Efter några dagars vila på Biörnehuus lämnar ni så godset, Grevinnan och de andra bakom er. Några väl valda ord, om er välvilja och ert mannamod följs av att proviant för de dagar som det beräknas ta er att resa till marodörernas tillhåll.

Lake ger er några råd angående motorskallarna innan ni lämnar godset:

”De hÃ¥ller till nere i Hultamarkens utkanter. De följer sin enorma maskingud, Vråålet. Vi vet inte riktigt om det är de som styr den pÃ¥ nÃ¥got sätt, eller om den lever sitt eget liv. I vilket fall som helst sÃ¥ är det flera klaner som hÃ¥ller till runt den, ibland störda av stridigheter sinsemellan.”

Ni tar farväl.

Färden går söderut. Ni har tur att ha fått med er Lambada som är van vid slätternas marker. Ni klarar er utan några allvarligare möten eller incidenter. Timme läggs till timme. Dag läggs till dag. Ni går på dagarna, och stannar endast för kortare raster och måltider. Som den vise skulle sagt: Endast en idiot stannar för länge ute på Frihetens Slätter.

Inte så många ord sägs. Frågan är om det är stundens allvar, tröttheten i kroppar och sinnen eller om det helt enkelt är känslan av att ha

Efter ett par dagar inser ni att ni rör er parallellt med Hultamarken, i dess ytterkanter. Ni rör er i marker med höga barrberstänger, på slingriga stigar mellan fälten. Ibland korsar ni breda gator, förmodligen uppkörda av något märkligt forntida åbäke, kanske rent av något av motorkultisternas vilda fordon. Djupa fåror av deras grova hjul eller bandkonstruktioner har grävt sig ner i jorden.

Plötsligt, när ni varit på färd i dryga fem dagar, när allt känns lugnt och invant och ni börjar invaggas i en säkerligen falsk känsla av att ni är i trygga trakter hörs ett fruktansvärt vrål. Det är ett ljud ni aldrig tidigare hört maken till, ett ljud från ett forntida maskinvidunder vars storlek och fruktansvärda uppsyn ni ännu så länge endast kan inbilla er. Men det känns med en gång som en farlig plats att vara på. Ljudet är dock fortfarande långt borta, någon mil eller så, men med de höga barrberstängerna på alla sidor om er kan ni inte tänka annat än att ni är på en mycket farlig plats.

SÃ¥ plötsligt, efter nÃ¥gon minut tystnar ljudet lika plötsligt som det uppstod…

Danzel var helt blickstilla när allting tysta ner och han började fråga till Dr Kvack, "Vid Möken! Vad är det för oljud ?"

Johanssons försvarsparametrar reagerar omedelbart. Han har plötsligt dragit en skarprättarderringer som han håller i sina silverne metallfingrar. Hans vaksamma ögonsensorer sonderar terrängen efter fara. Eftersom han inte vet vad som kan ha orsakat det hiskeliga vrålet, så är det bäst att vara på sin vakt. Det kan möjligen vara ett hiskeligt zonmonster som lämnat sin boning i Hultamarken på jakt efter köttsliga varelser eller om det inte finnes automatplastics.

Fritz är inte sen att följa i Herr Johanssons fotspår och drar sin karbin och ställer sig blixtstilla, lägger huvudet på sned och lyssnar intensivt i ett försök att avgöra avstånd och vad det kan vara för märkligt ljud. Katten har stora ögon och det är tydligt att han är aningen stressad av situationen dom befinner sig i.

Ruben kniper hårt om svärdshjaltet och även han lyssnar efter vad det är som håller på att hända.

Efter första dagens vandring putsar Kvack vant sina fjädrar och färgprakten lyser när han nöjt letar upp en pinne att sova på. Dagen efter förbannar han dammet som ständigt lägger sig på hans stolta stjärtfjädrar, och han rengör faktiskt bara stjärten den dagen.

De följande dagarna blir han bara arg och låter bli att göra annat än att borsta av sina fjädrar hjälpligt.

"... det är ju ändå ingen idé...", säger han helt plötsigt utan förklara vad han tänker på och pratar om.

Det höga morrandet av vad som låter som en enorm fornmaskin ger Dr Kvack... tupphud?

Först blir han försiktigt rädd, men intresset över vad det är som ylar så högt gör att hans nyfikenhet tar över.

"Vi närmar oss, verkar det..."

Han lägger av sina saker och kilar iväg ett tiotal meter genom fälten åt höger innan han gör ett rejält skutt upp i luften för att se vad som egentligen pågår och hur det ser ut kring oljudet. Ser han inget på första skuttet gör han ett till, ännu högre. Inte fler dock, någon kan ju få syn på honom.

Det makabra vrålandet som får era inälvor att vibrera och skräcken att knipa åt kring era hjärtan har tystnat, åtminstone för tillfället.

När Dr Kvack studsar upp får han sig en syn han inte förberett sig på, och som han snart kan delge er andra. Där borta, avtecknande mot den röda himlen, borta vid horisonten syns konturerna ett gigantiskt maskinmonster. Det är säkert en halvmil bort, men det är stort och högt. Maskinen ger ett spindelliknande intryck. Hur stort det egentligen är går ännu inte att få en klar uppfattning om. Men en sak står säker, det är stort, förmodligen det största ni någonsin sett...

Något mer syns än så länge inte, avståndet är fortfarande för stort.

"Jag har inga minnen av att dylika jättemaskiner byggdes av de Gamla." Automaten rycker på axlarna. "Jag har visserligen inga minnen alls av de äldre tiderna. Imponerande är vad det är."

Ruben blir genast nyfiken på vidundret och springer för att se vad det är för något.

Johansson bestämmer sig för att följa efter pojken i fall denne skulle slänga sig i ekoxens käftar, som ordspråket lyder.