"Tjoohoo! Där fick han så han teg!"

Aleta är vild av förtjusning och nästan hoppar runt i sörjan. Hon låter de andra klättra upp först innan hon själv följer efter. Under tiden laddar hon om geväret, bara ut i fall att kolken kommer tillbaks.

"ARGH,grrr,morrrr,spot,grrrr,"
Rex reser sig upp ur den illa luktande ler-sörjan. Han spottar, fräser och morrar om vartannat.
"Grrrr, det luktar,grrr, rubbit avföring,grrr,här,grrr"
Rex med sitt kännsliga luktsinne, försöker hålla sig från att kasta upp en kaskadspya. Han fräser för att göra nosen ren från lersmack.
Om inte fisken är kvar så klättrar han upp på repet, för att ta sig till markytan.

"Jaha, så det här är zonen..."

Marina tittar på de andra när de en efter en klättrar upp ur gropen medan hon laddar sina skjutjärn.

Pocko kommer upp efter att alla de andra hjälper till att hålla emot och när det sedan är dags för Viktor får han lyftas upp. Repet skalade den lilla busken när han själv försökte dra sig upp.

Gegga och gojs rinner från dem som varit nere i gropen, leran kommer snart att torka om de fortsätter vandringen utan att tvätta av sig.

Mikke är minst sagt bekymrad över att hans fina kostym har blivit smutsig och nu har han till och med gegga i skorna. När han tar av sig sitt plommonstop ser han att han har fått en fläck även där. Han tar genast itu att tvätta bort åtminstone det märket.

Aleta ser att Viktor är en smula trasig, Aleta konstaterar själv att hon har fått märken i syntethuden på benet, förutom detta är kläderna också skadade.

Marina kluckar när hon ser sina leriga kamrater stiga upp ur underjorden.

"De' där klarade vi ju ganska bra," flinar hon, tydligen nöjd, "de' bådar bra för vårt vidare framfarande här i zonen."

När hon laddat upp alla sina vapen stoppar hon undan dem och fortsätter, med en orolig blick mot bitmärken på Viktors ben:

"Men vi får no' hellre komma vidare innan allt oväsen lockar till mer zonvarelser. Ä nå'n för skadade för o' fortsätta?"

DET ÄR INGEN FARA MED MIG... Skriker Viktor när han tittar ner på sitt skadade ben. MEN JAG KAN BEHÖVA EN SERVICE GANSKA SNART.  LÅT OSS LETA UPP ETT LÄMPLIGT STÄLLA ATT VILA PÅ.

Viktor hakar fast sin slägga på ryggen och börja traska iväg från platsen. Han verka mentalt helt oberörd av det som nyss har hänt.  Ni märker därimot att han haltar, och hans skadede ben blixtrar och fräser intensivt när han sätter ner foten i leran. Samtidigt i all uppståndelse börja Viktors skärm åter igen visa rörliga bilder och ni hör hur forntida musik spelas upp från Viktor. (Det ända ni förstår av det som visas på skärmen är en man som ser ut att byta hjul på ett konstigt fordon...)

Marina vänder blicken mot Aleta medan hon funderar på vad en 'söörvis' kan vara för en pryl - förhoppnadsvist går det att hitta här ute i zonen..? Kanske Viktor själv eller kanske den fornsakskunnige Martmadigan vet? Hmmm...

"Du då, Aleta? Ä' du okej?"

När alla har kommit upp, lossar Rex på repet och stoppar ned det i sin ryggsäck igen. När han gjort det försöker han strycka av det mesta av leran genom att släppa sig själv runt på backen. Han rensar även sina klor från fiskfjäll.
När han är klar morrar han.
"Grrr, ok,grrrr, dax att dra,grrrr,nu"

Viktor som nu kommit ett 50-tal meter bort från dom andra vänder sig om och börja plötsligt skrika.

DET ÄR NOG BÄST ATT NI ÖKAR TAKTEN LITE MINA VÄNNER. KOLKMALARNA ÄR KÄNDA FÖR SINA ÖVERRASKNINGSANFALL. HELT PLÖTSLIGT KANSKE DEN HOPPAR UPP UR LERAN OCH SLUKAR FRÖKEN MARINA ELLER NÅGON ANNAN LITEN... TÄNK PÅ DET.   DESSUTOM FÅR NI ALLA ZONRÖTAN SNART OM NI STANNAR KVAR I DEN HÄR LERVÄLLINGEN.

Viktor vänder sim om och börja halta iväg igen.

"eh jao...mina kära vänner automater om ni eh.....jao om ni skulle vilja så skulle jag kunna ta en titt på er och ja. ja, alltså se vad jag kan göra?"

Martmardigan får något i blicken när han erbjuder sig att laga automat om det nu skulle behövas Av alla ting från forndom är det ändå inte automaterna som tillhör kronan av deras verk? ja absolut. I varje fall om man frågar Martmardigan men det gör väl ingen och det har ingen heller gjort. någonsin. Tom bland sina kunskaparkolleger anses han vara en ganska vettlös person kanske mest på grund av sin sociala oförmåga. Det är ju faktiskt så att det inte alls är något fel på hans intellektuella förmåga hans hämningar ligger på ett helt annat plan. Galenskap? nja. kanske det. Martmardigan själv ser det dock inte alls så. Är det något han förstår sig på så är det sig själv det ärt bara resten av världen som är så förtvivlat förvirrande och omöjlig att förstå sig på.

"Jag är helt ok, go' vänner, bara en liten reva här på benet. Viktor är mer illa däran än jag."

Aleta skrapar bort den värsta smutsen med borsten från sin skoputsarlåda. Sedan trippar hon snabbt efter Viktor.

Återigen travar Viktor iväg, med Mikke tätt efter. Den lille räven verkar verkligen intresserad av att ligga i täten vid vandringarna.

Viktor vandrar och vandrar och efter en halvtimmes linkande sätter han sig plötsligt ner vid en gammal ruinvägg. Under vandringen har landskapet ändrat karaktär. Det grå diset är fortfarande intakt och det grå i marken har inte ändrat sig speciellt mycket heller. Däremot har slätten blivit något mer kuperad med kullar och enstaka lämningar av hus som sticker upp ur dessa på sina ställen.

Martmardigan har under färden tittat girigt på Viktor som stapplar fram och hoppas på att få ta hand om hans ben. När nu Viktor sätter sig ner går han fram och erbjuder åter sina tjänster. När han sitter och hukar gör Martmardigan plötsligt en upptäckt. Mitt allra första egna fornfynd! tänker han när han finner en smutsig liten bärsäck i plastics. När han omsorgsfullt har tvättat den i en vattenpöl visar det sig att den har ett ritat mönster. "EN FORNTIDA ÅTTA" ropar Viktor när han ser den lilla tingesten.

När de andra sätter sig ner börjar Marina snoka runt i omgivningarna. Hon vandrar i cirklar när hon snart hittar ett stort hål som går in i en kulle. Utan att stiga in ser hon att väggarna runt hålet verkar vara av sten. Rex rusar fram och känner på lukten att det verkar fuktigt därinne.

"Mnjahadå", muttrar Marina när hon tittar in i den mörka hålan,

Hon tittar på hund/katt/järv/iller/varg/ellervilketnuhanär-mutanten och frågar:

"Va' säger du, Rex? Luktar de' monster här?"

När svaret visar sig vara 'fuktigt' nickar hon, ber REx fortsätta spana in hålan, och går tilbaka efter de andra.

"Ja' tror vi hittat en bra lägerplats - en håla under ruinerna. Ja' menar, vi kommer no' säkerligen behöva nå'nstans o' vila då o' då, vi kan inte avsöka hela zonen på en enda dag. Nåmen, där inne skulle vi no' kanske kunna inrätta nå'n sortens basläger dit vi kan återvända när så behövs."

Marnia ser eftertänksam ut medan hon plockar upp en oljelykta från skottkärran och kollar att det finns olja på den.

"Om inte nåt annat monster redan bor där, förstås - Pocko, vi kanske behöver stora skjutjärn ifall de' bor nåt monster där redan. Du me', Aleta, men hål dej i bakgrunden me' geväret om de' går."

"Mikke, ä' du snäll o' ta' me' den andra lyktan, vi kommer behöva masser me' ljus! Har nå'n tändare?"

"Viktor, vi behöver veta om de' finns risk för zonfeber o' zonröta - förlåt, va' var de' du kalla' de'? - jovisst, om de' finns strålning här. Vill du va' snäll kolla?"

"Martmadigan, du kan väl ta' me' skottkärran dit? Om hålan är ledig blir den no' ett bra ställe o' fixa Viktors ben i lugn o' ro - o' kanske även fika."

"Då så! Är vi klara? Jamen kom då, så går vi o' kollar!"

När Marina har gett alla att göra och lyktan är tänd vänder hon på klacken och skyndar tillbaka til Rex och hålan, förhoppnadsvist med de andra hack i häl.

Pocko sätter sig pladask på marken. Han ser till att ladda sina gevär medan han nynnar lite.
"Daumdidumdamdam..hmm...damdam...rajdadam..."
När han är färdig med sina gevär ser han sig om runt landskapet och på sina vänner. Han börjar så smått att pilla bort stora skorpor av torkad lera som sitter fastklistrad på kroppen.

"Grrr, har du,grr,med dig, lljus,grrr,bra"
Rex känner sig lite ivrig att utforska hålet.
Han sniffar omsorgs fullt längs öppningen och sedan in i mörkret, för att försäkra sig om att det inte ligger någon "fiskbest" eller dyl i bakhåll där inne.
Då han ändast känner lukten av fukt, annser han att det är relativt fritt fram att gå in.
This message was last edited by the GM at 11:55, Fri 16 Jan 2004.

Rex kan inte hålla sig. Nosen stoppas in i mörkret och drar några ordentliga andetag.

Hmmm, det här ÄR ett fuktigt ställe. Men det är något mer. Det luktar, sniff, sött...

Rex krafsar lite i jorden och luktar på det innan han nyfiket tar sig in i mörkret. Det är verkligen mörkt inne, men det bryr inte Rex sig om, han traskar, om än försiktigt, rakt in i öppningen samtidigt som han snusar i luften.

Jodå, söt lukt... bränd rök, som Martmardigans pipa, men sötare... och inte var det idag... snarare... 3 dagar sedan...  2 olika personer...

Rex, som kryper på alla fyra, sätter ner sina klor i en kall vattensamling i grottan och rycker upp labben snabbt igen. Han placerar dock ner den igen och fortsätter gå. Han hittar ett litet snidat rör, som är lite mindre i ena änden. Den luktar starkt av söt, bränd rök. Hans ögon ser sedan en spöklik, blekljus sak 1 meter fram. Försiktigt tar han sig fram mot den och luktar för att försöka förstå vad det kan vara, men märker att det bara är algerna som växer på den som luktar. Den vita tingesten som är är fyrkantig med runda kanter. Lika bred som hans axlar är breda och lite mer än hälften på andra hållet.

Marina kommer med lyktan och lyser upp rummet. Rex vänder sig först bort från ljuset, men fortsätter sedan att undersöka sin vita tingest. Den känns som en skål, men i botten av skålen är det ett hål som Rex får igenom 2, nästan 3 klor. Den är hård som sten och hans klor gör ingen skada på den.

Rummet som de befinner sig i har ganska högt till tak, mer än 2 meter i mitten. Det är ett fyrkantigt rum, som man säkert får plats 6 personer i, om inte Pocko är med, såklart. I mitten av rummet finns dock en vattenpöl som är lite drygt en decimeter djup och som är ca 2 meter lång.

I ljuset framträder också ett par fågelfjädrar med märkligt bjärta färger. Rex luktar på dem och känner att de inte alls luktar fågel. Snarare fett och smuts.

Ett ytterst märkligt grotta, tycker Rex och riktar sin uppmärksamhet mot dom konstiga fågelfjädrarna, humm...undra vad detta kan vara. Tänker djurmutanten medans han noggrant undersöker dom.
"Grrr, märkliga,grrr,saker det här,grrr"
Han tar sig även en extra titt (och sniff) på det snidade röret, för att kanske få något hum om vad eller vem det tillhör.

Med lyktan i ena handen och en pistol i den andra väntar Marina i öppningen til hålan på att Rex sniffat färdigt - även hon känner den rökigt murkiga lukten i rummet men har svårt at identifiera den. Jag hoppas Rex vet vad det är..., tänker hon i det tysta hoppet att lukten inte tillhör ännu ett fruktansvärt zonmonster.

"Va' säger du då, Rex? Va' ä' de' som luktar så, så - rökigt..?"

"Grrr, det är någon sorts, grr,  rökverk. Det här, grrr är nog en sorts pipa, morr" säger Rex och Martmardigan nickar jakande.

"Det har, grrr, suttit två personer här för, grrr, tre dagar sedan, Grrr"

"Hmmmmm," morrar Marina eftertänksamt, "då kan vi me' någon säkerhet utgå ifrån att dom använde hålan här som krypin o' även att vi kan använda den - om vi bara passar på o' postera vakt ifall dom skulle återvända."

Hon håller upp en av de funna fjädrarna mot dagsljuset utanför för att studera den.

"Säg - vet nå'n av er vilken sorts fågel den här skulle tillhöra?"

"Äggahöns" säger Mikke och slickar sig om munnen.

"Men fjädrarna är färgade. Det är ingen fågel som har sådana färger. Äggahöns kan ju vara gula men inte så klargula som de här. Den röda är också alldeles för röd. Dessutom ser man färgkladdet på dem."

Marina nickar.

"Me' andra ord: De' ä' nån sortens utsmyckning eller del av nå'ns klädsel. Några ideer?"

"eh jao...Viktor jag skulle kasnke ta och kolla över dig innan vi riskerar att dra oss in i ja...eh? fler. ja, fler läskigheter. Va inte orolig jag lovar att göra mitt bästa!"

Martmardigan skiner som en sol när han äntligen fått en chans till att visa vad han duger till!

DET FÅR DU GÄRNA GÖRA,  DU KAN LÅNA MINA VERKTYG. Viktor blir glatt överraskad någon vill och kan reparera en robot.  Det är bara Viktors lärare, mentor Klas Kammar som klarat av det tidigare.

Viktor plockar fram sina verktyg.

JA, DÅ ÄR DET BARA ATT FÖRSÖKA...

Pocko märker snart att de andra samlas borta vid öppningen. Efter att ha plockat bort stora delar av den intorkade leran reser han sig upp och traskar bort till dom andra.
"Jahaja! En öppning. Kanske kan vi bo där? Eller ska jag spränga skiten i luften... jag menar om det kanske finns nått konstigt monster därinne eller nått!" Pocko ställer sig bredbent och lägger alla sina armar i kors.
"Jaa du Martmardigan, du kanske kan fixa den dära automaten... han har ju en del fel om man säger så." Pocko blinkar överdrivet mot Martmardigan och flinar lojt.
"Heheh ...hihi" Pocko kan inte låta bli att fnittra åt sitt lilla skämt.

"Hallå där! Den där vita saken har jag sett förr, tror jag... Är det inte dylikt som rikt folk betalar höga summor för? Den kanske är värd en förmögenhet?"

Något ivrigt letar sig gradvis in i Aleta's tonfall. Ett första, nåja, andra fornfynd på kort tid, men kanske ännu mer dyrbart.