Sirina vänder sig mot Aleta och säger:

"Det här är en speciell sorts tarotkort. Med dem kan man ge spådomar, förstår Du." förklarar hon.

Pocko tycker att korvarna var fruktansvärt torra, men visst smakade de rök. De slank lätt ner när man drack ordentligt under tiden. Det kör runt ordentligt i magen efter måltiden och den efterlängtade rapen för med sig en brun sörja som rinner upp mellan de belåtna läpparna.

"Åh, fy fan vilket äckel!"

Sirina ropar bestört när hon ser Pocko hålla på. Hon vänder sig bort i vämjelse.

"Maten finns där nere! Det där är ju för sjutton åhlar rökverk! Var hittade Smilet honom någonstans egentligen?"

Hon ser helt frågande ut en stund när hon bara stirrar förvånat på Pocko. Sedan vänder hon sig mot de andra och säger irriterat.

"Ta bort honom härifrån och häng för draperiet så jag slipper se honom."

"Öööörkh! Pocko, även mina okänsliga automatsinnen krullar sig innanför plåtskalet åt din brist på hyfs. Inte ens månader av Madame Pudell's stränga charmkurser skulle bita på dig. Gå härifrån!"

Utan att vänta på svar föser Aleta ut Pocko och drar för draperiet.

"Så där ja, hoppas vi slipper fler uppträdanden i framtiden från övermogna småbarn. Karlar!"

"Spådomar, säger du? Du menar väl inte att du kan förutsäga framtiden? Det fanns ett namn för sådant folk från Förr, låt mig tänka.... 'Zigenare' tror jag de kallades."

Efter den obligatoriska rapen börjar Pocko snart att smågnälla. Han grimaserar illa och tar sig för magen.
"Ååh, jag skulle inte ätit den sista." Gnäller han.

När Sirina gör sitt utspel tittar han argt ner mot henne.
"Du! Mitt sätt att äta kanske inte passar dig! Men jag ska säga dig en sak! Du kanske inte är så tuff när det gäller, va!?" Pocko sätter sin tunga bakom underläppen och gör rösten ljusare för att retligt härma Sirina.
"Deth däj äj ju föj sjutthon åhlaj jökvejjk!" Han återgår till sin vanliga röst.
"Herreguud, Sirina! Om det där nu inte går att äta varför ligger det då i min mage nu va!?" Han tittar överlägset på henne, med ett lojt flin.
"Men jag är fortfarande hungrig så ja ska sticka ner å äta mer! E de nån som vill hänga på?" Pocko plockar upp sina gevär med de undre armarna och klampar ivär för att äta.
This message was last edited by the player at 13:48, Thu 28 Aug 2003.

"Gå och ät ni, jag stannar här tills ni kommer tillbaka!" Säger Valentin och låser dörren. Han plockar upp det anrika geväret för att inspektera vilket gott arbete Aleta gjort. Valentin bli mycket nöjd, det ser nästan ut som det gjorde den dagen han fick det av sin farfar. Valentin blir nästan lyrisk när han står där och funderar på vilka zonbestar som fallit offer för det magnifika vapnet.

"Arbetar du här?" Frågar Valentin flickan med kortleken, vilken han tycker ser lite konstig ut, den där kan man inte spela påker med tänker han. Utan att egentligen förvänta sig något egentligt svar från flickan som verka alltför kort i sitt sätt så funderar Valentin vidare. Rätt lustiga de där robotarna tänker han, väldigt högljuda, dom måste ha haft väldigt dålig hörsel i forntiden konstaterar Valentin nickande.

Pocko tar sig med lite omak ner för den första trappan. Valentin stänger och låser dörren efter honom.

Ett par gäster tittar på honom och börjar sedan tjattra med varandra. Antagligen om honom. Pocko tittar ner och ser att det börjar komma allt mer folk på nedervåningen också, och bestämmer sig följdaktligen för att ta sig ner direkt. Även den andra trappan klaras av med viss möda, och många blickar har fästs mot hans kroppshydda under ansträngningarna. En del tittar också och ser att han är beväpnad med två jättebössor, fastän lagarna säger att man inte får ha skjutvapen inne i stan. Det verkar dock inte som om någon vill gå fram till Pocko och diskutera saken.

Efter att ha beställt "Vad som helst utom de torra korvarna" får han till sitt bord 'Laxaskallar med Knapriga Dolmar'. Pocko smörjer kråset med sedvanligt bordsskick och sköljer ner med en försvarlig mängd tinner.

När han sitter och smaskar lägger han märke till en dörr som öppnas under trappan. Ut vinglar en gammal knotig gubbe med tunt, grått skägg och en tom pava i näven. Han är klädd i trikåbyxor som inte sitter så bra på den knöliga kroppen. På överkroppen bär han något som ser ut som en solkigt rödaktig bysthållare med broderade detaljer. Han tar sig fram mot baren, men han lyckas inte bli servererad.

Dörrarna slås upp och in stiger en man (IMM) med en ordentlig, blond buske på roten. Klädd i ett rött läderställ och ett rejält suspensoar, ställer han sig riktigt bredbent.
"Bara så ni vet det; Jag, Bejron Bråck kommer ikväll att vara på Bunkern. Jag tar emot vilka utmanare som helst. Men inte i socker den här gången. På med rullet så ska Ni få smaka",
skrattar han och ler åt alla i lokalen. Från dörröppningen bakom honom springer en ung flicka fram och säger något till Bejron. "Hahaha", skrattar han vant. Han drar fram ett fotografi ur en ficka i skinnstället, och skriver sin påskrift på pappret. Flickan är nära att svimma. Därefter skrattar han igen, och vänder på klacken.

---

Viktor sätter sig på en tunna i andra delen av rummet och kör ner ett finger i en flaska tokjos. "BARA EN SMULA GIFTIG DEN HÄR" konstaterar han. Efter det börjar han blåsa igenom sina leder som har fått en del damm i sig efter arbetet under dagen.

Aleta försöker prata en smula med Sirina, men hon är fortfarande avmätt och säger inte många ord till henne. Hon säger dock att hon aldrig har hört talas om 'Zigenare' men att hon kan ett och annat om tarotkortens hemligheter. "Är det något speciellt Du vill veta om dig själv?"

När Valentin i stället ställer frågan tittar Sirina upp på honom från fötterna och uppåt. Hon imponeras märkbart av hans fina kläder och fina sätt. Dessutom är han ju faktiskt fantastiskt tjusig.

"Nej, inte arbetar jag HÄR, säger hon, men det kanske jag skulle tänka mig att göra"

säger hon och och tittar honom djupt i ögonen.

Inom Aleta väller det plötsligt fram motstridiga känslor, allihopa har att göra med mänskligt parnings-beteende, något som Aleta blir mycket brydd över. Efter att förgäves ha efterforskat i sina inre optiska lagrings-ställen och bara mötts av det svårtydda meddelandet 'Restricted Access on behalf of the Parents Association of America' ger Aleta upp.

"Hmm, öh, nej, jag har lite annat att göra, tror jag. Ursäkta mig, Sirina och Valentin."

Aleta smyger snabbt ut bakom draperiet medan hon tänker: Det var nära, kände mig nästan som tredje, eller var det femte, hjulet. Hon känner efter i fickan och plockar upp den glänsande forntids-patronen. Dig ska jag ha mycket kul med.

"Valentin, du skulle inte ha något emot att öppna dörren för mig, va?"

OOC: Meningen var väl att hon skulle tänka det där om patronen inte säga det högt. Och vem har egentligen nyckeln? Sitter den i låset?
This message was last edited by the player at 09:14, Fri 29 Aug 2003.

Valentin blir väldigt konfunderad när han hör vad Aleta säger till sin patron och och att hon ger den ett så lystet leende.

Vissa nöjesrobotar är verkligen utvecklade med stöd för märkliga böjelser, tänker han.

Viktor tar sig ner från sin tunna och hjälper Valentin släppa ut Aleta.
This message was last edited by the GM at 20:49, Fri 29 Aug 2003.

Pocko har precis druckit upp det sista av sitt tinner. En lätt berusning börjar sprida sig i hans stora kropp och i hans lilla hjärna. Han är på mycket bra humör. När gubben kryper fram under trappan tittar Pocko på honom och skrattar lite lågt. När Bejron Bråck kommer in vänder Pocko förvånat blicken mot honom. När Bejron framfört sitt meddelande vänder Pocko åter blicken mot 'gubben'. Sedan tillbaks till Bejron igen. Pocko börjar skratta när han ser Bejrons röda klädsel.
"Rött är ju en tjejfärg?!" Säger han förmodligen lite för högt, eftersom hans berusade hjärna har svårt att kontrollera röstnivån.

NÅGOT PROBLEM ALETA? DU SER LITE VISSEN UT. NÅGOT FEL PÅ DIN FUSIONS REAKTOR? Viktor säger detta jättehögt innan han släpper ut Aleta.

OM DU VILL KAN JAG DEMONTERA DITT PERSONLIGHETSCHIP?. DÅ BLIR DU LIKA EFFEKTIV SOM V62C MODELLEN...

Viktor går tillbaka och sätter sig på tunnan. Han kör sedan ett diagnostikprogram på sin röstmodul för att se om den har blivit bättre. (vilket den förmodligen inte har) Det som nu kommer låta låter fruktansvärt. Massa toner i olika takt och tempo med en extremt hög volym. I 2 minuter håller han på innan han slutar. Han sitter sedan kvar som om ingenting har hänt.
This message was last edited by the player at 13:50, Fri 29 Aug 2003.

"Ja det verkar ju vara en inrättning som genererar en belåten vinst det här stället" Säger Valentin till Sirina, utan att egentligen förstå exakt vad hon menade med sitt svar.

"Det är jag som har nyckeln" Förklarar Valentin tydligt, då han anser att det var det själklara valet att utse honom till nyckelväktare.

Sirina håller för öronen under tiden Viktor gör sina tester. När herr Cult återvänder för att fortsätta samtalet tar hon till orda.

"Nej, som sagt, jag jobbar inte här, Valentin."

"Smilet har talat med änkan Tenerius, och hon låter mig vara här så att ingen vet var jag är. Tydligen så har Smilet använt den här platsen till dylikt förr."

"Nej, jag är inte ens ifrån Hindenburg."

"Vad har Ni för sysselsättning egentligen, ädle herrn?"
This message was last edited by the player at 21:17, Fri 29 Aug 2003.

Aleta kommer ner för trapporna och finner en vilt leende Pocko med simmig blick sittandes med resterna av sin måltid på magen.

Även hon lägger märke till att det har blivit allt mer folk på Thermopolium ju senare på dagen det har dragit. Nu börjar det till och med dra sig mot kvällning och några kommer in för att få sig något varmt innanför västen. Både bokstavligt och bildligt eftersom man också kan få en fantastisk "varme brunamjölk", eller en mugg kogat blombladsvatten med kådakrasp här.

Hon möter den märklige gubben som linkar och släpar högerbenet efter sig, han knorrar lite, men benet bekymrar honom inte så farligt när han ger sin nu fulla flaska en belåten glimt. Han ger ett glatt leende till Aleta på vägen till sitt lilla krypin under trappen.

Bejron lade inte ens märke till Pockos kommentar om hans klädsel. Ingen annan verkade heller höra det eftersom de förlorade sig i den store sockerstjärnans glans.

Pocko känner att det kör runt behagligt i magen efter maten och spriten. "Vi e allt bra kompisar vi!" säger han klappar sig själv på fläsket.

"Hallå där, gamla människa, hur går det med benet? Behöver ni hjälp?"

Aleta erbjuder sin arm till gubben att stödja sig på.

"Bor ni här under trappan!?!?", utbrister hon tveksamt och kikar in, skrubben skulle knappt duga åt Viktor ens, konstaterar hon.

"Om ni har lite tid över skulle jag vilja ställa lite frågor i största allmännhet?"

Den slirande långskånken skiner upp när Aleta tilltalar honom. Han öppnar käften och 2 svartgrå tänder är vad som syns när tackar för hjälpen.

"Jomen, här inne bland spannar och surmoppar ligger man och trynar när rötan sätter in"

Han verkar tycka om att få stöd (nästan bli buren) av Aleta.

"Jaha lilla däka, va kan de va som du vill mäla gamle knorkagubben?!"

Han ger en liten blick åt sin flaska, som nu inte verkar bli öppnad på några minuter som tänkt. Å andra sidan är det inte så många som talar med honom, så han väljer att lyssna på vad Aleta vill fråga.

Det här var kanske ett misstag, tänker Aleta om den gamle mannen.

"Knorkagubben? Är det verkligen ditt namn?", säger hon och ler men kan knappt hålla sig för skratt.

"Känner ni möjligtvis Smilet, eller Julius Piaff, och kan berätta lite om honom?"

"Jo, sedan undrar jag om ni vet om någon verkstad i närheten?"

Kanske ska man ge gubben några jyckar för besväret, men jag har ju inte så många kvar. Få höra vad han kan komma med först kanske.

Knorkagubben vänder sig frågande mot Aleta, men sedan skiner hans leende igenom det risigt glesa skägget igen.

Nja, njae. Egentligen så heter jag Alarim Oxeljärpe, men på tiden jag strövade i zonerna kallades jag även  Alarim Djärve, eftersom ingen vågade gå djupare in i zonerna än jag och min trogna fåle Yxa.

Gubben tittar drömmande medan han berättar, snart nog kommer verkligheten ifatt och han säger:

"Men sen kom zonsjukan och tog mig. Den har satt åt varenda ben i min kropp.

Idag biter den särdeles hårt, så jag får allt trycka i mig så det räcker."

Han håller upp pavan och fnissar förnöjt.

"Smilet? Jodå, den lilla paddan har jag sett mer än en gång. Han verkar vara en skojartyp och för någon dag sedan såg jag honom gnugga händerna som om han gjort en riktigt fin affär. Han bor dock inte här, det gör bara jag, Kungen och kärringakärringen"

När det gäller verkstäder har han dock ingen aning. De enda han känner till är ute bland manufakturerna.

Men när jag strövade såg jag mången verkstad, och visst hade man en försvarlig samling med verktyg. Men när Yxa kolavippade blev det inte mycket bevänt med att bära . Knakesjukan hade redan börjat då, och då vill man inte knata omkring med grunkor som väger termos, får jag säga."

"Men har Du fler slika frågor om verkstäder så prata med någon av förmännen på manufakturerna"

När Pocko ser Aleta skiner han upp som än sol (han sken ganska bra redan innan). Han tackar för maten med en ljudlig rap, sedan resar han sig från sitt nergrisade bord. Pocko plockar med sig sina gevär och går fram mot Aleta och gubben.

OOC: Jag tar förgivet att jag hörde gubbens namn.

"Alarim Oxeljärpe? Tycker jag känner igen det namnet." Pocko tar sig fundersamt på sin flottiga haka och ser så tänkande ut, så som bara han kan ;-)
"Nää, jag vet inte, måste varit nått jag hört nångång. Skit i det!" Säger Pocko sedan glatt och ler mot gubben.
"Jaha, du känner inte för att dela den dära flaskan med en törstig dryckesbroder?" Säger Pocko och sneglar på flaskan i gubbens hand.
"Jag åt sånna jäkla torra korvar innan, så jag behöver nått starkt i min mage." Fortsätter han och tar sig ömkligt för magen.
This message was last edited by the player at 14:45, Sat 30 Aug 2003.

"Nej du, Pocko, du ska inte beröva herr Oxeljärpe hanses välbehövliga medicin, dessutom har du väl fått tillräckligt för idag, kanske för hela veckan förresten...", säger Aleta strängt till Pocko.

Hon vänder sig sedan till Alarim.

"Det var mycket intressanta uppgifter, Alarim, tack så mycket. Jag ska inte uppehålla dig från flaskan längre."

Med eftertänksam min sätter hon sig vid Pocko's bord och vilar hakan i en handflata. Aleta tänker: Manufakturerna. Det är för sent att gå dit nu, får se om jag får tid senare nån gång.

Gubben försvinner in i sitt snuskhål med ett leende på läpparna.

Aleta hör ett tissel och tassel från folket på baren när det talas om att Bejron har varit på Thermopolium och de säger att han skall vara på Bunkern i kväll.

Hon vet att Bejron någon gång tidigare har uppträtt i rollerboxning, dvs fullkontaktsboxning på rullskridskor. Det hela brukar mest vara ett PR-jippo.

Det blir senare på kvällen, och fler och fler gäster lämnar Thermopolium för att söka sig vidare ut på bättre kvällsnöjen.

Både Aletas och Viktors sensorer ger båda tidsresultatet 20.32.

Det verkar inte hända så mycket här på Thermopolium just idag.

"Pocko, jag tror jag ska stänga ner mig ett tag. Om du vill mig nånting är jag där uppe."

Aleta låter blicken svepa genom rummet för att se om hon upptäcker något ovanligt eller skumt och går sedan upp för trappan. På andra våning upprepas proceduren, om det finns några gäster här. Går sedan upp till dörren, knackar på och väntar på att bli insläppt.

Väl inne, tar hon sin väska och slänger i ett hörn, ställer geväret bredvid sig mot väggen och sätter sig ner. Med ryggen mot väggen drar hon upp knäna, som hon slår armarna om och lutar huvudet mot. I takt med att Aleta stänger ner sina system blir hennes vänster-öga mattare och mattare tills bara ett flimmer avslöjar att hon fortfarande är aktiv. Samtidigt tilltar ett lätt surrande ljud inifrån hennes plåt-skal.

OOC: Aleta har försökt förklara för de andra hur hennes sömn-tillstånd fungerar. Alla icke-nödvändiga system stängs av och bara de sub-rutiner som behandlar hörsel och känsel är aktiva. Det vinande ljudet kommer från Aleta's kylsystem, pga all den info som hon mottager om dagen måste hon tillbringa vilo-perioder med att sortera och komprimera datan för vidare bruk. Detta är en komplicerad och värmealstrande process men brukar vara avklarad på 8 timmar för ett dygns upplevelser. Givetvis var det ingen av de andra som förstod särskilt mycket när Aleta förklarade detta.

Valentin sätter sig tillrätta mot en vägg, utmattad av allt kaos som dagen inneburit. Inte så bekvämt, men det får gå, tänker han.

Sirina tittar förvånat på Valentin när han sätter sig ner och vilar utan att svara på hennes frågor. Han är väl trött, antar hon.

Hon samlar ihop sina kort och går till sin säng där hon bäddar ner sig.

Hon lägger sig med huvudet på kudden och säger godnatt till Valentin. Ögonen är riktade mot honom ända tills de sluts och hon somnar.

Pocko tycker att gubben var tråkig som inte ville dela med sig av sin flaska.
"Gubbe." Muttrar han. Han sträcker på alla sina armar och gäspar stort.
"Ja, Aleta, jag hänger på dig." Säger han och lunkar efter Aleta upp för trapporna.

När han kommer upp i rummet ser han sig slött omkring. Var finns den bästa sovplatsen? Frågar han sig själv.
"Ahhh!" Utbrister han ljudligt. Han skiner upp och klampar fram till bordet. Med viss svårighet kryper han in under bordet och lägger sig på rygg. Såja, nu har man skydd också. Han blundar och ler för sig själv, utan att ens fundera på vad skyddet skulle vara bra mot.
"Gonatt mina vänner! Hoppas att ni får sova gott, jag kan vara lite ljudlig när jag sover. Speciellt när jag druckit lite. Om det blir för jobbit så får ni sparka på mig." Säger han och somnar. Två sekunder efteråt börjar han ljudligt snarka.