Viljam kramar sitt sargade ben och när smärtan letat sig fram till hjärnan, längs de tråckliga nervbanorna i Viljams lätt rubbade nervsystem, blundar han hårt och skriker han ut sin smärta:

"Ehe... aaaAAAAAAARRRG!!!"

När han öppnar ögonen igen möts han av något stort som faller mot honom.

OOC: Missade SMI-slaget.

Viljams färd mot marken blir hård. Inlåst i diligensen har han inte en chans att komma undan. Han faller till marken med stor kraft och han känner hur hans andra ben knäcks som en tändsticka. Detta gör att han tuppar av och inte känner hur allt skräp som tidigare var en diligens samlas över honom.

Amos som sitter vid kuskbocken faller när diligensen trasas sönder. Det är dock inget problem för den lille bullterriern. I rätt ögonblick skuttar han och faller på marken i en rullning. Han ser till att inte bli träffad av några trä eller metallbitar från vagnen.

När vagnen börjar ge vika händer tänker Bertil snabbare än han någonsin gjort. Han trodde inte själv att han skulle vara så kvicktänkt, men på ett mirakulöst sätt lyckas han få upp dörren och kasta sig ut med ett kraftfullt hopp i precis rättan tid!

Tråkigt nog valde Bertil ett väldigt dåligt ställe att hoppa av diligensen på. Vid vägen växer en stadig enebuske. Den har levt och växt där under många, många år i den magra marken. Den har dock kämpat på och blivit stor och kraftig. Kanske inte så hög, men dess stam är tjock. Nu kommer Bertil rakt mot den. Alla år med väder och vind gör att enen inte ger upp i första ledet. När Bertil kommer farande stålsätter sig busken. Om inte stormar och snö har fällt den så tänker den inte ge sig för Bertil som i full fart flyger in i honom som en pellevante. Splat! Bertil spetsas på en av de utskjutande grenarna och knäcker några fler. Stammen står dock kvar. Enen har bestämt sig för att fortsätta sitt långa strävande. En meter eller så upp, hänger Bertil, med en ytterst sticksig pinne pressad genom hans kropp från sidan av ryggen och den sticker ut genom hans mage. Det blöder ymnigt från såret, men både Bertil och enen är vid medvetande. (Om nu en buske är medveten?)

Epsilon är kall och väntar på att vagnen skall ge vika. Den brakar sönder under hans fötter och han väntar på den naturliga inbromsning det blir och han behöver bara ta ett steg ut i farten och han står säkert på marken, upprätt och med vapnet stridsberett. Han spejar av området för att se vad det är som har skjutit mot gruppen.

(Svagt ljud och med eko) "Ljus, jag ser ljus..."

Bertils vrål när han träffar trädet ekar omkring och slutar ganska tvärt med ett stön. Han rör sig dock inte från platsen utan ser till att hålla sig kvar så gått han kan.

"Måste rädda Bertil, Liten som jag är kan jag säkert smyga mig fram till Bertil utan att bli upptäckt tänker Amos"

Amos försöker ta sig fram till Bertil och hjälper han bli kvitt den dumma enebusken. Förhoppningsvis kan Amos få Bertil på fötter innan nya salvor kommer.

"Ahhhhh! Rubbitar! Akta er!"

Epsilon har fått syn på vad som orsakat kalabaliken och det ser inte roligt ut...

Viljam ligger orörlig, och oupptäckt i högen som en gång var en stolt diligens. Fornfynden som pyntat den ligger huller om buller runtomkring.

Amos verkar lyckas med sitt försök att smyga till Bertil osedd. Han hjälper honom ner från trädet.

Bertil har svårt att röra sig, men kommer loss från grenen.

Epsilons utrop gör att han omedelbart blir beskjuten av de behjälmade kaninerna, men då de är tvungna att byta mål missar de alla.

En mesig, pipig röst, som uppenbarligen har stora framtänder som ger ett läspande ljud ropar:

"Ge Er, köttätare. Annars blir Ni dött kött!"

Bertil gjorde inte ens försök till att svara, han var helt utslagen och låg och jämrade sig svagt på marken.

"Grabbar, vi kan inte ge oss,  de dödar oss ändÃ¥.   Fly gott folk,  flyyyy.

Amos hugger tag i Bertil och börja släpa bort han från platsen.

Knappt har Amos hunnit säga det färdigt innan han har automateld från inte mindre än TRE fornsprutor!

Han duckar, kastar sig på marken och rullar iväg bakom den stadiga enebusken. Utan en skråma! Amos verkar förvånad själv, men han ser att en kula faktiskt har passerat sin fina PoP-tröja. Han undrar hur den kunde undgå att bli träffad själv eftersom den sitter så tight över hans muskulösa överarmar.

Bertil blir liggande på marken. Ingen har sett Viljam.

Bertil stönar av smärta.

"Iiiiiii" Skriker Amos när han ser kulan gör en repa i hans PoP tröja. Han upptäcker snart att Bertil blir liggande och Viljam inte syns till. Nu måste han fatta snabba och viktiga beslut. Detta kommer avgöra deras framtid.

Amos viftar med sina händer. "Eh, Okay.. Vi ger oss.."

Epsilon tittar sig omkring och noterar var fornsprutorna befinner sig. Han kalkylerar snabbt i huvudet på chanserna att överleva ett flyktförsök, och de är små, för att inte säga obefintliga. Han lägger ner sitt vapen och sträcker upp händerna han med, och hoppas på att något sätt att ta sig ur situationen kommer att uppenbara sig.

Efter att Amos och Epsilon sträckt sina händer i luften, hörs läsparen ge en order.

"Rumpetuss! Sök genom dem!"

Det låter som en parodi när den mesige rösten pratar, men då rubbiten vid namn rumpetuss kommer fram och pekar med en smäcker k-pist mot sina fångar, är det inte så svårt att hålla sig för skratt.

En av hans gnagtänder är avslagen på mitten, och på kinden har han ett stort, pälslöst område med ärrvävnad av ett runt brännmärke. Hans plåthjälm sitter på plats och öronen hänger ned för kanten. En stor fornkniv hänger från hans höft, skidan skrapar nästan i marken.

Snabbt och effektivt söker han igenom Amos' trånga kläder och kastar bort hans muskedunder mot de andra två. Han plockar också vad han kan finna på Bertil. När det gäller Epsilon plockar han vad han kan finna upp till bältet. Sedan når han inte mycket längre.

"Sitt ner, pälslösing!", väser han.

Bertil gör inga som helst försök att hundra den förvuxna gnagaren ta vad han vill ta.

Epsilon gör inget för att göra motstånd, han sätter sig ner på rubbitens order. Men innerst inne så tänker han för sig själv. Kan de här små pälsbollarna verkligen vara så farliga. Akta dig så du inte blir stuvning! Ge mig bara chansen...

Rumpetuss gör en genomsökning av Epsilons överkropp. Det känns som om han använder mer våld än nöden kräver, men han blir nöjd när han hittar fornpistolen, som efter en kontroll slängs tillsammans med övriga vapnen.

"Klart!", säger han mot sin överordnade och tar ner sitt vapen från axeln för att sikta mot de tre.

"Bra! Båda två, se till att hjälpa de andra söka genom vraken."

Knappt hade han sagt det, förrän en kraftig salva hörs från vraket av den lägre bilen. Uppenbarligen verkar någon ha rensat ur den. Det finns uppenbarligen fler än de här tre i omgivningen.

"Jistanes" Amos står blixt stilla. Gör sig beredd att hoppa efter sin hagelbrakare om Rubbitarna blir överfallna.

Befälsrubbiten ler lite snett när han förstår att deras lilla expedition har slagit ut de överlevande från bilarna, snart kan några fler kaniner skymtas, och den stora kulsprutan har blivit hittad.

Bertil ligger mest på marken och jämrar sig i smärta.

Efter en stund räknas antalet rubbitar till 11 soldater och 1 officer. Deras vapenarsenal sträcker sig från knivar och svärd upp till 2 st (varav officeren är den ena) som bär varsin forntida kulsprutepistol. Men även någon fornpistol kan ses bland leden, och nu också den stora kulsprutan som bärs av 6 utpumpade rubbitar.

Efterhand som rubbitarna samlas runt Er grupp börjar deras nosar rycka nervöst och de börjar tjattra i mun på varandra och titta på Er. De verkar diskutera på vilket sätt de ska få tag på Era käkben. Knivar dras fram och ett par går hotfullt fram mot Er.

Stopp!

Det är officeren som tar till orda.

Di ären köttugger, men minns furstens ord. Det är illa nog med maredörerna därna. Om de visar sig nesliga ska de förkokas i Hämndkokagrytur, annars skall de sparas.

Ge oss av!

Med detta börjar de vandra och tvingar Er alla framför sig.

OOC: Viljam ligger svårt skadad i resterna av vagnen. Han verkar inte ha blivit hittad.

Epsilon håller en låg profil. Motstånd skulle straffa sig med döden direkt. Hämndkokagrytur! Det där låter inte bra. Men det verkar ju finnas en chans att ta sig levande ur situationen ändå. "Annars skall de sparas" säger han ju. Men annars skall jag för Hydran förpassa så många av de här pälsbollarna till skaparen innan de får mig. Epsilon ler ondskefullt för sig själv.

Bertil är inte vidare medveten om vad som händer runt honom där han ligger och jämrar sig på marken.

"Var tog Viljam vägen, stack han?" Viskar Amos till Bertil och Epsilon. Amos försöker sedan plocka fram sin vita tub och tandborste. Tänderna måste borstas och bli fina innan det är för sent tänker Amos.

Amos får en stock bakifrån av en rubbit.

"Sluttuggat!", säger den storväxte rubbiten som har bankat på. Ett par centimeter av den dyrbara krämen pressas ur tuben som Amos bär med sig, så han ser till att snabbt bita av den och gnugga runt sina fina gaddar.

En betydligt mindre rubbit hör dock Amos kommentar och går tillbaka till fordonskadavret och med hjälp av en annan rubbit lyckas han dra fram en svårt skadad och lealös Viljam ur spillrorna. Efter lite fundering så domderar officeren iväg de flesta rubbitarna en bit bort, där de hämtar en 2hjulad vagn som uppenbarligen var tänkt att bara användas för att rulla bort skatter på.

Efter lite stånkande så kommer Viljam och Bertil upp på vagnen. Viljam är verkligen inte i något bra skick. Det ser alla.

OOC: Amos blir slagen med en gevärsstock. Inget annat! :)
This message was last edited by the GM at 10:35, Thu 16 Oct 2008.