Färden går nu långsamt framåt. Ni vågar inte röra er lika fort som tidigare. Ni rör er fortfarande i skydd av barrberstängerna, men i bakhuvudet inser ni att förr eller senare kommer växtligheten att öppna sig för att övergå i öppen mark. Ni befinner ju er som sagt precis på gränsen till Hultamarken.

Av det hemska ljudet från maskinvarelsen hörs inget mer. När ni kommer ytterligare lite närmare kan dock de med god hörsel höra avlägsna vrålande från fornkärror, likt den ni färdades med till Muntermåla, och de av er som var med i Musközonen minns säkert Överstens fordon. Det är med skräckblandad förväntan ni närmar er.

Snart kommer ni att få stifta bekantskap med slätternas motormarodörer!

"Jag föreslår att vi inte gör någonting förhastat mina herrar. Vi går rakt in i lomurens lya så att säga. Försiktighet är av nöden." Det går att urskilja en viss ton av nervositet i automatens röst. Det kanske är inbillning för vem kan veta vad automater tänker på och känner.

Ruben som inte har en susning om vad Automaten pratar om eller vad motormarodörer är för ena. Låter de som är mera bevandrade sköta beslutsfattnaden. Han är ju bara med för att lära sig.

"Hmm... motormarodörer... Jag kan nog spöa dynga av dom så länge dom är några stycket och åker in i sina forntida prylar!" Säger han medan han bara knäcker sina knogar. Han känner att han behöver slå ner någon jäkel men han vill inte möta hela gängen samtidig, det skulle blir för svårt.

"Det tror jag säkert, herr von Smock. Ska jag förvänta mig att era kläder blir blodiga under slagsmålet? Det krävs lite extra förberedelser för kvällens tvätt om så är fallet." påpekar automaten i sin vanliga neutrala ton.

Efter ytterligare en stunds relativt besvärlig färd kommer ni upp på lite av en höjd och kan få en överblick över vad som väntar er längre fram.

Lägret verkar utgöras av ett uppkört och skövlat fält, en dryg halvkilometer i diameter. Maskinvarelsen, Vråålet, utgör den självklara blickpunkten. I bakgrunden breder Hultamarkens döda och gråa asklandskap ut sig och ger ett dystert intryck.

Det fruktansvärt stora och skräckinjagande maskinmonstret avtecknar sig mot himlen. Det är åtminstone hundra meter mellan spetsarna på de spindelliknande ben som varelsen står på, och den är ta mig Kejsaren nästan lika hög! Den ger ett majestätiskt och samtidigt ondskefullt intryck. Saker hissas upp till och ner från maskinkroppen.

Själva lägret verkar bestå av en oordnad samling tält, skjul, stora eldar, teknologiska grunkor och ett antal fornfordon ni aldrig kunnat tänka er maken till. Där rör sig en hel del individer, men på det här avståndet har ni inga som helst möjligheter att urskilja några detaljer.

Ni befinner er ännu för långt bort för att kunna observeras, om nu inte det finns vaktpatruller ni inte kunnat se, eller om motorskallarna är utrustade med osedvanligt god syn eller nyttjar synförstärkare av fornstarkt slag. Med andra ord känns det fortfarande relativt tryckt, även om ni vet vad som väntar, vart ni förväntas att ta er...

Lambada tar fram sin tubkikare ur packningen och spanar bort mot lägret.

Hm. Lambada undrar vad vi ska göra... är inte säker på att den där hiskeliga monstermaskinen skulle vilja hjälpa oss.

"Inte speciellt troligt, Lambada. Tvärtom skulle jag väl tro."

Tuppen spejar över skådeplatsen.

"Det finns verkligen forniska ting här. Det är ju nästan synd att de kör omkring på så arkeologiska dyrgripar"

Han tittar lite kort på sin smutsiga uppenbarelse, men ignorerar den med en suck.

"Ska vi får höra något så måste vi ju få tag i någon som kan tala. Vad sägs om att vi försöker få reda på var deras avträde är. Det är ju oftast en plats där man vill vara själv, hur barbarisk man än är. Då kanske vi kan kidnappa någon som vet något? Om vi ska ta oss ännu närmare än nu, måste vi ändå vänta till kväll. I vilket fall så får vi hålla ögonen öppna efter en plats som verkar vara samlingspunkt eller som alla går till. T ex avträde"

Oh, bra idé läkaren! Det kommer bli jättespännande!

Fnittrande spejar Lambada bort mot lägret och försöker hitta något utedassaktigt.

Ruben gör sig klar för att röva bort en av Motorskallarna ifrån avträdet.

"Det är rätt bra idea! Men man mÃ¥ste ser upp med deras avföring... Jag vill inte lukta som dyngan." Säger han och han började beredda sig för att göra  överraskning anfall mot en ensam motormardören vid avträdet, om dom har nÃ¥gont avträdet förstÃ¥s.

Johansson ser något förvånat på herr von Smock. "Är det skillnad på lukten av marodördynga och er egna utsöndringar, herr von Smock? Jag visste inte att det fanns nyansskillnader i dofter." Automaten verkar hittat ett nytt område att studera.

Han vände om till Johansson och säger, "Tja... skillnat är att jag är rätt van vid min egen lukt men jag vill inte lukta som riktig dyngan... Annars vill inte brudarna kommer närheten av mig serru!

"Jag förstår, herrn" svarar Johansson även om han inte förstår ett jota. Människors inbördes relationer är alltför komplicerade för automatens avancerade hjärna.

"Dåså, vi gör oss beredda att göra 'attacken' i kväll. De som inte behöver spana, vilar. Lika bra att du håller utkik, automat, jag antar att Du inte behöver sova?"

"Riktigt herr doktor. Inte mer än en timme om dagen, då jag intar ett tillstånd som skulle kunna kallas 'sömn'.'' Johansson sätter sig och spanar över motorkultistlägret.

Fritz har gått och rengjort sina vapen, till och med vässat sin lilla mini-yxa. Han har sett igenom dom så dom är ordentligt laddade, vid det här laget, ett otal gånger. Men han bär inget synligt.

"Väck mig om det händer något, Johansson. Eller om du behöver ta din timme, jag försöker knoppa in ett tag nu."

Med det lägger sig mästerkatten tillrätta och drömmer sig bort till sin katthona som han saknar vid det här laget.

Kvack vandrar som en osalig ande en liten stund för att hitta en stor pinne eller stock att sova på. Han får antagligen nöja sig med någon som ligger på marken.

"Det är inga problem herr Fritz. Jag ska vaka över er när ni sover som jag alltid har gjort."

Kvällen och natten förflyter lugnt, även om många av er sover oroligt. Motorskallar så tätt inpå kan vara en faktor som gör även den mest hårdhudade nervös. Hela tiden hörs rop och stoj på avstånd blandat med bullret och skränandet från fornkärrornas motorer. Det är helt tydligt att det är liv och rörelse dygnet runt i marodörlägret.

OOC: Jajjamen, ni får avgöra när och hur ni vill ta er an marodörlägret, om det skall ske under kvällen, natten eller nästkommande dag. Avträden osv. verkar det det finnas ett antal av i utkanten, och förmodligen även inne i lägret. Det rör sig mest om sjabbiga skjul, provisoriskt ihopslängda konstruktioner av skrot, däck etc. och liknande konstruktioner, i de fall det inte enbart rör sig om en grop i marken.

Johansson väcker de andra så milt han förmår med sina starka nypor. Han börjar givetvis med doktor Kvack. "Mina herrar. Mina ljusreceptorer ger bedömningen att det nu är skymning. Det kanske är bäst att påbörja det här företaget nu, innan vi blir upptäckta." Johansson tar fram sin derringer och kontrollerar att den är väloljad och stoppar sedan tillbaka den i axelhölstret. "Någon som behöver patroner?" frågar automaten sedan. "Jag har de tio som vi fick av översten."
This message was last edited by the player at 11:46, Tue 03 July 2007.

Lambada har som vanligt sovit utan något liggunderlag eller täcke på den kalla, smutsiga jorden. Han sträcker på sig, tar en klunk vatten från sin fältflaska och gnuggar sig i ögonen innan han reser sig upp och utrustar sig med sin forntida båge, pilar och kniv.
This message was last edited by the player at 14:25, Tue 03 July 2007.

Fritz sätter sig upp med druckna stora kattögon. Han sträcker på sig och hans korta kropp ser ovanligt lång ut när han drar ut tassarna åt varsinna håll.
Sedan börjar han leta efter något ätbart, katten är hungrig.

Danzel började vakna upp sig och började långsam resa sig up medan han gäspar. Han känner sig fortfarade liten trött och han började plocka fram sin fältflaska som innehåller tokjos. Han tog en klunk av den och sen säger han med tröttsam röst, "Err... Hur ska vi göra nu då...?"

Kvack tar en näve frön och sväljer dem som kvällsvard. Efter att ha rest halsen och släckt törsten med lite vatten. Tar han ledningen över gruppen igen.

"Åhlrajt. Då tar vi det här dasset. Det ligger lite längre ifrån. Vi går ner lite närmare, så kan Ni fånga första bästa marodör"

Kvack pekar ner på en plats som i alla fall har väggar så att man KAN vara precis i närheten när man ska göra sin attack.