En skylt med spretigt målade bokstäver skriker ut vad det är fråga om.

            PRYCKELS EGNA DILISHÄNS!
    OFATTBAR BEKVÄMLIGHET! ÅK SOM EN KÄJSARE!
       ÄNNA TILL PIRIT! MEN KORTARE OCKSÅ!
FÖRBÄTTRINGAR FRÅN FORDOM=ÅKNING AV HÖGSTA KLASS!

Bakom skylten står en osedvanligt fet fåle tillsammans med en något smalare dito. De tuggar båda på varsin rejäl gräsbuske och bryr sig inte speciellt mycket om omvärlden. Ytterligare en bit bakom dem står ett märkvärdigt bygge. Vad som en gång i tiden varit en välsnickrad diligensöverdel har nu misshandlats av att någon spikat på allsköns attiraljer på den. Uppenbarligen är många av 'förbättringarna' saker som tillverkats i forntiden. Högst upp på härligheten, på kuskbocken, sitter en ganska liten figur. Ett muterat pälsdjur helt klart. Klädseln verkar vara en klänning av säckväv samt en grön keps med plasticsskärm.

Epsilon Wax knatar fram mot dilligensen. Han kånkar på en stor resväska.

Han stannar upp och beundrar det märkvärdiga fordonet. Han gillar de forntida attiraljerna. Epsilon ögnar igenom skylten. "Änna till Pirit", det låter bra tänker han kort för sig själv.

"Hallå där!" utropar han till den lille varelsen på kuskbocken. "Min gode herre, jag ämnar fara till Pirit! När far du och vad kostar det hela?
This message was last edited by the player at 19:57, Tue 01 Mar 2005.

Med tre skutt så är den knappt en meter långa pälsingen nere på marken. Den skyndar sig allt vad han kan fram till Epsilon med armarna utsträckta.

"Hej! Välkommen!", utropar den lille glatt, samtidigt som den tar ett grepp om Epsilons vänstra lår och ger det en rejäl kram. Den håller kvar tills Epsilon skakar på benet.

Den lille gnagaren verkar uppenbarligen vara överlycklig. "Än så länge så är Ni den ende så vi väntar tills vi har fått ihop en fin liten flock. Då får vi se vad det kostar, ju fler ju billigare. Men framför allt desto trevligare!"

Han plockar fram sin lilla skinnväska och öppnar den. "Du vill kanske ha lite knaprigt så länge? Jättegratis såklart!"

Epsilon ser först lite smått chockad ut när Pryckel kommer studsande och klamarar sig fast vid hans lår. När den värsta chocken lagt sig klappar han varelsen lätt på huvudet och skakar lätt på benet. "Såja, nu kanske vi skall ta det lilla lugna...

Jaja, det låter ju bra det där. Jag är i och för sig glad ju fortare vi kan lämna staden bakom oss. Jag behöver miljöombyte, kanske vi kan kalla det.

Knaprigt säger du, vad är det du har där?"

Epsilon sträcker sig mot Pryckels skinnväska och tittar forskande ner i den.

"Jag ska göra så att Ni får en jättefint miljöombyte under resan! Och så fina kompisar vi kommer att bli sen!"

Ur sin väska plockar han upp ett sött sockerkex. På kakan kan den skarpögde utläsa ordet Bejron.

Epsilon ställer ifrån sig sin resväska, tar emot Pryckels kex och nickar enkelt till tack.

"Jaha, det bär åt Pirit ja! Det blir första gången för mig som jag är nedåt de regionerna. Brukar du fara den vägen? Planerar du några stopp på vägen eller far vi direkt? Vad lång tid kan färden ta? Vad jag ser fram emot nu är bara en enkel och problemfri färd dit.

... bort från den här staden" tillägger han tyst, nästan för sig själv.

"Vi kommer att stanna på några jättetrevliga ställen på vägen om Du vill. Jättegod mat och jättemysiga sängplatser. Men jag hoppas förstås att Du vill sova tillsammans med mig och de andra ute i min stadiga diligens!"

Han sträcker ut sin spinkiga lilla arm mot vagnen.

"Du kanske vill titta lite närmare på alla förbättringarna som jag har gjort?"

Pryckels överentusiastiska sätt att prata gör att han glömmer berätta om hur säker resan är och huruvida han brukar fara den vägen. Han ignorerar dessutom anledningen till att Epsilon vill resa.

Från gatan kliver en man in med värdiga steg. Han är klädd i en proper militäruniform och den som är bekant med pyris militära väsen ser snart att grabeteckningarna anger honom som av kaptens grad. Mannen min är godmodig och ett nästan irriterande leende spelar på hans läppar. Något som faktiskt får honom att se en smula dum ut. När han talar så är det dock bortom tvivel att denna man faktiskt har mer innanför pannbenet än gemene rbajter.

"God dag, min pälsklädde vän! Jag tycktes mig se att detta åkdon skulle mot Pirit. Om detta stämmer så vill jag gärna ha en biljett för resan." Mannen lyfter som hastigast på hatten för Epsilon och ger honom en granskande blick.

Pryckel tappar helt koncepten när Kapten Lanker dyker upp. Han skakar till av rysning av all den lycka som sprider sig i hans kropp. Pälsen han har i nacken står rakt ut.

"Välkommen min kära vän! Visst ska vi resa till Pirit och det ska bli så härligt!"

Den obotligt positiva gnagaren försöker genast få de båda männen ta varandra i händerna. Om inte annat så försöker han själv hålla männen i sina egna händer.

"Åh, ja vi slänger väl titlarna direkt. Jag heter Pryckel och Du är jättejättevälkommen till min diligens. Det ska bli härligt färdas riktigt tätt tillsammans!"

Inne i Dilligensen sitter redan en lång ranglig man av människosläktet om än kanske inte av den sort som gör släktet mest rättvisa. Lång är han och smal, mycket smal. Hans eldröda hår står åt alla möjliga och omöjliga håll hans långsmala fräkniga ansikte inte vad man kallar fagert. Han är klädd i en blå kritstrecksrandig kostym, ny men av billigare sort, en brandgul och av allt attdöma sprillns ny halsduk samt en överrock i samma färg med en krage av Lomurpäls ller det är i alla fall vad det ser ut som. Vid hans sida ligger en gul smutsig och på sina håll trasigskortstenshatt samt ett hölster med en mycket magnifik skarprättarpistol. Han flackar med blicken över alla utanför och på väg in i dilligensen. Han ler nervöst och det verkar som hans flackande blick söker efter någon eller något. "Men...men....ja liksom näe vad folk...skulle det inte bara vara...eller? nä jag hörde kanske inte eller jo.....nä jag gillar inte det här. Inte alls." Hnas tankar färgar av sig på honom. ett par svettpärlor tornar fram på hans panna och letar sig neråt. Hans blick blir allt mer flackande och hans leende allt större och allt fånigare tills hans ansikte är ett enda stort löjligt flin.


Nej det här gillar han då rakt inte. Han hade trott att han skulle resa själv eller i alla fall att någon mer av hans gamla kamrater kanske skulle dyka upp? Men det ser inte ut som så. Pocko? Aleta? Inte ens Marina den ljuva Marina? Eller å min gud Viktor? Viktor hade han gärna sett ibland de andra. Även om Viktor var ett unikum av automatsläkten var han den han tyckte mest om och hade hoppats på skulle dyka upp eller ja kanske Pocko och ja Marina. Hans älskade Marina.

"Eh...hmm...jo....jo..ska ni med den hära ellr?...jo ni...ja ni förstår jag trodde att jag skulle...men nä...lyssna inte på..mig..eller? Nä...mitt namn är Martmardigan Jäger, kunskapare av kejerlig nåde måhända har ni hört om mig och mina bravader ellr hört talas om min verkstad uppe i hundängen eller ja mitt robotal som jag själv föredrar att kalla det?"

Martmardigan bestämmer sig för att han ändå får stå ut med situationen även om han känner på sig att detta kommer att leda till att historien upprepar sig. Sist han stötte ihop med nya ansikten eller ja för första gången kanske helt ärligt då ledde det till en esa han aldrig kunnat föreställa sig.
This message was last edited by the player at 18:41, Thu 03 Mar 2005.

Epsilon är först smått överväldigad av den lille gnagarens förträffliga trevlighet, även om han naturligtvis är glad över det finfina bemötandet. Han blir därför glad, och kanske lite lättad, när de övriga börjar visa sig.

Han besvarar kaptenens blick och nickar till svar. "Goddag kapten! Mitt namn är Wax, Epsilon Wax."

När Pryckel sammanför de båda i en hälsning greppar han hans hand i ett stadigt handslag. Han är glad att få lite sällsap på resan, därtill av en bildad man.

När den andre, som presenterar sig som Martmadigan Jäger, visar sig hälsar Epsilon även på honom. "Kunskapare minsann, så intressant. Jag kan tyvärr inte säga att jag hört Ert namn tidigare, men jag ser fram emot att resa med Er. Kanske Ni kan dela med er av era kunskapliga historier..."

"eh..o visst visst kan jag det. resan till Pirit är lång så en historia eller två hinner vi nog allt med eller? Jo minsann jag tror allt det."

Martmardigan skiner upp en aning. Tänk att finna i alla fall någon som vill höra om hans äventyr! Han funderar på vart han ska börja och bestämmer sig för att ta det från början. Eller? Nej...kanske inte ändå?....Men?.....Ja där kanske det skulle kanske vara något att ber...nej...då måste han ju......eller?
Kanske där? Eller där?

Martmardigan sjunker allt längre och längre in i sig själv. Något som av de andra kanske uppfattas som att han bara väntar in dem alla men det blir snart solklart för alla som ser honom att han är djupt försjunken i grubblerier.

Ska man kanske ändå börja från början eller fråga dem vad de vill höra? Eller...hmm..svårt....svårt.....mycket svårt......tänka tänka tänka....sortera bläddra.....hmmm.

Kaptenen tar i han både med Herr Jeagher och Wax.

"God dag, mina herrar!" Han lyfter även på hatten för Martmardigan och rättar sedan till den karbin han har hängande över axeln "Mitt namn är Kapten Elias Lanker, men ni kan kalla mig Kapten Lanker, jag använder sällan mitt förstanamn i yrket, som ni kanske förstår, och det har blivit en vana att lystra till Kapten." Han kikar in i diligensen för att försäkra sig om att han inte missat att hälsa på någon.

Martmardigan stirrar först bara på handen och tar den så sanbbt och löst då han kommer på att många föredrar att hälsa på det sättet. Själv ogillar han kroppskontakt med andra människor och då absolut med främmande människor och denna Elias känner han ju inte.

"Men...jo...om du heter..ja du heter ju Elias varför skulle du hmm..jo varför vilja kallas något annat?" Är han bara tvungen att fråga honom. Det där med att folk har en massa namn på allt och alla det gillar han inte. Det blir så rörigt då. Och Kapten? Hur många kaptener finns det egentligen inte? Hur kan man då veta att man menar samma Kapten? Nej knöligt det där. Martmardigan bestämmer sig för att kalla mannen för Elias, han heter ju så.
This message was last updated by the player at 19:48, Thu 03 Mar 2005.

Kaptenen kliar sig i huvudet. Det hade han inte tänkt på riktigt... Inte på det sättet i varje fall.

"Tja... Det handlar väl inte så mycket som att vilja bli kallad som den vana man har att lyssna till ett visst namn... Antar jag. Dessutom ligger det ju onekligen lite mer tyngd i att 'Kapten Lanker' än bara Elias. Soldater har, konstigt nog, enklare att få respekt över en man de bara känner till som 'kapten'. Ett förnamn gör förhållandet personligt. Men, men, om du så önskar går det bra att kalla mig Elias också, men du kanske får kalla på mig två gånger innan jag lyssnar." Elias skrattar ett kort skratt. Det märks att han är en godmodig person och så här på rak arm är det svårt att tro att han skulle kunna vara ett strikt befäl.

Fram till dilligensen kommer en liten mager man skyndande. Han är klädd i stickad tröja, gröna byxor och en svartgul halsduk med tecknen A.I.K och en råtta avbildad. Det som utmärker sig med mannen är att han inte har någon packning eller i alla fall en väldigt sparsam sådan för en sådan lång resa. Han ser sig oroligt omkring som om han inte gillade folksamlingar.

"Är det säkert att den går hela vägen till pirit?"
"I så fall ska jag med den!"

Han talar fort och flackar med blicken mellan de som står vid vagnen och väntar och rycker till något när han ser mannen i uniform. Han klämmer det lilla packet till packning allt hårdare intill sin kropp.
This message was last edited by the player at 20:49, Thu 03 Mar 2005.

"Nej men hej och välkommen Du också!"

Pryckel är verkligen tårögd över allt folk som samlas kring hans vagn.

"Sniff, sniff. Så härligt vi ska ha det på resan. Verkligen rå om varandra. Ska vi inte allihop ge varandra en riktigt varm och härlig kram?!"

Pryckel skyndar sig direkt mot den nyanlända mannen och försöker omfamna honom meddelst ett litet skutt.

"Jag bjuder på en kanna brunt medan jag spänner för mina fålar! Hälsa nu på varandra allihop"

Uppenbarligen är Pryckel betydligt mer intresserad av alla resande än sina fålar, hans öron viftar än hit än dit beroende på vem som talar. På ett par stenar med en försvinnande liten eld under står en forntida kanna med lång pip.

Fabian tar genast ett steg bakåt och sätter upp en stoppande/värjande hand mot den lilla gnagaren som stopp.


"Kom inte hit! Jag vill inte ha nåt att dricka! Ska inte vagnen åka snart!"

Därmed försöker han komma förbi den energiska musen och in i vagnen.

OCC: Värjande kanske inte var det bästa ordvalet med en soldat i sällskapen. Kanske är det felstavat men så vitt jag vet är detta ingen svenska lektion. Men stackars Fabian är obeväpnad.
This message was last edited by the player at 08:01, Fri 04 Mar 2005.

Å nej inte nog med....Hela vagnen kommer ju att bli...bli full. jobbigt. Martmardigan som trott att han skulle få åka ostört eller ja i alla fall ganska ostört. Men men brevet han fått eller ja kanske ska man säga brevets innehåll har sådan kraft att Martmardigan är beredd att ta det svåra som ligger framför honom för att nå sitt mål.

Vidare har han ju ombetts berätta lite om sina äventyrligheter vilket får honom att sjunka in i sig själv igen för att besluta sig om hur han ska lägga upp det hela för att det ska bli så bra som möjligt eller kanske i alla fall samla det så pass att han förmår sig att berätta det allt i följd och utan att få det allt för osammanhängande. Det mesta i Martmardigans huvud som inte rör hans kunskpaer i de forna dagarnas teknologi, reperationer av sådant och framför allt automater ligger oftast i en stor säck i hans huvud och ska han nu hitta något av det och sedan få ihop flera delar av det brukar det ta tid. men tid har han. Mycket tid.

Men han skräms lite av den framfusige nykomlingen. Vad är det för en typ? Halsduken han bär på verkar ock vara ett fornting. Är det månne en kunskpar kollega? hmm nej de brukar inte...se...ut så ....där

Martmardigan tittar på honom men kommer sig inte för att säga nåot. istället tänker han så det knakar för att sätta en etikett på mannen. Att det kan se ut som om han fånstirrar på mannen verkar inte vara något han ens kommer att tänka på.

Varför röck han till när han såg Elias? Vist har Martie sett konstaplar från den otäcka sidan men han har också träffat konstaplar som inte varit det minsta otäcka. främst tänker han då på Marina hans stora kärlek? Ja visst är det kärlek det kallas det han känner för henne? Ja så måste det vara.

Ju längre tiden går dessto säkrare blir han att han ännu en gång kommer att dras in i något mer än han trott och velat. Se bara på de som ska med och de blir fler och fler hela tiden. Det är som Martmardigan börjar fundera på att det skulle finnas något som styr hans vägar, att det finns något som styr allas liv, allas väg...men nu har han inte tid att fundera på det han har viktigare saker för sig.

Hmmm, det börjar ju bli riktigt mycket folk här nu. Då kanske det drar ihop sig till avfärd snart. Den framfusige lille gnagarens dilligensfärd verkar bli rena succen. Det kan nog bli en riktigt bra resa det här. Jag visste att det här var rätt val...

... tänker Epsilon. Han gör sig redo för avfärd och frågar Pryckel var han kan lasta på sin otympliga resväska. När detta är klart sällar han sig till de andra, mest nyfiken på vad Martmardigan skall ha att komma med, men även vem den nyankomne är...
This message was last edited by the player at 22:18, Thu 03 Mar 2005.

Kaptenen höjer ett förvånat ögonbryn åt den underlige främlingens beteende. Uppenbarligen är denne man inte så värst social, och kanske hade han även annat i bagaget eftersom han verkade så nervös. Lanker beslöt att hålla ett öga på honom.
Likväl sköt han sina misstankar åt sidan och hälsade kort även denne man, även om han inte bekymmrade sig med att ta i han med honom. Detta skulle förmodligen bara skrämma upp främlingen ännu mer och ur uppskrämda personer var det vanligen svårt att få information från med vänliga metoder.
This message was last edited by the player at 10:27, Fri 04 Mar 2005.

"så...hmmm...jo.....ja när....när åker vi....skulle vi inte resa..ja...jag vill inte...men skulle inte den här dilligensen avgå med det snaraste eller?"

Martmardigan talar helt uppenbart med kusten men liksom tidigare tittar han inte på någon direkt då han takar vilket mer eller mindre får det att se ut som kunskaparen pratar rätt ut i luften och mer till sig själv än till någon annan. Martmardigan börjar se märkbart besvärad ut, som om han tycker den här situatuionen blir allt mer och mer besvärlig.

Tänk att han! Han som genomlevt både zonen och hetsjakter i huvudstaden, Psimoner och automater kan känna sig så har besvärad av att befinna sig i en helt ordinär situation.

Martmardigan tar till ett gammalt vant knep för att bota sin oro. Han plockar fram sin gamla fina pipa med lock, fyller den omsorgsfullt med tobak och ser till att han får den precis så stoppad som han alltid vill ha den innan han tänder på den. När han så börjar puffa på den känner han hur lugnet återvänder till honom.

"Åh, så härligt det luktar när du tänder pipan, käre Martmardigan. Visst är olika lukter härligt, visst är det?"

Pryckel har spänt för fålarna och visat att det minsann är så fiffigt uttänkt att man kan spänna fast allt bagage uppe på taket! Som någon världsvan passagerare säkerligen vet om eftersom det är det sättet man brukar hantera bagage.

"Så, nu får Ni välja var Ni vill sätta Er! Var Ni vill! Det finns 6 platser inne i diligensen och 2 kan sitta här uppe hos mig på kuskbocken!"

Energin hos Pryckel är osedvanligt hög.

Elias nickar kort åt pryckel och kliver sedan in i diligensen.

"Jag tror att jag tar och sitter här inne under första etappen. Kuskbocken får man nog tid till att prova på senare."

"Jag tar plats här inne..."

Fabian kliver snabbt in i vagnen och sätter sig så avskillt som möjligt utan att fästa blicken vid någon av medresenärerna inte heller visar han något intresse till att tala med dem. Han håller dock lådan han har i sina händer hårt tryckt emot sig.

Med Martmardigan, Fabian och Kapten Lanker inne i vagnen tittar Pryckel förväntansfullt på Epsilon inför hans platsval. Han häller ut det sista av 'det bruna' och hänger sin kåsa på ryggen för att göra klart för avfärd.

Han går fram till den fete fålen och klappar honom på mulen.

"Ja, det här blir ju en trevliger resa!", säger han till honom.

"Eh, jo, eh, vi får väl hoppas det..."

Med frustande röst svarar fålen.

"Det kan bli tungt är jag rädd. Tur att de inte har mer bagage i alla fall..."
This message was last edited by the player at 08:02, Sat 05 Mar 2005.

Epsilon följer de övriga och tar en plats inne i dilligensen. Han sätter sig lungt ner och inväntar avfärden.

Martmardigan tycker inte om situationenn ett endaste dugg men ma får väl finna sig i det? Han flyttar sig dock till ena hörnen och försöker göra sig så liten som möjligt så ingen i alla fall ska sitta precis intill hoom. Han puffar ivrigt på sin pipa och tobaken har som vanligt tröst att ge honom. Att iget aldrig kan bli som man tänkt sig!? Nej nej det blir det aldrig men åtmisntonde en av de här nya ansiktena vill ju höra om hans äventyr och ja han tror sig ha kommit fram till hur han ska lägga upp det nu och det är ju kul.

Samtidigt knske hans historia kan lära dessa ett och annat nyttigt också, de ser ju alldelles nykläckta ut. Precis om han själv var den där natten för så länge sedan och vad Martmardigan hade varit glad om han haft någon som talat om för honom vad som kan vänta en äventyrande äventyrare.

När alla tagit plats i vagnen tar han till orda:

"Så....Epilepsi..Epsilon var det va? Jao..han ville gärna höra om mina...erhmmm...jo mina bravader och dåd...så..ja...hur....vill ni andra också höra? Eller stör jag? Hmmm....jao så ja...ska jag berätta något ur mitt....liv?"

Epsilon har för en liten stund suttit tyst och tittat ut genom dilligensens fönster, försjunken i tankar. När Martmardigan börjar prata blir han återigen smått intresserad.

"Nej du stör inte, eller vad säger ni andra? Jag skulle i alla fall vilja höra något."

Fabian sitter helt stilla i sitt hörn och tittar försiktigt upp då och då för att se om någon lägger märke till honom. När Martmardigan erbjuder sig att berätta en historia lyfter Fabian intresserat på blicken och väntar på att han skall börja.

"Nej för all del, berätta du, min vän! En resa blir lätt långtråkig och det skulle vi nog alla uppskatta om du ville berätta om dig själv. Kanske någon annan också har en historia på lager som kan komma till pass senare?" Lanker betraktar sina medresenärer med en ganska 'anklagande' blick, och är det någon som sitter inne med en bra historia så borde denne känna sig ganska manad att förtälja denna.

"Så, herr Kusk, skall vi invänta någon mer innan vi ger oss av?" Kapten, som har lagt beslag på en plats vid ett fönster med utsikt frammåt, sticker ut huvudet och tilltalar den lille gnagaren.
This message was last edited by the player at 17:20, Sat 05 Mar 2005.

Pryckels inställsamma leende mot Epsilon dämpas en smula när den sistnämnda faktiskt sätter sig INNE i diligensen han också...

Kaptenens fråga besvaras snabbare än han hade kunnat tänka sig. Pryckel plockar upp tömmarna och en lång pinne med vilken han piskar fart på fålen. En förbättring som Pryckel faktiskt har gjort är ett litet fönster framåt mot kuskbocken. Vagnen börjar så smått röra sig och plötsligt syns Pryckels lilla svans resa sig upp och skaka till lite.

Kapten Lanker som fortfarande har ansiktet i det hönsnätsskyddade hålet känner att han får några fuktiga droppar under sin lilla titt och instinktivt ryggar han tillbaka. Alla inne i diligensen känner en söt väldoft som sprider sig från fönstret och in i diligensen.

"Ã…h hej"

Den store hästmutanten tittar misstänksamt mot Pryckels pinnföring så att den inte kommer i närheten av honom själv. I vilket fall som helst börjar han dra.

Kaptenen ser minst sagt förvånad ut över den plötsliga lilla duschen och tar genast av sig sin hatt för att undersöka den. Vad i möken var de där?! Han rynkar på näsan när han vädrar i luften.

"Känner mina  herrar ocksÃ¥ en mystisk, söt doft?" FrÃ¥gar han trevande.

Martmardigan som precis ska börja med sin berättelse blir lika förvånad som Kapten Lanker när den söta doften sprider sig i vagnen. Vad var det? Gift? Eller någon slags mutation? Eller...kan det vara? Martmardigan han hört många historier om att de forna människorna, de som levde innan den stora katastrofen som de flesta väljer att kalla den kunde koncentrera parfym och väldoft i olika manicklar. Men han är långt ifrån säker.

"Jo.....Elias....jo..visst"

Är allt han får ut sig fylld av sina spekulationer som han är.

Fabian som inte gärna tittar åt kaptenen vädrar i luften för att känna av vad det är de talar om. Sedan kikar han försiktigt ut genom diligensfönstret för att se om det är någon uppståndelse utanför.

Epsilon lutar sig tillbaks och tittar upp i taket en stund när vagnen så sakteliga börjar röra sig framåt. Ett behagligt lugn sprider sig över hans ansikte.

När Pryckel kör sin "uppvisning" blir han lika förvånad och fundersam som de andra. Vad var det där för något nu då, tänker han för sig själv. Han är förundrad. Det där är något han aldrig sett förut. Visserligen har han hört talas om de mest förunderliga förmågor bland olika arter och djur, och läst om det i sina favoritäventyrsromaner, men sett det hela på så här nära håll, det har han aldrig.

Vagnen skakar iväg. Från början ganska långsamt men snart nog ökar hastigheten. Uppenbarligen är vagnen tung för fålarna får arbeta ordentligt. Det gnider och knakar i fjädringen på diligensen. Men annars går färden efter ett tag smidigt och relativt tyst.

"Nu märker Ni allt hur fornhjulen ger en komfortabel färd. De har en ring av plastics runt skrotkärnan. Mycket behagligt, eller hur?"

Färden går och när Ni passerar manufaktuerna och känner lukten från fabrikens skorstenar reser Pryckel åter på svansen och snart luktar det gott i kupén igen.

Ju längre dagen lider och ju längre från Hindenburg resan går desto mindre folk rör sig på vägarna. Snart är Ni ute bland de arma människor som inte har råd att bo i stadens trygghet och modernitet. Här får de bo tillsammans med mutanter och andra monster. Innan kvällningen saktar Pryckel in vagnen och snart står den helt stilla utanför ett litet hus inne i en skog.

"Så, här stannar vi tycker jag. Om det är så att Ni vill ha något att äta så går det bra här på "Åsens Färdkost". Det är Nisse som har stället"

"Jo hmmm....liksom ja då...det hela började en helt vanlig kväll faktiskt och det var äventyret som sökte upp mig och inte tvärtom...hmmmm...jo jag hade jobbat inne i verkstaden hela dagen med en manickel ägaren kallade för en remulator och började faktiskt äntligen få styr på den då jag gick ut för att ta en nya luft och samtidigt få mig en pipa rök precis som vanligt då klockan var det den var. När jag arbetar röker jag inte heller inomhus..röken stör mitt arebte för mycket så hmm ja jag måste ju gå ut då, ja för att röka alltså. Jag hade inte mer än tänt på min pipa då de dök upp som från ingen stanns! Gissa om jag blev rädd?! Jo minsann det blev jag men det visade sig att sällskapet bestående av ett par mutanter och AUTOMATER behövde min hjälp. De var jagade av bus som de sa och undrade om jag kunde gömma dom. Vist kunde jag det. tanken på att få in två fullt fungerande automater i mitt hem och på så hmmm nära? Jo så nära inpå få studera dem var något jag inte kunde missa.........De behövde också mat och särskillt en av dem en storväxt fet mutant med namnet Pocko krävde mycket mat. Den mat jag planerat skulle räcka månaden ut tog slut på en kväll! Men hur eller hur...buset kom allt närmare och det verkaDE SOM OM BUSET INTE VAR BUS UTAN KONSTAPLAR! De påstod att de hade oss omringade, men en av automaterna visade gott mod och med sina invärtes verktyg borrade han ett stort hål i väggen så att alla kunde fly utan att någon såg oss. Jag var förvärad givetvis men samtidigt exalterad! Tänk vilken syn det var att se en automat utföra sitt förvärv och det med den fulländning som de gör det på! Rädd men nyfiken bestämde jag mig för att ge mig i lag med dessa själar...Jag ville heller inte bli indragen i något som hade med konstaplar att göra så jag valde att fly med mina nyvunna fränder och.......hmmm??...jo.....ja, jag flydde med dem och det var denna natt som mitt liv förändrades och jag fick uppleva såväl zonen som fornatidens bunkrar, monster och banditer av alla de sorter och komma i kontakt med en Psianvändare dessa mystiska varelser jag fram tills dess i alla fall avfärdat som myt. Vi kom också att uppleva hur det känns att fara fram i ett forntida fordon, en bil! och kom också i kontakt med en viss "Översten" en fet mycket arrogant och obehaglig man på min ära. Men det är ändå han som fått mig att ge mig av mot Pirit, han har sänt mig ett brev med ett erbjudande inte ens jag kan missa."

Maximillian tystnar en stund och suger på sin pipa medans han stirrar ner i golvet som han gjort under hela sin berättelse utom under korta infall då han nära nog skrikit, fart runt med armarna som en tok och kollat er rätt in i ögonen.

Ungefär samtidigt avbryts han av Pryckels röst some rbjuder lunch till dem som vill.


"Hmmmm...jo...hmmm...jag är hungrig...jag ska...jo jag ska i alla fall äta nu."

Han säger det högt men det verkar mer vara som han konstaterar det hela för sig själv än delger er sina planer.

Lanker tittar försiktigt ut genom fönstret och betraktar det tvivelaktiga (i varje fall i Lankers ögon) etablisimanget. 'Åsens Färdkost' lät ju inte direkt som en femstjärnig krog, men magen kurrade och något litet att stoppa i kistan skulle nog inte skada.

"Herr Kusk, vilken är denne Nisse?" Han kände sig tvungen att fråga eftersom deras lurvige chaufför talat så självklart om honom.

Epsilon har lyssnat intresserat, först på Pryckel som förevisat sin dilligens fantastiska funktioner.

"Plastics säger du. Det var inte dåligt. Inte dåligt alls..."

Han lyssnar även intresserat på Martmardigans berättelse om automater, mutanter, konstaplar, psioniker och zonfärd.

"Ett äkta fornfordon! Det var som hydrans. Det måste ha varit en fantastisk upplevelse, om jag får gissa själv! Jag har inte ens sett ett sådant i Hindenburg. Fantastiskt!"

Epsilon är uppenbart imponerad. Det märks att han gillar historier om forna ting och imponerande berättelser, skrönor och äventyr.

När det börjar pratas om mat och Åsens färdkost blir Epsilon, liksom kapten Lanker, lite smått misstänksam. Åsens färdkost? Nisse? Det låter lite konstigt det är... Men men, man får väl ta seden dit man kommer. Man är ju inte i storstaden längre...
This message was last edited by the player at 19:05, Mon 07 Mar 2005.

"Jo...eh..Epilep....epsilon jag kan hmmm jo säga så här...den här kärran av plastics och fornkräp är en behaglig syn men ett äkta fordon från förr, det vi kunskapare kallar för en automaford. Inget slår det! Fornmänniskan visste vad den gjorde sanna mina ord!"

Martie ser frånvarande ut när han lyriskt talar om upplevelsen att få se en fornkärra och samtidigt försöka beskriva tjusningen i att åka i en.

Så Kliver han ut men vänder sig så mot Pryckel.

"Hmmmm jo...Pickels..Pryckel? erhmm..jo om vi har tid så...hm..jo skulle jag inte få ta en titt på din kärra efter maten? Jo...om vi har...tid..alltså..eller?"

"Jo, Nisse är ju värden och han har det här lilla värdshuset bara för oss diligenser och farande. Det är en bra bit till nästa ställe, så det är bäst att vi stannar här redan nu. Det vore ju dumt att övernatta i vildmarken nu när vi ändå KAN stanna här!"

Pryckel börjar lossa på packningen från diligenstaket. När han hör Martmardigans intresse av hans vagn blir han helt till sig och hoppar närmaste vägen ner från diligensen. Han springer mot Martmardigan och hoppar upp i hans famn. En lång, varm kram senare börjar han prata"

"Ja visst kära Martmardigan. Jag ska berätta om precis varenda en av alla saker som jag har byggt henne med! Men Ni vill kanske äta först?"
This message was last edited by the player at 22:33, Mon 07 Mar 2005.

Samtidigt som Pryckel börjar lossa utrustning tar Hest av sig sitt ok och sträcker lite på sig upprest på två hovar.

"Nisse brukar göra god mat på växtlighet. Jag rekommenderar verkligen den maten!"

Hest rosslar lite ur halsen och spottar upp en stor loska på marken bredvid diligensen.

Fabian slölyssnar på Martmardigan och tittar ut på landskapet utanför. När Madmartigan börjar prata om Psioniker fattar Fabian oanat intresse för historien och lyssnar samtidigt som han studerar sina reskamrater. När de kommer fram till värdshuset återgår Fabian till att studera naturen utanför. Han väntar till alla andra gåt ur vagnen innan han själv kliver ur.

Lanker Blir smått förvånad när den talande hästen faktiskt reser sig upp. Han trodde stensäkert att hästmutanten var fyrgångare.

"Tack, för skjutsen, min herre." Säger han vänligt "Jag tror bestämt inte att vi blivit presenterade? Mitt namn är Kapten Elias Lanker." Han sträcker fram en hand, oförskräckt över hur smutsiga mutantens hovar måste vara.

"Eh, hej. Eh, låt mig ta av kloppskyddet först. Eh, Hest. Eh, inget att tacka för. Jag drar mest för min egen skull" Fålen tar av sig ett märkligt, hovliknande stålskydd och hälsar. Han petar sig själv i sin väl tilltagna buk.

Martmardigan blir inte så förvånad över attHest reser sig upp på bakbenen. Kanske mest för att han står och pratar med Pryckel och inte tänker så mycket på det? Eller jo det är nog mera så att Martie tagit det för givet, att det är en tvågångare då han talat tidigare. Enlit Martmardigans erfarenheter finns det inga fyrbenta dumdjur eller mutanter som kan tala.


"Det vill jag gärna Pickels..nej...Pryckel? Fölåt...mig...men jag vill gärna höra allt om...hmm..itt...hmm..hantverk men först vill jag äta."

Med det vänder han sig om och ska precis promenera in på värdshuset när han vänder sig om mot gruppen och tar tiill orda utan att egentligen titta på någon alls.

"Förresten..erhm..jo jag...tänkte..hm..jo att ni kanske ville veta? eller? Jo det här värdshuset? Jo så kallas det va? Jo det drivs av en kunskaparkollega..hm...erhm..jo Åsa- Nisse kallas han men bara av vänner..erhmm..jo så säg Nisse om han inte..hm..jo..ja..om han inte vill...annat. Det sägs också att han ska ha byggt ihop en fornkärra hmmm..erhm..host..jo Gevalia 2 kallar han den visst...efter sin..fru...vi kanske kan få se den? Eller jo ja om någon vill alltså?"

"Åhå Pryckel, det här är alltså det sista värdshuset på länge. Då är det väl bäst att vi stannar här. Jag är säker på att det blir bra. Just nu skulle jag ge näst intill vad som helst för ett mål god mat."

Epsilon hoppar ur vagnen med en smidig rörelse. Han spanar intresserad bortåt mot värdshuset. Därefter går han också fram till Hest för att hälsa.

"Goddag min gode fåle. Namnet är Wax. Så du kan rekommendera maten alltså?"
This message was last edited by the player at 15:39, Tue 08 Mar 2005.

"Vem kallar du fåle, ska du ha en propp? Det DÄR är en fåle! Jag är Hest, eller herr Hof för dig! Till er andra kan jag säga att jag ätit 'Nytt från skrindan'" Hest vänder på hoven och börjar gå tillbaka mot Hindenburg. Han har fått en förolämpning för mycket.

Fabian lägger till med ett dolt flin då Epsilon kallar Hest för fåle. Lite mer förvånad blir han när Hest vänder på hoven för att gå tillbaka till Hindenburg. Annars gör han så gott han kan för att hålla sig borta ifrån all form av kroppskontakt.

Martie som antingen inte tänker på vad de andra sysslar med eller bara struntar i det vänder sig helt sonika om i dörren och kliver in. Han tittar nyfiket runt mest bara för att finna ett enskilt bord, helst ett bord vid ställets vänstra hörn då han föredrar att sitta vid just ett sådant bord. Finns inget sådant väljer han istället det bord som närmast fyller hans krav och sätter sig ner. Det första han gör dock innnan han slår sig ner är att spänna av sig sitt hölster och lägga upp det på bordet. Så när han gjort det och satt sig lägger han sin pipa, sin tobakspung och en ask svavelstickor snyggt och prydligt vid hälstrets sida.

Så med det gjort stirrar han rätt ut på allt och inget i hans väg.

Pryckel försvinner in i dörren på etablissemanget, omedveten om vad som händer utanför.

"Öhö! Men vad nu då..." börjar Epsilon efter Hests avhyvling. Hans försök att vara lite trevlig föll tydligen inte så väl ut. Han blir för en sekund stående och tittar förvånat efter när Hest börjar traska mot Hindenburg, men ruskar sedan lite på huvudet och bestämmer sig för att, det nog inte är lämpligt att fortsätta konversera, åtminstone just nu...

Han följer med de andra in på värdshuset, för att få sig lite mat.

Fabian slinker också med in i värdshuset där han söker en enskild plats att sitta på.

Möblerna i Åsa-Nisses hus är grovt yxade trämöbler. Åtta stolar runt ett 5x1,5m långt bord utgör matplatsen och bakom detta finns en bänk, som antagligen är tänkt som bar, även om det är tomt.

Grytslamrande hörs bakom ett skynke, där Pryckel precis försvunnit bakom. Snart kommer dock pälsingen tillbaka och strax efter honom en ranglig äldre man med en lång cylinderformad näsa och vitt hår. Han är klädd i en randig skjorta och byxor. Ovanpå dessa knyter han på sig ett förkläde.

"Jaha, och vad vill Ni då?"

Efter de förbryllade ansiktsuttrycken klargör han lite.

"Vill HA alltså, vad vill Ni HA?"

Martie sitter vid sitt bord och måste nyfiket faktiskt titta på Nisse, det är ju inte alla dagar man träffar en kunskapar kollega! Är det...så...han...ser....ut????? Martiew blir besviken. Nisse är ju helt...vanlig. Det hade han inte trott. Han hade väntat sig...han hade...ja vad hade han väntat sig?

Eftersom han sitter där med tankarna farande i sitt huvud dröjjer det innan han överhuvudtaget svarar på Nisses fråga och då han gör det tittar han ner i golvet precis framför honom.

"Jo..erhm..jao...jao alltså..Mat jag vill ha mat och något att dricka...jao...vatten....och mat....tack."

Hmmm, det var ett litet ställe det här, bara ett bord. Men det är klart, så här kanske det är ute på vägarna. Det verkar i alla fall vara ett helt OK ställe, tänker Epsilon för sig själv när han kort stannat till innanför dörren.

Han går fram och sätter sig på en av stolarna vid bordets mitt. Han tittar efter någonstans att göra av sin skinnrock, men hänger den över stolsryggen. Han sätter sig så att han har uppsikt åt alla håll och inte med ryggen mot dörren. Det ser inte ut att vara speciellt medvetet, utan ren och skär gammal vana. När Nisse dyker upp i Pryckels sällskap gör sig åter hungern påmind.

"Jag vill i alla fall ha mat! Och något gott att dricka. Vad kan du erbjuda, bäste värd?"

Fabiam sitter försiktigt i sitt hörn och väntar tills de andra har beställt. Sedan försöker han fånga "Nisses" uppmärksamhet för att beställa in något som de övriga redan betällt för att inte röra till det.

"Tja, sandkaka, barkkaka eller rödgröt?"

Nisse står surt med båda armarna utmed sidorna och är i fullständig kontrast med Pryckels överlyckliga uppenbarelse.

Under tiden han väntar på beställning häller han upp vatten ur en spann i 3 muggar.

Epsilon hostar till lite när Nisse förklarar vilka rätter han serverar. De här rätterna låter absolut inte som vad han är van vid att bli serverad på Hindenburgs restauranger. Säkert god färdkost, men vad i Kejsarens namn är sandkaka egentligen? Sand? Nej det är inte möjligt. Och barkkaka och rödgröt? Hur skall han nu bete sig?

Han ser sig omkring och hoppas att någon av de övriga skall beställa först... Den mystiske Fabian verkar inte vilja. Kanske kan Martmardigan eller Kapten Lanker, eller varför inte Pryckel själv, som rekommenderat stället, ge honom en ledtråd...
This message was last edited by the player at 21:43, Sun 13 Mar 2005.

"Eh...hrmm...jo...jag vill inte ha något med sås eller erhmmm något jag inte ser vad det är? erhmm..eller säger man så...hmm..jag vill ha allt för sig på tallriken tack och ingen kladdig sås..jag...gillar inte...sås...och så vatten att dricka...hmm..så välj du maten åt mig som uppfyller...hm..ja uppfyller mina krav? Ja så kan man säga va?"

Martie pratar ju helt klart med Nisse men gör så i vanlig ordning utan att direkt titta på honom. Han tittar mest ner i golvet kring Nisse och sig själv .medans han pratar.

Kaptenen sätter sig tungt ner vid Martmardigan och andas lättat ut. Det var skönt att sitta på en stol som inte skumpade hela tiden.

"Nisse, förmodar jag?" Lanker särskådar krögaren. Detta var uppenbarligen ingen muntergök. "Jag skulle vilja be att få något näringsrikt. Gärna något med kött om det går bra? Till detta tar jag gärna ett stop ölmust om huset har?"

Det som Lanker beställde får det att vattnas i munnen på Fabian.

"En sådan ska han ha köttbit med ölmust men nu återstår att se vad det är som kommer att serveras vi en sådan beställning."

Fabian vet att han måste äta mycket kött för att han skall kunna tänka klart. Vegerariska rätter är inget han skulle kunna leva på någon längre tid och sand eller bark ännu kortare.

"Denna Lanker verkar vara en kille som man skulle kunna tala med om det inte vore för uniformen. Vem vet vad en sådan man har för plikter. Mart verkar ju helsnurrig och råttan aldeles för närgången. Om Epsilon finns inte mycket att säga förutom att han inte är så bekant med mutanter." Tänker Fabian.

Epsilon skiner upp då kapten Lanker beställer först.

"Jag tar gärna samma som kaptenen här! En köttbit och ölmust."

Han ser till att sitta intill kaptenen och Martmardigan, som han instinktivt fattat förtroende för.

"Eh, jaha, ja då får jag väl ordna det då!"

Lite besviken traskar Nisse bort från bordet och in i dörren som han kom ifrån.

"GEVALIA!"

Det tar några sekunder innan han säger något mer, lite lugnare den här gången.

"Det blir Du som får göra det i alla fall. De vill ha köttbitar..."

Väggarna är tunna, så det är inga problem att höra vad han säger, speciellt inte eftersom de enda gästerna är diligensåkarna.

En dörr öppnas och en smäll kan höras någonstans bakifrån när Nisse uppenbarligen sparkar på något.

"Oj, ja så kan det gå till!"

Det lilla pälsdjuret ryggar lite efter smällen.

"Eh, Nisse blev nog förbittrad för att han inte fick bjuda på något som hans automagiska matmakare hade skapat"

Han klättrar upp på en stol och ler brett.

"Själv har jag beställt nötter. Det är gott med nötter"
This message was last edited by the player at 16:47, Tue 15 Mar 2005.

"Du Pryckel, nötter säger du! Automatiska matmakare? Är det något forntida måntro? Kanske skulle man kunna ta lite sådant också, som förrätt eller något?"

Epsilon får en intresserad blick. Vid nämnandet av automatiska matmakare leds han tankar in på fornstora pryttlar och maskiner, kanske något i stil med konservburkarna och dess tillverkningsanordningar. Dessa var ju tydligen höjden av högteknologi i enklaverna. Kan verkligen Nisse ha något i stil med detta i sin lilla bod? Han var ju kunskapare var det någon som sade, den gode Nisse...

"Nja, nötterna växer i skogarna här ute. Men om man beställer dem så slipper man plocka själv!"

Pryckel tittar glatt på Epsilon.

"Matmakarmojängen har nog Nisse skruvat ihop själv på något sätt"

Martie har aldrig varit mycket för att bygga egna prylar. Hans passion är att laga tingestar från förr och lära sig förstå dom. Mest av allt önskar han att han en dag kan bli så pass kunnig att han knäcker gåtan bakom automaternas hemlighet. Dessa tänkande individer som ändå är en av människans skapelser är hans största passion. Och som han själv förstått har han mycket kunskap av dom. Inte bara har han ett flertal gånger fått chansen att laga dem. han har också under en längre tid umgåtts med dem. Som den orginelle Viktor, en automat av en typ Martie klassar som någon form av vägarbetare och den sköna ALeta helt klart skapad för att vara en..hm..sällskapsdroid?..hmm..jo det är nog så de kallas. Så han har upplevt den kalla automatiserade automaten och den varma socialt programerade droiden.

Martie försvinner ifrån det han först tänker på och det är att han inte alls så mycket alls blir så förtjust över det faktum att Nisse byggt en matmaskin. Och appråpå mat!? Vart är hans mat?

Han sitter tyst men börjar se allt mer orolig ut.

Fabian som fortfarande inte sett någon mat blivit serverad fortsätter att avvakta i värsta fall blir det väl att äta nötter. De verkar I alla fall vara naturliga. Annars försöker han att verka osynlig så inte Nisse ska fråga honom vad han vill ha att äta.

Vatten kommer fram till allihop genom Nisses försorg och pysandet av stekandes kött kan inte misstas. Efter en stund kommer Nisse ut med en skål nötter i socker och Pryckel stoppar kinderna fulla när han tuggar av hjärtans lust.

Det tar bara några minuter till sedan kommer Nisse återigen ut med vars en snidad tallrik på en bricka. Han lämnar en till var och en och kommer direkt tillbaka med en stor skål kokta rödbetor.

"Så! Det är Gevalia som har stekt, så håll tillgodo"

Det luktar definitivt stekt, dock är det något bittert i doften och vid närmare efterforskning ser alla att köttet är blåaktigt när man skär i det. Inte något man hör talas om i de fina salongerna i Hindenburg i alla fall.

Köttets kvalitét och köksfruns grad av kokkonst undviker kapten att nämna något om utan tackar i stället herr Nisse för måltiden.

"Ja, min herrar, detta ser ju fantastiskt inbjudande ut!" Ljuger han mellan tänderna och ler mot Nisse "Hälsa frugan och tacka så mycket!"

Knappt har han hunnit parta klart innan han hugger in i maten. Tydligen var den gode kaptenen hungrigare än han verkade.

Espilon skiner upp när Nisse kommer in med maten och tackar honom när tallriken ställs ner framför honom. Han får dock för ett kort ögonblick en konstig min när han ser köttets färg och känner dess ovanliga lukt. Han tittar snabbt bort mot Pryckel för att se så att inte han reagerar konstigt. Han brukar ju tydligen äta här och verkar känna Nisse väl.

Epsilon tar sedan försiktigt en tugga, och när han ser att Kaptenen hugger in på maten, gör han likaså. Han är ju hungrig och maten är ju säkert helt OK...

Med brinnande intresse följer Fabian de första tuggorna hos kaptenen. Bara tanken på saftigt kött får det att vattnas i munnen men färgen och doften förstör Fabians fantasi. Han undrar just hur det smakar. Ja han brinner av nyfikenhet och blicken fokuserars på Kaptenen när han tar sin andra tugga.

Underligt nog smakar det inte alls illa. Detta brynta skiljer sig markant fran Hindenburgs isterfyllda biffar av kokt knase. Inte alls lika fettdrypande men gott. Nisse kommer snart med mer dricka. "Här är mer att bita av!" Ur kruset rinner en något trögflytande mörk dryck som doftar starkt av alkohol och en mjukare doft av en söt rök.

Reaktionen hos de gäster som blivit serverade köttbiten får Fabian att bryta tystnaden och påkalla nisses uppmärksamhet.

"Nisse! Jag skulle gärna vilja ha en sådan där blå köttbit som Kaptenen tuggar på"

"...Och samma som han att dricka"

Han viftar lite försiktigt med handen för att visa var han sitter.

Martíe rynkar på näsan åt maten och skjuter helt sonika tallriken framför sig. Det här tänker han inte äta! Vattnet ricker han dock, vatten har ju för vana att lukta och se likadant ut vartän man än får det. förutom då i tarvrännan kanske? Martie minns besöket där. Ungefär sam,tidigt känner han doften av,.....kan det vara? Martie kollar runt med ett stort leende och förväntansfull blick. Lukten påminner honom om....Men kan det vara så?

"Viktor?!" Utbrister han högt men när han inte ser till sin gamle vän sänker han blicken mot bordet igen. Efter en stunds tystnad mumlar han dock något till er alla.

"Ni kanske inte borde dricka det där...det luktar som olja eller i alla fall som asfalt. Många automater uppskattar såväl olja som asfalt men jag tror inte att någon av kött och blod ska förtära det."

Vid Martys varnande ord om vattnet tar genast Fabian ner handen. Men efter en stund är den uppe igen. Med en rättese i hans beställning.

"Ehh... Och ölmust att dricka tack."

"Ursäkta...mig...hrmm...Fabian? Men det var ölmusten jag syftade...på. Ta du hellre vatten."

Herregud! Martie rättar någon!! Det händer inte så ofta men Fabian höll ju på att beställa det där oljiga asfaltiga eländet till dryck så det kanske var bra gjort av honom? Ja kanske det.

Martie kan dock inte riktigt släppa sina associationer till Viktor utan söker med jämna mellanrum av rummet utifall att han skulle få syn på något bekant. Eller kanske någon? Robotar är ju trots allt individer och borde som sådana tilltalas som ett levande jag?

Fabian, Något forvirrad tittar på nisse och försöker förklara sig.

"Vatten tack! Rent klart vatten, och inget oljigt vatten som herrn med höga hatten pratar om"

Pryckel sveper snabbt ner sin starka dricka och flinar sedan stort med sina kindpåsar fulla med nötter.

"Schka Ni verschkligen inte ha Er drischcka? Det är ju det bäschta av allt!"

Hans stora, bruna ögon tittar förväntansfullt på var och en. Martmardigans nekande gör att han glatt greppar tag i den lilla muggen och ytterligare en varm tår letar sig ner i hans inre.

"Mmmmm"

Pryckel lutar sig bakåt och sjunker ner med ett ännu fånigare leende på läpparna. Han låter skickligt en nöt ploppa ur kindpåsen och knaprar i sig den.

Nisse kommer tillbaka och ser att maten inte har blivit uppäten.

"Tycker Ni inte om maten nu när Gevalia har gjort sig sånt besvär?"

Med gillande min ser han dock att kapten Lanker slukar sin köttbit.

"Inte dumt med Gevalias Trynvårta, eller hur? Jag har skjutit den själv förra veck... i vintras..."

En köttbit ligger för var och en. De som inte har ätit än har vars en knorrande mage. Men det är å andra sidan inte så ovanligt för en del.

"Nå, jag antar att Ni herremän vill Ni ha varsitt rum eller ska Ni sova i samma?"
This message was last edited by the GM at 09:14, Thu 24 Mar 2005.

Epsilon har ätit en del av maten, och druckit eller rättare sagt smuttat av den skarpa drycken. Smakar det gott eller inte? Han vet inte riktigt vad han skall tycka. Det är... annorlunda i alla fall. Epsilon bestämmer sig dock för att detta är en del av charmen med att färdas ute på vägarna, så han tar ett par tuggor till.

Han reagerar först på Martmardigans prat om oljig dryck, men fortsätter dock både att äta och dricka. Hmm, oljigt. Nej, det är nog ingen fara. Fast det är klart, kunskaparen vet ju säkert vad han pratar om. Nu har jag ju ändå druckit av det, men man kanske skall ta det lite försiktigt ändå... Han nickar förstående åt Nisses kommentar om att han skjutit den själv, i vintras...

Ja, jag tar gärna ett enskilt rum, bäste värd.

Plötsligt mitt i allt vimmel och stoj. Dörren slås upp med en smäll. In klampar en fruktansvärd automat att skåda. Orangefärgad kvadratisk utformning till det yttre, än dock människoliknande. Gnisslande och pysande ljud hörs från hans leder när han med bestämda steg gör intrång och börja skrika ut sina order.

VIK HÄDAN HINDENBURGBOR. ASFALTERING AV DENNA YTA SKA GENAST GENOMFÖRAS ENLIGT ORDER 2937. JAG HAR ETT TIDSSCHEMA ATT PASSA SÃ… VÄNLIGEN HINDRA MIG INTE I MITT JOBB.  HAR NI KLAGOMÃ…L, KONTAKTA VÄGVERKET ENLIGT DESS RUTINER...

Automaten drar in en kärra på hjul som han genast börja plocka fram konstiga föremål ifrån. En lampa på automatens huvud börja blinka när den sätter sin spade med hård kraft i det mjuka golvet.

Precis när automaten påbörjat sitt arbete, lyckas han uppfatta något i sin vidvinkelsyn som han tycks känna igen. Han slutar genast arbeta och vänder sig mot Martie som han tilltalar.

MARTMARDIGAN JAEGHER,  DET VAR 64 DAGAR, 14 TIMMAR, 21 MINUTER OCH 35 SEKUNDER SEDAN JAG SÃ…G DIG SIST. BRA DÃ… KAN DU HJÄLPA MIG ATT FLYTTA PÃ… ALL BRÃ…TE SOM ÄR I VÄGEN... TILL DINA VÄNNER, KAN JAG PRESENTERA MIG SOM V62C ELLER I DAGLIGT TAL VIKTOR...

Viktor börja åter igen gräva.

OOC: ni som vill se hur viktor ser ut.  ta en titt här. http://web.telia.com/~u37215418/V62Critning.jpg
This message was last edited by the player at 21:28, Fri 25 Mar 2005.

När automaten kommer indundrande flyger Espilon snabbt upp. Stolen bakom honom slår i golvet med en smäll och hans högra hand far med en reflexmässig rörelse innanför tröjan, samtidigt som han drar sig bakåt tills han står med ryggen mot väggen och ser sig om. Han lugnar sig dock snabbt och återfår sitt lugna och sansade beteende, när han inser att automaten inte är fientlig...

Epsion harklar sig hastigt. "Goddag bäste V62C, hmmm Viktor."

Vad nu då, skall han gräva upp värdshuset? Undrar vad Nisse kommer att säga om det här? tänker han när automaten sätter igång med sitt grävande.
This message was last edited by the player at 21:34, Fri 25 Mar 2005.

"Välan. Ett rum. Och Ni a..."

Nisse blir abrupt avbruten av oljudet från dörren och den instormande automaten. Han tappar hakan av att se den orange plåtburken pysa och bubbla för att utföra sitt arbete.

Han vet först inte vad han ska säga, eller göra, men reagerar snart. Han ställer hastigt ner vad han håller i händerna och rusar in i dörren till köket.

"Gevalia, kom ut! En mekano, en livs levande mekano!!! Hämta Krabapellaren!"

Han kommer snart ut från dörren igen, och tittar på Viktors korp slå ner i hans golv, i det allt djupare hålet däri.

Fabian rycker till och drar ihop sig i hörnet och håller sina händer för öronen. Men inser snart att detta är en forntids maskin. Sådana har han sett förut men aldrig en som verkligen fungerar. Han följer förvånat maskinen när den börjat att riva up golvet på stället, alltjämt skyddande sina öron.

"VIKTOR!MIN...Vän."

Martie reser sig i all hast vilket får honom att tappa glaset med vatten i golvet och oturligt nog också välta tallriken ner på golvet likaså men det tänker inte Martie på nu. Han visste väl att han kände lukten av....eller?

"Vad behöver du hjälp med? Men först ja..här är alltså..Viktor, min vän som jag tror jag nämt eller?"

Fortfarande häpen av vad han ser kommer han sig inte för att be Viktor sluta hacka i golvet. I stället springer han in till köket och vidare igenom det igen. Han kommer tillbaka efter någon minut med en märklig forntingest. Han håller upp en låda med en smidd cirkel i mitten och håller den mellan Viktor och sig själv, samtidigt som han tittar på lådan. Plötsligt blixtrar den till och ger ifrån sig ett poff.

Pryckel tittar förvånat på skådespelet han har framför ögonen.

Sedan vänder han blicken mot Martmardigan och kan knappt få fram orden.

"Äger Du en alldeles egen automat? Och här har jag varit stolt över mina fynd till vagnen. Så har Du en egen automat..."

Det är med vördnad i blicken Pryckel tittar på den ranglige Martmardigan innan han åter vänder ögonen mot Viktor.

Epsilon håller sig intresserat framme. Han vet inte riktigt vad han skall säga, men han är klart förundrad: automaten Viktor, Nisses blixtrande fornlåda... Den här färden har hittils utvecklats mycket oväntat, intressant men mycket oväntat.

Oj, jag som trodde jag skulle finna äventyret i Pirit, och så händer sådana här saker innan vi ens kommit mer än en liten bit på vägen...
This message was last edited by the player at 19:52, Wed 13 Apr 2005.

Viktor som precis har börjat hacka i golvet blir nu störd i sitt arbete av Nisses blixtrande låda. Viktor rusar genast fram och rycker lådan ur Nisse händer. Hans varningssiren ljuder för fullt samtidigt som han börja skrika.

VARNING! VARNING!  ELFEL HAR UPPSTÃ…TT UNDER VÄGARBETET. JAG SKA GENAST Ã…TGÄRDA FELET.

Viktors ögon börja plötsligt lysa och två röda strålar skickas ut som fullständigt smälter den konstiga blixtlådan. Viktor överlämna den rykande nu svarta kolbiten till Nisse

ELFELET ÄR ÅTGÄRDAT, AVFALLET BÖR DEPONERAS I NÄRMASTE MILJÖSTATION.

Viktor försöker sedan vara lite mänsklig och vänder sig mot Martmardigan.

Ã…TER IGEN,  TREVLIGT ATT RÃ…KAS HERR MARTMARDIGAN, BEHÖVER DU MIN HJÄLP SÃ… STÄLLER JAG GÄRNA UPP.  SÃ… LÄNGE DET INTE BERÖR MINA ARBETSPARAMETRAR.

"Nej...erhmm..Pryckel?? jao nej jag..äger inte en egen automat. I mitt..jao jag anser inte attt automater bör ägas jag ser dem som individer. Visst är det..hmm jao de är ju skapta av fornmänniskan att..erhmm tjäna men...jao jao jag tycker inte man ska äga automater. de tjänar oss bättre ändå. Och en automat som Viktor ja det går nog inte att äga en automat av hans sort. Jao om man nu skulle vilja alltså."

svarar martmardigan Pryckel. naturligtvis ägnar han honom inte en blick. Sedan faller hans ögon på Viktor! VAD GÖR HAN??? NeeeEEJ! Det där kan inte vara....bra alls. förstöra en fornmanick!!??? Nej nej dåligt dåligt. Martmardigan bryr sig inte så mycket att Nisse kan bli förolämpad. Vad som stör honom var att han aldrig fick en chans att själv se vad det kunde ha varit eller på nära håll fått studera den.

"Vägautomat eller inte! Ut med dig, gå ut genast!!!"


"Du också långskånk, om det nu är Din automat!!!"

Nisse vänder sig mot Martmardigan för att visa sin irritation.

Mustaschen på Nisse fladdrar när han pratar.

Fabian tittar roat på skådespelet och känner sig lite lättad när den högljudde roboten ombedes att lämna värdshuset.

Epsilon ser mycket förundrat på när fornlådan smälts till följd av Viktors behandling. Han lyssnar på vad den gode automaten har att säga.

Elfel? Vägarbete? Miljöstation? Arbetsparametrar? Hmmm uppenbart fornspråk. Helt klart en imponerande och fascinerande automat. Verkar lite... hmmm oberäknelig, eller kanske väldigt beräknelig, eller?

Han ruskar lite på huvudet, smått road, smått imponerad innan han sätter sig vid bordet igen för att invänta vad som skall hända härnäst...

Mitt under tumultet hörs plötsligt ett klart och ihärdigt pipande. Inte med så hög volym, men inte så lågt heller. Automaten stannar också upp i sitt hackande när han hör ljuden. Alla tittar runt sig för att märka varifrån ljudet kommer. Snart utkristalliserar sig Fabian, som tittar runt omkring sig. Kanske ljudet kommer från honom?

Fabian inser snart att ljudet kommer ifrån honom och att allas ögon riktar sig åt det hörn där han valt att dölja sin närvaro. Det som är än mer förvånande inte minst för Fabian själ är vad det är som framför det ihärdiga pipanden. Fabian tittar med stora ögon på det bylte han så varsamt skyddat hela tiden och börjar sakta att utan att visa vad det är att undersöka sitt paket.

Kaptenen gör en snabb paus i ätandet, kastar ett getöga på Viktor och konstaterar att denne inte utgör något hot, och återgår sedan till sin måltid. Har man en gång legat i armén så har man lärt sig att äta när det finns tid. Om man väl ställer tallriken ifrån sig så kanske man aldrig återser den igen. Han avslutar det något säregna köttet och sköljer ned det hela med den oljiga drycken. Han smackar lite och torkar bort eventuella matrester från munnen med ovansidan av handen, sedan vänder han åter sin uppmärksamhet mot skådespelet.

"Hörru, Herr Jaegher, du kanske borde få stopp på din vän där, annars blir det nog till att ta en böteslapp för skadegörelse på annans egendom, vem vet när landsfiskalen tittar förbi med allt det här oljudet?"

"Ehrm. Jao, eh..."

Den ranglige ungdomen reser sig upp och tittar tvehågset på de andra i gruppen innan han går fram mot Viktor.

"Jo, ehrm. Du Viktor. Vi kanske skulle gå ut i stället. Det blir liksom.. ett hål härinne i golvet. Det var ju förresten synd att Du råkade förstöra den där grejen, vad det nu var för något"

OOC: Martie och Viktor har inte hört av sig, så då får jag ta hand om dem...

"BEEEEP"

Viktor vänder huvudet mot Martmardigan och vrider sedan sin kropp mot utgången. Medan han traskar ut förklarar han för Martmardigan att

"EN STROBO KAN SKADA VIDEORECEPTORER OCH ÄR DÄRFÖR FÖRBJUDNA VID VÄGBYGGEN ENLIGT VÄGVERKETS PARAGRAF 874:33"

Martie som inte lyssnat så särskillt mycket på någon annan på en stund och ja inte ens på Nisse så där vidare direkt heller blir ganska nöjd då Viktor slutar gräva och pratar med honom istället. Men han fattar inte så mycket av vad han säger...i vanlig ordning det men....Jaja så kan det gå.

Med det traskar han tillbaka till sitt bord och hugger in på maten. Så med hela truten full med mat småoratar han med sig själv. Ord som landsfiskal..ja de har man ju...och annat mer eller mindre ohörbart hörs ibland. Så sköljer han ner det med vatten och efter att ha rapat och torkat munnen på kavajärmen börjar han stoppa sin pipa, tänder den och drar ett par djupa puffar.

"Inget..går upp mot en pipa rök efter..ja efter maten."

Ett tag tänkte han säga ett gott mål mat men gott var det inte så....

Trots att Martmardigan går tillbaka till sin sittplats traskar Viktor ut genom dörren och Nisse slappnar av en aning.

Han ser att alla har ätit upp innan han går fram till bordet igen.

"Jaha, om det inte var något mer?"

Nisse tittar intresserat på tygbyltet som Fabian håller på att packa upp.
This message was last edited by the GM at 08:13, Thu 14 July 2005.

Martmardigan röker i lugn och ro färdigt sin pipa och knackar så ut innehållet mot skosulan för att sedan stoppa tillbaka pipan i kavajens inneficka. Så reser han sig upp. Spänner på sig sitt hölster och sätter sist av allt sin gula illa medfarna och illa passande gula cylinderhatt på huvudet.

"Nä..jao jag tror vi är...ja vi är klara här eller? Hm erhmm jao det är vi allt....i..alla fall...så..ja jag är det."

Med de orden till Nisse (fast han kollar långt ovanför honom, inte av oartighet men för att slippa ögonkontakt.) traskar han ut för att se vad Viktor har för sig.

Fabian fingrar nervöst på sitt bylte och kastar hastiga blickar fram och tillbaka. Den obehagliga uppmärksamheten får svettpärlor att bildas i pannan på Fabian. Han försöker att få in en hand i paketet och pillar runt därinne noga med att inte visa vad han håller i.

Epsilon sitter och ser Fabians förtvivlade tryckande på det som ligger i hans knä. Slutligen tystnar pipandet. Pryckel gör stora ögon och Nisse glor även han intresserat. De två sistnämnda befinner sig dock på andra sidan bordet.

Fabian tittar snabbt upp och möter Epsilon och Pryckels nyfikna blickar samtidigt som han snabbt packar in sin manick i sitt paket och gömmer det i mellan sina ben under bordet.

"Ojoj! Vilken resa! Vi har bara rest en halvdag från Hindenburg och vi har redan fått se en automat. Och nu denna. Skulle man kunna få titta lite närmare på den därna?" Pryckel pekar på Fabians knyte.

Epsilon hostar till. Pryckels uttalande är ju precis hans tanke: Bara halvvägs och vi har redan fått uppleva det här. Fabians knyte intresserar honom mycket, men han har inte riktigt vetat hur han skall förhålla sig till det hela.

"Ja, jag håller nog med vår chaufför här. Kan vi inte få se vad det är du har där?"

Nisse tar ytterligare ett par steg närmare bordet, sträcker sig en smula för att se knytet som Fabian gömmer för hans blick.

"Eh, en sån där har jag nog sett på mina resor för länge sedan."

Martie hörde det där pippandet vilket får hans nyfikenhet att vakna till liv! Han knakar resolut in igen med sina små grisaögon lysande av nyfikenhet. Han går fram till Fabian och tittar nyfiket på byltet.

"Ehrmm jo..liskom..jao vad är det du har där? Det låter som ena fornmanikel? Du kanske vill ha den identifierad eller jao värderad? eller...nja kanske en dum...ide...eller?"

Fabian tittar på dem var och en och trycker sitt paket en hårdare in mellan sina ben.

"Den... den är min! Jag fick den i avskedspresent! Jag behöver inte veta vad det är eller om den är värd något. Den är min och jag tänker att behålla den oavsett vad den gör eller inte gör."

Det är det mesta Fabian sagt under hela resan och tydligt är att han inte kommer att släppa någon i närheten av sin manick, åtminstonde inte denna kväll.

OOC: Om det nu är kväll?

Nisse håller upp händerna som för att visa att HAN minsann inte försökte ta den. Han vänder bort mot disken igen men tilltalar Pryckel lite diskret och säger att den nog skulle vara värd många krediter.

Martie hoppar till när Fabian reagerar så starkt. Han tar ett par steg bakåt och stirrar så unnder lugg med en mycket sammanbiten min länge på Fabian.

"Förlåt...då." Säger han sedan mycket lågt och bestämmer sig för att gå ut och se vad Viktor gör.

Martmardigan stegar med raska steg ut genom dörren. Dörren slår nästan i den orangefärgade automaten där han står och fånstirrar rakt fram. Blicken har han låst mot vägen från Hindenburg. På vägen kommer lugnt en man och en kvinna gående, båda i slitna och smutsiga arbetskläder.

Epsilon bestämmer sig för att inte störa Fabian mer. Är det något intressant lär väl det visa sig framöver tänker han för sig själv. Han bestämmer sig i stället för att följa efter Martie ut då han behöver lite frisk luft och tröttnat lite på Nisses lilla servering.

Maria pladdrar på om oljebyten och olika sorters muttrar som om det är världens mest inresanta saker under tiden som hon och Attvig vandrar mot Pirit "och om man tar en 2 tums och slipar till den lite så kan man använda den istället för en 2,5 tums, bra va?" hon lyfter blicken lite och torkar bort svetten ur pannan med handflatan "kolla, undrar om dom har nått ätbart där" pekar bort mot Nisses servering och Marti som står i dörren

När Maria och Attvig kommer fram till Nisses har även Epsilon sällat sig till Viktor och Martmardigan utanför dörren.

Attvigs humör verkar sjunka en smula när han ser samlingen.

Atvigg går fram till gruppen av folk som står utanför huset och tittar lite nedlåtande på dom en stund sedan går han och presenterar sig.
Goddag till er å må ni finna lycka och fornskater var ni än går. Säger han med ett leende. Tillåt mig att presentera mig. Mitt namn är Atvigg Blom,och det här är Maria. Vi har just kommit från Hindenburg och jag kunde inte undgå att se er stå här ute i kylan. Säg mig, varför står ni här ute när ni kan komma in och värma er i huset?
This message was lightly edited by the player at 15:04, Thu 21 July 2005.

När Fabian gjort det klart att ingen har något för att komma nära hans paket känner han hettan av både oro och genans över hur han reagerat över sällskapets nyfikenhet. Kanske var de bara lika nyfikna som han eller också hade de andra planer men det får tiden utvisa.

Just nu njuter i alla fall Fabian av att få vara ifred och skicka tydliga signaler om att han vill fortsätta att vara det.

"Tänk att hitta en gångmanick här... Mitt ute i ödemarken. Jag gjorde helt rätt att ge mig av på resande fot. Här finns mycket att upptäcka." Tänker Fabian

"Säg"

Den lille gnagaren slinker in bredvid Fabian och Kapten Lanker och sätter sig tätt, tätt.

"Jo, nu när det bara är vi kvar.... Eh, man skulle inte kunna få se på den därna?"

Han nickar åt byltet
This message was last edited by the player at 04:10, Mon 25 July 2005.

Martie står som förstelnad ett tag i dörren och fixerar blicken vid kvinnan under en lång lång stund. Han står hela tiden lika tyst också, inte ett ljud ko´mmer ifrån han överhuvudtaget. Men så skakar han på huvudet. Tänk att han trodde det var...Marina...men...nej och ett tag såg det nästan ut som en..men nej det är nog inte rätt heller.

Martie gör sitt bästa att ignorera henne fullständigt när han går över gården och in i droskan igen. Han hoppas att hans oranga vän, Viktor ska ha gjort det samma. nu börjar det minsann röra ihop sig för honom. Alldeeles för mycket nytt att bearbeta...och det på en gång.

"Erh.... jaha, det var ju välkomnande" Maria tittar på Martie som går iväg utan ett ord och vänder sig sen till Attvig "tror du att det är okej att gå in? eller kanske huset är fullt med opratiga surkartar.... kan ju tro att dom fått socker i tanken eller nått" hon skrattar åt sitt eget skämt och tar sen ett steg över tröskeln

Epsilon stövlar med raska steg fram till de båda nykomlingarna och sträcker fram sitt fasta handslag för att hälsa.

"Atvigg! Maria! Goddag. Mitt namn är Wax, Epsilon Wax."
This message was last edited by the player at 18:55, Sun 24 July 2005.

Kapten Lanker, Pryckel och Fabian sitter kvar vid bordet inne på Nisses, medan de andra har gått ut.

Martmardigan traskar iväg till diligensen och passerar Viktor som står och fånstirrar rakt ut i ingenting. Det råder dock inga tvivel på att han måste ha sett Martmardigan och hans gester som visar att hans orangefärgade vän minsann inte borde vara kvar när helt okända människor (eller vad det nu är) kommer dit. Spolingen med höghatt sätter sig tillrätta inne i vagnen och tittar svartsjukt ut genom ett av de dekorerade fönsterna. Det är dock skönt att äntligen få lite avskiljdhet och lugn.

Maria och Attvig blir slutligen välkomnade av Epsilon efter Martmardigans ignorans. Viktor står fortfarande bara och fånglor.

Skakar Epsilons hand "Maria" och ler. Skinnet i hennes hand är grovt och han kan känna en svag lukt av olja och bensin när han är så nära.

"Nej!"

Säger Fabian vänligt men bestämt till pryckel. Sedan reser han på sig för att gå mot dörren och ut för att få en nypa frisk luft. Noga ser han till att få sitt paket med sig och lika noga är han att ingen del av det skall synas.

Martie gör något han inte trodde sig vara kapabel till. Han reser sig hastigt och sliter upp dörren men så är det något som hakar sig när han ser Kvinnan igen. Nej det...kanske inte...men..jo....eller?

"Jo..erhmm..jo..liksom..akta.....jo..alltså..liskom det...det är någon i skogen som vill skjuta... vIKTOR VIKTOR HÖR DU!?!! UNDAN!"Orden hakar sig en hel del..och det tar tid att få fram något så enkelt och när han väl avslöutar det i falcett kan massor ha hänt men det har han nog själv liksom inte tänkt på upptagen med att försöka frå fram allt det där. Dom nyanlända som han inte känner skiter han i, det är Viktor som är hans vän.Eller skiter i det är fel ord även om det kan uppfattas så. Hn känner dem bara inte och tänker därför inte på dem på det sättet.

Med det drar han själv sin Skarprättare. Detta är något för äventyrare av hans kvalisort och inget för amatörer. En chans för honom att visa sin duglighet. Han springer runt kärran åt en a hörnet med pistolen i högsta hugg.
This message was last edited by the player at 17:45, Mon 25 July 2005.

Epsilon håller Maria och Atvigg sällskap en stund, som alltid mån om att föra sig väl och korrekt. "Får man fråga vartåt er väg bär?" frågar han intresserat.

Plötsligt lägger han märke till Marties pratande om någon eller något som vill skjuta och det faktum att denne drar sin skarprättare. Konversationen får ett hastigt avbräck. "Ursäkta mig! Det här kräver en undersökning", säger Epsilon snabbt. Han får något glödande i blicken och ett leende med svårtydbar innebörd, för snabbt in handen innanför rocken och får fram en smäcker pistol. Inte någon utav de klumpiga skarprättarpistolerna, utan förmodligen något av forntida dådkraft. Han börjar med långsamma steg gå åt Marties håll för att se vad som står på...

Maria är precis på väg att svara Epsilon när Martie börjar gasta och skrika.

Hon tittar med stora ögon på när de båda försvinner med vapen i handen "vad i.... vad har vi hamnat i?" vänder sig till Attvig "Lika bra att gå in och se om det finns nått att stoppa i magen. Vi kan ju lika gärna vara mätta om nu helvetet ska braka löst på oss" hon skrattar och går in helt

På sin väg ut famlar Fabian efter dörren när Maria rycker tag i densamma och stegar in.

Epsilon har sin pistol uppe och går försiktigt mot vagnen och Martmardigan. När pilarna börjar flyga i luften rör han sig dock lite snabbare...

Tzzzschuk!

Tzzzschuk!

Tzzzschuk-ploink!

En pil slår in i den öppnade dörren som frälser Maria från att bli träffad.

Martmardigan springer runt diligensen och ser inte bara en utan TVÅ halvnakna män gömma sig i snåret framför sig. De har precis avlossat pilar mot gruppen vid huset. Vad värre är att i ögonvrån ser han bakom sig en tredje man skicka iväg en pil mot honom själv! Turligt nog snavar Martmardigan på en förvriden trädrot som tagit sig upp i dagen. Detta gör att pilen ämnad för honom slår in i diligensdörren framför honom.

Den tredje och sista pilen avfyras också från dungen. Den verkar vara betydligt mer välriktad än den förra och träffar Viktor. Den röda, skinande pilen slår in rakt i bröstet på automaten och borrar sig djupt in. Viktor står orörlig även efter träffen.

OOC: Slå initiativ och deklarera vad Ni vill göra. Slå ev anfallsslag och Undvika. Game map uppdaterad

När pilen slår in i dörren bredvid henne så kastar sig Maria ner på golvet och ålar snabbt in i huset och in under första bästa bord eller bänk "Attvig! in hit, det är galningar där ute!" skriker hon för full hals. När hon kastade sig in så slet hon med sig Fabian ner på golvet.

Fabian blir förskräckt av att nästan springa rakt in i Maria och lyckas med nöd och näppe att hålla fast i sitt paket. Sedan blir han än mer förvånad när en pil susar in och sätter sig i virket vid dörren. Han tar ett steg bakåt och lägger pannan i djupa veck. Focuserad väntar han på vad som sker näst men håller sig säkert innaför dörren.

Epsilon reagerar snabbt när pilarna börjar vina. Han bränner snabbt och kontrollerat av ett skott mot den ensamme tredje mannen. Vidare förflyttar han sig vaksamt mot dilligensen.

Trots att martie blir skrämd och det ordentligt får han upp sin pistol och riktar den mot den ensamma av de halvnakna målade. Och kanske stärkt av rädslan får han iväg ett praktskott! "KAKABLAM!" Säger hans skarprättare när han trycker av den. Hans skott tar den målade någonstanns i magtrakterna och det ser ut att ta bra!

Martie blir inte bara förvånad över det som sker han blir nära nog paralyserad! Tänka sig han en sådan mästerskytt!? Han vet att han kan räkna sig till zonfararnas skara och att han måste visa sig duglig inför dessa oerfarna men....Nej tankarna far runt i hans huvud vilket får honom att se ut som ett fån där han står och fånstirrar ömsom på sin pistol ömsom mot mannen han sköt.

"Vafalls?!?"

Kapten Lanker knuffar undan Pryckel och Nisse när han hör att det skjuts utanför. Han sträcker sig ner i sin packning och fiskar upp sitt trogna vapen. Det är naturligtvis laddat, för alla eventualiteter. Med detta vandrar han lugnt mot utgången.

OOC: Tyvärr har inte Erik varit online sedan ett antal veckor tillbaka, så jag sköter honom tills han kommer. /AT

Den ensamme bågskytten låter bli att skjuta igen, han försöker i stället komma undan när han ser Epsilon som lugn och målmedveten närmar sig och siktar med ett fornvapen mot honom. Den vassa knallen från Epsilons vapen får den halvnakne mannen att hoppa högt av skräck. Det är dock inte Epsilons vana hand som fäller den stackars bågskytten eftersom kulan slår in i ett träd bredvid.

Martmardigan kramar dock till avtryckaren på sin nya skarprättare. Siktet har han på samma pojke, den pojke som nära nog sköt en pil i Martmardigan. Träffen slår in rakt i magen på den stackars ynglingen. Blodet rinner ymnigt ur såret som slitits upp av den runda kulan. En kula som kan anas fortfarande ryka djupt in i magen på pojken. Ett kort skrik undslipper honom innan han gnällande blir liggande i kramper. Epsilon ser att det var ett mästerligt skott.

De båda bågskyttarna i dungen vänder om och avlossar sina pilar mot Epsilon. En bjärt lysande grön pil slår djupt in i Epsilons lår. Blod börjar omedelbart färga hans oklanderligt välstrukna byxor mörka kring pilen, som fortfarande sitter kvar i benet.

Pilen som träffar Viktor ganska nära en hydraulpump får honom ändå inte att börja röra sig det minsta. En liten knastring i högtalaren är det enda som hörs.

Attvig följer Maria och de andra in i säkerheten bakom husets 4 väggar.

Inne i huset är alla förvånade över den oprovocerade händelseutvecklingen, speciellt är det Fabian som verkar väldigt frånvarande. Kapten Lanker har fått upp sin packning och tar upp sitt vapen.
This message was last edited by the GM at 06:44, Wed 27 July 2005.

"Iiiiiih, de skjuter ju därute!"

Pryckel springer förskräckt upp och sniffar runt i lokalen efter någonstans att ta vägen. Han vet dock att dörren är enda vägen ut eftersom fönsterna mot vägen är stängda. I stället kastar han sig i famnen på Maria. Hela hans kropp skälver, SÅ rädd är han.

Med ett skrik av smärta till följd av pilen som gräver sig in i låret reagerar Epsilon i vrede. Han vänder sig mot de två skyttarna i dungen, väljer snabbt ut en utav dem till ett lämpligt offer och skjuter med en iskall och bister min ett skott mot honom. Under tiden fortsätter han att röra sig mot dilligensen för att få bättre skydd, just nu haltande.

Fabian hör inte hur det smäller och skriks utaför utan står vid sidan av dörren som om han var paralyserad av skräck men han ser inte skrämd ut snarare lugn och koncentrerad.

Striden utanför är kall och hård. Epsilons kalla blick möter bågskyttarnas och de försöker ge sig iväg från platsen. Avtryckarfingret låter dock Farfar Wax' pistol åter ge ifrån sig den högintensiva knallen och kulan träffar en av de två i benet. Han stapplar framåt och bryter sin båge i flykten.

Den andre släpper sin pil mot Martmardigan som blickstilla står och glor på det som han har förorsakat (lyckats med). Han märker inget av pilen förrän han känner att den röda kalufsen fladdrar i vinden efter det att hans fina hatt har åkt ner på marken. Mitt genom hatten sitter en grällt gul plasticspil.

Inne i huset hörs bara det dova skjutandet utifrån förutom Pryckels nervösa gnällande förstås. Fabian ignorerar alltsammans verkar det, när han står tillsammans med dem alla, men ändå ser ut att stå helt ensam.

Atvigg och Maria har rest sig från golvet. De tittar bara på varandra och undrar vad som egentligen händer.

Kapten Lanker närmar sig dörren med sin laddade karbin och i bakgrunden hörs Nisse komma. Han har med sig ett ordentligt muskedunder som han omsorgsfullt laddar. "Nå, de skulle bara våga försöka ta sig in här!"
This message was last edited by the GM at 23:03, Wed 27 July 2005.

Fabian slår upp ögonen och ler som en galning för att sedan snabbt rusa ut genom dörren. Han försöker att få en bild av situationen utanför och när han har det tar han sitt paket under ena armen och rör sig fram mot bågskyttarna längs husväggen.

Maria blir lite förvånad av att få en gnällande Pryckel i famnen men stoppar snabbt in honom innanför tröjan så att han inte ska bli trampad på i kaoset. "Vad är det egentligen som händer?" hojtar hon och hoppas att nån har nån slags koll.

OOC Hoppas verkligen att Pryckel är en vessla eller nått. Med en fullvuxen karl innanför trjan blir det svårt att springa *lol*

Pryckel blir förvånad, men ofantligt lycklig när Maria tar upp honom. Det är inga problem att lyfta honom, men det blir trångt under tröjan. Maria förstår precis hur man hjälper en lämmel i nöd. Han slutar nästan omedelbart att skaka och vara rädd. Han vill aldrig sluta kramas!
OOC: Liten beskrivning gjord, fylls kanske på senare.

Eh...

Fabian slår upp dörren och springer ut. 16 hovar dånar när de med sina ryttare rider fram i galopp på vägen. Ryttarna bär alla bredbrättade hattar och för sina ansikten bär de tygstycken knutna i nacken. Det enda som syns är deras ögon. Över huvudena snurrar de alla stora öglor av rep. De bär alla hölster. Ett rejält dammoln följer dem.

De fyra ryttarna i olika storlekar hojtar och skriker när de slår av på takten något och närmar sig mathaket.
OOC: Game map uppdaterad

Fabian blir förskräckt över de framstormande ryttarna som dyker upp i ryggen på honom. Han vänder sig om och sätter upp en hand emot ryttarna som att skydda sig samtidigt hukar han sig för att undvika att bli snärjd.


OCC: Han tänke sätta upp en värjande hand med då får bara Kapten Lanker stora spelet.
This message was last edited by the player at 09:55, Fri 29 July 2005.

Martie väcks upp av att en pil slår in i hans hatt! hans kära fina gula bästa hatt!!!! Något som vidare får hatten att falla till marken. Martie försöker så snabbt som möjligt få upp den från marken och på huvudet igen och då komemr det Fålar!!!! Martie hoppar till av förskräckelse, han avskyr fålar! De är stora fyrbenta och väldigt läskiga! Martie kämpar förtvivlat för att så snabbt som möjligt komma in i vagnen....vilket inte går så bra för martie är inte särskillt närvarande eller koncentrerad på något när han är rädd.

Epsilon vänder sig mot de ankommande ryttarna. Pistolen hålls riktad ner mot marken, men väl synlig. Han ställer sig bredbent och rak i ryggen och utstrålar all pondus han kan.

Maria gömmer sig inne i mathaket under ett bord, med Pryckel i säkert förvar innanför tröjan. Det låter som en storm där utanför, inte av maskiner utan mer som av.. som av... som av stora djur? Hon hukar där inne och hoppas att dom ska ha slagit ihjäl varandra färdigt snart, hon börjar bli riktigt hungrig.
This message was last edited by the player at 18:37, Sun 31 July 2005.

Epsilon tar tillfället i akt i skydd bakom diligensen och dess fåle att slita ut pilen. Som tur är finns det inga hullingar i pilen, så den följer lätt ut. Blodet sipprar ut genom hålet i byxorna, men han ignorerar det för att koncentrera sig på bataljen framför honom. Fålen han står vid stampar oroligt och tuggar på sitt betsel när de andra fålarna kommer.

Fabian står och försöker hejda fålarnas anstormning, men de stannar absolut inte, även om de bromsar in något. I stället kastar de iväg sina snaror. Den främste slänger sitt lasso mot Fabian, men det bara glider av innan ryttaren hinner spänna repet. En pil kommer också från den kvarvarande bågskytten men den är inte ens i närheten av att träffa den skallige mannen.

De andra tre ryttarna lyckas dock snara den försvarslösa vägarbetsrobot som stått helt still utanför Nisses sedan han gått ut. Det enda som undslipper hans vanligen så högljudda högtalare är ett milt "Pijoink..." när han faller av rycket som kommer när ryttarna fortsätter sin galna färd framåt. De har alla fäst repen i sadlarna.

Martmardigan kommer precis in i vagnen och tittar ut för att se kalabaliken med Viktor som huvudperson.

"Nu får vi sätta stopp för det här", säger Kapten Lanker och går ut genom dörren med sin karbin riktad upp i luften.

"HALT!"

Epsilon får ut pilen som suttit i hans lår. Han grinar till men ignorerar smärtan. Han överblickar kort situationen, men det skapar bara fler frågor än det ger svar. Vad är de ute efter? Är bågskyttarna och männen på hästarna i maskopi med varandra eller kommer de att braka samman?

Han avvaktar kort vad som händer där han står i skydd bakom fålen och dilligensen. När Kapten Lanker kliver fram och försöker stoppa det hela gör han sig beredd att skjuta ifall någon skulle attackera honom.

Fabian gillar inte att bli fångad inte ens ett försök till något sådant. Roboten får de gärna ta alla de andra också för den delen men honom ska de låta bli. Han skyndar runt hörnet på värdshuset så bara killen med pilbågen ser honom. Där tänker han "hur många de än är eller hur nyfikna de än är ska ingen få ta min skatt ifrån mig". Han klämmer sitt paket närmare kroppen.

Väl inne i vagnen funderar Martie en stund på att tända sin pipa och sortera allt det som far runt i huvudet på honom just nu men istället börjar han ladda om sin skarprättare. Det är nog klokast det i alla fall. Men när han gjort det tar han sig faktiskt tid till attstudera hur illa skadad hans hatt blev av pilen och blir under tiden han gör det inte så lite arg....

"Skyll dig själv då, jag varnade dig!"

Kapten Lanker avlossar ett skott mot den närmaste ryttaren, som dock klarar sig utan en skråma.

Kaoset är ett faktum. Viktor släpas iväg i full fart mellan tre av hästarna medan den fjärde släpper lasson och drar upp sin pistol. Utan tvekan ett hemmabygge av något slag.

Epsilon avvaktar, redo att skjuta om någon blir anfallen.

Martmardigan hoppar ut på andra sidan vagnen med laddad pistol och börjar rusa efter bågskyttarna på andra sidan dungen. Samma bågskyttar som börjar backa tillbaka mot den egentliga skogen, beredda att skjuta någon förföljare.

Fabian såg först väldigt nöjd ut, men blev ändå förvånad att alla fortsätter bort från honom.

Kapten Lankers skott försvinner i luften.

"Försök inte ens förfölja oss, då dör Ni!"

Skurken håller sin hemmabyggda pistol riktad mot Er alla när han något långsammare rider efter de andra tre.

Martie är arg, skitarg faktiskt. Han kutar så snabbt han kan efter de målade bågskyttarna och när han kommer nära nog stannar han höjer sin pistol och skjuter mot den närmaste av dem.

Men då han 'r så upprörd och inte alls koncentrerad bommar han sitt mål stort. Muttrandes tyst för sig själv ger han sig genast i kast med att ladda om sin pistol.
This message was last edited by the player at 11:09, Sat 30 July 2005.

Epsilon sansar sig, andas djupt några gånger för att återfå skärpan. Han inser att om han rusar fram nu blir han skjuten av mannen på hästen. Han håller sig gömd och gör en snabb kalkyl i huvudet. Måste spara på skotten. Den här pistolen skulle ju skydda mig nere i Pirit, och vi är inte halvvägs än. Bara två skott kvar... Skarprättaren har mer slagkraft och om det blir fråga om närstrid kan jag dra den i skallen på någon av dem. Epsilon stoppar ner pistolen i hölstret innanför skinnrocken och drar istället den kraftiga skarprättarpistolen han har i bälteshöstret. Han svär till när både Kapten Lanker och Martie missar dem de skjutit mot.

När Fabian ser bågskyttarna ge sig av och hör ryttarna ropa att inte följa efter dem, vilket han inte har några som helst planer på slår han sig ner i gräset bakom knuten. Han hoppas att äntligen få vara lite ifred. Han lutar sis fram för att snegla runt hörnet för att se var de andra reskamraterna håller hus och ser ryttarna försvinna i ett dammmoln med gångmanicken som visst kallades viktor. När han kollar att läget är lugnt packar han snabbt upp sitt paket och undersöker prylen.



OOC: Dammmoln vilken skum stavning om det nu är korrekt stavat.

KROINK, KLONK, BANK, SKRIIK

De tre ryttarna kommer snart upp i galopp och drar iväg med Viktor på släptåg utefter vägen. Den orange plåtkroppen studsar mot det steniga underlaget och

Martmardigans tafatta skott är tydligen inte tillräckligt bra för att dra ryttarnas intresse. Lankers skott föranleder dock ledaren att titta över sina mannar en gång till för att se att ingen är skadad.

Fabian ignorerar uppenbarligen fullständigt hela händelsen och sätter sig och låter solen spegla sig i hans vackra, silverglänsande fornmanick.

OOC: Nix, man tar bort ett av m-en dvs dammoln...

"Haha! So long, mökrökar! Håll Er borta, det säger jag bara! Var glada att Ni kommer undan med livet i behåll!"

Med dessa ord vänder han om och följer efter de andra i full galopp.

"Jo just det!"

Säger Fabian till svar där han sitter.
Han försöker klura ut vad det finns för knappar och rattar och om det går att få den att lysa igen. Han antar att den inte är trasig eftersom den både lyste och lät för bara en liten stund sedan.

Epsilon har fått fram sin skarprättarpistol och blir klar lagom till att ledaren för ryttarna kommer med sina hotelser och drar därifrån. Han höjer pistolen och funderar på om han skall slänga iväg ett skott på vinst och förslust i hopp om att skjuta av honom av fålen, men ändrar sig och skriker istället "Vänta bara, ni kommer inte undan!" Han försöker få en bild av vart de tar vägen, ifall det blir fråga om att följa efter dem för att befria Viktor.

Atvigg som sansat sig reser sig upp med sin hagelbrakare i famnen. Vi måste hjälpa dom! Säger han och springer ut samtidigt som han slänger iväg ett skott mot en av ryttarna.

Hon skakar bara på huvudet åt männen som springer efter ryttarna "spring bäst ni vill, jag stannar nog här ett tag" mumlar hon och klappar över tröjan där Pryckel är
This message was last edited by the player at 18:37, Sun 31 July 2005.

Sakta sakta kommer sansen åter till Martie men då inser han snart....VIKTOR????? Vart är hans vän?? Tog de honom? Ja det sista han ser är en Viktor i ett dammoln bakom ryttarna!

Martie blir alldelles förtvivlad. Tårarna rinner ner för hans kinder men så händer något. hans små grisögon blir smalare och fylls med vrede. Martie kan känna hur det kokar i honom. Hur vreden tilltar i styrka och även om det är en ovan känsla inom honom känns det....bra.

Han laddar snabbt och metodiskt om sin skarprättare som vilken soldat som helst.

"VARFÖR STÅR NI BARA DÄR OCH GLOR DE HAR TAGIT VIKTOR! VI MÅSTE EFTER! VI MÅSTE HJÄLPA...VIKTOR!" Hade nu inte Martie varit så heligt förbannad som han är hade han nog blivit riktigt rädd fr sig själv. Inte bara skriker han! Han vill följa efter beväpnade män!? Men så förstås, ingen har förstått honom bättre än Viktor någonsin och ja Martie har nog heller aldrig förstått sig på någon bättre än just Viktor heller....

"Ja skrik du bara plåtmanicken är väck och ser inte ut att komma tillbaka på ett tag."

Mumlar Fabian för sig själv medans han undersöker sin fornmanick.

"Undrar vad den här gör?"

Han trycker några gånger på en av de knappar han tror sig ha funnit på mojjängen har fått tag i.

Ta det lugnt. Det hjälper inte att skrika, något som du inte verkar ha fattat. Säger Atvigg med en överlägsen stämma. Om vi ska hitta din polare måste vi ta oss samman och följa efter dom, imorgon.
Säger han innan han går in, äter lite, hyr ett rum och lägger sig.

Epsilon stegar fram till Martmardigan. "Såklart skall vi följa efter dem! Det här skall de inte komma undan med, det hydrans patrasket." Hans min avslöjar att han är mäkta irriterad på tilltaget.

Skurkarna kommer undan innan alla förstår vad som egentligen har hänt: Den orange vägarbetsautomaten har verkligen försvunnit! Det är ju bara Martmardigan som har någon typ av relation med den gående maskinen, men frågan är om det ändå är något som verkligen borde vara accepterat.

Kvällningen har kommit, något borde ju göras, men när? Direkt, när spåret är minst sagt varmt eller efteråt, när alla har kunnat förbereda sig så mycket som möjligt? Nu när natten kommer, eller i morgon, när allt är ljusare?

Nisse kommer ut med sin gamla bössa när Lanker, Martmardigan och Epsilon är skjutklara igen. Han tittar förvånat på allihop. Attvig undrar varför hans bössa inte fungerade att skjuta med, så han försöker kratsa ut patronen ur hans vapen. [Har inte bestämt mig för vad som hände med:


Fabian ignorerar det som hänt i det närmaste totalt. Han är helt uppslukad av sin fornpryl som han sitter och trycker på. Han lyckas plötsligt att få den att lysa och pipa igen, men snart slutar det igen.

Inne på Nisses tittar Pryckel fram och hoppar ut från Marias omfamning."Åh, tack fröken. Ni har antagligen räddat mitt liv. Vad kan jag göra för att hjälpa dig? Ett par nötter, eller en bit mat kanske? Han tystnar dock fort och springer ut genom dörren. "Dilischänsen!", sluddrar han och småspringer mot sin älskade vagn. På tillbakavägen springer han minst lika fort in igen. "Den hade klarat sig! Nå, fröken ...?" Han gör en konstpaus för att visa att han faktiskt inte vet hennes namn.

Två explosioner hörs plötsligt.

Från vägen där Hindenburg finns kommer plötsligt en mycket bastant liten hund springande. Full stridskraft har han också. Med en patronbälte hängandes över vardera axeln verkar han kunna ha vara på sig själv.
This message was last edited by the GM at 09:59, Mon 01 Aug 2005.

"Hmm, det var inte din automat, annars skulle man ju kunnat anklagade dem för tjyvnad. Det där med Automater är ett märkligt ämne. Han har ju inte direkt några pyriska rättigheter.

Han funderar lite på hur han skall ställa sig till denna moraliska situation.
This message was last edited by the GM at 07:11, Mon 01 Aug 2005.

Plötsligt kommer en liten kille gående med bastanta steg mot er, hållande en rykande enorm pistol i handen. Den lilla killen ler stort med ett perfekt glänsande leende. Ni ser att han är någon typ av hundras. Ett svagt knakande och gnirkande ljud kan höras från hans åtsittande skinnbyxor som rör sig mot kroppen. Han bär även en konstig kortärmad tröja med forntidstryck på. "PoP" står det vilket ni tydligt kan utläsa. Han plockar fram 2 patroner ur sina patronbälten och börja gensast byta ut ammunitionen i sin pistol. Han hänger sedan pistolen på ryggen.

"Mina Damer och Herrar, får jag lov att precentera mig. Amos Gaultier, till er tjänst. Jag kan meddela att skurkarna är 4 till antalet och en av dom vid namn Rugar lyckades jag uppsnappa, men tyvärr kom dom undan. Nåväl, nog med snack. Det är nog bäst att vi springer efter dom om vi ska kunna befria den släpande Automaten."

Amos ler igen med ett nytt stort leende som blottar hans vita stora tänder, samtidigt som han ser med en förvånade blick på Martmardigan. Ni kan även känna en svag doft av mint hängade i luften.

http://web.telia.com/~u37215418/Amos.JPG
This message was last edited by the player at 11:16, Mon 01 Aug 2005.

Martie bestämmer sig fort för att han den där Atrygg..atbrigg at..ja han i alla fall är en typ. Epsilon tycker han desto bättre om då han faktiskt anser att de ska ta upp jakten. Han ska precis till att säga något till honom när den där Lanker säger något om rättigheter!!!????

-Jo du Lankell automater saknar i vår erhmm orättvisa och svårbegripliga värld rättigheter men det HÖR HANDLAR INTE OM RÄTTIGHETER DET HANDLAR OM VIKTOR OCH HAN MÅSTE RÄDDAS FÖR OM INGET ANNAT SÅ ÄR HAN MIN............vän."

Martie börjar med darrande osäker stämma sedan tar ilskan över igen och när han avslutar sin harang är han nästan gråtmild igen. Så kommer den där hunden, han känner igen den där...hunden...någonstanns har han sett honom förut. Martie tänker och tänker och tänker lite till.

Så avbrys hans tänkande av att hunden denna Amor atjo eller vad han nu sa han hette också föreslår att de ska efter Viktor.

-Erhmm...jo..ja...du amor...amos? amos var det va? jao visst...vi måste undsätta min vän...jag kom..eller ja...jag jo jag sköt en av de där usla uslingarna..jo han borde ligga där borta i alla fall...eller jo kanske? Han kanske kan hjälpa oss kanske? eller ja han kanske kan fås att avslöja vart bovarna taigt ägen md min vän så jao..eh..jo jakten blir lite....lättare kanske?

När han berättar om den skjutne pekar han åt det håll han bör ligga.


OOC: Det är något fel på sidan så jag kan inte skriva med färg just nu.

Epsilon hälsar på och presenterar sig för den nyankomne Amos. Han anser sig dock inte ha tid för allt för mycket artigheter utan tar direkt tag i "affärerna". Han har visserligen ingen relation till Viktor, men han är ju uppenbarligen en vän till Martmardigan, och deras sällskap har attackerats av dessa skurkar. Det är anledning nog för Epsilon Wax!

När Martie pekar ut ungefär var den skjutne skall ligga kliver Epsilon dit med raska och bestämda steg. Han har pistolen redo i handen och börjar rota runt i buskaget för att hitta honom.

Ska precis till att tala om för Pryckel att det inte behövs nått tack när Amos kommer springande och förvirrar situationen ytterligare. Hon lyssnar till dom andra och rycker på axlarna, tydligen ska alla andra ut och leta efter den här.. Victor?. Auto.. vad var det dom pratade om? Hon hade inte sett Victor när de kom och har ingen aning om vem Victor är men auto låter intresant. Maria harklar sig lite och ser frågande på Martie "Auto?"

"Det var ett himla skrikande efter den där Viktor?"

Säger Fabian till sig själv och lutar sig runt hörnet för att se vad som försigår. Då står gaphalsen nummer ett Marmardigan och pekar åt hans håll och Epsilon är redan på väg hitåt. Snabbt som ögat ser Fabian till att få ner sin manick i lådan igen och reser sig upp, dold bakom hörnet för epsilon.
This message was lightly edited by the player at 16:36, Mon 01 Aug 2005.

Amos nickar lite lätt åt Epsilon och Maria samtidigt som han går fram till Martmardigan. Han försöker sedan lägga sin arm runt Martmardigan hals.

Säg mig Margit, eh hehe Martie. Jag har hört,  eeeh, jag har hört att den där Viktor samlade pÃ¥ mäktiga vapen,  eeeh det sägs att han har en grön lÃ¥da av forntidstyp. Kanske är det ett kraftfullt vapen... Ööh, du vet ju var den finns. Jag tycker vi hämtar grejen och försöker förgöra skurkarna med den..   hehehe.  NÃ¥ vad tycker du?

Martmardigan känner en tydlig stark mintdoft när Amos tilltalar honom...

Martie ryggar förskräkt undan när hunden försöker lägga en arm om hans hals. Det tar honom en stund att fatta att hunden också pratar med honom och så den där stanken! Det luktar fasansfullt ur hans mun. Martie måste andas djupt flera gånger för att inte kväljas.


"Eh..jo..menar..ja menar du mig? Jag heter Martmardigan ju....jo viktors saker borde..jao vara kvar...ja i vagnen tror jag men ja det är ju viktors saker och jao...ja så länge viktor inte är med oss borde vi hålla hans saker åt honom. Vi kan ju inte stjäla?"

Varför är denna Amos så nyfiken på Viktors grejjer? Och hur kan han..veta? Det är något...ja något lurt med Amos....eller? Marties velande och hans ösäkerhet lyser om honom.

Epsilon traskar iväg, med höjt vapen, in i skogen efter den svårast skadade mannen.

Det sticker i Martmardigans näsa när Amos börjar tala till honom. Lukten från den lilla hundens bländvita tänder är stark och drar tankarna till konstiga vita björnar.

Fabian packar återigen ner sin silverbricka för att svartsjukt hålla andra undan från att se vad det är han har. Han märker dock att Epsilon inte alls är på väg mot hans håll utan går ut i skogen bakom vagnen.

Egentligen är det bara Epsilon som lämnar gänget. Alla andra står mer eller mindre bredvid varandra utanför dörren till Nisses. Fabian håller sig också på visst avstånd så klart. Pryckel håller Maria hårt i handen, efter att ha kommit ner på fötter. Nisse är också ute och tittar efter vad som hänt. När han får berättat för sig att automaten är stulen blir han nästan ledsen.

"Ojoj vad synd. Den där automaten är ett riktigt praktexemplar. Jag skulle inte ha något emot att sätta skruvmejseln i den själv."

"Men ska Ni inte leta efter den? Är Ni bara tillräckligt många så klarar Ni av de flesta av invånarna i skogen. Och då menar jag inte ryttare..."
This message had punctuation tweaked by the GM at 10:16, Wed 03 Aug 2005.

Ni ser Epsilon försvinna in i buskaget, letande efter den försvunne och nedskjutne bågskytten.

Några darrande buskar avslöjar först var Epsilon gick in, sedan inget.

Ett skott hörs inne ifrån buskaget...

Fabian duckar sig ner vid knallen och smyger försiktigt in i busken som epsilon gick in i.

Maria suckar och följer efter Fabian galningar... är allt hon tänker och menar då också henne själv.

Fabian börjar springa efter Epsilon, och dyker in i snåret där han börjar röra sig lite tystare. Maria är honom hack i häl. De ser dock inte Epsilon där inne, han är troligen ganska långt fram.


Martmardigan lyssnar, men bara knappt på den lilla hunden med det bländvita leendet. Han tänker i stället på Viktor, Epsilon, sin tid i zonen, på pipan och massa annat. Kapten Lanker tar dock tillfället i akt och följer efter Maria fram mot skogskanten.

Martie står mycket riktigt och sorterar allt han hört och tänkt och har precis plockat fram och stoppat samt tänt sin pipa när det smället. Men han reagerar nästan inte på det alls nu. Han rycker till lite med det är allt. Han tar några puffar på pipan istället.

"Viktor......min vän..borta..." Kan man lågt höra honom mumla.

"Ja visst ja,  skurkarna höll jag pÃ¥ att glömma"

Amos lämnar Martie bakom sig och börja genast springa ifatt Epsilon genom buskar och snår. Han springer ganska snart förbi både Maria och Fabian utan några större problem. Han tittar på de båda när han passerar och visar upp ett brett överlägset leende. Det sista dom ser av honom är att han drar upp sin pistol, innan han försvinner bland buskarna..

När martie fått röka och tänka en stund gör han som hunden och Epsilon innan honom fast mycket makligare. Han ser till att knacka ur sin pipa och stoppa tillbaka den innan han drar sin skarprättare igen och kommer ihåg att titta efter omm den är laddad. Om han redan laddat om den minns han inte. Är den omladdad ler han nöjt. Är det det inte laddar han om det med ett lika nöjt drömskt leende.

När Amos springer förbi honom är det ingen mening att smyga längre utan han reser sig och springer efter Amos i full fart.

"HITÅT! De flyr. Vi har två av dem på kornet här. Skynda er hit!"

Epsilons röst hörs inne i buskaget.

Maria sliter up en skiftnyckel när hon springer allt hon kan mot det håll som Epsilons röst kommer ifrån.

Epsilon laddar sin pistol och märker att bågskyttarna vänder om när de inte blir beskjutna, på ca 15 meters avstånd. De lägger båda pilar på sina strängar och är redo att skjuta i den här rundan.

Fabian och Maria blir lätt passerade av den rysligt snabbe hunden som tar ett jätteskutt in i snåren. Han kommer också fram för att agera.

Fabian och Maria kommer bara fram till träden, men hinner inte få syn på de andra inne i snårigheten.

Fabian stannar till en stund och funderar på vad han håller på med."Vad har jag att tjäna på att springa runt i buskar och bli beskjuten". Sedan drar han lite på mun i något som skulle kunna ha varit ett leende "Det är spännande" och fortsätter genom snåret

Atvigg vänder sig mot Epsilon och rusar dit med hagelbössan dragen.

"HALLÅ!? VART..ÄR...NI?"Martie som inte alls skyndar på har tappat amos och de andra före honom ur sikte och skriker därför för att höra vart de är när de svarar. Att ta sig fram tyst och dolt är inget martie ens har i sitt huvud.

"HÄR BORTA!" utropar Epsilon som svar på Marties frågande rop och till de andra som kan tänkas dyka upp. "De har stannat och verkar vilja fortsätta fajtas!".

Vad väntar vi på? Vi är fler än dom, vi kan ta hand om dom.Säger Atvigg som nu nästan är framme, han verkar även ha fixat hagelgeväret som han bär på.

Medans han rör sig framåt tänker han "Jag skulle behöva en sådan där pryl som smäller och vifta med det verkar de koola killarna ha"

Atvigg, Epsilon, Fabian, Maria och inte minst Amos (jo förresten ;) ) har samlats vid den blödande pojken. Bågskyttarna valde att fly istället för att illa fäkta.

Blodet rinner mellan fingrarna på den unge mannen där han håller handen för magen. Han tittar upp på de kalla ansiktsuttrycken från de fem.

OOC: Amos har varit online, men eftersom han inte postat hoppas jag att det är ok att han inte gör något den här rundan.

Fabian tittar ner på pojken med en omänsklig kyla.

"Jag tror bestämt att det där gör ont!"

Fabian som aldrig i hela sitt liv sett vilken skada en pangmanick kan göra blir genast mer intresserad av att skaffa sig en.

Atvigg går fram till pojken och undersöker skadan noggrant, när han är klar skakar han lite lätt på huvudet och tar till orda. Hmm.... Han ser inte ut att må så bra. Säger Atvigg lite sarkastiskt och drar fram sin kniv han haft innanför byxorna, han lägger den under pojkens hals och väntar.
Ska jag göra slut på hans lidande?

Tittar ner på pojken "kan man inte laga honom? kan vara bra att ha..." hon ser på de andra undrande

Den unge mannen tittar förundrat/förfärat på dem som ställt sig runt honom. Hur kan man bese en man med så svåra skador utan att genast rusa dit till hjälp?

OOC: Bara för att jag fick barn igår, betyder inte det att internet har lagt ner. Det är helt ok att posta ändå :)

Fabian fortsätter att se på pojken utan att röra en min. När Atvigg föreslår att göra slut på lidandet försöker Fabian att förhala det hela.
"Vänta lite jag tror han försöker säga något?"
Varefter han fortfarande på avstånd ser på pojken som om han väntar på ett svar.

Maria går ner på knä lite och kikar på såret men vet inte hur man lappar ihop det, tittar på de andra "vet nån av er hur man lagar honom?"

När Maria sätter sig ner bredvid honom lugnar han ner sig en smula, även om han verkar väldigt osäker när hon börjar prata om att "laga" honom. Han försöker ändå få fram en liten viskning.

"Mamma?"

Maria mumlar"oj då.." säger med lite högra röst för att lugna honom "allt är bra" och klappar honom tafat på huvudet.

Epsilon ser fortfarande tämligen bister ut, men han sätter sig ner på knä intill den skadade unge mannen och börjar se över hans skador. "Är det någon som har bandage eller liknande?"

Med ett litet nöjt leende följer fabian pojkens lidande "så det är så man känner sig i sina sista minuter"

"Nej!"

Svarar han kort på Epsilons fråga samtidigt som han ger honom en kall blick.

"Vad gör ni?"

Martie kommer gående med ett fånigt leende på läpparna då han äntligen hittat er efter att ha gått litet...fel. Han ställer frågan rakt upp och ner av nyfikenhet vad som hänt och händer här har han inte en susning om. I ena handen har han sin praktfulla skarprättare och i den andra sin rykande pipa igen.

Amos Undersöker först omgivningen så det inte ligger någon skurk och lurpassa i buskarna. Sedan går han fram till den skadad pojken och försöker hjälpa till.

"Bandage o bandage herr Epsilon,  jag har en gammal T-tröja som jag ändÃ¥ tänkt slänga. Kanske kan vi använda den som bandage?"

Amos plockar fram sin gamla tröja som han försöker binda om den skadade Pojken med.

"SÃ¥där ja,  jag vet inte om det duger,  ta ni en titt ni ocksÃ¥ om det sitter riktigt.."

"Bra!" Epsilon blir nöjd när han får hjälp från Amos med att förbinda den skadade. Han bryr sig nog inte så mycket om vad som händer egentligen. Mannen anföll dem och anfaller man någon får man vara beredd att ta konsekvenserna, det har han själv fått lära sig, men mannen kanske har viktiga upplysningar om varför de attackerats och vad som kan ha hänt med Viktor.

Maria tittar intresserat på över Epsilons axel "som å tejpa då?" mumlar hon för sig själv när hon försöker lägga så mycket som möjligt på minnet.

Fabian ser hur de försöker att rädda killen men ser inte nöjd ut. "Oj vad han blöder... Ska han inte dö snart... jag vill se en som ska dö" Tänker han.

Plötsligt blir ynglingen likblek, han tittar sig omkring innan blicken fastnar på Fabians sarkastiska leende. Han skakar av skräck men på grund av sin svåra skada kan han inte springa därifrån. Det faktum att Maria håller honom i sin famn lugnar dock ner honom en smula, även om det inte är mycket.

Amos hinner knappt lämna sin T-tröja förrän han lystrar in i skogen åt det håll som de andra männen försvann. Epsilon knyter vant en knut över magen på mannen så blodets rinnande stillas.

Nåja. Jag antar att vi inte behöver göra slut på honom. Jag föreslår att vi bär in honom i huset för en liten "utfrågning". Säger atvigg och stoppar undan kniven igen. Han går fram och tar tag i pojkens armar. Kan någon av er ge mig en hand här? Säger han och väntar på att någon ska hjälpa honom bära.

Pojkvasken ser ut att klara sig fint nu i Marias famn.

Under tiden Amos talar plockar han fram sin pistol igen. Han tittar på Epsilon och Atvigg och pekar med pistolen lite försiktigt i riktning åt Norr utan att göra någon större uppmärksamhet..

Okay grabbar.  Ska vi plocka skurkarna dÃ¥, de som stÃ¥r där borta. De är 2 styckna till antalet vad jag kan se.  Om Atvigg och Epsilon och ni andra som vill, försöker smyga sig fram här ifrÃ¥n. SÃ¥ ska jag försöka ta mig runt och plocka dom bakifrÃ¥n.

Amos inväntar klarsignal från dom andra och försvinner sedan in i buskarna.

"Vi tar varsin ände så kan dom andra jaga vidare" säger Maria till Atvigg och tar tag.

Fabian vänder sig sakta mot det ställe som Amos anvisat för att se om det finns någon där.

Ni kan jaga vidare, jag och Maria tar in pojken, han kan veta nÃ¥got som vi kan ha användning av. Säger Atvigg till Amos. Han synar Fabian efter nÃ¥got skjutvapen och räcker hagelbrakaren mot honom.  Fabian du kan fÃ¥ lÃ¥na min Hagelbrakare om du behöver. Du verkar inte ha nÃ¥got vapen till hands.

Fabian blir förvånad och nästan rädd när Atvigg erbjuder honom hagelbrakaren.

"Ehh!... tack."

Svarar han med viss tveksamhet i rösten.

Han tar pjäsen och ser förvånat på den för att sedan greppa den så som Atvigg hållt i den när han avfyrat den.

"Är den... laddad?"

Frågar han oförstående vad det skulle innebära om den var det eller inte.

Epsilon blir klart nöjd när han inser att den skjutne kommer att överleva. "Kom igen nu, nu sticker vi efter dem" ropar han ut utan att vänta på svar. Han börjar med raska men vaksamma steg röra sig åt det håll de andra antagonisterna försvann, med sin skarprättare redo i handen.

Atvigg tittar lite på Fabian, förvånad över frågan. Efter att ha stirrat på honom ett tag börjar han skratta men lugnar sig efter en liten stund. Ja den är laddad. Se bara upp med den, jag skulle inte använda den så mycket om jag vore du. Kanske bara hota dom med den om du skulle lyckas smyga upp på dom eller slå ner dom till marken. Säger han med en allvarsam röst men han lyckas inte hålla kvar den länge utan börjar skratta lite smått medans han bär tillbaks ynglingen till huset tillsammans med Maria.

Så fort Epsilon sätter sig i rörelse så ser Amos att de kvarvarande skyttarna ger sig iväg, de har uppenbarligen sett Epsilon. Eftersom han själv är så snabb och har en annan anfallsvinkel så kommer han osedd ca 15 meter från de båda. Epsilon ser varken Amos eller de båda skyttarna efter sin förflyttning.

Fabian har fullt schå med att försöka förstå bössan, medan Maria och Atvigg lyfter upp den skadade och börjar traska genom skogen, samma väg som de kom från.

Martie kan inte riktigt bestämma sig för om han ska ta upp jakten tillsammans med Amos och de andra eller om han ska tillbaka till Nisses..Han tar ett steg dit men så ett steg mot de andra och ett..han håller på så en bra stund. velar än hit och än dit.

"Hmm ska jag? eller ska jag? hmmm nej eller..jo kanske men...nja..eller..."

Fabian fattar hagelbrakaren i handtaget och håller den andra under pipan som stöd med riktningen mot skogen där de andra borde befinna sig. Sedan bär det iväg på jakt. Fabian känner sig riktigt stor ,som en legend som onkel banjo på väg ut på äventyr. "Minsta prassel i busken och de ska få se på en jättesmäll" tänker fabian när han närmar sig snårigheten.

Efter mycket om och men bestämmer han sig för att vända tillbaka. De andra slåss säkert både hellre och bättre än han och ja..han behöver lugn och ro. Tankarna far runt i huvudet på honom nu igen. han har allt för mycket där uppe just nu av sådana ting han inte riktigt kan greppa på en gång. Ge honom en automat, en forngrunka eller vad som helst så klarar han det och det med bravur. Ja det finns nog inte många som är lika skickliga på att laga en robot eller förstå sig på en som han och vad det gäller reperation av mindre avancerad teknologi torde han vara extremt skicklig.

Epsilon tar sig fram mot platsen där Amos tidigare berättade att skurkarna befann sig. Fabian följer tätt inpå. Atvigg, Maria och Martmardigan blir avbrutna i sitt arbete med att bära bort den skadade mannen.

"KABOOM!!!"

Ytterligare en bit in i skogen från Epsilons position hörs först Amos ropa något, därefter kommer en rejäl explosion. Epsilon och Fabian hör små kulor som slår in i träden runt om dem.

"Aaaaah!!!", skriket kommer ungefär därifrån explosionen kom.

OOC: Äntligen, back in business...
This message was last edited by the GM at 20:36, Mon 22 Aug 2005.

När den enorma smällen hörs så utbrister Maria "Vad i helvete?!!" men släpper inte ner den skadade unge mannen.

Martie hoppar högt av förskräckelse! Han gillar inte höga smällar alls! de skrämmer honom. När han väl kommer till sans drar han sin pistol igen, ser till att den är laddad och söker av omgiviningen. Det här är ju nära nog lika farligt som i zonen!

"Jao eh..liksom ni kan väl bära han..ja den skadae så jao...eh så jag ja jag kan täcka er? eller kanske inte? eller jo det är väl..en.. bra..ide?"

Atvigg släpper pojken och drar sin kniv så fort han hör smällen. Han spejar runt sig och väntar på att någon ska komma fram men när ingen gör det lyfter han upp pojken igen och går vidare mot huset i rask fart.

Epsilon kastar sig smidigt ner på marken och tittar snabbt runt sig om det finns något skydd att kravla in bakom när kulorna börjar vina runt honom och Fabian.

Fabian hoppar till av förskräckelse ,tittar sig omkring och sedan ner på hagelbrakaren han håller i handen.

"Det var inte jag!?"
Ropar han med med skrämd röst.

Varefter han följer Epsilons reaktion och lägger sig ner på marken utan att förstå riktigt varför.

Epsilon märker att Fabian är skrämd av situationen. "Håll ner huvudet nu! De skjuter på oss, men håller vi oss bara lugna så är det ingen fara. " Epsilon talar till honom lugnt och metodiskt för att hjälpa honom att hålla huvudet kallt.

Ett gnyende och gråtande kommer från platsen därifrån smällen kom. Epsilon och Fabian kravlar närmare och ser att Amos står med en rykande hagelpistol riktad mot en liggande, halvnaken man. Det är en av bågskyttarna. När Ni kommer fram ser Ni att den andre mannen saknas. Han har uppenbarligen sprungit vidare.

Benet på ynglingen består bara av en mosig köttmassa vid knäet. Blodet pumpar ur såret. Amos har ställt en fråga till honom, men han har inte svarat. Antagligen har han annat att tänka på än att svara på frågor.

Maria och Attvig tillsammans med Martmardigan kommer ur skogen och fram till Nisses.

Fabian reser sig när han ser den lemlästade mannen. Han går stolt fram och ställer sig framför denne och stirrar oförstående om mannens smärta och lidande på det mosade benet.

"Hur känns det där?"
Frågar han Amos och nickar menade mot benet.
This message was last edited by the player at 17:53, Sun 28 Aug 2005.

Amos blåser ut röken ur den rykande hagelpistolen och stoppar ner den i sitt hölster.

"Ja du Fabian. Killen måste vara trög. Jag sa tydligt att de skulle lägga ner sina vapen men de vägrade lyssna. Så han får skylla sig själv. Han ska vara glad att jag inte knäppte hans kompis också."

Amos tar upp sin tandborste och börja borsta sina tänder samtidigt som han tilltalar den skadade mannen igen.

"Nåå kvillen, haär duu nÃ¥goot aatt sssäga mig?  Jag kannnske ksan hfjälpa diig men dåå mÃ¥ssste duu försst ge mmmig lllite informmmatioon."

När de kommer fram till Nisses så sparkar Maria upp dörren och de bär in den unge mannen. "Vi har en skadad här!" hojtar hon i hopp om att det ska finnas nån där som vet vad som ska göras, för det vet verkligen inte hon.

"Hur länge lever man efter en sådan där smäll?"

Fabian är ovanligt social och frågvis intresset är kring de vapen som zonfararna brukar, skador och döden, något som facinerar Fabian. Som svar på alla frågor kommer ett nickande "Aha".

Martmardigan gör inga försök till att hjälpa den skadade. Han kan inte laga levande varelser. Han ja nej han kan det inte så han låter bli att ens försöka. Istället får han för sig att leta rätt på Viktors tillhörigheter för att se vad som kan vara bra att ha och vad han kanske kan sälja till eller byta mot annat med Nisse.

Epsilon bevakar händelseförloppet under tystnad. Han sätter sig på knä intill honom och börjar med en gång undersöka skadan för att se om det finns något som går att göra. Han kommer snart fram till att det ser inget vidare ut. Han ruskar långsamt på huvudet och reser sig upp igen.

Paniken lyser i ögonen på den svårt blödande ynglingen i skogen. "Automaten är värd pengar. Hjälp mig, rädda mig!", svarar han svagt på Amos fråga.

Blodet pulserar ut ur hans sår. Epsilon gör ett försök att stoppa flödet, men utan att lyckas, pojken blir om möjligt ännu mer oförstående och rädd när Epsilon helt sonika reser sig upp, utan att ens försöka göra något mer.

Maria och Atvigg har fått upp den andre skadade bågskytten på ett bord inne på Nisses. Nisse och hans fru rusar till och konstaterar att han har blött länge, skottet sitter djupt.

"Kära nån, stackars pojke"

Pryckel rörs till tårar när han ser den sargade pojken på bordet.

Maria tittar på Nisse "Är det nått vi kan göra?" hon sneglar ner på pojken på bordet "Eller är det för sent? Kan man kanske.. jag vet inte.. tejpa ihop honom?" Hon försöker tafat klappa pryckel på huvudet för att tröst honom.

Fabian spänner ögonen i den unge mannen. Hagelbrakaren håller han hårt i händerna, han skulle gärna vilja prova den. Efter en stund kan man se svettpärlor formas på Fabians kala hjässa det till trots att det varken är solsken eller varmt ute.

Martie går omkring en lång tund och letar efter Viktors grejjer utan att hitta något. Så kommer han på..Viktor kom ju från skogen utan mer en det han bar på sig. Så hans andra saker borde vara långt härifrån hemma i hans lilla...hus?

Martie ansluter sig till de andra för att se hur det går. lite nyfiken är han allt även på det. Fast han håller sig tyst i bakgrunden.

"Värd pengar säger du. För vem? Vart har de fört honom?" Epsilon ställer frågorna snabbt och rakt.

"Håll tag i pojken, så ska jag försöka få bort kulan", säger Nisse och tar upp en sked från en skål med nydiskade bestick. Men först får vi skära upp hans kläder, så att inte de är ivägen.

Nisses fru kommer med en stor köttkniv och börjar karva upp pojkens tröja och när det är klart så säger han till Aggvind, Pryckel och Maria: Håll ner pojken, för det här kommer att göra ont! Han har en flasta tinner som han häller ner över magen, där såret är.

"Då ska vi se då..."

I skogen blir pojken allt svagare.

"Rug... Hjälp mig, jag dör!"

Det är förtvivlan i pojkens röst. Mossan runt pojken färgas allt rödare och hans ögon börjar ofrivilligt söka sig uppåt.

Hans tankar snurrar runt med honom. Förmodligen är han redan död. Folk som går ifrån honom utan att hjälpa honom, någon som bara står och betraktar hans lidande. Frågor som ställs och till och med en hund som borstar tänderna. Något är fel, väldigt fel.

Pojkens kropp blir slapp när han dras in i medvetslösheten. Blodförlusten är stor.

Maria nickar och tittar inresserat på när NIsse plockar fram sakerna. Hon tar ett rejält tag i pojken, hon är ganska stark för sin storlek. "Så man tar ut kulan så kan det bli helt igen?" Kikar på såret.

Hon med det mystiska namnet är helt klart en automat! Martie rör sig nyfiket närmare henne. Hon verkar vara av en typ som.. Ja hon verkar helt klart ha mer gemensamt med Aleta än med Viktor. Säkert byggd för att vara till sällskap av något slag. Han vet inte riktigt vad han ska säga till henne dock. Så han håller tyst och observerar henne ara intresserat (Och på ett sätt som säkert kan missförstås av folk som har koll på sådant där med vad som är lämpligt och inte för det har Martie inte en blekaste aning om.)

Epsilon blir tyst och sänker blicken för några ögonblick, som ett sätt att visa lite respekt för den döde.

"Vi får frakta bort honom. Man kan inte lämna en död liggande hur som helst", säger han till de övriga.

Epsilon och de andra tar ett stadigt tag om den döende ynglingen och bär med honom upp till Nisses' igen.

De möts av ett skrik och ett sprattel när Nisse har börjat bearbeta den andre bågskytten med ytterst omilda metoder för urtagning av kula från kropp.

Maria lyckas inte hålla ner honom tillräckligt mycket, men med hjälp av Kapten och Attvigg kan inte den skadade göra något annat än vrida sig och skrika av den oerhörda smärta det innebär att inte bli bedövad innan operation.

Atvigg kämpar med att hålla ned pojken under operationen. Vid möken vad han sprattlar! Kan du inte slå han medvetslös eller nått? Säger Attvigg och kämpar vidare med att hålla fast pojken.

"kan vi inte?"

Fabian är inte van vid döda och vet inte vad som händer med de som dör. En dag är de bara borta.

"Ska VI flytta på han?"

Han ser frågande på Epsilon.

Alla är samlade hos Nisse. Kulan är bortplockad från magen på den förste bågskytten. Han är dåsig och börjar få feber.

Nisses fru gör också en kontroll av bågskytten som hade oturen att träffa (träffas av?) Amos. Epsilons mestadels ensamma arbete med att bära honom till mathaket har förärat honom väldigt blodiga kläder, och det är inga problem att följa det klarröda spåret till platsen där han blev skjuten. Allt blod har runnit ur ynglingen.

Några spasmer går genom kroppen på pojken med magåkomman. Han svettas ymnigt och börjar yra osammanhängande ord, på en märklig dialekt.

"Naj. Kom inte hit... lammeull... Grymling... rauk'r

Fabian kommer sist in till Nisses och går snabbt förbi det bort där den skadade ynglingen ligger. Han slår sig åter ner i hörnet som han satt i innan skottlossningen. Halgelbrakaren han fått lånat av Atvigg lägger han försiktigt framför sig på bordet för att sedan noga kontrollera att han har paketet kvar. Efter att ha kontrollerat att inga delar i paketet saknas knyter han ihop snörena på lådan igen. Fabian sitter sedan och begrundar vad som skett.

Epsilon torkar svetten ur pannan. Det var tungt att bära den skadade ynglingen. Han tittar ner på sin tröja, skinnrocken och byxorna. De är allihop nedsölade och blodiga. Han letar efter något lämpligt att torka av sig på.

Under tiden lyssnar han på ynglingens yrande. Orden låter helt främmande och de säger honom ingenting.

Atvigg gÃ¥r fram mot ynglingen och sätter sig brevid honom. Finns det inget vi kan göra för honom? Vi mÃ¥ste se till  att han överlever. Säger han innan han Ã¥ter börja titta pÃ¥ den skadade pojken.

"varför då?"

Muttrar Fabian borta i sitt hörn, dock tillräckligt högt för Atvigg att höra.

Kapten Lanker, som hjälpt till med vad han har kunnat i operationen av den skadade ynglingen tar sig en titt på och verifierar att den andre verkligen är död.

"Livsjosen är slut i den här", som han uttrycker det.

Samtidigt hör han yrandena från den andre.

"Vafalls!?!"

Han lyssnar intresserat på bladdret innan han får fart.

"Herr Pryckel, jag behöver rekvirera Er fåle för att komma till Hindenburg i det snaraste. Å Pyris vägnar!!"

"Ni andra, se till att han inte dör eller försvinner härifrån. Skriv ner allt han säger, om det kommer mer ur hans febriga mun!"

Med en perfekt helt-om försvinner han ut genom ytterdörren.

Maria blinkar under Lankers svada och tittar mot den svängande dörren när han försvinner ut "Va.... vad var det han sa vi skulle göra sa han?" hon rycker på axlarna och vänder sitt intresse till den nyopererade. "Kommer han klara sig tror du?" frågar hon Nisse.

"Jodå, han klarar sig, han klarar sig, bara vi låter honom vara nu."

Nisse ser minst lika undrande ut som Maria när det gäller Kapten Lankers hastiga utträde från hans etablissemang.

"Vilken fart han fick?"

Han vänder sig sedan och tittar på resten av gruppen.

"Hur är det med Er andra? Är Ni skadade?"

"En skråma bara, det är ingen fara. Jag är mer intresserad av vad det här handlar om. Nisse, känner du igen den här eller för all del någon av dem vi slogs mot här ute. Jag är mycket intresserad av varför de gav sig på oss, och varför de tog automaten. Annars får vi väl avvakta tills den här är i lite bättre skick", säger Epsilon med en menande gest mot den sårade som Nisse just lappat ihop.

Under tiden funderar han över Kapten Lanker. Något mystiskt måste det vara. Den fart kaptenen fick, och det faktum att han tvärt skulle till Hindenburg kan inte tyda på något annat.
This message was last edited by the player at 20:58, Wed 14 Sept 2005.

"Jo, förr i tiden hade jag haft ordentlig tillgång till stickpinnar och allehanda fornmedikamenter. Men det var många år sedan. Nu har jag bara lite till husbehov kvar, så det vill jag ju inte använda på någon tosingaunge som ändå kommer att läka ihop på några veckor."

Atvigg tittar på kaptenen och får en blick som man skulle kunna ta för avsky. När Kaptenen gått tar han till orda.
Jag gillar inte den där Kaptenen. Att han försvann härifrån så snabbt tyder på att han är inblandad i något, något som innefattar kidnappningen av er vän och anfallet på oss alla. Vi borde så snabbt som möjligt få reda på varför ynglingen anföll och sen åka vidare. Säger Atvigg och väntar på kommentarer.

"Va bra" Maria ler och klappar händerna "tror jag ska behålla honom. Kanske kalla honom.. Pricken?" hon tittar ner på den medvetslöse på bordet "eller är han mer en Buster?" När Epsilon frågar Nisse om automaten så vänds hennes focus från den skadade till honom "Vad är det för en automat ni talar om?"

Epsilon tittar på Maria och förundras över kommentarerna om Pricken och Buster. Han förstår inte riktigt...

"Jo hela det här debaclet började med att de där där ute kidnappade Viktor, Marties automatkompis. En fascinerande maskin, men nu är den som sagt borta, och så kan det ju bara inte gå till!" svarar han på Marias fråga om automaten. "Vi måste ta tag i det här och få tillbaks den på något sätt. Frågan är bara vad det här var för Hydrans typer och hur vi bäst spårar upp dem."

"Ånej, eftersom Kaptenen rekri... revik...tog min fåle så är bara Hest kvar därute, så vi kan inte åka, Atvigg. Hest ja, varför gick inte han in när det började skjutas?"
This message was last edited by the player at 12:21, Sat 17 Sept 2005.

Hest, vem är det? Är det möjligtvis en stor fåle-mutant? Frågar Atvigg lite förvånad över att Pryckel antog att det var någon därute.

Pryckel ler stort.Hehe, nja, egentligen sÃ¥ är han ju en muterad häst, Hehe. Men man bör inte  pÃ¥peka att han har drag av en fÃ¥le. Han är lite stingslig av sig. Pryckel tittar fundersamt runt sig. Vad man än kan säga om Hest, men feg är han inte, sÃ¥ inte har han gömt sig.

Fabian sitter stilla i sitt hörn och funderar. Då han kommer på att manicken han har i paket är intressans och öppnar åter lådan och tittar in på grejjen. Han är noga med att inte trycka på några knappar som kan få den att börja dra till sig uppmärksamhet utan försöker tyda de tecken och symboler på den.

Om jag inte mins fel så mötte vi honom på vägen hit. Han verkade vara på dåligt humör så jag gick bara förbi. Säger Atvigg när han fått reda på cem Hest är.

"Men vad säger Du? Då är vi ju strandsatta här... Och min fina, fina vagn. Låt oss hoppas att ingen kommer för att stjäla den då, det hoppas jag verkligen!"

"Ock ock, hur ska vi nu kunna ta oss vidare till Pirit?"

Han tittar på var och en.

"Jo, även om Ni ser nog så starka ut, mina herrar (och dam) så tvivlar jag på att Ni kan dra den så långt som till Pirit. Men om Ni är intresserade så kan Ni ju försöka?"

"Fru Maria och Attvig. Det finns plats även för Er på vagnen. Jag tvivlar dock på att kapten Lanker blir vidarevärst glad om vi bär med oss pojken också..."
This message was last edited by the player at 13:33, Tue 20 Sept 2005.

Mörkret börjar lägga sig över Nisses Äteria. Skogen ser ut att krypa allt närmare ju mörkare det blir. Nisse har plockat fram lite mat till alla som vakar och dörren öppnas när 3 små män kommer in. De är exceptionellt skäggiga och klädda i mycket trånga, röda fornkläder i töjbar plastics. Det har blivit stora hål på slitna ställen, så armbågar och knän är bara. Den mittersta, med skarpa röda ögon har dessutom en smutsig tygpåse som täcker genitalierna. Runt påsen är även den klädseln sprucken.

Maria lyssnar till Pryckel "Nå så, nog kan jag gå och hjälpa till att dra. Och inte kan vi lämna honom efter allt jobb med att släpa hit honom och lappa ihop honom." Hon tänker efter en stund "Om vi kan hitta manickmaskinen och den är paj kan jag kanske mickla ihop den och då kan den ju dra din vagn? eller?" Hon tittar på Pryckel och blinkar.

Martie har mest hållit sig undan och tänkt på sitt under väldigt lång tid men då de skäggigs nya kommer vknar hans intresse liksom till liv igen. De har ju om inte annat intressanta kläder på sig de där skumma skummisarna. Han går nära men försöker att inte gå så nära så det ska uppfattas som om han försöker ta kontakt för det gör han inte. Han vill bara studera deras plastics kläder..

Fabian ser till att få undan sin manick innan nykomlingarna blir allt för trevliga.

"Ta det lugnt Pryckel" säger Epsilon lugnande till den lille. "Det går säkert att få tag på några fålar här omkring som kan dra din vagn. Om inte annat så hade ju det där Hydrans packet som tog automaten fålar."

Espilon är dock inte pigg på att dra vagnen, speciellt inte ända till Pirit. Längre än så kommer han inte i sina funderingar innan de nya männen kommer in i Äterian. Ännu fler nykomlingar?

När männen kommer in drar sig Atvigg undan och plockar upp hagelbrakaren som han lånat Fabian. Han ser till att den är laddad och sedan sätter han sig vid ett ledigt bord som han snabbt kan välta och ta skydd bakom.
De här killarna verkar inte vara speciellt trevliga, bäst att vara bered på det värsta.
Efter att han gjort det tar han på sig ett falsk leende och ropar på nykomlingarna. Hallå där! Vilka är ni och vad gör ni här ute så sent på natten?