Viktor står upp en bit utanför öppningen och plockar fram en mejsel ur en lucka och ger den till Martmardigan. Martmardigan ställer sig på huk och kör in mejseln mellan en platta på Viktors ben och börjar bända. Han får snart bort skyddsplåten och han lägger den försiktigt på marken. När han vänder sig tillbaka mot Viktors lår ser han alla kablar och hydraulik som rör sig inne i benet och han blir fullständigt överlycklig när han ser den forna mekaniken. Han blir sedan servad med hammare, avbitare, nyckel och andra verktyg. Plötsligt blir han dock villrådig när han hittar en koppling mellan led och elektronik.

"HÄR, EN MEKRONOIDVERTUGOT MED ZHENTISK FATT. ELLER 'SJANK' SOM DEN BRUKAR KALLAS", assisterar Viktor.

Efter några timmar skruvar Martmardigan fast den sista lårplåten igen och han verkar vara väldigt nöjd med sitt arbete. Till Pockos besvikelse rör Martmardigan inte ens Viktors huvud.

"Sådär, som ny igen. Men om jag hade haft lite färg så hade jag fyllt i några av reporna" säger Martmardigan och efter en ordentlig kontroll av Viktor slappnar han av igen. Han tittar på sina händer och tänker drömmande för sig själv. Mekadoktor, automatläkare, robotikspecialist, jag undrar vad man skall kalla sig.

Under tiden plockar Aleta ut den vita 'skålen' och börjar undersöka den riktigt ordentligt. De misstankar hon haft om vad det är kommer snart till en klarhet.

"Det här är en rengöringsbehållare. Förr i tiden fyllde människorna de här med vatten och de plägade därefter tvaga sig i armhålorna med vattnet.

Jag har dock aldrig sett ett så här fint exemplar, bara några repor och småsprickor på undersidan"

Aleta verkar vara mycket säker på sin sak.

Flera timmar har ju gått, och morgonen har gått över till eftermiddag innan Viktors reparation är färdig. Solen visar sig dock inte, det enda som skiljer är att grånaden är mindre mörk.

Marina vill fortfarande ha ett besked om någon annan tycker att grottrummet/husrummet skall användas till samlingsplats. Om det skall användas får man nog tömma ut vattnet på något sätt. Vad gäller fjädrarna är det inte någon som har en aning om vem som kan tänkas ha haft sådana på sig. Inte ens Viktor har träffat någon med fjädrar på sig.

"DET ÄR INTE VINGAR OCH FJÄDRAR SOM BEHÖVS FÖR ATT FLYGA UTAN ETT REJÄLT JETAGGREGAT, SOM VI SKÄMTSAMT BRUKAR SÄGA"

"HA-HA-HA-HA-HA" Inte heller den här gången fungerar Viktors monotona skrattsyntes speciellt bra, och skämtet blir inte heller mycket bättre av Viktors helt mimikfria ansikte.

Rex tittar om det är möjligt att leda ut vattnet på något sätt, typ gräva en fåra eller dyl. I så fall börjar han, ståendes framåtböjd, att gräva ett Dränerings dike så att lera och jord stänker omkring.

Dräneringsvarianten funkar inte speciellt bra, men efter ett ordentligt grävande och skvättande har Rex ändå tömt pölen på vatten. Det tar inte mer än en stund när han dessutom hinner gräva in lite torrare sand och lägga den på marken. Nöjd med sitt arbete lägger han sig i grytet och pustar ut en stund.

Rex gör sig hemmastad och gör i ordning en liten sovplats åt sig själv, med hjälp av sin ryggsäck som kudde och filten som underlag. Han lägger sig sedan till ro och vilar.

Pocko surar lite för att han ännu en gång nekas att spränga. Konstigt? Ingen annan som verkar förstå tjusningen med en rejäl smäll! Han muttrar lite för sig själv när han klampar in i den nya boningen. Han gör sig hemmastadd genom att slänga ner sin utrustning på 'golvet' och 'släppa väder' med en rejäl knall och med ett fånigt flin på läpparna.

"så Viktor hur funkar ditt ben tycker du? nöjd? eller ska jag ta en titt igen kanske eller jao....eh,ja, hoppas du är nöjd."

Martmardigan är glad som ett barn som precis fått godis avsin mamma fast än det inte ens är i närheten av lördag ännu. Tänka sig att han fått laga en automat!!! Lyckan är total. Nöjd som bara den konstaterar han snabbt att han nog skulle kunna göra sig en hacka på att öppna ett automat hospital när han återvänder till Hindenburg där han i egenskap av Meckurg kan hjälpa andra stackars automater i nöd. Meckaurg, meckurg? ja varför inte? kallas inte de andra, de dära medikusarna som rotar i de levande för kirurger vill han minnas eller är han bara ute och vimsar?

"Martmardigan förste meckaurg av hindenburg....." drömmer han högt inte ens medveten om att han säger det där sista högt och tydligt. Ja minsan det skulle vara något det och då skulle de andra få se! alla de som avfärdat honom som virrpanna och galen i hela hans liv! äntligen kanske hans mor och far skulle erkänna sin son som en duglig och handlingskraftig karl. eller karl? är inte det ett namn...äh. Strunt sak samma. Och vad hans syskon skulle bli avundssjuka!! Vad har hans äldre bror lyckats med? förutom att vara namnet bakom den smaksatta succen F. jaeghers tokjos? och hans syster som ränner efter den dära explorator uttern Adela eller vad det nu var och hoppas upptas bland de där kejserliga viktipettrarna. Nä de ska allt få se!!

Viktor blir så glad som en robot bara kan när han upptäcker att hans ben åter har fått en duglig funktion. Han reser sig upp och börja gå runt runt i en liten cirkel. Efter någon minut stannar han och börja skrika.

SÅDÄR JA, NU HAR JAG GJORT DOM SISTA INKALIBRERINGARNA. DET GJORDE DU VERKLIGEN BRA MARTMARDIGAN. DU SKA FÅ FINA LOVORD FRÅN MIG, OM DU NÅGON GÅNG SÖKER JOBB PÅ EN V62C-SERVICESTATION.

Viktor går sedan och hämtar dom färgade fjädrarna för att ta en närmare titt på dom. Han går sedan och ställer sig utanför grottan.

JAG TAR VÄL DEN FÖRSTA VAKTEN DÅ...

Av en anledning som endast Viktor vet svaret på ställer han sig på vakt utanför deras provisoriska läger mitt på eftermiddagen. Rex snusar så sött inne i det lilla rummet som nu är något torrare än tidigare.

Några av de andra kan inte stillasittande bli kvar utan börjar vandra runt i omgivningarna, noggrannt kontrollerande att de inte faller ner i några kolkhål. Turligt nog hittar de bara ett, men det verkar vara övergivet. De beslutar sig dock för att inte hoppa ner och undersöka det närmare.

När kvällningen ändå kommer bestämmer sig alla för att återvända. Aleta kan se Viktors värmesignatur nästan en kilometer bort då hon tar en titt västerut. Hon lyckas då få syn på något märkligt. Hon ropar till de andra att stanna och springer bort till vad som först verkar vara en 2 meter hög, naturlig kulle. Nedanför ligger dock en hacka och en spade. Träet är intakt vilket torde betyda att de inte kan ha legat där mer än max några år.

I den breda gropen som är grävd ser hon att i kullen sitter det en stor port av metall, och på utsidan sitter ett antal spakar. Marina lägger märke till att det är skrapmärken i marken efter porten.

"Märkligt! En port här?", säger hon, halvt för sig själv. Hon studerar metallporten ingående, särskilt de spakar som pryder utsidan, vad kan de ha för funktion?


"Vad kan det vara tror ni? Kanske bor det någon här? Ska vi knacka på?"

Ett svagt minne om oväntade besök och en märklig dryck dyker upp i Aletas positronhärva till skalle.

Dörren är efter Aletas närmare undersökning bastant. Av den dova resonansen efter Aletas handskbeklädda knackning verkar den vara i solitt järn. Marina lägger märke till att olja har runnit från fästpunkterna för de stora metallspakarna. Troligen verkar det vara någon typ av öppningsmekanism.

Troligen är det ett visst mått av nyfikenhet som får Aleta att kasta all försiktighet i Malsjön, när hon greppar tag i spakarna och försöker öppna metalldörren. Kanske man ska vrida på spakarna?

När Marina äntligen hinner ifatt Aleta borta vid järndörren svär hon tyst åt Aleta hunnit trampa ner de flesta spår som kunde funnits där och kanske givit dem en indikation om hurvida Sirina varit här nyligen. Men det finns fortfarande en möjlighet...

"REX!" kallar hon, "vi behöver din fina nos här!"

Medan hon väntar på att Rex skall infinna sig passar hon på att varna Aleta.

"Försiktig nu, Aleta - vem vet vilka forntida larm och säkerhetsanordningar som kan finnas här?"

Hon gör dock inget mer för att förhindra Aleta i att försöka få upp dörren, Marina är lika nyfiken som hon. Men när/om Rex dyker upp ber hon honom ta en sniff.

"Rex, kan du lukta om Sirina varit här?"

Viktor blir givetvis nyfiken när han hör Marina kalla på Rex. Han följer med bort till kullen som Aleta har hittat. När Viktor får syn på metalldörren och spakarna blir han väldigt intresserad, av vad det kan vara. Måhända, kanske kan det finnas härliga vägverksmaskiner innanför porten tänker Viktor.

VARFÖR SA NI INTE TILL MIG, FRÖKEN MARINA? DET HÄR KAN JAG LÖSA LÄTT.  JAG TROR DETTA ÄR EN DÖRR SOM MAN BRUKADE HA DÄR MAN FÖRVARADE VÄGVERKSTILLBEHÖR.

Viktor stövlar mot dörren och kliver nästan på stackars Rex, som nu ligger och spåra på marken. Han tar en närmare och ingående titt på dörren.

"Heheh" Pocko skrattar lite och tar ett skutt ner i gropen till Aleta.
"Lilla flicka! Jag ska hjälpa dig att öppna dörren"
Säger han malligt när han tränger säg in mellan spakarna och Aleta. Han tar tag i spakarna, med alla sina händer, och börjar slita i dom. Hans händer vrider spakarna i alla möjliga och omöjliga riktiningar.
Klink, klonk, skrap, bräck!
"Håhåhå, då ska vi se här!"

"STOPP!!!!"

Marina ropar gällt åt de andra då alla verkar stå på varandra för att komma åt dörren.

"Ni är ju fysemej inte kloka! Att hoppa runt ovanpå varandra sådär!!?!" Ni håller ju pumpansprutamej på o' trampa bort ettvart spår som finns kvar!! Har ni glömt varför vi ä' här??!? Vi ska ju fysemej inte klampa runt som förmökade idioter o' försöka ta' dö' på oss själva vid vartenda skitkrattastövlande tillfälle som ges, eller hur?? KOM IGEN NU, PÅGAR - sätt kraft på takvåningen o' TÄNK!!"

Hon börjar långsamt lugna ner sig men hennes irritation märks tydligt i hennes fortfarande svagt darrande röst.

"Pocko! Viktor! Aleta! Gå BORT från den där dörren tills Rex sniffat färdigt."

De tvåochetthalvt sekund som går innan någon reagerar är alldeles för lång väntetid för den upphetsade Marina.

"JAMÄN GÖR DET NÅN GÅNG, DÅ!!"

Hon skakar uppgivande på huvudet och morrar lågt framför sig.

"...förmökade klantskallar...!"

OOC: Heh - Marina kommer få riktiga spader av det här gänget. He, he... Och det är mestadels Viktors och Pockos förtjänst. Bra rollspelat, grabbar, det är ju riktigt roligt, det här...

Pocko kasar glatt ner i gropen och greppar tag i handtagen och börjar bända, tillsammans med Aleta. Aletas luktsensorer känner en oroande doft som uppenbarligen verkar utsöndras från Pockos fyra armhålor.

Marinas gälla röst lyckas inte bryta igenom den målmedvetenhet med vilken de båda arbetar med dörren. Trots uppbådande av alla krafter lyckas de inte rubba dörren innan Viktor kommer springande med Rex. Rex kommer knappt åt att sniffa eftersom det nu trängs 6 par fötter i det lilla hålet.

"Grr, det luktar mest jord nu, morr" säger Rex.

Pocko har under resans gång greppat tag i en av spadarna utanför, men utan att lyckas bända upp handtagen i alla fall.

Viktor tar sig en titt på dörren men ser inte speciellt fundersam ut.

"SOM JAG TRODDE. EN KARABINDÖRR AV KLASS RT. TURLIGT NOG FICK JAG REDA PÅ AV MIN RÄDDARE KLAS KAMMAR ATT DE HÄR VAR INTE SÅ OVANLIGA EN GÅNG I TIDEN. HAN HADE SJÄLV SETT FLERA AV DEN HÄR SORTEN PÅ SINA VANDRINGAR. DE ANVÄNDES OFTA FÖR MILITÄRA HUS, MEN KUNDE LÄTT HA ANVÄNTS FÖR ATT SKYDDA SÄRSKILT KÄNSLIG VÄGVERKSUTRUSTNING, ENLIGT KLAS KAMMAR, MIN RÄDDARE. DE SKULLE KLARA AV EN DIREKT TRÄFF AV EN BETONGBORR AV KLASS 3AGD UTAN ATT GÅ SÖNDER. VARFÖR MAN NU SKULLE ANVÄNDA EN BETONGBORR MOT STÅL, SOM DET ÄR DET HÄR ÄR GJORT AV?

DÖRREN KAN ÖPPNAS GANSKA LÄTT MED HJÄLP AV DE HANDTAG SOM FINNS PÅ FRAMSIDAN, BARA MAN FÖRST GÖR EN REPETERRÖRELSE AV HANDTAG B I MOTVÄND RIKTNING. LÅT MIG DEMONSTRERA...

Viktor tar tag i ett av de handtag som Pocko håller i, och gör en knyck i fel riktning, och plötsligt är det förhållandevis enkelt att vrida handtagen. Med ett par rejäla knäckande läten öppnas dörren och Rex som luktar runt ovanför gropen känner en rejäl vindpust komma ut från dörröppningen. Det är en svag, men ändå distinkt frän stank som kommer ut med den första pusten. Han kan dock inte bestämma vad det är för något. Det är dock bara han med sitt eminenta luktsinne som alls lägger märke till den.

Pocko sliter upp dörren så mycket han kan, och lyckas göra en öppning som till och med han skulle kunna tränga sig in genom.

Det är beckmörkt innanför dörren, och eftersom solen går ner får de heller ingen hjälp av något ljus utifrån. Aleta tar ett par steg och tittar in i dörren.

"Det finns ett rum här bakom!" fnissar Aleta uppspelt

Marina som inte har riktigt samma fäbless för att göra galna saker utan att ha ordentligt på sig på fötterna innan tänker på att all utrustning fortfarande ligger i det andra huset, 1 kilometer bort. Det här skulle ju bara vara en liten promenad i närområdet...

"Grrr, någonting,grrr,luktar skumt,grrr"
Rex kickar in i hålet, samtidigt som han sniffar. Han är nu mycket nyfiken på vad detta är och vad som finns inne mörkret.

Aleta smyger in i skuggorna bakom porten med IR-sensorn fullt påslagen. Hon tar sig fram någon meter och spanar efter ovanligheter. Efter några sekunder kommer hon på att de andra inte kan se i mörker, och att det kanske vore bäst att hämta lamporna.

Ljudlöst tassar Aleta in i det lilla rummet. Hon ser en nästan likadan dörr där inne, som liknar den tidigare. Rummet är torrt.

"Iiiiiiih" skriker hon plötsligt till.
This message was last edited by the GM at 11:52, Thu 22 Jan 2004.

När Marina märker att hennes utskällande inte tjänar något annat ändamål än att göra henne hes drar hon på axlarna. Det är ju tydligt att höra att Viktor har koll på hur dörren skall öppnas, så istället plockar hon fram lyktorna, tänder dem, och när dörren går upp ger hon strax en till Martmadigan och drar en pistol.

"Ja' kan väl tänka mej att du vill följa me' in? Ja' också..."

Aletas skrik får Marina att vrida sig runt med pistolen i klarposition.

"Va' ä' de'?"

"Grrr, någonting,grrrr,luktar fränt,grrr"
Rex väntar på att någon skall tända en lyckta så han kan gå in och hjälpa sin skrikande vän.
"Grrr,skynda,grrr,då och,grrr,tänd lamporna,grrrr"
Mutanten börjar bli ivrig och nästan hoppar på stället.

När skriket hörs sätter Marina igång att tända en lampa, som hon hade tagit med sig på vandringen för säkerhets skull.

Viktor reagerar dock direkt när han hör Aletas skrik. Han avbryter sin undersökning av dörren och tar några steg direkt in i mörkret, men ser inte ett smack. Aleta hoppar bakom hans rygg och pekar (något som han heller inte ser) framåt.

Iiiiiiih, monstret rör sig! Aletas kretskort har inte riktigt fått in funktionen om det kommer ett monster mot dig, spring. I stället står hon kvar bakom Viktor.

Viktor står kvar ett par steg in i rummet när Marinas ljuskägla lyser upp det lilla rummet. Martmardigan, Mikke och Pocko som står utanför ser bara ljusspelet från Marinas lykta innanför dörröppningen, Rex däremot står i dörröppningen och stirrar stint in i mörkret som nu lyses upp.

OOC: Visst är jag egentligen för snäll när det gäller Er utrustning? :) Resten av utrustningen ligger dock kvar i det andra 'huset'. Med sig har gänget bara sina kära vapen (och annat som man rent logiskt MÅSTE ha med sig. T ex Pocko med sin kruttunna på ryggen :) ).

"FRYS!"

Instinktivt släpper Marina ut det reglementerade polisanropet och höjer sin pistol mot den mystiske varelsen. Hon håller sig dock för en säkerhets skull bakom Viktors skyddande metallkropp.

"Polis! Va' ä' de' som pågår här? Stå still o' förklara dej eller ja' skjuter!"

Pocko drar iväg en kula i luften. BLAM!
"Hehe" Han klampar fram mot dörröppningen och riktar sina puffror in mot mörkret. Han tittar finurligt mot Marina och viskar.
"Vad säger du? Ska jag rigga upp tunnan?" Han blinkar flörtigt mot henne.

Viktor sträcker ut armen och vinklar upp handflatan mot varelsen. Han slår på sin saftblandare och börja skrika.

STOPP! I VÄGVERKETS NAMN.  HAR DU TILLÅTELSE ATT BO SÅ HÄR NÄRA E4,AN. ?  VISA DITT INTYG...

OOC: Viktor har en inbyggd karta över vägnätet i zonen.  Dessvärre så är det en karta över gamla vägar som inte finns längre.  Tänkte bara informera er över ETT av hans konstiga agerande som uppstår ibland.  :)