Om någon minut, när kampen förhoppnadsvist slutat till deras fördel, kommer Marina säkert bli väldigt chockad av vad hon just gjort och än mer förvånad över att det faktiskt lyckades. Just nu är hon dock inte i stämning för slika övervägelser, nu gäller det att utnyttja hjälpa Martmardigan och Sirina medan de andra tar sig an den bedövade tjuren!

"ALETA! FIXA DET HÄR!"

Sedan springer hon snabbt efter Martmardigan med pistolen höjd, klar för att ordna den som sköt efter honom.

Pocko ser till sin förvåning och glädje hur tjuren rusar iväg rakt in i väggen! Pockos tårar försvinner snabbt och ett brett leende tar form i hans flottiga ansikte.
"Hehe... Sådärja, nu ska vi se..." Medan de ömma tankarna på mamma sakta bleknar bort tar han fram nya patroner och fyller bössorna med. Han drar igen bössorna, reser sig upp och springer fram mot tjuren. Nu ska det jädra i mig inte misslyckas... Nu ska här vankas tjurköttspanna!

OCC: Åh, man tackar Marina! Det var verkligen imponerande! Tja, man kan ju undra vad vi andra gör här?! Du hade förmodligen med lätthet klarat det här bättre utan oss, men du hade nog inte haft lika roligt! ;-)

"Kraa, Krax! Där är han, hahaha!"

Åke står och flaxar med sina vingar och tar några skutt över till hörnan av huset för att se ännu bättre. Han vänder sitt högeröga mot de våldsamma varelserna och gillar vad han ser.

Marina behöver inte be Aleta två gånger. Geväret är laddat och hon trycker av bössan. Träffen i tjurens axel är fin och hon tar tillfället i akt och tar tag i hornen när hon sätter sig gränsle över hans nacke och klämmer åt med låren.

OOC: Gjorde båda handlingarna direkt.

Viktor hör överstens ord,  visst är Viktor nyfiken på att åka packerjeep. Han tänker precis hoppa in i bilen när några intressanta ord djupt inne i hans forntida databank plötsligt börja mala, "Kidnappning: Kriminalitet: Övertalning:" Viktor förstår först inte men kan sedan dra sig till minnes några fruktansvärda scenario. Han kom ihåg hur flera V62c enheter blev lurade av privata bilister att åka med dom en runda i deras nya bilar. Tyvärr blev ofta fallen fruktansvärda för de lättlurade V62c enheterna. De flesta kidnappades och bortfördes till enorma robotslakthus, för att helt enkelt slaktas och säljas på svarta marknaden. En del blev omprogrammerade till hushållsrobotar eller nöjesrobotar. Andra således bara såldes som måltavla för Någon! som ville testa sina nya vapen. Viktor rycker till av överbelastningen som sker när han tänker på alla dom hemska händelserna. Han backar några steg och skriker NEJ TACK!. Sedan vänder han sig om och börja springa efter Spix.

OOC: Grattis Marina

Översten och de andra i bilen vänder sig mot varandra och tittar sedan efter Viktor när han börjar sprinta nerför kullen. Så här från höjden ser han alla som slåss nere vid huset, men Martmardigan och Sirina är försvunna bakom väggen. När han kommer ner en bit försvinner också Marina från hans skarpa okular.

Aletas anfall gör att hon nu sitter på axlarna på tjuren när han reser sig upp. Hon har dock inga problem att sitta kvar utan gör sig klar att klämma till med sina ben. Tjuren blöder från alla såren, men hon känner att han fortfarande har fruktansvärda krafter kvar.

Ödlan verkar se Marina komma kutande och Martmardigan dra upp sin lilla pistol. "Du skulle ju bara sticka, sa jag ju!", väser ödlan och spärrar upp sitt halspansar. Snabbt som en räka kutar han bort ca 40 meter och slänger sig på marken med geväret riktat mot Martmardigan. I det läget fäller han också ner sitt halspansar och blir nästan osynlig bland i den grå stenöknen.

Martmardigan får upp sin derringer och Marina är nästan framme vid honom och Sirinas kropp.

Glatt stoppar Pocko i sina sista två patroner i varsin bössa och är klar att skjuta den förvirrade, men nu stående tjuren. Han registrerar att tjuren har en lätt blandrustning av främst plastics som täcker kroppen förutom huvudet. På vänsterarmen har han dessutom en kraftigare sköld.

Rex reser sig tillsammans med tjuren efter att ha klöst sitt bytesdjur bakifrån. Benet smärtar förfärligt mycket, men Rex biter såklart ihop.

zzzzzzZZZZZZZZZZZZ, stamp, stamp, stamp

Ett surrande ljud hörs bakom gruppen när ett groteskt, gråsvart stålskelett med ilsket röda ögon kommer löpandes. Kroppen är täckt av en lång svart skinnrock. Han svänger sig direkt runt och tittar på Pockos stora skärsår i det att fettot reser sig upp.

"God afton mina herrar"

"Unge man, Ni har haft god tur må jag säga. Men Ni bör tar Er ur striden."
This message was last edited by the GM at 22:15, Fri 04 June 2004.

Martie har fått upp sin pistol men tappar den nästan av rädsla när ödlan spärrar upp sin halskrage. Så läskig!! Martie tittar sig förskräckt omkring, kommer ingen till hans hjälp? Måste han försöka ta sig ann detta fruktansvärda monstrum själv? Nej, men kolla vem som kommer?! Marina!! Martie blir alldelles varm inombords. Han visste väl att hon skulle komma för eller senare. Känner hon månne likadant för honom som han känner för henne? När han ser henne tar han dock mod till sig och tänker skjuta på ödlan (mest för att imponera kanske?) men ser honom knappt nu när han lagt sig ner och fällt undan halskragen igen.

Men skam den som ger sig. BOOOM!!! Martie skjuter mot vad han tror är ödlan.

Han träffar!! Martie konstaerar snabbt att man bör förlita sig på  skarprättarvapen före forntidsting när hans skott träffar ödlan i... NEJ!! Det var inte ödlan han träffat! Martie den vapenvise har helt missberäknat sin pistols räckvidd och istället så är det en sten av det pårösare slaget som splittras i tusen bitar av hans skott. Men han tänker inte så mycket på sin egen dumhet för han kan ju med det  kanske vunnit lite tid åt sig själv och Marina. Eller ja, i alla fall åt Marina. Den brevid honom liggandes Sirina har han i stort sett helt glömt bort.
This message was last edited by the player at 16:43, Sun 06 June 2004.

"MARTIE!!" ropar Marina medan hon stormar fram mot den skjutande kunskaparen och den livlösa kropp bredvid honom, "DUCKA, FÖR FYSEN!"

Strax Marina är framme vid honom kastar hon sig fram och hoppas få honom (och, viktigare, Sirina) i betäckning bakom den närmaste större sten eller klippa innan den undangömda skytten börjar göra allvar av sina hot.

Pocko vänder sig häpet mot stålmonstret.
"Eh, det är bara en skråma..." Säger Pocko frånvarande. "...fast det svider som fanken!" Lägger han till.
Pocko fingrar på sina bössor. Hmm, har bara dessa kulor kvar... vad händer sen?! Pocko tittar på automaten.
"Är ni kompis med kossan? Kan ni hjälpa oss att få stopp på honom?"
This message was last edited by the player at 19:53, Tue 08 June 2004.

"Ma...men...AJ!!!" Martie slår sig rejält när han blir neddragen av Marina men mest av allt blir han väldigt förvånad. vad händer nu då? Det här är ännu något nytt som han aldrig varit med om och ännu en sådan där grej som martie innerst inne förstår men samtidigt inte kan greppa.

"Varför gjorde du så där?!" Säger så Martie uppriktigt förvånad. Att Marina just räddat honom från en eventuell kula har han inte riktigt fattat som sagt men han tycker samtidigt om att vara nära henne. Det känns tryggt. Inte då bara för att han vet att Marina är en stridsduglig kvinna, kanske gruppens mest stridsduglige överhuvudtaget utan också för den där känslan han får i hela kroppen när Marina är nära eller säger något till honom.

Viktors orangefärgade ben vevar på som trumstockar på vägen ner mot huset.

Åke lyfter från taket och flaxar iväg mot platsen där Martmardigan och Marina ligger tillsammans. Ett skott hörs och ett karakteristiskt svartkrutsrökmoln stiger upp från ödlans bössa. Båda känner efter på sina kroppar, men de verkar inte ha blivit träffade.

Aletas lår kramar om kring tjurens hals. Tjuren som nu har rest sig upp och skakat av sig sin tillfälliga förvirring. Nu, NU ÄR HAN ARG!!! Han tittar på alla som är runt omkring när han ser till att få sväng på yxan igen. Att Aleta sitter på axlarna verkar inte bekomma honom allt för mycket.

Pocko och plåtroboten står och har en liten frågestund. "Nä, han är relativt okänd för oss. Men så mycket kan jag säga, att han verkar arg. Så mycket skador så borde han faktiskt ligga ner nu. Å andra sidan så är det samma sak med dig"

Rex fortsätter klösa tjuren, men faller bakåt när den reser sig.

"Sluta tjata - nu tar vi han! Ja' räknar till tre, o' på tre går vi upp samtidigt o' sätter ett par kulor i den mökens ödla. O' glöm inte ducka när du skjutit! Klar? Ett - tu - TRE!"

På tre går Marina upp i knäställning med båda händerna på pistolen. Om hon ser skytten trycker hon av direkt - om inte spejar hon kort ut i terrängen efter skytten, trycker av ett skott för att tvinga ödlemannen stanna i skydd, och i vilket fall som helst rullar hon sedan bort mot nästa betäckning för att undgå att han skall få allt för lätt att hålla koll på var de gömmer sig.


15:25, Today: Marina Rand rolled 80 using 1d100. Undvika efter evt. skott.
15:24, Today: Marina Rand rolled 6 using 1d6. Evt. träffområde.
15:24, Today: Marina Rand rolled 13 using 2d8. Evt. skada.
15:23, Today: Marina Rand rolled 74 using 1d100. Evt. skott mot ödleman.
15:23, Today: Marina Rand rolled 64 using 1d100. ITF hitta ödleman.

OOC: Ja, det kvittar ju nog hur som helst med de tärningsslagen :o(

"Jo...eh...Marina jag tror han är för långt bort för oss. Jo du vet...vi..eh ja....du? kanske borde ta dig närmare eller njae...jag vet inte." Martie begåvad med talets gåva som han är delger Marina sin visdom med flossande röda kinder. Så får han syn på Åke i luften!!! Han försöker teckna åt kråkan att ödlan finns där någonstanns längre fram och att han ska ta sig dit men mest ser det ut som om han bara flaxar med armarna men för att förtydliga sina gester skriker han högt och ljudligt " ÅKE!!!!! HAN ÄR DÄR FRAMME NÅGONSTANNS. SER DU HONOM SÅ TA HAN!!!" Att Martie dessutom reser sig upp när han gör allt detta är något som i alla fall han själv faktiskt inte tänker på....

Pocko blir besviken när det visar sig att automaten inte kan hjälpa till som han hoppats. Pocko vänder sig åter mot tjuren och blir förskräckt när han inser att tjuren börjar kvickna till. Nu eller aldrig! Tänker Pocko och springer framåt.
KA-BOOM! Miss!
KA-BOOM! Hagelsvärmen smattrar in i tjurens tjocka skalle!
"Jihaaa....AAAAHRG!" Glädjetjutet övergår till ett skrik av smärta när "magsåret" gör sig påmint. Någonstans långt in i Pockos lilla hjärna skriker något på hans uppmärksamhet. Du har bara två kulor kvar! DU HAR BARA TVÅ KULOR KVAR! Med det hör inte Pocko.

Aleta ser att Pockos vapen flyger upp igen och hoppar snabbt ner från tjurens axlar. Hon försöker smocka till honom i flykten men missar sitt slag.

Marina märker, precis som Martmardigan förutsett, att för att träffa den svårt dolde ödlan måste hon lobba in pistolkulan. Något som är hart när omöjligt vilket gör att hon aldrig skjuter. När hon reser sig upp ser hon dock att ödlan precis blir klar med omladdningen av sin bössa, men att hon inte har någon möjlighet att komma inom skytteavstånd innan hon får ett skott från ödlan.

Åke flaxar närmare ödlan men innan han kommer ända fram hörs ett nytt krax när hans skarpa ögon får se en skymt av en annan varelse. "Host, krax. Därborta springer någon annan också!" Han tar några rejäla vingtag i den riktningen i stället.

Rex blir plötsligt nerdragen bakifrån och han ser in i ett grinande stålansikte med rödlysande ögon. "Ni är sargad min bäste herre. Låt mig göra en liten undersökning!"

Tjurens frenesi låter yxan flyga mot än den ena, än den andra, men slagen gör bara stora hål i luften. I stället får han känna på att Pocko har väntat på att tjuren skall vända sig om, och nu när han gör det trycker han av bössorna.
Det första skottet missar, men det andra träffar honom rakt i mulen. Tjurens pannben formligen exploderar när kulkärven från alldeles för kort avstånd sliter upp ett gapande hål i skallen på tjuren. "BRÖÖÖÖL, glurr, gurgel" Efter hans sista vrål faller han raklång rakt fram och blir liggande stilla med blod rinnande ur mule och skalle. Andhämtningen är mycket tung och ansträngd när alla står och tittar på det döende nötkreaturet. Alla som står omkring tittar nästan hypnotiskt på tjuren när den andas ut bubblande blod, och Aleta fäller en liten droppe olja från sin synenhet. KLAFFSS! Den sorgliga synen blir till mos när Viktor har hunnit fram och drämmer med full kraft ner sin slägga genom skallen på tjuren. "Så, nu behöver vi inte sätta ut några skyltar med varning för kreatur på den här vägen"
This message was last edited by the GM at 07:55, Fri 11 June 2004.

"ALETA!"

Från sitt skydd bakom stenen har Marina för en kort stund vänt sin uppmärksamhet tillbaka mot regnbågsruinen, där det plötsligt blivit märkbart tystare. Och då måste ju tjuren ha slaktats! Nu behövs Aleta här uppe i stället...

"ALETA! VI BEHÖVER EN GEVÂRSSKYTT HÄR UPPE!"

Hon tittar upp mot den flaxande fågel.

"O' AKTA FÖR SMYGJÄVLAR PÅ FLANKEN - SE UPP, KRÅKAN VISAR VAR DOM FINNS!"

När hon gjort vad hon kan för att dirigera runt trupperna vänder hon sig åter mot Martmardigan och laddar resten av sina skjutjärn medan hon frågar honom:

"Jamen då så, Martie - hur ä' de' me' dej? Är du träffad? O' hur ä' de' me' Sirina? Ä' hon fortfarande vid liv?"

Martie? vem är martie? Han heter ju Martmardigan så det kan inte vara honom som marina menar, eller? Han tittar på henne med stora ögon och ja det är ju ingen annan här så är det honom hon menar? Jo det måste vara så? eller? Jo kanske.....

"Eh...va? menar du mig?"

Han känner sig ovanligt obekväm. Näe....Men visst marina måste mena honom och visst värmer det att hon bryr sig om honom, JA ABSOLUT GÖR DET DET.

"Eh...jo...det är nog bra med mig..och...med dig? För det var väl mig du menade fast du vet att jag heter MARTMARDIGAN och inte MARTIE.

"Ja, ja, Marina jag hör dig, sluta tjata, jag kommer!"

Aleta torkar oljan ur synenheten, letar upp sitt gevär och sätter av mot Marinas röst. Väl där dyker hon ner i skydd av samma sten och inväntar fler order. Under tiden laddar hon om.

Marina stirrar på Martmardigan med outgrundlig blick.

"För mej vill du alltid bara va' - Martie."

Hon forsöker kasta en blick forbi Martmardigan och bort mot Sirina men hon ser inte flickan tydligt härifrån.

"Jotack, de' ä' bara bra - hur ä' de' me' Sirina, vill ja' veta innan vi än en gång riskerar liven för att få henne i säkerhet - lever hon än?"

Medan Martmardigan vänder sig för att kolla ler Marina mot den nyss anlände Aleta och slår i en ny patron i derringern.

"Hej - va' va' de' som dröjde?"

Hon byter ut derringern mot de tyngre och lite längre räckande Skarprättarpistolarna, en i vardera handen.

"Där framme, på andra sidan dom här klippbitarna finns det en skytt, någon muterad ödla tror ja', o' han ä' för långt borta för att ja' ska' få skott på han. Men han har en bössa o' når oss om vi inte ä' försiktiga - o' till råga på allt smyger nå'n tredje dumstackare runt därborta nånstans," hon nickar åt de hållet som kråkan Åke indikerade tidigare. "Vi måste ta oss - o' inte minst Sirina, hon ä' träffad - bort härifrån, o' vi behöver din täckningseld. Planen ä' denna: Martie o' ja' sticker me' Sirina, han dyker upp för att skjuta, du knäpper han innan han hinner knäppa oss, slut. Uppfattat? Frågor? Förslag?"

Aleta säger ingenting, nickar bara stumt åt allt Marina säger. Hon verkar vara i sina egna tankar. När Marina är färdig säger hon bara:

"Det låter bra."

Aleta plockar av sig sin sköld och lutar den mot stenen. Den skulle bara vara i vägen nu. Det är ett viktigt skott som kräver full koncentration.

"Jag är redo."

Med militär (eller polisiär!?) disciplin ropar Marina ut sina order. Hon och Martmardigan rusar fram och plockar upp Sirina, men när Aleta tittar fram för att skjuta ser hon att ödlan redan lubbar med full fart därifrån. När vi snackar full fart så är det full fart vi snackar. Halsskölden är uppfälld och hans framåtlutande löpstil gör att han förmodligen skulle kunna springa ifrån en hungrig levergök!


"KRAAX!!!"

Så snart Ni ser ödlan springa så hör Ni Åke uppifrån luften. När Ni tittar upp så ser Ni hur han flaxar med vingarna, men verkar osedvanligt vingklippt. Han ramlar ner bakom några ruiner ca 100 meter bort. Inga gevärsskott hörs och ingenting syns.

Pocko gräver i fickorna på sina töjbara mjukisbyxor men känner till sin förtvivlan att patronerna har blivit mjuka. Han drar lite i dem och skriker till lite grann för det gör ju ont. Faktum kvarstår dock, alla hans patroner är slut, och han tittar ledsen ner i loppet på sina bössor, klickar på avtryckaren men konstaterar att det inte finns några skott kvar där heller.

Aleta vräker upp geväret över stenen och riktar pipan mot den flyende ödlan. Det är långt avstånd men hon kramar avtryckaren ändå. * KABLAAM * Geväret rycker till som en döende kolkmal men Aleta kan inte se om hon träffat något, allra minst ödlan.

"Skynda er innan det kommer mer elakingar!"

Martie tycker inte alls om att bli ivägsliten på saker och ting, nej inte alls och dessutom kan han inte riktigt släppa att Marina verkat kalla honom Martie och när han tänker på det. Har inte Pocko också gjort det? Jo...det vill han minnas. Kan det ha något med att han är en accepterad del av gruppen på något sätt? kan det vara en form av socialt erkännande ifrån dem båda? Eller har de inte riktigt greppat det att han faktiskt heter Martmardigan..

Han hjälper dock till att få upp Sirina och tycker trots alt att det är skönt att alla våldsamheter börjar ebba ut omkring honom igen men han kan inte låta bli. Han måste fråga. Medans han hjälper Sirina upp och iväg tillsammans med Marina tar han till orda

"Du...du...<pust och stånk> du vet...väl att jag heter Martmardigan va? Inte, eh, inte, eh jo...ja alltså inte Martie?"

Pocko skriker ut sin besvikelse när han inser att alla hans patroner är slut! När han lugnat sig något tar smärtan från "magsåret" över, då skriker Pocko igen. Han vänder sig mot plåtroboten.
"Du plåtis, kan du laga sår? Argh! Kan du fixa detta såret?" Pocko pekar på sin öppnade mage och ser bedjande på automaten.

"Hur sa'?"

Marina verkar först lättare förvirrad över Martmardigans ord och alltmer upptagen av att släpa Sirina i säkerhet. Men när de nått tillbaka ned till Pocko, Viktor och den nytillkomne automaten och lagt hennen försiktigt på marken svarar hon ändå kort:

"Jamen visst de' då, om du inte vill kallas Martie, så..."

Men hur som helst har Sirinas tillstånd hennes uppmärksamhet, och Marina tittar strax igenom den förkomna flickan för sår och skador.

OOC: Hur är det egentligen fatt med Sirina, SL?