Smällen från Aletas missade skott dör bort över nejderna efter att ha studsat bland de gamla betongruinerna. En total tystnad sänker sig över området när ödlan försvinner ur åsynen på alla församlade. Tystnaden störs bara av Marinas och Martmardigans pustanden. De kommer tillbaka till de andra och ser det slaktade djuret ligga med mulen ner i marken fortfarande hållande sin stora yxa. Viktor har gått fram och undersöker området runt oxkadavret men konstaterar att strålningsnivåerna är ungefär lika höga som det varit hela tiden.

Spix har precis gjort en undersökning på Rex samt stuckit honom med en spik som åkte ut från hans ena knoge. Därefter har han återigen tagit sig en titt på Pocko och det enorma sår som delar hans buk i en vänster och en högersida.

ZZZZZZZZZZ, Gniiiid hörs från den vänlige plåtgubben.

"Jo, naturligtvis min bäste herre, Ni bör ligga ner för en flera veckors konvalescensperiod. Tyvärr har jag inte någon möjlighet att övervaka Er, men jag kan hjälpa Er med att spruta in en enkel lösning som jag har i en patron i armen. Synnerligen märkligt dock. Herrn har så mycket späck att inga vitala organ är träffade. Även blödningen är minimal."

Martmardigan och Marinas uppmaning för Spix att göra en undersökning av Sirina tar en stund eftersom Pocko "tränger sig före". Under en liten stund lägger de båda henne tillrätta med en ihopvirad tröja under huvudet. Hon har elaka blåmärken och skärsår i ansikte och på kroppen. Martmardigan tittar till på flickan och ser till sin förfäran att hon inte andas! Marina kontrollerar hennes puls men känner inte heller hon något.

"Du måste kolla på henne direkt, hon dör!"

Spix lämnar Pocko för några sekunder. Han tar sig en titt på Sirina och konstaterar kallt...

"Hon är död. Inget jag kan göra. Jag är doktor, inte en nekromantiker!"

Så återgår han till Pockos sargade yttre och knyter några rejäla rep som håller ihop köttet i hans mage. Under arbetet hörs ytterligare en bekanting närma sig. Åke ömsom hoppar och flaxar för att ta sig fram mot vännerna.

"KRAX! Glaskulan riktade ett vapen mot mig och sköt! Jag hörde eller såg inte ett smack, men det gjorde rejält ont och det brände till tusen!"

Återigen får Spix en patient.

"Välkommen herr fågel. Jag är synnerligen säker på att Ni blivit träffad av ett så kallat energivapen. Brännskadan tyder på det. Synnerligen otäckt. Såret ser nästan ut att ha exploderat, inte alls som ett vanligt laservapen"

Snabbt förbinder han även det här såret, och kletar ner någon konstig gegga under bandaget.

"Medan jag föll sprang både ödlan och hon med ostkupan på skallen iväg."

VROOOM! Kschk-Kschk-Kschk-Kschk

Medan allt har hänt har jeepen kommit ner för backen och ställt sig bara 10 meter från sällskapet. De stannar bilen och betraktar var och en, men framför allt tittar de på Spix. Det är luttrade män, förmodligen har de sett äventyrare slaktas förr, här i zonen.

Viktor, som har börjat hacka lite i marken för att se om det inte döljs en asfaltsåder under deras fötter lägger märke till att vid huset, vid en dörröppning står det fyra mutanter med vapen i händerna. En har en stor, vass sax, två andra slagträn och den tredje en pinne som sitter på en slang, som leder till en konstig plastlåda med vätska som sitter på hans rygg.
This message was last edited by the GM at 08:57, Fri 18 June 2004.

Död?! är hon död!?!?! DÖD!! Då har ju allt varit förgäves. Hela denna resa för att finna henne och så när de gör det dör hon!! FÖRMÖKARNS!!!! Martie sjunker ner på marken och drar benen tätt intill sig och stoppar pipan i munnen för ett första rök på mycket mycket länge. Han känner att han vill gråta men hejdar sig och känner sig plötsligt arg istöället för ledsen. Varför? Han kände henne knappast men hela situationen är för mycket. Martie vill hem! han sitter där och röker och bryr sig inte om så mycket mer men han fachineras av den nyanlände roboten. Så pass mycket att han faktiskt reser sig efter en stund och går brevid roboten och iaktar minsta rörelse han gör för att se och framförallt lära sig så mycket som möjligt om honom. En läkarrobot måste det vara en sådan där automat som byggdes för att rädda fornmänniskan ifrån sjukdomar och annat elände.

Jo..eh..ja...du...ja automat du skulle inte kunna se över även mina skador?

 FrÃ¥gar han sÃ¥ försiktigt men kan inte släppa ögonen ifrÃ¥n roboten sÃ¥ han stÃ¥r faktiskt och tittar roboten rätt i ögonen eller ja det som skulle vart ögon pÃ¥ en levande varelse.'

När så bilen kommer närmare blir han i det närmaste exalterad! En forntidsvagn vid hans majestäts stövel!! Han ska precis gå och titta på den när han får syn på de fyra nya och hoppar högt av rädsla vilket resulterar i att han tappar sin pipa på marken. Ska det otäcka aldrig ta slut? Inte tänker han riskera livet nu i alla fall. Nej inte nu när sirina är död. GLÖM DET!

"SIRINA", skriker Aleta på högsta volym och spränger nästan sina högtalare och andras hörselorgan, "Nej, nej, energin har försvunnit, livsoljan har för evigt runnit slut."

Hon sjunker ner vid Sirinas kropp och snyftar tyst. Det har varit för mycket död på sistone, varelser man kännt och nu Sirina, som vi letat så länge efter. Finns det ingen rättvisa?

När de andra dyker upp, slår det slint i maskineriet och sorgen förbyts till hatisk vrede.

"NI! Ni bär skulden till all vår olycka! AAAARGH!", skriker Aleta och hoppar upp. Om ingen hindrar henne rusar hon blint mot de fyra beväpnade mutanterna och svingar vilt sitt gevär som en knölpåk.

Aleta hejdar sig själv.

Temperaturskillnad kring hennes mun? Inte tagit sig kringområdets temperatur? Något är inte som det ska, eller snarare, något är som det ska!

"Sirina måste leva!", utropar hon när hon precis har rest sig upp. Direkt återgår hon till Sirina och kan urskilja en svag andning.

Hon minns att Sirina ju hade droger i kroppen, kan det ha gjort den andre automaten osäker på sin diagnos?

Viktor står lika kolugn som Dyngve (hehe) och tittar på de andras hektiska beteende. När han ser Aletas raseri anfall som hon sedan lika kostigt avbryter, blir han nyfiken och går fram till Sirinas livlösa kropp. Med hjälp av sina analysinstrument börja han kolla Sirinas temperatur och gör vissa mätprov på hennes saliv och blod. Efter några minuter reser sig Viktor upp.

MÄTPROVEN VISAR FÖLJANDE, HON ÄR DÖD...

Knappt har Marina återhämtat sig efter det vilda bårloppet med Martmardigan och den livlösa Sirina i mitten förrän hon kallas til handling igen när alla verkar ha dödförklarat den unga kvinnan.

"Nejsåskafysentamejiniheta..!" morrar hon argt och drar sig på fötterna igen och knuffar sig fram til Sirina, "stig undan allihopa, UNDAN! sa ja'!"

Marina trycker och märker efter, pustar och masserar allt hon kan. Men flickan verkar helt kall och livlös, det verkar onekligen vara sant - alla faror, allt blod och dödande, allt har varit förgäves: Ondska och orättvisa, förtryck och maktmissbruk, våld och amatörers klantigheter har krävt Sirinas unga liv...

Tårögd reser hon på sig och ser på de andra. Vreden växer i hennes bröst i takt med frustrationen, och hon har anklagelse i blicken.

"Ni kallhamrade klantskallar! Analfixerade amatörer! Titta nu va' ni fått för alla eras förmökade fantasterier, skitskalliga skjutgalenskap, tomhuviga trakasserier o' springande runt me' huvet under armen! Om ni ändå bara kunnat stå still o' hålla käften i FEM FÖRMÖKADE MINUTER så hade Sirina lämnats över till oss utan problem! Men NÄHÄ, ICKE! Supa, slåss o' skjuta, de' ä' allt ni kan o' vill, o' så skiter ni blankt i konsekvenserna för alla andra! O' vem bär skulden för Sirina's död, va'? Vem va' de' som svek? Ja, SÄG DE', nå'n! Jasså de' VET ni inte? Men de' vet no' fysemej ja'! INTE va' de' skithögen Rufuel Rubank, han släpade henne ju bara ur Zonen o' missbrukade henne! INTE va' de' det korrumperade svinet Linus Drake heller, han tog ju bara över där Rufuel slutade! O' INTE Smilet, den slibbriga paddjäveln heller, han gjorde ju bara stålar på hennes misär o' olycka som alla andra i hennes korta, olyckliga liv! INTE PSIPO:n eller BPM:arna heller, INTE va' de' dom, dom försökte ju bara ha ihjäl henne för att hon hade krafter som dom inte förstår! NEJ, mina fina vänner, de' va' NI som anförtroddes me' hennes säkerhet! De' va' NI som helt enkelt svek när de' gällde! De' va' NI som hellre ville gå o' SUPA på Bunkern när ni misslyckats försvara henne på Thermopolium! De' va' NI som hellre ville leka BUNKERSEXPLOATORER o' ASKFLATDIGGARE än skynda till hennes räddning! De' va' NI som hellre ville SKJUTA er genom en HEL BYGD me' slörökskallar o' lägga sorg till elände än försöka nå en en FRIDSAMMARE lösning! O' de' va' NI som ändå, för allt er våldsfixering o' stridslust inte kunde ha' dö' på EN ÄNDA DUM OXJÄVEL o' EN ÄNDA ELAK SKYTT när de' verkligen gällde! De' ä' fysemej NI som borde straffas för ert likgiltiga sätt! Men så funkar inte kejserliga lagen, nähä icke! Mansgrisar som Rubank o' Drake o' Smilet o' hatfyllda svin som BPM:arna o' PSIPO-svinen o' svikaktiga ynkryggar som ni, dom går fri medan oskuldiga offer för forntidens skulder o' nutidens orätt får betala priset! O' de' ä' inte ett mökens dugg nån kan göra åt de'! Kejsarens Lag o' Samfundets Rättvisa - hah! STRUNT! Här gäller bara Zonens lag o' den starkes rätt!..."

Marina blir allt mer tystlåten efterhand som disillusionen sköljer över henne och hon förstår att även hon har svikit sitt syfte, att kanske har hennes hela livsdröm varit ett fata morgana. Långsamt sjunker hon i knä, lågt mummlande med tårar rinnande ner över ansiktet.

"...ja' skulle gett fysen i er o' eras förmökade dumheter...*snyft*...ja' skulle lämnat er o' fortsatt ensam...*snyft*...om ja' då ändå hade gjort de'...*snyftsnyft*...eller något...*snyft*...lyckats...*snyft*...göra något.."

Martie står som ett fån och bara stirrar med hakan nere i backen när Marina öser igång och han anstränger sig verkligen för att faktiskt höra på och förstå allt hon häver ur sig. Aldrig hade han trott något sådant om Marina?! Nej det här var förbaske mig något nytt men för en gångs skull också något som han kan förstå! Faktiskt så har hon kanske allt rätt ändå? De kanske kunnat göra något om de bara hade.....Ja helt utan skuld kanske de inte är alls men att blanda in BPM och PSIPO och annat otrevligt som han knappt hört talas om och påstå att de varit minst lika usla som dem? näe......

Så när hennes vrede lagt sig och hon brister ut i tårar gör han något han aldrigt drömt om att han skulle göra. Han stoppar sin pipa med en ny laddning och tänder den medans han går fram till Marina. Han sätter sig ner brevid henne och lägger ena armen om hennes axlar med den andra erbjuder han henne vänligt sin pipa.

"Jo..eh..Marina? Det är bra...det är inte ditt fel vet du och det är bra att jo...eh jao du vet visa sina känslor och så. Jao...det har i alla fall jag fått höra ioch jao...du...du har inget att ångra. Några eh jo de flesta andra av oss kanske inte har varit så fokuserade alla gånger men vem har inte lett oss frammåt? vem har inte fått oss jao du vet....ja på rätt väg? Vem har inte kämpat tappert för oss i alla lägen? Du Marina även om du inte säkert tänkt på det har du varit vår eh..ja vår du vet..ja ledare. Utan dig hade vi säkert inte ens kommit så här långt innan vi dött dödens död. Så du ska inte ångra något det är nog vi andra som ska om någon nu ska ångra något. Jo...eh....jao...så...ja så tycker i alla fall jag."

När automaten Spix har tagit hand om även Åke, tar han och vänder åter mot Sirina. Eftersom automaten inte har någon möjlighet att visa känslor ger han i stället ett kallt konstaterande vid sin andra undersökning.

"Det är minsann riktigt. Kvinnan lever faktiskt, trots att livstecknen är svaga. Är det droger inblandade så kan det vara det som gör att hon är svårtolkad. Jag behandlar"

Marinas rödgråtna ansikte vänder sig mot automaten och ser att nålen åker åter ut ur hans knoge och sticker Sirina i halsen. En liten bula syns vid sticket när injektionen lämnar Spix stålkropp.

"Det kommer säkert att ta någon timme innan hon vaknar, och hon kommer att få ordentliga blåmärken av de slag hon har fått av stenarna här ute."

Den store mannen från Packer-jeepen går fram mot Viktor igen.

"Nå, NU kanske Du vill följa med?"

"Buuu-huu-huuuh!"

Marinas frustration utvecklar sig till en tårkaskad när Martmardigan sättar sig bredvid henne och tröstar - stress, vrede och undertryckt dödsångest har helt enkelt tärd så mycket på hennes unga psyke att hon inte klarar av att hålla fasaden längre, speciellt inte när det blir uppenbart att den främmande roboten på något sätt lyckas med det omöjliga, det otroliga: Att rädda Sirina trots att hon verkade ha avlidit. En lång stund sitter Marina bara där hos Martmardigan och låter sina känslor flöda fritt, avskärmad från zonens karga omgivning av kunskaparens trygga famn tills känsloutladdningen och de senaste dagars hårda bud kräver sitt pris och hon somnar i hans armar.

Nämen oj! Vad hände nu?! Hon sover, eller? jo visst sover hon. Han stryker undan henns hår en aning från ansiktet för att verkligen se att hon sover. Men vad göra? Ska han väcka henne? Näe....hon kan gott få sova en stund och samtidigt på något obegripligt sätt känns det bra att sitta där med henne och faktiskt faktiskt verkar det som om något Martmardigan för en gpångs skull sagt fått det resultat han önskat.

Men den där fete mannen, han från fornkärran, vad är det han vill Viktor? Följa med honom?! Varför i allt mök skulle viktor vilja följa med honom och känner de varandra? lustigt.

Han bestämmer sig istället för att sitta kvar. dels så vaknar säkert Marina om han reser sig upp och dels vill han suga in så mycket han bara kan av vad som sker omkring honom.

DET VAR JU ROLIGT, DE HÄR.. Skriker Viktor när han hör Spixs konstaterande att Sirina lever. Han ska precis gÃ¥ fram och undersöka felet pÃ¥ Marinas rinnande ögon, när plötsligt nÃ¥got märklig händer. Marina lägger sitt huvud i Martmardigans knä, samtidigt som Martmardigan stryker hennes hÃ¥r ???  Mycket konstigt tänker Viktor. Är det nÃ¥got fel pÃ¥ Marinas hÃ¥r eller är det helt enkelt en sÃ¥dan där konstig förberedelse till en parningsakt. Ja Viktor vill inte lägga sig i utan gÃ¥r helt enkelt bort till Packerjeepen för att föra nästa diskussion.

Viktor vänder sig mot den fete mannen i packerjeepen.
FÖLJA MED ER ??? VARFÖR SKA JAG DET. HADE NI VARIT VÄGVERKSFÖRMEN SOM JAG TRODDE FRÃ…N BÖRJAN HADE JAG GIVETVIS FÖLJT MED ER. MEN JAG HAR BÖRJAT TVIVLA, TROTS ATT NI SITTER I EN PACKERJEEP. OCH FÖR DET ANDRA, HUR SKA JAG KUNNA FÄSTA MIN SKOTTKÄRRA EFTER PACKERJEEPEN. NEJ TACK,  MEN JAG AVSTÃ…R.

Viktor går sedan fram till Pocko och tar en titt på hans mage...

När Marina äntligen börjar kvickna till blir Martie mäkta lättad. Han trodde att...Ja vad han trodde är inget intressant. Han tittar ner på henne med ett brett fånigt leende som han alltid gör. Något tindrar i hans äckliga små grisögon när han leendes börjar prata mjukt och ömt;

"Jag trodde du var borta där...du som är vår..ja mitt hopp min tro och min...ahum...jao..min kärlek"

Han tittar ömt på kvinnan i hans liv som ligger där i hans famn och även om det mesta känns som en enda röra i huvudet på honom så känns allt faktiskt bra. Han kanske sa för mycket eller? Ja kanske det men han kunde inte låta bli. När han sitter där med Marina i sina armar känns faktiskt allt riktigt ok. Ja det känns faktiskt bättre än ok.

Viktors ständiga skrikande får Marina att vakna efter bara några minuters sömn. Hon tittar med undran in i Martmardigan's grisögon.

"Vaddå kärlek...?"

Hon gnuggar sina rödsprängda ögon, tittar förvirrad på Martmardigan än en gång, och går sedan med snabba steg bort mot forntidsfordonet med främlingarna, stannar på halvvägen och vänder sig för att kasta ännu en undrande blick mot Martmardigan, och går sedan fram til packern.

"Va' snäll o' va' tyst, Viktor," avbryter hon roboten kort och vänder sig sedan mot typerna i bilen, främst den tjocke med mustaschen. "Mina herrar," säger hon och flappar upp sin polisbricka, "mitt namn ä' Marina Rand, överkonstapel vid Hindenburgpolisens mordrotel. Tack för ert bistånd, utan er kollegas hjälp skulle vi förlorat vårt huvudvittne."

Hon byter ut polisbrickan mot notbok och penna.

"Ja' skulle va' väldigt tacksam om ni vill va' goda berätta era namn o' allt ni vet om era följeslagare: Tjuren, ödlan o' vem dom annars månne haft me' sej...?"

"Jag..ja,jag...eh...jo...liksom..jag ja tror att jag är....liksom..." Orden stakar sig i munnen på Martie hela tiden. han kan inte få fram det han vill alls. Något som han blir riktigt irriterad på för sig själv men så är Marina plötsligt borta hos de andra. De där nykomlingarna i bilen och ställer frågor. Martie hör inte riktigt på ellr jo han hör väl egentligen varenda ord men hör det inte ändå besviken som han är. Dels för att Marina lämnade honom så sådär snabbt och slängde de där konstiga frågorna till honom.

Nä. Det kanske är lika bra att strunta i att försöka förstå sig på det där med kvinnor alls. Han reser sig upp och borstar av dammet från sin klädnad. Han tare till och med av sig sin hatt och inspekterar den för att efter att ha dammat av även den sätta den på huvudet igen. Han trolalr fram sin pipa, stoppar den och tänder den. Så slår han ner blicken och en ensam tår rinner ner för hans ena öga när han går ifrån gruppen och sätter sig bakom närmsta skrothög eller vad det nu kan vara. Bara det gömmer honom är han nöjd och där börjar han tyst gråta för sig själv. Varför skulle han födas just så här? Varför skulle han aldrig vara kapabel till att göra något rätt eller i alla fall göra något så det slutar så som han vill? Han tänker tillbaka på sin barndom och blir inte gladare av det. Han suger intesvcit på sin pipa men det hjälper inte. Snart sitter han där stortjutandes och rökandes på sin pippa som blir alldelles blöt av hans saliv och tårarna forsar fram.

När Pocko blivit omplåstrad ler han brett mot Spix.
"Åh, man tackar ja! Det där gjorde du finfint!" Han klappar sig på den lagade magen.

Pocko hör hur människorna i hans närhet skriker och gråter. Han hör även något om att Sirina är död. Synd, stackars flicka! Tänker Pocko med blicken fäst på de fyra männen vid dörröppningen. Han tar några hotfulla steg mot dom.
"Jaha, grabbar! Vill ni dansa en omgång? Jag har magen uppsprättad och tyvärr inga kulor kvar till mina bössor, men jag kan nog dansa ganska bra ändå... så vad säger ni?" Pocko ler elakt mot dom och spänner sina muskler. Detta syns dock inte eftersom musklerna täcks av en enorm fettmassa.
This message was last edited by the player at 19:48, Sat 10 July 2004.

Marinas min förvandlas från kallt affärsmässigt til något ännu kallare när hon vänder sig mot den hotfulla mutanten.

"Dra, Pocko. Gå o' dansa nån annanstans, firandet ä' slut för innevarande. Stick."

När hon återigen vänder sig mot Översten är dock hennes polisiära min åter på plats.

"Översten skulle just berätta...?"

Medan Martmardigan hulkande går iväg och sätter sig invid en gräsbeväxt liten kulle och börjar smutta på sin sura pipa tittar övriga i gruppen på vad som händer med Pocko och Marina.

Pockos grinande får mutanterna att backa. Alla utom en, han som har en slang kopplad till lådan på ryggen. Han tar i stället ett demonstrativt steg framåt. Med sikte mot Pocko.

"Du behöver dig ett sch-fräs, tjocko. Du och dina vänner förtjänar att dö när Ni nu har kommit hit och brutit lugnet och goset, man."

"Ni har helkajkat mina bästa bros, så kom an bara, innadahaus"

Den storpupillade mutanten med fjällig hud viker inte en tum.


Den fetlagde mannen suger på sin söndertuggade rökkorv och tittar intresserat på Marina.

"Hindenburgs polismakt här ute? Mycket ovanligt"

"Mitt namn är Gerad Skrädare. Men de flesta härute kallar mig Översten."

"Mina kamrater här är Gygax, vid kanonen på flaket. Mojset är han i arbetskläderna där och Spix har Ni ju redan träffat."

"Zonfarare är yrket, med specialisering på monsterfångning och kuriosasamling!"

"Vilka tjuren och ödlan är vet jag egentligen inte. Vi stötte på dem för någon dag sedan när de var på väg norrut från pinnen. De frågade om Er, men då hade jag ju inte mött Er än"

"Vad är det med honom då???"

Översten gör en menande nick mot Martmardigan.

Marina kastar en blick över axeln mot den gråtande Martmardigan där borta på skrothögen.

"Zon-shock, tror ja' - även ja' träffats av de' för en stund sen. De' går över om man får sova lite. Ursäkta mej..."

"Pocko! Vill du va' en snäll pojke o' gå tucka in stackars Martie, han verkar inte må så bra. O' låt de där smågrabbarna o' deras hemmekamackapärer va' i fred? Så där dukti' pojke, ja."

Hon flyttar bort blicken bara en liten bit mot slanglådakillen.

"O' du, pågen - du stoppar undan den där slammsugaren me' en gång, ä' de' uppfattat? Vi vil inte ha mer blodspillran idag - gå o' rök nån flinsvamp eller tugga tokräs eller va' vetja. Stick."

Slutligen vänder hon sig åter mot Översten.

"Förlåt avbrottet - var var vi? Juvisst, jo - de' verkar som om Översten varit ovetande om vilka odåd dom båda passagerarna intenderade begå, så de' kommer ja' skriva i min utredning. En sista sak, bara - ja' undrar om Översten skulle va' så vänlig o' ställa sitt fordon till förfogenhet? Vårt uppdrag här i Zonen ä' avslutad o' som Översten kan se har vi ett antal sårade som behöver transport till civilisationen. Ja' ä' övertygad om att Hindenburgspolisens ledning skulle veta visa sin uppskattning..?"

Höhöhö, Du var mig en försigkommen donna.

Han tittar på Marina och tar ett grepp och klämmer på sitt huvud och sin kraftiga nacke innan handen krafsar lite i hans skäggstubb. Uniformskläderna som han har på sig är ganska lappade och den gula gördeln som hör till har några fläckar. Hon skymtar dessutom att han bär en liten gul kravatt. Det är en imponerande fornpistol han har vid sin sida. Inte lika fin som den Martmardigan har hittat, men ändå ett fint stycke hantverk.

"Nja, nej, då måste jag nog be att få tacka nej. Jag har inte så mycket till övers för polisifikationer. Inget personligt mot dig alltså, bara det att vi inte riktigt tänker på samma sätt..."