Rex blir helt vansinnig av att återigen ha blivit skjuten. Inte så mycket av smärtan som av att han inte har kunnat göra något åt det. Han tar ett par enorma skutt på alla fyra och får upp full fart när han ser att den fege skurken är på väg upp för en terass. Han känner att han lätt kommer att hinna ifatt honom så han öppnar käkarna när plötsligt ett skott brinner av och ekar mellan husen.

Mannen rycker till, och faller plötsligt handlöst bakåt. Som i slowmotion ser Rex och Marina den skjutne mannen landa på marken. Ett dovt duns och ett knäckande ljud hörs när den livlösa kroppen slår ner.

Rex är blixtsnabbt framme vid mannens kropp, och han ser att mannen har fått ett skarprättarskott i nacken och blod pulserar ut från det djupa såret.

Marinas träning med tjänstevapnet har återigen givit utdelning. Meningen var dock att bara stoppa skurken för att kunna tala med honom. Med tanke på var hon träffade är hon tveksam på om det finns något kvar att förhöra. Marina hoppar ner på marken och vandrar bort mot den skjutne. Han rör sig inte det minsta.

Fortfarande rasande och långt ifrån sina sinnesfulla bruk, biter Rex mannen i halsen.
Han morrar och sliter samtidigt som blod och fradga rinner ner längs mungiporna.
Med en snabb armrörelse punkterar han även buken på banditen med sina klor.
Det hela är en makaber, motbjudande och djurisk scen som skulle få vem som helst att bli mörkrädd.
Mitt uppe i den hemska ritualen känner Rex den sköna rosendoften som kännetecknar hans vän Marina och han lugnar ner sig. Han ruskar på det värkande huvudet och slickar sig sedan om munnen.
Rex står bredbent över det sargade mansliket och tittar föraktfullt på kroppen.
Ett monotont morrande hörs från mutantens käftar, men han säger inget.

"Vilken himla röra," morrar Marina när hon når fram till den avlidne och alltjämnt sönderslitna skurken, "o' du, gosse, du har just försvårat dina chanser att slippa åtal om kollegorna får tag på dej."

Hon går ett par steg bakåt för att slippa smutsa ner sina skor med den allt mer växande blodpölen.

"Ja' menar, hela argumentet för självförsvar försvinner liksom när man ser hur den här kroppen ä' åtgången."

Hon laddar om både sina pistoler och stoppar dom undan, en i taget medan hon överväger vad de skall göra nu.

"Inte blir de' fysemej bättre av att ja' råka' knäppa av skallen på han, heller..."

Med en axelryckning fattar hon ett snabbt beslut, de måste härifrån innan det blir för mycket frågor att besvara.

"Vi behöver säkra alla bevismaterial. Rex, du lär inte kunna bli kladdigare än va' du redan ä' - va' snäll leta igenom den här typen för allt va' han har på sej, o' fort innan vi har hela konstapelkåren på nacken. Vi ska' ta' rubbet me' oss o' granska de' sen. Ja' ska' gå kolla lägenheten."

Rex kastar sig över det sargade liket återigen och börjar leta bland sakerna i hans fickor. Med rovdjurets intensitet hittar han saker som han sliter upp ur kläderna och lägger i sina egna. Han stoppar ner allt han hittar i den ryggsäck Rex' alltid bär med sig. Den döde mannens skinnrock är efteråt söndersliten och förstörd. Under mannens rock har han på sig någon typ av uniform. Rex har ingen aning om vad det är för uniform, men sliter i alla fall bort den örn, som sitter broderad över bröstet.
Mannen är också klädd i stövlar som ser ut att vara väldigt bra underhållna. Byxorna är ganska nersölade i blod.

Marina ger sig tillbaka in i huset. Det första hon gör är att plocka på sig de patroner hon avlossat därinne. Sedan börjar hon snoka i huset efter information vad det egentligen är för figur som bor där. Hon kontrollerar köket, det verkar vara ett ordinärt kök för en ensam person. Hon hör en polisvissla utifrån, men efter en blick genom fönstret i köket ser hon ännu inte någon. Mannen som har bott där är uppenbarligen pedantiskt lagd och ordentlig ordning på sina saker. Hon skyndar sig också in i rummet som är bakom köket. Det verkar vara ett allrum där han har en liten bokhylla. Ordningsmänniskan har ställt allt i fina rader. En halvtom glasflaska med brun vätska står i hyllan.

När hon passerar över korridoren för att komma till rummen på andra sidan hör hon polisvisslan betydligt närmare. Hon tittar genom fönstret i ytterdörren och ser en konstapel komma springande mot huset. Han är framme inom 20-30 sekunder.
This message was last edited by the GM at 07:22, Thu 11 Dec 2003.

När Rex lirkat av mannen sina stövlar så följer han efter Marina in i huset. Han sniffar runt lite i huset, för att kolla så det inte finns någon mer idiot som vill skjuta saker på Rex. Han kommer precis på att han har väldigt ont i pannan och känner lite ovan på såret. Han blir förvånad att kula fortfarande sitter kvar i såret.
"Grrr, aj som,grrr,fan"
Såret ömmar väldigt mycket och lite blod kommer siprande ur det när Rex börjar peta.
"Grrr, måste få,grrr, hjälp att få,grrr,bort den här,grrr, satans,grrr,kulan,grrrr
Rex är märkbart irriterad över att ha järnskrot fast skjutet i huvet.
Han luktar runt lite efter något att äta, för mat brukar få honom att glömma att han har ont.
This message was last edited by the GM at 07:21, Thu 11 Dec 2003.

Marina är inte särskild nöjd med inte att ha funnit några avgörande spår och hon är övertygad om att det finns bevismaterial undangömd här någonstans - men hon behöver mer tid.

"Rex, du får inte hittas här men du kan inte heller springa runt i gatorna så där, nersölad i blod. Fort, göm dej nånstans där borta" hon pekar mot rummen på andra sidan korridoren, "så ska ja' försöka ta mej an konstaplarna."

När Rex har kommit utom synhåll plockar hon upp manteln från köksdörren och hinkar lättare dramatiskt ut på trappan mot gatan, där hon vinkar med sin polisbricka mot de tilrusande konstaplarna.

"Halloj, mannar! Tillbaka runt hörnet, han stack den vägen - en rubbitfan tror ja', me' jättelika klor, snabb som fysen o' ganska blodig. Ta fast honom, ja' har vridit foten! Skynda på nu innan han undkommer, ja' klarar mej!"

Nu är det bara att hoppas att konstaplarna är ivriga (eller dumma) nog att gå på bluffen och eftersätter den fiktive rubbitten...

Den ene konstapeln, en rysandes snabb iller springer iväg efter Marinas dirigerande. Den andre konstapeln, en betydligt större och brunlurvig hundherre av okänd ras närmar sig i stället Marina.

Men hunt ä dä mä dig, lella flecka?"

"Får pappa Bruse se va som hänt?"

Han tar några steg mot Marina, och tittar bekymrat på hennes fot.

"Äsch, de' ä' inget," svarar Marina avvikande och drar foten till sig, "vred om foten i trappan, bara. Ja' ska' lägga på lite svalt när ja' kommer hem. Men du Bruse," fortsätter hon och passar på att visa upp brickan åt den här konstapeln också, "spring bort till Högkvarteret o' hämta lite avspärrningsrep åt mej, vi kommer behöva spärra av den här byggnaden för allmänheten medan undersökningen pågår! Porten där borta och den här dörren ska' väl räcka, o' sätt sen upp vakt här på trappan."

Hennes röst går från det lätt plågade till resolut kommanderande, det är ju så det brukar göras i vanliga fall: Spärra av gärningsorten, leta reda på spår, ta fram namn på alla implicerade... just det, precist så kan ju den här konstapeln distraheras!

"Oja Bruse, glöm inte o' lägga vägarna förbi Slobban i arkivariekatakomb fem o' ta' reda på vem som ä' bosittande här, vi behöver säkerligen kontakta ägaren o' eventuella släktingar. I mellomtiden ska' ja' ta' en titt va' som skett inomhus medan din kollega fångar in fula skurken. Uppfattat?"

Hon går in i huset igen, stannar mitt i dörren och vänder sig mot hunden med en otålig min.

"Vadåså konstapel Bruse, ä' du fortfarande här? Sätt i gång nån gång, då! Vi har ett fall o' lösa!"

Konstapel Bruse har varit med länge. Alltför många gånger har människorna tagit sig vidare uppför karriärstegen, när han själv har blivit lämnad kvar på botten. Många gånger har han också märkt att de egentligen har hållt på med skurkigheter vid sidan om, men han har snabbt blivit hotad om han skulle avslöjat det.

Här har han nu en flicksnärta, som tror hon är något speciellt. Visst, hon är kommissarie, inget man kan göra åt det. Men hon ska inte tro att hon kan bossa runt med pappa Bruse hursomhelst. Det verkar som om hon döljer något, frågan är bara vad.

Hmm, så det är inget med hennes fot. Vad är det då som har hänt? Han tar ett par extra steg uppför trappan, för att se vad som egentligen försiggår i huset.

Nu blir Marina lite granna förbannad, har nu den här hundstackaren fått kommandovägen om bakfoten?

"Ä' du döv, konstapeln? Hämta avspärrningsrepet, sa' ja', o' de' ä' såbannemej ja' som ä' kommissarien här, vetja. Apport!"
This message was last edited by the player at 14:49, Thu 11 Dec 2003.

"JAG ÄR VERKLIGEN INTE DÖV, MEN JAG BLIR DET NOG OM DU SKRIKER MIG I ÖRAT!"

Den store hunden skäller tillbaka på Marina. Han snörvlar och sniffar några gånger över Marina och ser ut att smaka på hennes lukt.

"Här ÄR något i görningen, så mycket kan jag säga. Doften av flytmögel är inget man missar. Och lukten av din rosenrabatt är inget som döljer den. Vem den fradgatuggande är, det återstår att ta reda på. Men visst, Du är chefen, Du har ansvaret. Men lita på att jag skall ta hand om detta och undersöka det VÄLDIGT noga! När jag har reda på vad Du har gjort, så kommer jag efter dig. Så är det."

Den store hunden lufsar därifrån. Ibland böjer han sig ner och sniffar på marken och tittar misstänksamt tillbaka. Han ser ut att rita en ring i sanden, runt något han hittar. Han luktar ordentligt i cirkeln, sedan fortsätter han igen. Han fortsätter långsamt mot stationen.

Den där jycken kommer att bli ett problem, tänker Marina medan hon haltar tilbaka genom dörren, stänger den bakom sig (och låser den om det går) och går in rummen på motsatta sidan köket där hon tar på sig manteln igen.

"Rex? Kom fram nu bara men håll dej borta från fönstren - vi har en i synnerhet nosig konstapeljycke därute o' de' blir ännu rörigare om han ser eller luktar dej."

Med en uppmaning till Rex,

"Slicka av dej blodet o' ta på dej andra kläder, Rex - o' om du hittar nåt sätt att dölja din lukt då gör de' också,"

börjar hon sedan systematisk leta igenom rummet efter spår.

1. Bibliotek. Välordnade böcker. En halvtom flaska brun vätska.

2. Kök. Allt i ordning. Visar att det förmodligen bara bor en person här.

3. Soffrum. En stor soffa klädd med skinn fyller rummet, framför den ett enkelt träbord med en snidad fåle.

4. Sovrum. En enkel säng, med en stol. På stolen ligger en bok. Här finns också ett skåp.

5. Ett stort öppet rum med fönster såväl ner mot gården som mot gatan. Rummet har ett antal bekväma fåtöljer som är mycket slitna. Två bord finns också i rummet. En stor kista finns vid sidan om fåtöljerna.

6. Lagerrum. En mängd lådor stuvat på varandra i travar. Antagligen fyllda med skräp som inte får plats någon annanstans.

7. Lagerrum. Gamla möbler trängs med en säng, mattor och gamla forntidssaker.

OOC: Detta är vad Marina ser efter en snabb titt. Något som verkar mer intressant än annat så att hon lägger tid där? Hur lång tid i så fall? Rex hoppar in i köket och hittar lite ätbart, dock inget rått kött.
This message was last edited by the GM at 22:34, Thu 11 Dec 2003.

Rex kommer fram krypande ur sitt gömställe, måtligt road av att bli hunsad.
"Grrrr, Den där hunden,grrrr,har fått upp,grrr, vitringen på,grrr,mej"
Rex förstår att konstapeln har ett luktsinne som kan jämföras med sitt eget.
"Grrr, hundar,grrr har aldrig,grrr, diggat hundar,grrr"
Han tittar frågande på sin vän.
"Grrr, Marina,grrr, det är nog dax,grr,att dra igen,grrr"
Rex slår i från sig tanken om att springa efter hund-konstapeln och göra slut på han snokande.
Han stoppar en bit stulet ulkkött i sin mun och förbannar biten över att den har blivit saltad.
"Grrr, varför,grrr,varför,grrr pajar ni så mört,grrr och fint,grrrr, kött"
Hans huvud värker och hans nos svider. Och till råga på allt så är han på ett väldigt dåligt humör.
"Grrr, nu fru,grrr, fin byxa, grrr, lyssnar du på,grrr, mig,grrrr"
Rex tar ett stort andetag och försöker svälja den saltade köttbiten.
"Grrrr, detta må vara dina,grrr, hemtrakter,grrr, men jag,grrr , vet när det ,grrr, är dax,grrr att dra,grrr"
Rex må vara impulsiv och ganska fel-placerad när det gäller stor sta´n. Men hans självbevarelsedrift skricker åt honom att det är dags att lätta.
"Grrr, Marina, grrr, vi har hamnat ,grrr, mitt i ,grrr,tokjosen,grrr,"
Någonting med det där emblemet som Rex tog från "Banditens" uniform, säger honom att detta är en mycket stor grej.
Rex är inte den mutant som backar för motgångar, tvärt om, med oron i Marinas röst och den senaste dagens händelser börjar få honom att tror att detta kommer att sluta väldigt dåligt.

Marina tittat förstående på Rex, hon är helt medveten om att om Rex blir hittat här får han ta straffet för att döda killen. Och inte kommer hon själv slippa undan oskadd, den saken är säker, särskilt om den döda figuren på gårdsplanen är den hon tror.

"Visst måste du dra fort som fysen," svarar hon, "men du skulle inte hinna långt så som du ser ut. Sluta stoppa i huv'et nu, då, o' gör nå't åt ditt utseende. När du gjort de' sticker du genom gården o' ut bakvägen. Ja' ska' ta' en närmare titt här, o' vi träffas sen hoss Viktor."

Hon kommer då ihåg en viktig sak.

"Ge mej dom prylarna du tog från skurken först, bara, ja' kommer behöva dom för att göra mening av nåt här."

Rex tömmer sin ryggsäck. I den finns en blodig tygbit, ett blodigt papper, en silverglänsande men blodig forntidspistol, en massa blodiga skarprättarpatroner, några blodiga pengar och en blodig skarprättarpistol. Dessutom lägger han på toppen upp ett par välvårdade stövlar. Också blodiga...

"Grr, visst,grrr, det är bara ett,grrr, problem,grrr"
Rex tittar allvarligt på Marina.
"Grrr, vart, grrr, bor victor?,grrr"
Rex kan inte minas att den skrikande roboten har förklarat vägen till sitt hus.
Och vid det här laget är det nog väldigt svårt att spåra dom resterande kamraterna.
Rex letar upp en rock eller liknande och med hjälp av en regntunna på husets baksida tvättar han sin pälsbeklädda kropp. Han stoppar sina gamla kläder i ryggsäcken och kränger på sig rocken. Han snyggar även till sitt sår i pannan lite.
"Grrr, ok,grrr, vad nu?,grrr"

Marina rättar Rex. Visst har han berättat, nere på puben.

ÖSTRA VÄGEN FRÅN HINDENBURG. 2.4 KM I DEN RIKTNINGEN. LITEN STIG SOM KORSAR VÄGEN. FÖLJ STIGEN ÅT NORR EXAKT 507 METER. HUS PÅ DEN VÄNSTRA SIDAN AV STIGEN.

Marina packar ihop alla de blodiga bevisen utom stövlarna i ett par handdukar och stoppar sedan allt i en tygpåse från köket.

”Bra, Rex, du ser myckt bättre ut nu. Stick nu grabben, då ses vi hoss Viktor när ja’ snokat färdigt här – glöm inte att va’ försiktiga, dom där typerna verkar va’ ute efter o’ ta’ död på oss. O’ ta dom där kängorna me’ dej.”

När Rex försvunnit börjar hon sedan stöka igenom lägenheten för allt som kan identifiera invånaren, hans motiv och medbrottslingar.

Rex stoppar ner stövlarna i ryggsäcken och tar på sig en jacka som han hittar i sovrummet. Därefter kollar han att kusten är klar, och börjar springa norrut.

Sirina sätter direkt igång och tittar igenom rummet med böckerna lite noggrannare igen, även om det fortfarande går snabbt. Hon lägger märke till att flera av böckerna handlar om dikter och poem. Biblioteket tillhör definitivt en man från överklassen. När hon plockar ut en bok ramlar det ut ett ihopvikt papper, en gammal, polisiär vapenlicens, utfärdad till en Cyrian Skyffel.

Köket tittar hon bara snabbt över, men när hon passerar genom det ser hon ut genom fönstret att illerkonstapeln återvänder till lägenheten. Snabbt finner hon sig i situationen, går ut på trappan och säger till illern att hålla vakt och säga till henne när Bruse kommer tillbaka. Illern tar tacksamt emot ordern eftersom han är helt utpumpad efter löpningen han gjort.

Soffan verkar vara helt tom, men hon hittar 4 krediter och ett tygstycke som verkar vara avslitet eller avklippt från ett mörkt område.

I sovrummet tittar hon snabbt under sängen och det enda som finns där är en vit plasticsskål med texten 3 l på. Uppenbarligen använd som avträde för nattliga behov.

Under sovkudden ser hon svarta fläckar av sot. Det tyder på att något brukar ligga där, men inte finns där just nu. Boken som ligger på stolen har titeln "Om psykikens ohälsa, och om dem som sprider den". Skåpet innehåller olika kläder, av bra kvalitet och i bra skick.

Plötsligt knackar illern på dörren. "Så, nu är Bruse snart här, kommissarie Rand. Han har med ytterligare några konstaplar... och en annan kommissarie om jag inte ser fel."
This message was last edited by the GM at 18:34, Sun 14 Dec 2003.

"Tack, konstapeln - synd bara att ni inte hann ifatt skurken."

Marina nickar til illern, stoppar vapenlicensen och den avrivna tygbiten i fickan och ställer sig sedan i dörren, inväntande det rabalder som hotar om Bruse hetsat upp stämningen till bara hälften så mycket som hon förväntar. Nåja, nu får vi se vem han tagit med sig och hur rörigt det blir...

"Ja, jo, här är det alltså!"

Bruse kommer tillbaka med två griskonstaplar i släptåg. Med sig har de också en bister, äldre överkommissarie inom våldsenheten, nämligen Wurst.

"Hohoho! Men är det inte Marina? Hunt ä dä mä däj?

Bruse här säger att det har varit ett rejält kalabalonk idag. Själv har jag inte hört ett skvatt, men det har väl att göra med grötörat här, hehe."

Wurst vänder sitt blomkålsöra mot Marina. Hon minns att han berättat om detta en gång när de träffats tidigare. Det var visst något om en fetsmocka med en mindre stock som sargade honom för en 15 år sedan eller något.

"Ja vi får väl se vad vi har här. Bruse här gillar inte att bli omkringbossad av smådäkor, men han vet ju inte vem Du är, hehe! Det är ju inte ofta som Du har vett att hålla klaffen, hehe."

Efter att ha pekat ut vilket område som skall märkas upp lämnar han griskonstaplarna till sitt arbete. Han böjer sig ner bredvid trappan och plockar upp en skarprättarhylsa.

"Din, antar jag?"

Wurst lämnar över hylsan till Marina, lägger händerna på ryggen och spankulerar in i lägenheten. Så fort han får en chans kastar sig Bruse förbi och börjar sniffa och snörvla. Han sniffar i alla de utrymmen som Rex har varit i (hallen, köket, biblioteket och sovrummet)

Marina leder överkommissarien ut på gården, där hon förevisar offret.

Marina redogör ytligt för vad som finns i de olika rummen, men att hon inte har hittat något speciellt

"Jaha, skott i kulan. Å rejält tuggad. Men inte så mycket blod fram hit, så det måste varit här som själva slakten skedde. Det är nog bäst att Du redogör för vad som egentligen hände och varför Du är här alls, och ja allt annat Du vill säga, flicka lilla"

[Wurst] "Hohoho! Men är det inte Marina? Hunt ä dä mä däj?

”Hej Wurst.” Marina rädds lite gran när hon ser att den där Bruse har tagit med sig polisveteranen Wurst – han har en näsa för skumheter och det bliver svårt att lura honom. Om inte han ständigt var så himla sur skulle Marina faktisk kunnat säga att hon tycker om den gamle dövstöringen, repskt för hans fackliga kunnande har hon i alla fall. Fysen också att det skulle bli han! ”Jo, de’ skulle väl ha’ kunnit va’ värre,” varar hon med en bekymrad min.


[Wurst] "Din, antar jag?"

”Mnjah..,” svarar Marina och undrar varför den gamle suringen är på så gott humör. Och varför gav han henne den där hylsan? Kollegial lojalitet? Eller något djupare..? Han kanske känner avlidne? Ja, han gör nog det, Wurst har ju varit i Kåren i evigheter och känner alla och envar..

[Wurst] "Jaha, skott i kulan. Å rejält tuggad. Men inte så mycket blod fram hit, så det måste varit här som själva slakten skedde. Det är nog bäst att Du redogör för vad som egentligen hände och varför Du är här alls, och ja allt annat Du vill säga, flicka lilla"

Marina lägger på en lätt förolämpad min.

”Nu ä’ ju de’ här ett mordfall så rent tekniskt ä’ de’ ju inte Våldsrotelns problem – men ja’ skulle uppskatta dina tankar i alla fall, du har ju var’t me’ om en del. Alltså, så här va’ de’: Ja’ va’ borta på Långgatan när ja’ hörde skottväxling och se’n gick en vissla. Självklart skynda’ ja’  dit o’ hitta’ en kille, även han puffrad i skallen fast me’ en grovkaliber – slugga, tänker ja’, men ja’ hann inte kolla ordentligt för just då fick ja’ syn på två illdådsmän som flydde, o’ när ja’ försökte hinna ikapp o’ ta fast dom dela’ dom på sej i nån bakgränd. Nåväl, ja’ följde efter den ena hit, o’ när ja’ tog mej in i lägenheten va’ de’ batalj på gång i köket – skytten verkade kämpa me’ en hårig mutant, ett djur av nåt slag, kanske en rubbit, tänker ja’. Va’ han gjorde här o’ om han redan va’ här när skytten anlände vet ja’ inte, kanske Bruses nos kan ge oss svar på den frågan.”

Med lite tur finns det alldeles för mycket svartkrutsrök här inne för det, hoppas Marina.

”Hur som helst, den okände skytten träffar mutanten o’ när ja’ ger mej tilkänno vägrar han ge sej utan börjar fly me’ mutanten hack i häl. Ja’ eftersätter o’ får syn på dom båda ute på gården där ja ropar dom an igen o’ avger ett flertal varningsskott alltmedan dom kämpar vidare – dom va’ helt utom sej o’ verka’ alldeles vansinniga. Nåväl, skytten försöker då fly upp terrassen på andra sidan gården, o’ ja’ ropar att han ska’ stoppa men han vägrar o’ vevar hetsigt me’ nån gamlatidskanon – ja’ hade inget val, ja’ va’ tvungen pacifiera honom inna han gjorde mos av mej, ja’ tar inga chanser mot gamlatidskanoner.”

Hon drar på axlarna.

”Som otur va’ fick han kulan rätt i skallen, ja’ skulle hellre ha’ tatt han levandes till förhör. Men så skulle de’ inte bli… Hur som helst, ja’ drog mej i betäckning för att ladda om o’ när ja’ titta’ fram igen va’ mutanten borta. Ja’ sprang ut i gatan o’ tror ja’ fick syn på han springandes runt hörnet. Bruse o’ illern kom till då, o’ ja’ beordrade dom eftersätta – men Bruse vägrade, o’ följaktigen undkom alltså mutanten.”

Marina konkluderar sin historia med en lättare klandrande blick mot hundkonstapeln och besluter sig sedan för att ta intiativet i den här frågesporten.

”Hur som helst, ja’ sa’ åt Bruse att kolla me’ Arkivet vem som bor här – men kanske du redan vet?”

"Snörvel. Inte var han en rubbit. Han var inte en hund eller katt heller. Vete grynet vad det var för figur. Men det luktar starkt, både därute och härute. Och här har han tvättat av sig, det var inte alls länge sedan.

Bruse verkar säker på sin sak.

"Sen har däkan varit runt och tittat i lägenheten, varenda rum har hon varit i, även om det luktar mest här nere."

Bruse blänger på Marina.

"Nånå, bäste herr Bruse. Ta tag i en av de andra konstaplarna och lägg kroppen i en säck. Vi tar med oss liket."

Wurst kommenderar sina underhuggare. När de har gått iväg ut på gården tar Wurst Marina till köket och låter henne sitta ner en stund.

"Jo, mannen därut är Krocke Brosk, killen som bor här. Vi har haft ögonen på honom och han har varit ute för skurkerier förr. Beskyddarverksamhet och Bonky har varit några av sakerna vi har haft honom inne för på våldsroteln. En riktigt dålig ost. Han har umgåtts en del med Skåpe Knyckel, ja Du har säkert läst om honom i Gazetten. Hundängens Hövding, Kroppskrossarn, ja kärt barn har många namn.

Så, till slut så är det ändå en våldsgrej, alltså mitt jobb. Mord är det främst när någon har skjutit ihjäl någon. Och det är det ju egentligen Du som har gjort med honom. Men det kan vi ju låta vara. Du tar och sticker iväg nu, så tar jag hand om Bruse.

Bra skjutet förresten, Marina. Du har säkert löst flera kommande utredningar med det skottet, hehe."

"Menar du allvar?"

Marina fejkar chockad överraskning när Bruses nos visar sej bättre än hon trodde.

"Jamen, då... då va' de' ju inte han som illern sprang efter, ja' menar om den där djurfiguren hann tvätta sej innan den stack då va' den ju fortfarande kvar här medan ja'..."

Hon låtsas rysa vid tanken. När Wurst berättat vad han vet om den döda skurken och framlagd sitt eleganta lösningsförslag tar Marina emot med ett lättad leende.

"Vetdu, Wurst, du har no' rätt - vi ska' låta de' här förbli ett enkelt våldsfall, de' blir no' lättare så, o' ja' har också andra grejer att ta' mej an. Hej - o' tack."

När hon lämnat Klingklanggatan 2 kastar hon en enkelt, längtansfull blick mot andra sidan gatan - vem som bara var hemma nu! Men dom andra väntar hoss Viktor, och ju snabbare vi allihop lämnar stan, ju säkrare med alla hyrmördare som jagar oss.

Med reversen uppslagen och huvudet fullt av snurrande tankar och misstankar skyndar hon mot Viktors hus och stannar endast ett par gånger för att kolla att hon inte blir förföljd.