Mikke känner sig lite extra organisk när Viktor skriker ut sakerna man skall vara försiktig med. Alla tränger in sig i det ena tältet utom Viktor som stannar på vakt utanför och fortsätter med det andra. Inne i tältet dukas det upp för nattamat. Den torra föda som köpts in blir fantastiskt mycket godare med hjälp av den smakliga spis som Mikke glatt delar ut till de matätande i sällskapet.
"Ja, jag tog lite av maten som jag och gubbarna skulle ha, men jag har ändå hört att man inte behöver så mycket mat när man blir gammal" Den tryckta stämningen lättar betydligt av att få lite mat i magen och alla blir på ett strålande humör när de bäddar ner sig på de platser som tältet erbjuder.
Aleta blir dock väldigt villrådig. När hon skall gå och lägga sig och börjar ta av sig sina kläder så tänker hon plötsligt på att hon har glömt ta med sig sin nattsärk.
Hon kan ju inte gärna ta av sig naken här bland alla männen. Hon tittar sig oroligt runt och vet inte vad hon skall ta sig till. Och min aftontoalett? Jag måste ju borsta håret. När hon ser att Marina går och lägger sig med sina kläder på sig, bestämmer hon sig för att göra detsamma, men hon ligger och blir orolig för vad de andra skall tänka.
Visst är det oartigt och konstigt att gå och lägga sig med kläderna på tänker hon och tittar upp i tälttaket medan hon lyssnar på sina sovande kamrater. Hon stirrar ända tills hennes automatiska defragmentering tar överhanden och ögonlocken faller ner och stänger av all bildhantering.
Pssschyyy, Bzzzt, Klink, Schtosch Efter att ha vandrat runt några gånger runt tältet posterar sig Viktor vid sin skottkärra där han helt enkelt står under 4 timmar. När han är klar med sitt pass så kryper han in i tältet bort till Pockos öra.
"POCKO, DET ÄR DIN TUR ATT TA VAKTEN, SÅ SKA JAG KOPPLA AV MED LITE INTERN VÄGMÄRKESMEMORY. VAR BARA FÖRSIKTIG SÅ DU INTE VÄCKER NÅGON AV DE ANDRA."
Alla i tältet flyger upp vid Viktors vrål. Pocko, vars öron fortfarande ringer, knuffar bort Viktor och fortsätter sova. Aleta vaknar naturligtvis också av uppståndelsen, och känner hur hon fryser.
"Min sortering är ändå färdig, så jag kan vakta resten av natten"
Hon sätter sig huttrande och tittar ut i natten. Hon skrämmer upp sig själv när hon tänker på alla spillvittror, pykfläppar och slartväntar i sagorna hon läst under sin tid i Hindenburg. De lever alla i de allra djupaste skogarna och säkert också i zonerna. Så fort hon hör ett plask ifrån vattnet eller ett prassel från land rycker hon till. Timmarna förflyter och när morgonens grå strålar bryter igenom dimsjoken väcker hon de andra i gruppen.
Alla tar sig ut från tältet för att se
Zonen i all sin 'prakt'. En fläkt av historiens vingslag slår emot allihop som är i zonen för första gången, men för flera av dem avtar känslan väldigt snart när de ser det desperat tråkiga landskapet i området. Till och med de små, härdiga tallkottabuskarna ser grå ut i morgondiset.
Faktum kvarstår dock. Nu är de här och det är dags att hitta Sirina.
"VI KAN LIKA GÄRNA GÅ IFRÅN DEN HÄR PLATSEN I ALLA FALL", skriker Viktor.
"JAG HAR NÄMLIGEN KONTROLLERAT ATT DET INTE FINNS NÅGON ASFALT I NÄRHETEN.",
