Pryckel tappar helt koncepten när Kapten Lanker dyker upp. Han skakar till av rysning av all den lycka som sprider sig i hans kropp. Pälsen han har i nacken står rakt ut.

"Välkommen min kära vän! Visst ska vi resa till Pirit och det ska bli så härligt!"

Den obotligt positiva gnagaren försöker genast få de båda männen ta varandra i händerna. Om inte annat så försöker han själv hålla männen i sina egna händer.

"Åh, ja vi slänger väl titlarna direkt. Jag heter Pryckel och Du är jättejättevälkommen till min diligens. Det ska bli härligt färdas riktigt tätt tillsammans!"

Inne i Dilligensen sitter redan en lång ranglig man av människosläktet om än kanske inte av den sort som gör släktet mest rättvisa. Lång är han och smal, mycket smal. Hans eldröda hår står åt alla möjliga och omöjliga håll hans långsmala fräkniga ansikte inte vad man kallar fagert. Han är klädd i en blå kritstrecksrandig kostym, ny men av billigare sort, en brandgul och av allt attdöma sprillns ny halsduk samt en överrock i samma färg med en krage av Lomurpäls ller det är i alla fall vad det ser ut som. Vid hans sida ligger en gul smutsig och på sina håll trasigskortstenshatt samt ett hölster med en mycket magnifik skarprättarpistol. Han flackar med blicken över alla utanför och på väg in i dilligensen. Han ler nervöst och det verkar som hans flackande blick söker efter någon eller något. "Men...men....ja liksom näe vad folk...skulle det inte bara vara...eller? nä jag hörde kanske inte eller jo.....nä jag gillar inte det här. Inte alls." Hnas tankar färgar av sig på honom. ett par svettpärlor tornar fram på hans panna och letar sig neråt. Hans blick blir allt mer flackande och hans leende allt större och allt fånigare tills hans ansikte är ett enda stort löjligt flin.


Nej det här gillar han då rakt inte. Han hade trott att han skulle resa själv eller i alla fall att någon mer av hans gamla kamrater kanske skulle dyka upp? Men det ser inte ut som så. Pocko? Aleta? Inte ens Marina den ljuva Marina? Eller å min gud Viktor? Viktor hade han gärna sett ibland de andra. Även om Viktor var ett unikum av automatsläkten var han den han tyckte mest om och hade hoppats på skulle dyka upp eller ja kanske Pocko och ja Marina. Hans älskade Marina.

"Eh...hmm...jo....jo..ska ni med den hära ellr?...jo ni...ja ni förstår jag trodde att jag skulle...men nä...lyssna inte på..mig..eller? Nä...mitt namn är Martmardigan Jäger, kunskapare av kejerlig nåde måhända har ni hört om mig och mina bravader ellr hört talas om min verkstad uppe i hundängen eller ja mitt robotal som jag själv föredrar att kalla det?"

Martmardigan bestämmer sig för att han ändå får stå ut med situationen även om han känner på sig att detta kommer att leda till att historien upprepar sig. Sist han stötte ihop med nya ansikten eller ja för första gången kanske helt ärligt då ledde det till en esa han aldrig kunnat föreställa sig.
This message was last edited by the player at 18:41, Thu 03 Mar 2005.

Epsilon är först smått överväldigad av den lille gnagarens förträffliga trevlighet, även om han naturligtvis är glad över det finfina bemötandet. Han blir därför glad, och kanske lite lättad, när de övriga börjar visa sig.

Han besvarar kaptenens blick och nickar till svar. "Goddag kapten! Mitt namn är Wax, Epsilon Wax."

När Pryckel sammanför de båda i en hälsning greppar han hans hand i ett stadigt handslag. Han är glad att få lite sällsap på resan, därtill av en bildad man.

När den andre, som presenterar sig som Martmadigan Jäger, visar sig hälsar Epsilon även på honom. "Kunskapare minsann, så intressant. Jag kan tyvärr inte säga att jag hört Ert namn tidigare, men jag ser fram emot att resa med Er. Kanske Ni kan dela med er av era kunskapliga historier..."

"eh..o visst visst kan jag det. resan till Pirit är lång så en historia eller två hinner vi nog allt med eller? Jo minsann jag tror allt det."

Martmardigan skiner upp en aning. Tänk att finna i alla fall någon som vill höra om hans äventyr! Han funderar på vart han ska börja och bestämmer sig för att ta det från början. Eller? Nej...kanske inte ändå?....Men?.....Ja där kanske det skulle kanske vara något att ber...nej...då måste han ju......eller?
Kanske där? Eller där?

Martmardigan sjunker allt längre och längre in i sig själv. Något som av de andra kanske uppfattas som att han bara väntar in dem alla men det blir snart solklart för alla som ser honom att han är djupt försjunken i grubblerier.

Ska man kanske ändå börja från början eller fråga dem vad de vill höra? Eller...hmm..svårt....svårt.....mycket svårt......tänka tänka tänka....sortera bläddra.....hmmm.

Kaptenen tar i han både med Herr Jeagher och Wax.

"God dag, mina herrar!" Han lyfter även på hatten för Martmardigan och rättar sedan till den karbin han har hängande över axeln "Mitt namn är Kapten Elias Lanker, men ni kan kalla mig Kapten Lanker, jag använder sällan mitt förstanamn i yrket, som ni kanske förstår, och det har blivit en vana att lystra till Kapten." Han kikar in i diligensen för att försäkra sig om att han inte missat att hälsa på någon.

Martmardigan stirrar först bara på handen och tar den så sanbbt och löst då han kommer på att många föredrar att hälsa på det sättet. Själv ogillar han kroppskontakt med andra människor och då absolut med främmande människor och denna Elias känner han ju inte.

"Men...jo...om du heter..ja du heter ju Elias varför skulle du hmm..jo varför vilja kallas något annat?" Är han bara tvungen att fråga honom. Det där med att folk har en massa namn på allt och alla det gillar han inte. Det blir så rörigt då. Och Kapten? Hur många kaptener finns det egentligen inte? Hur kan man då veta att man menar samma Kapten? Nej knöligt det där. Martmardigan bestämmer sig för att kalla mannen för Elias, han heter ju så.
This message was last updated by the player at 19:48, Thu 03 Mar 2005.

Kaptenen kliar sig i huvudet. Det hade han inte tänkt på riktigt... Inte på det sättet i varje fall.

"Tja... Det handlar väl inte så mycket som att vilja bli kallad som den vana man har att lyssna till ett visst namn... Antar jag. Dessutom ligger det ju onekligen lite mer tyngd i att 'Kapten Lanker' än bara Elias. Soldater har, konstigt nog, enklare att få respekt över en man de bara känner till som 'kapten'. Ett förnamn gör förhållandet personligt. Men, men, om du så önskar går det bra att kalla mig Elias också, men du kanske får kalla på mig två gånger innan jag lyssnar." Elias skrattar ett kort skratt. Det märks att han är en godmodig person och så här på rak arm är det svårt att tro att han skulle kunna vara ett strikt befäl.

Fram till dilligensen kommer en liten mager man skyndande. Han är klädd i stickad tröja, gröna byxor och en svartgul halsduk med tecknen A.I.K och en råtta avbildad. Det som utmärker sig med mannen är att han inte har någon packning eller i alla fall en väldigt sparsam sådan för en sådan lång resa. Han ser sig oroligt omkring som om han inte gillade folksamlingar.

"Är det säkert att den går hela vägen till pirit?"
"I så fall ska jag med den!"

Han talar fort och flackar med blicken mellan de som står vid vagnen och väntar och rycker till något när han ser mannen i uniform. Han klämmer det lilla packet till packning allt hårdare intill sin kropp.
This message was last edited by the player at 20:49, Thu 03 Mar 2005.

"Nej men hej och välkommen Du också!"

Pryckel är verkligen tårögd över allt folk som samlas kring hans vagn.

"Sniff, sniff. Så härligt vi ska ha det på resan. Verkligen rå om varandra. Ska vi inte allihop ge varandra en riktigt varm och härlig kram?!"

Pryckel skyndar sig direkt mot den nyanlända mannen och försöker omfamna honom meddelst ett litet skutt.

"Jag bjuder på en kanna brunt medan jag spänner för mina fålar! Hälsa nu på varandra allihop"

Uppenbarligen är Pryckel betydligt mer intresserad av alla resande än sina fålar, hans öron viftar än hit än dit beroende på vem som talar. På ett par stenar med en försvinnande liten eld under står en forntida kanna med lång pip.

Fabian tar genast ett steg bakåt och sätter upp en stoppande/värjande hand mot den lilla gnagaren som stopp.


"Kom inte hit! Jag vill inte ha nåt att dricka! Ska inte vagnen åka snart!"

Därmed försöker han komma förbi den energiska musen och in i vagnen.

OCC: Värjande kanske inte var det bästa ordvalet med en soldat i sällskapen. Kanske är det felstavat men så vitt jag vet är detta ingen svenska lektion. Men stackars Fabian är obeväpnad.
This message was last edited by the player at 08:01, Fri 04 Mar 2005.

Å nej inte nog med....Hela vagnen kommer ju att bli...bli full. jobbigt. Martmardigan som trott att han skulle få åka ostört eller ja i alla fall ganska ostört. Men men brevet han fått eller ja kanske ska man säga brevets innehåll har sådan kraft att Martmardigan är beredd att ta det svåra som ligger framför honom för att nå sitt mål.

Vidare har han ju ombetts berätta lite om sina äventyrligheter vilket får honom att sjunka in i sig själv igen för att besluta sig om hur han ska lägga upp det hela för att det ska bli så bra som möjligt eller kanske i alla fall samla det så pass att han förmår sig att berätta det allt i följd och utan att få det allt för osammanhängande. Det mesta i Martmardigans huvud som inte rör hans kunskpaer i de forna dagarnas teknologi, reperationer av sådant och framför allt automater ligger oftast i en stor säck i hans huvud och ska han nu hitta något av det och sedan få ihop flera delar av det brukar det ta tid. men tid har han. Mycket tid.

Men han skräms lite av den framfusige nykomlingen. Vad är det för en typ? Halsduken han bär på verkar ock vara ett fornting. Är det månne en kunskpar kollega? hmm nej de brukar inte...se...ut så ....där

Martmardigan tittar på honom men kommer sig inte för att säga nåot. istället tänker han så det knakar för att sätta en etikett på mannen. Att det kan se ut som om han fånstirrar på mannen verkar inte vara något han ens kommer att tänka på.

Varför röck han till när han såg Elias? Vist har Martie sett konstaplar från den otäcka sidan men han har också träffat konstaplar som inte varit det minsta otäcka. främst tänker han då på Marina hans stora kärlek? Ja visst är det kärlek det kallas det han känner för henne? Ja så måste det vara.

Ju längre tiden går dessto säkrare blir han att han ännu en gång kommer att dras in i något mer än han trott och velat. Se bara på de som ska med och de blir fler och fler hela tiden. Det är som Martmardigan börjar fundera på att det skulle finnas något som styr hans vägar, att det finns något som styr allas liv, allas väg...men nu har han inte tid att fundera på det han har viktigare saker för sig.

Hmmm, det börjar ju bli riktigt mycket folk här nu. Då kanske det drar ihop sig till avfärd snart. Den framfusige lille gnagarens dilligensfärd verkar bli rena succen. Det kan nog bli en riktigt bra resa det här. Jag visste att det här var rätt val...

... tänker Epsilon. Han gör sig redo för avfärd och frågar Pryckel var han kan lasta på sin otympliga resväska. När detta är klart sällar han sig till de andra, mest nyfiken på vad Martmardigan skall ha att komma med, men även vem den nyankomne är...
This message was last edited by the player at 22:18, Thu 03 Mar 2005.

Kaptenen höjer ett förvånat ögonbryn åt den underlige främlingens beteende. Uppenbarligen är denne man inte så värst social, och kanske hade han även annat i bagaget eftersom han verkade så nervös. Lanker beslöt att hålla ett öga på honom.
Likväl sköt han sina misstankar åt sidan och hälsade kort även denne man, även om han inte bekymmrade sig med att ta i han med honom. Detta skulle förmodligen bara skrämma upp främlingen ännu mer och ur uppskrämda personer var det vanligen svårt att få information från med vänliga metoder.
This message was last edited by the player at 10:27, Fri 04 Mar 2005.

"så...hmmm...jo.....ja när....när åker vi....skulle vi inte resa..ja...jag vill inte...men skulle inte den här dilligensen avgå med det snaraste eller?"

Martmardigan talar helt uppenbart med kusten men liksom tidigare tittar han inte på någon direkt då han takar vilket mer eller mindre får det att se ut som kunskaparen pratar rätt ut i luften och mer till sig själv än till någon annan. Martmardigan börjar se märkbart besvärad ut, som om han tycker den här situatuionen blir allt mer och mer besvärlig.

Tänk att han! Han som genomlevt både zonen och hetsjakter i huvudstaden, Psimoner och automater kan känna sig så har besvärad av att befinna sig i en helt ordinär situation.

Martmardigan tar till ett gammalt vant knep för att bota sin oro. Han plockar fram sin gamla fina pipa med lock, fyller den omsorgsfullt med tobak och ser till att han får den precis så stoppad som han alltid vill ha den innan han tänder på den. När han så börjar puffa på den känner han hur lugnet återvänder till honom.

"Åh, så härligt det luktar när du tänder pipan, käre Martmardigan. Visst är olika lukter härligt, visst är det?"

Pryckel har spänt för fålarna och visat att det minsann är så fiffigt uttänkt att man kan spänna fast allt bagage uppe på taket! Som någon världsvan passagerare säkerligen vet om eftersom det är det sättet man brukar hantera bagage.

"Så, nu får Ni välja var Ni vill sätta Er! Var Ni vill! Det finns 6 platser inne i diligensen och 2 kan sitta här uppe hos mig på kuskbocken!"

Energin hos Pryckel är osedvanligt hög.

Elias nickar kort åt pryckel och kliver sedan in i diligensen.

"Jag tror att jag tar och sitter här inne under första etappen. Kuskbocken får man nog tid till att prova på senare."

"Jag tar plats här inne..."

Fabian kliver snabbt in i vagnen och sätter sig så avskillt som möjligt utan att fästa blicken vid någon av medresenärerna inte heller visar han något intresse till att tala med dem. Han håller dock lådan han har i sina händer hårt tryckt emot sig.

Med Martmardigan, Fabian och Kapten Lanker inne i vagnen tittar Pryckel förväntansfullt på Epsilon inför hans platsval. Han häller ut det sista av 'det bruna' och hänger sin kåsa på ryggen för att göra klart för avfärd.

Han går fram till den fete fålen och klappar honom på mulen.

"Ja, det här blir ju en trevliger resa!", säger han till honom.

"Eh, jo, eh, vi får väl hoppas det..."

Med frustande röst svarar fålen.

"Det kan bli tungt är jag rädd. Tur att de inte har mer bagage i alla fall..."
This message was last edited by the player at 08:02, Sat 05 Mar 2005.

Epsilon följer de övriga och tar en plats inne i dilligensen. Han sätter sig lungt ner och inväntar avfärden.

Martmardigan tycker inte om situationenn ett endaste dugg men ma får väl finna sig i det? Han flyttar sig dock till ena hörnen och försöker göra sig så liten som möjligt så ingen i alla fall ska sitta precis intill hoom. Han puffar ivrigt på sin pipa och tobaken har som vanligt tröst att ge honom. Att iget aldrig kan bli som man tänkt sig!? Nej nej det blir det aldrig men åtmisntonde en av de här nya ansiktena vill ju höra om hans äventyr och ja han tror sig ha kommit fram till hur han ska lägga upp det nu och det är ju kul.

Samtidigt knske hans historia kan lära dessa ett och annat nyttigt också, de ser ju alldelles nykläckta ut. Precis om han själv var den där natten för så länge sedan och vad Martmardigan hade varit glad om han haft någon som talat om för honom vad som kan vänta en äventyrande äventyrare.

När alla tagit plats i vagnen tar han till orda:

"Så....Epilepsi..Epsilon var det va? Jao..han ville gärna höra om mina...erhmmm...jo mina bravader och dåd...så..ja...hur....vill ni andra också höra? Eller stör jag? Hmmm....jao så ja...ska jag berätta något ur mitt....liv?"

Epsilon har för en liten stund suttit tyst och tittat ut genom dilligensens fönster, försjunken i tankar. När Martmardigan börjar prata blir han återigen smått intresserad.

"Nej du stör inte, eller vad säger ni andra? Jag skulle i alla fall vilja höra något."

Fabian sitter helt stilla i sitt hörn och tittar försiktigt upp då och då för att se om någon lägger märke till honom. När Martmardigan erbjuder sig att berätta en historia lyfter Fabian intresserat på blicken och väntar på att han skall börja.

"Nej för all del, berätta du, min vän! En resa blir lätt långtråkig och det skulle vi nog alla uppskatta om du ville berätta om dig själv. Kanske någon annan också har en historia på lager som kan komma till pass senare?" Lanker betraktar sina medresenärer med en ganska 'anklagande' blick, och är det någon som sitter inne med en bra historia så borde denne känna sig ganska manad att förtälja denna.

"Så, herr Kusk, skall vi invänta någon mer innan vi ger oss av?" Kapten, som har lagt beslag på en plats vid ett fönster med utsikt frammåt, sticker ut huvudet och tilltalar den lille gnagaren.
This message was last edited by the player at 17:20, Sat 05 Mar 2005.

Pryckels inställsamma leende mot Epsilon dämpas en smula när den sistnämnda faktiskt sätter sig INNE i diligensen han också...

Kaptenens fråga besvaras snabbare än han hade kunnat tänka sig. Pryckel plockar upp tömmarna och en lång pinne med vilken han piskar fart på fålen. En förbättring som Pryckel faktiskt har gjort är ett litet fönster framåt mot kuskbocken. Vagnen börjar så smått röra sig och plötsligt syns Pryckels lilla svans resa sig upp och skaka till lite.

Kapten Lanker som fortfarande har ansiktet i det hönsnätsskyddade hålet känner att han får några fuktiga droppar under sin lilla titt och instinktivt ryggar han tillbaka. Alla inne i diligensen känner en söt väldoft som sprider sig från fönstret och in i diligensen.