"Bra! Då sätter vi igång.

Kvack, Lambada och Johansson! Ni tar med er två av automaterna och börjar bygga barrikader, fångstgropar och hinder av alla slag!

Berthold och Fritz, ni börjar instruera automaterna i gevärs- och pistolhantering.

Danzel och Ruben tar hand om brandbomberna och andra projektilvapen. Jag skall se till att ni får flaskor och brännbara vätskor och annat så det räcker.

Alla Biörnehuus resurser står till ert förfogande.

Frågor? Annars sätter vi igång!"

Grevinnan ger några ögonblick för frågor. Sedan kommer hon att dra sig tillbaka för att förbereda sig. Två automater kommer att följa med Berthold och Fritz, ett tiotal hämtar gevär och inställer sig tillsammans med Berthold och Fritz.

MED 03 kommer att plåstra om Fritz och Danzel.

Gårdån ställer sig i en stram givakt innan han skyndar iväg till sin kanon tillsammans med ett par automater. Lake rusar iväg för att samla ihop folk i bygden, även han i sällskap av en storvuxen automat.


OOC: Sådär! Ni får fria händer att spela lite fritt kring förberedelserna inför den stundande striden.
This message was last edited by the GM at 19:00, Mon 11 Feb 2008.

Berthold känner plötsligt hur rädslan griper tag i honom. Ansvaret han har fått växer lavinartat under några sekunder innan han med några djupa andetag sliter han sig ur dess grepp och tar med ett bestämt grepp ner sitt gevär från ryggen.

Han möter automaternas blickar och känner en viss tacksamhet för att han haft tid att vänja sig vid Johanssons ögon innan han kom hit. Han lyfter upp geväret som hans far hade gjort inför honom flera år tidigare.
Det här är ett gevär av modell .45 Skarprättare.
De visste säkert om det men det var ju alltid en start.
Jag, Berthold, och min kollega, Fritz, kommer nu att förevisa er användandet av detta vapen.
Han låter handen svepa ut mot Fritz.

Johansson föreslår att det kanske är bäst att herrskapet inspekterar de omkringliggande markerna innan man börjar bygga. Var kan marodörerna tänkas komma ifrån? Johansson har också fått en idé till vad han vill kalla en spikmatta. Eftersom marodörerna troligtvis kommer att komma rullande i sina marodörfordon med däck av forntida rubber, så om man använder grov spik som man på något sätt fäster i någon slags matta så kan man lägga ut dessa på lämpliga ställen helst om det vore möjligt runt omkring hela Biörnehuus.

Ja! Ja!
Lambada verkar plötsligt tycka att det här är väldigt skoj och skuttar runt Björnehuus och undersöker marken för att hitta lämpliga platser att sätta ut diverse fällor och sånadära spikmattor. Vid någon lunchpaus frågar han björninnan om det finns färdiga fällor tillgängliga, tex rubbitsaxar.

Automaterna lyssnar uppmärksamt (om nu detta är möjligt att utläsa från en stel maskin) på vad Berthold har att förevisa angående gevärshanteringen. De börjar stelt greppa de Skarprättarvapen som de hämtat i vapenförrådet och lyder blint Bertholds instruktioner.

Johanssons förslag med spikmattor blir snabbt uppskattat. Grevinnan meddelar att Biörnehuus har gott om spik. Problemet är bara vad de skall fästas i. På vinden finns säkerligen en massa gamla mattor och dylikt. Eller kanske plankor fungerar bättre?

"Rubbitsaxar? Vet du inte att sådana är olagliga i Pyrisamfundet" säger Grevinnan. Hon tillägger med ett snett leende att "Sådan tur att vi inte befinner oss i Pyrisamfundet då... Vi har nog några nere i källaren. Jag skall se till att de plockas fram!"
This message was last edited by the GM at 20:39, Thu 14 Feb 2008.

Vid frågan om mattor eller plankor ska användas så blir Johansson osäker, men säger sonika: "Vi får helt enkelt pröva oss fram. Vi vill ju att spikarna ska ligga stadigt på marken. Kanske fungera tunga plankor bättre än mattor. Vi får helt enkelt använda kunskaparnas gyllene princip. Det räcker inte bara med att tänka man måste experimentera också!"

Kvack följer inte med de andra ut på fälten direkt. I stället tittar han uppåt.

Han tittar på Biörnehuus tinnar och torn och ser ut det största. Han tar vant några skutt. Upp på taket, till nästa, upp på ett torn, upp i topp. Där balanserar han i vinden (så som han har sett bilder på hjältetuppar göra under alla tider)

Där spejar han över fälten kring Biörnehuus.

Varande en fridens man föredrar Kvack en så oblodig lösning som möjligt. Så, att vingklippa marodörerna ansser han vara den optimala lösningen. Så, hur förstör man en marodörs näbbar och klor? Hur skadar man hans beväpning?

Det finns en gemensam nämnare, som gör att såväl ammuniton, eld och till och med forntida motorer inte tål. Nämligen vatten. Och ännu värre än vatten torde lera vara. Han ser ut var björnhonas bevattningsanläggning är belägen, och han ser också ut en bra plats att börja bevattna maximalt mycket. I ett sånt här läge kan till och med en tillfällig omdirigering av en å vara på sin plats. Gärna naturliga gropar som kan förbättras ytterligare lite djupare. Han försöker också se hur vatten torde rinna för att väta ett så stort område som möjligt med sankmark. Han tänker också att det krävs mycket för att förstöra så mycket körbar mark som möjligt, men ändå spara Biörnehuus dyra odlingar.

Ser han trånga passager noterar han dessa i sitt tupphuvud, då de är utmärkta att bygga barrikader på. En förstörd bil eller två stoppar enkelt de efterföljande.

Vatten är också nyttigt för anfallsplatser där fienden skall öva framryckning till fots. Halka och smutsiga vapen kan stoppa mycket effektivt.

Dessutom så finns det en guldgruva av fordon och vapen för Kvack att bringa tillbaka till Hindenburg när striden är över och marodörerna flytt.

Kvack drömmer sig bort till så mycket ära och berömmelse att han knappt kan fatta det. Han vinglar till och hoppar ner till de andra, för att förklara sina planer och få arbetare till projektet.

"Så här har jag tänkt...", säger han och börjar berätta sina vattenplaner för de församlade.

Medan läkar robot plåstra om honom och Fritz, tog Danzel en stort klunk av tokjos. Sen frågade han MED 03.
"Hur snabbt kan vi blir bättre igen? Jag vill blir tillräcktligt frisk nog att kunna spöa dyngan av marodörer."

"Mycket intressant..." påpekar Johansson angående doktor Kvacks förslag. "Fråga är hur mycket tid vi har på oss. Vad säger grevinnan om detta? Går det illa så får inte herrskapet i Hindenburg åtnjuta någon Bästing om vårt lilla projekt förstör skörden."

Berthold låter automaterna öva att ladda om och sikta en god stund innan han kollar hur stor tillgången är på ammunition. Medan han gör det skickar han iväg några av automaterna för att hämta trasiga föremål i storlek av ett huvud eller lite större.

Väl inne hör han på dr Kvacks planer.
Skulle nog fungera. Men risken är att det skulle ta lång tid att verkställa allt. Men om vi kan få dem att köra i smala korridorer så har vi en stor fördel. Det är alltid lättare att träffa något som kommer nästan rakt mot dig utan att svänga fram och tillbaka. Dessutom såg jag att vi har en stor kanon på vår sida. Och det verkar som om den bemannas av kompetent personal.

Johansson slås plötsligt av en tanke. "Hur bra brinner egentligen Biörnstjärnas Bästing tror ni? Skulle man kunna göra några brandbomber kanske?"

Grevinnan begrundar Kvacks idéer. "Bra! Mycket bra! Det är klart att det kommer att göra illa åt druvkloten, men det kan inte hjälpas. Inget får sparas i kampen mod marodörerna!"

Två automater utav de som undervisas av Berthold och Fritz avdelas till att hjälpa till i detta arbete. När Lake anländer med folk från bygderna skall dessa hjälpa till i arbetet lovar hon.

Arbetet kan sättas igång tämligen snabbt. Som både Berthold och Johansson påpekat är tiden förmodligen knapp.

De automater som undervisas i vapenhantering gör vissa framsteg. De är inga mästerskyttar än, men de klarar i alla fall av att hantera vapnen någorlunda väl och siktar inte alltför illa.

Plötsligt hörs en kraftig smäll. Ni hoppar alla till, men inser snabbt att det är Löjtnant Gårdån som skjuter in sin kanon.

Vid smällen håller nästan Kvack på att smutsa ner sina stjärtfjädrar.

Nöjd med att ha väckt grevinnans gillande, går han bort till Gårdån med kanonen.

"En förfärlig kraft i den här kanonen. Är den av äkta skarprättarmått, eller är det en egen konstruktion?"

Vapen har ju aldrig varit något som Kvack varit intresserad av, men med ett svar kan han få reda på om den kan vara det som avgör till deras fördel.

"Sikta in kanonen på tungan där. Det är det smalaste partiet och skjut sedan in dig på den tredje bilen eller så, så får vi en fin barrikad!"

Han visar också sitt gillande till spikmattorna, även om risken är att de förstör en del av kapitalet i fordonen. Men de är väl möjliga att laga ändå.

Han koncentrerar sig på att få grävt gropar och rännilar för att få vattnet dit han vill. Så fort som möjligt ser han till att få vattnet att rinna. Det gäller att få marken där fordonen skall kunna ta sig fram riktigt vattensjukt. Annars kan fordonen lätt klättra över deras hinder. De är ju tillverkade för sådana enkla hinder. Riktig lera bör dock sätta stopp för dem effektivt.

Berthold återgår till de tilldelade automaterna. Sedan börjar han fundera på hur de ska posteras. Han tittar upp mot toppen på tornet där han anade de Kvack tidigare.
Om man kan få upp en person där med en kikare så skulle man kunna se marodörerna långt i förväg. Det skulle ge en stor fördel.

Även om Johansson inte riktigt ser det att tillhöra sina uppgifter att göra simplare grovarbete, så hjälper han till och har stor nytta av sin otroliga förmåga att bryta och bända och bära. Den slitna ulkullskostymen som han bär är nu både lortig och riven på sina ställen och Johansson får tillbringa stora delar av sin lediga tid om nätterna att sy och tvätta. Han tvättar även de andras paltor om de detta tillåter. Automaten har lärt sig att vissa av de köttsliga inte riktigt tycker om vatten och tycker illa om att man tvättar deras klädpersedlar.

Arbetet fortgår under dagen. Tiden springer iväg ovanligt fort. Undrar när anfallet äger rum? Kommer tiden att räcka? Hur som helst gör ni framsteg även om det kunde ha gått snabbare.

Diverse hinder har byggts. Marken har gjorts lerig och vattensjuk. Automater har tränats i vapenhantering etc.

Framåt kvällen ropas ni in till huvudbyggnaden där ett nytt Åhlagille har förberetts. Trots hot om anfall etc. skall inget hindra det dagliga livet på Biörnehuus.

Mat och dryck står smakfullt och överdådigt uppradat i den stora matsalen. Grevinnan visar er till bords.

"Ta för er av maten. Man kan inte strida på tom mage! Nu vill jag veta hur långt vi kommit i förberedelserna."

Berthold ser till att tvätta av sig det värsta när kallelsen till middag kommer. Ändå känner han sig tämligen smutsig när han sätter sig ner vid det överdådiga bordet vars innehåll han inte alltid är helt säker på.
Era automater gör framsteg med gevären. De är inga mästerskyttar men om de placeras väl kan de göra stor skada.
Han smakar försiktigt på maten och finner det mesta till hans gillande.

Kvack blir förtvivlad när kallelsen om mat kommer. Han får ju inte ens en timmes förvarning!

Han förstås mycket väl varför in inte är dikesgrävare i Karle. Lera fastnar verkligen i fjädrarna.

Efter en sk snabb putsning sitter han vid bordet.och åter. Han tar alla chanser att tvätta sig med servett och vatten.

Jo vattnet sköljer som det ska nu. Ju längre vattnet får arbeta desto bättre. Just nu är det mest slirigt men i morgon kommer det att vara som en gungfly i Möken.

"Möken? Har herr doktorn besökt denna sägenomspunna zon?" frågar Johansson, glad att få öva sina konversationsfärdigheter.

Kvack skakar lätt på huvudet. Han tuggar ur innan han talar.

"Inte alls, Johansson. Det vill jag inte alls påskina. Få saker som har skrivits om densamma har dock undgått mina ögon"

"Eller jo, till och med det. Det är några böcker jag ännu inte har fått chansen att läsa. Tveklöst är dock att gungflyn är något som inte alls är ovanligt i vissa områden i Möken. Inte heller i Musközonen faktiskt. Men där kolkmalar bevistar Muskös marker, finns det många andra kreatur som utnyttjar sänkorna i Möken, även om flera sänkor klarar av att ta livet av oförsiktiga UTAN hjälp av endera best. Hur Mozonens lerpölar ser ut har jag inte hört dokumenteras, men de finns säkert där."

"I vilket fall som helst var det jag berättade helt enkelt en liknelse om hur lerigt och farligt våra hål kunde te sig. Men om någon fastnar får vi vara våra egna kolkmalar. Eller Åhlar för den delen"

Kvack kluckar förnöjt efter att ha förtydligat sin liknelse med ett lokalt förankrat kreatur.

Grevinnan tar sig en rejäl klunk av svartvinet, och lägger upp en stadig portion Åhl på sin tallrik, vilken är i det närmaste att betrakta som ett fat. Den portionen skulle kunna utfordra ett mindre kompani, men så har hon en massiv kroppshydda också!

Gårdån berättar att kanonen är i topptrim, den är putsad och smörjad, laddningsrutinen flyter felfritt och han har skjutit in den. "När marodörerna kommer körande skall de få sig en överraskning de sent skall glömma. De skall få veta hur det Pyriska artelleriet känns att stå inför" mässar han stolt men mycket korrekt och stramt.

Grevinnan nickar förstående och gillande till att allt arbete fortgår tillfredsställande.

Dr Kvack låter maten tysta näbb. Förtjust pickar han i sig försvarliga mängder med gula söteklimpar. Fästa som de fortfarande är på sin kolv. Till dem smetar han in rejält med ister på fjolårets bästa nötter. För att toppa det hela tar han en bit Åhl för sältan.

Han höjer sedan sin bägare.

"Låt oss lära marodörerna hur man tar emot objudna gäster på Pyriskt vis! För Pyri!"
This message was last edited by the player at 06:44, Tue 26 Feb 2008.

Berthold har precis greppat sin bägare för att smaka på drycken när dr Kvack utbringar sitt skål. Han tittar snabbt på hur de andra gör och lyfter sedan sin bägare.
För Pyri.

"För Pyri och Biörnehuus!" tillägger Johansson.

"För Biörnehuus", instämmer Dr Kvack.

"Nå, den här gamla tuppkroppen behöver nog sova nu, så om ingen har något att tillägga, tänkte jag leta upp en pinne eller säng att ställa mig på"

Han bugar till allihop, men dröjer ju kvar för att se om han har missat något.

Berthold låter sig väl smaka av den nya drycken.

Kommer det att hållas någon vakthållning i natt? Jag undrar om de är djärva nog att anfalla under natten då jag betvivlar att de har några fördelar, men i gryningen innan vi har vaknat...

Berthold längtar till en säng, men att säkra lägerplatsen är en av de saker han har fått lära sig för länge sedan.

En kraftfull och ljudlig skål utbringas. "För Pyri! För Biörnehuus!" där alla stämmer in. En viss munterhet sprider sig i den dystra stunden och middagen avslutas. Bertholds idé om vakthållning möts gillande och snabbt sätts ett schema ihop, med instruktioner om att om något händer skall samtliga väckas med buller och bång. Ni får inte så mycket sömn under den nervösa natten. Ni väcks alla i gryningen och bjuds en stadig frukost. Efter det tar arbetet vid där ni slutade dagen innan.

Berthold känner sig tämligen nöjd med automaternas framsteg med gevären. Han hoppas dock att anfallet inte ska bli allt för stort.

Dr Kvack vaknar i ottan och låter alla höra det också genom en härligt uppfriskande kuckeli-ku!

Han smaskar glatt i sig en stor skål med diverse bröd och frukter, tillsammans med vatten och juice.

Sedan passar han på att göra sig riktigt fin inför kontrollen av gårdagens arbete. Varenda fjäder är putsad, vilket tar ett litet tag.

När han sent omsider kommer ut kontrollerar han att vattnet har gjort sitt, och han tar några skutt upp på taket för att se så att allt arbete fortskrider. Han passar också på att titta över fälten för att se om han ser något damm efter marodörer.

Arbetet tar som sagt vid där det avslutats dagen innan. Berthold fortsätter att arbeta med automaterna tillsammans med Fritz.

Kvack hoppar upp och håller utkik mot horisonten, men några dammoln eller andra tecken på fordonsanstormning kan inte ses ännu.

Grevinnan inspekterar belåtet arbetet. Hinder växer fram i en stadig takt. Spikhinder, gropar, spjut nerkörda i marken, vattensjuk mark etc. förvandlar den tidigare så gästvänliga herrgården till en mer och mer oinbjudande plats.

"Det här går ju utmärkt om jag får ge komplimanger, herr doktor. Jag beklagar att er vackra fjäderdräkt tar så mycken skada av detta arbete som är ovärdigt er person. Detta är automatgöra!"

"I sanning klokskap Ni besitter, käre Johansson, och Ni gör verkligen ett bra jobb, på min ära."

"Jag tycker att allt verkar fungera oerhört bra, frågan är om vi alls behöver vara här vid ett anfall. Har vi kontroll på huruvida automaterna ännu besitter de kunskaper de behöver, för att slå tillbaka ett anfall, eller inte. Jag tror ju inte att vi åsamkat marodörerna en ett så hårt slag att de inte reser sig för att fullfölja sina planer, men undras om våra hinder och den utbildning vi har givit automaterna är tillräcklig för att erhålla huvudet nu. Vi skulle ju kunna ta det, återvända till Pirit och kanske lämna en larmsignal till dem för understöd? Eller har Biörnehuus dylika kommunikationsmetoder med Pirit redan nu?"

Kvack börjar tänka på att det första slaget säkert kommer att kunna vinnas, men frågan är vad som händer senare. Vare sig marodörer eller bävrar kommer väl att ligga på latsidan.

Lambada arbetar hårt och inspirerat, och är för djupt insjunken för att dela med sig av sina vanliga vitsigheter.

"Jag vet att ni inte är en stridens man herr doktorn, men jag misstänker att herr Fritz inte gärna missar chansen att visa klorna. Det är kanske inte månne så viktigt för herr Fritz vem eller vad han slåss emot visserligen. Hur vi än gör så var säker på att jag kommer att skydda er med min automatlekamen till sista oljedroppen." Johansson tänker ett tag. "Apropå beskydd, jag vill inte gärna ta upp detta, men jag har hitintills inte fått någon betalning. Var det 5 krediter i månaden vi sa? Eller var det 5 krediter i veckan? Jag verkar ha placerat minnesfilen på ett ställe där jag inte kan komma åt den för närvarande. Måste kontrollera detta vid nästa rutinkontroll."

Berthold tar en paus och går runt för att bekanta sig med omgivningen och de som rör sig där.

"Det där med betalning vet naturligtvis Du bäst, bäste automat. Förfärdiga en kalkyl, så lönar jag dig vid nästa tillfälle då Du har något Du behöver krediter till."

"Men i vilket fall. Låt oss stanna här, så länge grevinnan vill ha oss här. Ett meddelande till Pyri vore dock på sin plats. Jag går in och frågar Lake"

Efter att ha sökt honom ställer Kvack sin fråga.

"Hur meddelar Ni Er till omvärlden på snabbaste sätt? Har Ni några postbärande flygare eller liknande. Vi behöver ju meddela Pirit och Pyri om det som kanske händer med Biörnehuus. Marodöranfall kan minsann vara farligt."

Lake svarar på Dr Kvacks fråga om att skicka bud till Pirit. Han svarar som alltid med sitt ålderdomliga, mycket korrekta och högdragna tonfall. "Bäste Dr Kvack. Tyvärr tar det oss ofördelaktigt lång tid att förmedla oss med Pirit. Vi har hållit oss på vår egen kant och alltid klarat oss själva. Tyvärr kan vi nog inte räkna med att få fram något meddelande på flera dagar..."

Lambadas och Bertholds jobb gör sig också gällande. Ni tror er nu ha en ganska så bra överblick över starka och svaga punkter i Biörnehuus omgivningar, barrikader skyddar betydligt mer än tidigare och marken har gjorts allmänt svår att framföra fordon och dylikt på. Biörnehuus står rustat, men frågan är om er och automaternas samlade styrka skall vara tillräcklig för att möta en anstormande styrka motormarodörer

OOC: Danzel och Fritz har behandlats av Biörnehuus läkarautomat. Ni får tillbaka 1T6 KP (slå själva vettja :)). Ni kan röra er hjälpligt och kan delta i försvaret, även om ni är svaga och märkta av era skador

Mesta av tiden tillbringar Danzel mycket tid hos läkar robot men han är inte riktig nöjd med behandling eftersom han känner inte tillräcklig stark nog att hoppa in striderna.

För det mesta hjälper han till med tillverkar eldflaskor medan han tjurar om hans hälsan.

Har Johansson haft möjlighet att laga sig själv?

Kvack fortsätter gå omkring.

Frågan är om närboerna vill hjälpa till? De är säkert också plågade av marodörer.

Han går fram till Lake och ställer frågan.

Jaha, allt ser så väl ut som vi kan hoppas på. Mer tid ger förhoppningsvis förbättringar och sen får vi se om det räcker.

Berthold minns hur stort marodörernas läger var och blir orolig. Han minns också de inbördes stridigheter som han såg spår på och hoppas att det trots allt blir en begränsad styrka som anfaller.

Förberedelserna pågår till sen kväll. Lake har till Dr Kvacks glädje lyckats samla ihop lite lokala förmågor. De har ingen starkare beväpning. Förutom några skarprättare och hagelbrakare rör det sig om pilbågar, armborst, slungor, spjut, högafflar etc. De ser inte ut att vara några större krigarförmågor, men vill ändå göra sitt för att skydda sin hembygd mot marodörernas kommande härjningar. De har varit utsatta förr och vet vad detta otyg kan ställa till med om de skulle komma i samlad trupp.

Kvällen avslutas givetvis med Åhlagille. Den här gången är det en mer tillbakadragen tillställning. Gillet tyngs av stundens allvar och avslutas relativt snabbt efter maten för att följas av sänggående från de flesta håll.

Natten skall bli orolig på många håll. Den känns lång, även om lugnet bryts i tidig gryning. Plötsligt hörs ett dånande ljud eka över Biörnehuus och dess omkringliggande marker. Löjtnant Gårdåns kanon har avfyrats...

OOC: Japp Johansson kan reparera sig själv!

Kukelikuuu! Till strid! I mannamod! För Biörnehuus!

För första gången bryr han sig inte om hans kam ligger fel eller några fjädrar som är skrynkliga.

I stället tar han på en byxa och skuttar upp upp upp på ett torn för att få bästa överblick.Di är här nu. Då får vi se.

Kukelikuuu! Till strid! I mannamod! För Biörnehuus!

För första gången bryr han sig inte om hans kam ligger fel eller några fjädrar som är skrynkliga.

I stället tar han på en byxa och skuttar upp upp upp på ett torn för att få bästa överblick.Di är här nu. Då får vi se.

Ni väcks som sagt i gryningen. Anfallet är i antågande! Ni kommer alla yrvakna ut på olika ställen där ni kan ha utkik. Det ni ser får det att isa i era arma kroppar. Långt bort i fjärran skymtar ni den vederstyggliga maskinvarelsen Vråålet som förflyttat sig mot Biörnehuus. Runt Vråålet cirkulerar en mängd fordon vilken sammantaget verkar utgöra en numerärt totalt överlägsen styrka.

Grevinnan kommer snart ut, klädd i sin aristokratiska stridsklädnad i klassiskt Maximilianskt mode med halsduk och hög hatt. I händerna håller hon två gigantiska sablar.

Den syn som möter er när de första fordonen närmar sig är inte uppmuntrande. De skövlar mark, växtlighet och bebyggelse i närheten. Lake skickar runt en kikare så att de som vill kan titta närmare på det som händer.

Grevinnan ropar snabbt ur order.

"Hämta brandbomberna! Bemanna muren runt om. Försök slå ut förarna. Kan vi krascha ett fordon slår vi förmodligen ut flera marodörer på en gång! Grips inte av panik utan gör ert jobb metodiskt. Nu skall de få känna på Biörnstiernornas kampvilja! TILL STRIDEN!!!" Det sista vrålas ut med våldsam kraft och gjuter nytt mot i era förskrämda kroppar.

De primitiva vapen ni förberett bärs fram, likaså käppar för att välta undan eventuella belägringsstegar. Automaterna sprids ut och greppar sina vapen. De ihopsamlade bönderna gör likaså, med rädsla i blicken men med bestämda grepp om sina vapen.

Plötsligt tar en tvåhjuling beriden av två marodörer våldsam fart mot herrgården. Den kommer dock att fällas av de spjuthinder som byggts upp under era förberedelser. Den voltar flera gånger. Marodörerna faller hårt och bryter sig illa. Fordonet studsar hårt in i Biörnehuus mur med en våldsam krasch där eldslågor svedjer muren.

Andra fordon börjar röra sig i snävare cirklar. Om en stund är anfallet ett faktum...

Johansson förbereder sig på det kommande anfallet. Han har turligt nog hunnit laga de kretsar som skadades i den förra striden med marodörerna.

"Grevinna, min programmering gör det omöjligt för mig att både kasta brandbomber och skjuta gevär, men jag ska försöka stoppa eventuella stormanfall!" Johansson greppar en käpp redo att välta eventuella stormstegar.
This message was last edited by the player at 11:25, Wed 19 Mar 2008.

Vid synen av den enorma forntidskonstruktion som hotfullt närmar sig, gnäller Lambada till och hukar sig, men efter Björnstiernas stridsrop rätar han upp sig och tar fram sin forntida langbage. Han siktar länge in sig ("sikta noga") pa en fordonsförare.

Berthold är tämligen yrvaken när han drar på sig kläderna och de sitter inte särskilt väl när han kommer ut.
Mökens också. Jag trodde inte att de skulle vara så många, eller att de skulle få med sig den där jätte manicken.
Han tvekar lite men sedan fattar han mod och rusar till en god ställning att skjuta från och laddar sitt gevär.
Bäst ledare och bästa förberedelserna. Där har du oftast segraren så slaget är inte förlorat ännu.
Sedan ser han ut ett lämpligt fordon att sikta in sig på.
This message was last edited by the player at 16:27, Wed 19 Mar 2008.

Johansson drar fram sin skarprättarderringer från sitt hölster och "siktar noga" på ett av däcken på en forntida kärra. Kanske kan man göra ordentlig skada på detta sätt!

Grevinnan tittar ilsket på Johansson när han plötsligt kläcker ur sig att han inte kan skjuta eller kasta branbomber. Det borde man ju fattat, att han hade lydnadsspärren kvar! Skulle ha sett till att få tagit en titt på honom tidigare... Grevinnan förbannar sig själv att hon inte tänkt på detta tidigare. Hon får dock en lugnad min då hon inser att han åtminstone kan skjuta på fordonen och ger sitt gillande till detta samt idén att välta belägringsstegar etc. "Och så kan du vara behjälplig med att langa kulor, krut och brandbomber och annat till de andra"

Ett våldsamt ylande låter från ett av fordonens signalhorn. På denna givna signal börjar ett tjugotal fordon att köra in mot herrgården för att attackera...

Kvack ser bilarna räjsa mot gården.

Han ger upp ett rejält Kukeliku och tittar nöjd ner. Nu får vi se när geggan gör sitt jobb.

"Ni misstar er herr grevinna. Jag är helt enkelt inte programmerad för att kasta saker! Jag vet inte hur armarna ska koordineras! Det är förstås någonting som jag kanske kan lära mig, men för närvarande vet jag inte hur detta ska göras! Jag kan slita ut hjärtat ur vilken organisk varelse. Jag har inga spärrar mot dödande, även om jag inte finner ett nöje i det!" Johansson slutar babbla och koncentrerar sig på striden igen.

OOC: Med reglerna för robotskapande i Spelarböckerna så får man sådana härliga saker som Kasta 0% och liknande.

En mängd fordon tar sats mot gården. De får direkt problem i den halkiga och vattensjuka jorden. Ett fordon gräver ner sig med sina hjul en bra bit i myllan och blir sittande fast. Fyra fordon lyckas dock efter viss möda komma närmare Biörnehuus och komma inom skotthåll. En mängd skott börjar avfyras mot er och muren ni står posterade på. Gårdån bränner av sin kanon, men träffen tar i marken och river med ett dån upp en kaskad och jord och lera som sprejar marodörerna i det fordon han siktat på.

OOC: Ok gott folk! Under denna första SR får ni fritt skjuta eller kasta brandbomber mot fordonen eller vad ni nu känner för att göra. Ni slår själva och postar resultaten till mig.

Kvack tittar nöjd ner på kalabaliken i leran. Något besviket märker han att vissa av fordonen faktiskt klarar av att köra i lera. De med stora hjul verkar ha än lättare för det.

När han ser att en inbrytning lyckas skriker han.

Brassa rejält! Några figurer är igenom.

Han känner att med de outbildade typerna blir det nog inget finlir. De satsar nog på frontalangrepp, inte alls något smygande in genom de bakre regionerna. För säkerhets skull står han dock kvar högt upp ett tag till.

Berthold låter sitt gevär följa en av förarna medan det slirar genom leran tills bilen börjar stabiliseras och sedan trycker han av med siktet mot förarens bröst och han belönas med en träff.
För långt för att se om det drog blod.
This message was last edited by the player at 11:50, Wed 26 Mar 2008.

Johansson bränner av ett skott med sin derringer mot ett av fordonens hjul men det ser ut som om skottet antingen träffar illa eller inte alls.

OOC: Missar. Jag laddar om nästa SR.
This message was last edited by the player at 14:56, Wed 26 Mar 2008.

Striden börjar lite trevande. Vapen bränns av från båda sidor. Berthold och Lambada lyckas träffa förare i var sitt fordon. Berthold får till en halvdan träff i bröstet med ett gevärsskott. Lambada får till en riktig fullträff med en bågpil och föraren avlider direkt. Fordonet kraschar rakt in i muren. Robotarna avfyrar på givna order sina gevär. Ni hinner i villervallan se spridda träffar men inga fordon slås ut. Fler fordon tränger sig fram. Just nu cirkulerar fem bilar och två motorcyklar runt gården. Marodörerna stojar och vrålar. Skott avfyras mot gården.

OOC: Ny SR! De som inte postat hann inte göra något ;) Ni får skjuta mot vad ni vill även under nästa SR. Jag vill även ha undvikaslag från Fritz, Johansson och Lambada då ni utsätts för projektiler...

Johansson laddar om sin skarprättarderringer.

OOC: Misslyckas med mitt Undvika-slag

Berthold laddar snabbt om sitt gevär medan han håller koll på fordonen.

OOC: Ungefär hur långt ifrån oss är fordonen?

Dr Kvack bligar ner från sin upphöjda position och är uppriktigt förvånad över att så många marodörer kommit igenom. Visserligen är väl antalet fordon inte så stort, men han trodde att hans plan med gegga var nära nog vattentätsjuk.

Han beslutar sig för att kolla så att inte fler kommer, och att inte fordonen tar sig in. Men han gör inget annat än att titta...

Danzel började långsam går ut från huset, han är inte på gott form än men han vill gärna slås ner någon. Han tog fram några brandflaskor och han är redo för att kasta flaskor när dom kommer fram närare. "Nu skall jag banne mig bränna dom rejält!" Skriker han.

Striden tar en våldsam fart. Fordonen cirkulerar runt. Ytterligare två stycken tvåhjulingar lyckas ta sig förbi era hinder, men en fyrhjuling luras av spikhindren, får alla fyra däcken förstörda och fastnar sedan i leran. Den kommer nog att vara ett bra hinder. Större fordon som nu skall passera måste komma med låg fart och tråckla sig förbi med precision.

På tvåhjulingarna sitter två respektive tre marodörer. I de större fordonen finns ett flertal i varje.

Kulor och pilar viner mot herrgården.

Fritz råkar direkt illa ut. Från ett av fordonen avfyras ett armborst. Träffen tar i bröstet och han faller omkull på rygg. Den brandbomb han höll i handen tappar han och lyckligtvis faller den utanför muren. Lågor börjar stiga upp från den krossade flaskan där nere.

Lambada träffas i högerarmen, även han av en armborstpil. Den gör inte allt för stor skada, men gör ändå illa åt den gröne mutanten.

Johansson får ett skott från ett gevär i huvudet. Lyckligtvis är den en träff som knappt mer än snuddar vid honom innan den slår vidare in i väggen bakom. Det enda den åstadkommer är att flytta hans hatt på sniskan.

Tre utav Biörnehuus robotförsvar skjuter gemensamt rakt in i förarhytten på en rostig fyrhjuling med nät för rutorna. Uppenbarligen träffar de något därinne för fordonet skenar rakt in i ett träd. Både trädet och fordonet bucklas våldsamt och smärtfyllda skrik hörs från fordonet.

Gårdån ryter ut order om att kanonen skall laddas om och hans besättning jobbar febrilt med detta.

Grevinnan håller sig i bakgrunden, märkligt lugn, men med sina gigantiska sablar redo att användas.

OOC: Ni som inte slagit och jag bett om tärningsslag för har jag nu slagit för! De som drabbats av skador har jag uppdaterat rollformulären för.

Nu är det ny SR som står för dörren.

Fordonens avstånd varierar mellan tio och femtio meter. Tvåhjulingarna kör just nu närmast och passagerarna (en respektive två) håller gevär och pistoler i händerna och kommer att försöka skjuta mot de som visar sig på murkrönet.

Berthold siktar snabbt mot en av tvåhjulingarna men hans skott missar grovt. Han passar även på att kasta ett öga bort mot jätte automaten för att se om den också ska gå till anfall.

Håll i hatten, Johansson! Nu kommer de nog att ha en del jobb med de hjulingarna som kommer in. En stadig bil har stoppat, så om Ni tar chansen med ett framfall nu så skulle det nog passa. Jag tror inte att några nya kommer på en stund.

Kvack är inte någon lysande strateg, och vad gäller glosor är det lika illa ställt.
This message was last edited by the player at 20:11, Wed 09 Apr 2008.

Johansson bränner av en ny salva mot en av marodörerna som kör en tvåhjuling men missar grovt.

Kaoset fortsätter.

Berthold missar sitt skott, Johansson likaså.

Lambada lyckas få in en pil i ett av fordonens förarhytt, trots skyddande plåtar och galler. Föraren dör omedelbart och de övriga därinne börjar kämpa för att få kontroll över den skenande bilen.

Ruben som saknar avståndsvapen och hittills hållit sig beredd med sitt sylvassa svärd greppar en brandbomb som han kastar iväg. Det blir en fullträff som slår ut ett helt fordon med fyra marodörer i.

Fritz släpar sig upp i halvsittande ställning, drar fram sin karbin och skjuter av ett skott mot en av tvåhjulingarna. Han får till en fullträff i bröstet på en av passagerarna som faller av. Skottet tar bra, och fallet gör inte saken bättre för den stackaren. Han ligger medvetslös kvar på marken.

Danzel kastar iväg en brandbomb. Den träffar motorhuven på ett av fordonen och det börjar brinna.

Grevinnan står lugnt och betraktar. Kanonen brinner åter av men missar sitt mål grovt. Robotarna skjuter och lyckas träffa några enstaka marodörer.

Skotten viner från marodörernas sida mot er. Era förberedelser börjar göra sig gällande. Ytterligare två fordon får sina däck förstörda och ett större fordon kör fast i leran. Det blir allt svårare för nya fordon att komma fram. En mängd marodörer stannar sina fordon och hoppar ur för att anfalla till fots. En del har vapen i händerna, andra änterhakar eller stegar, eller kastvapen.

OOC: I nästa SR vill jag ha undvikaslag från Kvack, Johansson och Lambada. Annars kör vi på på samma sätt.

När kulor och annat börjar flyga mot alla och envar, känner Kvack att det är vettigast att hålla sig i närheten av grevinnan.

För att skydda henne såklart, ahem.

Han skuttar ner från taken för att slippa falla för en förlupen kula. Onödigt att göra det högst upp i tipp på ett torn.

"Nu verkar det hända saker", säger han till björnen.

Johansson laddar om, beredd att sätta en kula i de nu motorlösa motormarodörerna.

OOC:09:44, Today: Johansson rolled 79 using 1d100. Undvika. Hoppas att min plåt gör sitt jobb!
This message was last edited by the player at 07:44, Fri 11 Apr 2008.

Berthold duckar ner i skydd för att ladda om. Han är inte alls glad över att striden risker att bli så närgången.

Tre av våra hjältar, Dr Kvack, Johansson och Lambada träffas av vinande kulor. De blöder men är fortfarande förmögna att hålla sig på benen. Grevinnan ryter ut order om att trappa upp tempot. Ni hör knappt orden i villervallan men förstår innebörden.

Robotarna står raka i ryggen och skjuter lugnt. De träffas av kulor och projektiler. Dessa gör skada men ingen har ännu fallit. Kanonen utsätts för hård eldgivning under det att den laddas om. Två bönder från trakten träffas i ryggen och faller skrikande omkull då de jobbar med kanonen.

En första änterhake kommer farande över murkrönet...

OOC: Ingen av er skjuter eller attackerar denna SR. Alla ägnar sig åt att ladda om eller greppa efter nya brandbomber. Detta får till följd att flera marodörer tar sig fram nästan ända fram till muren. Fler börjar närma sig utifrån. Fordonen cirkulerar vidare under vilda tjoanden.

Dr Kvack tar 8 i skada i höger ben av en rikoschett.

Johansson träffas illa men hans hårda skal skyddar en del. 7 KP i skada i vänster arm.

Lambada tar 8 i skada i vänsterbenet.

Vore tacksam om ni själva uppdaterade era rollformulär och meddelar mig allvarliga skador...

Nästa SR vill jag ha undvikaslag från Fritz.


NY SR!

Johanssons arm tar skada av en kula, men automaten är skapad av forntida stål och plastics och han fungerar ännu på optimal förmåga. Han väljer att skjuta mot en marodörusling.

13:57, Today: Johansson rolled 8 using 1d100. Skjuta marodör.

Hur var reglerna för perfekt slag? Kommer inte ihåg.

13:59, Today: Johansson rolled 8 using 2d6. Skada. 
This message was last edited by the player at 12:00, Fri 18 Apr 2008.

Berthold hoppar upp bakom skyddet och skjuter mot en skrikande marodör. Mot är också rätta ordet då hans skott knappt kommer i närheten.

Aaaa! Lambada är skadad!
Lambada har fått två elaka skottsår, ett i axeln och ett i låret. Han har fallit ner på golvet och försöker resa sig upp, men axeln gör för ont för att han kan stödja sig på armen, och Lambada trillar ihop igen.

"Stoppa in fingrar eller ost i öronen!"

Kvack tar i från sina röda och nu blödande ben och gör ett kraftfullare kuckliku än han någonsin gjort tidigare.

"Kluck!"

"Kuckeli..."

"KuckelikuckelikuckelikuuuuuuuuuuuuuuuUU!"

Det formligen flöder kuckel ur Kvack och något är osmakligt och snurrigt i sättet han vrålar ur sina ljud.

Johansson håller för sina hörselreceptorer. Han är inte säker på vad den gode doktorn ämnar göra, men herr doktor Kvack brukar vanligtvis ha goda skäl till sina uppmaningar. När allt kommer till kritan så är doktor Kvack en rekorderlig gentleman.

Berthold håller ögonen på marodörerna och vapnet i händerna en god stund, men Dr Kvacks ljud får honom snart att sänka vapnet och hålla för öronen.

Fritz faller för en kula i bröstet. Han ramlar raklång på rygg. Han är vid liv men hans andetag är ansträngda och rosslande.

Johansson bränner av ett skott. Fullträff! En marodör faller direkt till marken död efter skott mitt i ansiktet.

Ruben kastar sig i ett vigt hopp över muren med sitt svärd i hand. Han möter tappert de anstormande vildarna med smidiga och rakbladsvassa hugg. Han tar och ger skador. Frågan är hur länge detta skall hålla. Marken färgas röd av blod.

Fordonen vrålar, dess besättningar likaså, vapen smäller och explosioner likaså. I bakgrunden ger maskinvarelsen Vråålet ifrån sig ett av sina maskinskrik och dess borr sänks mot marken.

Lambada skadas illa av de kulor han träffats av och ser ut att vara i ett bedrövligt skick.

Grevinnan drar sina sablar, en i var hand och gör sig rakryggad beredd att gripa in handfast i stridens hetta.

Flera av Biörnehuus robotar skadas av kulor och brandbomber. Två skadas riktigt illa till att sättas ur funktionsdugligt skick.

Situationen ser inte bra ut. Dr Kvack höjer sin stämma mot skyn. Hans hjärtskärande kuckelikuande fÃ¥r bÃ¥de marodörer och försvarare att darra i kropp och sinne. Ett litet hopp tänds. Ã…tminstone till en del mattas anfallarnas stridsvilja och –moral. Flera marodörer faller pÃ¥ knä och hÃ¥ller för sina öron. De mÃ¥r fysiskt illa! Kanske en chans att utnyttja…

När Berthold ser effekten av Dr Kvacks kuckelikuande så bestämmer han sig för en risk. Stramt och majestätiskt ställer han sig upp och stirrar ner på krypen där nere. Snabbt, och så länge han orkar, låter han sedan blicken svepa ut över de marodörer han ser och fyller deras sinne med fasansfulla bilder om en ohygglig och plågsam död. I var och en av marodörerna den vaknar en skräck för att invånarna i gården är hemska odödliga monster som långsamt kommer suga livet ur dem om de inte flyr.
This message was last edited by the GM at 18:54, Mon 05 May 2008.

Grevinnan står tappert på murens krön när marodörerna bryter igenom försvarlinjerna och äntrar den innersta försvarsringen. Hennes sablar börjar vina genom luften. Synen är fruktansvärd. En marodör klyvs på mitten i en våldsam kaskad av blod som fläckar den gigantiska björnhonans klassiska klädnad och päls. Detta tycks endast tända hennes stridslystnad än mer. Hon vänder sig om och låter den andra sabeln svepa uppifrån och ner. Två skräckslagna anfallare faller på en och samma gång för de våldsamma huggen. Med ett stridsvrål som ger återklanger till slaget mot Hydrans horder på Pyris slätter en gång i forntiden, då Grevinnan stod sida vid sida med självaste Maximillan Skarprättare mot den vederstyggliga bandithövdingen med dessa anhang. Hon följs av ett antal av de lokala bönderna som nu följer sin ledarinna, in i döden om så skall behövas.

Ett sedan länge glömt program vaknar i Johanssons automatkropp. Johansson som redan är urstark får en styrka av episka proportioner. Han greppar en marodör och använder denne lätt som klubba medan han rabblar obegriplig programkod. Automaten Johansson är inte längre den blide tjänarautomaten utan han har förvandlats till en veritabel terrorrobot! Han ger sig in i marodörhorden och krossar skallar till höger och vänster. Han tar upp en tvåhjuling och hivar den till och med mot motorguden Vråålet och när Johansson märker att inte ens det verkar skada motorguden så vrålar han i trots och börjar sedan springa emot Vråålet! Innan han kommer i riktig knipa så tar Johanssons automatkräfteprogram över och raderar det lilla programmet som har gjort honom till en skrikande galning av plåt och plastics och han blir sitt gamla jag igen! Han har inga minnen av händelsen!

Stärkt av sitt eget kacklande gladdes Kvack åt att han nu gjorde en skillnad i striden. Han var själv deras hemliga vapen. Och ett förbålt stiligt hemligt vapen var han!

Upp på barrikaderna och sedan ett skutt ner på andra sidan.

Han rusade bort till den beslagtagna bilen och de intet ont anade marodörerna skulle få se hur man framförde ett fordon på bästa sätt. Då frontpartiet på bilen var välbyggt tänkte han använda detta för knycklande av marodörfordon. Han fick igång motorn utan problem, och gav sig ut för att spela bonky med fordon.

Ruben står på marken. Marodörer börjar fly runt omkring. Tuppens galande sätter skräck i allt omkring. Han låter sin klinga spela, utan eftertanke eller ånger, precis som hans läromästare lärt honom. Äntligen har han nått sitt eldprov, allt han tränats för, alla timmar som han spenderat. Han är osårbar. Klubbor och påkar slås åt sidan. Han duckar för kulor och skott.

Plötsligt anfalls han från fyra håll samtidigt. Alla runt omkring kan bevittna en våldsam strid. Två motståndare fälls snabbt. En tredje kastas i en vig rörelse över ryggen med ett kraftfullt stridsskri. Plötsligt bränner det dock till i Rubens rygg. Han känner med handen. Ett pilskaft har borrat sig djupt in i ryggen. Ruben vänder sig om i raseri och smärta och möts av pilar som slår in i bröstet. Han vacklar baklänges medan livets krafter rinner ur honom. Han blir sittande med ryggen mot ett träd. Ögonen fylls av starkt förakt mot den groteska grismutant som avlossat den förödande pilen.

En sista tanke far genom hans huvud: ”Jag har gjort min plikt som Masurai…”
This message was last edited by the GM at 19:40, Tue 06 May 2008.

Den bindgalne dräparen och blodhunden Storfösare Aston vädrar blod. Som Det Stora Vråålets militära ledare vet han vad han skall göra. Fler skallar skall nu tas till samlingen och motorskallarnas framtid skall i framtiden inte skrivas i olja utan i blod. Han ler inombords och det vattnas i hans mun. Han kliver ur sitt fordon med en hagelbrakare i ena handen och en gigantisk yxa i den andre. Han går med långsamma men bestämda steg in i stridens hetta.

Med yxan driver han bönder på flykten. Något känns dock fel. Tuppens kacklande sprider dålig moral i leden och han känner en kittlande skräck som får nackhåren att resa sig. När tuppen dessutom börjar fara omkring med ett fordon, ett stulet motorskallevrålåk dessutom rinner hans raseri över. Dags att skrida till verket och visa hur riktigt ledarskap ser ut i en stund som denna!

NÃ¥got kommer farande mot honom. Med ett vÃ¥ldsamt slag med yxan slÃ¥r han till föremÃ¥let. Brandbomben exploderar i ett moln av eld. Aston är svedd och det glöder och pyr i hans kläder, rustning och päls. Men det bekommer honom inte…

Berthold vilar sig mot barrikaden. De dånar i huvudet men efter en liten stund så kan han åter fokusera på striden nedanför. Hans blick spejar runt efter sina kamrater och han känner viss lättnad när han finner dem vid liv den ena efter den andre. Dock växer fasan och snart en stor ilska då han ser Rubens kropp liggande mot ett träd. Han är inte medveten om rörelsen då han lyfter geväret och skjuter mot den flinande marodören som står en kort bit framför kroppen. En träff får marodören att stappla till. Ett nytt skott och marodörens flin förbyts mot en dödsmask då han faller till marken.

”ELD!”

Gårdån vrålar ut order efter order. De som sliter vid kanonen har ett hårt jobb och han driver dem till bristningsgränsen. Fordon skjuts i bitar, ett efter ett, men de finns i en outsinlig ström. Män har fallit vid kanonen, men deras plats har modigt tagits av andra. Gårdån står själv fortfarande där och han har ingen avsikt att svika Biörnehuus.

Kanonen brinner av i en fullträff. I samma stund sker det som inte får hända. Gårdån slungas bakåt av ett skott i bröstet. Han ropar mot skyn.

”FÖR PYRI OCH BIÖRNEHUUS! Ta över kanonen för bövelen.” Han försöker ta sig upp i sittande ställning.

Grevinnan och Storfösare Aston möts öga mot öga på slagfältet. Han har just tömt sin hagelbrakare och kastar den därför åt sidan. Han greppar yxan med båda händerna och Grevinnan höjer sina sablar.

Drabbningen blir våldsam. Ett våldsamt hugg träffar sidan av huvudet på björnhonan. Det blir en blodig historia men det är mest hud och päls som tar skada. Med sin gigantiska kroppshydda och vinande sablar tvingar hon marodörernas ledare bakåt.

Han parerar hugg efter hugg. Plötsligt får han chansen till ett motanfall som tar i knävecket. Grevinnan faller ner på knä. Aston höjer yxan till ett dödande hugg. Biörnehuus härskarinna är dock inte så långsam i vändningarna som Aston trott. Hennes sabel borrar sig djupt in i hans bröst.

Marodörernas ledare har fallit!
This message was last edited by the GM at 20:05, Wed 07 May 2008.

Johansson som har lugnat ner sig sedan den automatkräfta som hade liggat vilande i hans system har raderats, bestämmer sig för att kämpa sig emot Grevinnan. Hon är bland de mest imponerande aristokrater som Johansson har träffat på och även om han inte tror att hon behöver hans hjälp, så känner han att det är hans plikt och en ära att kämpa vid hennes sida.

Drabbningen är hård. Motståndarna är numerärt överlägsna och fullständigt vilda och Biörnehuus försvar vacklar.

Plötsligt händer något oväntat. Vråålet, den gigantiska maksinguden, som stannat en bra bit ifrån Biörnehuus, men ändå tornar upp sig i sin gigantiskhet, börjar röra på sig på sina spindelliknande ben. Den rör sig dock inte mot herrgården, utan bort därifrån! Total förvirring sprider sig i marodörernas led. Först faller deras ledare, sedan sviker maskinguden dem. En större mängd väljer att lämna slagfältet och istället följa Vråålet, med dånande motorer och vilda tjut.

De som stannar kvar går ett hårt öde till mötes. Biörnehuus försvarare ser en ljusning och är inte sena med att utnyttja situationen. Efter en kort stund är motståndet nerkämpat. De sista flyr i panik.

Striden är över. Nu skall en tungt arbete att röja upp och att överblicka förlusterna och skadorna…

Berthold undersöker sig själv. Inte en skada. Hur? Hans kappa har ett dussin nya hål men själv har han klarat sig. Han börjar gå runt till de fallna marodörerna och kontrollerar att de är döda eller så binder han dem ordentligt.

Kvack tycker att det är jättetrevligt att köra omkring i bilen.

Han skrattar för sig själv när han ser ett märke på ratten. Dels för sättet de stavade och dels för de referensramar de måste haft förr. Aldrig har han varit i ett fordon som har varit stabilare och tyngre. Och då är ändå den här modellen Chev-o-let. Vilken tyngd det måste ha varit i andra fornfordon för att låta den gå rakt på vägen. Han funderar inte så mycket på om det fattas en bokstav eller så eftersom stavningen ändå är så konstig, i stället drömmer han sig iväg.

Han känner sig som om han är den stoltaste tupp som någonsin seglat över frihetens slätter. Som en kapten styr han sitt stolta skepp mot solnedgången. Av någon outgrundlig anledning är han ensam i framsätet, men i baksätet har han fullt med folk. De verkar avsvimmade men lyckliga, lukten som bryter igenom är inte riktigt tokjos, även om den är stark. Men sen luktar det spya också.

Kvack vaknar upp ur sin dagdröm precis i tid att bromsa innan han själv skulle kört in i muren. Striden har avstannat, men de mest horribla saker händer de undflyende marodörerna. Nesligt ihjälhuggna utan pardon av Grevinnans hejdukar.

Kvack som är en fridens man hade ju helst velat att det var en oblodig strid, och det våld som nu utdelas känns ovärdigt en civiliserad tupp.

Han känner sig torr i halsen av galandet.

Sen känner han att han är öm i benet. Blod har runnit från hans röda ben, och vad värre är... Sätena i fordonet är föga tillverkat för att passa en elegant tuppbakdel. I vikandet av hans fjädrar har några kommit i kontakt med blodet! Stjärtfjädrarna är kladdiga, och smutsiga! Han har svårt att hålla tillbaka tårarna, men bestämmer sig för att ändå stanna och hoppa ur fordonet. Ett skutt så är han uppe på muren. Många döda, eldar som brinner. Men framför allt. I solljuset ser han hur smutsiga hans fjädrar är. Han suckar.

"Fru Grevinna. Ni står som segrare. Var kan jag hitta rent vatten och kanske lite tvål?"

Stämningen är tung som en hätta av bly över Biörnehuus. Kvacks önskan om tvål och vatten tillgodoses. Samtliga får en chans att svabba av sig stridsdammet och ett snabbt glas av de starka dryckerna om man så önskar för att lugna nerverna innan det tunga arbetet med att börja röja upp tar vid.

Delar av herrgården har brunnit och eftersläckningsarbete pågår fortfarande, fast det är flera timmar sedan marodörerna drevs på flykten. De sårade är allt för många. Saknaden efter de många döda är förödande.

Hälften av Biörnehuus robotförsvar är utslaget. Vissa går säkert att reparera med tiden, men vissa är helt bortom räddning. En mängd lokala bönder har fallit.

Bland de döda finner ni flera vänner. Ruben är död, Lambada likaså. Deras gärningar var på många sätt avgörande men deras död känns givetvis ändå tung. Många trodde Fritz var död, men mirakulöst nog lyckades man rädda livhanken på honom, men han ligger nu i den sjukstuga som primitivt inretts i herrgården.

En minnesstund hÃ¥lls över de döda. Grevinnan garanterar de fallna gravplats pÃ¥ Biörnehuus ägor, vid sidan av andra hjältar i godsets historia. Ni överlevande utses även ni till hjältar. ”Era gärningar skall länge omvittnas och vara föremÃ¥l för stor beundran. Ni har gjort er plikt sÃ¥som pyriska patrioter.” Hon hänger en gammal tapperhetsmedalj om halsen pÃ¥ er var och ber er vÃ¥rda dem väl.

Berthold tittar på medaljen och hans tankar är kaotiska. Hans inställning till byråkratin i Pyrisamfundet är inte den bästa.
En symbol för Pyrisamfundet... Eller, kanske snarare en tacksamhetssymbol från en nobel härskarinna...
Han stoppar in medaljen innanför rocken innan han fortsätter med uppstädningen efter striden.

Johansson är förtjust över tapperhetsmedaljen. Sannerligen en ära att få en tjänstemedalj av en så rekorderlig härskarinna som fru grevinnan Biörnstjerna! Johansson kan dock inte annat än begrunda över hur bra det är som bevis på sina förtjänster att ha rekommendationer från en av Pyris mest betydande aristokrater, i fall han skulle sluta sin tjänst hos den gode herr doktorn. Kanske ska han söka upp fru grevinnan vid ett sådant tillfälle. Hon verkar ju ha en god hand om automater.

"En större ära har aldrig vad jag kan minnas förärats min arma automatkropp, högvördig fru grevinna" säger Johansson kort som tack.

Som avslutning lämnar Grevinnan med högtidlig min över ett bylte. När tyget vecklats av visar det sig innehålla det ni gav er ut på Frihetens slätter för att finna, det avhuggna huvudet från Överstens automatvän Rufus.

"Ta den här skallen. Ni har visat er väl värda att ta hand om den. Jag är övertygad om att den hamnar i rätta händer."

Berthold tittar en aning förvånad på huvudet, innan han mer ett stort leende nickar bekräftande.
Så, jag hade tur och följde med rätt grupp i alla fall. Detta var gruppen som hade fler kroppar än huvud. Undrar dock vad som är så viktigt med det.

Johansson tar skallen med vördnad från grevinnans kolossala händer och inspekterar det nogsamt. Var det inte någon forntida inskription på skallen i fråga?

Kvack har putsat upp sig till det yttersta. Fjädrarna ligger på helt rätt sätt och såret på hans ben är täckt av ett rött tyg (det tog en stund för honom att hitta något som passade med färgen på hans ben)

Medan grevinnan håller sitt tal om gruppens förträfflighet känner han att han måste göra sig beredd att ta emot hedersbetygelsen.

Hans pysslande och pyntande gör honom lite okoncentrerad och i stället stiger Johansson före och kniper äran!

Inte speciellt brydd står han dock tillbaka och tackar björnhonan genom att böja sitt ena ben och buga djupt, som det anstår en sådan rejäl madam.

Fritz som är mycket illa tilltygad skiner upp i sitt bästa mästerkattsleende när tapperhetsmedaljen tilldelas honom i den temporära sjukstugan. Strykarkatten som alltid levt pÃ¥ rätt sida om lagen, nÃ¥ja rätt sida sett ur grändernas synvinkel, har aldrig nÃ¥gonsin blivit tackad utav Pyri, inte officiellt iaf och det känns bra.  Han sätter genast stolt fast den i de fÃ¥ kläderna han ligger i.

Fritz rosslar illa när hans samlade vänner berättar om att Lambada och Ruben strök med i fajten. Lambada var en god mutant, visserligen har Fritz ett flertal gånger funderat på att personligen hugga ner Ruben, men han kämpade sida vid sida och han låter sina funderingar stanna inombords om värderingarna.

"Jag föreslår att en kort tyst stund på Björnehus skall råda, för våra vänner och givetvis för Grevinnans alla fallna med. Som en högaktningstund."

Efter några dagars uppröjning och efterarbete lägger sig åter ett visst lugn över Biörnehuus. En dödlig trötthet vilar över allas sinnen, men nu är det som måste göras gjort. De döda är begravda efter heders- och minnesstunder, bränder är släckta, skövlade områden iordninggjorda så gott det går och fordonsvrak bortflyttade.

Livet börjar återgå till något mer normala. På kvällarna bjuds såklart på Åhlagillen om än nu under något mer primitiva förhållanden.

De sårade får vila sig och ses över av godsets medicinautomat. De återhämtar sig i tillfredsställande takt, och de flesta skall nog återhämta sig så pass att de kan leva någorlunda normala liv även fortsättningsvis.

Ni behandlas såklart som hedersgäster på godset. Grevinnan är er ytterst tacksamma över era bud och insatser, ni har helt enkelt funnit en vän för livet. Ni inser dock att ni inte kan stanna här för evigt. Ert uppdrag är att leverera robotskallen till er vän Översten. Så en dag, efter någon veckas vila, inser ni att det är dags att för denna gång lämna Biörnehuus och bege er mot Pirit igen. Grevinnan ger er ett hjärtligt avsked och meddelar att ni alltid kommer att vara välkomna tillbaka till Biörnehuus. För att ni skall kunna färdas säkra förses ni med en mindre men stark eskort i form av en av robotarna från herrgården. Färden går smidigt och en dag står ni återigen med staden Pirit i blickfånget, samma anblick som mötte er för några veckor sedan, då ni äntrade staden för att möta er gamle vän. Då var ni ovetande om vad som skulle vänta er, så är ni även nu, men nu har ni utfört det uppdrag ni skulle och kommer med goda nyheter till Översten!