jag ,grrr,ingen lukt av krut,grrr, jädrans mögel,grrr" Rex nyser till och en stor portion snor far i väg från nosen och landar på golvet.
Han skakar på huvudet och snörvlar lite. Sedan börjar han titta runt i lokalen, någonstans måste det ju finnas spår efter paddans kidnappare.
Rex känner sig lite handikappad utan sitt utmärkta luktsinne, men förlitar sig på sin goda syn. Han är väldigt försiktig när han tittar runt(bovarna kan ju ha gillrat fällor på andra ställen oxå).
This message was last updated by the player at 15:29, Sun 02 Nov 2003.

-sitter han verkligen på en kruttunna!!?? bäste..herr pad..Smilet var det verkligen det du sa en kruttunna?! jag...tycker inte om det här...inte alls.

Martmardigan backar bort ifrån paddan och marina. Han är rädd. mycket rädd. Att sprängas i luften har aldrig varit med på martmardigans lista över saker att göra innan jag blir gammal och dör.

-Eh..kanske vet Pocko? ja Pocko något om hur man oskadliggör en sådandär eller?? han borde ju eh..fixa det..eller? han kan ju vid möken faktiskt bygga sprängsaker so...borde eh, han inte då kunna ta isär en också?

"Ja' hoppas verkligen de'," svarar Marina bekymrad och sticker upp huvudet från hålet, "för att den här manicken verkar va' den äkta varan. Men Pocko, om du kan slingra ner dej i hålet utan att knuffa Smilet av tunnan får vi väl försöka me' de'."

Hon klättrar upp igen.

"Va'sågo', Pocko - imponera mej. O' vi andra borde no' retirera ut i gatan medan Pocko jobbar, bara för en säkerhets skull."

Ut på gatan? Ska det verkligen vara nödvändigt?

"Jag sätter mig i skydd här bakom en packlår. Det borde vara tillräckligt. Lycka till Pocko!"

Aleta hukar sig ner bakom en låda och undrar om det här verkligen kommer att sluta lyckligt. Tillvarons mekaniska hjul kommer säkerligen fortsätta snurra även om Pocko spränger sig själv i luften, men det vore synd på paddan, den enda länken till Sirina. Hmm, undrar om inte...

"Hallå där! Vore det inte bättre att ta reda på vad Smilet vet innan han sprängs? Jag menar, logiskt sett alltså... Han kan inte tala om han är död, liksom, va?"

Pocko ler överlägset mot Marina när hon kliver upp ur hålet. Sedan kastar han en lystmäten blick ner mot kruttunnan. Han drar i sina fingrar så att det knakar högt.
"Jaha! Heheh! En spann krut då äntligen! Som jag har längtat. Bara som en upplysning till dig Marina...jag har ju faktiskt arbetat som sprängexpert i militären. Så visst kan jag spränga, ja! Japp! Dåså, ni andra lekmän får nog dra er undan en smula. Det här är ju farligt och det finns faktiskt vissa säkerhetsföjes...säkerhetsföj...föreslibl... ähh... Ja, ni förstår!" Pocko släpper inte tunnan med blicken. Den uppmärksamme kan se hur det glittrar i Pockos ögon. Han tar sig stånkandes ner i hålet. Väl nere så tittar han lungnande på Smilet (dvs ett förvridet ansiktsuttryck som inte alls är speciellt lungnande utan istället återspeglar en galen man som älskar explosioner).
"Va inte orolig nu Smilet! Pocko fixar biffen här ska du se. Jag ska se här lite." Pocko böjer sig över tunnan för att studera mekanismen.

Pockos nästintill vansinniga ansiktsuttryck stöder Aleta's argument så starkt att Marina bara kan hålla med.

"Du har no' rätt, Aleta - vänta ett slag, Pocko."

Hon knälar vid hålet.

"Hörrudu Smilet, vi behöver veta ett par saker, o' så fort du berättat för oss ska' vi försöka få ut dej ur den här knipan."

Marina kastar en kort blick ner på tunnan, sedan på Pocko's ivriga ansikte, och slutligen tillbaks på den nervösa paddan.

"Va' ä' de' här me' den där Sirina? Vem ä' de' som har snott henne? O' varför?"

"Tror Du ens i din vildaste fantasi att jag skulle säga något INNAN jag kommer härifrån, så tror Du alldeles fel!"

Paddans smackar irriterat.

Pocko blir också irriterad. "Undan med plattfötterna så jag kommer åt krutet!"

När Pocko börjar putta på Smilet kastar sig alla på marken och kryper undan bakom lårarna och håller för öronen.

"Åh, nu fastnade jag i det här snöret också! Kom krutet, kom till pappa! Flytta på dig då!"

KNÄPP!!! Tsssspfff..


Det blir dödstyst i lokalen.

Splatt... splatt... splatt... hörs springande/hoppande steg.

"Kväääk, ta bort honom från mig!"

Smilet kommer rusande och kastar sig även han bakom lårarna där Aleta sitter.

"Hum-didi-hum-didi-hum-di... Eh... Ä skit samma..."

När alla vågar sticka upp nosen mot ljudet ses Pocko pussa kruttunnan. Eller snarare hångla med kruttunnan, för han sticker ner tungan i den.

"Fin kvalitet på det härna krutet. Smäller bra!" säger Pocko glatt.

Pocko står med "krutmustasch" och ler bredare än någonsin. Tunnan håller han under sina högra händer och i de vänstra hänger snörena och metallbitarna som satt fast på paddan.

"Anslagsmanicklen smäckte visst till, men då hade jag redan plockat bort det mesta så det fräste bara lite granna i lite av det krutet som guppade ut. Jag ska bygga mycket bättre grejor än dom därna" berättar han, medan en fin ström av krut sakta rinner ut från tunnan. Det har redan bildats en liten hög vid Pockos fötter.
This message was last edited by the GM at 11:54, Mon 03 Nov 2003.