Mannen som avbröt sig tar åter till orda.

"Mitt namn är Agaton Sponken, säger den smale mannen med vita polisonger och hälsar ytterst belevat.
"Det här är Sixten Bamyl, säger han och riktar handen mot en rundlagd man med plommonstop och pliriga ögon bakom en monokel.
"...och det här är"

-"Tyke von Tratt, till Er tjänst!", bryter plötsligt den tredje, kroknäsade åldringen in. Därefter böjer han sig fram och kysser Marina på handen, samtidigt som han tittar på henne och flaxar flörtande med sina buskiga, vita ögonbryn.
"Vi tillhör klubben 'Vishetens vänner' och är på väg till vår årliga utflykt till Varpan. Vi var mer än brydda över Rävens krånglerier men hjärtat blev mycket lättare nu när Ni är med, fröken... jaha, Rand, Marina Rand. Angenämt...", säger herr von Tratt.

Dunk-Dunk-Dunk-Dunk-Dunk Motorn börjar få upp bra fart och skovelhjulen snurrar energiskt på vid båtens sidor. Det saknas många av bladen på vänstra skovelhjulet vilket gör att båten får en mycket ryckig gång. Uttern sticker ut nosen: "Ta det lugnt, det är bara att hålla till höger, så plaskar han framåt som han ska."

Färden går fort framåt och landskapet "susar" förbi på båda sidorna när båten plöjer fram mellan öarna.
This message was last edited by the GM at 17:46, Tue 30 Dec 2003.

De tre äldre männen ter sig nog så lustiga ut för Aleta som bemödar sig nogsamt för att inte fnissa högt och hånflina dem rakt i ansiktet. Aleta blir lite brydd över Marina's plötsliga helomvändning, men tänker att hon kanske inte fått tillräcklig avstängning under natten. Lyckligtvis känner sig Aleta som sitt vanliga jag igen.

"Och jag är Aleta, automat! Trevligt att träffas."

Därefter insisterar hon på att trycka de tre männens händer, en efter en, ganska hårdhänt.

"Sådärja! Varpan säger ni? Vad kan finnas därute som är så intressant? Det ligger ju praktiskt taget i Zonen!?!?

Aleta har en gnagande känsla av att hon borde känna till detta, eller i alla fall Viktor.

Viktor skyfflar kol som aldrig förr. ROLIGT ATT KUNNA ARBETA IGEN,  ELLER HUR POCKO? Viktor visar Pocko på ett effektivt sätt hur man snabbt och enkelt skyfflar in kol i pannan. GÖR SOM JAG HERR BULA, SÅ SKA VI NOG FÅ UPP FART PÅ DEN HÄR SKORVEN.

Viktor blir lite fundersam på varför inte Aleta hjälper till att skyffla kol. Hon är ju robot precis som jag tänker viktor, Hennes uppgift är att tjäna människan inte stå och prata. Måste vara något felprogrammerat i hennes drivrutiner.

Viktor har ibland svårt att förstå att andra robotar kan vara programmerade med andra arbetsuppgifter än vägverksyrken. Därför kan han ibland agera väldigt frågande och irriterande mot robotar som inte gör som han. Typ, Aleta. Viktors utseende och beteendepersonlighet är ju inte i närheten av Aletas välutvecklade mänskliga utseende och agerande, och har ingen som helst förståelse för de könsrelaterade drifterna som ibland förekommer i Aletas samtal.  Nu när Aleta har följt Marinas exempel och börja konversera med herrarna, så tycker Viktor detta är helt fel och onödigt för en robot.

ALETA KOM HIT OCH HJÄLP TILL ATT SKYFFLA KOL. STÅ INTE DÄR Å STÖR HERRARNA MED DITT TJAT. LÄMNA DET TILL MARINA.

"Å kära nån vilken söt och rejäl liten automat!" säger herr Bamyl och slår sig för knäna.

"Den ser nästan ut som en riktig människa!" säger herr Sponken.

"Den trasiga ögpryttlen borde man verkligen undersöka ordentligt" utbrister herr Bamyl. "Tyvärr har jag inte några av mina gamla verktyg med mig. Annars skulle jag gärna gräva lite"

"Jag har inga finsmidespryttlar, men väl mejsel och stämjärn. Nog borde det vara möjligt att bända ut den då?" Sponken gör med detta ytterligare ett inlägg och Aleta gör nog rätt i att känna lite oro för vad de gamla gubbarna kan ta sig till med hennes kropp!

Trycket på pannan börjar bli för dåligt efter ett litet tag. Kaptenen kommenderar in Mikke att styra medan han själv springer ner till kolskyfflarna. Någon minut senare kommer Pocko och Viktor upp till däck igen, tätt följda av Uttern.

"Bindgalna typer! Här kommer jag ner i pannrummet så har dina 'vänner' fyllt hela pannan med kol, så det inte ens finns plats för elden att brinna! Nå, jag fick dem att tömma pannan och om någon minut torde vi åter kunna ha samma fart igen. När det är dags att skyffla igen får Du styra, Mikke, så övervakar jag när skyfflarna skyfflar!"

Landskapet utmed vattendraget är grönt och frodigt, men efter några timmars färd svänger båten åt vänster och efterhand blir landskapet allt mer grått på vänstersidan, medan en blick åt höger i stället visar att landskapet bryts upp allt mer och det formas öar med alltmer vatten utefter sidorna. Efter ytterligare någon timme ser man överhuvudtaget inte något mer land förbi öarna som passeras. Under gång bjuds det på en enklare måltid, och åter hörs gubbarna knorra.

"Det här är verkligen inte så bra mat som vi hade beställt av Er herr Sluug. Såsen är riktigt simmig till jordapärona och knasan är bara svagt varm! Tur för dig att Du har ordnat underhållning med hjälp av automaten, annars hade vi gått åt dig än hårdare!

Se där, tack vare det fina vädret kan vi redan skåda masten på Varpan!" Herr von Tratt har både ett och annat att diskutera med Mikke om.

"HÖRRNI!!! Ska man laga en automat är det bäst man vet vad man gör jao...eh så utan att vara ohövlig skulle jag vilja påstå att ni inte är kapabla till något sådant!!"

Martmardigan går i försvar. Inte vill han se några sjömän plocka sönder en automat. I alla fall inte en automat som han räknar som en av sina vänner. Han talar högt, något irriterat och så där tydligt som han bara gör när det handlar om vissa saker. Han är inte arg bara väldigt bestämd för att poängtera att deras förslag inte ens är att tänka på.

Mikke suckar högt när gänget börjar beblanda sig med hans hedersgäster, trotts hans varning.
 Är skall precis till att ingripa när kaptenen kommer fram till honom och ber Mikke att ta över rodret vilket han gör utan kommentar.

Han observerar i tysthet hur männen från Vishetens vänner samtalar med Aleta och skrattar förnöjt när de kommer på tal om att plocka isär henne.
 Hans roande flin avbryts dock när Martmardigan tar till orda med en brysk stämma. Mikke biter sig hårt i underläppen och tar ett snabbt skutt ner och ler brett och fåningt mot männen samtidigt som han nyper Martmardigan i ryggen sliter undan honom.
 Han hoppar sedan upp och sliter ned hans huvud samtidigt som han väser honom i örat.
"Jag vill inte höra något sådant igen! Hur många gånger skall jag behöva säga det, LÅT DE VARA IFRED! Jag bryr mig mycket mer om dem så ifall jag ens får in ett klagamål kommer det bli erat, och framförallt ditt huvud som kommer att få sig en simtur!"

Mikke lugnar sedan ner sig och ler brett samtidigt som han klappat Martmardigan hårt på kinden för att sedan återgå till att le mot männen.
 Det är då han kommer på sig och med en stel och försträkt min hoppar han snabbt upp till rodret för att sätta pråmen i kurs, eller snarare sagt vad Mikke tror är rätt kurs.

"Jag pratar med vem jag vill, Viktor, och hör sen!"

När samtalet med herrarna övergår till prat om isärtagning, känner sig Aleta lite orolig och börjar fingra på sitt gevär. Låt dem bara försöka, tänker hon, så ska vi se vem som får sig en simtur.

Lyckligtvis stiger Marty in och avstyr situationen.

"Nu tycker jag att vi lugnar ner oss några grader och sätter känslotermometern på +-0. Låt oss njuta av vädret och landskapet. Snart kommer vi nära Zonen och då blir det inte mycket som kan räknas till muntert."

"jaha....men VAD har JAG gjort?!" Martmardigan är allvarligt oförstående över Mikkes bryska sätt. Han har ju inte gjort något fel. Med en klump i halsen och med tårfyllda ögon går han därifrån för att sätta sig i ett eget hörn och tända sin pipa.

Rex tar plats på däck. Han har aldrig åkt skuta förut och han tycker det känns lite märkligt, men spännande.
Han stirrar ut över landskapet samtidigt som han sniffar i vinden. Han morrar förnöjt och lutar sig mot relingen. Detta var lite olikt dom tjärnar och bäckar han  är van vid hemma.

Marina suckar: Den här båtfärden, som just såg ut att bjuda på både ett tretal lovande nya bekantskap och den kortaste rutten til bortra ändan av Musközonen, verkar nu ändå bli ganska lång och gränsande intill outhärdlig på grund av de konflikter som dessa förfysade amatörer ställer till! Och de här tre gubbarna är hon inte för trygg vid, heller, men dem kan hon ju i det minsta försöka .

"Ja' får be om tillgivelse å mina medpassagerares vägnar, dom har tydli't inte fattat hur man beter sej i bättre sällskap," suckar hon och fejkar sin mors överklassmimik med rullande ögon och allt, "att avbryta ett samtal så där... tsk, tsk! De' går helt enkelt inte att få bra personal nu om dagar!"

Marina ger Martmadigan en kort men bestämd blick och försöker sedan fortsätta där Aleta blev avbruten.

"Herr von Tratt, Ni skulle just säga om Varpan..?"

Besviket konstaterar Martmardigan att vad som skulle bli en trevlig resa mot den ryktbara och spännande Zonen har blivit en resa som inte odlar annat än osämja. Han drar några extra halsbloss och tittar dit fören pekar. Inte ens vinden som slår emot hans ansikte och saltstänken som sköljer upp rubbar hans sorgsna humör.

Och upptäckarna... Det är väl inte deras fel att de inte kan lika mycket om automater som han själv lärt sig de senaste dagarna, men han hade kunnat förklara ett och annat för dem. Det var ju elakt av räven att ta i så mycket.

Trots Marinas försök att släta över uttalandena som kommit i luften verkar inte herrarna vara intresserade att diskutera... "Jo, det finns en mast på Varpan" svarar von Tratt kort, innan han vänder sig om och börjar lågmält tala med de andra herrarna.

"Herr Sluug, den här resan var inte alls som Ni berättade. Vi skulle resa ensamma var det sagt, och här är nu en hel skock med folk. Den ene bråkigare än den andre. Vi går ner till våra hytter. Kalla på oss när vi närmar oss Varpan.

Resan förflyter men stämningen är ganska tryckt på däck. Pocko och Viktor har också kommit upp eftersom de skött skyfflandet (för) bra. Det går ytterligare några timmar och i skymningen säger kaptenen att de börjar närma sig platsen som avbildas på Er karta. Han vrider om rodret för att slippa undan de rev som är utritade på kartan men plötsligt hörs ett ljudligt KRASSCH!!! när skutan slår emot en stor sten. Båten glider av grundet, men tappar det mesta av farten hon hade. Ännu fler träbitar fläks bort från skovelhjulet på vänstra sidan men Yngve lyckas hålla båten flytande och som tur är manöverbart. Sällskapet tillsammans med Mikke blir framkommenderade till fören för grundletande och märkligt nog så är det fullt med grynnor, rev och stenar på platsen. Yngve beslutar svänga allt mer ut i rännan och när han i stället håller kursen vid land på andra sidan kommer båten till slut in i en bred vik.

De tre äldre herrarna kommer upp på däck i kalabaliken och försöker få en bild över vad som hänt. Mikke får frågor om allt, och känner allt mer att det är en press från gubbarna som verkligen inte är rolig.

När natten tar över hörs slutligen ett kasande från botten av båten, och skovlarna slutar köra. Uppenbarligen har kapten nu kört så nära stranden han kunnat och det är nu dags för alla att hoppa i land. All packning stuvas ihop igen och det är knappt lårhögt (knähögt för Pocko) när gänget vadar in till land och de gör allt för att inte blöta ner sina persedlar och grejor.

"Jag väntar här om några dagar när gubbarna tittat färdigt. Om Ni vill att jag skall komma tidigare så tänd en rejäl eld och stoppa på rejält med surfnöske så blir det en ordentlig rök av allt. Nå, lycka till. Ja, då drar vi härifrån också då, Micke. Var inte orolig, det blir inte mer kolskyffel idag. De andra skyfflade i så pass så det räcker ända till varpan. Yngve drar upp riktlinjerna och lägger back i maskin.

När gänget ser sig omkring är allt helt enkelt väldigt mörkt. Utrustningen verkar ha klarat sig väl men alla är trötta efter mer än ett halvdygn på resa. Båten börjar pumpa sig utåt och när de har dragit sig loss från grundet rycker båten till och man kan åter höra gnället från gubbarna. Plötsligt hör ett plask från båten. Men inte mycket annat märks.

"zonen......" säger Martmardigan med en något avlägsen för att inte säga drömsk stämma. Hans dåliga humör är som bortblåst. Tänk så mycket skatter han kan finna här! Tänk så mycket det finns att lära sig här! I sitt eget lilla sinne är han den förste kunskapare att sätta sin fot här!! Han börjar redan på stranden att gladeligen utforka allt som ser spännande ut, dvs det mesta.

Aleta är något mindre entusiastisk över att befinna sig i Zonen, saker som dödar går det ju tolv på dussinet här. Hon har då ingen lust att dyka upp som ett rostigt fynd i någon krämares handelsbod.

"Så, då är vi nu här alltså! Jag föreslår att vi sätter upp läger här på stranden i kväll innan någon slår ihjäl sig i mörkret..."

Aleta sveper med sin IR-blick över landskapet för att försöka upptäcka någon närliggande fara. OOC: Slog 88 på Iaktagelseförmåga.

Aleta spejar av området runt stranden medan de andra tänder upp en liten brasa för att få ljus under arbetet med att ordna lägret. Hon ser att området runt stranden är kal och endast bebos av bråte och en och annan förskrämd gräsrot. 10 meter norr om stranden finns en liten grop vars botten är täckt av vatten. När hon vänder blicken ut mot båten igen ser hon att den har backat ut en bra bit och vänder därefter ut på djupare vatten igen. I svallvågorna ser hon dock en liten figur som vadar genom vattnet. Han tar sig upp 100 meter från sällskapet och sätter sig för att vila därborta. Intresserat försöker hon se om hon känner igen honom och det verkar minsann vara räven, Mikke Slug.

Mikke som överskattat sin storlek kryper fort upp på stranden med lungorna fyllda med vatten. Han ger ifrån sig några hotstningar innan han sätter sig på stranden och börjar krama ur sina kläder samtidigt som han försöker få en överblick av området.
 Han ser sig om en stund samtidigt som han rotar med fickan innanför sin rock och plockar fram en skinande fickplunta och tar en rejäl klunk. Hans blick fastnar sedan på "gänget" och Mikke ställer sig ansträngende upp och lyfter upp sig nätta utrustning och börjar långsamt röra sig mot gruppen.
 När han kommer fram slår han sig ner bredvid dem och fortsätter med att försöka torka sina kläder.
"Ja, jag vill ju gärna inte låta er slippa undan utan betalning... "
Han ger de andra en sneglande blick innan han i en snabb rörelse vänder sig om och flinar brett.
"Vi gör så här! Jag slår följa med er, eller rättare sagt, Ni beskyddar och förser mig med proviant samt att jag får...Hmm... 10% av allt Ni finner!"
 Mikke skrockar lite smått för sig själv återligen tar en stor mun tinner.

"Mikke Sluug... Du är allt bra slug. Vad får dig att tro att vi vill ge 10% till dig? Och förresten... mycket kan hända här i Zonen, bättre rävar än du har hamnat djupt i ett kolkmalshål och aldrig synts till igen..."

Med detta dåligt förtäckta hot stirrar hon argt på räven i några sekunder innan hon åter tar till orda:

"Bah... Om de andra vill ha med dig så må det vara hänt, men vår proviant och vårt beskydd har just blivit mycket dyrt!"

Aleta hjälper till att göra i ordning lägret för natten. Nog skulle hon kunna varva ner där hon står och går, men Aleta trivs bäst i en riktig säng eller under en filt när nattkylan sätter in.

Marinas humör blev slutligt förstörd av de tre gubbarnas avvisande reaktion på Martmadigans och Viktors dumheter, och hon tilbringade resten av båtresan för sig själv, tungt funderande på hur hon kunde få för sig att åka till en Förbjuden Zon med slika dåraktiga amatörer! Det är en sak - och inte just en enkel sådan fast det gått vägen hittills - att lämpa till konsekvenerna av deras värsta klantigheter när hon var på hemmaplan, så att säga, i Hindenburg. Men ute i Zonen bland silverne profeten vete vilka styggelser och faror..??

Just innan Marinas ensamma funderingar slog över i desperation anlände båten dock äntligen till sin destination, och hon insåg då med ett slag: Det finns ingen återvändo. Nu är hon tvungen att ta konsekvensen av sin egen - kanske övertjänstivriga - inblanding i den här skumma affären och göra det mesta av tillfället. Med en undertryckad svärdom klev hon iland, forberedd på det mesta..

Men än en gång slår verkligheten henne med undran: När hon hör plasket från båten är hon näst intill övertygad om att de där tre gubbarna ändå i alla fall faktiskt var dem på spåren - antigen fler av Drakes inhyrda hejdukar, fler PSIPO agenter med forntidspuffror eller kejsaren vet vilken interessfraktion som fått för sig att ha ihjäl hennes kumpaner - eller henne själv! - och som fann detta ögonblicket och den här öde platsen för mest lämplig att få dem att försvinna spårlöst utan att någon skulle undra avsevärt. Det skulle ju inte just bli första gången någon inte lyckades återvända från Musközonen, precist...

Hennes min avspeglar därför mer än just en aning skepsis som hon står där och tittar på den våta räven över siktkornen på de båda Skarprättarpistolerna.

"Betalning? Jaså du vill ha betalning? Jamän de' kan vi ju ordna me' en gång."

Hon stoppar undan den ene pistolen, plockar fram några blodiga krediter och slänger dom på marken framför Mikke.

"Sådär, du. Här får du betalning - tio spänn. Då ä' vi no' kvitt, tänker ja'. O' hur du sen tänker klara dej här i zonen ä' fysemej inte vårt problem så långt som de' ä' ditt. Eller hur, Mikkelille?"

Marinas röst är mer än en aning irriterad, men hon verkar slappna av lite grann medan hon pekar pistolen bort.

"Ja' håller me' Aleta - vi har inte inviterad dej me' på de' här. Nu har du i alla fall lite pengar o' köpa mat för. O' vem vet, du kanske även får beskydd om du visar dej nyttig - o' slutar me' sånt struntprat om betalning, procenter o' va' vet ja'."

Schackrandet verkar vara slut för Marinas del, då hon vänder sig mot de andra och frågar:

"Så långt, så gott - vartåt nu, då?"

Mikke ser aningen snopen ut när gruppen ratar hans, enligt honom, generösa erbjudande. Vem vill inte ha med sig en stilig räv i zonen?
 Han skiner sedan upp och ger Aleta ett stelt leende och väser vädjande fram mellan tänderna.
"Eh... Hehe... 10% Är inte så mycket, tänk vad mycket värdefullt som finns här ute... Och ni kanske vill ha lite schysta priser på era varor när ni kommer tillbaka, ja, vem fixar det om inte herr Sluug? Jag har stora kontakter borta i Hindenburg och ni kommer inte ångra er genom att ha mig vid er sida..."
Han ger sedan Marina en skeptisk blick och talar med aningen högre stämma.
"Och jag antar att ni även vill komma härifrån när ni är klara? ... Jag har hört en hel del hemskheter om Zonen, och man skall visst inte tillbringa allt för mycket tid här...  Och enligt mina kalkyler så borde det ta minst sex dagar att komma tillbaka till Hindenburg... Och det är lång tid här ute... Stället kryllar av Ekoxar och Domherrar!"
Han stoppar sedan in handen innanför rocken och plockar fram sin pistol från den gamla tiden och viftar överlägset med den innan han med ett leende fortsätter.
"Men jag vet också att den bästa medecinen mot Zonbestarna är just krut från den gamla tiden.... Och vad jag kan se så har ni inte mycket sådant, så ni tjänar nog på att ha med mig ändå... heh..."

Viktor som har haft fullt upp att kolla av omgivningen, tar nu till orda och vänder sig mot sällskapet när han hör Mickes skryt.

JAHA MINA VÄNNER, DU MICKE...  DU VET EN DEL OM OMGIVNINGEN, MEN ÄNDÅ INTE... DET ÄR MYCKET RIKTIGT DET DU SÄGER OM EKOXAR OCH ANNAT. MEN LIKVÄL, VÅGAR DU BADA I DESSA STRÅLNINGSSJUKA VATTEN?

FRÖKEN MARINA, HÅLL DIG BORTA FRÅN HONOM, OM DU VILL SLIPPA... VAD ÄR DET NU NI BRUKAR KALLA DET,  ZONRÖTA VAR DET JA. HAN LYSER SOM EN... ELD. PRECIS SOM MYCKET ANNAT JUST HÄR.

SKA VI VERKLIGEN SLÅ LÄGER HÄR? DET ÄR INGA HÖGA VÄRDEN, MEN NI MÄNNISKOR OCH MUTANTER BÖR NOG UNDVIKA DESSA PLATSER. VI KAN JU GÅ VIDARE SÅ SKA JAG FÖRSÖKA LETA UPP EN FRISKARE PLATS. MEN VI RISKERAR JU STÖTA PÅ NÅGOT OTREVLIGT, OCH DET ÄR INTE SÄKERT ATT STRÅLNINGEN MINSKAR. JAG HAR JU TIDIGARE BARA RÖRT MIG I ZONENS UTKANT, MEN JAG VET ATT STRÅLNINGEN BRUKAR ÖKA JU LÄNGRE IN I ZONEN MAN KOMMER.

Viktor vänder sig om och börja söka av omgivningen igen. Efter bara några sekunders sökande så vänder han sig åter igen mot sällskapet och börja skrika.

OM NI VILL SÅ KAN JAG KOPPLA MIN STRÅLNINGSAVKÄNNARE TILL MIN RÖSTMODUL. DÅ KAN NI FÅ EN BILD PÅ HUR OMGIVNINGEN SER UT.  JAG KAN DEMONSTRERA.

Viktor börja söka av strandkanten och några buskar samtidigt som han skriker.

LÅGT LÅGT LÅGT MEDEL MEDEL MEDEL LÅGT HÖGT HÖGT HÖGT LÅGT.

Han blir tyst och går tillbaka till sällskapet. NÅ! VAD TYCKER NI?

Aleta tittar skeptiskt på Viktor efter hans lilla uppträdande.

"Åhnä, så farligt kan det inte vara, Viktor. Vi är ju bara i utkanten av Musközonen enligt kartan..."

Hon tittar ut över det läger som nu faktiskt blivit uppbyggt.

"Själv skulle jag faktiskt vilja stänga av lite, även om jag kan hålla igång många timmar än. Men se på mörkret omkring oss, även med ljus skulle det vara farligt att bege sig på nattvandring."

Aleta är glad att hon nu slipper de där tre herrarna på båten i alla fall. Ta isär, henne? Undrar vad de sagt om hon tagit isär någon av dem och kikat inuti?

"Nåväl, Micke, nog känner jag till dina så kallade kontakter, men de kan inte hjälpa varken dig eller oss nu. Om du gör din del av arbetet och tar del av farorna härute, så kan jag tänka mig att ge dig en del av kakan, om det nu blir någon kaka... Kan alla skriva under på detta? Så att vi kan få något uträttat?"

Mikkes diskussioner med flickorna överröstas med lätthet av Viktors onödigt höga brölande. Mikke blir lite lätt chockad av Viktors skrikande, inte borde väl en enkel affärsuppgörelse göra att någon behöver höja rösten och skälla ut en, särskilt inte ensamma på en halvö i Zonen! När Viktor sedan fortsätter skrika om allt han har att säga så övergår chocken till en mer kronisk häpenhet. Med högerhanden hjälper han sin tappade haka upp till sin vanliga plats när han hör Viktor plaska omkring i vattenbrynet och vråla ut sina instruktioner. Ingen annan än Aleta ser honom dock.

Bakom Viktor ser plötsligt Aleta att vattenytan får liv. En 2 meter stor, platt varelse med käken på tvären, breder ut sig i vattenyten och hugger i Viktors fot precis när han börjar vandringen tillbaka mot gänget. Viktor är alltför upptagen med att lämna information, så han märker inte ens hugget. Eftersom varelsen inte heller har några riktiga tänder så blir det heller inte något märke på Viktors fot. En förfärligt slemmig avlagring befolkar dock Viktors högerfot, tillsammans med ovanligt äckligt och illaluktande sjögräs. Rex känner att han har ett alldeles för känsligt luktsinne för att behöva möta sådana fruktansvärda ting.

Innan Aleta har hunnit fiska upp sin bössa ur packningen har varelsen sjunkit tillbaka i vattnet och syns inte längre.

När Viktor började skrika hörde Marina ett ljud från vad som borde vara inåt landet. Det var ett kusligt, högt skri från några hundra meter bort. När Viktor sluta skrika hör även resten av sällskapet ljudet. Aleta vänder sig åt hållet som skriket kom ifrån men ser inget märkligt. Övriga känner en viss grad av desperation eftersom de i stort sett inte ser någonting. Rex och Marina kan dock ana snabba men rytmiska vibrationer i marken. Antingen det, eller också är det ytterligare ett lågt liggande ljud. Martmardigan tänder upp en pipa för att slippa de små snuskflyn som har vaknat upp efter Viktors lilla färd.

Mikke ser förvånat, eller snarare sagt skräckslaget, på när den stora.. saken flyger upp och biter tag i Viktor. Som tur var släpper den snart och försvinner ner i avgrunden. Mikke vänder sig om och skrattar nervöst men blir snart avbryten av skriet som får de strån som inte redan rest sig att resa sig och han blir som förstelnad. Han vänder sedan huvudet mot Aleta och talar med en darrig röst och ett stelt leende.
"Heh... B-bra start i alla fall... Hehe......"

han vänder sig sedan om och spanar eftre pråmen.... För säkerhets skull alltså...

Marina verkar inte alls nöjd med situationen.

"Vi kan stanna här o' riskera bli uppätna - eller vi kan börja leta efter henne o' riskera bli uppätna nån annanstans. De' va' ju ett val, de'..."

Hon drar på axlarna.

"De' verkar som de' kvittar hur som helst," säger hon, "men om vi ändå inte kan se ett himla dugg då kanske de' ä' bäst om vi rastar här tills solen går upp. Men ja' ska' inte låtsas va' nån zon-expert - va' tycker ni?"

Viktor smetar av slemmet på en grästuva och går sedan fram till sällskapet.
Han försöker tala tyst men lyckas inte, så det blir ändå ett vrål som ekar över vattnet.

DE KAN VI GÖRA FRÖKEN MARINA, DET ÄR ÄNDÅ INTE JAG SOM FÅR ZONRÖTA AV DETTA SLEMMIGA VATTEN.

JAG HAR MÅNGA GÅNGER RÖRT MIG I ZONEN NÄR JAG LETAT EFTER DET SVARTA GULDET... ALLTSÅ ASFALT. FAKTUM ÄR, ATT JAG FAKTISKT KLARAT MIG VÄL UNDAN ALLA FAROR. GENOM ATT HELT ENKELT BARA STÅ STILL, VARA HELT ORÖRLIG OCH LJUDLÖS. MEN Å ANDRA SIDAN SÅ ÄR JAG VÄL INTE SÅ INTRESSANT FÖR ETT MONSTER SOM KANSKE FINNS I DE HÄR SKOGARNA. JAG KAN SÄGA ER REDAN NU, DET BÄSTA SÄTTET ATT KOMMA UNDAN ALLA FAROR ÄR ATT VARA OINTRESSANT. INTE ORGANISK, INTE HÖGLJUDD..

JAJA, NOG OM DET, OM INGEN BRYR SIG OM ZONRÖTAN,  SÅ TYCKER JAG PRECIS SOM MARINA. VI VILA NU FÖRST, INNAN VI BÖRJA RÖRA PÅ OSS.

SKA VI SÄGA ATT VI STIGER UPP KLOCKAN 07:30? JAG KAN TA FÖRSTA VAKTEN.

Viktor går fram till kärran och tar fram ett tält som han börja sätta upp på en lämplig plats.

Fortsättning i Zonvandring


This message was last edited by the GM at 00:30, Fri 09 Jan 2004.