Martmardigan den lycksalige gör något ingen trott om honom. Nä!! Svin äte mig så ska inte ett monster eller missfoster eller vad det nu kan vara stoppa honom ifrån att undersöka denna vad han tror bunker!! nähä minsann då har monsteraset inte räknat med honom.

Martmardigan drar sin pickadol och plöjer ner och förbi de andra fast besluten att skjuta monstrumet i småbitar. Visst är han lite rädd men han har då inte heller känt sig så beslutsam på mycket länge som nu.

Han dundrar förbi de andra och ser han bara vad som skrämt Aleta skjuter han.

(init 15+6 för pickan=21)

Aleta och de andra som har tagit sig in i rummet, ser att den långe varelsen i själva verket är en fruktansvärt utmärglad människomutant. Han reser långsamt sina händer i en avväpnande gest för att visa att han inte är beväpnad. I stället börjar ett leende ta form i hans uttorkade ansikte. Han verkar ha varit här under mycket lång tid, Rex känner på långt håll lukten av de exkrementer han har lämnat efter sig, som är extremt fräna och koncentrerade.

Marina sänker sitt vapen och känner snarast ett djupt lugn av vänlighet som utstrålas av mutanten. Aleta, Viktor och Rex, tar det också lugnt. Mutanten verkar verkligen inte vara farlig på något sätt, bara utmärglad och uttorkad.

Martmardigan kilar förbi Pocko som tar tag med båda paren av händer på dörr respektive dörrkarm och fnissar åt den lustige figuren. Med sin derringer i högsta hugg ställer han sig så att han får fritt skottfält, och trycker av ett skott mot den varelse som han tydligen fått för sig försöker äta upp hela gänget.

PANG!

Knallen blir oerhörd i det lilla rummet och röken från hans pistol stannar kvar i det täta utrymmet. Kulan slår in i varelsens ben och sliter loss en stor köttbit från detta. Blod börjar spruta ur det vidöppna såret och människomutanten faller till marken, med en frågande, sorglig blick. Han är medvetslös innan han landar...

Marina, som är en god skytt ser att Martmardigan träffat en av de dödligaste punkterna man har i benen, lårvenen. Om man vill rädda honom måste någon klara ett förstahjälpen-slag.

Viktor som är snabb som en räka, tar fram några verktyg och trasor samtidigt som han skynda till mutantens ben. efter några minuter så ser det snyggt ut tycker Viktor.

SÅDÄR JA,  LITE TYG O PLÅT KAN GÖRA SUSEN IBLAND.


23:10, Today: Viktor rolled 30 using 1d100. Första hjälpen på skum varelses ben.

Aleta blir lite brydd när allting tycks hända så snabbt, men till slut finner hon sig ändå stirra på Viktors knutna tygbandage. Verkligen märkliga bostäder folk har här ute i Zonen? Suck, det är i alla fall torrt...

"Vad elak du va', Marty! Han var säkert bara hungrig, mager som han är."

Något blänkte silveraktigt i skumrasket påminner sig Aleta och börjar vända upp å ner på saker. Vad kan det ha varit?

Sekunderna efter Martmardigans skott kommer alla in i det lilla rummet. Viktor visar märkligt nog handlingskraft när han kastar sig över den skadade mutanten och börjar stoppa blödningen.

Rummet är ganska litet, 4x4 meter, helt kvadratiskt och 2 meter högt till tak, vilket gör att de längre i sällskapet måste huka sig. I andra änden av rummet sitter en dörr liknande den som de nyss har passerat, med samma uppsättning handtag på men helt utan rost eller övrig förslitning. Vid en närmare undersökning syns dock torr jord på handtagen. Den öppna dörren har stora handtag även på baksidan.

På golvet ligger nu den skadade mutanten med sin utrustning och blir omhändertagen av Viktor. På golvet bredvid honom undersöker Aleta den sak som ligger vid hans fötter. Hon lyfter upp den och finner att den har en bula på ovansidan av den mörkgröna burken. När hon trycker på den, lyser det kort ett brungult sken i den silverfärgade delen, sedan flämtar den till och slocknar igen.

"Oj.........men.......men......" Martmardigan tappar såväl haka som pistol och stirrar som det stora fån han kan vara på den av honom nedskjutne. Tänk att allt kan gå så fel? Allt han ville var att  göra rätt.

Martmardigan rusar ut ur rummet och sätter sig förtvivlat utanför med ryggen mot väggen. Han tänder sin pipa, den som alltid skänker honom sinnesro och kryper upp i fosterställning. nej, nej NEJ. det här var inte bra. Inte bra alls och nu är säkert de andra jättearga på honom.

Marina bara står och tittar med tom blick medan de andra rumsterar runt i det unkna rummet. Hennes öron ringer fortfarande efter det hagelskottet som Pocko utan förvarning drog av precist intill hennes huvud, den skarpa knallen från Martmadigans derringer när han med ännu minre förvarning helt utan osak hoppade in och sköt den arme stackaren. Viktors skrikande gör inte saken bättre.

"Aleta...?"

Marinas röst är trött och hon ser faktisk ganska utmärgad och uppgiven ut.
Hon suckar, stirrar blint framför sig och verkar mest av allt tala till det tomma rummet.

"...vet du, min chef hemma i Hindenburg skulle no' ha' sagt de' så här: Vill du ha' den älskvärdigheten o' försöka förmå dina analretentiva amatöräventyrare till polare o' fatta att om inte nå't ondsint zon-monster, nå'n vanvettig terrängmutation eller helt enkelt ödets allmänt nådeslösa returkommission på slikt himmelropande idiotiskt beteende kommer mej i förväg då kommer ja' såtamejfysemej kalla ner alla Katastrofens eländen på varända klumphövdade klantkupol som i fortsättningen insisterar på o' braka fram som hela den förmökade femte norrholmiska pansárkåren utan mer omtanke än en zonfebrig ekoxe på flingräs.'"

Hon suckar igen, nu dock genom antydningen av ett leende efter sin imitation av Chefens ordrika och grova sätt att formulera utskällningar såväl som kommendationer. Å, vem som bara satt hemma på stationen nu!

"Men ja' orkar faktiskt inte slösa bort fler ord på o' få dina vänner o' förstå att dom måste tänka sej för innan dom agerar - annars tar Musközonen dö' på oss, o' ja' har ingen intentioner om o' bli monsterföda bara för att ja' färdats i sällskap me' galningar."

Med än en suck inspicerar hon noggrant pistolen och ser sedan på Aleta med tröta ögon.

"Försök du förklara för dom, snälla, innan ja' förlorar tålamodet o' sätter en kula i skallen på nå'n för o' förhindra en värre olycka."

"Tala om, och tala om... Det låter sig inte göras i en handvändning precis.", säger Aleta tyst och skruvar på sig, uppenbart besvärad av skämsel inför Marina's hårda ord.

"Men, nåväl, hör nu här Pocko! Jag förstår att du tycker det är kul med hagelbrakare, men du kan välan tänka lite innan." Aleta's pipiga flickröst låter lätt patetisk när hon ska tala den store drasuten Pocko till rätta.

Aleta tittar ner på den slitna bandagerade varelsen och säger:

"Men jag blev också skrämd när den här smutsiga mutanten uppenbarade sig. Vad ska man göra, att han bor här nere visar ju att han har något att dölja, den här saken till exempel..."

Aleta håller upp den mörkgröna burken inför allas blickar och börjar sedan vrida och vända på den, kanske kan hon locka fram det där ljuset igen.

<quote Aleta>
"Tala om, och tala om... Det låter sig inte göras i en handvändning precis.", säger Aleta tyst och skruvar på sig, uppenbart besvärad av skämsel inför Marina's hårda ord.
</quote

Marina nickar, hon vet nu för tiden helt precist vad Aleta menar, och nu gäller det försöka rädda situationen. Medan automaten försöker tala Pocko till rätta bugar Marina bredvid Viktor och den numera omplåstrade mutanten.

"Ja' får be' så hemskt mycket om förlåtelse," säger hon till mutanten med en besvärad, ursäktande blick, "men vi ä' no' alla lite upphängda - de' ä' ju inte lätt att veta vem som ä' vän o' va' som ä' fiende här ute i Zonen, de' vet ni säkert redan..."

...vi har i alla fall just bevisat det bortom all tvivel..., tänker hon och plockar fram en patentflaska från den tygpåse hon bär knuten till bältet.

"Får ja' bjuda på lite rent vatten? Ni ser törstig ut..."
This message was last edited by the player at 08:25, Mon 26 Jan 2004.

Viktor greppar snabbt flaskan med vatten som Marina håller i handen.

STOPP! STOPP!  FRÖKEN MARINA, VAD GÖR NI... SER NI INTE ATT HAN ÄR MEDVETSLÖS. FÖRSÖKER NI KVÄVA HAN MED VATTEN. DET ÄR VÄLDIGT STOR RISK ATT HAN DÖR, OM HAN INTE REDAN NU ÄR DET, SÅ TA DET LUGNT NU. JAG FÖRSTÅR ATT DU MENAR VÄL MEN VÄNTAR TILLS HAN HAR VAKNAT.

Viktor vänder sig mot Pocko.

POCKO!  JAG TROR MARINA BEHÖVER LITE FRISK LUFT.  KAN DU TA UT HENNE HÄR IFRÅN SÅ HON FÅR VILA NÅGRA MINUTER.

"Ja, ja' ser väl de' nu att han ä' medvetslös!" snappar Marina och håller sig för öronen när hon reser sig. Argt vrider hon sig loss från Pockos välmenade tag i hennes arm.

"O' ja' kan gå själv, tack så mycket. Säg til när han vaknar till o' försök låta bli o' ha' ihjäl han innan vi ta'tt reda på va' fysen han gör aldeles ensam o' utsvulten i den här källarruinen. Okej?"

Marina stoppar vattenflaskan tillbaka i tygpåsen og trampar med hårda steg utanför utan att vänta på robotens svar. Där ute sätter hon sig på ett litet klippblock med en lågmält fnysning och en kort sur blick åt Martmadigans håll, på motsatta sidan ingången av var den ångrande kunskaparen sitter och suger tankefullt på sin pipa.

*hrmpff*

OOC: Förlåt Pocko om jag lägger dig handlingar i mun, men jag tänkte Marinas närtagna reaktion skulle funka mest dramatisk om Pocko tog lätt tag i henne.

Aleta försöker förtvivlat klicka på ljusgrejen, men lyckas inte ens få den att flämta. Efter lite noggrannare undersökning ser hon att den innehåller ett energipaket och gruppen enas om att det förmodligen är tomt.

Rex nosar runt inne i rummet, speciellt på de exkrementer varelsen har lämnat efter sig. Därefter stannar han till vid varelsen, tar tag i honom och lyfter ut honom från rummet.

Han lägger honom ner vid Marina och tittar på henne. "Han, Grr, behöver verkligen vatten, morr. Han är helt uttorkad, grrr" Marina tar åter upp sin flaska och tillsammans med Rex skakar de tillräckligt med liv i mutanten för att han skall kunna få i sig lite vatten. Det är dock omöjligt att kommunicera med honom på något sätt.

"Jamän ja' sa' ju de'!"

Marina surar fortfarande när Rex lägger den medvetlösa mutanten vid hennes fötter. Hennes dåliga humör bättras dock gradvist efterhand som hon och Rex jobbar på att rädda mutanten, och hon låter endast lite grann besviken när det blir uppenbart att det komemr att fordra tid, vård och tålamod att väcka den utslagne figuren till liv.

"Näh - vi får no' allt vänta me' utfrågningen..."

"Grrr,vi hjälps åt,grrr,och tar,grrr,honom,grrr,till ,grrrl,ägret,"
Rex pratar med Marina, han vet att mannen är uttorkad och att såret behöver tvättas, hans kropp är inte på långa vägar så stark att den klarar av en infektion.

Aleta plockar upp mutanten's ränsel i förbifarten och hastar ut efter de andra, kanske mår han bättre av att veta att hans få ägodelar är i tryggt förvar.

"Hör ni, jag har hanses saker här, verkar inte vara mycket med tanke på vikten. Själv går jag och tittar vidare på den andra metalldörren, om någon är intresserad. Som min 'far' brukar säga: Mutanter kommer och går, men Zonens fornfynd de består.", sedan vinkar hon glatt och försvinner in igen.

Aleta närmar sig försiktigt den andra dörren, väl medveten om att fler överaskningar kan vänta därbakom. Jorden på handtagen förbryllar henne. Antingen har någon redan passerat densamme eller också är det spåren efter den stackars mutanten's envisa försök att öppna.

Hon kommer ihåg Viktor's handgrepp och försöker kopiera dessa på dörr nummer två, beredd att hoppa åt sidan och fly om något otrevligt skulle lösgöras.

Vitor sitter kvar på marken och tittar på platsen där det en gång låg en mutant. Han försöker bearberta alla olika intryck och händelser som inträffat de senaste minuterna.

Hmm, konstigt ställe det här.  Detta ser ut som någon slags sluss eller något liknande.  Stora starka dörrar...  hmmm

Plötsligt får han syn på Aleta som greppar dörrspakarna till den andra dörren. Han rusar upp och greppar hennes arm i sista stund.

STOPP, HALT! TA DET LUGNT NU ALETA.  HAR DU VERKLIGEN TÄNKT IGENOM DETTA. OM DU NU HAR DET SÅ KAN DU VÄL DELA DINA TANKAR, ALLA VILL VETA VAD DU TÄNKER GÖRA?

DET ÄR NÄMLIGEN SÅ HÄR BÄSTE DAM, DÖRRARNA HÄR ÄR SÅ KALLADE TRYCKDÖRRAR. ALLTSÅ DET ÄR TÄTTSLUTANDE DÖRRAR SOM VARKEN KAN SLÄPPA IGENOM LUFT ELLER VATTEN. DÅ KAN MAN JU FRÅGA SIG, VARFÖR FINNS DESSA TYP AV DÖRRAR HÄR? JO, FÖRMODLIGEN FÖR NÅGOT MAN ABSOLUT INTE VILL SLÄPPA IN ELLER UT..  LUGNA DIG LITE TILLS JAG SOM KAN DETTA HAR KOLLAT IGENOM DÖRRENS MER INGÅENDE FUNKTION.

Viktor tittar så argt han kan på Aleta (men förmodligen ser hon ingen skillnad) och drar henné undan från dörren. Han börja genast studera dörrens mer ingående detaljer.

Aleta och Viktor ser att den största skillnaden mellan de båda dörrarna är att den inre har fler skrapmärken på sig, troligen efter försök att öppna den. Det enda Aleta hann märka var att handtagen på den inre dörren inte alls gav vika för hennes greppande.

Viktor står en liten stund och betraktar dörren, och följer utrymmet mellan dörren och karmen med fingret en liten bit. Sedan ställer han sig en liten bit ifrån och betraktar dörren igen. Plötsligt sträcks hans armar ut och greppar tag i handtagen och rycker ursinnigt i dem, utan resultat. Därefter tar hans vanliga vrålande vid.

"PRECIS VAD JAG TRODDE. DET ÄR EN SLUSS. SOM ALLA SLUSSAR KRÄVER DET ATT MAN STÄNGER DEN FÖRSTA DÖRREN INNAN MAN GÅR IN I DEN ANDRA!"

FÖRLÅT MIG ALETA, OM JAG VAR LITE BRYSK. MEN  VI VILL INTE RÅKA UT FÖR SAMMA MISSTAG SOM MUTANTEN ELLER HUR? OCH JAG VILL JU INTE ATT ETT LITET FLICKBARN SOM DU SKA RÅKA UT FÖR EN OLYCKA OCH BLI ÖVERKÖRD AV EN LASTBIL...

Det sistnämnda var en förmaning som Viktor plockade fram ur sin databank. Det var en fras han brukade säga till barn som sprang och lekte på traffikerade vägar. Dessvärre passade det väl inte så bra att säga i detta fallet..

OK ALETA,  JAG TYCKER VI GÖR SÅ HÄR. JAG FÖRLITAR MIG NU PÅ ATT JAG VET HUR MAN TAR SIG IN HÄR.  MIKKE OCH MARINA FÅR STANNA UTANFÖR FÖRSTA PORTEN OCH SKÖTA OM OCH FRÅGA UT MUTANTEN, SAMTIDIGT SOM DE FÅR VARA BERÄDDA PÅ ATT ÖPPNA DÖRREN OM VI BLIR FAST VILL SÄGA. VI ANDRA GÅR IN I SLUSSEN OCH FÖRSÖKER TA OSS IN I GENOM ANDRA DÖRREN. HAR DU NÅGON INVÄNDNING MOT DETTA?

"Hör här , Viktor! Jag må vara tillverkad efter Skaparn's ritning, men jag erkänner villigt mitt misstag i denna fråga. Du vet tydligen mer om dessa 'slussar' eller vad det nu var du kallade dem. Men svara mig detta: Du är helt säker på att det inte är någon fara för de andra, de är inte så robusta som oss mekor du vet?", säger Aleta och sticker ut hakan mot Viktor med en trotsig min.

Aleta stirrar stint på Viktor med korslagda armar och försöker se viktig ut.
This message was last edited by the player at 16:02, Tue 27 Jan 2004.

Pocko står kvar i det lilla rummet framför den inre porten. Han fingrar förstrött på bössorna och tittar storögt på porten. Han märker knappt tumultet runt honom. Han tar några kliv fram för att studera porten närmare. Han lägger ner sina bössor på golvet och börjar känna på den metalliska ytan. Hans ögon åker runt som pingisbollar.
"Hmm, heheh, jaa, det här skulle nog funka... Jaaha då, det skulle nog gå bra... Där skulle man kunna placera den." Pockos ögon stirrar på en punkt på golvet intill porten. Men en hand kliar han sig i huvudet, med en hand kliar han sig på magen, med en hand känner han på portens yta och med en hand kliar han sig i skrevet.
"Hmhmhmhmmm"

Viktor blir häpen över Aletas trotsiga stil, Han funderar en stund men tar sedan till orda med ett kraftfullt tal.

JAG KAN INTE GARANTERA DERAS SÄKERHET... MEN Å ANDRA SIDAN SÅ ÄR ALLT FARLIGT I ZONEN. DET ÄR LIKA FARLIGT ATT GÅ IN HÄR, SOM ATT STÅ UTANFÖR OCH RISKERA ATT BLI UPPÄTEN AV EN KOLKMAL. JAG TROR... ATT ÄVEN DU MIN BÄSTE FLICKA, LIKSOM JAG OCH SÄKERT HERR MARTMARDIGAN, GÄRNA... VILL GÅ IN HÄR. AV SLUSSENS OCH PORTARNAS KONSTRUKTION ATT DÖMMA SÅ ÄR JAG RELATIVT ÖVERTYGAD OM ATT DETTA ÄR VÅRAT FÖRSTA RIKTIGA FORNFYND. VEM VET VAD SOM DÖLJER SIG INNANFÖR DENNA PORT.

Viktor ska avsluta sitt tal genom att klappa handflatan mot den inre porten. Men ser inte att Pocko har ställt sig i vägen, så han klappar pocko i ryggen, vilket säkert ser väldigt löjligt ut. Han går sedan ut utanför den yttre porten och börja skrika åter igen.

MARTMARDIGAN, JAG TROR ATT JAG HAR HITTAT EN DÖRR TILL EN RIKTIG FORNTIDSSKATT. DET DÄR SOM HÄNDE TIDIGARE. TÄNK IN MER PÅ DET, DET HÄNDER ALLA FÖRR ELLER SENARE.

Viktor går sedan in igen och ställer sig bredvid Pocko framför den inre porten, väntande på att dom andra ska komma in.

Om inte Viktors röstmodul hade varit ur funktion skulle Marina och Rex kanske - kanske! - ha missat vad de andra håller på med. Men så är inte fallet. När Viktor kommer ut och hämtar Martmadigan håller hon och Rex just på att ta tag i mutanten för att släpa honom bort till lägret.

"Vänta ett slag, Rex," säger hon och går in till de andra i slussrummet.

"Om ni vill utforska den här platsen ä' de' väl inget ja' kan säga kommer kan få er på andra tankar, men ja' ska' försöka ändå me' o' uppfriska era minnen: Vi ä' här ute i Musközonen för att hitta den här Sirina så ni alla kan bli rensade för eventuella anklagelser för dubbeldråpet på Thermopolium o' förhoppnadsvist få huvudmannen bakom hela den här misären ställt inför rätta för överfallet på er, grodnappningen, o' inte minst mordet på Rodel. Ni minns väl Rodel, eller hur? Er kamrat som ihjälskjöts o' vems mördare fortfarande går loss o' gottar sej på eran bekostning medan ni springer runt o' lekar zonexploratorer?"

Hennes röst och blick är full av anklagelse.

"Va' händer om ni går in i den där bunkern o' aldrig kommer ut? Ja, då kommer no' säkert aldrig Rodel's mördare att få sitt straff - eller ni kanske litar på att Mikke, Rex o' ja' klarar den lilla detaljen medan ni berikar er på zonfond o' skiter blankt i va' som hände me' Rodel? Ä' de' så de' hänger ihop, va'? Fina kamrater, ja ja' ska' säga de'.."

Marina skakar på huvudet och går ut till Rex och räven igen.

"Ja, då så! Låt oss få den här stackaren bort till lägret där vi kan vårda honom. Mikke, hänger du me'?"

Oj oj oj, tänker Rex. Hon kunnde allt bli arg den där Marina.. Han ler lite för sig själv, samtidigt som han tar ett nytt tag runt mutanten. Men Rex leende slocknar fort när han drar sig tillminnes Rodel. Rodel var den förste person som Rex mötte i staden som hade varit vänlig, ja Rodel var Rex förste riktiga vän.....och nu är han död.
 "Grrr, du ,grrr,har rätt,grrr"
Morrar Rex till Marina
"Grrr, vi är,grrr,här i ,grrr, ett syfte,Grrrr"
Rex försöker skaka av sig känslan av saknad av sin vän och fokuserar sig på att bära mutanten i säkerhet i stället.

Pocko väntar på att Viktor ska "skrika" färdigt och ska precis ta till orda och berätta att han nog minsann kan spränga bort den dära porten, när Marina kommer in...

Pocko lyssnar häpet på Marina. Hans lilla hjärna lyckas rota fram minnen av Rodel och Thermopolium. När Marina lägger av sin 'ordsalva' inser Pocko att hon har rätt. Pocko skäms. Han tittar ner i golvet med rodnande kinder, tårfyllda ögon och darrande underläpp. När Marina går ut tittar Pocko efter henne. Hon är smart hon! Tänker han beundrandsvärt. Han torkar sig runt ögonen och harklar sig.
"Jäklar också! Hon va arg hon!" Säger han matt och vänder sig till de båda automaterna. Han skiner upp igen när han ser på dem och porten.
"Jahapp, mina vänner! Ska jag spränga upp porten tycker ni?" Säger han med ett lurigt uttryck i sitt fläskiga ansikte.

Marina och Rex börjar stånka för att få med sig mutanten medan Mikke tar tag i de saker de två inte får med sig.

Pocko börjar känna i fickorna i sina elastiska byxor och märker att han inte har allt han vill ha med sig. Han som är lika stark, som han är stor och dum, traskar ut och lyfter upp mutanten och bär honom i famnen, medan han bär sina bössor i den andra famnen.

Vandringen mot källaren blir tyst men Pocko börjar tralla lite på vägen. Det är nu beckmörkt, men eftersom Marina varit förutseende lyser lampan upp vägen. De känner igen vagnen och skottkärran och snart kommer de fram till det lilla rummet. Pocko välter ner mutanten utanför dörrhålet och börjar girigt plocka i kärran.

"Mat, vatten, plåster, lampa, ONÖDIGT... Haha, mina smällgrejor och extraskott!!! Pocko plockar på sig alla sina patroner och sina två smällburkar, sedan är hans byxor fulla. "Javisstja, vi måste ha något att dricka också" Pocko tar också med sig flaskan med tokjos på färden. När han har samlat färdigt grejor skuttar han glatt iväg tillbaka mot det bleka, röda ljuset från Aletas ögon. Halvvägs tillbaka blir han åthutad, så han är tvungen att gå tillbaka och hämta en lampa i alla fall.

Snart är han dock tillbaka och tittar förväntansfullt mot den nya dörren.

Marina och Rex är redan i full färd med att åter ta hand om den skadade mutanten när Mikke, som tagit fram den andra lyktan, nickar bort mot porten och alla ser att det svaga ljuset från Pockos lykta försvinner och ett dovt dunk hörs över den stilla slätten när porten stängs.
This message was last edited by the GM at 13:10, Thu 29 Jan 2004.