När Pocko kommer står Viktor redan redo och drar igen ytterporten och låser dörren med handtaget på insidan. Lyktan Pocko tog med sig lyser upp det lilla rummet när Viktor går an den inre dörren i stället. Den dörr som tidigare varit omöjlig att öppna, glider nu upp med bara ett knirkande.

En vindpust kommer in i rummet från den öppnade dörren, och när dörren öppnas märker sällskapet på grund av akustiken att rummet bakom är större än det som de varit i. Ljuset från lyktan som Martmardigan har tagit över, spelar på väggarna när han tittar in som första person. Det är vackert, det är perfektion. Martmardigan får en tår i ögat när han tittar in och det första (och enda) han ser är en ståltrappa som går neråt. Han tar några få steg och hör det kalla ljudet från hans skor mot ståltrappan studsa mot väggarna. Det låter som musik i hans öron. Han kommer ner på ett stengolv där han märker att rummet öppnar sig åt vänster, men det finns en ståldörr som går rakt fram, den är på intet sätt lika kraftig som tryckdörrarna och handtaget är bara en vanlig nittigradare som de kallas. Aleta ställer sig i dörröppningen och ser ut i mörkret. Även Viktor och Pocko tittar in och ser samma sak som Martmardigan.
This message was last edited by the GM at 20:53, Wed 31 Mar 2004.

"jag jao..jag tycker vi tar åt vänster och eh..jao, att vi håller ihop här. Sådannahär bunkrar kan vara ja mökarns farliga, jao, jao det har jag i alla fall hört."

Martmardigan tycks vara sitt gamla goda jag igen efter incidenten med mutanten. Allt detta som är på gång nu överväger hans ångest över att nästan ha haft ihjäl en oskyldig stackare. Jao, men det var dumt av Aleta att skrika monster så hur skulle han veta? jao, det är ju egentligen inte hans fel.

Martmardigan fortsätter till vänster och ser sig intresserat omkring. Resten av gruppen följer efter. På golvet till vänster stannar han till. Han ser ett smalt metallrör, och en till. Och de sitter på en platta. Ett bord, ett bord, ett forntidsbord. Med stolar! I ganska dåligt skick, men om man hade sålt det i Hindenburg hade det allt kunnat ge en flock krediter om man bara fick rätt köpare och hade gjort lite lagningar här och var.

Han fortsätter med lyktan och snart lyses ytterligare en vägg upp, och i den sitter en dörr. Ståldörr, men inte så kraftig som tryckdörren. Det verkar vara en del åverkan vid låsfunktionen pga repor och uppbänd plåt. Vid sidan av dörren, på väggen, ser han dock ett fantastiskt fynd. Knappar, massor, han räknar 12 knappar. Och i en fin fyrkant också, fantastiskt. Äkta plastics är det också.

De andra har följt efter honom, men ger inte alls upp några lika lyckliga tjut som han gör.

Martmardigan blir minst sagt överförtjust. det här var grejor i hans smak! Martmardigan börjar undersöka knappmanicken vid sidan av dörren. han fingrar på den men försiktigt för att inte råka ta sönder något. han tittar. suckar och pillar. Kliar sig på hakan fundersamt och mumlar något ohörbart för sig själv då och nu. Efter att ha undersökt manicken i en halv evighet, eller ja. det känbns nog så för de andra i alla fall.

"Jag tror bestämt att detta är någon typ av forntida låsmekanism men jag kan svin äte mig inte lista ut hur den ska användas. Ge mig bara lite tid så ska jag allt lista ut det!"

"i och för sig skulle det också kunna vara en en forntida kommunikations anordning av något slag, kanske en form av teliofån. Men det tror jag inte!"

Martmardigan har redan återgått till att undersöka tingesten vidare medans han pratar. Han pratar snabbt och exalterat med ett stort leende på läpparna och ögonen fullt fokuserade på manicken vid dörren.

"Viktor du kanske kan hjälpa till med det här? ja, inget illa ment Pocko men jag tror detta ligger över din förmåga och NEJ vi ska inte spränga något här. Det får du isåfall göra över min döda kropp."

Viktor tittar länge och noggrant på alla fornfynd så som bord, stolar och knappvägg. Han stannar upp vid knappväggen.

KANSKE DU HAR RÄTT MARTMARDIGAN MEN DEN DÄR FYRKANTEN SER NÄSTAN UT SOM EN LITEN VARIANT AV MIN RYGGSKÄRM. KANSKE NÅGON FORM AV INFORMATIONSSKÄRM.  OM VI STÅR HÄR OCH VÄNTAR SÅ KANSKE DEN VISAR NÅGOT. PRECIS SOM MIN RYGGSKÄRM BRUKAR GÖRA IBLAND.

Viktor står stilla och glor på plattan. Han försöker desperat söka igenom sin databank över forntidsteknologi. Tyvärr försvann det en del viktig information från Viktors databank när zonfararen Klas Kammar blev tvungen att demontera en del defekta kretsar från Viktors huvud.

Både Viktor och Martmardigan går bet på att förstå vad knappsatsen egentligen är för något. När de följer några kablar ser de ändå att de är förstörda på grund av den åverkan som har gjorts på dörren för att bryta upp den.

Viktor tar en närmare titt på dörrens låskolv och gångjärn.

DET KANSKE GÅR ATT SMÄLTA SÖNDER.  HJÄLPER INTE DET HÄR SÅ ÄR DET DIN TUR POCKO. DU VET NOG VAD JAG TÄNKER PÅ,  ELLER HAR DU NÅGOT BÄTTRE FÖRSLAG AL-1-A?

Plötsligt börja Viktors ögon lysa och det börja ryka och fräsa på väggen en bit från dörren. Men tyvärr ser det inte ut som att han träffar gångjärnet.  Han slutar ganska snabbt för att slippa rökfylla hela rummet.

"Eh jao...det är ingen som har en kofot? Kanske kunde Pocko som är så stark kunna bryta upp eh, dörren kanske? i varje fall så pass mkt att vi kan slinka igenom....eller? Aleta vad tycker du?"

Martmardigan vill absolut inte att det ska sprängas här nere och skulle nu Pocko helt få bestämma så är det sprängas som gäller tänker han. Men ok, som sista utväg. kanske....Han vill ju hemskt gärna in. Under tiden som han väntar på svar ifrån de andra sätter han sig på en av stolarna. tänk så bra man sitter!! och så enkel och helt enkelt genial design. De gamla visste vad de gjorde de!!Han funderar en stund på att tända sin pipa men håller sig. Annars brukar han tänka som bäst med ett stop pipa till hjälp så kanske ändå?

Aleta tänker så det susar i rören: kanske skulle järnröret från packningen kunna användas här? Men jag orkar inte gå och hämta det nu.

"Skulle hemskt gärna vilja se Pocko spränga någon gång, han är ju nära att 'explodera' av förväntan!"

Aleta flinar och fnissar åt sin egen vitsighet i flera minuter.

Pocko ska precis till att sätta sig på en av de forntida stolarna, men han kommer av sig när han hör de andra pratar om sprängning, så han tappar balansen och trillar med en dov duns ner på golvet. Hans fläskiga kropp rullar ett varv på det smutsiga golvet. Sedan, snabbt som blixten (åja, så snabbt som bara Pocko kan), far han upp på fötter igen med mycket stånk och stön.
"Uh, aah, huuu, håhå!" Väl uppe ser han med tindrande ögon på de andra och sedan på dörren.
"Hahaha! Jaa, nu jävlar ska det dundra! Hahaha!" Pockos feta ansikte skiner som en sol. Han börjar genast fundera ut hur han ska placera krutet för att få upp dörren. Han måste nog vara lite försiktig denna gången. Hans vänner klarar kanske inte en smäll? Nåja, Viktor och Aleta är ju bara automater, dom är gjorda av plåt, men Martmardigan är nog ganska ömtålig.
"Ähum, ja, det ska nog gå det här. Martmardigan, du kanske ska kila iväg en bit...det kommer att smälla ordentligt...jag menar, bara så du inte skadar dig?" Pocko tänker på de båda officerarna som han lyckades spränga i luften. Han ler. Det VAR en ganska rolig syn ändå!
"Hehe. Jaha ok!" Pocko går fram till dörren och lastar av sig sina gevär och sin kruttunna. Han klappar alla sina händer mot varandra som för att borsta av osynligt damm, sedan börjar han studera dörren.
"Dumdidimdum, didumdidum...hmm, jaaa det här ska nog gå bra." Han fingrar på en av tändmekanismerna i sin hand.

"Hi hi, *fniss*, här kommer han!", Aleta flyttar sig snabbt undan från Pocko's anstormning.

Sprängningen från en sådan tunna borde bli kännbar ändå, Aleta har ingen tanke på att vara i närheten när den går i luften. Bulor och repor på sitt fina chassi har hon ändå, ingen idé att riskera flera. Därför tar hon sig snabbt ut och väntar i ståltrappan på att Pocko ska bli färdig.

Viktor tänker följa Aleta,  men gör ett sista försök att försöka få upp dörren på egen hand. Han tar tag i dörrens kanter och börja rycka o slita för att se om den är lös på något sätt. Han tar fram sin slägga som han montera bort slägghuvudet på. Enkelt o smidigt sätter han på ett annat verktyg på skaftet och ni ser nu att det är någon form av hacka. Med några rejäla slag och bändningförsök ger han sig på dörren en sista gång innan Pocko får råda...
This message was last edited by the player at 10:42, Sun 01 Feb 2004.

Martmardigan drar sig undan. Ska nu Pocko spränga är det nog bäst att hålla sig undan! Dessutom är han livrädd. Han har aldrig närvarat vid en sprängning och i ärlighetens namn så ligger inte just det särskillt högt upp på hans lista över saker att göra. Ja ska sanningen fram så finns det inte med över huvud taget men men.

"Jag tycker inte om det här, jag tycker inte om det här. nej, jag gillar det inte.INTE alls"

Martmardigan gör detta till sitt personliga mantra medans han flyr och tar betäckning. Får så en ide och springer tillbaka efter det forntida bordet. drar med det under sin klagan bort bort till änden av "korridorern och den första dörren där han vänder det på sidan med bordskivan mot sprängningsplatsen så att säga och gömmer sig där bakom. Han avbryter sitt mantra för att påpeka att Aleta också säkerrt får plats om hon vill och kanske viktor också. Pocko är nog för stor.tyvärr. Med de orden återgår han till sin klagomantra och drar ner hatten över öronen och kryper ihop bakom bordet.

Viktor går loss och försöker få upp dörren genom att slå in den med sin slägga. Han byter dock huvud på skaftet och försöker ett par tre hugg med sin spetsiga korp i stället, utan ytterligare lycka. Då har han ändå slagit både på dörren och på väggen bredvid... ... och på väggen på andra sidan...

Slagen mot dörren har dånat så Martmardigan har haft fullt sjå med att hålla för öronen.

Sedan går Pocko till handling. Han puttar undan Viktor och alla tar för gott att springa och gömma sig. Martmardigan får med sig bordet och sätter sig bakom detta tillsammans med Aleta. Även Viktor kommer och ställer sig i hörnan.

Pocko kliar sig under hakan med en av händerna medan de andra arbetar för att fixa en stubin och in med en smällgrej. Så häller han på lagom mycket krut (tror han) och tänder på. Martmardigan och Aleta hukar sig bakom bordet, men medan stubinen brinner känner de att det kanske ändå inte är tillräckligt att sitta bara 6-7 meter från platsen där krutet finns. Pocko blåser på stubinen så att den skall brinna lite fortare och när det bara är några sekunder kvar, springer han bort till de andra. Till skillnad från de andra ställer han sig vid väggen och klappar händer med alla händerna medan han är vänd mot dörren.

Pfffff. POFF.

Smällgrejen poffade bara till men ingenting syns på dörren mer än att den är krutsmutsig.

"För lite krut!" anser Pocko och ställer i ordning igen, genom att byta smällgrunkan och genom att hälla på mer krut den här gången. Viktor springer fram och slår en sista gång med släggan innan han retirerar. Martmardigan känner att det är alldeles för nära om det smäller, så han springer tillbaka till trappan och upp i slussen igen. Dörren låter han vara öppen och Aleta och Viktor kutar också in. Pocko häller på mer krut och tar lite stenbitar och plåt för att fokusera sprängningen bättre den här gången. När han har tuttat på springer han också upp till de andra i slussen. Hela tiden fnissar och flinar han. "Hihihihihi, hehehehehehe, SsSsSsSsSsSs! han är tvungen att hålla händerna för munnen för att dölja sin munterhet. Han tittar ner på dörren och ser hur det glöder i stubinen. Han håller sig för öronen och skrattar när han plötsligt kommer till insikt. "VAR ÄR KRUTTUNNAN!?" Han reser sig upp och springer ur slussen ut på trappan när smällen kommer.

KA-BOOM!

Det dånar till och tryckvågen slänger Pocko tillbaka in i slussen så han slår in i Martmardigans bord.

"Hahahaha! Vikken sketabra smäll. Bästa smällen någonsin!" Pocko skrattar hysteriskt när han tittar på de andra med sitt blodiga ansikte. "Det var klart värt allt krutet!"

Ett rökmoln söker sig uppåt mot de samlade i slussrummet och snart börjar Martmardigan och Pocko att hosta. För att komma undan den stickande lukten, tar de sig ner efter Aleta i rummet. De lägger märke till att den andra dörren strax nedanför trappan bara hänger på sitt ena gångjärn och visar att det finns ett annat rum innanför. Längre fram mot dörren där sprängningen tog vid syns nu ett stort hål. Dörren har slagits in i väggen bakom. Och uppenbarligen är det en trappa nedanför. En mängd med döda stinkflyn ligger vid fötterna och pyr och en enastående äcklig lukt av förruttnelse möter sällskapet när de kommer fram i dammolnet.

Martmardigan tar en av trasorna de inhandlade och använder den som luftfilter. det vill säga han knyter den så den täcker mun och näsa. Dels för att skydda sig imot stanken som slår imot dem men också för att skydda sig mot krutröken. Han letar rätt på en stor, eller ja större trasa och ger den till Pocko.

"eh jao,,ta den hära vetja, kan vara bra att ha."

Med de orden hugger han första bästa tända lykta även om det betyder att han tar den ifrån någon och språnger in till den nya trappan. han stannar till för en stund. Mumlar något för sig själv. ställer ner lyktan och laddar om sin derringer vilken han tar i sin högerhand. lyktan tar han i den andra. Det tycks som om Martmardigan antingen kommit över missödet med den ranglige mutanten eller så har han bara glömt det i all iver.

"Kom då..skynda, skynda!" Martmardigans tidigare rädsla är som bårtblåst och tillbaka är den barnsliga ivern.

Efter att ha känt i sina fickor minns Martmardigan att tygbitarna ju ligger kvar på vagnen ute hos Marina och Rex. I stället får han hålla upp sin skjorta för näsan. Han är den som först tar sig fram till dörren, och med Pockos hjälp sliter han bort vad som är kvar av den. Bakom det gapande hålet finns en spiraltrappa som ringlar sig neråt Han sparkar bort några stenar från sprängningen och tar sig neråt.

Stanken är oerhörd, och längre ner ser han något som får honom att nästan tappa lampan av äckel. Han känner kvällens skorpbitar vara på väg upp genom halsen igen. Det han ser är fruktansvärt. En humanoid varelse av något slag ligger längst ner i trappan. Han är svårt förruttnad och ordentligt uppäten av stinkflylarver som kan skönjas röra sig under hans hud. Det är ingen tvekan om varifrån alla döda stinkflyn på marken vid dörren och uppe vid sprängningen kommer ifrån.

Precis efter liket finns en ståldörr med ett handtag.

Martmardigan stålsätter sig. Trots att han aldrig sett en död humanoid tidigare och denna syn borde vara nog såkrävande även för den mest härdade kliver han över liket. Han tar ett stort steg och är mycket försiktig med vart han sätter ner fötterna.

"Var beredda höörni. det är ingen vacker syn här nere!!! det är en döing här." Varnar han dom andra samtidigt.

Väl över liket känner han på dörren.

När Viktor är påväg ner i rummet full av förväntan, kommer han att tänka på en gammal sång som en av vägverksarbetarna brukade sjunga ibland. Han har memorerat delar av texten men han vet tyvärr inte vad det betyder. Plötsligt hör ni Viktor börja sjung-skrika en liten truddilutt.

WE'D GO DOWN TO THE BUNKER, AND INTO THE BUNKER WE'D DIVE, OH DOWN TO THE BUNKER WE'D RIDE...

Viktor kommer till slut ner i rummet och får syn på liket. JAHA, ETT RUTTET LIK SER JAG.  UNDRAR HUR LÄNGE DET HAR LEGAT DÄR. EFTERSOM LIKET FORTFARANDE FÖRMULTNAR SÅ HAR DET NOG INTE LEGAT DÄR SÅ LÄNGE.

Viktor kollar igenom både rummet och liket, han hoppas kunna hitta någon viktig information. Efter det går han fram till dörren som han studera noggrant i väntan på att Pocko och Aleta ska komma ner i rummet innan han försöker öppna den.

OOC: melodin till texten är "Bruce Springsteen - The River". Men det vet ni nog redan :)
This message was last edited by the player at 09:22, Tue 03 Feb 2004.

Pocko hostar och skrattar. Han är lycklig fast hans ansikte blöder och kroppen värker. Han samlar upp sina grejer igen och kan inte låta bli att studera den uppsprängda dörren. Han ler och mumlar något om "Vilken jävla smäll alltså...hehe...ojoj" påväg ner för trappan. Han håller för näsan och grimaserar illa när han ser liket. Med försiktiga steg tar han sig förbi. När han ser ytterligare en dörr framför sig skiner han upp och ser frågande på de andra.

OOC: Skulle vara trevligt att se reaktionen på de andra (som är kvar däruppe) när de hör den dova explosionen nere från bunkern. "Åh, nej! Pocko!!!" :-)
This message was last edited by the player at 09:35, Tue 03 Feb 2004.

Eftersom ståltrappan bara tillåter en person åt gången att komma ner blir Martmardigan tvungen att öppna dörren när de andra trycker på bakifrån. Överraskande nog är det bara att trycka ner handtaget, den är öppen. Försiktigt öppnar han dörren och tittar ut i ett nytt rum. Ett surrande ljud av miljoner stinkflyn gör att han och de andra är förberedda på de svärmar av de otäcka djuren som flyger i rummet. Ljuskäglan når ytterligare ett av den forna tidens underbara skapelser. Han tar sig några steg rakt ut i rummet och märker att det öppnar sig åt vänster också. I rummet står stålramar ut från väggarna, ca 1x2 meter. En ram i höjd ca 50 cm ovanför marken och en annan 1 meter ovanför denna. I ramarna sitter ett järnnät, med smäckra fjädrar som låter järnnätet svikta när Martmardigan går fram och trycker ner det. Ramarna stabiliseras av stolpar som går från golv till tak.

Rummet som är ganska stort, 5x4 meter, har totalt 8 järnnätsramar monterade i väggarna. Aleta ger dock till ett skrik eftersom hon ser mer än dem som är låsta till oljelampan. Vid ena väggen ser hon ytterligare 2 lik och vid dessa finns några kofötter och lite andra saker som tydligen är deras utrustning. Efter tiden som har gått sedan de dog så har förmultningen av deras kroppar gjort att allt, såväl kroppar som utrustning ser ut att ha blivit en enda stinkande massa. På den väggen finns ytterligare en dörr.

Aleta vänder bort blicken i avsky inför alla liken. Nog har hon sett död förr, men inte i sådana här stadium av svärta och förruttnelse. Kött är verkligen äckligt. Undrar hur de andra egentligen står ut?

Inte ens Viktor's sång förmår lyfta stämningen. Aleta känner igen texten, men visst är det NÅGOT fel i den? Nåja, hon tar sig förbi vid sidan om, så långt från kropparna som möjligt.

"Undras vad de dog av? Vad tror ni? Och vad har det här rummet använts till? Konstigt...",säger Aleta och kliar sig i huvudet.

Viktor tar först en liten titt på en stålram, sedan går han fram till dörren.

URSÄKTA MIG MARTMARDIGAN, MEN DET ÄR NOG BÄTTRE JAG GÅR FÖRST. JAG HAR KÄNSLIGA ANALYSINSTRUMENT SOM SNABBT UPPTÄCKER TOXIDER OCH ANDRA FARLIGA SAKER SOM JAG INTE TROR DU KAN UPPTÄCKA LIKA FORT.

Viktor vänder sig plötsligt om och pekar på en stålram, samtidigt som han börja skrika igen.

DE DÄR STÅLRAMARNA ÄR BARACKSÄNGAR. DETTA RUMMET MÅSTE VARA EN FORM AV ARBETSBARACK, FÖRMODLIGEN ANVÄNDS DEN TILL E4,AN HÄR BREDVID. TYVÄRR MÅSTE JAG MEDDELA ER ATT DE TVÅ DÖDA PERSONERNA I DETTA RUM ÄR VÄGARBETARE. DÄRFÖR TYCKER JAG ATT VI NU TAR EN TYST MINUT.

Viktor vänder sig om mot dörren och står helt orörlig i en minut innan han öppnar den.

Viktor tar ett par steg och undgår att halka i likens utsöndrade kroppsvätskor. Efter att ha stått still sätter han ett pekfinger ner i ett av liken.

"OHÄLSOSAMT!"

Därefter drar han upp dörren. Att liken ligger i vägen för dörren bekymrar honom inte så mycket, han får helt enkelt ta i lite extra för att få upp den på vid gavel.

Han kommer in i ett mycket litet rum, 2x2m som rakt fram har en dörr som öppnas framåt och till höger så finns en dörr som man drar upp i det här rummet.

Aleta lägger märke till ett litet hål med en rund sotring runt i dörren som Viktor öppnat.